Be yourself with every move, kapitel 17

"Du ser nervös ut!" påpekade han med samma breda leende.  "Medans jag fräshade upp mig lite tänkte jag på en grej.." medgav jag.  "Och vad kom du fram till..?"  "Jag ska flytta hemifrån NU...och jag tänkte att jag kanske skulle...möjligtvis...bo hos dig..?"  "Jag skulle vara överlycklig om du bodde med mig men Jenna du är bara sexton, alldeles för ung för att flytta hemifrån!  Dessutom hur ska du ta dig till skolan varje dag?"  "Skolan kan jag prata med och få ett skolkort från, hemma är jag ändå som ett spöke, ingen ser mig eller ens orkar bry sig om min existens ändå."  "Jobbet?"  "jag använder skolkortet och köper ett fritidskort så att jag kan åka på helger, lov och när jag ska jobba senare än till sju."  "Du verkar ha tänkt på allt." suckade han till slut.  Jag nickade kort för att visa att det stämde.  "Jag VILL att du flyttar in, det kanske är för tidigt i förhållandet men vårt förhållande är inte på normal fronten precis..men du måste få din föräldrars godkännande först!"  "Där kommer den svåra biten.."   "Vadå vad hade du tänkt göra annars?"  "Typ bara dra..?" sa jag och fick det att låta mer som en fråga än ett svar.  "Absolut inte!"  "Men annars kommer dem inte låta mig!"  "Om du har rätt argument så är jag säker på att dem låter dig."  "Du pratar om det som om det vore världens lättaste grej, men du som flyttade hit ända från Helsingborg själv som ung tror antagligen det."  "Det var jobbrelaterat dessutom gick jag inte i skolan längre."  "Eric, bara låt mig dra så förstår dem att dem har behandlat mig som skit!"  "Nej jag hjälper dig inte att rymma!"  "Okej jag pratar med dem men bara om du är med mig då."  Han ställde sig upp från stolen han hade suttit på och gick fram till fönstret som vette mot sjukhusets baksida.  Han sa inget på ett tag men till slut suckade han uppgivet.  "Okej."  Jag gav ifrån mig ett glädjetjut innan halsen påminde mig om smärtan.

Nästa dag åkte jag hem från sjukhuset med Eric med mig, det var idag jag skulle fråga om flytten.  Eric hoppade ut från hans opel och öppnade min dörr trots att jag var fullt kapabel till att göra det själv, men han vill väl spela gentleman.  Jag steg ur bilen och han hämtade min bag från bilens bagage medans jag låste upp dörren.  När vi kom in möttes vi av mamma som stod med armarna i kors lutad mot köksdörren.  "Hej." jag hälsade och flyttade på mig så att Eric också skulle kunna komma in.  Jag fick en kort nickning till svar innan hon vände sin bistra blick mot Eric.  "Tja!" hälsade han glatt men fick bara ett fnys tillbaka innan hon gick tillbaka in till köket.  "Bitch..." muttrade jag surt och sparkade ilsket av mig skorna.  "Hon är ändå din mamma du får inte säga så till henne!" tillrättvisade han mig innan han la till: "Men med tanke på det varma moderliga välkommnandet du fick nu förstår jag varför du vill dra."  "Precis, det där möts jag av jämt och ständigt." svarade jag innan jag drog ett djupt andetag, pappa är hemma om mindre än en halvtimme och då måste vi fråga.

Paus!

Nu blir det en paus i skrivandet fram tills på måndag! :)  För nu är det så att jag är i Frankrike och inte hinner skriva här längre, men stanna kvar för när jag är tillbaka i Sverige så börjar uppdateringen som vanligt igen! :)

Be yourself with every move, kapitel 16

"Mamma?" jag kollade chockat på henne.  "Vad gör du här?" fräste hon och kollade på Eric.  "Jag är ledsen men inget kan tvinga mig hålla mig borta från Jenna!" svarade han.  "Jag sa åt dig att hålla mig borta från min dotter och då gör du det!"  "Nej, inte längre och så är det bara..acceptera det." svarade Eric med en lika lugn ton som innan.  "MAMMA! SLUTA!" skrek jag och rykte till när smärtan i halsen blev olidlig.  Alice skyndade sig fram till mig och bad mig lugna ner mig men det struntade jag i.  "DU HAR ALDRIG BRYTT DIG OM MIG MEN DET GÖR HAN SÅ VARFÖR DU HAR NÅGOT EMOT HAN VET JAG INTE RIKTIGT SÅ BARA UT!"  "Snälla sluta skrika det kommer göra din hals värre.. Jenna lugna ner dig.. kan vi prata utanför..eh..?"  "Olivia" muttrade mamma surt.  "Kan vi prata utanför Olivia?" rättade han och var fortfarande lika lugn som innan trots den spända stämningen här inne. Mamma såg lika förbannad ut som innan men följde med honom ut.  Jag försökte lyssna på vad dem sa men hörde ingenting.  "Eric har rätt, att skrika kommer inte göra din hals bättre så lugna ner dig nu dem löser det säkert." lugnade Alice men jag var för spänd för att lugna ner mig trots att hon antagligen hade rätt.

Eric verkade ha lugnat ner mamma en aning för när dem kom in igen såg hon lite mer avslappnad ut och frågade hur jag mådde.  Men jag var sur på henne för vad hon hade gjort och utsatt mig för dem senaste veckorna för att orka bry mig om att hon försökte starta en konversation med mig.

När hon äntligen hade gått hade Alice också hunnit gå efter att Eric hade försäkrat att han skulle vara här med mig hela tiden.  När vi äntligen var själva ville jag glömma allt.  "Förlåt, hon kan vara lite...överbeskyddande och otroligt idiotisk ovanligt ofta." ursäktade jag.  "Du ska inte be om ursäkt!" svarade han.  "Jo, hade det inte varit för henne hade inget av det som hände hänt hon är så him.." han avbröt mig med en kyss och jag glömde genast vad vi pratade om, tid, plats, datum, till och med mitt namn.  Jag drog han snabbt närmare mig.

Plötsligt drog han sig undan.  "Jenna, inte nu, defentivt inte nu!" svarade han och såg menande på droppen i min arm och då förstod jag att jag hade gått för långt.  Jag kände hur rodnaden spred sig och slog ner blicken.  Jag vet inte riktigt varför men plötsligt brast jag ut i gråt.  "Jag sa inte aldrig jag sa bara inte nu, du har en dropp i armen, du är nyopererad, jag kan svära på att du vill bara för att du är sur på din mamma och vill ge igen på något sätt och du är en aning för ung för det." sa han.

Framåt eftermiddagen när rodnaden äntligen hade försvunnit kom samma sköterska som hade kommit med mat till mig in igen och tog bort droppen.  "Kan jag få byta om nu?" frågade jag och såg menande på sjukhuskläderna.  Hon nickade, "Kan du själv eller ska jag eller din pojkvän hjälpa dig?" frågade hon.  "Eh..jag klarar nog mig själv."  "Det är bäst att du hjälper henne." avbröt han och försvann ut genom dörren med ett leende.

Snart hade jag bytt om till ett par svarta mjukis byxor och ett ljusrosa linne som jag hade med mig.  Sen satte jag upp håret i en tofs efter att ha borstat igenom det, borstade tänderna och bad sen sköterskan att ropa på Eric.  När han kom in låg jag i sängen igen och pillade uttråkat bort det flagnade nagellacket.  Jag hade tänkt på en grej men var rädd för vad han skulle tycka om den planen så jag blev otroligt nervös när han kom in med ett leende på läpparna.

Be yourself with every move, kapitel 15

Snart rullades jag till mitt rum där jag skulle få spendera en hel dag.  Alice satt som förstelnad på en fotölj i hörnet medan Eric satt på en stol nära min säng och smekte mig över håret, kysste mig lite då och då och sa hur mycket han hade saknat mig och att han aldrig skulle göra om det där.  Jag vände mig mot Alice, "Tror du på mig nu eller ska du sitta och skratta åt mig igen och säga att jag dagdrömmer för mycket?" frågade jag henne med ett litet leende för att visa att jag inte var sur längre. "Nej jag tror dig, förlåt men det lät lite för...jag vet inte...påhittat?"  "Men nu vet du att det inte är det i alla fall!"  "Vi skulle uppskatta om du undvek att prata öppet om det, jag tror inte Jenna är redo för ett liv med media runt sig dygnet runt." sa Eric och log. "Eh...jaa.. jo.. jag förstår det självklart inte, jag menar Jenna är ju viktig för mig jag skulle aldrig någonsin göra något som på något sätt skulle få henne att..jaa..inte ha något privatliv längre." babblade hon på innan hon tystnade och rodnade.  Eric skrattade tyst innan han sa: "Du behöver inte vara nervös, nu är jag privat-Eric inte kändis-Eric!"  Alice log med blicken mot golvet.

Resten av dagen spenderades på rummet, när min mage kurrade pinsamt högt gick Eric och pratade med en sköterska som kom in med en bricka med soppa på.  Jag grimaserade när jag såg soppan, det var inget av mina favoriträtter precis.  Eric tackade sköterskan och hon lämnade rummet.  Alice gick ner till kafeterian och sa att hon skulle köpa något att äta.  "Gå och ät du så är du här med Jenna sen när jag ska ner, jag vill inte lämna henne ensam." sa han innan hon lämnade rummet.  "Du vet..du behöver inte behandla mig som ett litet barn." sa jag så fort dörren hade stängts.  "Nej, jag behandlar dig så som jag skulle behandla alla jag bryr mig om." svarade han snabbt.  Jag åt en sked av soppan och sköt brickan ifrån mig när det sved i halsen.  "Du måste äta."  Eric la brickan tillrätta igen och höll skeden mot mig så jag skulle ta den.  Jag skakade envist på huvudet.  "Nej men då matar jag dig då!" svarade han med en betoning på 'jag'.  Sagt som gjort matade han mig som en liten unge och vägrade lyssna på mina protester.

När Alice kom tillbaka satt jag och Eric och skrattade åt vad ett galet fan hade gjort när hon hade fått syn på han på stan.  "Stör jag?" frågade hon och stod osäkert vid dörren.  Jag skakade på huvudet,  "Nej, kom in!"

En bra stund gick och jag hade tvingat ner Eric till kafeterian för att han skulle äta genom att hota med att aldrig prata med han igen.  Han måste ju äta!  Han gick ner men det dröjde inte länge förrän han var tillbaka. "Oj, det gick snabbt." sa jag förvånat.  "Jag ville inte vara ifrån dig." svarade han.  Plötsligt öppnades dörren och mamma kom in..?

Be yourself with every move, kapitel 14

Jenna
Innan jag visste ordet av var operations dagen här.  Jag packade en liten väska med saker jag skulle behöva ha med mig, duschade med någon vidrigt stinkande tvål dem hade gett mig från sjukhuset och inte ätit på 24 timmar, sånt jag var tvungen att göra.

En timme senare gick jag igenom sjukhusdörrarna med Alice jämte mig.  "Alice jag är rädd!"  "Det kommer gå bra."  Jag gick fram till receptionen och pratade med dem, fick en lapp och gick till väntrum 2 för att vänta på läkaren där.  Under tiden satt vi och småpratade och till slut brast det för mig och jag berättade allt om Eric för henne.  Hon kollade först chockat på mig innan och började skratta..  "Du har väl inte dagdrömt så ofta att du börjar tro på det?"  "Nej, det är sant slutpratat." svarade jag surt.

Läkaren som visade sig heta Anton kom och ropade in mig.  Jag gick efter med Alice i släptåg.  Vi gick in i ett av rummen och han berättade varenda detalj om operationen innan jag fick gå in till rummet där jag skulle vara idag och imorgon.  Jag fick byta om till sjukhus kläder och sen fick jag dropp i armen.  Jag grimaserade när dem tryckte in nålen i armen. Trettiofem minuter senare sövdes jag ner för att opereras.

När jag slutligen lyckades slå upp ögonen efter att ha kämpat  med det i vad som kändes som en evighet såg jag Eric vid sidan av sängen jag låg i.  Jag blundade igen och trodde att jag hade drömt.  "Jenna..?" nej han var verkligen här, den rösten var för underbar och verklig för att vara en dröm.  Jag slog upp ögonen igen och där satt han.  "Förlåt för att jag inte var här från början älskling." mumlade han ursäktande och strök med handen över mitt hår.  Jag flyttade mig snabbt åt sidan.  "Rör mig inte." fräste jag ilsket.  "Men Jenna, jag..."  "Nej håll käft!" skrek jag, jag ville inte höra ursäkter!  "Jenna om du bara lugnar ner dig ska jag berätta sanningen."  "Sanningen är att du lämnade mig!" svarade jag lika ilsket som innan och lyckades slå bort hans hand som vilade mot min kind.  "Din mamma tvingade mig lämna dig!  Det var inte mitt beslut, jag blev tvingad och försökte att hålla mig borta men jag älskar dig!" han rabblade snabbt upp allt och när jag tog in vad han sa tappade jag hakan.  "Mamma? var det hon?!  Var det hon som fick dig att lämna mig?!"  "Ja...hon hotade mig med att skriva massor om mig i tidningar och sprida falska rykten som förstörde allt jag har lyckats bygga upp, jag blev tvingad!" mumlade han och slog sorgset ner blicken.  Plötsligt föll alla bitar på plats, klart att det var hon... den jäveln!

Be yourself with every move, kapitel 13

Jenna
Jag hade tappat lusten till allt.  Jag orkade inte äta, orkade inte plugga, orkade inte gå till skolan, orkade ingenting förutom att ligga i min säng.  Bara ligga och stirra på väggen bredvid mig.  Jag vet att det kanske är att överdriva men älskar man någon och har hört att han älskar dig också och sen lämnar dig så snabbt utan någon som helst förklaring är hemskt.

Dagarna passerade, jag gick till skolan och  tillbaka hem, pluggade och gjorde klart de sista proven och redovisningarna och sen var det skolavslutning.  Gå till kyrkan, ta kort med kompisar, önska alla glad sommar och släpa sig hem.  Allting gick i sin ordning.  En vecka efter det  började mitt arbete i caféet, det var bra för att jag fick annat att tänka på men dåligt samtidigt eftersom det var här han hade dumpat mig.  Operationen närmade sig och jag blev mer och mer nervös för varje sekund, Alice hade erbjudit sig att följa med mig för att jag skulle slippa genomgå det själv och jag hade tacksamt sagt ja.

Arbetet i caféet tröttade ut mig tillräckligt varje dag för att jag bara skulle orka duscha, trycka i mig en macka och sova efteråt vilket jag gladdes åt, ingen tid för tänkande!  Jag undvek twitter och facebook för att slippa se Eric överallt och bli påmind men afficherna i mitt rum hängde kvar, hans CD's, tröjor och allt annat låg också på sin plats, men det fick det göra, jag gillade ju han bara för musiken nu inte något annat!

Eric
Jag var i studion hela tiden och mina lediga  dagar såg jag till att vara med vänner och familjen för att slippa vara ensam och tänka.  Jag gick till och med ut på klubbar oftare än vanligt för att slippa vara ensam i en sekund, det tröttade ut mig rejält och jag kunde lätt somna.  Nu hade jag ett litet problem i mitt vanliigtvis proppfulla schema, jag hade två dagar ledigt, för lite för att åka till Helsingborg och för mycket för att bara vila.  Plötsligt fick jag en lysande ide.

"Tja, Eric här..hej skulle jag kunna gå igenom koreografin för dem kommande spelningarna?  Ja..jag har ju två dagars ledighet, ja men toppen!  Soft!  Då ses vi då, japp toppen hej!"  underbart, min koreograf gick med på det.  Inga lediga dagar för mig inte!  Men hur länge skulle jag kunna hålla mig borta från Jenna?  Nej, jag måste få säga sanningen till henne! 

Be yourself with every move, kapitel 12

Resten av den skolveckan låtsades jag vara sjuk och skolkade från skolan.  Lördagen kom snabbare än vad jag var beredd på och snart stod jag inför valet för att gå eller låta bli.  Nej, nej jag kan inte jag stannar hemma...

"Vad gör jag här?! Om du har lite vett kvar så går du hem Jenna!" mumlade jag tyst till mig själv när jag stod i kön till spelningen.  Jag fick förvånade blickar på mig men jag struntade fullständigt i dem, dem visste inte vad jag hade varit med om!

Jag plågade mig själv genom att stanna och se hur lycklig han var på scenen, när han kom till Without You I'm Nothing kom jag ihåg hur han hade sagt till mig att den skulle vara tillägnad till mig och jag kunde inte hjälpa att tårarna strömmade nerför mina kinder.  Men eftersom andra fans också stod och grät så stack jag som tur inte ut genom att göra det.  När hans ögon mötte mina ville jag hoppa upp på scenen kyssa han och be han stanna hos mig för alltid men jag stod emot den viljan eftersom det ändå inte skulle få han att vilja ha tillbaka mig.

När det till slut var över hade jag min backstage pass och det kändes som om jag inte borde men plötsligt var jag där, med några andra fans och Eric.  Han log, kramades, skrev autografer, fick presenter, tackade för dem och småpratade om konserten som om ingenting var fel medan jag satt där och plågades mer och mer för varje sekund.  Jag hade betett mig som dem andra, kramat, tagit kort, fått en autograf och sagt att konserten var super bra sen tog det stopp där.  Nu satt jag tyst i en soffa vid en annan tjej och kollade plågat på honom medan han log och låtsades som om ingenting.

Eric
Jag hoppades att hon förstod att jag var tvungen att bete mig som ingenting med andra i närheten och eftersom hon betedde sig precis som andra fans började hoppet växa.  Men det försvann sen när jag mötte hennes plågade blick när hon satt framför mig på en av sofforna.  Till slut blev det för mycket för mig men hon envisades genom att stanna och jag fick till slut säga att jag hade massor att göra nu, ursäkta mig, krama alla ännu en gång och skynda därifrån.  Jag borde inte ha låtit mig bli övertalad, jag borde ha struntat i att jag blev tvingad och säga sanningen till henne nu, men jag hade en känsla av att det var försent.  Med en sista blick på henne lämnade jag rummet och satte mig i bilen mot studion.  Det ända som tröstade mig nu var musiken, jag måste få jobba för att känna mig bättre.

Så fort jag steg in i inspelningsrummet försvann alla mina problem och jag gjorde det jag älskade mest, att sjunga.

------------------------------------------------------------------------------------------
Som jag lovade igår, här är den andra delen för idag! :)

Be yourself with every move, kapitel 11

"Hej.." jag väntade spänt på ordet älskling som brukade komma efter ett hej men den här gången kom inget och hans röst lät konstig.  "Har de.." han avbröt mig snabbt.  "Vi måste träffas nu, kom till det där caféet vi träffades utanför första gången." sen la han på.  Jag la förvånat ner mobilen i fickan igen och plötsligt fick jag en stark känsla av att allt inte stämde så jag slängde väskan över axeln och sprang hela vägen från skolan till caféet.

Sju minuter senare kom jag andfått fram och när jag fick syn på Eric log jag och gick fram för att krama han men han...backade... vad händer?  Han nickade bara kort åt mitt håll och drog upp dörren.  Jag gick in före beställde cola till mig och gick till ett bord i hörnet, han bad bara om ett glas vatten och följde efter mig tyst som en skugga.  "Nu får du säga vad det är!" sa jag till slut när han satt där och kollade ner på sitt glas.  Jag fick fjärilar i magen varje gång jag var nära han och nu dunkade mitt hjärta lika snabbt som varje gång han såg mig i ögonen.  Men den här gången såg hans ögon döda ut.  "Jenna...vi kan inte träffas mer." jag stirrade chockat på han och blinkade bort tårarna som plötsligt fanns i ögonen innan jag svarade.  "Va..? Men... Men... Varför?  Du kan inte göra så här mot mig! Du fick mig att tro att det fanns något och nu...nu så dumpar du mig så här!"  "Jag är ledsen för att jag fick dig att tro något." svarade han och reste sig upp.  "Tro mig, jag önskar att det inte blev så! Du kan fortfarande komma på spelningen om du vill, biljetten och din inbjudan gäller fortfarande, men då är inte du där för mig utan musiken." efter dem orden vände han sig om och gick.  Tårarna började strömma nerför mina kinder, varför övergav han mig så?!

Erics perspektiv:
Jag önskade jag kunde berätta sanningen till henne men jag kunde inte.  När hon kom fram för att krama mig gjorde det ont att backa och att vara så kall mot henne var för jävligt men det var så det fick vara nu.  Jag hoppas jag får berätta sanningen för henne snart, jag vet inte hur jag ska kunna leva nu utan hennes inblandning i mitt liv.  Jenna... Min älskade Jenna, hon hatade mig säkert nu och det gjorde ont att veta.  Det kändes som ett tomt hål i mitt bröst och jag hoppades innerligt att jag skulle få se henne på lördag samtidigt som jag hoppades på att hon skulle låta bli att komma.  Det skulle bara kännas åt helvete att se henne där samtidigt som jag skulle veta att hon inte var min längre.  Men det var inte mitt fel att det hade blivit så, inte mitt beslut, jag hade bara blivit tvingad.  Livet var verkligen inte rättvist!  Med tårarna som strömmade nerför mina kinder satte jag mig i bilen, startade den och åkte bort från henne, bort från den jag älskade...

Jennas perspektiv:
Efter att ha kommit ur en del av chocken gick jag hem som i en dimma, låste upp dörren, låste den efter mig och upp till mitt rum där jag slängde mig på sängen och började gråta.  Varför gjorde han så mot mig?!  Han hade ju sagt att han älskade mig, var jag så lättlurad?  Varför måste allt perfekt i mitt liv krossas?  Afficherna i mitt rum gjorde det bara värre men jag kunde inte ta ner dem, för han fanns där på med sitt perfekta leende och sina älskvärda varma ögon..  Inte dem kalla känslolösa jag hade fått möta idag...

----------------------------------------------------------------------------------------------
Hej hej, ledsen för den dåliga uppdateringen men har haft fullt upp.
Jag kände att det behövdes lite drama i den här novellen så hoppas ni fortfarande gillar den och fortsätter att läsa! :)
Nu är det så att jag ska resa bort i 6 dagar men jag kommer försöka fixa så att en ny del dyker upp antingen varje dag eller så i alla fall varannan.
Hoppas ni stannar kvar och läser, kram!

Två delar imorgon!

Förlåt, men ar varit upptagen med födelsedagsfiranden hela helgen!   Imorgon får ni två delar!

Be yourself with every move, kapitel 10

Jag vaknade på torsdags morgonen av regnet som smattrade mot mitt fönster.  Man hörde ganska tydligt att det blåste rätt hårda vindar också och jag kröp längre ner under täcket.  Jag ville inte gå upp!  Men pappa hade inga planer på att låta mig sova lite längre utan kom in till mitt rum, "Jenna? Klockan är sju du börjar om en timme, gå upp nu så har du gått om tid på dig!"  "jag vill inte gå, kolla ut så förstår du varför!" svarade jag och drog täcket över huvudet.  "Skyndar du dig och inte har något emot att vara i skolan en kvart tidigare så skjutsar jag dig gärna!"  Det räckte för att få upp mig, jag ville ju inte gå..!

En halvtimme senare satt jag med en macka i handen och ett glas mjölk på bordet framför mig och kollade som vanligt på TV.  Jag hade på mig ett par tighta svarta jeans och en stor stickad vit tröja, den är jätte mysig och jag älskar den verkligen, i alla fall i sånt här väder!  Jag åt snabbt upp mackan när pappa ropade att vi åker om fem minuter, drack upp mjölken och borstade snabbt tänderna sen var det bara att leta upp mobilen, hörlurarna, böckerna jag skulle ha med mig och ta på mig ytterkläderna.

Jag kom till skolan en kvart tidigare som pappa hade sagt.  För att inte se för 'forever alone' ut smsade jag Eric i hopp om att han var vaken.  När han inte svarade började jag städa mitt skåp istället, såna tillfällen är faktiskt rätt bra ibland för mitt skåp...ja..., man kan inte hitta någonting där!  Tio minuter senare var det klart och flera av mina klasskompisar hade börjat komma men min bästa vän Alice hade inte kommit än så jag var så uttråkad att jag började vässa alla pennor jag hittade, fylla stiftpennor med stift, rensa ur mitt pennfack och väska.  "Hej!" jag hoppade till och slog i huvudet i skåps taket.  "Hej Alice, snälla skräm mig inte så igen..! Ouch!" muttrade jag och la handen på bakhuvudet där smällen hade kommit.  "Haha förlåt, tänkte bara säga att Eric Saade hade en spelning här på lördag bara så att du vet och köper biljett." svarade hon och flinade.  "Jo jag vet, ja har redan köpt biljett."  "Men dom har inte kommit ut än?" svarade hon misstänksamt.  "Eh...ehm...alltså...du fattar väl att jag ska köpa en så ja man tänka som så att den redan är köpt och ja...du fattar nog vad jag menar." jag hörde att jag babblade för mycket och tvingade mig själv att hålla tyst.  "Åh, jaha okej, oj vi börjar nu!"  Jag hade tur, Alice var tillräckligt tankspridd och stressad att hon inte la större vikt på min konstiga förklaring och gick iväg till hennes skåp.  Jag tog ut mina tyska böcker och vi började gå uppför trapporna till salen.  Jag valde tyska för att jag hade hört att Eric har läst det, haha ja visst är jag besatt?

Efter skolan kom tankarna tillbaka till min rymningsplan, skulle den funka?  Skulle Eric gå med på att jag är hos han?  Jag menar, han vet ju redan situationen med mina föräldrar...  Mina tankar avbröts av min ringsignal och när jag såg att det stod: 'Eric<3' på skärmen svarade jag med en gång.  "Hej!" 

Be yourself with every move, kapitel 9

"Jenna, huvudvärken är en vanlig huvudvärk, ta huvudvärkstabletter när den är som starkast så försvinner den inom två till tre dagar...Halsen däremot..., du måste operera bort halsmandlarna."  "Vänta va?!" jag som aldrig hade genomgått en operation i hela mitt liv blev skräckslagen.  "Så snart som möjligt, jag försöker se till så att det är inom dom närmaste månaderna men jag skickar en kallelse till dig om tiden och när du ska vara här inom någon vecka."  "Ja..det låter ju...ja.." mumlade jag borta i mina tankar.  Läkaren ställde sig upp och jag gjorde detsamma som en magnet, skakade hans hand, tackade och gick.

Mina föräldrar blev lika chockade som mig när jag berättade om operationen lite senare under dagen.  För första gången på länge kunde jag äntligen skymta moderlig oro i mammas ögon.  Eric tog det likadant, han blev helt tyst först i telefonen och sen började han muttra massa saker som: "Varför just hon?"  "Varför kunde det inte vara en vanlig halsfluss eller något?"  "Varför räcker det inte med en jävla hostmedicin för att få henne att må bra igen?".  Men efter det sa han att jag skulle säga till så fort jag visste vilken dag det var så skulle han se till att vara ledig den dagen för att vara med mig.  Jag försäkrade han om att mina föräldrar antagligen skulle vara där och att han absolut inte behövde ta ledigt för min skull men han struntade fullständigt i det jag sa.  Det var ändå skönt med någon som bryr sig om mig, mina föräldrar kan man ju inte placera på den listan, dem hade inte ens haft tid för att följa med mig till läkaren trots att dem visste att jag hatade och var livrädd för att gå dit.

Tre dagar senare var huvudvärken borta, precis som läkaren hade sagt.  Jag kollade i brevlådan när jag kom hem och det var två kuverter till mig.  Jag låste snabbt upp dörren, slängde väskan på golvet intill skostället och öppnade dem.  Den första var från sjukhuset, det stod att jag skulle opereras 15 Juni klockan elva, drygt en månad från idag, men att jag skulle åka in redan vid nio för att få ordning på allt och att jag snart skulle se samma läkare igen för lite mer information.  När jag såg att andra kuvertet var från Roxy Records drog jag snabbt upp den.  Där låg två biljetter, en för att se spelningen Eric har och en för att gå backstage efteråt.  En lapp låg också där i där det stod: "Jenna, jag hoppas du kan komma!  Ser fram emot att träffa dig igen, prata på telefon och smsa är visserligen bra men jag vill se dig igen.  Som sagt, hoppas du kan komma och när jag sjunger Without you I'm nothing så är den tillägnad dig den kvällen. Big love, E."  Jag kom ihåg min dröm om att han sjöng Without you I'm nothing till mig och kände plötsligt lyckan sprida sig i kroppen.  Jag läste lappen om och om igen innan jag tvingade mig själv att äta för att få klart läxorna i tid.  

Klockan nio hade jag ätit, gjort klart alla läxor, duschat och små städat mitt rum.  Så när mamma och pappa kom hem var allting klart och jag satt med min dator i knäet i vardagsrummet och twittrade samtidigt som jag kollade på ett nytt avsnitt av 'Efterlyst'.  Jag gav mamma brevet från sjukhuset och satte mig i soffan igen.  Hon läste igenom det och sa sen: "Men Jenna din pappa är bortrest då och jag har massor med kunder som har bokat tid hos mig den dagen!"  "MEN NI BRYR ER ALDRIG OM MIG, VARFÖR SKAFFADE NI BARN ENS?!" skrek jag såret, ställde mig upp tog datorn och sprang till mitt rum.  Sen smällde jag igen dörren onödigt hårt, låste och började gråta.  Den dagen jag behöver dem skulle dem överge mig.  Snart började planer om att rymma hemifrån ta form i huvudet.  Det skulle få dem att tänka om, allt jag behövde var att hålla mig hemifrån i några dagar utan att låta dem höra någonting ifrån mig.  Men vart skulle jag ta vägen...?  Just det!  Eric!  Men tänk om han tvingar hem mig igen..?  Nej, bryr han sig om mig så låter han mig vara hos honom!  Efter en stunds planerande somnade jag.

Be yourself with every move, kapitel 8

Trots att jag verkligen hoppades att inget skulle förändras gjorde det det ändå  framåt kvällen.  Plötsligt började jag få en stark huvudvärk och jag började hosta.  Eric blev jätte orolig men jag övertygade honom att allting skulle bli bra när jag fick en huvudvärkstablett.  Det hjälpte inte men jag sa inget, jag ville inte oroa han i onödan.

Jag ville verkligen inte men någon timme efter att huvudvärken började kom pappa för att hämta mig.  "Mår du verkligen bra?" frågade Eric för säkert tjugonde gången nu.  "Jadå! Jag sa ju att jag bara behövde en huvudvärkstablett!" han nickade frånvarande innan hans ansikte sprack upp i ett leende.  "Trots att du måste åka hem nu så kommer vi ses ganska snart igen." jag kollade oförstående på han.  "Jag ska ha en spelning nära dig, du ska få en biljett både till själva spelningen och för att komma backstage sen. Sen har jag en hel dag på mig där, spelningen är nu på fredag och jag har hela lördagen på mig att vara med dig." jag log lyckligt mot han.  "Är det sant?!" han nickade och man såg att han försökte hålla inne ett skrattanfall.  Pappas  sms om att han var utanför avbröt oss och efter en lång kyss sprang jag nerför trapporna och ut till pappa.

"Jenna? Jenna vi är framme du måste vakna nu.., Jenna?" pappas mjuka röst väckte mig och jag steg sömndrucket ur den svarta Toyotan.  Huvudvärken hade gjort mig trött och jag hade lutat trött huvudet mot nackstödet och somnat kort efter det.  Jag låste trött upp dörren ropade ett hej och sen godnatt till mamma, bytte om till pyjamas shorts och linne, borstade tänderna och gick och la mig med en gång, sms:ade Eric godnatt och somnade strax efter det.

Nästa morgonen hade huvudvärken ökat och jag kunde knappt sätta mig upp längre.  Mamma brydde sig inte om mina protester och bokade ändå en tid hos en läkare till mig tills imorgon.  Efter att ha försökt övertala mamma att låta bli gick jag trött upp till mitt rum och la mig på sängen igen.  'Fingerprints' började spela och Erics namn dök upp på skärmen till mobilen.  Jag svarade snabbt, "Aa det är Jenna?"  "Hej älskling!" hans ord gjorde mig lycklig och fick mig att flyga på rosa fluffiga kärleksmoln.  "Hej..vad gör du?" frågade jag och man kunde inte missa lyckan i min röst.  "Tänker på dig, hur mår du nu?"  "Bättre." svarade jag snabbt men det lät inte övertygande, inte ens i mina egna öron. "Ljug inte."  svarade han och man hörde oron i hans röst.  "Okej okej, mamma har bokat läkartid åt mig imorgon men det är säkert ingenting stressa inte upp dig själv i onödan."  "Vad tror du att det är?"  "Vet inte, antagligen vanlig huvudvärk, men har lite ont i halsen så det är väl halsfluss eller liknande.." erkände jag.  "Jag måste lägga på nu, min intervju börjar nu men ta hand om dig okej?"  "Du med, älskar dig." svarade jag.  "Älskar dig mer." svarade han och la på.  "Älskar dig mest.." sa jag åt tonerna i mobilen som meddelade att han hade lagt på.

Läkarmötet tog lång tid och när jag äntligen skulle få svaren såg inte läkaren glad ut.  "Hej igen, slå dig ner det är en hel del vi måste prata om..."  "Vad är det? Jag börjar bli orolig!"  "Jenna.."  

Ingen del idag..

Är sjuk och orkar inte ens sitta upp så det blir tyvärr ingen del idag!

Be yourself with every move, kaptel 7

"Jag tror att..." än en gång verkade han söka efter rätt ord och jag blev bara otåligare för varje sekund som gick.  "Jag tror att jag är kär i dig." sa han till slut och jag tappade hackan.  Vad sa han precis?!  "Det är någonting speciellt med dig..jag vet inte vad än men jag ska nog komma på det snart! Men jag gillar dig och så är det i alla fall.."  "Jag...jag...jag vet inte vad jag ska säga..jag antar att du vet hur jag känner för dig." han nickade instämmande och utan förvarning kysste han mig.  "Okej nu vet jag att jag defentivt är kär i dig!" mumlade han och la ena handen om min midja, andra runt nacken och drog in mig i ännu en kyss. 

När vi avbröts av dörrklockan kände jag hur rodnaden spred sig i ansiktet.  Han ställde sig upp, rättade till tröjan, drog fingrarna genom håret ett par gånger och gick ut till hallen för att öppna dörren.  Snart kom han tillbaka med Tomas efter sig, jag ställde mig snabbt upp och skakade hans framsträckta hand medans Eric presenterade oss för varandra.  "Tomas Jenna, Jenna Tomas."  "Eric du har ett viktigt möte angående dina kommande spelningar jag antar att du har glömt det för det börjar om lite mindre än en kvart och du svarar inte på din mobil!"  "Åh fan också jag hade helt glömt bort det!" svarade han stressat och såg besviket på mig.  "Eh..det är okej jag kan bara ringa pappa och be honom att hämta mig."  "Du kan nog vänta här, mötet tar max en halvtimme!" svarade Tomas med ett leende och Eric nickade instämmande och skyndade sig till sovrummet för att byta om.

Snart var jag ensam och nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att kolla i alla rum.  Köket, sovrummet, badrummet, vardagsrummet och hallen gick allihop i lila, vitt och svart.  Alla rum var stora och öppna och lystes upp av stora fönster.  Sovrummet och badrummet var ända rummen med dörrar resten var valv som fick lägenheten att se större ut.  Den var lagom stor och upplyst och jag förstod genast varför Eric hade köpt den, den var underbar!  Jag vill också ha en sån lägenhet.

Resten av tiden kollade jag uttråkat på ett gammalt avsnitt av Project runway.  Halva programmet hade gått när dörren låstes upp och jag gick ut till hallen med ett leende på läpparna för att möta dem underbara bruna ögonen.  Eric gick fram till mig och jag kramade han och ställde mig på tårna för att möta hans mjuka läppar i en kyss.  "Ledsen för att jag lämnade dig så där."  "Det är okej." försäkrade jag och såg in i dem underbaraste ögonen i världen.  Mitt liv var perfekt just nu och jag vill inte att någonting alls ska förändra det! 

Be yourself with every move, kapitel 6

Resten av kvällen gick ganska snabbt men jag kunde inte somna.  Ännu en gång kollade jag på mobilen, klockan var halv två på natten och jag låg fortfarande vaken och funderade på varför Eric hade låtit så...  Vad hade hänt egentligen?

Jag vaknade med ett ryck av en sån där dröm där man tror att man faller.  Jag satte mig upp i sängen och kollade på klockan, den var bara tio över fem.  Fortfarande för tidigt för att gå upp trots att jag inte kände mig tillräckligt trött för att somna om.  Istället la jag mig ner igen och loggade in på twitter på mobilen.  Det hade hänt en hel del och tog tid att gå igenom alltihop.  "Tired but not enough to fall asleep again..still to early to go up though!" jag skickade iväg tweeten och märkte att jag hade flera nya följare så jag började kolla vem det var och där...bland resten av namnen stod hans namn...  Plötsligt kände jag för att hoppa runt, skrika och gråta, Eric följde mig!

Jag hade tydligen somnat om för när jag vaknade igen av solljuset som stack i mina ögon var klockan kvart i tolv, inte så konstigt med tanke på att jag inte hade kunnat sova ordentligt den natten.  Jag låg kvar en stund och funderade på vad jag skulle hitta på idag när jag kom ihåg något som fick mig att bli klarvaken.  Jag skulle vara hos Eric om lite mer än en timme!

femtiofem minuter senare var jag klar och på väg ut till bilen för att pappa skulle skjutsa mig till 'en kompis', jag ville inte säga något om Eric till dom än, det kändes bäst att låta bli att nämna något förrän jag själv förstod vad som pågick i mitt liv just nu.  "Är på väg nu vaken? :) //J"  jag skickade smset och kollade drömmande ut från sidorutan.  Min mobil pep och pappa kollade forskande på mig.  "Okej, jadå, ring om du inte hittar//E"  "Vem är den här kompisen exakt?" frågade pappa, "Adressen är långt bort från oss så det är knappast någon på din skola." tillade han.  "Det är ett till Saade fan, vi träffades utanför fiket nära oss den dagen jag kom jätte sent hem och ni flippade ur och så bestämde vi för att träffas idag.."  det var en del av sanningen.

En minut över ett stod jag utanför hans dörr och försökte samla tillräckligt med mod för att knacka på.  Okej, jag stod utanför min idols hus och nu skulle jag snart vara inne i självaste Eric Saades lägenhet och förhoppningsvis stanna här ett bra tag.  Jag drog ett djupt andetag och knackade och tog sedan ett steg bakåt för att inte få dörren i ansiktet.  Dörren öppnades och jag möttes av ett par underbara bruna ögon på ett gravallvarligt ansikte.  Snart utbyttes den seriösa minen mot ett brett leende och för tredje gången någonsin kramade jag honom.  Snart släppte han och flyttade sig lite åt sidan så att jag kunde komma in.  "Du lät så konstig på telefon, har det hänt något?" jag hade inte tänkt fråga ut honom nu men jag kunde inte hålla inne frågan längre, det gick inte, jag ville ha svaret nu!  "Eh.. ja jag måste verkligen prata med dig om en grej.., kom vi sätter oss först." svarade han och gick före mig genom den korta hallen in till ett vardagsrum som var stort och öppet.  Allting i den var vitt och lila med svarta saker lite här och där.  Han satte sig på soffan och jag satte mig jämte, halvt vänd mot honom.  "Jenna...jag vet inte hur jag ska säga det här riktigt men..." han verkade inte kunna hitta rätt ord och jag väntade spänt på vad han skulle säga.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Okej den här delen sög! x)
Men jag slängde bara ihop något snabbt så att ni kunde få en del idag, jag hade skrivit klart den innan och den var lite längre men jag råkade klicka bort internetet så allt försvann.. :(
Men nu har ni i alla fall fått en del, förresten har ni några förslag på vad som kan hända eller vad ni vill att jag ska ta med? :)
Kommentera gärna vad ni tycker, jag vill ju höra era åsikter om novellen så här långt! :)

Google translate!

Har lagt in google translate på bloggen nu, det är högst upp på vänstra sidan! :)

Be yourself with every move, kapitel 5

"Hej, det är Jenna." svarade jag lite osäkert, han kanske inte alls ville prata med mig utan gav mig bara numret som en vänlig gest, plötsligt kände jag en orolig klump i magen.  "Tja Jenna! Hur är det?" frågade han glatt och klumpen försvann på en gång.  "Det är bra, tack själv?"  "Jodå det är bra, var dina föräldrar hårda mot dig igår? Förlåt jag borde ha hållit koll på klockan!"  "Nej det är lugnt, mamma var lite tjurig men pappa pratade med henne så det verkar vara helt okej." svarade jag snabbt för att han inte skulle känna att det var hans fel, det var det ju inte!  "Vad bra! Jag har oroat mig sen jag släppte av dig!" han var så otroligt gullig.

Samtalet pågick i någon kvart till innan Tomas påminde honom om några intervjuer och Eric var tvungen att lägga på och lovade att ringa så fort han var klar med allt.  Jag loggade in på twitter men hade redan kollat igenom allt efter bara en halvtimme så bara för att slå ihjäl lite tid duschade jag trots att klockan bara var lite över fyra.  Men duschen tog inte heller så mycket tid som jag hade hoppats på så jag började städa mitt rum inklusive garderoben, men till och med det gick fort.  Trots att det var fredag satte jag mig till slut vid mitt nu städade skrivbord skrev klart en svenska uppsats och gjorde en SO- uppgift som båda skulle lämnas in senast på tisdagen.

Svenskan och SO:n tog inte heller så lång tid så jag tog fram matte boken och kämpade mig igenom en hel sida innan jag till slut tröttnade på pluggandet.  Jag kollade klockan och märkte att den närmade sig halv sju, mina föräldrar skulle vara hemma när som helst.  Eftersom jag hade oroat dom igår och gjort dom, i alla fall mamma, otroligt förbannade bestämde jag mig för att leka en ängel till dotter och laga middag så att dom skulle komma hem och äta på en gång.

När mamma låste upp dörren och kom in hade jag precis gjort klart maten.  Det blev pannbiff med potatis och brunsås.  Jag hade till och med blandat ihop en sallad till, dukat fram allt och nu stod jag och diskade.  "Hej Jenna." hälsade mamma och ställde ifrån sig sin handväska.  "Hej." svarade jag och gav henne ett leende innan jag vände mig om och koncentrerade mig på disken igen.  "Det ser och luktar jätte gott jag visste inte att du kunde laga mat!"   "Jag har aldrig visat det innan, man lär sig mycket i hemkunskapen." svarade jag glatt och hoppades att den gesten slätade över grälet igår.  "Vad har du gjort idag då?"  "Skola, duschat, lagat mat, städat mitt rum och fått klart nästa veckas läxor." svarade jag med blicken fäst på skålen jag höll på att skölja ur.  "Härligt, då har du en hel helg framför dig där du inte behöver göra något." svarade mamma och jag hörde henne dra ut en av stolarna runt bordet och sätta sig ner.

När pappa kom hem satte vi oss och åt.  Jag fick komplimanger för maten och jag verkade vara förlåten för dagen före eftersom mamma sa att hon kunde ta hand om disken efteråt och att jag bara skulle ta och vila nu.    Jag skyndade mig upp till mitt rum och kollade mobilen det första jag gjorde, klockan var fem över halv nio och han hade fortfarande inte ringt.  Ville han inte prata med mig eller hade han helt enkelt glömt?  För inte kunde väl några intervjuer ta sån lång tid?  Mitt sms signal avbröt mina tankar.  "Hej, kom hem nyss är det lugnt om jag ringer nu eller stör jag?//E"  Mitt hjärta hoppade över ett slag, han hade inte glömt av mig!  "Nej det är lugnt, du stör inte!//J"  Det hann knappt gå en minut innan introt till 'fingerprints' hördes.  Jag klickade snabbt på svara knappen.  "Aa det är Jenna?"  "Hej.."  hans röst lät...konstig..?  "Har det hänt något?"  "Vi måste prata, när kan du träffas?"  "Eh..., imorgon?"  "Ja, ju tidigare desto bättre, imorgon klockan ett hos mig?"  "Eh..ja visst." svarade jag förvirrat, vad hade hänt?  Han gav mig adressen, jag kladdade snabbt ner det på en post-it lapp som jag hittade i ett av skrivbordets lådor och sen la vi på.  Plötsligt fick jag en känsla av att allt inte stod rätt till...

Be yourself with every move, kapitel 4

"VET DU HUR OROLIGA VI HAR VARIT?! DU SLUTADE SKOLAN FÖR FLERA TIMMAR SEN OCH JA DU HADE SAGT ATT DU SKULLE LETA JOBB EFTERÅT MEN DET TAR INTE FLERA TIMMAR!! VET DU VAD KLOCKAN ÄR? VET DU.." där avbröt jag henne: "SLUTA!! TYST BARA!" hon stirrade på mig och såg både chockad och förbannad ut.  "Vet du hur jobbigt det har varit för mig hela mitt liv?! Först låtsas du bry dig om mig sen skiter du fullständigt i mig i flera månader innan du plötsligt tar på dig din mamma-roll igen i någon vecka bara, vet du hur irriterande och förvirrande det är?!"   "MEN VART VAR DU?!" skrek hon och kollade förbannat på mig.  Jag ville inte säga något om Eric än så jag svarade bara; "En kompis.."  "Vem?!"  "EN KOMPIS!"  "VAD HETER DEN KOMPISEN?!"  "Inget du har med att göra." svarade jag lugnt tillbaka.  "Ta det lugnt nu Olivia, Jenna har rätt vi har inte varit några ordentliga föräldrar." sa pappa plötsligt och kom ut från hans arbetsrum.  "Lägg dig inte i Martin!" varnade mamma men pappa fortsatte ändå; "Vi har bara brytt oss om våra jobb och struntat fullständigt i att vi faktiskt har ett barn, låt Jenna vara nu bara för att hon var med en vän och glömde av tiden betyder inte att du ska hoppa på henne sådär så fort hon kliver innanför dörren, upp till ditt rum Jenna jag och mamma måste prata." avslutade han och kollade på mig.  Jag gjorde som han sa och gick upp till mitt rum, drog fram lurarna och la mig på sängen med gråten i halsen.

Nästa morgonen vaknade jag av ljuset som stack i mina ögon.  När jag till slut lyckades öppna ögonen såg jag mamma som stod vid dörren, hon hade tänt lampan och stod med armarna i kors.  "Släck!" muttrade jag argt och drog täcket över huvudet.  Jag hörde henne gå mot min säng och sen drog hon bort täcket från mig. "Du måste upp, om mindre än tjugo minuter börjar du!"  "Helvete!"  skrek jag och hoppade snabbt ur sängen och sprang till badrummet.  10 minuter senare sprang jag med väskan i handen och en halvt uppäten macka hemifrån för att hinna till skolan som låg 10 minuter bort från mig, på 4 minuter.  Jag ryckte upp dörren och sprang till mitt skåp, slängde in väskan letade upp min mattebok, en fungerande stiftpenna, suddigum och sprang upp två våningar till rätt sal.  När jag kom in stirrade alla på mig och min matte lärare kollade strängt på mig.   "Du är försenad exakt sju minuter och trettioåtta sekunder!" sa han.  "Förlåt, jag försov mig." ursäktade jag mig och satte mig bredvid min bästa vän Alice.

Som vanligt segade sig skoldagen fram i snigelfart och när den äntligen var över skyndade jag mig hem för att leta upp lappen Eric gav mig igår, jag hade redan lagt in hans nummer i mobilen men ville kolla så att det verkligen var rätt innan jag ringde.  

När jag kom hem kollade jag mig snabbt i spegeln som hängde i hallen.  Mitt axellånga vågiga bruna hår såg ut som ett fågelbo, jag hade påsar under ögonen på grund av att jag hade fått för få timmars sömn igår.  Jag har gröna ögon och var bara 1.54 cm lång...eller ja kort då...  Plötsligt kom jag ihåg lappen och skyndade mig upp till mitt rum, slängde ifrån mig min skolväska på golvet precis vid dörren och letade upp lappen som var bland alla andra papper, böcker, pennor, nagellack och smink på mitt skrivbord.  Jag kontrollerade flera gånger att numret stämde innan jag klickade på "Ring".  Några signaler gick fram innan den välbekanta, underbara rösten svarade: "Hej det är Eric..?"

Be yourself with every move, kapitel 3

När jag såg att dom hade samlats runt Eric Saade stod jag först helt stilla och bara glodde men snart började jag hyperventilera.  Min stora idol, inspiration och kärlek stod framför mig!  Tjejerna runt om mig gick fram till han och frågade efter kort, autograf och kram.  Han log och skrev den ena autografen efter den andra, tog kort med alla som bad om det och kramade dom en efter en men jag slutade snart hyperventilera och bara stod blickstilla igen. 

Snart skingrades den lilla gruppen och jag stod ensam framför han, han log sitt underbara, bländande leende. "Hej" sa han efter ett tag.  Jag lyckades pressa fram något som lät som ett hej och började plötsligt gråta.  Han såg chockat på mig och gick fram den metern som var mellan oss innan han slog armarna om mig och drog in mig i en kram.  "Snälla gråt inte!" bad han.  "Fö...förlåt.." snyftade jag.   "Varför gråter du? Snälla sluta." fortsatte han.  "Jag trodde i..inte a..att jag någonsin skulle få träffa d...dig" snyftade jag fram och han började plötsligt skratta.  "Så det är glädjetårar?".  Jag nickade som svar och han log lättat.  "Vad sägs om att vi går in till studion den ligger här i närheten".  Jag kollade chockat på han, drev han med mig bara..?  Jag antog att han ville ha ett svar nu så jag nickade snabbt.

Herregud, jag satt i studion med Eric!  "Ja det här är mitt andra hem, vad tycker du?" frågade han med ett leende.  "Det är jätte mysigt!" svarade jag.  Det var det verkligen, alla här var glada och jätte trevliga.  "Jag vill veta mer om dig, jag menar jag vet bara att du är ett fan inget annat."  "Det finns inte mycket att veta, jag heter Jenna, är 16 år och bor här i närheten med mina föräldrar som bara bryr sig om sina jobb, skiter i mig fullständigt och tror att dom kan trösta mig med prylar och pengar..". Det var mer än vad jag hade tänkt säga och snart bröt jag ihop igen.  För andra gången idag drog Eric in mig i en kram och tröstade mig.  När jag hade lugnat ner mig lite kollade jag blygt upp på han.  "Det var din musik som räddade mig från min depression."  avslöjade jag och han stirrade chockat på mig en stund innan han snabbt samlade sig och svarade: "Oj det där var jag inte beredd på, jag gör bara det jag älskar och vet att folk gillar det men jag hade ingen aning om att den räddar någon..?" han fick det att låta mer som en fråga.  "Den har räddat hur många som helst ur flera jobbiga situationer." svarade jag och tänkte på alla gånger jag hade sett att någon hade skrivit så på twitter. 

Snart mörknade det och jag kollade förvånat ut genom fönstret innan jag kom att tänka på att min mobil var på ljudlös och att mina föräldrar måste vara oroliga.  Jag tog upp  mobilen och märkte att jag hade rätt, flera samtal och sms från dom.  Jag ställde mig motvilligt upp.  "Jag vill verkligen inte gå men måste.."  Eric såg förvånat på klockan.  "Shit!"
muttrade han och skyndade sig upp.  "Jag skjutsar hem dig, jag tänker inte låta dig gå ensam nu."  Jag log tacksamt.

Strax därefter satt vi i bilen utanför mitt hus.  "Jag hoppas att vi kan ses igen snart!" sa han och jag nickade till svar.  "Det hoppas jag med."  Han gav mig ett ihopvikt papper.  "Mitt nummer." förklarade han.  "Ring mig om du vill ses igen."  Jag kollade förbluffat på han, jag måste drömma!  Min ringsignal avbröt oss och han skrattade när han hörde att det var 'Fingerprints' jag log generat innan jag svarade.  "Aa det är Jenna?"  "VAR I HELVETE ÄR DU?! VI AR RINGT OCH SMSAT SOM GALNINGAR! VAD FAN TROR DU DU HÅLLER PÅ MED?! KOM GENAST HEM DU HAR EN DEL ATT FÖRKLARA!!" skrek mamma.  "Jag är utanför" svarade jag och la på.  Eric kollade oroligt på mig.  "Ska jag följa med och förklara?"  Jag skakade på huvudet.  "Det behövs inte, jag hör av mig så fort jag kan."  Han nickade till svar och jag klev motvilligt ur bilen, drog ett djupt andetag och öppnade dörren i samma stund började mamma skrika åt mig...

Be yourself with every move, kapitel 2

Ytterdörren öppnades och jag rusade ner för trappan för att prata med pappa innan mamma hann säga någonting.

"Hej pappa!"  "Hej Jenna, ta det lugnt så att du inte ramlar!"  Jag hoppade över dom två sista trappstegen och kramade han.  "Oj, vad du verkar vara på bra humör!" skrattade pappa.  "Låt dig inte luras, det är säkert något som hon vill ha nu." muttrade mamma och stack ut huvudet från köksdörren.  "Middagen är klar." tillade hon med ett nick mot bordet.  "Vadå får inte jag vara glad över att min pappa är hemma eller?" svarade jag surt och gick in till köket.

Jag småpratade glatt med pappa under hela middagen och väntade tills han hade duschat och druckit en kopp kaffe innan jag nämnde något om jobb eftersom det var då han verkligen var på bra humör.

"Så pappa...det är en grej jag har tänkt på ett tag..." började jag och fingrade nervöst på min vita t-shirt.

"Jaså? Vad är det då?" frågade han med uppmärksamheten riktad mot TV:n.  "Du och mamma kommer ju jobba hela sommaren och mina kompisar kommer antingen vara bortresta eller sommarjobba så jag tänkte att jag skulle kunna söka sommarjobb." han sa inget på ett tag och jag började bli orolig, nu kommer det, nu tar han mammas sida...  "Vad säger mamma?" frågade han efter en evighet och jag svalde ljudligt.  "Eh..."  "Jag sa nej." svarade mamma och kom in till vardagsrummet.  "Då blir det ett nej från mig med." svarade han till slut.  "Men pappa snälla! Ni låter mig inte åka någonstans, du kommer vara borta i affärsresor hela sommaren och mamma bor bokstavligt talat i sin frisörsalong!"  "Men jobba med mamma då."  "NEJ!" skrek jag och stirrade ursinnigt på han.  "Jenna du behöver inget jobb jag ger ju dig allt du vill ha redan."  "Ja men jag är faktiskt 16 år och vill kunna förlita mig på mig själv!"  "Jaja får du din mamma att ändra sig så antar jag att du får för mig."  "TACK TACK TACK!" skrek jag glatt och kramade pappa.  "Okej men du kommer ändå inte hitta ett jobb så sent." fnös mamma. Glädjedödare...!

Nästa morgon vaknade jag tidigt dels för att hinna till skolan och inte försova mig igen och dels för att hinna skriva ut mitt CV så att jag skulle kunna söka jobb efter skolan, jag hade redan tänkt fråga på alla kaféer i närheten.  Jag är ganska lat av mig så jag orkar inte gå upp tidigt på sommarlovet för att åka buss någonstans, därför vill jag jobba i närheten.

Skoldagen gick i snigelfart och när den var slut skyndade jag mig att trycka ner alla papper och böcker jag behövde ha med mig i väskan, lägga i musiken och skynda iväg till första kaféet, det som var närmast hemifrån mig.

När jag kom in kände jag den välbekanta doften av kaffe och bullar, jag brukade ofta komma in hit efter skolan antingen med kompisar eller själv, ta en läsk och någon bakelse och sitta och plugga eller prata.

Jag gick nervöst fram till disken.  "Hej, jag undrar om ni behöver någon sommarjobbare här." sa jag och insåg i samma ögonblick hur dumt det lät.  "Hej, jag ska hämta arbetsledaren vänta ett ögonblick." svarade hon som enligt namnbrickan heter Marie.  Jag väntade spänt och snart kom en gammal man med snövitt hår och kutig rygg ut från köket.  "Hej jag heter Göran." sa han och sträckte fram handen.  "Jenna." svarade jag med ett leende och skakade hans hand.  "Trevligt att träffas, jag hörde att du söker sommarjobb?" svarade han och fick det att låta som en fråga.  Jag nickade snabbt.  "Hur gammal är du?"   "16." svarade jag nervöst.  "Gammal nog för att stå i kassan." svarade han med en kort nickning.  "Vi är fyra stycken som jobbar här, jag, Marie, min fru Agnes och Alma." tillade han.  "Jag har mitt CV med mig om du skulle vilja se det." svarade jag otålig av nervositet.  Han nickade igen "Kom så sätter vi oss vid ett av borden och tar oss en titt på den." svarade han och började gå mot ett av borden, jag skyndade efter.

25 minuter senare hade jag fått mitt schema med tiderna och information om vad jag skulle få göra en handskakning senare tackade jag och gick leende ut genom dörren.  Jag skulle börja dagen efter skolavslutningen 8 juni.  Det kändes stort, jag slutar högstadiet, börjar jobba och förbereda till gymnasiet, den här sommaren skulle verkligen bli  bra!

Jag var så inne i mina tankar och drömmar att jag först inte märkte gruppen med tjejer i min ålder som hade samlats runt någon eller något men när jag märkte dom gick jag nyfiket fram.  Jag trängde mig förbi några och fick ett par sura blickar.  När jag såg vem det var dom hade samlats runt tappade jag andan och kunde inte göra något annat än att bara stå och stirra.  Dom hade samlats runt Eric Saade..!

Be yourself with every move, kapitel 1

Bestämde mig för att börja med en Saade novell, kom på hur jag skulle börja på den och trots att klockan är över tolv på natten så måste jag börja skriva en del så att jag inte glömmer den! :)

Har fortfarande inte kommit på vad den ska heta men det kommer nog.. ;)

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

"Men mamma du måste låta mig börja jobba någon gång!"  "Ja, någon gång men inte nu, släpp det Jenna, du behöver inget jobb!"  "Men..!"  "Slutdiskuterat!"  "Men du fattar ju ingenting!" skrek jag och sprang upp till mitt rum och drämde igen dörren onödigt hårt.  Jag ville börja sommarjobba och kanske skaffa något helgjobb efteråt men mina föräldrar tänkte självklart inte låta mig... Dem ansåg att jag inte behövde det eftersom vi ändå hade gott om pengar och jag hade allting jag kunde önska mig.  Jag slängde mig på sängen och kämpade emot tårarna som brände bakom ögonlocken.

 Efter en stund gjorde jag som jag alltid brukade göra för att stänga ute resten av världen, jag tog fram lurarna, pluggade in dem i mobilen och snart började Rocket Science spelas.
Jag är ett stort fan av Eric Saade och jag antar att man skulle förstå hur stort fan jag var om man såg mitt rum.

Dörren, väggarna, garderoben, hyllorna, allting var täckt med affisher och saker på han.

I min mobil fanns alla hans låtar och det var dem som ständigt spelades.  Mina vänner störde sig på att jag pratade om han hela tiden och mina föräldrar sa åt mig att sänka varje gång jag spelade någon av hans CDs högt, men ingen av dom förstod att det var han som hjälpte mig att stå ut i den onödigt stora villan mitt i Stockholm som jag verkligen hatade.  Det kändes som om jag var fast här, jag får inte jobba för att jag enligt mina föräldrar redan har tillgång till allt och jag får inte åka till Göteborg eller Helsingborg för att det är för långt bort och "farligt" så jag skulle vara fast här hela sommaren.., toppen!

Plötsligt fick jag en underbar tanke.  Mamma hade sagt nej om jobbet men jag hade ju inte frågat pappa än, pappa brukar ju för det mesta låta mig göra vad jag vill och ge mig det jag ville ha.

Okej jag låter otroligt bortskämd nu men är man ensambarn i familjen så får man mycket, vare sig man vill eller inte!  Men lyckas jag övertala pappa så kanske han kan få mamma att gå med på det hon med..., eller så...nej, det kan jag ju inte göra!  Eller...?  Man kan väl jobba utan att föräldrarna vet något...  Den tanken var lockande men vem skulle ta emot en 16 åring utan hennes föräldrars tillstånd?

Jag kör på plan A först, övertala pappa och lyckas inte det får jag testa min lycka och försöka mig på plan B..

Jag rycktes tillbaka från mina tankar när Rocket Science övergick till Without You I'm Nothing.  Snart var jag djupt försjunken i mina drömmar om hur jag skulle gå på ännu en av Erics spelningar och att det var då han äntligen skulle lägga märke till min existens, just då, när han sjöng Without You I'm Nothing...

Den drömmen var sanneligen för bra för att bli en verklighet men drömma kan man ju alltid!

Ännu en novellblogg!

Hej!  Jag är en tjej som är född -97 och har skapat den här novellbloggen som kommer handla om mina idoler, Eric Saade och One Direction!

Allting är påhittat och är från den kreativa sidan av min hjärna så ingenting av det jag skriver om har hänt på riktigt och vissa städer som novellerna utgår ifrån är kanske inte alls verklighetsbaserade! :)

Jag kommer köra lite "Gossip Girl-style" och inte avslöja mer om mig själv än att jag älskar att skriva, läsa och hålla på med naglarna. 

Så nog om mig nu, hoppas ni gillar bloggen, läser och sprider den! :)