Rewind • epilog

Mina föräldrar hade kommit till Stockholm för att hjälpa mig med Theo medan vi flyttade. Jag och Eric hade hittat det perfekta lilla huset en bit bort från vart vi bodde nu. Vi hade det hela tiden i tanken att vi båda skulle ha nära till jobbet och Theo till dagiset. Allting var som i en dröm. Fram tills stressen kom. Vi hade tusen saker att packa och ta hand om och högar med pappershandlingar att ta oss igenom. Eric hade nyligen flyttat in till lägenhetshuset vilket gjorde det lite jobbigare med alla pappersarbeten men Johans lilla trick med inbrottet visade sig hjälpa oss då vi skyllde på det och sa att ingen av oss kände oss säkra där vi bodde. Så jag antar att jag kan tacka honom för det, någonting bra gjorde han i slutändan...omedvetet.

"Vad säger du om att ta en paus ifrån allting en stund?" Eric hade för en stund sedan kommit tillbaka från huset och satt sig ner för att gå igenom några papper med mig.
"Vi hinner verkligen inte!"
"Dina föräldrar har ju så bra hand om Theo så jag tänkte vi kunde passa på och smita iväg från allting för en stund." Jag bet mig fundersamt i läppen. Hinner vi? Vi har ju så mycket att göra och mindre än en vecka på oss att bli klara med allting. "Jag vet att du vill älskling, så säg bara ja!"
"Okej då, men bara en liten stund!"
"Jag lovar!"

Jag öppnade dörren och möttes av Eric som hade klätt upp sig i en svart kostym med vit skjorta under kavajen. Trots att jag hade på mig en ljusblå ärmlös klänning som slutade strax ovanför knäna och var väldigt uppklädd så kände jag mig inte ens hälften så uppklädd som honom. Håret hade jag lockat och det två främsta slingorna höll jag upp där bak med hjälp av hårnålar och en blå rosett. Jag tog på mig mina vita ballerinas och vi ropade hej då till mina föräldrar och Theo innan vi gick ut och satte oss i bilen. Hela vägen dit gav han mig den ena komplimangen efter den andra som fick mig att rodna.

"Hur ska det här vara en paus från allting?" Vi hade kört upp på uppfarten till vårt nya hus och jag förstod ingenting längre. Vad gjorde vi här? Eric verkade lite nervös men harklade sig snabbt och svarade,
"Vänta här, jag har bara en liten snabb grej att ordna, jag ropar på dig att komma in när jag är klar!" Jag hann inte ens svara innan han hoppade ur bilen och joggade in. Jag satt förvirrat kvar. Vad är det här om egentligen?

"Elsa?" I brist på annat hade jag gått ur bilen och gick fram och tillbaka framför den. Nu stannade jag upp när jag hörde Eric ropa på mig och gick mot dörren. "Du kan komma in nu." Jag tryckte ner handtaget och dörren åkte tyst upp. Så fort jag steg in i hallen tappade jag hackan. Längs hela hallen var var det värmeljus tända och rosblad spridda. När jag tog mig ur den största delen av chocken gick jag längs med ljusen och kom in till vardagsrummet. Ljusen ledde till ett hjärta av ljus. I hjärtat låg det en ros, en flaska vin och två fyllda vinglas. Jag bara gapade. Vad är det här? Bredvid den stod Eric på ett knä och höll upp en öppen ask i den ena handen med en ring i och med den andra handen tog han min.  Jag måste se så dum ut just nu...Stå här gapandes. Mina knän kändes som om de skulle ge vika när som helst. Drömmer jag nu? I så fall, snälla väck mig inte! "Elsa, jag vet att allt mellan oss har gått så otroligt snabbt men jag älskar dig mer än något annat! Jag älskar dig mer än vad Mr Potatohead älskar Mrs Potatohead och då vet du precis hur mycket det är!" Jag nickade och fnittrade nervöst åt hans jämförelse. "Jag antar att du har räknat ut vad det är jag ska fråga dig nu...Elsa, det vore en ära för mig om du skulle vilja spendera resten av ditt liv med mig, vill du gifta dig med mig?" Tårarna som jag hade försökt hålla tillbaka, trillade nu ner för mina kinder och jag nickade snabbt,
"Ja!" Han satte ringen på mitt finger och jag lovade mig själv att den skulle sitta där för alltid, han reste sig upp och vi möttes i en kyss.

______________________________________________________________

AN: SLUT! Bittersweet verkligen men nu är det slut! Eftersom jag har haft olyckliga slut på de flesta av novellerna så bestämde jag mig för en lite mer cliché den här gången! Tack så mycket för att ni har läst den och för att ni har varit mina underabara små ninja läsare! 

Jag vet inte riktigt när jag kommer skriva nästa novell men det kanske dröjer ett bra tag och då kommer det antagligen vara en One Direction men tills att jag har fått en riktig smashing idé så lär jag inte publicera något. Tack ännu en gång! X

Rewind • del 50

Med laptopen i knäet satt jag på golvet i vardagsrummet, lutandes mot soffan och bläddrade igenom alla bilder vi hade tagit under helgen. Nu när vi hade kommit hem igen kunde jag äntligen andas ut och säga att det gick bra. Nå ja, största delen utav helgen i alla fall.

Morgonen efter mitt samtal med Theos farmor, gick vi ut på en lång promenad där Eric och Theo fick se staden jag var uppvuxen i. Jag träffade på en gammal klasskompis som gav mig och Theo en elak blick innan hon gick över vägen för att fortsätta på andra sidan. Som om hon inte kunde gå förbi oss. Löjligt! Senare den kvällen tog mina föräldrar hand om Theo så att jag, Eric och min bror gick ut på kvällen. Det var riktigt länge sedan för mig. Fem år för att vara exakt. Där hade en hel del bilder tagits som jag var tvungen att radera eftersom de var så suddiga. Vi hade haft en riktigt rolig kväll där min bror och Eric kunde lära känna varandra och efter att ha lekt över beskyddande och förhört Eric om allt möjligt så erkände Max att han gillade honom och jag kunde äntligen slappna av. Drink efter drink köptes in och till slut fick vi gå hemåt eftersom jag inte ville bli för full. Inte för att Theo skulle vara vaken nu men tänk om han hade varit det? Vad för sorts förebild hade jag varit då?

Den sista bilden som kom  upp satt jag och stirrade på länge. Nästan alldeles för länge för att det skulle anses normalt men jag kunde inte låta bli för den var så...vacker! Ljuset, bakgrunden...han...allt var perfekt i den. Jag bestämde mig för att göra ett litet collage där jag satte ihop bilder på oss allihop från helgen och andra småbilder för att fylla tomheten helt enkelt och så sattes den som bakgrundsbild. Perfekt! En bild på Eric och Theo där de går på en gräsplätt, fördes över till telefonen och blev en bakgrundsbild där. De var med ryggen mot kameran och Theo höll en boll under armen och med hans fria hand höll han Erics. Jag hade gått bakom dem med mina föräldrar och Max och kunde inte riktigt låta bli att ta ett kort. 

Ett par snabba knackningar hördes på dörren och jag såg Theo rusa mot den för att öppna. Medan jag stängde ner skärmen och la undan datorn ropade Theo att det var Eric och det tog bara några sekunder innan de kom in i rummet. Eric med Theo på axlarna fick ducka lite för att inte Theo skulle slå i sig i dörren. "Hej!" Han hälsade tillbaka med en kyss som fick Theo att ge ifrån sig ett äcklat läte och hålla händerna för ögonen. Vi satte oss ner i soffan och Eric såg lite allvarligare på mig. 

"Jag har tänkt på en sak väldigt länge och kände att det var dags att fråga nu."

"Okej, vad är det?"

"Ni behöver inte svara direkt, tänk på saken om det behövs, det är ett stort steg och det är jag medveten om."

"Vad är det Eric?"

"Allt mellan oss har gått så bra nu, visst vi har haft toppar och dalar och allt vad det nu heter men vem har inte det? Så jag tänkte att...eh...ja...att...det kanske var dags att flytta in tillsammans?" Jag tappade hakan. "Vi kan köpa ett litet hus och göra precis vad vi vill med den och vi behöver inte stressa med att hitta något heller så att när vi väl hittar det så är det perfekt och vi kommer då direkt veta om det passar oss eller inte, vad säger ni?" Jag såg på Theo som nu hade hoppat ner från Erics axlar och ställt sig på soffan bredvid honom.

"Vad säger du Theo? Vill du bo med Eric?" Han log ett stort leende och klappade glatt.

"Ja mamma, vi kan flytta nu! Ska vi flytta nu?! Får alla leksaker flytta med?!" 

"Då ska vi flytta ihop!" Log jag och jag tror inte jag har sett Eric se så lättad ut någonsin förut. "Och självklart får dina leksaker flytta med men vi ska inte det riktigt än." Fnissade jag och Theo damp ner i soffan mellan oss två.

"Kan vi kolla på Toy Story nu då?" Jag och Eric skrattade åt hur lätt han hade kunnat byta samtalsämne men vi båda nickade och höll med. Vilket bättre sätt finns det att fira det här på än med Toy Story?

______________________________________________________________

Ännu en del uppe och det här är faktiskt sista delen! Känns konstigt att skriva det men så är det! Nästa del som kommer upp är epilogen! Jag vet att jag har varit kass på att uppdatera under den här novellen och det ber jag om ursäkt för, jag har bara haft så mycket att göra som har kommit i vägen men nu har vi kommit till slutet i alla fall! Nästa stopp; epilogen! X

Rewind • del 49

Jag avslutade samtalet och vände blicken ner mot golvet. Nu då? Hur ska jag förklara det här för Theo? Varför blir allting jag gör så...fel? Jag hörde fotsteg in i rummet men såg inte upp. "Elsa?" Erics röst skar genom tystnaden i rummet. Jag hörde honom sätta sig ner bredvid mig och ur ögonvrån såg jag hur han studerade mig noga. "Mår du bra?" Jag nickade lite. "Vad sa dem?"
"Johans pappa avled för ungefär sju månader sedan."
"Jag...uhm..jag beklagar?" Jag nickade igen, hur svarar man på det egentligen?
"Hans mamma vill varken träffa mig eller Theo, hon var väldigt noga med att beskriva hur mycket vi hade förstört hennes familj och hon ville inte höra från oss igen."
"Vad ska du göra nu?"
"Jag vet inte, jag har ingen aning om vad jag ska säga till Theo, jag är inte bra på sådant här!"
"Vill du att jag ska prata med honom?"
"Nej, jag tror att han kommer vilja höra det från mig, men jag kommer inte klara av den där blicken av ren besvikelse som han kommer få."
"Jag kan prata med honom, få honom att förstå hur mycket du verkligen försökte." Det kanske inte vore så dumt ändå. Jag vet hur mycket Theo gillar Eric och han lyssnar alltid på honom.
"Okej, det kanske vore bäst så." Jag kände hans hand på min rygg röra sig sakta upp och ner i en tröstande gest. Jag förstår verkligen inte hur Eric orkar med mig ibland, alla problem jag har bara hopar sig över oss hela tiden.

Eric
Vad har jag gett mig in på? Hur ska jag förklara för en fyra åring att hans farmor inte vill höra av honom och ännu värre, att hans farfar har dött! Samtidigt så vet jag att jag aldrig skulle ha låtit Elsa ta det här samtalet eftersom jag såg hur rädd hon var inför det. Alltså var det bara att bita ihop, knacka på Elsas gamla sovrumsdörr och gå in till Theo där han satt och ritade vid hennes gamla skrivbord. "Tjenare grabben!"
"Hej, kom kolla vad jag ritar!" Jag gick fram till honom och han pekade från det ena strecket till det andra och några cirklar här och där medan han förklarade att det var eldsprutande drakar, stora monster, träd som brann och ett litet troll som gömde sig bakom en sten.
"Oj, vad läskiga dem drakarna är!"
"Ja, ser du hur stora dem är?"
"Enorma ju!" Okej, jag måste säga det nu. "Theo?"
"Mhm?"
"Din mamma pratade med dina farföräldrar," började jag. Han såg upp på mig.
"Jag vet, farmor vill inte träffa mig och farfar är borta." Jag såg förvånat på honom.
"Hur vet du det?"
"Jag hörde dig och mamma prata, jag ville visa henne en teckning men hon såg ledsen ut och ni pratade så jag hörde." Hur hade vi inte sett honom?
"Jag vill bara att du ska veta att hon verkligen försökte få din farmor att träffa er."
"Jag vet och jag vet att farmor inte gillar mig, farfar gör inte det heller men han är borta nu ändå."
"Är du arg eller ledsen?"
"Jag är ledsen för att mamma är ledsen." Den killen är verkligen speciell, hur kunde han ha en idiot till pappa och ändå vara så här? "Eric?"
"Ja?"
"Varför hatar farmor mig? Och farfar, han också." Åh nej, det här var jag inte beredd på! Hur ska jag svara på det? Vad säger man egentligen till ett så litet barn?
"Hon hatar inte dig, det gjorde inte han heller, de är bara lite arga på din mamma tror jag."
"Varför då? Hon är snäll!"
"Ja, men vissa människor ser inte det, jag vet inte varför men det finns vissa människor som väljer att se vad dem vill."
"Jag förstår inte?" Jag kanske borde ta det här på hans nivå.
"Du vet ju att Batman är snäll och bara vill hjälpa till eller hur?" Han nickade. "Men ibland blir det lite fel när Batman försöker hjälpa till och då blir massor med människor arga på honom och ser inte hur snäll han egentligen är."
"Så mamma är Batman?"
"Precis så ja!" Han satt tyst en stund med rynkad panna. Jag sa ingenting och lät honom tänka ut allt det här själv en stund. Det är väldigt mycket att ta in för att bara vara fyra år.
"Men då måste farmor vara jokern!" Jag kunde inte hålla mig för skratt.
"Nja, jag hoppas att hon är lite lite snällare än jokern!" Han log lite och såg ner på sin teckning.
"Mamma är inte arg på mig va?"
"Nej det är klart!"
"Okej." Jag nickade och reste mig upp, det fanns ingenting mer jag kunde säga. När jag nästan var vid dörren ropade han på mig igen. "Eric?"
"Ja?"
"Min riktiga pappa är inte snäll, kan du vara min pappa istället?" Jag tappade hakan. Va? "Kan jag kalla dig pappa?" Sakta i backarna nu, vad händer?! En liten del av mig sa åt mig att lämna rummet nu på en gång och inte svara på den frågan men en ännu större del sa åt mig att jag redan såg honom som min son, det skulle bara bli lite mer...officiellt? I brist på ord nickade jag.
"Tack...pappa." Log han, hoppade ner från stolen och kom fram till mig för att krama mig. Jag lyfte upp honom och kramade om honom för att sedan sätta ner honom igen.
"Okej grabben, ska du fortsätta med din teckning nu så du kan visa den till alla andra?" Han nickade och sprang tillbaka till skrivbordet.

Så fort jag kom utanför dörren gick jag nästan rakt in i Elsa. "Så han får kalla dig för pappa nu?"
"Uhm ja..jag...eh..jag antar det?" Jag drog stressat handen igenom håret i brist på annat.
"Är det säkert att du tycker det är okej?" Jag nickade.
"Annars hade jag inte låtit honom göra det."
"Okej, du?" Hon pussade mig på kinden. "Tack för det du sa till honom, jag vet att det är fel att tjuvlyssna men jag kunde inte låta bli." Hon såg så skamsen ut att jag brast ut i skratt och drog in henne i en kram.

Rewind • del 48

Jag sitter på sängen i gästrummet och Eric står vid fönstret. "Så nu vill Theo träffa sin farmor och farfar och jag vet inte om jag klarar av att se dem igen men samtidigt så har han sin rätt att träffa dem, jag har hållit honom borta från alla släktingar alldeles för länge," avslutade jag mitt lilla tal och Eric rynkade lite på pannan.
"Alltså, han vill träffa skitstövelns föräldrar och du sa ja för att du känner att det är hans rätt?" Jag nickade.
"Ja, precis så." Han drog handen genom håret och såg upp på taket en stund innan han kollade på mig igen.
"Jag kan gå med er, när ni ska träffa dem menar jag."
"Nej det kan du inte!"
"Varför inte?"
"Hur ska jag presentera dig som min pojkvän till min ex pojkväns föräldrar? Dessutom var jag förlovad med deras son!" Jag betonade ordet 'förlovad' i hopp om att han skulle förstå vad jag menade.
"Det var fyra, fem år sedan, vem bryr sig? Han var en skitstövel ändå och jag tänker inte låta er träffa dem ensam, deras son måste ha fått hans beteende från någon som jag gissar på är hans föräldrar!" Det blev tyst i rummet och vi stirrade bara på varandra en stund. Väntade tills den andra skulle vända bort blicken eller säga något men inget utav det hände.

Han väntade på mitt svar och det var jag väl medveten om så det blev jag som bröt den tystnaden först. 

"Okej, men om det blir en konstig stämning så säg inte att jag inte varnade dig!" Hans leende sprack upp.

"Oroa dig inte, det ska jag inte göra!" Jag hoppade ner från sängen och sträckte på mig.

"Jag ska prata med min bror lite och sova sedan, vill du ha någonting innan jag går?" Frågade jag för att jag inte var helt säker på om han hittade runt riktigt än. Det ända svaret jag fick var att han tog ett försiktigt grepp om min arm och drog mig till sig, kysste mig och log.

"Nej, nu har jag allt." Jag knuffade till honom lite på axeln med ett leende och en lätt rodnad på mina kinder. Den lilla knuffen gjorde ingenting annat än att få honom att börja skratta. "Det krävs mer än en knuff för att få mig att flytta på mig eller få lite ont."

"Åh håll tyst!" Han skrattade och kysste mig igen.

"Godnatt min lilla svaga tjej."

"Sov gott min extremt muskulösa och starka kille." Ännu en kyss och jag lämnade rummet för att leta reda på min bror.

_______________________________________________________________

En kort och snabb uppdatering eftersom jag har dåligt samvete över att inte ha skrivit något på länge. Jag har verkligen inte haft tid och när jag väl har det så är jag helt slut och vill bara sova så den här gången får jag faktiskt skylla det på skolan och dem oändliga uppsatserna. Ändå så har inte statistiken sjunkit vilket betyder att ni mina små tysta ninja läsare fortfarande klickar er in hit så tack så mycket  för det! X

Rewind • del 47

Självklart fick jag och Eric inte dela rum. Det var en oskriven regel hos mina föräldrar så det sa ingen av oss någonting om när han tilldelades gästrummet. När jag kom in i mitt rum stod jag bara där och stirrade på allting en stund. Allt låg precis så som jag hade lämnat det. Ingenting hade rörts. Sängen, byrån, garderoben, skrivbordet och stolen. Till och med dekorationerna på fönsterbrädet stod kvar. Mer hann jag inte se för Theo trängde sig förbi mig i dörröppningen och sprang in för att hoppa upp på sängen. "Mormor sa att det här var ditt rum mamma."
"Ja det är det," log jag och satte mig bredvid honom på sängen.
"Fint."
"Tack, så vad tycker du? Om mormor, morfar, morbror, det här huset, ja, allt?"
"Dem är snälla, och huset är stort så man kan leka och springa överallt!" När han sa det sista så sträckte han ut armarna och såg upp i taket som om för att försöka visa hur mycket plats det fanns. Jag småskrattade lite.
"Inga klagomål alltså?" Han skakade på huvudet men sedan la han den på sned och såg fundersam ut. "Är det någonting?"
"Pappa Johan var ju inte snäll men får jag träffa honom igen när han blir snäll?" Det blev helt tyst i rummet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara på det där. Hur ska jag säga till ett barn att han förhoppningsvis aldrig någonsin ska behöva träffa sin pappa? "Får jag träffa farmor och farfar i alla fall?" Klockans sekundvisare tickade ljudligt i rummet. Står den där lilla delfinen av glas på skrivbordet? "Mamma?" Jag försökte samla tankarna, hur ska jag säga det här?
"Theo, din pappa kommer nog aldrig någonsin kunna bli en bra pappa, jag säger inte att han är en dålig person men han är inte en sådan person som kan bli en förälder riktigt."
"Varför kan han inte bli en bra pappa?"
"För att..." jag vet verkligen inte, sanningen är att jag inte har en aning, "jag vet faktiskt inte, han har aldrig velat bli en förälder och när vi fick reda på att vi skulle få dig så blev han vettskrämd, han ville inte men jag ville och det var därför jag flyttade." Han nickade. Jag vet inte hur mycket han förstod utav det som sades, han är bara fyra år ändå men han nickade i alla fall.
"Farmor och farfar då?"
"Det här är ingen stor stad, de kommer snart få reda på att vi är här och vill dem träffa dig så kommer dem säga till annars så vet jag inte, vill du verkligen träffa dem så kan jag försöka ringa dem." Jag hoppades innerligt på ett nej men han nickade och skrek ut ett exalterat;
"JA!!" Åh nej...
"Okej, jag letar upp deras nummer och ringer dem i morgon." Jag måste komma ifrån det här ämnet snabbt. Han hoppade upp i mitt knä och la armarna om mig i en kram.
"Tack mamma!"
"Det är så lite så."
"Du är världens bästa mamma!"
"Och du är världens bästa son," försäkrade jag, "har du borstat tänderna?"
"Men mamma, du är världens bästa, du ska inte fråga det!"
"Okej lillen, upp med dig, det börjar bli sent och långt efter läggdags, du ska borsta tänderna och byta om nu!" Han suckade och hoppade ner från sängen.
"Tandborste och pyjamas?"
"Din tandborste ligger redan i badrummet, borsta tänderna så tar jag fram pyjamasen, tandkrämen finns i skåpet ovanför spegeln och mormor har lagt en pall till dig i badrummet så att du når." Han nickade och sprang mot badrummet.

Jag tog fram Theos lilla väska och rotade igenom den på jakt efter pyjamasen. "Du är en bra mamma Elsa." Jag hoppade till och vände mig om. Mamma stod i dörröppningen.
"Tack."
"Jag hörde vad du sa till honom, om Johan och hans föräldrar." Jag vände uppmärksamheten mot väskan igen.
"Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, det var det enda som kom fram."
"Det är bra att du inte får honom att hata hans pappa."
"Johan är inte hans pappa!"
"Hur mycket du än förnekar det så är han faktiskt precis det."
"Nej det är han inte, slutdiskuterat, släpp ämnet är du snäll!" Hon tog upp händerna som för att visa att hon inte tänkte säga något mer.
"Jag har varit så orolig för dig och helt ärligt så trodde jag inte att du skulle behålla Theo." Nu börjas det.
"Hade jag inte gjort det så hade jag inte behövt flytta härifrån, det vet du lika bra som jag!"
"En liten del av mig trodde att du hade insett hur jobbigt det är att ha ett barn efter födseln att du skulle välja att adoptera bort honom."
"Ledsen att göra den delen av dig besviken men jag är inte den typen av förälder som ger iväg mitt barn på det sättet."
"Det sa jag aldrig, kan du sluta förvränga allt jag säger?"
"Jag förvränger ingenting men vi behöver inte prata om vad ni trodde jag skulle göra och ni behöver inte vara oroliga, jag klarar mig fint på egen hand, det är svårt ibland men det är bara sådant som jag får ta." Hon nickade lite. Theo sprang tillbaka in i rummet och vi släppte diskussionen på en gång. "Är tänderna borstade ordentligt nu?"
"Ja, men mamma, vart är min Batman pyjamas?"
"Hemma i tvätten, så det fick bli Iron Man istället."
"Men mamma!"
"Jag hann inte bli färdig med all tvätt innan jag åkte men jag lovar det är det första jag ser till att ta tag i när vi kommer hem och då får du ha på dig den."
"Nej, Batman!"
"Lyssna på mamma nu Theo." Eric kom in i rummet och såg sig omkring. "Huset är väldigt fint." Kommenterade han och gav mamma ett charmigt leende.
"Tack så mycket, jag är glad att du trivs här."
"Lite svårt att inte göra det när maten är den godaste jag har ätit och huset är så vackert inrett."
"Oj, tack så mycket!" Han måste ha känt spänningen i rummet. Mamma ger mig en sista blick innan hon lämnar rummet. Theo tar motvilligt på sig sin pyjamas och kryper ner i min gamla säng. Jag hade tjatat till mig en stor dubbelsäng ungefär något år innan jag blev gravid och flyttade så den var inte speciellt gammal.
"Ska vi prata i gästrummet istället?" Eric tar initiativet först och jag nickar. Vi säger godnatt till Theo och jag ger honom min vanliga kram och puss på pannan, stoppar om honom och smyger ut därifrån.
______________________________________________________________
AN: Så där, ännu en del som är lite försenad och det ber jag om ursäkt för, den här gången har jag faktiskt ingenting att skylla på. Den här delen kan vara lite tråkig men jag kände att jag måste få in Elsa lite mer i mammarollen snart igen och då blev det så här. Tack för att ni fortsätter att läsa mina små tysta ninja läsare! X

Rewind • del 46

Vi kör in på garageuppfarten till mina föräldrars hus men ingen av oss rör på sig. "Jag är rädd." Erkänner jag och Eric lägger en tröstande hand på mitt lår. Theo hade somnat i baksätet ungefär en halvtimme innan vi kom fram.
"Det kommer att gå bra ska du se, det kanske är lite stelt i början men sen så!" Jag nickade.
"Du har rätt, lite stelt och sen kommer allting gå bra!"
"Ska vi väcka Theo?"
"Snart, jag ska bara lugna ner mig själv lite först."
"Är det verkligen okej att jag följde med?"
"Skojar du? Jag hade inte ens övervägt det om du inte hade följt med!" Vi skrattade nervöst och jag drog ett djupt andetag. "Okej, det kommer inte vara så farligt, låt oss få det här överstökat och åka hem!"
"Vi ska bara spendera helgen här, det är allt, det kommer vara över snabbt." Lovade han och vi gick ur bilen. Jag väckte Theo och Eric lastade ur våra väskor från bagageluckan. Theo hade en ryggsäck med kläder och annat som han skulle behöva och jag och Eric hade varsin idrottsbag. Vi skulle ändå bara vara här sammanlagt två nätter, ingen ide att släpa massa onödigt bagage med sig!
     Medan Theo tog sin lilla tid att vakna och stiga ur bilen så såg jag på mitt barndomshem som jag hade flyttat ifrån alldeles för plötsligt. Det gula huset med vita knutar såg ut som det alltid hade gjort. Det var dock nymålat men samma gula färg som alltid. Trädgården var lite vanvårdad men det var mest jag som brukade ta hand om den när jag bodde här så jag var faktiskt inte så förvånad över det. Den lilla lekstugan snett bakom huset som matchade med samma färger, var också precis som jag minns det. Där hade jag spenderat den största delen av min barndom, i den lilla lekstugan. Pappa hade byggt den åt mig och Max och vi hade lekt i den ända tills vi tyckte att vi blev för gamla för det. Nu ångrar jag det, helst så hade jag velat leka i den för all framtid. Min lilla trygghetszon.
     Vi lät Theo knacka på dörren men så fort den öppnades så gömde han sig bakom våra ben. Framför mig stod min pappa, precis som jag minns honom men en aning äldre med gråa hårstrån i hans annars blonda hår. Den blåa ögonen kantades utav rynkor, inget annat hade förändrats.
"Elsa?" Frågade han som om han inte trodde det han såg framför sig trots att vi hade sagt att vi skulle komma idag. "Marie!" Ropade han och vände sig in mot huset. "Marie! Max! Dem är här!"
"Har dem verkligen kommit nu? Jens om du skojar med mig igen så..-" Min mamma avbröt sig när hon dök upp i ytterdörren och fick syn på oss. Precis som pappa så hade hon fått rynkor runt hennes gröna ögon men ingenting syntes i det bruna håret, men det såg mörkare ut än vanligt, hon måste ha färgat det. Min bror kom och han såg precis ut som han alltid hade gjort fast...manligare? Jag drogs genast in i en kram av pappa. Sedan turades de om att krama mig och introducera sig för Eric som skakade hand med dem allihop och hälsade.
"Vem är den här lilla killen då?" Frågade Max och gick förbi mig och Eric för att komma fram till Theo som stod och gömde sig i hörnet av hallen bakom mig. Han sa ingenting och bara stirrade på min bror.
"Theo? Ska inte du hälsa på morbror? Eller mormor och morfar?" Han kom bara närmre mig och klamrade sig fast vid mitt ben. Jag lyfte upp honom i min famn och lät honom se sig omkring först. Ta in allting.
"Hej." Fick han till slut ur sig och alla omkring såg ut som om dem smälte på plats. Mamma var den första som tog initiativet nu.
"Hejsan, kan mormor Marie få en kram?" Han nickade och la armarna om henne i en försiktig kram. Hon tog honom ifrån mig och gav honom en ordentlig kram.
"Det är morfar Jens tur nu!" Avbröt pappa till slut och höll fram sina armar. Theo såg på honom en stund och till slut sträckte han sig mot honom.
"Om vi nu hade tänkt introducera oss så, jag är din coola morbror Max!" Det fick Theo att fnissa och gå över från hans morfars armar till morbrors.

"Mamma du hade inte behövt göra allt det här." Matbordet var överfyllt med olika maträtter.
"Det är dina favoriter! Jag visste inte riktigt vad du ville ha så jag lagade alltihop!" Log hon och dukade fram ytterligare två glas. Jag, Eric och Theo fick inte göra någonting, vi skulle bara sätta oss ner och ta det lugnt. Trots våra protester så fick vi till slut bara sätta oss ner och ge upp.
"Så lasagne, grekisk sallad och hamburgare är dina favorit maträtter?" Frågade Eric roat och såg på mig med ett stort leende. Jag fick inte chansen att svara innan mamma gjorde det åt mig.
"Ända sedan hon var ett litet barn! Eller ja, grekisk sallad lades inte på listan förrän vi var på semester där när Elsa var tretton år, hon fick mig att leta upp receptet och sedan började vi äta det med jämna mellanrum!" Det förvånade mig att hon kom ihåg så mycket onödiga saker om mig. "Nu får ni välja vad ni skulle vilja äta till middag, eller kanske smaka på allt! Jag har gjort tillräckligt så det är bara att ta för sig hur mycket ni vill!" Alla slog sig ner vid bordet och vi började ta för oss utav maten. När jag tog första bettet utav lasagnen så slog det mig hur mycket jag hade saknat maten här hemma. Allting var bara...helt rätt. All uppmärksamhet hade hittills varit på Theo vilket han njöt utav. Första timmen har gått bra, nu har vi resten av helgen att se fram emot.

Rewind • del 45

Johan skulle ställas till svars i domstolen för inbrott och hot, dessutom så hade han brutit mot besöksförbudet om en månad ungefär. Jag brydde mig ärligt talat inte om vad som hände med honom eller under den rättegången så länge det innebar att han lämnade oss ifred. Dock så rekommenderade dem att vi skulle flytta och det var mest bråttom för mig och Theo. Eric hade försäkrat att han inte alls var orolig över att ännu ett inbrott skulle ske i hans lägenhet. Varken jag eller Theo ville flytta, vi trivdes i vår lägenhet och ville helst bo kvar här, alla våra minnen är samlade i vartenda litet hörn av den här lägenheten. Till slut kom vi överens med grannarna om att installera kameraövervakning i trapphuset och så fick jag och Eric larmsystem i våra lägenheter som vi själva fick sätta på och stänga av när vi går ut och kommer hem med hjälp av en liten...tja vad ska man kalla den? Jag har ingen aning om vad den heter och kallar den för låsnyckel. Eric skrattade i början åt mig varje gång jag sa det men jag hade verkligen inget annat namn för det och till slut fastnade det för honom också.

     Det har gått två månader sedan allting hände och jag har fortfarande inte kommit över chocken över att träffa honom. Om en vecka börjar jag jobba igen och Theo kommer att gå tillbaka till dagiset. Mitt och Erics förhållande har dessa två månader varit en berg- och dalbana men mestadels har det bara varit toppar och väldigt få dalar så att säga.

*Flashback*

"Elsa, lugna ner dig, larmsystemet installeras i morgon, jag är ledsen älskling men jag måste till jobbet nu!"

"Du kan inte bara lämna mig ensam hemma!"

"Du har ju Theo, du är inte ensam."

"Eric, allvarligt nu!"

"Han kommer inte tillbaka, så varför tar du inte bara och lugnar ner dig?"

"Lugna ner mig?! Pratar jag och du om samma Johan?!"

"Ja med tanke på att i var i samma rum, tillsammans, med honom så pratar vi om samma person."

"Den mannen försökte strypa mig för att slippa bli pappa istället för att ta ett vanligt samtal med mig, kommer du ihåg det? Säger det inte något?!"

"Det var dumt gjort av honom men med tanke på att han har polisen efter sig så tvekar jag på att han kommer göra om det där eller kontakta dig överhuvudtaget."

"Ring in sjuk eller något, stanna hemma med oss!"

"Elsa, om jag tar en längre semester så får inte jag min lön och när jag inte får min lön så kan jag inte betala högarna med fakturor som kommer snart! Mina klienter betalar för att träna, inte för att ha sin PT på semester!"

"Jag har fortfarande semester!"

"Du är en lärare!"

"Och?! Menar du att det inte är ett lika viktigt arbete?!"

"Jag menade det inte så, dina elever har sommarlov, alltså har du också det, mina klienter har inte det så det är annorlunda för mig."

"Gå då!"

"Jag vet, jag ska."

"Lämna oss här bara, gå du!"

"Elsa...!"

"GÅ!" Så gick han och smällde igen dörren efter sig. Jag sjönk ner på soffan. Okej, jag kan ha överreagerat men jag har känt mig förföljd sedan vi kom hem från Ibiza. Vem vet hur länge sedan det var han hittade oss och hur länge han förföljde oss? Ingen vet hur länge han planerade att komma hit och hälsa på. Hur som helst så lyckades han få in sin lilla dramatiska påhälsning och sedan dess har jag varit livrädd för att han ska dyka upp igen. 

*Slut på flashback*

Sådana där tjafs har vi haft flera gånger och jag kan nu erkänna att jag har överreagerat de flesta gångerna. Okej, kanske alla gånger. Men vi har också haft våra bra stunder och dem har varit helt underbara. 

*Flashback*

"Det är verkligen snällt av din vän, han gick ju med på att vara barnvakt utan att känna mig eller Theo."

"Åh, Micke kanske inte känner er personligen men jag har nog pratat om er så ofta att han vet mycket mer än vad du kan föreställa dig." Jag rodnade och försökte dölja det med mitt hår. Eric pratade om oss till hans vänner, hur sött är inte det?

"Theo verkade gilla honom i alla fall, det är ju det viktigaste."

"Hade inte han gillat honom så hade Micke fått sparken på en gång, utan att ens ha haft sina första minuter på jobbet." Jag skrattade för att han lät så seriös när han sa det, han hade gett sin kompis sparken ifall min son inte gillade honom, hur sött är inte det?

Vår mat kom äntligen och vi högg i så snabbt servitrisen vände ryggen till. Det jag hade beställt visade sig vara jätte gott men Eric hade överskattat sig själv och valt någonting som tydligen var alldeles för starkt för att ätas. Han ångrade sin beställning efter att ha ätit ett par få bitar av sin kyckling och det slutade med att han hällde i sig hela vinglaset och snabbt beställde ett glas med vatten. När servitrisen kom med vattnet så fick han beställa någonting annat, jag satt och fnissade åt honom eftersom jag hade förvarnat honom om hur starkt det var. Han himlade med ögonen åt mig och gav sin beställning till servitrisen som tog med tallriken med den starka kycklingrätten tillbaka till köket. Hon tog med min tallrik också för att hålla maten varm. Trots att jag protesterade eftersom jag var säker på att de hade massor med andra gäster att ta hand om så insisterade både hon och Eric tills jag gav efter. "Så, medan vi väntar på vår mat, igen så uhm, det aa...uhm.." Jag väntade på att Eric skulle avsluta sin mening men han verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. 

"Har det hänt någonting?"

"Nej nej, inte alls! Jag måste bara veta hur jag ska säga det här."

"Ta din tid." Log jag och smuttade på vinet.

"Okej så här är det, jag vill inte att du ska skrämmas bort av det här, okej? Och känn ingen press på att svara på det heller!"

"Okej? Vad är det?"

"Lova mig först att du inte kommer springa skrikandes härifrån!"

"Eric...-"

"Lova!"

"Jag lovar, vad är det?"

"Elsa jag...j-jag älskar dig." Där var det. Det var första gången han sa det och jag hamnade i total chock. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller göra. Den enda jag hade sagt det till var Johan och det ångrar jag mer än något annat nu. "Snälla säg någonting!" Bad han.

"Jag vet inte vad jag ska säga." Erkände jag.

"Om du inte kan säga det tillbaka så är det okej, du behöver inte, så länge du vet att jag älskar dig så behöver du inte säga någonting."

"Jag vet inte vad jag ska säga för att jag trodde jag skulle vara den första att säga det, jag hade tänkt göra det i kväll men jag visste inte hur." Erkände jag. Han tappade hakan. Jag skrattade nervöst och började pilla på mina naglar i brist på någonting annat att göra. "Jag älskar dig Eric och jag visste inte hur jag skulle säga det först, det skrämde mig att bara erkänna det för mig själv." Jag vågade inte möta hans blick. Jag vet inte vad det var med mig men jag var så otroligt nervös nu, vad skulle han svara på det sista? Jag fick mitt svar bara några sekunder efter när han lutade sig över bordet och kysste mig.

"Bra, då kommer du inte bli av med mig på ett tag till." 

*Slut på flashback*

Så ja, det hade hänt och nu är vi här. I bilen på väg till mina föräldrar. Jag är så otroligt nervös och sysselsätter mig därför med att spela på telefonen. Theo sitter i baksätet, glad över att snart äntligen få träffa mormor och morfar, han leker med de leksaker han valde att ta med sig och Eric sitter här framme med blicken på vägen och sjunger med till låtarna på radion. Då och då vänder han blicken mot mig och ler, sedan vänder han sig framåt igen och fortsätter att sjunga. Det här kan gå hur som helst, de vet att Eric kommer med oss men mina föräldrar är oförutsägbara så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

 ______________________________________________________________
AN: Det blev en ovanligt lång del men så blir det väl då jag inte har skrivit på ett tag och uppdaterat som jag borde, här är den i alla fall, enjoy och förlåt för att jag inte har uppdaterat ordentligt! X

Rewind • del 44

Elsa
Jag satte mig ner på golvet, orkade inte ens gå fram till soffan för att huvudet dunkade. Han har hittat oss. Vi måste härifrån. Snabbt! Tankar virvlade omkring och jag visste inte riktigt vart jag skulle börja så jag bara satt kvar där. Theo kom och satt sig i mitt knä, la armarna om mig och bara satt där med mig. Ingen av oss sa någonting eller rörde på sig. Ingen orkade. Steg hördes in i lägenheten och Eric kom in. "Förlåt, han försvann, polisen är efter honom i alla fall." Jag nickade. Varken orkade eller ville säga någonting. "Elsa, de kommer få tag i honom, han kommer inte störa er igen," lovade han men jag vågade inte tro på det trots att jag ville.
"Jag gillar inte honom, han var dum och läskig," mumlade Theo, "du är mycket bättre." Fortsatte han och pekade på Eric. Till slut reste Theo på sig och la sig ner på soffan istället. Han drog ner pläden som var slängd över soffryggen och gäspade. "Jag är trött mamma."
"Sov en stund," var allt jag kunde få ur mig. Han gäspade igen och blundade. Eric satte sig ner bredvid mig och la armen om mig för att sedan dra mig närmare sig.

Theo hade börjat snarka lågt för länge sedan men vi satt kvar. Så klickade någonting plötsligt för mig och jag reste mig snabbt upp och gick ut till hallen. Jag bar en resväska i taget in till mitt rum och öppnade dem. Så snabbt som jag bara kunde fick jag upp dem, öppnade garderoben och började slänga i kläder i väskan trots att den redan var fullproppad. Eric stod förvirrad i dörröppningen. "Vad håller du på med?"
"Vi måste härifrån, nu!"
"Okej, jag vet att du flippar ut nu men bara sätt dig ner en stund och dra några djupa andetag så inser du att det här inte är den enda lösningen."
"Jo det är det!"
"Och hur länge har du tänkt dra så fort han dyker upp?" Hans lugn irriterade mig.
"Så länge det behövs!"
"Elsa, det är inte den enda lösningen!"
"Jo det är det! Det är exakt vad det är ända fram tills Theo är gammal nog att ta hand om sig själv ifall den idioten skulle dyka upp när jag inte är hemma!"
"Om det händer är jag där."
"Du kan inte vara överallt hela tiden Eric!" Jag hade fått total panik nu och han var lugn, hur kunde han vara så lugn?!
"Nej men jag kan försöka, kan du snälla ta och lugna ner dig lite nu?"
"Nej! Jag förstår inte hur du kan vara så lugn?!"
"För att stressa ihjäl sig kommer inte leda oss någonstans!" Okej där hade han en poäng. Jag slutade kasta omkring kläderna och sjönk ner på sängen.
"Okej, vad ska vi göra då?"
"Vi väntar tills polisen hör av sig om vad som har hänt, tills dess så kanske vi ska fixa någonting att äta?"
"Jag är inte hungrig."
"Då tycker jag att du ska försöka sova en stund." Jag skakade på huvudet och såg på när han tog ner väskan på golvet och satte sig bredvid mig. "Kom hit," mumlade han och drog mig närmare sig. Det slutade med att vi låg ner, intrasslade i varandra och bara stirrade upp i taket eller in i väggen.
"Förlåt för att jag drar in dig i allt det här, han skulle inte ha brutit sig in hos dig också om vi inte var med varandra."
"Be inte om ursäkt för det, dessutom märkte jag inte det förrän det blev sagt så han har inte tagit eller förstört någonting ändå, vi kan bara byta lås och sätta in lite extra säkerhet i lägenheterna, typ ett larmsystem så blir det bra." Han har rätt, det finns inte mycket mer vi kan göra och så lätt som att bara packa ihop allting och flytta skulle inte fungera alls.
     Min ringsignal hördes och jag skyndade mig upp för att svara.

Rewind • del 43

Eric
Jag hade knappt hunnit ställa ner min resväska i sovrummet förrän jag hörde Elsas skrik som sedan snabbt blandades med Theos. Utan att varken tveka eller tänka mig för riktigt, sprang jag igenom min lägenhet, smällde igen dörren efter mig och över till dem. "LÄMNA OSS IFRED INNAN JAG RINGER POLISEN!" Skrek hon.
"JAG HAR EN LIKA STOR RÄTT SOM DIG ATT VARA MED HONOM!"
"Elsa? Vem är där? Mår ni br-" jag hann inte avsluta meningen när jag kom in till vardagsrummet. Theo stod tryckt mot hans mammas sida och kramade om hennes ben, så långt han kom upp. Hon hade båda armarna om honom och såg ilsket på en man framför sig. Jag kollade noggrant på mannen men kände inte igen honom. Jag har aldrig sett honom förut det är jag helt säker på.
"Så, det är du som är Eric?" Frågade han och vände blicken mot mig. Av någon anledning kändes det som om jag borde stå framför honom och inte Elsa så därför ställer jag mig framför henne.
"Hur vet du vad jag heter? Jag är säker på att jag aldrig har sett dig förut."
"Låsen är inte så säkra häromkring. De kanske borde göra dem säkrare eftersom ni bor mitt i stan."
"Vad fan gör du här? Elsa, ring polisen, nu!" Det hon sa näst var någonting som jag inte hade förväntat mig alls.
"Eric, det här är Johan. Theos pappa."
"Och nu kom jag hit för att träffa min son och spendera lite tid med min familj."
"Vi är inte din familj!" Fräste hon ilsket. När jag vände mig om så såg jag att hon nu bar Theo som gömde sig bakom hennes hår. Stackaren måste vara vettskrämd.
"Du menar din son som du lämnade? Åh, han är livrädd för dig just nu." Svarade jag och flyttade på mig lite så att han kunde se dem.
"Vi kom inte överens om att han skulle heta Theo, du kom på det själv." Anklagade han och struntade helt i det jag precis hade sagt.
"Du lämnade oss, och jag tänker inte ta upp vad du gjorde nu eftersom jag inte vill skrämma upp min son."
"Han är vår son! Jag är hans pappa!"
"Du är inte min pappa," sa han och gjorde sig hörd för första gången sedan han hade skrikit, "Eric är min pappa, inte du!" Okej det där var inte väntat. Inte alls.
"Dem ljuger för dig Theo, han är inte alls din riktiga pappa, det är jag!"
"Jag vet att han inte är min riktiga pappa, men det är inte du heller."
"Det är jag visst, du är min son! Elsa, sluta fylla hans huvud med lögner!"
"Mamma ljuger inte för mig!"
"Jag har inte ljugit för honom Johan, han vet att han är din son men att han inte vill kalla dig för pappa eller se dig som en är helt upp till honom, du har aldrig funnits i hans liv och så som Eric har behandlat honom har inte du, han är mycket närmare Eric än vad han någonsin kommer bli dig för du sa det med egna ord att du inte ville veta av varken mig eller honom!" Jag hade fortfarande inte kommit över chocken för att Theo precis hade kallat mig för pappa, han har varit nära på att göra det ett par gånger men aldrig riktigt sagt det förrän nu. Jag studerade Johans drag noggrant den här gången och la märke till alla likheter han hade med Theo. Sedan såg jag på den lille killen som höll om hans mamma så hårt han kunde och insåg att jag inte kunde ljuga för mig själv längre. Jag gillade att han såg mig som det, som hans pappa, trots att det hade gjort mig vettskrämd första gången så insåg jag nu att jag gillade det för ärligt talat, trots att vi inte har känt varandra i mer än ett halvår så såg jag honom som min son. Jag har behandlat honom precis som en och det slog mig inte förrän nu. Vi har varit som en liten familj sedan jag flyttade in i det här huset och lärde känna dem och ingen har märkt det förutom den lilla killen.
"Jag ger dig en enda chans till att lämna oss ifred och inte komma tillbaka, en chans och om du inte tar den så ringer vi polisen och anmäler dig för intrång och för att du bröt mot besöksförbudet som gäller mot dig." Sa jag när jag påmindes om att Elsa hade sagt till mig om ett besöksförbud som han hade fått hemskickat till sig efter en anmälan från henne.
"Jadå, jag lämnar er ifred men tar med min son, då är vi alla nöjda och glada."
"Jag vill inte gå med dig, du är inte min pappa och du är inte snäll!"
"Du tar inte med dig någon annan än dig själv när du går ut genom den här dörren, lämnar huset och går tillbaka till vart du än kommer ifrån! Så simpel är det."
"Det kan du ge dig fan på att det inte är, jag åker inte härifrån utan min son!"
"Han vill inte ha med dig att göra om du inte har förstått det än, låt oss vara Johan, jag är så jävla trött på dig, du är inte bra på något annat än tomma ord, löften som bryts och hot!" Elsa lät helt gråtfärdig nu och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra för att trösta henne. Jag ville ta med Theo härifrån men då lämnas Elsa ensam med den idioten. Jag vill ta med dem båda härifrån men då är det ju inte säkert att han lämnar dem ifred. Jag vill slå ner honom här och nu så att han får bäras ut på bår ifrån det här huset men jag vill inte skrämma upp Theo. Jag vill ringa och polisanmäla honom nu men Elsa kanske inte vill det. Allt jag kommer på att göra har en negativ sida och snart så inser jag att det enda bra valet vi har som inte har några konsekvenser är att åka tillbaka till Ibiza men det är inte så det funkar. Vad jag önskar att det fungerade så!
     Efter en stunds tystnad där jag och Johan bara stod och blängde på varandra hör jag Elsa mumla fram mitt namn. Jag vänder blicken mot henne och hon räcker över Theo till mig. Jag bär honom och hon tar upp sin telefon ur fickan för att sedan se att hon klickar in 112. Hon trycker telefonen mot örat och det dröjer bara några sekunder förrän Johan inser vad det är som håller på att hända och försöker springa ut ur rummet. Jag sätter ner Theo på golvet och springer efter honom, ute i hallen lyckas jag äntligen tackla ner honom och får ta i allt vad jag kan för att hålla honom nere. Killen är två gånger min längd vilket är till hans fördel men all min träning är till min fördel och det hjälper mig att hålla fast honom. Han mottar ett slag mot mig som träffar mig rätt på hakan men jag biter ihop den ilande smärtan och fortsätter att trycka ner honom mot golvet.
     Ännu ett slag träffar mig och den här gången träffar den min käke och gör att jag kommer ur balans för en sekund vilket han tar till sin fördel och skyndar sig upp för att sedan springa ut ur lägenheten. Jag springer efter, nerför halva trapporna hör jag sirenerna på nära håll och saktar ner lite, nu kommer han ingenstans. Men jag hade fel, polisen var inte så nära som jag trodde att de var och han hann lämna byggnaden innan de kom fram. Jag hann inte ikapp honom och när polisbilen parkerade framför mig stod jag där ensam och helt andfådd. "H-han sprang d-ditåt." Lyckades jag få ur mig och pekade i riktningen han sprang mot. Bilen startade igen och gasade snabbt på efter honom. 

Rewind • del 42

Trots att semestern hade varit helt underbar så var det otroligt skönt att vara hemma igen. Än var vi fortfarande på flygplatsen och väntade på våra väskor men det var bara skönt att faktiskt förstå allting som sägs och veta vart allting ligger. Eric stod med blicken riktad mot skärmen som då och då rullade fram en text om vilka väskor som skulle anlända från vilka plan och länder. Hittills hade inte våra kommit upp än. Theo var helt utmattad så jag bar honom eftersom det inte fanns någonstans där han kunde sätta sig i närheten och för första gången på länge så insisterade han på att jag skulle bära honom och inte Eric. "Nu kommer dem," sa han och väskor började rulla ut på bandet.
     Det tog sin lilla stund tills vi hade fått våra och la dem på en vagn som Eric körde. "Ska vi dricka någonting, kaffe eller te eller nått innan vi sätter oss i bilen hem?" Jag nickade, glad att förslaget kom upp för jag var i desperat behov utav kaffe för att orka hålla mig vaken en stund till. Så vi letade upp ett café, köpte det vi ville ha och satte oss ner vid ett litet bord i hörnet. Theo åt på sin bulle och drack då och då från saft glaset framför honom. Själv hade jag bara köpt en kaffe och Eric rörde om sitt te.
"Jag har aldrig sett dig dricka kaffe," konstaterade jag, "hur kommer det sig att du inte dricker det?"
"Det är inte så där jätte nyttigt och dessutom så har jag aldrig gillat smaken av det." Vi fortsatte små prata om hur resan hade varit och allt vi hade gjort. Theo var ovanligt tyst och när jag vände blicken mot honom ännu en gång så hade han ätit upp sin bulle, druckit klart saften och somnat. Vi kunde inte låta bli att skratta åt hur han sov med kanel och pärlsocker runt munnen som var halvt öppen och håret stod åt alla håll och kanter. Ännu en gång kunde jag inte låta bli att ta fram kameran och knäppa ett kort på honom. Den här kommer vara rolig att se om några år.
     Vi fikade klart och  lämnade flygplatsen. Trötta och redo att åka hem. Eric hade lämnat sin bil på parkeringen intill flygplatsen så det var den som vi satte oss i och körde hemåt. Med hjälp av kaffet som jag hade fått i mig lyckades jag hålla mig vaken och småprata med Eric hela vägen medan Theo sov i baksätet.

"Hem ljuva hem! Visst är det kul att resa men det finns ingen bättre plats att vara än hemma!" Sa Eric medan vi höll på att lasta ut väskorna från bagaget. Jag nickade instämmande och öppnade bildörren där Theo satt för att bära ut honom. Han vaknade och såg sig omkring.
"Är vi hemma mamma?" Jag nickade.
"Ja, du kan somna om om du vill."
"Nej, jag är inte trött," svarade han med en stor gäspning och jag kunde inte låta bli att le.
"Om du säger det så." Theo valde att gå upp själv för trapporna och jag hjälpte Eric med väskorna trots att han insisterade på att han kunde bära allihop själv men jag fick dåligt samvete för att han skulle behöva gå upp och ner två gånger så jag lyckades få honom att låta mig ta en utav dem.

Okänd
Så det där är mannen som bor granne med dem och som de har spenderat onödigt mycket tid med dem? Nu när dem är hemma så kommer det här verkligen bli en trevlig återförening! De tar verkligen sin tid där nere vid bilen men det är lugnt, jag har väntat i ett par dagar nu så varför inte vänta i några minuter till? Jag hörde fotstegen närma sig i trappuppgången och log för mig själv. Nu så. "Mamma, lås upp, skynda jag måste på toa!" Hörde jag precis utifrån dörren och debatterade på om jag skulle öppna dörren själv eller vänta på att de skulle komma in. Jag valde det mest dramatiska och väntade, sittandes på soffan i vardagsrummet. "Mamma, skynda!!"
"Jag är här, jag är här, skrik inte, det stör grannarna." 
"Lås upp, lås upp, lås upp!!" Ja, lås upp du. Jag hörde nyckeln vridas om i låset och ett leende spreds på mina läppar, äntligen!

_____________________________________________________________

AN: Dun dun duuuun! Haha, hoppas ni gillar den här lilla delen så försöker jag uppdatera på tisdag igen! X

Rewind • del 41

De sista två dagarna spenderades på shopping, mestadels för min skull, och sedan var vi vid hotellets pool eftersom Theo hittade en jämngammal svensk vän och gillade poolen mer än stranden. Stackaren hade fått syn på en liten fisk i vattnet och först blivit vettskrämd för att sedan säga att han inte tyckte om att bada där för då störde man fiskarna som ville simma omkring själva där "hemma". Sedan så höll han det sötaste talet om hur det var fiskarnas hem och hur fina dem var, hur gärna han ville vara en fisk och att han inte heller skulle gilla om människor stampande omkring i hans hem om han var en fisk. Han demonstrerade också hur man kunde förstöra ett fint sandslott som fiskarna kanske hade byggt därnere genom att stampa omkring på stranden och ropa "BAM!" Eric hade då lovat honom att vi skulle hålla oss till poolen för fiskarnas skull och det var precis det vi gjorde.

     Jag fick otroligt många vackra bilder på oss allihopa och naturen runt omkring, hotellet och staden som vi åkte till under shoppingdagen. Eric retades för att jag såg ut som "en riktigt extrem turist." Varje gång jag tog fram kameran eller hoppade upp och ner för att jag fick syn på någonting så himlade han med ögonen och skrattade och så slutade det alltid med att han och Theo poserade för mig eftersom jag alltid föste fram dem framför kameran. Efter ett tag hade Theo fått ont i benen och eftersom vi gick i ungefär en timma till så bar Eric honom på hans axlar och jag knäppte ytterligare en bild på dem när de båda skrattade högt. Den bilden var helt klart min favorit!

Just nu satt vi i taxin till flygplatsen. Jag hade stressat in i sista minuten med att få ner alla kläder och saker i väskorna. Theo hade tappat bort snäckan som han hade hittat första dagen vi spenderade på stranden och han hade full panik och vägrade åka utan den så vi fick leta i vartenda hörn på hotellrummet tills vi till slut hittade den bakom TVn. Hur den hamnade där hade vi ingen aning om men det viktigaste var att han fick tillbaka sin snäcka och var glad igen. 

     Jag var inte redo att lämna vårt lilla paradis men någon gång skulle vi tillbaka och jag tröstade mig själv med alla bilder jag hade fått. Jag lutade huvudet mot Erics axel och blundade. I natt hade jag knappt fått någon sömn eftersom Theos oro inför flygningen idag väckte honom med jämna mellanrum under natten. Han hade bland annat en mardröm om att vi skulle krascha och det tog honom flera minuter att lugna ner sig och somna om. 

"Elsa? Theo? Vi är framme, ni måste vakna nu sömntutor!" Jag satte mig upprätt och kvävde en gäspning. Chauffören hjälpte Eric att lasta ut väskorna ur bilen och lägga dem på en vagn medan jag såg till att Theo hade med sig allt han behövde och lugnade ner sig lite eftersom han började bli orolig och rädd igen.

Det var fullt med människor på flygplatsen och vi fick knuffa oss fram, därför valde jag att bära Theo för att jag inte skulle tappa taget om hans hand i folkmassorna. Hur kan det finnas så många människor på ett så begränsat område? 

     Till slut så hade vi ändå lämnat väskorna och tagit oss igenom alla kontroller. Nu gick vi igenom den korta tunnelliknande saken som ledde in till flygplanet. När vi kom in så välkomnade två flygvärdinnor oss och vi satte oss på våra platser där det visade sig att vi skulle sitta som när vi kom hit fast vi var två rader framför dem platserna. Vi la handbagaget i de små luckorna ovanför våra säten och så satte vi oss och spände fast våra bälten. Där fick vi sitta en stund fram tills pilotens röst sprakade i högtalarna; "Ladies and gentleman, this is your pilot speaking, I would like to welcome you on the plane and thank you for choosing to fly with..." Där slutade jag lyssna och la all min fokus på Theo som nu höll ett krampaktigt tag om min hand. Trots att jag inte ville lämna vårt paradis så måste jag erkänna att det kommer bli väldigt skönt att komma hem igen.

________________________________________________________

AN: I'm back! Jag kan inte lova att uppdateringen kommer vara helt felfri och perfekt men jag kan lova er att jag ska göra mitt allra bästa med att få ut i alla fall två eller tre delar varje vecka. Nu när skolan har börjat igen så har stressen kommit med den alltså kommer det gå perioder där jag är så stressad att jag inte kommer hinna skriva på kanske en hel vecka men jag ska göra mitt bästa för att det inte ska bli så någon gång! Tack för ert tålamod under min lilla paus och för att ni fortsätter att klicka er in här och läsa! X

Paus på obestämd tid!

AN: Jag har fått writers block och känner att jag bara slänger ur mig texter för att jag är tvungen. Därför har jag valt att fokusera på annat för tillfället, bland annat att översätta Dance Again som jag skrev för ett bra tag sedan här på bloggen, och lägga ut den på Wattpad. Därför tar jag nu en välbehövlig paus från den här bloggen och fokuserar på det och att få min inspiration tillbaka. 

När jag är tillbaka vet jag inte riktigt men ska försöka skriva en ny del så snart som möjligt. Jag gör bara det här eftersom jag inte gillar när jag bara slänger ihop texter utan jag vill verkligen vilja skriva och jag känner att när jag skriver för att jag är tvungen så blir det inte alls bra. Hoppas ni förstår! Tack för att ni fortsätter klicka er in hit och läsa och jag lovar att jag ska komma tillbaka så snart som möjligt! X

Rewind • del 40

Elsa
Dagarna rullade på och Eric var snart klar med jobbet och vi kunde njuta av vår semester i lugn och ro. Vi hade några dagar kvar på Ibiza och att säga att jag älskade det här stället var en underdrift, det var rena paradiset! Idag hade Eric fått för sig att vi skulle åka ner till en strand och när vi kom dit så fick vi syn på några klippor som han och Theo genast ville upp på. Det tog ett bra tag att komma upp på dem och jag började misstänka att de var berg och inte klippor, dessutom så hade vi med min lilla fyra-åring som vi fick hjälpa upp och ha tålamod med.
     När vi väl kom upp tappade jag hakan, utsikten var så vacker! Vi slog oss ner och bara stirrade på utsikten framför oss, vattnet var i en vacker färg och naturen runt omkring var helt underbar. Eric vände sig mot mig med ett stort leende. "Vad tycker ni? Visst är det vackert?"
"Mer än vackert! Det är nästan så att jag vill flytta hit!"
"Nästan?"
"Ja, jag vet inte riktigt om jag skulle klara av värmen." Han skrattade.
"Så du bor hellre i Sverige med fyra årstider på en dag?"
"Exakt, då slipper man sakna en utav årstiderna eftersom man har alla hela tiden!"
"Vad säger du Theo? Är Sverige eller Ibiza bäst?" Theo bet sig i läppen när Eric ställde frågan och ryckte till slut på axlarna.
"Mina leksaker är hemma men här badar jag hela tiden, jag vet inte, båda!"

Vi satt kvar där ett bra tag innan vi bestämde oss för att gå ner igen och bada vilket visade sig vara helt rätt beslut, vattnet var varmt och skönt och ett vattenkrig startades vilket lämnade oss alla tre i ett skrattanfall. Det var fullt med andra människor där, familjer, par och tonårsgäng som låg och solade på stranden eller hoppade omkring i vattnet. Vi vågade inte gå långt ut för Theos skull så vi höll oss vid strandkanten men det gjorde ingenting eftersom det inte förhindrade vattenkrigen som bröt ut lite då och då och alltid verkade sluta med att Eric och Theo vann när de båda vände sig mot mig. 

     Theo fick syn på en snäcka och skyndade en liten bit bort från oss för att hämta den. Eric tog vara på den lilla stunden vi hade själva och kysste mig. "Har jag sagt att du är sjukt vacker idag? Och alla andra dagar?" Jag rodnade och såg ner på vattnet. Han skrattade lågt och la armen om mig för att dra mig närmare. "Jag gjorde helt rätt i att ta med er hit, det här är mycket roligare än att vara här själv!"

"Det känns som om du har varit här förut, har du det?"

"Jag hade ett litet jobb här i Oktober så det var min första gång här men när jag såg hur fint det var så åkte jag hit igen med Alex i en vecka i mars bara för att så det här är min tredje gång." Jag nickade och såg på Theo som nu kom springandes så snabbt som det gick i vattnet med snäckan i handen. 

"Kolla mamma! Kolla! Eric kolla!" Han kom fram helt andfådd och höll upp den mot oss. "Kolla!" Vi såg på snäckan som han höll i sin lilla hand.

"Vad fin den är Theo, ska du behålla den?" Frågade jag och han nickade upprymt.

"Ja, jag ska ta med den hem!" 

"Det gör du helt rätt i grabben, den är riktigt fin!" Svarade Eric och Theo log stolt. 

Efter att ha solat och badat i vad som kändes timmar så började vi bli hungriga alla tre och hittade en restaurang vid stranden där vi bestämde oss för att äta kvällsmat. Theo höll på att somna medan vi väntade på maten så vi bestämde att vi skulle åka tillbaka till hotellet direkt efter att ha ätit. Vi hade ytterligare två dagar på oss efter idag så vi hade inte ont om tid precis. 

Rewind • del 39

När vi kom tillbaka till hotellet var det redan sent och vi var helt utmattade. Theo hade somnat i taxin men den här gången väckte vi honom inte, jag bar upp honom till vårt hotellrum eftersom Erics manager ropade på honom när han såg oss komma. Det var extremt varmt här och trots att jag hade tagit en dusch tidigare så kände jag behovet av att ta en till så det gjorde jag medan jag väntade på Eric. Vi hade ätit kvällsmat på flygplatsen med den gamle mannen som nu var en väldigt bra vän med Theo. Jag hade ingen aning om vad jag och Eric skulle göra nu, antagligen sova väldigt snart eftersom han ska upp tidigt i morgon för att jobba. Han har ytterligare två dagars jobb och sedan är det semester på riktigt och det såg jag verkligen fram emot, man hinner inte se sig omkring speciellt mycket när han jobbar, idag hade vi bara varit på hotellet och flygplatsen.

Jag kom ut från badrummet och såg att Theo satt upp i sängen. "Mår du bra?" Han nickade.
"Jag vill dricka, det är varmt mamma!" Jag hällde upp ett glas med kallt vatten och gav den till honom. Han drack upp hela glaset innan han sträckte den mot mig. "Tack mamma."
"Ska du försöka sova igen nu?" Han nickade och la sig ner i sängen igen, jag stoppade om honom och det dröjde inte länge förrän hans låga snarkningar hördes. Jag satte mig på min sida utav dubbelsängen som jag och Theo delade och bläddrade mellan de få kanalerna på TVn. Trots att han i vanliga fall sover ensam så vägrade han göra det på den resan, därför fick vi dela säng och Eric tog enkelsängen bredvid.
     Det fanns verkligen ingenting på TVn och jag började bli väldigt uttråkad, vart var Eric egentligen? Jag rotade igenom min handväska och hittade till slut tidningen ELLE som jag hade tagit med och läst på flyget. Trots att jag redan hade läst varenda artikel i den så började jag om, bara för att ha något att sysselsätta mig med.

Okänd
Så det är här dem bor alltså? Hm... ja då, han har allting han behöver och kanske lite till. Jag kan verkligen inte säga att Elsa inte har gett honom allt han behöver men jag tänker inte hålla mig borta för det. Inte nu när jag vet vart dem är. Frågan är bara när de kommer hem. Det är då det roliga börjar, en tom lägenhet är inte lika roligt. Eller intressant för den delen. Vad var det de snackade om? En granne som de umgicks med ofta? Jag kanske ska hälsa på honom. Undrar om han är hemma....? Eller spelar det någon roll egentligen? Är han hemma så lär vi ha en väldigt trevlig pratstund och annars får jag se mig omkring på mitt egna lilla sätt, det är en vinst för mig i vilket fall som helst. Perfekt. Det här är perfekt!
________________________________________________________
AN: Förlåt för den sämsta uppdateringen i världshistorien! Det är bara det att jag har rest väldigt mycket den här sommaren och det gör att uppdateringen blir sämre med tanke på att jag antingen inte är hemma eller packar och packar upp. Men när sommarlovet är slut så kör jag på som vanligt. Tills dess så får ni tyvärr stå ut med en lite sämre uppdatering men jag ska verkligen försöka förbättra den! Tack för att ni fortsätter läsa! X

Rewind • del 38

Till slut hade denne Marcus gått med på att prata med oss och idag var han lite klarare i huvudet än igår vilket skulle göra det enklare för oss att prata med honom. Vi skakade hand med honom, till och med Theo gjorde det innan han fick en målarbok och färgpennor, samma som han hade fått på flyget igår och satte sig ner vid bordet för att måla. "Hi Marcus, do you remember us? You thought my son was someone named Charlie." Han svarade inte på en gång. Bara stirrade ner på bordet ett tag och sedan såg han fram och tillbaka mellan mig och Eric innan han svarade.
"You said my son, shouldn't it be our son?" Frågade han och pekade på Eric. En fråga som jag verkligen inte hade förväntat mig.
"He isn't my son." svarade Eric vänligt.
"Oh." Med det så reste han sig upp och gick mot dörren för att sedan stanna upp med handen på handtaget och vände sig om. "You tell them everything Lorna, I can't do it."
"Are you sure that you want them to know?" Frågade flygvärdinnan.
"Yes, it's fine, I'm going to eat something." Så lämnade han rummet. Vi vände uppmärksamheten mot Lorna som satte sig tillrätta i sin stol innan hon sa någonting.
"Eleven years ago Marcus moved to Ibiza from the UK, I don't know where exactly though, he was retired and his wife had passed multiply years ago so he decided to just enjoy the years he had left, packed his things and moved." Hon tog en paus och frågade oss om vi ville ha någonting att dricka. Vi båda tackade ja till vatten och så gick hon upp och hämtade vatten till oss och sig själv och till Theos stora förtjusning, cola till honom. Vi tackade henne och hon satte sig ner för att fortsätta. "Six years ago he was supposed to pick up his daughter and her family from this airport, they came to visit him from the UK and enjoy their vacation here but they never showed up." Hon drack en klunk innan hon fortsatte. "Plane after plane arrived but they never did, when they were two hours late he started worrying and asked around for them. It turned out that another family was waiting for someone that was on the same plane so they waited together for another hour before Marcus had enough and decided to ask the staff."
"And what did they say? What had happened?" Nu försökte Eric inte dölja sin nyfikenhet längre.
"We couldn't get any signals from the plane and was working on it so we couldn't answer him just yet. We asked him about the family, who they were and their age. Turned out that he was really close with his daughter Jane that was in her late twenties, her husband Andy was in his early thirties and they had a son called Charlie that was around three years old that he was really attached to. That was the only family he had left." Hon drack ännu en klunk och jag kom på att jag inte hade rört mitt vatten än och drack lite för att inte verka otrevlig genom att ha fått henne att hämta glaset i onödan. "It turned out that the plane had crashed and his family didn't survive, a few did but not them. He refused to believe us at first, we tried to break the news as carefully as possible to him but he didn't believe a word, instead he started yelling at us, screaming that we were all liars that only wanted to joke around with him because he was a worried father and grandfather. It took two days of him being here, waiting before he started realizing that we were telling the truth." Hon skakade sorgset på huvudet. "He left the airport after having a meltdown but came back the next day and the day after that. Each day he waited for an hour, the same time that they were supposed to arrive before he gave up and left. All of us got used to having him around after a while. It was a normal everyday routine that he came for an hour and waited at the gate that you arrived to yesterday. Three years passed and he lost his mind, started imagining things and forgetting a lot. So he came back and told everyone that he was waiting for his daughters family to come. We didn't understand what was going on at first but when everything repeated itself from the day of the crash we understood that his mental health was bad, really bad. All because of the sorrow. Since then he've been living here, at this airport. We couldn't get him to go home so we've let him stay. He's got an apartment that's close by to which we take him three times a week to shower and change his clothes, he refuses to more than that even though he should get home more often."
"So he's basically living here?" Frågade jag.
"Yes and we've all gotten used to him so for us he's a part of our work day just as much as taking care of the passengers is. I'm the one that's mostly here to take care of him but when I have to fly somewhere someone else takes over. None of us have the heart to tell him that he can't be here everyday, we just can't, he's sick and old with no family left since he lost everyone."
"It's really nice of you to let him stay." Det var det verkligen, en annan flygplats hade tröttnat på honom och personalen hade väl antagligen satt in honom på något hem men här har de tagit hand om honom.
"Well, he's like our grandfather, I mean everyone that's working here and it's something you get used to after a while." Vi satt tysta en lång stund. Jag och Eric smälte allting vi hade fått veta och Lorna såg tankfullt ut genom fönstret innan hon bröt tystnaden. "I should probably go look for Marcus now." Vi nickade och reste oss upp.
"Thank you for taking your time to talk to us." Sa Eric och vi skakade hand med henne, packade ihop Theos saker och gick ut tillsammans med henne men kom inte längre än till utanför dörren innan vi mötte på Marcus som höll upp två små leksaksflygplan. Han gav den ena till Theo som tveksamt tog emot den och låtsades flyga runt med den han hade kvar i handen. Theo fattade vinken och snart sprang de runt i rummet vi precis hade suttit i och lekte med dem.
"Seems like he really likes your son but I guess you have something else to do so I'll talk to him."
"No it's okay." Jag kunde inte göra så mot Marcus och Theo hade kul med honom så det skadade väl inte. "We can be here for a while if it's okay with you." Hon nickade med ett stort leende.
"Of course it is, I haven't seen Marcus this happy since..., well since three years ago when he was convinced that they would get here soon." Så vi slog oss ner vid bordet igen och lät dem leka med varandra en stund. Eric flätade samman våra fingrar under bordet och jag lutade huvudet mot hans axel. Det var mycket mer i den mannens historia än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Rewind • del 37

Hela morgonen, förmiddagen och ända till klockan fyra på eftermiddagen hade spenderats vid hotellets pool. Theo som bara hade ett bandage på benet kunde hoppa och leka nästan som vanligt men han fick vara lite försiktig och jag höll ett ständigt öga på honom. Eric hade jobbat hela tiden och bara tagit en paus för frukost och lunch. Jag solade och badade tillsammans med Theo och när vi inte gjorde det så var det för att äta, dricka eller se hur det gick för Eric.
 Så fort han var klar gick han upp till hotell rummet och det dröjde inte länge förrän han var tillbaka, i badbyxor och solglasögon och hoppade i poolen. Jag låg och solade, alldeles för lat för att röra på mig men Theo gick upp och skyndade ner i vattnet till Eric som satt och väntade på honom vid trappan. Jag sträckte mig efter min Lemonad och tog girigt ett par klunkar. Så varmt hade jag verkligen inte trott att det skulle vara här. Visst var jag beredd på värme men det här var ju nästan löjligt varmt! Inte för att jag klagar, det är skönt att slippa undan kyla och regn för en gångs skull och Theo såg ut att njuta väldigt mycket.
     När jag satt där och såg Eric och Theo kasta en badboll mellan varandra så kom jag ihåg att Eric hade bjudit med oss hit som en hel veckas dejt för mig och honom. Jag hade sagt att den där middagen inte räknades som en dejt eftersom han inte hade sagt det och då bjöd han med oss hit. Jag reste mig upp för att hoppa ner i vattnet med dem. Den här värmen började bli outhärdlig.

Vid fem tiden duschade vi allihop och åkte precis som Eric hade lovat föregående dag, tillbaka till flygplatsen för att ta reda på mer om mannen från igår. Jag hade tänkt på honom hela dagen och nu skulle jag förhoppningsvis få mina svar och nyfikenheten skulle äntligen släppa. "Är det här verkligen nödvändigt? Han är gammal och förvirrad." Vi satt nu i taxin och Eric vände sig halvt om i framsätet för att kunna se på mig. 

"Om jag inte får reda på vad det där var om så kommer jag inte kunna släppa det, någonsin."

"Så du har tvångstankar om att du måste få reda på saker för att kunna släppa dem från den stunden du har fått reda på att det är någonting?"

"Jag skulle inte kalla det tvångstankar.., bara nyfikenhet." 

"Det är definitivt tvångstankar!"

"Nej, nyfikenhet, så har jag alltid varit!" 

"Okej, vad som än får dig att må bättre," retades han.

"Jag är seriös, det är bara ren och skär nyfikenhet!"

"Visst visst, vi säger så!" Jag suckade högljutt och han skrattade. Theo hade somnat lutandes mot min axel. Efter en hel dags hopp och lek så var han helt utmattad. 

Vi kom fram till flygplatsen, betalade chauffören, väckte Theo och gick ur bilen. Det tog ett bra tag att hitta vilken gate vi hade kommit ut ifrån igår och sedan ingången till den men till slut så kom vi rätt. Allt vi behövde göra var att hitta någon flygvärdinna eller en annan arbetare som kunde hjälpa oss vilket var lättare sagt än gjort då alla antingen sprang fram och tillbaka eller hade långa köer till sig. "Det här är hopplöst, ingen kommer kunna eller hinna hjälpa oss." Muttrade jag, besviken över att jag nu inte kommer få några svar alls.

"Om du nu verkligen måste få reda på det så ska vi se till att du gör det, så lätt ger vi inte upp dessutom så har vi precis kommit." 

     Vi gick runt på flygplatsen ett bra tag innan jag fick syn på flygvärdinnan som hade tagit hand om honom igår. Jag sa det till Eric och vi skyndade fram till henne. "Excuse me ma'am." Hon stannade och vände sig om.

"Yes?" 

"Do remember us from yesterday? An old man named Marcus, I think, was talking to us and you came and took him away?" Hon tänkte efter en stund och nickade till slut.

"Oh yeah, right! I'm sorry he disturbed you."

"No no, it's okay, we actually came back because of it."

"Oh really? How can I help you?"

"We'd really like to know what happened to him. You said that they were six years late. Who are they and is he always around here."

"I don't know how much I can tell you because of secrecy."

"Well, can we talk to him then?" Hon tvekade en stund men till slut så sa hon;

"I can ask him but I don't promise anything, somedays he's confused and somedays in the right state of mind so I can't promise you that he'll be alert either." Eric försäkrade henne om att vi bara var glada över att hon hjälpte oss det minsta lilla och jag kunde höra nyfikenhet i hans röst. Fastän han inte vill erkänna det så är han själv nyfiken på vem den där mannen är och vad hans historia är.

Rewind • del 36

"Ladies and gentleman, we've arrived to Ibiza thank you for flying with..." Jag skakade om Theo lite lätt och han satte sig upp med ett ryck.
"Vi är framme Theo." Han såg sig förvirrat omkring en stund och kollade sedan ut genom fönstret.
"Mamma vi åker ner!" Utropade han förskräckt.
"Det är bara för att vi är framme och ska landa nu, vill du ha tugummi nu så att du tuggar och inte får lock för öronen?" Han nickade och jag gav honom ett och ett till Eric som satt över gången och tog själv en. Jag kan verkligen inte förstå att vi är här! Det här är min och Theos första semester utomlands, tillsammans alltså, själv hade jag åkt på många resor tillsammans med familjen men de hade alltid slutat i en katastrof. Vi fick alltid några underbara dagar och sedan började gnället och allt tjafsande. Det var hemskt och någonting som jag hoppas att vi undviker den här gången!

Lampan om att ha bältet på, slocknade och jag tog bort mitt och hjälpte sedan Theo med hans. Han hade varit vettskrämd under hela landningen och höll ett krampaktigt tag om min hand hela tiden och nu var han fortfarande lite skakig. "Det är okej, vi har landat, det är ingen fara planet står still nu."
"Ska vi gå av nu mamma?"
"Ja det ska vi, håll mig i handen hela tiden nu så att jag inte tappar bort dig är du snäll!" Han nickade och bättrade sitt grepp om min hand. Vi gick ut i mittengången och tog ner vårt handbagage från kabinen ovanför oss och sedan var det bara att vänta på att kön skulle börja röra sig utåt vilket som vanligt tog tid.
     Snart kom vi ut från planet och en buss körde oss till terminalen. Därefter kom den tråkiga väntedelen som visade sig inte bli så tråkig trots allt. Vi ställde oss där väskorna skulle rulla ut på banden och plötsligt så står det en gammal man bredvid oss som sätter handen på Theos axel och ser ner på honom. Både jag och Theo blir vettskrämda och Eric verkar inte riktigt veta vad han ska göra. Mannen ser otroligt gammal ut, vi kan ju inte bara skälla ut honom och Erics muskler är inte till någon nytta här vilket verkar göra honom lite obekväm. "Can we help you with anything sir?" Frågar jag till slut för någon måste få ur sig någonting.
"Is this Charlie?" Frågar han och fortsätter att se på Theo.
"No, sorry."
"Are you sure?" Stackaren måste ha misstagit sig.
"Yes I'm sure, I'm sorry you've mistaken my son for someone else I'm afraid."
"Vem är det mamma?"
"Låt mamma prata med mannen, han trodde att han kände igen dig." Hörde jag Eric förklara men mitt fokus var på den stackars mannen framför mig som skakade sorgset på huvudet.
"They said they would come."
"Maybe their flight is late?" Försökte jag för jag har ingen aning om vad jag ska säga längre.
"Six years late." En flygvärdinna dök upp bredvid mannen och la armarna varsamt om honom. "I'm sorry for the interruption madame." Jag bara nickade och försäkrade henne om att det inte är någon fara. "Let's go get something to drink Marcus, doesn't that sound good?" Med det så ledde hon mannen därifrån som vände sig om ett antal gånger och mumlade något om en Charlie.
"Stackare, jag undrar vad hon menade med sex år försenade?" Jag vände mig om mot Eric som hade fått syn på en min och Theos väska. Så vi sa ingenting mer tills båda väskorna var med oss och vi gick mot utgången för att möta vår taxichaufför som skulle ta oss till hotellet. Trots att jag var extremt trött och inte kunde vänta till att få sova så kunde jag bara inte gå härifrån och stannade upp. "Eric?" Han vände sig om och Theo såg nyfiket på mig. "Vi kan inte gå härifrån nu."
"Varför inte? Har du tappat bort något?"
"Nej, jag vill veta mer om den där mannen, Marcus."
"Elsa, mannen är gammal och förvirrad, hans barnbarn kanske skulle hit eller något men inte kunde eller så har han helt enkelt glömt bort att de någonsin var här, kom nu, dem har ju tagit hand om honom."
"Det är just det! Varför skulle en flygvärdinna veta vem han är om det var tydligt att han inte hade rest någonstans?"
"Hur kan du vara så säker på det?"
"Han hade ingen väska och höll inte i någonting alls!"
"Dem kanske inte hade kommit än."
"Nej, jag vill verkligen veta det här!"
"Jag är dödstrött och det är du och Theo med, kan vi inte bara åka till hotellet nu?" Jag korsade armarna och Eric såg upp i taket och gav ifrån sig ett utdraget suck. "Okej, vi gör så här, vi vilar idag och i morgon ska jag jobba tills fyra tiden, efter det kommer vi hit och frågar personalen, låter det bra?" Jag ville få reda på allting nu men det verkar som om min nyfikenhet får vänta.
"Okej då." Jag tog Theos hand i min och så följde vi efter Eric som körde vagnen med väskorna på för att möta chauffören.
____________________________________________________________
AN: Jag har aldrig varit Ibiza och har ingen aning om hur det ser ut där och därför skriver jag det här helt utifrån bilder och sådant, alltså om jag skriver något som inte stämmer så hata mig inte, haha. Tack för att ni fortsätter läsa! x

Rewind • del 35

Elsa
"Får vi vara här helt ensamma?!" Frågade Theo upprymt. Han hoppade nu som en expert på dem kryckorna och i morgon skulle vi tillbaka till sjukhuset för att se hur benet har blivit.
"Hela planen är till oss!" Svarade Eric och Theo suckade nöjt. Vi satte oss ner mitt på planen och jag la ner picknick korgen. Vi hade struntat i filten och bestämt oss för att det är mysigare att sitta på gräset. Det dröjde bara några sekunder innan både Theo och Eric var på benen igen och höll på att balansera bollen på huvudet och jag vet inte vad resten var men det såg bra ut.

Medan jag satt där och såg dem spela och och skoja så kunde inte jag låta bli att knäppa några bilder. Varför kunde inte Johan vara så? På något sätt är jag ändå glad för att han visade sig vara en skitstövel då och inte senare när Theo var född eller äldre. Då hade han haft minnen av sin pappa och de hade inte varit några bra minnen. Nu med Eric så kanske han ändå på något sätt kan få sina egna bra minnen. Visst flippade Eric ut när han nästan blev kallad för pappa och jag kräver inte att han ska vara en mot hans vilja heller men han är i alla fall en bra förebild. Eric tog det försiktigt så att Theo inte skulle behöva springa runt för mycket men det stoppade inte min son då han han hoppade omkring och försökte göra alla möjliga galna saker.
"Var försiktig Theo!" Tänk om han ramlar och skadar benet ännu mer? Då kommer ju vår semester bli en liten mardröm för honom eftersom han inte kommer kunna bada och leka ordentligt.

"Det kanske är dags för en liten paus nu eller vad säger du?" Eric sköt in bollen i ett av målen och han och Theo kom till mitten igen och slog sig ner. Theo satte sig i mitt knä så Eric fick ta upp maten. Medan han tog upp varsin matlåda med sallad och mackor, vattenflaskor och saft så kunde jag inte låta bli att fråga.
"Spelade du fotboll förut?"
"Ja, när jag var runt sju år började jag och slutade inte förrän jag flyttade hit men innan jag började spela i ett lag så höll jag på med det hela tiden hemma och försökte imitera det jag såg på matcherna på TV." Jag log lite åt bilden av en liten Eric  som såg något på TV och sprang ut i trädgården med en boll för att se om han skulle klara av det.
"Om du spelade så länge så måste det ha betytt mycket för dig."
"Jag har alltid haft lite...temperaments problem om man säger så och när jag spelade så fick jag ta ut det där och då, jag behövde inte hålla ilskan inne och samtidigt använde jag den till något bra." Vi började äta och verkade ha släppt ämnet tills han la till; "jag tränade fem gånger i veckan, som en galning men det var det värt eftersom det höll mig i form och jag blev helt okej på det ändå."
"Jag fick inte se speciellt mycket nu men det jag såg var så mycket mer än helt okej," svarade jag med en betoning på de två sista orden.
"Tack."
"Mamma, när jag blir stor ska jag bli världens bästa fotbollspelare!"
"Jag trodde du ville bli en superhjälte?"
"Båda, superhjälte i smyg som Superman eller Batman eller kanske Spiderman men fotbollsspelare annars."
"Det låter som en bra plan, du kommer bli världens bästa fotbollsspelare och superhjälte!" Det blixtrade till och jag såg upp på Eric som hade tagit en bild av oss.
"Som ett litet minne," log han och vi åt upp resten utav maten under tystnad.

"Nu måste du också vara med!" Jag la ner det sista i korgen och skakade på huvudet. "Jo du, det är inte bara jag och Theo som ska spela, upp och hoppa och sluta vara så lat!"
"Det kommer sluta med att jag antingen skadar mig själv eller någon annan, sport är inte min grej."
"Och att tjata är inte min grej men se på mig, jag gör det ändå, upp med dig!" Ännu en gång skakade jag på huvudet. "Theo, vill inte du att din mamma ska vara med?"
"Jo mamma, upp!"
"Okej att dra in honom till din fördel är ju för lågt," muttrade jag när jag ställde mig upp men Eric log nöjt och gjorde en high five med Theo.

Det slutade med att jag hade rätt då jag råkade sparka bollen på Erics huvud en gång, springa ut ur mål när Theo skulle skjuta och gå in i stolpen samtidigt, råka snubbla och ramla på Eric som tog emot mig och skjuta bollen åt fel håll så att Theo fick den på axeln och trots att sparken inte var hård så fick jag väldigt dåligt samvete. Sedan så snubblade jag ytterligare två gånger och ramlade en utav gångerna med ansiktet före. När jag till slut blev sur och sparkade till bollen stenhårt mot målet så träffade den stolpen och for tillbaka mot mig för att träffa mig i bakhuvudet medan jag gick tillbaka till Eric och Theo. Vid det här laget var båda dubbelvikta av skratt åt mina missöden.
     "Du hade rätt, sport är inte din grej så snälla gör universum en tjänst och håll dig borta från bollar," skrattade Eric och torkade bort tårarna som hade trillat ner av skrattet. Theo fnissade och pekade på mig.
"Mamma du kommer inte bli världens bästa fotbollsspelare." Nu kunde jag inte heller hålla mig för skratt längre för ärligt talat så tror jag inte jag någonsin har skadat mig själv och andra så många gånger på en kvart någonsin förut.