Dance again, del 15

Dagen för uppvisningen var här och jag är nervös! Nervös kanske ändå är en underdrift. Min familj är här och sitter i publiken med Martina. Eric och hans kompis Alex sitter på raden bakom dem precis. Jag knöt skorna en gång till för att försäkra mig om att de sitter och värmde sedan upp med de andra. Så var det dags men innan vi skulle upp på scenen så ville Sara prata med oss. "Okej, jag har haft en liten överraskning till er och här kommer den" började hon leendes och jag började nervöst att pilla på nagelbanden, dålig vana! "Det sitter några personer där ute som letar efter fem balett dansöser som ska vara med i en reklamfilm så de kom hit för att välja fem utav er och då ska ni självklart godkänna att ni är med! Ni får reda på resultatet i morgon!" Jag och Isabella log mot varandra. Vi är ett år äldre än de flesta här och har dansat längst så vår plats är säkrad om vi gör bra ifrån oss nu. "Okej, det var allt jag hade att säga, upp med er nu och lycka till!" sa hon och vi gick upp på scenen. Musiken startade och strålkastarna fokuserades på oss och så började jag dansa och glömde av alla runt omkring mig och min nervositet.
  När det var över så tog vi emot applåderna och gick av från scenen för att överlåta den till en annan grupp. Vi har helt klart gjort bra ifrån oss. En tappade balansen en gång men jag var för fokuserad för att lägga märke till vem det var. Sara berömde oss och några av oss, bland annat jag, gick till sidan av scenen för att kunna kolla på de andra som dansade nu.
   När alla hade uppträtt så gick vi ut för att leta upp familjer och vänner. Jag fick syn på Felicia och gick mot henne. När hon såg mig så spreds ett stort leende på hennes läppar. Jag gick fram och kramade henne först. "Du var jätte bra!" berömde hon och jag tackade och kramade Johan.
"Du har inte sagt att du har en pojkvän!" Jag drog mig snabbt ur kramen och stirrade chockat på honom.
"Jag har vad?" Innan han hann svara så drog pappa in mig i en kram och sedan mamma som viskade, "Du har hittat en riktigt söt och charmig kille" Ännu en gång stirrade jag lika chockat och då nickade hon mot Eric som stod och diskuterade någonting högljutt med Martina och Alex. Jag ursäktar mig och går fram till dem. Min familj är tätt bakom mig. Jag himlar med ögonen eftersom jag vill prata med Eric ifred men verkar inte kunna få det. Så istället kramar jag Martina, hälsar på Alex och blänger på Eric. Han drar in mig i en kram och jag viskar, nästan väser, "Varför sa du till dem att du är min pojkvän?" Han skrattar lågt och svarar,
"Vad annars skulle jag säga när de frågade hur vi kände varandra? Vi är definitivt mer än bara vänner och det vet du" Jag drar mig irriterat ur kramen och vänder mig mot mina föräldrar.
"Jag ska bara byta om så kan vi gå sedan"
"Eric vill du komma med oss? Martina och Alex ni får också följa med om ni vill, vi ska bara ut och äta lunch så kan vi prata och lära känna varandra!" Okej, det är helt okej att Martina följer med men inte Eric!
"Mamma v-...." hon avbröt mitt försök till protest.
"Jag vill lära känna min dotters pojkvän, gå och byt om nu!"
"Jag följer mer än gärna med men ni kanske vill ha en familjetid ifred, jag menar, ni träffas ju inte så ofta och-.." nu var det pappa som avbröt Eric.
"Struntprat, du är en del av familjen nu och Martina har alltid varit det, Alex skulle ju också vara riktigt trevlig att lära känna!" sa han leende. Alex avböjde dock direkt.
"Jag kan tyvärr inte. Jag är lärare här och mina kommande två klasser är direkt efter varandra och börjar nu snart"
"Ja självklart, jobbet är viktigt, nåja vi får hoppas på att du kan nästa gång" svarade pappa och Alex nickade och sa hej då innan han gick. Martina var i en konversation med mamma och jag hörde mitt och Erics namn nämnas gång på gång men orkade inte lägga mig i. Så istället gick jag för att byta om. Jag gick in till omklädningsrummet som nu var nästintill tomt eftersom de flesta hade bytt om medan de hade kollat på de andra numren men jag var som vanligt inte så smart. Jag satte mig ner på golvet för att det var lättare att ta av sig skorna så än om jag skulle sitta på en bänk. Ja, jag föredrar bekvämligheter. En knackning hördes och jag antog att det var mamma, Felicia eller Martina. Istället kom Eric in. "Var gör du här inne?! Det här är ett omklädningsrum för tjejer, gå ut!" Han struntade fullständigt i det jag hade sagt och gick istället fram till en bänk och satte sig. "Eric, vad ska mina föräldrar tro när vi går ut härifrån tillsammans?! Ut!"
"Lugna ner dig, jag sa att jag hade parkerat min bil en bra bit bort och ska gå för att hämta den, vi är på första våningen så jag kan lätt hoppa ut från fönstret när du ska ut och min bil är parkerad precis utanför"
"Men jag ska byta om, gå ut!" Han svarade inte och jag gav upp där och då, skit samma jag får väl byta om i duschrummet eller toaletten eller något! Så istället för att slösa mer energi på honom koncentrerade jag mig på att knyta upp den andra skon.

Jag kände hans blick som studerade mig men lät bli att kolla upp på honom. "Är du arg? För det jag sa till dina föräldrar?"
"Ja, för du ljög och nu kommer de hålla på och bjuda med dig vart än vi ska gå!" Han suckade och jag reste mig upp. "Kan du gå ut nu? Så att jag kan byta om ifred?" Han flinade.
"Jag har inget emot att sitta kvar här"
"Gå ut!" Hans flin blev bredare och han skakade på huvudet. "Okej, sitt kvar då!" med det så tog jag min väska och slank in i duschrummet eftersom det är större än toaletten och då kan jag i alla fall ställa ner min väska någonstans!
  Så fort jag var klar så tryckte jag ner allt i väskan och gick ut därifrån. Eric satt fortfarande på samma bänk. "Jag ska gå nu" sa jag och han reste sig upp och gick fram till mig.
"Du var verkligen jätte duktig, jag är säker på att du får en plats för den där reklamen" med det så gav han mig en puss på kinden och gick till fönstret. Strax så hade han hoppat ut och jag motstod frestelsen för att gå dit för att se om han inte bröt något. Äsch, han klarar sig säkert så jag öppnar dörren och går ut och möts av min familj och Martina.
"Eric gick för att hämta sin bil, den är en bit bort" informerade Martina mig med en blink. Jag nickade och vi började gå mot utgången.
"Han är verkligen en trevlig kille Maya!" sa pappa och jag bet mig själv på insidan av kinden för att inte säga något. Säger jag att vi inte alls är tillsammans så kommer de köra tjugo frågor med mig och motsatsen så kommer de grilla Eric och i så fall ser jag helt ärligt fram emot! För då betyder det att även jag får reda på mer om honom och det skulle nog behövas!
"Martina åker du med oss?" frågade Felicia och drog i Martinas tröja för att få hennes uppmärksamhet.
"Nej för det får inte plats i er bil"
"Maya ska ju säkert åka med sin pojkvän så du ska åka med oss" försäkrade mamma och jag himlade med ögonen.
  När vi kommer ut så är Eric utanför med sin bil och jag går direkt fram till den, öppnar dörren och slinker in. "Du ställde till med det här så nu får du betala priset och vara min chaufför" muttrade jag.
"Det är ett väldigt bra pris att betala då!" svarade han och jag himlade med ögonen ännu en gång. Pappa knackade på Erics sidofönster. Eric rullade ner den och log mot min pappa. Han sa restaurangen vi skulle till och Eric nickade.
"Kan ni vägen dit eller vill ni att jag ska köra framför er?" Pappa tänkte efter en stund innan han svarade.
"Det är nog bäst om du kör framför, för säkerhets skull!" Eric nickade igen och pappa gick till deras bil. Åh vad jag önskade att jag satt i den och inte här med honom.
"Det här kommer bli riktigt trevligt!" sa han muntert och började köra. Jag smålog och svarade,
"Hoppas du får det riktigt trevligt på grillen!"
"Vad sa du?" frågade han och lät chockad och jag anade en viss oro i hans röst och det fick mig och le ännu bredare än förut.
"Tror du inte att de kommer grilla dig riktigt ordentligt nu?" Nu var det jag som log och han som var obekväm. Jag älskar hur rollerna har bytts!
___________________________________________________________________________
Bara för att klargöra det i tid, jag har aldrig varit i Stockholm vilket gör det svårt för mig att veta hur och vart allting är där! Så om jag nämner en restaurang, butik, eller bara någon plats som inte finns där bara go with the flow okej? :) En till sak, den där reklamfilmen existerar inte i verkligheten! :)x

Dance again, del 14

Maya
Dagen därpå hade jag träningsverk och orkade inte röra på mig alls. Trots det gick jag upp, bytte om och gjorde i ordning mig själv och åkte till dansen.
  Så fort jag kommer in i byggnaden får jag syn på Eric. Han ser inte att jag har sett honom så jag låtsas som om jag inte har det och fortsätter förbi. Varför jag gör så vet jag inte. Jag antar väl att jag är trött på att ställa frågor till honom men inte få några svar alls när han kan få svar på vad som helst. Jag hinner en bra bit bort innan han får syn på mig. "Maya!" Jag stannar inte utan fortsätter in till salen och lägger mig väska i ett hörn. Det är två andra där som redan där och värmer upp. Vi hälsar och jag börjar värma upp med dem. Fotsteg hörs och snart är han strax bakom mig. "Vi måste prata!"
"Jag har inte tid nu Eric" svarar jag utan att se på honom.
"Efter din träning då! Ifall du undrar så har du inget val, jag väntar utanför!" Med det så gick han. Fler personer strömmar in och strax kommer Sara. Jag kanske kan gå ut med strömmen och då får han ingen chans att varken se eller prata med mig.
  Träningen är slut en och en halv timme senare. Jag hämtar mi väska och skyndar ut med strömmen. Det går inte riktigt som jag har tänkt mig för han ser mig. Han tar tag om min arm och drar mig mot sig. Jag stapplar åt sidan och kollar irriterat på honom. "Vill du att jag ska ramla?!"
"Nej men jag sa åt dig att jag väntar utanför och du försökte smita härifrån ändå" svarar han med en axelryckning. Han tar min hand i sin och håller i ett så hårt grepp att jag inte kan dra mig loss. Vi börjar gå bort från alla andra. Snart är vi på väg ut från byggnaden.
"Vart ska vi?" Han svarar inte. "Eric, vart ska vi?!" Ännu en gång får jag inget svar. "Det är just därför jag undviker dig! Du ger mig aldrig några svar! Allting ska vara på ditt sätt och jag är seriöst trött på det!" Vi var på parkeringen vid det här laget och han tvär stannade vilket fick mig att gå rakt in i honom. Jag tog snabbt ett steg bakåt och såg upp på honom. Först då la jag märke till att han är ett huvud längre än mig om inte mer.
"Är det därför du har undvikit mig i snart en vecka?" Jag nickade och såg bort från honom. "Sätt dig i bilen"
"Har du inte hört ett ord av det jag har sagt?! Du vill ha allt på ditt sätt utan att ge mig svar!"
"Vi ska till mitt favoritställe och eftersom det är fint väder så blir det perfekt, när har du jobb?"
"Om tre timmar ungefär"
"Då så, vi är här i tid" lovade han och jag suckade men följde med honom till bilen utan några fler protester.

Eric
Hennes favoritsysselsättning verkade vara att somna i bilen. Fem minuter efter att vi hade satt oss, somnade hon. Jag stängde av radion för att inte väcka henne och fortsatte köra till mitt absoluta favoritställe när vädret  är så som det är idag. Varmt och soligt. Det tar ungefär tjugo minuter att ta sig dit och det är aldrig speciellt mycket människor där. Helt perfekt helt enkelt.
  När vi är framme stannar jag bilen och stänger av innan jag väcker henne. "Maya, vi är framme" Hon slår upp ögonen och ser sig sömndrucket omkring.

Maya
Jag ser mig omkring och vi är på en strand. En strand, i april. Han gick ur bilen och jag skyndade efter och lämnade väskan i bilen. Den lär jag ändå inte behöva. Jag kände mig ändå lite dum för att jag gick på en strand med balettkläder. Eric slog sig ner och jag satte mig ner bredvid honom. "Det är oftast tomt här så här tidigt på året, det är därför vi kom hit nu, det är skönt att bara vara här och rensa tankarna och inte höra något annat än vattnet som slår emot klipporna" förklarade han och jag kunde inte låta bli att hålla med. Jag tog av mig mina skor reste mig upp igen och gick mot några stenar som såg ut att vara stabila vid strandkanten. Ställde mig på en av de och såg ner i vattnet. Vattnet slog mot stenen jag stod på men inte tillräckligt högt upp för att skvätta ner mig. Utan att tänka mig för riktigt så började jag dansa där och då. På de stenarna. De var stabila nog och jag halkade några gånger men ramlade aldrig. Jag antar att det inte är så bra att ha balettskor där men Eric hade inte gett mig någon tid att byta dem i skolan och nu, ja nu är det för sent men jag bryr mig inte. Förstörs de här så har jag andra hemma. Så jag fortsatte dansa och hoppa omkring och njöt av det.
  Jag slutade inte förrän jag hörde Erics skratt och jag gick mot honom. "Vad? Det där var faktiskt kul, du borde testa det!"
"Balett? Nej tack, jag står helst över!"
"Nej, upp och dansa vad du nu än dansar, street och vad det nu var med!"
"Street dance, hip hop och popping" påminde han mig och jag nickade. Jag hade kommit ända fram till han nu och tog hans händer och började dra i honom för att få honom att ställa sig upp. "Maya, jag dansar inte längre!"
"Det är bara vi två här! Ingen annan kommer se dig!" lovade jag och fortsatte försöka dra upp honom. Till slut så suckade han uppgivet och reste på sig. Jag log och satte mig ner i sanden igen och tog av mig mina skor. Jag placerade dem en bit bort ifrån mig och såg upp på Eric som hade gått dit jag hade stått en stund innan och så började han dansa. Han är verkligen bra! Inget snack om saken! Sättet han rörde sig på var så självsäkert och kontrollerat. Precis som jag hade gjort tidigare så verkade han improvisera men det såg ändå ut som om det var något koreograferat  som hade tagit flera veckor att sätta ihop. Han rörde på läpparna som om han sjöng men jag hörde ingenting. Som om han sjöng något för att hjälpa honom att hålla takten eftersom vi inte hade någon musik på. Jag förstår inte varför han slutade dansa så bra som han är! Det finns tusentals som skulle göra vad som helst för att vara hälften så bra som han är!
  Han kom och slog sig ner bredvid mig igen en stund senare. "Nöjd?" Jag nickade och log. "Räkna inte med att få se det där igen!"
"Tack"
"För vad?" frågade han och rynkade på pannan.
"För att du gjorde det, Eric, jag vill inte att du ska bli arg på mig nu eller något men med tanke på hur bra du är så förstår jag inte varför du slutade!" Han suckade men svarade inte. Han bara la sig ner i sanden och blundade. Hårdnad övertog hans mjuka ansiktsdrag och jag förstod att vad det än var för anledning som han hade för att sluta så tärde det på honom. Trots att jag verkligen vill veta så vill jag inte pressa på honom just nu. Tatueringen på hans arm var synligt nu när han bara hade ett linne på sig. Utan att säga ett ord eller tänka mig för riktigt så började jag följa konturerna med fingret. Han rös och öppnade ögonen igen. Jag drog snabbt bort handen. "Förlåt" mumlade jag generat och såg bort. Han la sin hand över min och jag vände blicken mot honom. Han skakade på huvudet och log.
"Nej, fortsätt" jag stirrade häpet på honom en stund men fortsatte sedan att dra fingret över den och följa texten som stod. My art is my freedom har det med dansen och göra eller musiken? Både och antagligen fr båda är ju en konstform. Sedan slog det mig att jag inte har någon aning om vad klockan är och min telefon är i bilen. "Eric, vad är klockan?" Han tog upp sin telefon och slängde en snabb blick på den.
"Kvart i fyra" Jag drog ett lättat suck.
"Jag börjar jobba om fyrtiofem minuter" svarade jag och tog bort min hand från hans tatuering. Han nickade och satte sig långsamt upp. Jag la märke till hur hans mage spände sig och hur synliga hans muskler blev när han satte sig upp.
"Om du kan slita bort din blick från min perfektion trots att jag är så snygg så kan vi åka nu" flinade han och jag såg generat bort. Vi ställde oss upp och Eric överraskade mig med att fläta samman våra fingrar men jag drog inte bort handen.

Dance again, del 13

Veckan flöt förbi riktigt snabbt. Jag jobbade och dansade varje dag. Eric träffade jag bara i skolan och annars försökte jag undvika honom så mycket som möjligt. För jag måste reda ut mina känslor för honom innan jag tar några förhastade slutsatser. Med Eric i närheten så kan jag inte tänka klart. Allting blir så suddigt och avlägset. Det är definitivt inte bra! Istället för att spendera tiden med honom så har jag istället varit med Martina under mina lediga timmar.

  Det är lördag idag vilket innebär att det är ungefär fyra dagar kvar tills vi ska ha vårt uppträdande och träningarna går bra. På onsdag har jag bett om att få ledigt från jobbet eftersom min familj ska komma hit och hälsa på. Nervositeten inför onsdag blev värre och värre för varje dag som går. Tänk om den inte blir lika bra som förra gången? Responsen förra gången var otroligt bra och på något sätt så måste vi toppa det där. För att göra saken värre så har vi fått solo uppträdanden också. Bara tanken på att jag kan ramla en gång, eller bara missa en snurr en gång och göra det mer synligt än någonsin får magen att vända sig. Jag dansar oftast i grupp och då finns det inga risker för sådana saker. Då kan man bara kolla på de andra och komma in i rutinen på en gång. Solo går det inte! Nej, stannar jag här inne och tänker på det för mycket så kommer jag antagligen fega ur och spela sjuk eller något på onsdag! Att jogga brukar hjälpa när jag vill rensa tankarna.
   Inom en kvart har jag bytt om till idrotts leggings, linne och satt på mig skorna. Håret var i en tofs och lurarna var i öronen och dunkade musik.
   Jag vet inte hur länge jag har joggat. När jag stannar så är jag en bra bit hemifrån. Det här har verkligen hjälpt. Allt jag tänker på är musiken som dunkar i lurarna och takten jag joggar i. Ingenting annat. Allt annat har stängts ute och jag njuter av det. Efter en snabb blick på telefonen så konstaterar jag att det har gått nästan femtio minuter. Jag kan nog orka en bit längre fram! Kanske i tio till och sedan vända hemåt igen. Två timmar räcker för en dag. Speciellt när jag har dansat nu på morgonen. Jag andas ut en stund till och fortsätter.

   Ännu en gång stannar jag och den här gången är jag utmattad. Jag tar upp telefonen igen. Tjugo minuter. Jag är verkligen för trött för att vända hem på en gång så jag letar upp närmaste bänken och slår mig ner. Undrar vad Eric gör just nu. Äter han? Eller kanske dansar? Det är nog troligast att han är kvar på skolan med hans kompisar. Jag kanske borde SMSa. Fast kanske inte. Jag tror inte ens att jag har hans nummer? Nej! Jag ska ju inte tänka på honom eller dansen nu! Så jag ställer mig upp igen, och börjar jogga hemåt. Den här gången i en lite snabbare takt. Jag nästan springer nu och det är ju inte meningen men det känns som om det är nödvändigt på något sätt. Jag har haft det så stressigt och varit så känslomässigt förvirrad på sista tiden att jag verkligen behöver ta ut allt nu. Bara ta ut alla känslor på det här. 

   Jag bestämmer mig för att stanna efter vad som känns som en evighet. Jag har kommit halvvägs nu och är helt slut. Jag lägger händerna på knäna och lutar mig framåt. Min andning är är ansträngd och jag försök få den att bli normal igen. En stund senare så har jag lyckats rätt så bra och börjar jogga/springa igen. 

   Så fort jag får syn på min lägenhetshus så kör jag en rush de sista tjugo metrarna och efter det så kan jag knappt ta ett enda andetag känns det som. Trots det så känns det bättre än vad det har gjort på länge. Det här var precis vad jag behövde. Något som tröttade ut mig helt så att jag inte ens ska orka tänka längre. Nu ska jag bara ta en dusch, vila en stund och  åka till jobbet. Ingen tid för att hinna tänka på någonting alls. Perfekt!

Jag är helt slutkörd när jag kommer in i butiken som jag ska vara fyra timmar i. Det blir inte bättre av att jag ser att affären är fullpackad och blir påmind om att vi har 50% på vinter kollektionerna. Ändå så är det väl bra för då innebär det att jag inte har en ledig stund över. Inte ens på två minuter och då kommer inte tankarna invadera min hjärna. Så det är ändå positivt på ett sätt. 

Eric

Jag är hos Alex och ser när Maya lämnar byggnaden. Hon verkar vara på väg ut för att jogga eller springa med tanke på hennes kläder. Hon ser riktigt bra ut i de där kläderna. Hon borde bära dem lite oftare. "Vad stirrar du på?" Jag hoppade till och såg att Alex stod bredvid mig och såg på Maya som försvann ur synfältet ganska så snart. "Hon ser ju bra ut!" Jag blängde på honom och han skrattade. "Oroa dig inte, jag ska inte försöka ta henne ifrån dig eller så" 

"Hon har undvikit mig den här veckan"

"Hur kan du vara så säker på att hon inte bara råkar göra det?"

"För att så fort jag frågar om vi ska göra något så kommer hon med en lam ursäkt och skyndar iväg" muttrar jag och vänder mig irriterat bort från fönstret. "Hon verkar ha tid med att jogga men inte med att vara med mig" 

"Eric, håller du på att bli kär min vän?" Jag blängde på honom en gång till och dunsar ner i soffan.

"Försök inte ens Alex, jag är inte på humör för det där!" Han vickar på ögonbrynen och jag kastar en prydnadskudde på honom. Okej döm honom inte nu för att han har prydnadskuddar. Hans mamma inredde lägenheten åt honom och kommer med jämna mellanrum för att se så att allt fortfarande är bra här. Så det är inte hans fel att han har dessa irriterande prydnadskuddar eller blommor i fönstren. 

En och en halv timme och hon har fortfarande inte kommit tillbaka. Kan det ha hänt något? Ska jag ut och leta efter henne? Vad är det för fel på mig? Hon är ute i en timme och jag flippar ur. Inte ens för att tala om att vi inte ens är i närheten av ett förhållande. "Alex! Vad sägs om en film eller något?" Ska jag stå och stirra ut genom fönstret tills hon kommer tillbaka så lär jag bli galen innan dess. 

"Visst, jag har precis köpt en DVD box med Vänner, vad säger du?" Jag nickar och vi sätter på det första avsnittet. Två avsnitt senare är Alex på telefon med sin kompis hemifrån som ringde mitt under det första avsnittet och jag är åter tillbaka till min plats vid fönstret. 

   Så kommer hon äntligen inom synhåll igen. Sista biten rushar hon och när hon stannar så ser hon helt slut ut. Ändå är det den här sidan som jag gillar bäst med henne. Den naturliga. Den då hon går utan all målarfärg i ansiktet som hon annars inte kan leva utan. Av någon anledning så andas jag ut när jag vet att hon är hemma i säkerhet. När förvandlades jag till någon karaktär ur en urusel kärleksfilm där killen alltid vill skydda tjejen från allt och alla omkring? Jag återvände till soffan och efter ytterligare ett avsnitt så kommer Alex in igen. "Ledsen att det tog så lång tid, vi har bara inte hörts av på ett tag, nå, har hon kommit tillbaka än?"

"Va?" Hur visste han att jag väntade? 

"Låtsas inte att du inte förstår vad jag pratar om! Du glänser mot fönstret var femte sekund och är alldeles för uppskruvad"

"Det har ingenting med henne att göra men ja, hon är tillbaka" det sista muttrar jag fram med blicken fokuserade på skärmen framför mig. Han skrattar men säger ingeting. Bra val! 

Dance again, del 12

"Du borde inte lyssna på vad jag pratar om när jag är full" upprepade jag för säkert femtionde gången. Han hade de senaste två timmarna och fyrtiofem minuterna påmint mig om att jag hade sagt att han var snygg. Hela tiden så hade Eric fått in det i samtalen. Han fortsatte äta utan att svara men han kunde inte hålla tillbaka leendet.
"Förresten jag har redan planerat en dejt" sa han och log stolt över sig själv.
"Jag tänker inte gå på en dejt med dig Eric" svarade jag och himlade med ögonen.
"Jo du! Du sa att jag fick ta med dig på en och det ska jag!" Jag skakade på huvudet och han suckade.
"Du kan ge upp, jag ska ingenstans med dig!" Han sa ingenting mer. Resten av maten åt vi under tystnad. När vi var klara så plockade vi undan allt och gick tillbaka in till vardagsrummet. Eric verkade å andra sidan ha andra planer än att sitta där.
"Det är fint väder, vi sitter ute istället" Jag skakade på huvudet. Han himlade med ögonen och bar upp mig. Bokstavligt talat, kastade mig över hans axel och gick mot balkongs dörren. Tur att min tröja är så lång!
"Eric, vad håller du på med?! Släpp ner mig!" jag slog nävarna mot hans rygg som en liten unge men han verkade inte ens känna av det trots att jag slog en gång så hårt jag kunde. Utan att släppa ner mig öppnar han dörren och går ut.  Han sätter ner mig på en av stolarna där ute och sätter sig själv på en bredvid. "Du måste alltid få som du ville eller hur?" Han nickar. Eric har rätt, trots att det inte är riktig vår än så lyser solen och värmer. Han tar på sig sina solglasögon som han har haft hängandes i tröjkragen. Jag rättar till min t-shirt och sätter mig lite bekvämare i stolen. När jag sneglar mot Eric igen så verkar han vara långt bort i tankarna. "Eric, om jag frågar dig en sak så lovar du att svara ärligt på det?" Han såg på mig och nickade. "Varför slutade du dansa?" Lugnet i hans ansikte byttes genast ut mot irritation och hårdnad.
"Inte den frågan!" Jag suckade. Klart att det skulle bli det svaret! Ändå kan jag inte låta bli att fråga.
"Svarar du på den så går jag på den där dejten med dig frivilligt!" for det ur mig.
"Jag får med dig utan att svara" sa han och ryckte på axlarna. Nu var det jag som började bli irriterad.
"Varför vill du inte svara på det? Vad är det för fel på just den frågan? Du måste ju ha haft en anledning eller hur?!"
"Den anledningen vill jag inte prata om, acceptera det!" röt han och lutade bak huvudet och såg upp.
"Kan du åtminstone berätta lite mer om dig själv?"
"Jag kommer från lilla kattarp, min pappa är från Libanon och mamma är svensk. De skiljdes när jag var liten och jag har bott med mamma sedan dess, jag är uppvuxen i Helsingborg och mamma gifte om sig men det höll inte. Jag har sju hel- och halvsyskon. Jag flyttade hit för att satsa på dansen men nu är det slut med det ändå så är jag kvar eftersom jobbet är här och jag trivs" Jag smälte informationen som jag hade fått och nickade kort. "Nu vill jag veta mer om dig" Vad ska jag säga?
"Jag kommer från Göteborg, född och uppvuxen där. Hela mitt liv så bodde jag med mina föräldrar, som fortfarande är gifta och mina småsyskon Johan och Felicia. Jag flyttade hit för att kunna satsa på dansen och det gjorde jag, det finns inte mycket mer att veta om mig egentligen" svarade jag. Mitt liv är så sjukt tråkigt egentligen. Han sa ingenting på ett tag och när jag sneglade på honom så så hade han ännu en gång lutat huvudet bakåt och såg upp.

Jag blundade en stund och kände hur solens strålar värmde min bara hud. Det är en underbar känsla. Hur allting känns så varmt, bettryggande och perfekt. Känslan av att han tittar på mig gör att min nyfikenhet tar över till slut och jag öppnar ögonen. Han ser på mig med en genomträngande blick och ser inte bort trots att han vet att jag har sett honom. "Du är vacker, vet du det?" Vad sa han precis? Jag kände rodnaden lägga sig på mina kinder och jag såg ner på mina händer och började pilla nervöst på nagelbanden. Vad ska jag svara? Borde jag svara ens? Nej, det är bäst om jag låter bli för jag lär säga något dumt som grattis på födelsedagen eller god jul så det är bäst att jag håller tyst. "Blev du generad av min komplimang eller är synen för jobbig för dig? Du vet med tanke på att jag är snyggare än Orlando Bloom" Jag himlar med ögonen.
"Jag sa ju att du inte borde lyssna på mig när jag är full" Han skrattade och ställde sig upp,
"Trots att jag älskar att vara här för att retas med dig så måste jag gå nu för jag tror inte att du klarar av att vara med mig länge till innan min snygghet blir för mycket för dig att hantera" besvikelse sköljde över mig på en gång men jag gjorde mitt bästa för att inte visa det.
"Okej, tack igen för maten" Jag följde med honom in genom lägenheten och stannade vid dörren. Han satte på sig skorna och öppnade dörren. Jag skulle precis säga hej då när han slog igen den igen. Jag höjde förvånat på ögonbrynen, ska han inte gå? Innan jag hinner reagera eller fråga vad han gjorde så tryckte han mig mot väggen och pressade sina läppar mot mina. Tyvärr så reagerade inte den smarta sidan av min hjärna lika snabbt som den andra korkade sidan och min ena hand la sig på hans nacke och drog honom närmare mig. Jag borde inte göra det här. Jag borde inte ens fortsätta träffa honom överhuvudtaget när jag knappt känner honom och han drar iväg mig på massor med saker och får mig att ljuga för min chef om att vara sjuk. Han är inte bra för mig och ändå bryter jag inte kyssen. Men när han pressar sig närmare mot mig så tar min smarta del av hjärnan äntligen över. Jag lägger händerna på hans bröstkorg och knuffar bort honom. Han flyttar knappt på sig. Jag försöker vända bort huvudet tills jag lyckas och försöker knuffa bort honom igen. Den här gången med lite mer tur och han tar ett steg bakåt och ser på mig leende. Jag kan inte säga något eller röra på mig ens. Allt i min hjärna är kaotiskt. Jag borde inte ha kysst honom tillbaka. Jag borde ha knuffat bort honom på en gång. Han ger mig en snabb puss på kinden och går ut och lämnar mig ensam med mina förvirrade tankar. Jag kan inte ljuga för mig själv längre. Jag faller för killen som jag egentligen inte ens borde fortsätta träffa.
____________________________________________________________________________
Den här delen blev bara konstig. Ledsen för det! Nästa vecka är det höstlov och då ska jag försöka uppdatera lite oftare. Kanske varje dag istället för varannan eller längre delar. Tack för att ni fortsätter läsa, ni är underbara! :)x 

Dance again, del 11

Maya
Jag vaknade upp med en hemsk huvudvärk och en unken smak i munnen. Gardinerna var fördragna men det sipprade in ljus ändå och stack mig i ögonen. Så fort jag försökte ställa mig upp så dunkade huvudet värre än någonsin. Till slut gav jag upp och la mig ner igen. "Martina?" Det tog ett tag innan hon kom in. Hon log när hon kom in med ett glas vatten och räckte mig en smärtstillande. Jag satt halvt upp, tog emot den och svalde den snabbt innan jag tackade henne och la mig ner ordentligt igen. "Hur kom jag hem?" Minnena från kvällen innan blir allt tydligare men inte hur jag tog mig hem.
"Eric skjutsade hit dig och bar in dig" svarade hon med ett flin och lämnade rummet. Jag ställde mig snabbt upp för att gå efter henne och fick ångra mitt beslut lika snabbt. En våg av illamående sköljde över mig. Hur mycket drack jag igår egentligen?
"Martina, vänta!" Jag glömde snabbt av illamåendet och den dunkande huvudvärken när jag kom ihåg vad hon hade sagt. Så jag skyndade efter till hennes rum. "Vad menar du med skjutsade och bar in?"
"Han bar in dig till ditt rum, sa godnatt och gick" förtydligade hon och jag kunde se leendet som hon försökte hålla tillbaka. "Han verkar som en gullig kille" la hon till. Jag svarade inte. Huvudvärken hade börjat släppa lite tack vare tabletten men jag måste få i mig något att äta nu när illamåendet också är på väg bort. Långsamt gick jag till köket för att ta något som går att äta snabbt och inte kräver för mycket av mig. Jag orkar varken dansa eller jobba idag. Jag skickar ett SMS till både och när jag har ätit och skyller på samma sak som igår, migrän.
   Jag måste ha rotat igenom varje skåp som fanns men hittade inget som lockade. Till slut tog jag bara fram marmeladen och rostade bröd. Till det blev det en kopp kaffe. Det får duga. Så satte jag mig framför tv:n och bläddrade igenom kanalerna tills jag hittade ett gammalt avsnitt av Masterchef Australia. Då kom jag på att jag borde anmäla mig sjuk för dansen börjar om tio minuter. Så jag tvingades gå upp och röra på mig igen. Först då la jag märke till att jag fortfarande bar samma kläder som föregående dag. Äsch, jag tar en dusch efter frukosten. Hej, jag har migrän idag och kommer tyvärr inte kunna komma men jag är säker på att jag är tillbaka i morgon så vi ses då! skrev jag och skickade ett till Sara och ett till Johanna. Telefonen hann knappt snudda vid sängbordet innan den vibrerade. Det var från Johanna: Okej, krya på dig så ses vi i morgon och kan du fortfarande inte då så är det helt okej, vila ut ordentligt nu! Jag skickade iväg ett tack och den vibrerade igen. Sara den här gången: Hej, oj vad synd! Men du kan ju redan rutinen så orkar du träna lite på den senare och annars vila bara ut ordentligt så ses vi i morgon istället, krya på dig nu. Jag skickade ett tack till henne med och försäkrade att jag ska träna minst en gång i alla fall. När det var klart så gick jag tillbaka in till vardagsrummet och började äta.
   "Jag går till jobbet nu, ses i kväll!" Jag såg upp från tv:n och log mot Martina.
"Jag fixar kvällsmaten i kväll, för omväxlingens skull" hon log, vinkade och gick. Sedan hennes förhållande med Noah hade tagit slut så hade hon inte gjort något annat än att gå till jobbet, komma hem och deppa, sova, äta och samma rutin dagen efter. Vi två borde verkligen hitta på något snart! Så fort det avsnittet som jag såg på hade tagit slut, reste jag på mig för att ta en välbehövlig dusch och borsta tänderna! Tänk att det har gått ett helt dygn sedan jag borstade tänderna sist! Bara tanken fick mig att rysa och jag skyndade mig mot badrummet.
   När jag hade bestämt mig för att stanna hemma idag så valde jag en stor svart t-shirt med dansskolans logga på, att ha på mig. Håret lät jag vara utsläppt så att det fick torka själv. Att blåsa håret varje dag är nog inte så bra och eftersom det här är den enda helt lediga dagen som jag har haft för mig själv sedan jag flyttade hit så tänkte jag göra det bästa utav den tiden. Efter att ha dammsugit. Det ser hemskt ut härinne, vi har inte städat på ett tag och det syns. Så jag dammade och dammsög snabbt och vattnade blommorna. Tvätten får jag ta en annan dag. Det orkar jag inte med nu. Disken får jag ta itu med efter kvällsmaten. Det orkar jag inte heller med. Mamma brukar vara hemma nu så jag kanske kan skypa med henne. Ett SMS om att hon skulle logga in på Skype skickade och jag tog med mig min dator och en pläd till soffan. Mamma loggade in på bara några få minuter och snart öppnade jag chatten med henne. Åh vad jag saknar att vara hemma! Trots att det här är min dröm så vill jag gärna tillbaka hem snart. I alla fall för ett litet tag.

Eric
Jag väntade ett bra tag på hennes ankomst men hon syntes inte till. Halvt irriterad och halvt orolig gick jag dit de brukade hålla till med baletten. Istället för att träffa Maya så träffade jag hennes stränga lärare. "Vet du var Maya är?" frågade jag och struntade i att hälsa ordentligt. Det är inte så att hon är speciellt vänlig mot mig heller.
"Hon är sjuk idag" svarade hon och gick därifrån. Sjuk? Då måste hon ha stannat hemma. Borde jag åka och se hur hon mår? Fast då kanske hon tycker att jag är för på. Å andra sidan så tycker hon det väl redan så jag åker dit! Borde jag köpa med mig något? Vad är bra att äta när man är sjuk? Äh, jag köper bara sushi på vägen dit. Det piggar upp vem som helst! Någon boxade till mig på armen och jag såg upp. Alex stod där med ett brett flin.
"Har du tänkt börja dansa igen eller?" Jag rynkade på ögonbrynen och skakade på huvudet.
"Nej, du vet att jag aldrig kommer göra det igen!"
"Det verkar inte så, förut var vi tvungna att släpa med dig hit för att få spendera lite tid med dig och nu är du här frivilligt nästan varje dag!" anmärkte han. Alex brukade vara elev här och nu är han lärare för street dance. Han som många andra av vårt gäng hoppas på att jag ska börja dansa igen men alla de vet mycket väl varför jag slutade så jag förstår inte varför de hoppas på det än. "Är det någon tjej som går här?" Jag suckade men nickade. Han skulle få reda på det förr eller senare. "Vem är det?"
"Maya, hon dansar balett och bor i samma lägenhetshus som dig" svarade jag och han nickade långsamt.
"Det förklarar varför jag inte vet vem hon är, och vart är hon idag? För vi har olika dansstilar menar jag. Kan inte du visa mig vem hon är?"
"En annan gång, hon är sjuk och jag ska till henne nu"
"Du ska till henne för att hon är sjuk?"
"Ja, du vet väl att man tar hand om sjuklingar eller?"
"Inte du! Hur seriöst är det mellan er två egentligen?" Jag tänkte efter en stund. Hur är det mellan oss? Ingen aning faktiskt. Därför svarade jag,
"Odefinierat"Han nickade igen och leendet var tillbaka.
"Jag har en lektion som startar snart, vi ses senare, kommer du över i kväll eller?" Jag nickade. Vi sa hej då och gick åt olika håll. Han längre in i byggnaden och jag ut från den.

Maya
Dörrklockan ringde och den som ringde höll in den länge. "Mamma det är någon som kommer nu, vi hörs i morgon okej?"
"Okej gumman, ta hand om dig" Vi sa hej då och la på. Jag reste mig upp och gick för att öppna. Martina har nyckel och Eric är alltid på skolan nu så det kan inte vara någon av de två tänkte jag och låste upp dörren. Eric stod utanför med en påse i handen. Så fort han får syn på mig så höjer han på ena ögonbrynet och säger, nästan i en besviken ton,
"Du ser inte alls sjuk ut ju!" Jag himlar med ögonen. Han måste ha pratat med Sara.
"Hej på dig med du!" Han gick in utan att vänta på att jag skulle säga något om det.
"Varför skolkar du?"
"Jag har världens bakfylla så jag skyllde på migrän för att kunna stanna hemma" svarade jag ärligt och stängde dörren. Han sparkade av sig skorna och gick in till köket. Jag följde sakta efter.
"Jag tog med mig sushi"
"Tack..tror jag?" Varför kommer han hit med mat? Brukar inte killar fly när de hör att tjejen är sjuk? Jag har kollat på alldeles för mycket tv! Han ställer ner maten på bordet och jag kollar på klockan. Det är alldeles för tidigt för att äta lunch. "Jag är inte hungrig än men vill du äta så ät du" sa jag och gick in till min kära soffa igen. Han följde efter och satte sig i andra änden. Jag la pläden om benen och visste inte riktigt vad jag skulle göra efter det. Jag kanske borde fråga om vad som hände efter att vi gick ifrån festen igår. Eller borde jag låta bli? Nyfikenheten tog över. "Vad hände igår när vi gick?" Han log roat när han svarade,
"Du tvingade mig att stanna bilen och spydde, sedan sa du att jag mer än gärna får fråga ut dig på en dejt men inte tvinga med dig på någon och jag lovade att fråga ut dig på en när jag hade planerat den. Sedan så...få se... du frågade hur gammal jag var, ifall du inte kommer ihåg det så är jag tjugotre, du pratade om bandet Busted som du inte tycker borde ha splittrats och sa att Orlando Bloom är snygg men att jag är snyggare än honom" När han sa det sista så blev hans leende bredare. Jag drog pläden över huvudet och kände hur rodnaden la sig på mina kinder. Han skrattade och drog bort pläden från mig. "Oroa dig inte, jag ska inte påminna dig om det sista" jag log generat mot honom men leendet försvann när han la till, "Alldeles för ofta" Åh nej!

Dance again, del 10

"Maya, vi är framme" Jag slog upp ögonen och såg mig förvånat omkring. Jag måste ha somnat, vad pinsamt!
"Hur länge har jag sovit?" frågade jag och kvävde en gäspning. Han skrattade lågt och svarade,
"I en timme eller så, kom igen nu" Först då trängde sig ljudet av den dunkande musiken in i bilen. Det var alldeles för högt för att vara radion i bilen.Jag såg mig omkring lite noggrannare den här gången och såg att vi var på en äng eller någonting liknande. Lyktor hängde i träden runt omkring och lös upp stället. Eftersom det fortfarande var ljust ute så kunde man se högtalarna som stod vid en stugvägg och dunkade ut musik. Alla sladdar slingrade sig in i stugan så det är nog därifrån som de håller det tänt.
Det var inte så jätte mycket människor här men Eric försäkrade mig att fler var på väg eftersom de gjorde det här minst en gång i månaden och då var det alltid fullpackat. Jag kände inte till det stället så jag lät bli att fråga vart vi var eftersom jag inte lär komma tillbaka hit någon mer gång ändå. "Kommer du eller?" Eric var på väg ut från bilen så jag knäppte snabbt av mig bältet och gick efter honom.
"Varför är vi här?" frågade jag och drog min militär gröna jacka tätare om mig. Det var lite kallare nu än vad det var förut. Min väska låg kvar i bilen, jag hade bara min telefon i jeansfickan. Förhoppningsvis så försvinner inte Eric härifrån utan mig.
"För skojs skull, vi kommer ha kul här när festen verkligen har kommit igång" Telefonen pep och jag tog upp den. Ett SMS från Martina. Hon där,  Johanna, ringde från ditt jobb och frågade hur du mådde nu, jag spelade med och sa att du sover för att se ifall det skulle hjälpa, vart är du? Jag svor tyst åt mig själv för att ha glömt att förvarna Martina. Johanna brukar alltid ringa när jag är sjuk. Tack, Eric bokstavligt talat tvingade med mig på någon fest mitt ute i ingenstans och jag sa till Johanna att jag hade migrän, jag vet inte när jag kommer hem. När SMSet hade skickats så la jag ner telefonen igen och såg upp. En kille som såg ut att vara runt min ålder stod och höll en ölburk mot mig. Jag tog emot den och log mot honom som tack. Han log tillbaka och gick iväg mot en annan grupp. Eric tog burken från min hand. "Jag tycker inte att du ska dricka!" Jag tog tillbaka den och öppnade den.
"Jag tycker inte att du ska lägga dig i!" svarade jag och tog en klunk. Han spände käkarna men han sa ingenting. Istället tog han min hand och ledde mig mot gruppen. Jag försökte dra bort handen men då tog han bara ett fastare grepp. "Släpp!" väste jag men han brydde sig inte. Till slut gav jag mig och slappnade av lite. Han log självsäkert och gruppen på runt femton personer, vände sig mot oss och hälsade på honom och såg sedan undrande på mig. Eric introducerade oss men jag glömde av deras namn så snabbt han sa dem. Det är inte så att jag kommer komma hit fler gånger. Jag blev tvingad hit annars hade jag inte varit här överhuvudtaget. Snart hade Eric en ölburk i handen han med och vi stod och småpratade över den höga musiken.
  Fler och fler människor anlände och snart hade jag tappat räkningen på hur många som var där. Musiken höjdes ytterligare och jag hade snart druckit två ölburkar och höll i min tredje som var halvt tom. Eric hade slutat försöka få mig att sluta dricka efter den andra. Men han släppte inte min hand förrän några av hans kompisar drog iväg honom och jag stod kvar med en tjej som jag har för mig hette Malin. Hon var trevlig men vi kände knappt varandra och det blev lite pinsamt att bara stå där. Hon hällde i sig ena drinken efter den andra. Jag visste inte riktigt vad de andra drinkarna var så jag höll mig till ölen. Så fort jag hade druckit upp en så fick jag en ny och snart höll jag i en drink som jag inte hade någon aning om vad det var. Trots det så drack jag upp det. Det kändes starkt och allt blev suddigare hela tiden. Men det är inte som om jag aldrig har varit full precis så det spelar ingen roll. Det hade mörknat helt nu och det var bara lyktorna i träden som lös.

Hon lutade sig mot mig och lukten av alkohol i hennes andedräkt slog mot mig när hon skrek, "Kom så dansar vi!" och drog mig mot det provisoriska dansgolvet som var i mitten. Visst har jag dansat på klubbar och så men jag har aldrig varit på något sådant här så jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. När jag såg att alla runtomkring mig rörde sig till musiken på samma sätt som på klubbar så slappnade jag av och gjorde samma sak.
   Ett par armar la sig om min midja. Jag vänder mig om och ser en blond, söt kille. Kanske ett eller två år äldre än mig. Hans händer lägger sig om min midja och vi börjar dansa. Alkoholen gör mig modigare än vanligt och jag släpper loss helt och hållet i armarna på den okända killen. Min hjärna försöker påminna mig om Eric men jag skjuter tillbaka tankarna på honom helt och hållet. Killen lägger två fingrar under min haka och gör så att min blick möter hans. Han lutar sig närmare och trots att min hjärna stretar emot så har alkoholen som sagt gjort mig modigare än vanligt och jag lutar in den sista biten. Mina läppar möter hans och kyssen är inte alls så varm, långsam och mjuk som Erics. Den här är mer krävande. Trots att det känns fel så kysser jag tillbaka och stoppar det inte som jag antagligen borde göra. Plötsligt är killen borta och jag slår upp ögonen. Eric står mellan oss med ryggen mot mig och skriker åt killen. Han knuffar bak honom och killen knuffar tillbaka. Då boxar Eric honom rakt i ansiktet och jag kan inte hålla tillbaka det chockade skriket som far ur mig. Jag tar tag i Erics arm och försöker vända honom mot mig istället men han är helt inställd på att slå den killen igen och får in ännu en träff. Fler människor kommer fram och ställer sig emellan dem innan killen hinner slå till Eric och det är jag glad för.
  Till slut så vänder han sig mot mig. Han tar tag i min arm och drar mig bort från folkmassan. Jag stapplar efter men kämpar inte emot som jag annars hade gjort. Antingen är det bara för att jag är full eller så är det för att jag inte vill att han ska hamna i ett slagsmål där han blir slagen. När vi har kommit fram till bilen så stannar vi där och han vänder sig ilsket om.
"Vad fan tänkte du på?!" skrek han och jag svarade inte, för ärligt talat så visste jag inte. "Så du är okej med att kyssa främlingar men inte mig?!" Det förvånade mig.
"Du kysser mig alltid mot min vilja, det här var inte mot min vilja"
"Allt jag gör är mot din vilja Maya!" skrek han.
"Precis!"
"Vad kan jag göra som inte är mot din vilja då?!"
"Prata med mig som en normal människa, inte kidnappa mig på massa dejter och fester! Berätta saker om dig själv!" Han spände käkarna och jag märkte att hans muskler spändes som de gjorde strax innan han hade slagit till den där killen nyss.
"Sätt dig i bilen, vi åker nu!" röt han och gick runt bilen. Jag suckade men sa inte emot. En hemsk huvudvärk hade började smyga sig på mig och jag kände ett svagt illamående. Så jag satte mig i bilen utan ett ord. Så fort jag hade slagit igen dörren körde han iväg. Som vanligt så körde han mycket snabbare än vad väghastigheten tillät men jag sa ingenting om det nu.

Eric
Jag visste inte riktigt varför jag hade slagit till den killen. Det är inte så att jag och Maya är tillsammans. Det är bara faktumet att hon kysste någon annan. Någon som inte är jag och det gör mig förbannad. För hon är min och så är det bara! När hon hade satt sig i bilen utan några protester hade jag blivit riktigt förvånad, i vanliga fall så vägrar hon så länge hon kan. "Eric, stanna" Jag vände mig mot henne.
"Varför?"
"Stanna bilen, jag mår illa" mumlade hon. Alkoholen, självklart. Jag sa ju åt henne att inte dricka! Jag hade bara druckit en öl för att jag skulle köra och med tanke på att jag gillar fart så vill jag inte bryta flera trafiklagar genom att köra full också. Jag stannade bilen på vägkanten och hon skyndade sig ut. Jag gick efter och höll upp hennes hår åt henne. Fastän jag visste att hon hade börjat nyktra till lite i alla fall så är hon alldeles för borta för att tänka på något sådant. Så fort hon var klar så gick jag tillbaka till bilen och rotade fram servetter till henne. När hon hade torkat sig om munnen och slängt de så räckte jag henne tuggummi för att hon inte skulle ha kvar den unkna smaken i munnen. Hon tog emot det med ett svagt tack och lutade sig tillbaka i sätet. När allt var klart startade jag bilen igen och körde. "Eric?" Jag vände mig snabbt mot henne och sen tillbaka till vägen framför mig.
"Ja?"
"Förlåt för i kväll, jag skulle älska om du tog mig på en dejt en gång men inte då jag är tvingad till det" Jag nickade för jag visste att hon kollade på mig.
"När jag har planerat den perfekta dejten så frågar jag dig på ett ordentligt sätt" lovade jag och vände blicken mot henne för en sekund. Hon log och blundade.
  Jag hade antagit att hon hade somnat när hon började prata igen. "Hur gammal är du?" Jag rynkade på pannan åt hennes fråga som verkligen inte passar in i den här situationen.
"Tjugotre och du?" Det slog mig att jag inte hade någon aning om det.
"Nitton" Hon verkar minst två år äldre så hennes svar förvånade mig. "Vet du vilket band som var riktigt bra?" Okej, hon är verkligen borta nu.
"Nej, vem då?"
"Busted, synd att de splittrades" svarade hon och blundade igen. "Orlando Bloom är riktigt snygg, vet du det?" Tystnaden varade knappt i en minut innan hon la till, "Men han är inte lika snygg som dig" Så snart det var sagt så somnade hon. Jag kan inte säga att jag inte blev överlycklig för det hon sa sist men hon får aldrig någonsin bli full när hon är med mig igen!

Dance again, del 9

Vi avslutade lektionen och jag var på väg ut när en arm la sig runt min midja och drog mig tillbaka. Jag kunde inte förhindra skriket. Utan att vända mig om visste jag vem skrattet tillhörde. Eric. Jag slog bort hans arm och vände mig ilsket om. "Försöker du ge mig en hjärtattack eller?!"Hans skratt blev högre. Han lutade bak huvudet och och knep ihop ögonen. Han är verkligen söt. Tänkte jag precis söt?! Vad är det för fel på mig?!

"Förlåt för att jag skrämde dig, är du klar så vi kan åka?

"Vi? Åka? Va?" vad babblar den här killen om egentligen? Jag försökte minnas ifall vi hade bestämt någonting för idag. Ingenting. Blankt.

"Jag har den perfekta tredje dejten planerad!" Jag skakade på huvudet.

"Du lever i någon drömvärld just nu, jag ska ingenstans med dig!" Han log och nickade.

"Jo det ska vi visst, gå och hämta dina saker" svarade han med ett snett leende.

"Nej det ska vi inte alls!" svarar jag bestämt och börjar gå mot omklädningsrummet. Vem tror han sig vara? Bara kräver att jag ska med han till olika ställen hela tiden! Jag bytte om från balettkläderna till ljusa jeans, vit T-shirt och vita converse. Så fort jag var klar så släppte jag ut håret och borstade igenom det. Jag tog min tid att bli klar så att Eric inte har en chans med att försöka få med mig någonstans. För då kan jag skylla på jobbet. Men tyvärr så tog det inte så lång tid att bli klar som jag hade hoppats på.  Så istället tog jag mig tid att vika mina kläder och lägga ner de i väskan noga istället. Det brukar jag aldrig göra annars. Oftast så trycker jag bara ner allting och skyndar ut. Men nu gör jag det så noga som möjligt. Snart hade alla lämnat omklädningsrummet och jag var den enda kvar. Så länge han står kvar utanför så har jag inte bråttom. Så jag sminkade mig och packade ner det med innan jag så långsamt som möjligt gick mot dörren. Innan jag öppnade dörren så glänste jag på klockan. och såg att det hade gått nästan fyrtio minuter. Vilket betyder att han måste ha gett upp och gått. För vem orkar vänta så länge egentligen? Ingen normal människa orkar! Så jag var lättad och log när jag öppnade dörren. Men leendet försvann så fort jag såg att han stod precis utanför. Är han seriös nu?
"Vad ler du åt?" frågade han och gick mot mig. Jag trängde mig förbi och började gå mot utgången. Han joggade ikapp och gick bredvid mig ut. Jag valde att ignorera honom och fortsatte gå. Jag var halvvägs igenom parkeringen när han tog tag i min arm och drog mig mot hans bil. Jag stapplade efter och försökte dra mig loss från hans grepp.
"Vad håller du på med?! Släpp mig!" Han svarade inte och fortsatte dra mig efter sig. "Eric, släpp mig!"
"Vill inte du gå med mig så tar jag dig med mig ändå!" svarade han och låste upp sin bil. Han öppnade passagerardörren åt mig men jag vägrade att sätta mig.
"Du kan inte göra så! Jag tänker inte sätta mig, jag har jobb och har inte tid med det här!"
"Hade du inte försökt undvika mig genom att stanna kvar därinne så länge så hade du haft mer tid"
"Jag tar alltid så lång tid på mig"
"Ljug inte, jag brukar vänta och du går ut bara tio minuter, eller max en kvart efter att du gick in. Idag gjorde du så för att undvika mig" Jag vägrade sätta mig ändå och han släppte inte taget om min arm. "Maya, om du inte sätter dig nu så kommer jag bära in dig! Jag bryr mig inte hur jag ska få in dig i bilen  och vilka åtgärder jag ska ta men jag tänker göra det så antingen sätter du dig nu eller så tvingar jag dig!" Jag tror honom inte så jag står kvar och försöker dra mig ur hans grepp. Han himlar med ögonen och lyfter upp mig. Bokstavligt talat lyfter upp mig och sätter ner mig i bilen.
"Vad håller du på med?! Släpp mig!" Han slog igen bildörren och gick över till sin sida. Jag kom över mitt chocktillstånd och öppnade min dörr. Han suckade, lutade sig över mig och stängde dörren. "Men låt mig gå, vad är det för fel på dig?!" Han svarade inte. Ett svagt klick hördes och jag förstod att han hade låst dörrarna. Moget, väldigt moget! Jag lutade mig uppgivet tillbaka i det bekväma, svarta skinnsätet. "Jag måste till jobbet om mindre än en timme" sa jag när jag kom på att jag skulle dit, med ett leende. Nu kan han inte göra någonting åt det och måste ta dit mig. Han skakade på huvudet.
"Ring och säg att du är sjuk!"
"Nej, jag tänker verkligen inte låtsas vara sjuk!"
"Okej, du behöver inte meddela dem alls då" svarade han och ryckte på axlarna. Jag spärrade upp ögonen.
"Eric, antingen skjutsar du mig till jobbet eller så släpper du av mig här!"
"Maya, antingen följer du med mig eller så tar jag med dig ändå!" härmade han och ändrade orden till sin fördel. "Jag sa ju att jag inte bryr mig om vilka drastiska åtgärder jag behöver ta, jag tar dem!"
"Jag måste till jobbet, alla kan inte göra som dig och strunta i jobbet och få lön ändå!"
"Jag vet, men ändå, en dag skadar inte" Min irritation växte.
"Vart ska vi?" Han log men sa ingenting. "Du kan väl åtminstone säga till mig vart vi ska eller?!"
"Allt jag säger är att det är en bra bit bort så vi lär inte komma tillbaka förrän sent så du hinner inte till jobbet"
  Tio minuter senare hade jag till slut ringt Johanna och sagt att jag hade migrän och inte skulle kunna komma till jobbet för mitt pass. Hon hade sagt att jag bara skulle vila och inte göra någonting så ses vi i morgon ifall jag mådde bättre. Jag hade skuldkänslor över att ljuga för henne. Eric hade satt på radion och sjöng med till låtarna som spelades. Jag måste erkänna att han hade en riktigt fin röst. Nej. Nej, jag gillar ingenting med den här killen. Han är irriterande, jobbig och måste alltid få på sitt sätt vilket är så otroligt jobbigt! Han såg på mig och vände tillbaka blicken mot vägen.
"Du kan lika gärna sätta dig bekvämt för det här tar tid!" sa han med ett leende och höjde volymen på radion och började sjunga med på Imagine Dragons On Top Of The World. Jag suckade och muttrade tyst för mig själv om hur irriterande han och hans beteende var.

Dance again, del 8

Bilen stannade och jag såg upp från telefonen för första gången på länge. Vi var utanför en Thai restaurang. Jag såg mig förvånat omkring men kände inte igen mig. "Vart är vi?"
"Den brukade vara min favorit restaurang men den har fått nya ägare nu och deras mat måste testas, kom igen nu, jag är hungrig!" svarade han och gick ner. Jag knäppte snabbt av mig bältet och skyndade efter. Eric höll upp dörren och såg otålig ut så jag ökade på takten och gick in.
"Hej, ett bord för två?" servitrisen såg på oss och inväntade vårt svar. Eric himlade med ögonen.
"Nej, en matta för sjutton personer, tack!" Servitrisen höjde frågande på ögonbrynen och jag armbågade honom i sidan. "Ja, ett bord för två" Jag armbågade honom igen, "Förlåt för att jag drev" suckade han och himlade med ögonen igen. Hon nickade och följde med oss fram till ett ledigt bord. Vi tackade och blev informerade om att det var buffé så vi gick och tog för oss av maten. Det luktade hur gott som helst och när vi satte oss ner igen så var min tallrik så full att jag verkligen tvekade på om jag skulle få i mig allting. Men när jag såg Erics tallrik så insåg jag att det inte skulle bli några som helst problem. Maten smakade himmelskt. "Det här är jätte gott"
"Ja" han tystnade en stund och la sedan till, "Varför armbågade du mig innan?"
"Du var taskig mot henne, hon försökte bara göra sitt jobb!"
"Men snälla, hon såg väl att vi bara var två eller? Det är inte så att de hade speciellt många i den kön heller, det var bara vi två och dessutom så är det väl klart att vi vill ha ett bord!"
"Jag förstår mig inte alls på din attityd"
"Vad bra, då är vi två!" svarade han med ett flin. Jag skakade på huvudet och fortsatte att trycka i mig min mat. Restaurangen var bara halv full så det var rätt lugnt och skönt. Jag såg upp från min tallrik och Eric stirrade på mig.
"Vad?" Han skakade på huvudet och såg ner i sin tallrik. "Du är läskig när du bara stirrar så där"
"Du måste alltid anmärka saker om mig eller hur?" Jag nickade och han suckade. "Lägg av med det då"
"Inte förrän du slutar med att tvinga mig att spendera tid med dig" Han skrattade lågt och sedan såg han upp igen.
"Är du klar?" Jag nickade. Jag kan seriöst inte få ner en bit till. Det var så gott att jag åt snabbare än vanligt. "Då ska jag tvinga dig att spendera mer tid med mig"
"Jag har jobb, jag hinner inte"
"Ring in och säg att du är sjuk, herregud så svårt är det inte!"
"Nej jag tänker inte göra det! Dessutom ska du radera bilderna nu!" Han suckade och tog upp sin telefon. Han riktade skärmen mot mig och raderade den sista bilden han tog på mig. "Den andra med!" Han skakade på huvudet och log. "Nej strunta i det då, det är inte värt det!" svarade jag surt och reste mig upp.
"Vart ska du?"
"Betala och gå!" Han skakade på huvudet och skyndade fram till en servitris. Förrän jag ens hade hunnit blinka så hade han betalat och gick mot mig, "Det här var en dejt och då betalar killen!"
"Det här var ingen dejt!"
"Nej just det, det är den är fortfarande inte slut"
"Nej för den började aldrig!" svarade jag och klampade ut från restaurangen. Han går mig på nerverna! Jag hörde honom skrocka bakom mig. Plötsligt så känner jag hans hand ta tag i min arm och vända mig mot honom. Han kommer närmare och mitt hjärta börjar bulta snabbare. Varför gör den det? Åh, skärp dig Maya! Det är inte så att du faller för killen eller något! Han kommer ännu närmare och jag kan knappt andas längre.

Eric
Jag kommer närmare och hör hur hennes andning ökar drastiskt och jag kan inte låta bli att le lite. Det är roligt att se hur nervös jag gör henne. Hennes blick flackade mellan mina ögon och läppar.
"E-Eric v-vad g-g-gör du?" stammade hon fram och jag hyssjade åt henne. Lutade in den sista biten och pressade mina läppar mot hennes. Hon stod still i en sekund och sedan slappande hon av lite. Plötsligt drar hon sig snabbt ur kyssen och lutar sig bak en bit. "Du kan inte bara göra så där!"
"Nu är andra dejten officiellt slut" svarade jag och hennes bruna ögon spärrades upp.
"Andra?"
"Ja, den första var det där fikat och nu är det här andra" Hon skakade på huvudet och började gå igen. Ännu en gång tog jag tag i hennes arm för att stoppa henne. Varför ska hon vara så envis hela tiden? "Hur hade du tänkt ta dig till jobbet i tid?"
"Buss!"
"Du hinner inte, du börjar om tjugo minuter" påminde jag och hon svor tyst. Jag måste erkänna att jag verkligen njuter av att irritera henne. Varför vet jag faktiskt inte, det är bara kul att se hennes reaktion antar jag. Jag log mot henne, "Kom nu, jag skjutsar dig så är du där i tid" Hon  himlade med ögonen, drog bort sin arm från mitt grepp och klampade mot bilen. Jag skrattade när jag gick efter henne. Hon står och väntar vid passagerarsätets dörr men armarna i kors och en irriterad blick. Jag låser upp och hon sätter sig. Jag öppnar sakta min dörr och tar mig tid att sätta mig.
"Du sa att jag kommer vara där i tid, inte två timmar senare!" Jag kan inte stoppa leendet och hon pressar ihop hennes läppar.

"Du ska vara i tid, jag lovar" Jag startade bilen och backade ut från parkeringsplatsen. Hittills har jag kört väldigt lugnt och lagligt när hon har varit med mig men nu när hon har bråttom så orkar inte jag tänka på det. Så jag kör i min vanliga hastighet och glänser då och då på henne.
"Sakta ner!" Jag himlar med ögonen och håller hastigheten. "Eric, jag vill gärna komma fram till jobbet levande!"
"Det kommer du göra, lugna ner dig!" Jag kör förbi ett antal bilar och kommer tillbaka in på filen igen. Hon har uppspärrade ögon och ser stel ut. Jag lägger en hand på hennes lår i ett försök att lugna ner henne men hon stelnar till ännu mer innan hon slår bort min hand. "Du behöver inte vara så stel, andas, du kommer komma fram levande" försäkrar jag med ett flin och hon muttrar något ohörbart. "Jag hörde inte"
"Jag sa att du är irriterande, hörde du nu?!" Någon är förbannad.
"Slutar du vara så arg om du får fråga mig en fråga som jag svarar helt ärligt på då?" Hon tänker efter en stund och det förblir tyst i bilen fram tills hon svarar.
"Okej, varför slutade du dansa?"
"Inte den frågan!" Varför är hon så besatt av att fråga det? Jag vill inte berätta, kan hon inte släppa saker bara?
"Du sa att du skulle svara ärligt!" anmärkte hon.
"Inte den frågan!" repeterar jag, glänser på klockan och saktar ner lite för ett rött ljus. Irriterande trafikljus, varför ska sådant här finnas ens?
"Varför kan du inte bara låta mig vara?" frågar hon. Frågan förvånar mig och jag försöker tänka ut ett svar men jag har faktiskt inget.
"Här är ett ärligt svar, jag vet faktiskt inte, det bara är så" Hon skakar på huvudet. Jag börjar köra igen och ökar farten ännu en gång.
"Det är inget riktigt svar!" irritationen i hennes röst hörs tydligt men jag vet faktiskt inte svaret på den frågan.
"Du är bara intressant, jag vill lära känna dig men du gör det så svårt!"
"Nu ska vi inte börja prata om vem som gör det svårt för den andra att lära känna!" Jag svarar inte för jag vet att hon har rätt. Jag kan bara inte förmå mig själv att berätta om min bakrund. Det är komplicerat och Maya kommer aldrig att förstå. Ingen har förstått hittills och jag kan inte riskera att förlora henne trots att hon inte är min...än.

Maya
Vi kommer äntligen fram och jag knäpper snabbt av mig bältet. "Hej då Eric" Han svarar inte. Jag öppnar dörren och kliver ur bilen. Fortfarande inget svar. Så jag stänger dörren och börjar gå mot butiken. Ena stunden beter han sig så självsäkert och andra är han helt i sina egna tankar och värld att han struntar i allt annat. Den här killen driver mig till vansinne!

Dance again, del 7

Ljuset som trängde sig in bakom mina ögonlock störde mig. Huvudet dunkade och jag kände ett svagt illamående. Hur mycket drack jag igår egentligen? Definitivt mer än vad jag brukar! För så mår jag aldrig efteråt. Någonting började låta högt och jag hörde Martina gnälla, "Stäng av!" Vart är min telefon? Jag öppnade ögonen motvilligt och såg mig omkring. Vad gör den på golvet? Så fort jag fick tag på den stoppade jag det irriterande ljudet och suckade. Ingen mer sömn! Lika bra att gå upp och få i mig lite kaffe för att vakna upp ordentligt.
  Runt en timme senare hade jag duschat, tagit på mig, borstat tänderna, packat väskan med nödvändiga saker för dagen och satt upp håret. Så fort allt det var klart så hällde jag snabbt i mig en kopp kaffe, sminkade mig för att man inte ska se hur trött och sliten jag såg ut, tog ett äpple och gick ut.
  För ovanlighetens skull så var jag tidig till bussen och behövde därmed inte springa. Så fort den kom så steg jag på och välkomnades av värmen.

Jag öppnade dörren och gick in till dansstudion. Som vanligt så hördes olika musikstilar och sulor som skrapades mot golvet. Jag fortsatte in och tvär stannade när jag såg Eric stå och ta kort på sig själv i en helfigurs spegel. Jag stod kvar en bit bort och halvt bakom en vägg och fnissade tyst för mig själv. Han gjorde flera olika poser och vissa av de var hysteriskt roliga. Till slut så tog han en normal pose och verkade nöja sig där. Då gick jag ut från min väldigt dåliga gömma och han hoppade till "Maya?"
"snygga poser" fnös jag och gick vidare. Han följde efter.
"Vill du se den jag är nöjdast med?"
"Nej tack, jag såg alla" Jag gick in i studion jag skulle vara i och log mot de som redan var där. Jag la min väska i ett hörn och började värma upp. Eric satte sig i hörnet bredvid min väska och iakttog mig noggrant vilket gjorde mig väldigt illa till mods. "Ska du bara sitta där och kolla på mig? Har du inget bättre för dig?" Han skakade på huvudet med ett flin.
"Nej, faktiskt inte" Jag suckade och bestämde mig för att göra mitt bästa med att ignorera honom trots att det var nästintill omöjligt. Vår lärare Sara kom in och klappade.
"Okej, ställ upp er!" Vi gjorde som hon sa och och vände sig om och såg irriterat på Eric.
"Jag lovar att inte störa, jag ska bara sitta här och se på!"
"Ett ljud och du åker ut!" Han nickade och jag himlade med ögonen. Kan hon inte bara köra ut honom?
  Musiken startade och vi började gå igenom en ny rutin. Den var lite mer komplicerad än de andra vi har haft tidigare men det gick rätt bra ändå. Vi gick igenom allting sakta ett antal gånger men till slut så ställde sig Sara längst bak och bad oss att själva köra igenom en gång. Hon startade musiken och vi började dansen. Men i början så hördes det hur ett kort togs och en kamerablixt lyste upp. Jag förlorade koncentrationen som flera andra och Sara såg irriterat på Eric, "Ut!" Hon kan vara väldigt sträng ibland men det är väldigt sällan vi ser henne så irriterad. Han suckade, ställde sig upp och försvann ut.

"Bra jobbat, vi ses i morgon och på lördag nästa vecka så har vi en uppvisning, alltså har ni en och en halv vecka att lära er allting, det kommer ni säkert klara!" Jag tog min väska och gick ut med de andra. Vi slutade tidigare så jag har mer tid på mig än vad jag brukar behöva. Så jag tog god tid på mig att byta om. Väl medveten om att Eric antagligen väntar på mig någonstans. Vill jag träffa honom? Nej! Klart jag inte vill! Han störde min lekton och ärligt talat så stör han mig hela tiden! Jag suckade och tryckte ner alla mina saker i väskan innan jag lämnade rummet. Mycket riktigt. Utanför står Eric med ryggen mot och för koncentrerad på något för att märka att jag kommer. Jag går tyst mot honom och kikar över hans axel. Han bläddrar mellan två bilder på sin telefon. En på honom och en på mig. Båda är tagna idag.

"Eric, vad håller du på med?" Han hoppar till och vänder sig snabbt om.
"I-Ingenting, jag bara kollar på alla bilder jag tog idag för att se vilka som är värda att behålla" svarar han och försöker låta nonchalant.
"Nej, du bläddrade bara mellan två bilder hela tiden?"
"Lägg dig inte i" fräste han och gick därifrån. Jag skyndade mig efter.
"Vad menar du med, 'lägg dig inte i'? Du har ett kort på mig, jag har all rätt att be dig radera den!"
"Gör det då!"
"Radera den!" Han skakade på huvudet, "Jag vill inte att någon okänd ska ha bilder på mig, radera den, nu!"
"Nej, men du är okej med att dansa med någon okänd på en klubb?"
"Du har absolut ingenting med det att göra!"
"Då har du absolut ingenting med det här att göra!"
"Det är precis det jag har! Det är ett kort på mig mot min vilja, det där igår var inte mot min vilja!" Han fnös och drog upp dörren och gick ut. Jag fortsatte att gå efter. "Kan du radera den nu?"
"På ett villkor!" Jag rynkade på pannan och väntade på hans villkor, "Kom och ät lunch med mig" Jag korsade armarna över bröstet och skakade på huvudet. Han ryckte på axlarna, "Nej då så"
"Jag har redan sagt till dig att det där fikat var allt och att det inte blir något mer!" En fotoblixt lyste och bländade mig för stunden. "Eric!"
"Gå med mig nu och jag raderar bilden, vägra och den ligger ute på nätet" sa han med ett flin.
"Utpressning!" Han log ett charmigt leende. Tänkte jag precis, charmigt? Vad är det för fel på mig?!
"Du kommer inte att gå med på det på något annat sätt!" Det hade han helt rätt i.
"Okej, men det här är verkligen sista gången, jag menar det!" Han log och gjorde en gest åt mig att sätta mig i bilen. Jag gick runt till passagerarsätet och satte mig med ett suck.
"Du suckar ofta" anmärkte han och startade bilen.
"Sedan jag träffade dig så har jag suckat mer än vad jag har gjort i hela mitt liv!" svarade jag. "Jag har bara två timmar på mig sedan måste jag till jobbet"
"Vart jobbar du?"
"Så du kan stalka mig där med?" frågade jag och såg på honom. Han rynkade oförstående på pannan.
"Nej, för att kunna lämna av dig efteråt, varför antar du alltid det värsta om mig?" Jag hade inget bra svar på det där så jag förblev tyst. Fram tills jag kom på att jag inte hade gett honom något svar.
"Indiska" Den här lunchen kommer bli så lång och otroligt jobbig!
____________________________________________________________________________
Bara en påminnelse om att det här är en fan fiction och jag gör om Erics karaktär ganska mycket så förvirra inte den han är i novellen för den han är på riktigt! :) Tänkte bara att det var bra att påminna er om det. Tack för att ni fortsätter läsa, ni anar inte hur mycket det här betyder för mig! X

Dance again, del 6

Vi körde upp vid min lägenhetshus och Eric gick av han med. Jag såg förvånat på honom, "Vad håller du på med?" Han såg på mig och rynkade pannan.
"Min kompis bor här med så jag ska till honom"
"Åh, just det" mumlade jag och rodnaden spred sig på mina kinder. Jag tackade för skjutsen och fikastunden och skyndade upp för trapporna. Erics kompis måste bo på första våningen för han stannade där och knackade på dörren i mitten. Jag låste upp dörren och gick in. "Martina?"
"Köket!" Jag sparkade av mig skorna och gick in dit. Hon satt med en kakburk framför sig och tryckte i sig ena kakan efter den andra. Åh nej, det är aldrig bra när hon äter så mycket kakor!
"Vad har hänt?" frågade jag och satte mig ner på stolen framför henne och tog en kaka, chocolate chip cookies. Hon svarade inte på en gång. Tog god tid på sig och gick upp för att hämta något att dricka från kylen. Det passerade ytterligare några sekunder när hon fyllde upp sitt glas med fanta och satte sig ner igen.
"Han gjorde slut med mig" mumlade hon och tryckte i sig ännu en kaka.
"Noah? Varför då? Jag trodde att allting var bra mellan er två!" Nyheten förvånade mig, sist jag såg de två tillsammans så såg de ut som det lyckligaste paret i stan!
"Det trodde jag med men tydligen är vårt förhållande för tråkigt för honom och han vill testa på sin 'vilda sida' och jag hindrar honom från det eftersom jag inte vill festa lika ofta som honom" Jag gick upp från stolen, gick runt bordet och la armarna om henne i en tröstande kram.
"Han anar inte hur mycket han har förlorat nu, du är underbar och rolig glöm inte det okej?"
"Och du är världens bästa kompis! Jag behöver piggas upp, vad säger du om att gå ut i kväll?" Jag tvekade en stund.
"Okej, bara det inte blir för sent! Jag måste vakna tidigt i morgon!" Hon studsade upp och ner som ett barn på julafton.
"Nej då, jag lovar!" Jag skrattade och gick lämnade köket.
"Jag ska ringa mina föräldrar, vi får ta det-är-slut-och-han-är-en-skitstövel skitsnacket senare"

Jag lockade den sista hårslingan och var redo att gå. Klädd i en svart tajt klänning som slutade runt en decimeter från knäna, illröda läppar, svart skuggade ögon och med mitt bruna hår i lockar, var jag redo att klubba i några timmar. Jag tog på mig mina svarta pumps och tog upp min röda kuvertväska från sängen. Jag hade redan tryckt ner allt jag behövde i den, så som mobil, nycklar och så vidare.. "Martina, är du klar?" Hon kom in i rummet med en leopard mönstrad klänning, svarta pumps och svart väska med axelrem och nickade. Hennes hår som alltid var vågigt, var nu plattat och hon hade svart skuggade ögon.
 Kön utanför klubben var inte alls lång och det tog inte lång tid för oss att bli insläppta. Tur det, för att stå ute och vänta är inte med på favoritlistan!
 Vi gick direkt till baren och bestämde varsin drink. Luften var kvav och det var rök och otroligt hög, dunkande musik. Det var lite trångt men helt okej ändå. Trots att vi inte är ute och festar ofta så festar vi ordentligt när vi väl är ute. Martina lutade sig närmare för att kunna prata med mig och hon fick ändå skrika för att överrösta musiken, "I kväll släpper vi loss och bryr oss inte om någonting alls!" Jag nickade och höll med. Vi betalade för drinkarna och drack snabbt upp dem för att kunna gå ut på dansgolvet. Men vi hann inte långt innan vi fick syn på ett gäng som vi kände igen. Några av hennes jobbarkompisar trängde sig förbi de dansande kropparna och kom fram till oss. Ännu en gång lutade hon sig närmare och ropade, "Är det okej att de också är här?!" Jag nickade och log,
"Ju fler desto roligare!" Det var en hel del söta killar med i den gruppen och det hade jag definitivt ingenting emot! Men ingen av de kan konkurrera med Eric. Nej, vad är det jag tänker?! Det där är drinken som talar, den var definitivt tillräckligt stark för det!
 Vi hälsade och fortsatte dansa. Men när musiken blev lite lugnare för en stund så gick vi tillbaka till baren och beställde drinkar allihop. Ärligt talat så vet jag inte vad jag drack, en av killarna beställde något till mig och jag drack upp det på en gång. Den bekanta svidande känslan kändes skön och hjälpte mig att slappna av ytterligare. Jag ville inte sitta vid en bar och vara tråkig hela kvällen så jag drog med mig samma kille ut på dansgolvet igen. Jag vet inte vad han heter och bryr mig inte heller, i kväll, eller i natt, har jag bara kul och jag får ta konsekvenserna i morgon! Vi dansade länge och mina fötter började göra ont men jag struntade helt i det! Lite skavsår får jag väl leva med. Killen la händerna på min rygg och drog mig närmare. Jag la armarna om hans hals och fortsatte att röra mig till musiken. Släppte allting helt och hållet och tänkte bara på musiken. Men jag är säker på att utan de två drinkar som jag har haft, varav den sista var starkare en det jag brukade dricka, så hade jag aldrig släppt loss så.
 Plötsligt så försvann killens armar från mig och jag såg förvånat upp. Eric stod där och blängde på honom. Killen sa något och Eric svarade surt och fick honom att gå därifrån. Jag gick närmare och lutade mig mot hans öra, "Vad håller du på med?!"
"Får bort honom från dig!"
"Vad har du med det att göra?!" Han ryckte på axlarna och synade mig uppifrån och ner. Jag var inte alls bekväm och började gå därifrån. Men han tog tag i min arm och på nästan ingen tid alls var jag utdragen från klubben och stod utanför. Musiken dunkade fortfarande men nu kunde man prata utan att behöva ropa.
"Vad gjorde du så där för?!" Jag gick direkt till att skälla ut honom. Vad höll han på med? Jag hade kul! Hur visste han ens att jag var här? Det finns hundratals klubbar i Stockholm och det är jag säker på! Dessutom brukar jag och Martina nästan alltid testa någon ny så det är inte så lätt att veta vart vi är!
"Jag följde efter dig" svarade han som om det var den normalaste saken i världen.
"Du gjorde vad?!"
"Jag såg er gå ut och följde efter, end of story, så blev det! Så kom jag in för en stund sedan och såg det där kräket klänga på dig och fixade problemet"
"Han är inget kräk!"
"Nej okej, vad heter han? Vad gillar han att göra på fritiden?" Jag visste inte svaret på någon fråga så jag nöjde mig med att blänga på honom, "Se, hade han inte varit ett kräk så hade han lärt känna dig och fått dig att lära känna honom innan han söp dig full och dansade med dig, men det gjorde han inte!"
"Jag är inte full!"
"Nej men på god väg till det!" Jag skulle precis säga emot när han avbröt mig genom att pressa sina läppar mot mina. Jag gjorde ingenting för att stoppa det och lät det hända. Jag måste vara full! För så fort jag insåg vad vi faktiskt gjorde så drog jag mig snabbt ur hans omfamning och sprang tillbaka in i klubben och den dunkade musiken. Vart är Martina? Hon måste vara kvar vid baren, jag lämnade ju min väska hos henne! Så fort jag fick syn på hennes rödhåriga vän så trängde jag mig snabbt dit och slog mig ner på en tom stol bredvid henne. Min väska låg kvar där och jag tog upp den och la den i knäet. Martina syntes inte till så jag antog att hon dansade. Men vad var det jag höll på med förut? Jag stoppade honom inte! Jag lät honom kyssa mig, bara så där! Jag behöver en drink, tänkte jag och beställde ännu en. Så fort jag hade fått den så svepte jag i mig den och beställde en ny. Jag hade bara druckit upp halva den, knappt det, när den slets ur handen på mig.
"Du har druckit nog!" hörde jag en välbekant röst säga. Trots att jag kände mig en aning berusad så skakade jag på huvudet och sträckte mig efter glaset. Men han lyfte upp armen så att jag inte nådde längre. Men en axelryckning så beställde jag en ny och svepte i mig den så fort jag fick den, vilket fick Eric att skälla ut bartendern. Mannen bakom baren gick helt enkel därifrån. Eric följde efter från andra sidan och fortsatte att skrika åt honom. Jag bestämde mig för att ha fått nog av allt det här för i kväll, eller i natt, vad nu klockan än var! Så jag tog väskan och gick ner från stolen för att leta efter min försvunna vän.
 Ännu en gång trängde jag mig förbi alla dansande, varma och svettiga kroppar och fick till slut syn på henne. Efter att ha fångat hennes uppmärksamhet så ropade jag, "Jag vill gå hem nu!" Men hon skakade på huvudet.
"Jag stannar här om det är okej, men gå du!" Jag nickade och började tränga mig mot utgången.
 Så fort jag hade kommit ut så tog jag av mig skorna och gick barfota med de i ena handen och väskan i andra.
"Det är inte säkert att gå själv så sent på natten!" Rösten fick mig att stanna och vända mig om. Eric körde sakta i sin bil bakom mig. Jag måste ha varit för djupt försjunken i tankarna för att ha hört bilen. "Hoppa in, jag kör hem dig!"
"Hur vet du att jag ska hem?"
"För vart ska du annars så sent när du har dans i morgon och är själv nu?" Han hade en poäng och jag har jätte ont i fötterna så jag gick runt och satte mig i passagerarsätet. "Är du sur på mig?" Jag såg frågande på honom. "För kyssen" förklarade han och jag nickade.
"Ja för att du är ett lika stort kräk som han där"
"Nej, du vet vad jag heter och vad jag gör på fritiden"
"Det är inte tillräckligt mycket!" Han suckade.
"Vad vill du veta då?" Jag tänkte efter en stund.
"Vad jobbar du med?" Han rynkade på pannan och brast ut i skratt. "Vad?"
"Jag trodde inte att du skulle ställa just den enkla frågan men okej, jag jobbar som låtskrivare och gitarrist"
"Låtskrivare och gitarrist? Sjunger du med?"
"Nej, jag kan men nej, jag skriver låtar till andra och det har hänt att jag spelar gitarr på de låtarna, men det är sällan, jag vet inte än om jag vill hålla på så hela livet utan att utveckla något men är det något mer du vill veta?"
"Varför slutade du att dansa?" frågade jag och bestämde mig för att gå in på ett lite känsligare ämne nu när han svarade ärligt på min första fråga.
"Där tog frågestunden slut!" Jag suckade och såg ut genom sidorutan. Det här är otroligt frustrerande, jag vill veta mer om honom men han låter mig inte! "Vi är framme" sa han och ryckte mig ur mina tankar. Jag tackade för skjutsen sa godnatt och gick motvilligt ur bilen. Nej, jag gick ut med vilja, ja det gjorde jag! Jag hade knappast stannat om han hade frågat mig. Eller?
_____________________________________________________________________________
FÖRLÅT! Men jag har så mycket prov och inlämningar nu så jag har verkligen ingen tid! Men jag ska fortsätta göra mitt bästa för att uppdatera så ofta som möjligt! Jag försökte skriva en längre del än vanligt så hoppas ni godtar min ursäkt. Tack för att ni fortsätter att läsa, ni är helt underbara! X

Dance again, del 5

"Så börjar vi om, ett och två och tre och fyr! Lite graciösare Paulina! Bra Maya, så ska det se ut, fortsätt så! Följ Maya, allihop!" Vi körde samma rutin flera gånger och till slut klappade läraren och vi stannade,  "Bra, då stannar vi här för idag! Vi ses inte i morgon eftersom jag har ett viktigt möte samma tid men det kommer att vara öppet här för er som vill komma ändå!" Med det så slutade vi och jag drack ur min vattenflaska och gick mot dörren. Direkt utanför står Eric, lutandes mot väggen med ett flin. Jag gick rakt förbi honom men kom inte långt innan han var bredvid mig.
"Det är oförskämt att bara gå när någon väntar på dig!"
"Moralen själv har talat, hör och häpna allihop!" svarade jag sarkastiskt och öppnade dörren till omklädningsrummet. Men han stängde den och ställde sig i vägen. "Moget!"
"Är du irriterad på mig?" frågade han med ett roat leende.
"Nej, inte alls, jag kan knappt vänta till de få stunderna då du faktiskt pratar med mig och inte bara blänger på mig!" Han suckade och leendet försvann.
"Jag kanske inte är den trevligaste killen på jorden mot dig me-"
"No shit Sherlock, verkligen?!" utbrast jag och avbröt honom.
"Låt mig i alla fall prata klart! Åh, skit samma!"med det så går han iväg. Jag står och blänger på honom ett tag innan flera harkningar och irriterade kommentarer påminner mig om att jag står mitt i vägen. Jag öppnar dörren och skyndar in.
 "Sedan när pratar du med den där killen?" frågar Paulina. Jag stuvar ner mina saker i väskan utan att bry mig om att vika dem innan jag svarar
"Eric, och jag vet faktiskt inte, det bara blev så en gång men jag pratar knappt med honom"
"Det lät som ni hade känt varandra ett tag!"
"Det har vi inte, sluta anta saker så snabbt!" Varför är jag sur på henne? "Förlåt, jag menade det inte,
jag blir bara väldigt irriterad efter att ha pratat med honom, jag vet inte varför" förklarar jag och hon nickar.
"Han är nog inte den enklaste killen att förstå sig på!" Jag håller med och vi går ut från omklädningsrummet tillsammans. Vi kramar varandra hej då och går åt var sitt håll.
 Så fort jag kommer ut så står han där utanför, "Vill du ha skjuts någonstans?"
"Jag föredrar bussen!" svarar jag och fortsätter gå. När jag ser att han går efter mig så stannar jag och vänder mig om, "Vad exakt håller du på med?"
"Räddar miljön och tar bussen" svarar han med en axelryckning och fortsätter gå förbi mig. Jag skyndar efter.
"Du kan inte mena allvar! Du har en bil, ta den!"
"Som sagt, plötsligt värnar jag om miljön!" Jag suckar och fortsätter mot busshållplatsen eftersom jag inte har ett annat sätt att ta mig hem på förutom det. Vi står en bit ifrån varandra och han gungar fram och tillbaka på fötterna. Jag tar ut mina lurar ur väskan och sätter på musik för att ha något att göra. Det känns som om vi har stått här i en evighet. Jag sneglar diskret mot hans håll och ser att han står och kollar på mig. Jag vänder snabbt bort blicken och ser åt hållet som bussen ska komma från. Snälla skynda! Eric ser bra ut. Riktigt bra! Jag kan inte ljuga om att han inte gör det, inte ens för mig själv! Vad är det jag tänker?! Det är väl klart att jag inte tycker så!
 Bussen syns på avstånd och jag tar snabbt fram kortet. Så fort dörren öppnas hoppar jag på, drar kortet på läsaren och sätter mig långt bak. Väskan sätter jag snabbt på sätet bredvid mig i hopp om att han ska förstå hinten och låta mig vara. Någon knackar mig på axeln och när jag ser upp så står Eric där. Jag suckar och tar ur lurarna.
"Ursäkta men skulle du kunna flytta på din väska, det finns inte så många lediga platser förstår du!" säger han med en vänlig ton. Eftersom jag inte vill orsaka någon scen här så lägger jag väskan i knäet med med en suck. Han ska alltid komma på något sätt! Jag sätter in lurarna igen men han rycker ur dem ur telefonen. Musiken börjar strömma ut och jag famlar panikslaget med den fram tills jag har lyckats stänga av den.
"Det där är det lägsta du har gjort hittills!"
"Hur ska jag annars få dig att lyssna på mig? Jag måste medge att din musiksmak förvånar mig!"
"Hur så?"
"Eftersom du dansar balett så trodde jag inte att du lyssnade på Metallica!"
"Det är okej att ha en blandad musiksmak, jag behöver inte bara lyssna på ballader på grund av att jag  dansar till det!" klippte jag av.
"Okej, jag vill att vi ska vara vänner men du ska vara beredd på att inte få veta allting om mig för vissa saker säger jag bara inte och så är det" Jag vill vara vän med honom, kanske till och med mer än det. Nej! Nej, det vill jag inte alls! Men han ska kunna säga allt till mig!
"Vad är det för mening med en vänskap där allting inte kan bli sagd?" Han ryckte på axlarna.
"Låt oss börja med en fika någonstans, sedan kan vi gå och hämta min bil så skjutsar jag hem dig"
"Ditt miljö vänliga försök då?"
"Redan avklarat!" svarade han stolt och jag kunde inte låta bli att fnissa. För helt ärligt så tog han bussen precis och lämnade sin bil bara för att få prata med mig. Det är rätt gulligt ändå! Nej, jag måste sluta tänka så där!
"Okej, men bara en fika så förvänta dig inte mer efter det!" Han nickade nöjt och vi återgick till tystnad men den här gången var det en bekväm tystnad.

Vi gick in i ett fik som jag aldrig har varit i tidigare. Men Eric var säker på att de hade de godaste cupcaken i Stockholm och det måste ju självklart testas! Så vi gick hit. Jag vet inte ens vad stället heter.
 Vi köper våra cupcakes och varsin läsk och sätter oss vid ett bord i hörnet. Jag hinner knappt ta min andra tugga förrän han har svalt sin första och börjat på andra.
"Så, vi kan väl testa den här 'vän' saken och se hur det går eller vad tycker du?" frågade han och drack ur sin läsk. Jag svalde och nickade.
"Ja då, det här var en rätt bra början till det"
"Visst är de här de godaste du har ätit?" Jag nickade och åt klart min första. Han svalde sin andra också och tog min från tallriken framför mig.
"Ge tillbaka den där! Du får skylla dig själv för att ha ätit upp dina!" Han skrattade och skakade på huvudet och tog en tugga från min stulna cupcake. Jag la armarna i kors och blängde på honom tills han la tillbaka den.
"Det var bara en tugga, var glad att jag inte åt upp hela" skrattade han.
"Okej, första och viktigaste regeln, rör aldrig någonsin min mat! Då kan du glömma hela vänskaps saken!"
"Om vi kör med regler så, nummer två, fråga aldrig någonsin någonting om min bakrund, vill jag berätta så gör jag det, annars låt bli att fråga!" Jag såg förvånat på honom.
"Om det är någonting jag verkligen vill veta då?"
"Vänta tills jag väljer att berätta det själv, annars så frågar du inte!" Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på det där så jag åt och drack upp det som jag hade kvar och såg upp.
"Kan vi gå nu? Jag har en del att hinna med idag" Egentligen så har jag absolut ingenting men jag måste verkligen få vara ifred och tänka igenom det här. Han nickade och vi reste oss upp för att hämta hans bil framför skolan.

Dance again, del 4

Så fort jag hade duschat satte jag mig ner vid köksbordet för att äta maten som jag precis hade värmt upp. Martina hade lämnat en lapp om att hon hade gått hem till Noah. Ärligt talat så kan hon lika gärna bo med honom. De spenderar nästan all sin tid med varandra. Antingen är de här flera veckor i sträck eller så är de hos honom. Inte för att jag har någonting emot Noah eller deras förhållande men jag saknar min bästa vän, det är allt.
 Jag hade knappt hunnit äta halva min mat när jag hörde skratt och vrål utifrån. Utan att tänka mig för riktigt, gick jag upp och gick mot balkongen. Öppnade dörren och gick ut, trots att jag bara bar en svart t-shirt som knappt nådde mig halvvägs till knäna, och ingenting över det. Men min nyfikenhet tog över och jag gick till kanten och såg ner. Först skymtade jag två killar som såg ut att vara några år äldre än mig och så kom Eric också i mitt synfält. De skrattade och knuffades och höll i varsin burk i handen. Jag såg inte riktigt vad det var de drack men jag chansar på att det är öl eller någonting.
 Jag vet inte hur länge jag stod där och såg ner på dem men en av killarna knuffade lätt till Eric och han såg upp och såg mig rätt i ögonen. Inget vink eller leende. Istället möttes jag av ett hårt ansiktsuttryck. Jag kunde inte förmå mig att röra mig därifrån trots att jag ville det. Jag vet inte hur länge vi såg på varandra, det kändes som flera timmar men det var väl antagligen bara någon minut. Hans läppar sammanpressades till ett streck och han vände bort sig. Jag vände mig också om och skyndade in. Så fort jag hade stängt dörren, sjönk jag ner på golvet och andades ut ett andetag som jag inte hade insett att jag höll in. Varför såg han så arg ut? Jag har inte gjort någonting! Det är han som har konstiga humörsvängningar. Först skrattar han och driver med mig, erbjuder sig att skjutsa mig och några timmar efteråt ser han ut att vara förbannad på mig.
 Dörrklockan ringde och jag hoppade upp och gick mot dörren. Martina måste ha glömt sin nyckel. För klockan är över elva och ingen annan förutom henne brukar komma nu. När dörren öppnades så möttes jag inte utav Martina, Eric stod där. Jag såg förvånat på honom.
"Jag såg dig på balkongen så jag vet att du inte sov, det var därför jag kom hit" Jag visste inte vad jag skulle säga förutom att bara stå där och se på honom. "Det är oförskämt att inte fråga en om man vill komma in" log han.
"Du såg inte speciellt glad ut över att se mig förut så varför skulle jag fråga det?" Trots mitt svar så trängde han sig in ändå. Jag korsade armarna över bröstet och såg surt på honom. "Det är lika oförskämt att bara komma in så där!" Han skakade på huvudet och sparkade av sig skorna. Jag suckade irriterat och gjorde en gest åt honom om att följa med mig in till vardagsrummet. Han gick före och slog sig ner på soffan. Jag gick in efter honom. Förutom den lilla bordslampan som stod tänd på sidobordet så var det mörkt. Men det verkade inte störa honom så jag brydde mig inte om att tända taklampan då heller. Han satt där med armbågarna på knäna och ansiktet i händerna. De få gånger han såg upp på mig såg han ut att inte veta vad han skulle säga.
"Var det någonting du ville?" Frustrationen började växa inom mig, jag är trött och har inte ens hunnit äta upp min kvällsmat än och här sitter han och slösar min tid helt i onödan.
"Jag såg maten på köksbordet, ät färdigt du om du vill så pratar vi sen, jag väntar här" sa han till slut och jag lämnade rummet. Dels för att jag faktiskt är hungrig och dels för att jag blir bara irriterad och obekväm av att vara runt honom när han inte säger någonting.
 Jag åt så långsamt som möjligt och tog mig tid med att dricka upp vattnet. Ändå var jag klar snabbt. Så jag la ner tallriken, glaset och besticken i sinken. Innan jag gick in till vardagsrummet, kikade jag in i rummet och då att han fortfarande satt i samma ställning men blundade nu med ett frustrerat ansiktsuttryck.

Med en suck, återvänder jag in till vardagsrummet och dimper ner i soffan en bit ifrån honom med benen vikta under mig. Han öppnar ögonen och ser på mig med en genomträngande blick. Jag börjar pilla på dekorativ kuddarna för att ha någonting att göra. "Snygg tröja" är det första han säger med ett snett leende. Jag hade helt glömt av att jag var i min pyjamas framför honom och började dra i den för att få den att täcka så mycket som möjligt. När jag inser att det inte kommer funka och den bara kommer glida upp igen, rycker jag åt mig pläden som alltid ligger slängd på soffan, och lägger den över mina ben. Hans skratt är dämpat men jag hör det ändå.

"Var det bara det du kom hit för att säga?" Irritationen i min röst hörs klart och tydligt och får honom att le.

"Inte riktigt" börjar han, "Jag kommer inte på ett sätt att fråga det här utan att låta elak men, varför stirrar du alltid på mig så fort jag är här utanför?" Jag känner rodnaden sprida sig på mina kinder och är glad över att skenet från den lilla lampan inte alls är starkt.

"För att ni alltid är högljudda när ni är där och min nyfikenhet tar oftast över" svarar jag helt ärligt och sr ner på pläden medan jag följer det blommiga mönstret på den med fingret. När jag ser upp igen så ser han på mig med en förvirrad blick men det försvinner snabbt och ersätts av självsäkerhet. 

"När du ser att det är jag kan du verkligen inte gå därifrån för att jag överväldigar dig så, eller hur?" säger han i ett retsamt tonfall.

"Eftersom jag inte vill såra ditt ego så säger vi så" svarade jag i samma tonfall som han.

"Från och med nu så vet du att det oftast bara är vi där så du behöver inte smyga ut för att kolla" Med det så reser han sig upp och börjar gå mot dörren. Jag kastar snabbt av mig pläden och följer efter honom. 

"Var det allt du kom hit för att säga?" Han tar god tid på sig att svara. När han gör det så har han redan tagit på sig skorna och är på väg ut.

"I stort sett, jag antar att vi ses på dansskolan i morgon, godnatt Maya" Utan att ge mig en chans att svara, stänger han dörren och jag hör hans fotsteg ner för trapporna. Den killen driver mig till vansinne! Jag klampar iväg mot mitt rum men så fort jag ligger bekvämt under det varma täcket så kommer jag ihåg att jag har glömt både att låsa och borsta tänderna. En ramsa svordomar far ur mig innan jag hinner stoppa mig själv. Efter att ha pratat med honom ett par gånger är jag redan på väg att bli galen och glömsk!