Rewind • del 47

Självklart fick jag och Eric inte dela rum. Det var en oskriven regel hos mina föräldrar så det sa ingen av oss någonting om när han tilldelades gästrummet. När jag kom in i mitt rum stod jag bara där och stirrade på allting en stund. Allt låg precis så som jag hade lämnat det. Ingenting hade rörts. Sängen, byrån, garderoben, skrivbordet och stolen. Till och med dekorationerna på fönsterbrädet stod kvar. Mer hann jag inte se för Theo trängde sig förbi mig i dörröppningen och sprang in för att hoppa upp på sängen. "Mormor sa att det här var ditt rum mamma."
"Ja det är det," log jag och satte mig bredvid honom på sängen.
"Fint."
"Tack, så vad tycker du? Om mormor, morfar, morbror, det här huset, ja, allt?"
"Dem är snälla, och huset är stort så man kan leka och springa överallt!" När han sa det sista så sträckte han ut armarna och såg upp i taket som om för att försöka visa hur mycket plats det fanns. Jag småskrattade lite.
"Inga klagomål alltså?" Han skakade på huvudet men sedan la han den på sned och såg fundersam ut. "Är det någonting?"
"Pappa Johan var ju inte snäll men får jag träffa honom igen när han blir snäll?" Det blev helt tyst i rummet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara på det där. Hur ska jag säga till ett barn att han förhoppningsvis aldrig någonsin ska behöva träffa sin pappa? "Får jag träffa farmor och farfar i alla fall?" Klockans sekundvisare tickade ljudligt i rummet. Står den där lilla delfinen av glas på skrivbordet? "Mamma?" Jag försökte samla tankarna, hur ska jag säga det här?
"Theo, din pappa kommer nog aldrig någonsin kunna bli en bra pappa, jag säger inte att han är en dålig person men han är inte en sådan person som kan bli en förälder riktigt."
"Varför kan han inte bli en bra pappa?"
"För att..." jag vet verkligen inte, sanningen är att jag inte har en aning, "jag vet faktiskt inte, han har aldrig velat bli en förälder och när vi fick reda på att vi skulle få dig så blev han vettskrämd, han ville inte men jag ville och det var därför jag flyttade." Han nickade. Jag vet inte hur mycket han förstod utav det som sades, han är bara fyra år ändå men han nickade i alla fall.
"Farmor och farfar då?"
"Det här är ingen stor stad, de kommer snart få reda på att vi är här och vill dem träffa dig så kommer dem säga till annars så vet jag inte, vill du verkligen träffa dem så kan jag försöka ringa dem." Jag hoppades innerligt på ett nej men han nickade och skrek ut ett exalterat;
"JA!!" Åh nej...
"Okej, jag letar upp deras nummer och ringer dem i morgon." Jag måste komma ifrån det här ämnet snabbt. Han hoppade upp i mitt knä och la armarna om mig i en kram.
"Tack mamma!"
"Det är så lite så."
"Du är världens bästa mamma!"
"Och du är världens bästa son," försäkrade jag, "har du borstat tänderna?"
"Men mamma, du är världens bästa, du ska inte fråga det!"
"Okej lillen, upp med dig, det börjar bli sent och långt efter läggdags, du ska borsta tänderna och byta om nu!" Han suckade och hoppade ner från sängen.
"Tandborste och pyjamas?"
"Din tandborste ligger redan i badrummet, borsta tänderna så tar jag fram pyjamasen, tandkrämen finns i skåpet ovanför spegeln och mormor har lagt en pall till dig i badrummet så att du når." Han nickade och sprang mot badrummet.

Jag tog fram Theos lilla väska och rotade igenom den på jakt efter pyjamasen. "Du är en bra mamma Elsa." Jag hoppade till och vände mig om. Mamma stod i dörröppningen.
"Tack."
"Jag hörde vad du sa till honom, om Johan och hans föräldrar." Jag vände uppmärksamheten mot väskan igen.
"Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, det var det enda som kom fram."
"Det är bra att du inte får honom att hata hans pappa."
"Johan är inte hans pappa!"
"Hur mycket du än förnekar det så är han faktiskt precis det."
"Nej det är han inte, slutdiskuterat, släpp ämnet är du snäll!" Hon tog upp händerna som för att visa att hon inte tänkte säga något mer.
"Jag har varit så orolig för dig och helt ärligt så trodde jag inte att du skulle behålla Theo." Nu börjas det.
"Hade jag inte gjort det så hade jag inte behövt flytta härifrån, det vet du lika bra som jag!"
"En liten del av mig trodde att du hade insett hur jobbigt det är att ha ett barn efter födseln att du skulle välja att adoptera bort honom."
"Ledsen att göra den delen av dig besviken men jag är inte den typen av förälder som ger iväg mitt barn på det sättet."
"Det sa jag aldrig, kan du sluta förvränga allt jag säger?"
"Jag förvränger ingenting men vi behöver inte prata om vad ni trodde jag skulle göra och ni behöver inte vara oroliga, jag klarar mig fint på egen hand, det är svårt ibland men det är bara sådant som jag får ta." Hon nickade lite. Theo sprang tillbaka in i rummet och vi släppte diskussionen på en gång. "Är tänderna borstade ordentligt nu?"
"Ja, men mamma, vart är min Batman pyjamas?"
"Hemma i tvätten, så det fick bli Iron Man istället."
"Men mamma!"
"Jag hann inte bli färdig med all tvätt innan jag åkte men jag lovar det är det första jag ser till att ta tag i när vi kommer hem och då får du ha på dig den."
"Nej, Batman!"
"Lyssna på mamma nu Theo." Eric kom in i rummet och såg sig omkring. "Huset är väldigt fint." Kommenterade han och gav mamma ett charmigt leende.
"Tack så mycket, jag är glad att du trivs här."
"Lite svårt att inte göra det när maten är den godaste jag har ätit och huset är så vackert inrett."
"Oj, tack så mycket!" Han måste ha känt spänningen i rummet. Mamma ger mig en sista blick innan hon lämnar rummet. Theo tar motvilligt på sig sin pyjamas och kryper ner i min gamla säng. Jag hade tjatat till mig en stor dubbelsäng ungefär något år innan jag blev gravid och flyttade så den var inte speciellt gammal.
"Ska vi prata i gästrummet istället?" Eric tar initiativet först och jag nickar. Vi säger godnatt till Theo och jag ger honom min vanliga kram och puss på pannan, stoppar om honom och smyger ut därifrån.
______________________________________________________________
AN: Så där, ännu en del som är lite försenad och det ber jag om ursäkt för, den här gången har jag faktiskt ingenting att skylla på. Den här delen kan vara lite tråkig men jag kände att jag måste få in Elsa lite mer i mammarollen snart igen och då blev det så här. Tack för att ni fortsätter att läsa mina små tysta ninja läsare! X

Rewind • del 46

Vi kör in på garageuppfarten till mina föräldrars hus men ingen av oss rör på sig. "Jag är rädd." Erkänner jag och Eric lägger en tröstande hand på mitt lår. Theo hade somnat i baksätet ungefär en halvtimme innan vi kom fram.
"Det kommer att gå bra ska du se, det kanske är lite stelt i början men sen så!" Jag nickade.
"Du har rätt, lite stelt och sen kommer allting gå bra!"
"Ska vi väcka Theo?"
"Snart, jag ska bara lugna ner mig själv lite först."
"Är det verkligen okej att jag följde med?"
"Skojar du? Jag hade inte ens övervägt det om du inte hade följt med!" Vi skrattade nervöst och jag drog ett djupt andetag. "Okej, det kommer inte vara så farligt, låt oss få det här överstökat och åka hem!"
"Vi ska bara spendera helgen här, det är allt, det kommer vara över snabbt." Lovade han och vi gick ur bilen. Jag väckte Theo och Eric lastade ur våra väskor från bagageluckan. Theo hade en ryggsäck med kläder och annat som han skulle behöva och jag och Eric hade varsin idrottsbag. Vi skulle ändå bara vara här sammanlagt två nätter, ingen ide att släpa massa onödigt bagage med sig!
     Medan Theo tog sin lilla tid att vakna och stiga ur bilen så såg jag på mitt barndomshem som jag hade flyttat ifrån alldeles för plötsligt. Det gula huset med vita knutar såg ut som det alltid hade gjort. Det var dock nymålat men samma gula färg som alltid. Trädgården var lite vanvårdad men det var mest jag som brukade ta hand om den när jag bodde här så jag var faktiskt inte så förvånad över det. Den lilla lekstugan snett bakom huset som matchade med samma färger, var också precis som jag minns det. Där hade jag spenderat den största delen av min barndom, i den lilla lekstugan. Pappa hade byggt den åt mig och Max och vi hade lekt i den ända tills vi tyckte att vi blev för gamla för det. Nu ångrar jag det, helst så hade jag velat leka i den för all framtid. Min lilla trygghetszon.
     Vi lät Theo knacka på dörren men så fort den öppnades så gömde han sig bakom våra ben. Framför mig stod min pappa, precis som jag minns honom men en aning äldre med gråa hårstrån i hans annars blonda hår. Den blåa ögonen kantades utav rynkor, inget annat hade förändrats.
"Elsa?" Frågade han som om han inte trodde det han såg framför sig trots att vi hade sagt att vi skulle komma idag. "Marie!" Ropade han och vände sig in mot huset. "Marie! Max! Dem är här!"
"Har dem verkligen kommit nu? Jens om du skojar med mig igen så..-" Min mamma avbröt sig när hon dök upp i ytterdörren och fick syn på oss. Precis som pappa så hade hon fått rynkor runt hennes gröna ögon men ingenting syntes i det bruna håret, men det såg mörkare ut än vanligt, hon måste ha färgat det. Min bror kom och han såg precis ut som han alltid hade gjort fast...manligare? Jag drogs genast in i en kram av pappa. Sedan turades de om att krama mig och introducera sig för Eric som skakade hand med dem allihop och hälsade.
"Vem är den här lilla killen då?" Frågade Max och gick förbi mig och Eric för att komma fram till Theo som stod och gömde sig i hörnet av hallen bakom mig. Han sa ingenting och bara stirrade på min bror.
"Theo? Ska inte du hälsa på morbror? Eller mormor och morfar?" Han kom bara närmre mig och klamrade sig fast vid mitt ben. Jag lyfte upp honom i min famn och lät honom se sig omkring först. Ta in allting.
"Hej." Fick han till slut ur sig och alla omkring såg ut som om dem smälte på plats. Mamma var den första som tog initiativet nu.
"Hejsan, kan mormor Marie få en kram?" Han nickade och la armarna om henne i en försiktig kram. Hon tog honom ifrån mig och gav honom en ordentlig kram.
"Det är morfar Jens tur nu!" Avbröt pappa till slut och höll fram sina armar. Theo såg på honom en stund och till slut sträckte han sig mot honom.
"Om vi nu hade tänkt introducera oss så, jag är din coola morbror Max!" Det fick Theo att fnissa och gå över från hans morfars armar till morbrors.

"Mamma du hade inte behövt göra allt det här." Matbordet var överfyllt med olika maträtter.
"Det är dina favoriter! Jag visste inte riktigt vad du ville ha så jag lagade alltihop!" Log hon och dukade fram ytterligare två glas. Jag, Eric och Theo fick inte göra någonting, vi skulle bara sätta oss ner och ta det lugnt. Trots våra protester så fick vi till slut bara sätta oss ner och ge upp.
"Så lasagne, grekisk sallad och hamburgare är dina favorit maträtter?" Frågade Eric roat och såg på mig med ett stort leende. Jag fick inte chansen att svara innan mamma gjorde det åt mig.
"Ända sedan hon var ett litet barn! Eller ja, grekisk sallad lades inte på listan förrän vi var på semester där när Elsa var tretton år, hon fick mig att leta upp receptet och sedan började vi äta det med jämna mellanrum!" Det förvånade mig att hon kom ihåg så mycket onödiga saker om mig. "Nu får ni välja vad ni skulle vilja äta till middag, eller kanske smaka på allt! Jag har gjort tillräckligt så det är bara att ta för sig hur mycket ni vill!" Alla slog sig ner vid bordet och vi började ta för oss utav maten. När jag tog första bettet utav lasagnen så slog det mig hur mycket jag hade saknat maten här hemma. Allting var bara...helt rätt. All uppmärksamhet hade hittills varit på Theo vilket han njöt utav. Första timmen har gått bra, nu har vi resten av helgen att se fram emot.

Rewind • del 45

Johan skulle ställas till svars i domstolen för inbrott och hot, dessutom så hade han brutit mot besöksförbudet om en månad ungefär. Jag brydde mig ärligt talat inte om vad som hände med honom eller under den rättegången så länge det innebar att han lämnade oss ifred. Dock så rekommenderade dem att vi skulle flytta och det var mest bråttom för mig och Theo. Eric hade försäkrat att han inte alls var orolig över att ännu ett inbrott skulle ske i hans lägenhet. Varken jag eller Theo ville flytta, vi trivdes i vår lägenhet och ville helst bo kvar här, alla våra minnen är samlade i vartenda litet hörn av den här lägenheten. Till slut kom vi överens med grannarna om att installera kameraövervakning i trapphuset och så fick jag och Eric larmsystem i våra lägenheter som vi själva fick sätta på och stänga av när vi går ut och kommer hem med hjälp av en liten...tja vad ska man kalla den? Jag har ingen aning om vad den heter och kallar den för låsnyckel. Eric skrattade i början åt mig varje gång jag sa det men jag hade verkligen inget annat namn för det och till slut fastnade det för honom också.

     Det har gått två månader sedan allting hände och jag har fortfarande inte kommit över chocken över att träffa honom. Om en vecka börjar jag jobba igen och Theo kommer att gå tillbaka till dagiset. Mitt och Erics förhållande har dessa två månader varit en berg- och dalbana men mestadels har det bara varit toppar och väldigt få dalar så att säga.

*Flashback*

"Elsa, lugna ner dig, larmsystemet installeras i morgon, jag är ledsen älskling men jag måste till jobbet nu!"

"Du kan inte bara lämna mig ensam hemma!"

"Du har ju Theo, du är inte ensam."

"Eric, allvarligt nu!"

"Han kommer inte tillbaka, så varför tar du inte bara och lugnar ner dig?"

"Lugna ner mig?! Pratar jag och du om samma Johan?!"

"Ja med tanke på att i var i samma rum, tillsammans, med honom så pratar vi om samma person."

"Den mannen försökte strypa mig för att slippa bli pappa istället för att ta ett vanligt samtal med mig, kommer du ihåg det? Säger det inte något?!"

"Det var dumt gjort av honom men med tanke på att han har polisen efter sig så tvekar jag på att han kommer göra om det där eller kontakta dig överhuvudtaget."

"Ring in sjuk eller något, stanna hemma med oss!"

"Elsa, om jag tar en längre semester så får inte jag min lön och när jag inte får min lön så kan jag inte betala högarna med fakturor som kommer snart! Mina klienter betalar för att träna, inte för att ha sin PT på semester!"

"Jag har fortfarande semester!"

"Du är en lärare!"

"Och?! Menar du att det inte är ett lika viktigt arbete?!"

"Jag menade det inte så, dina elever har sommarlov, alltså har du också det, mina klienter har inte det så det är annorlunda för mig."

"Gå då!"

"Jag vet, jag ska."

"Lämna oss här bara, gå du!"

"Elsa...!"

"GÅ!" Så gick han och smällde igen dörren efter sig. Jag sjönk ner på soffan. Okej, jag kan ha överreagerat men jag har känt mig förföljd sedan vi kom hem från Ibiza. Vem vet hur länge sedan det var han hittade oss och hur länge han förföljde oss? Ingen vet hur länge han planerade att komma hit och hälsa på. Hur som helst så lyckades han få in sin lilla dramatiska påhälsning och sedan dess har jag varit livrädd för att han ska dyka upp igen. 

*Slut på flashback*

Sådana där tjafs har vi haft flera gånger och jag kan nu erkänna att jag har överreagerat de flesta gångerna. Okej, kanske alla gånger. Men vi har också haft våra bra stunder och dem har varit helt underbara. 

*Flashback*

"Det är verkligen snällt av din vän, han gick ju med på att vara barnvakt utan att känna mig eller Theo."

"Åh, Micke kanske inte känner er personligen men jag har nog pratat om er så ofta att han vet mycket mer än vad du kan föreställa dig." Jag rodnade och försökte dölja det med mitt hår. Eric pratade om oss till hans vänner, hur sött är inte det?

"Theo verkade gilla honom i alla fall, det är ju det viktigaste."

"Hade inte han gillat honom så hade Micke fått sparken på en gång, utan att ens ha haft sina första minuter på jobbet." Jag skrattade för att han lät så seriös när han sa det, han hade gett sin kompis sparken ifall min son inte gillade honom, hur sött är inte det?

Vår mat kom äntligen och vi högg i så snabbt servitrisen vände ryggen till. Det jag hade beställt visade sig vara jätte gott men Eric hade överskattat sig själv och valt någonting som tydligen var alldeles för starkt för att ätas. Han ångrade sin beställning efter att ha ätit ett par få bitar av sin kyckling och det slutade med att han hällde i sig hela vinglaset och snabbt beställde ett glas med vatten. När servitrisen kom med vattnet så fick han beställa någonting annat, jag satt och fnissade åt honom eftersom jag hade förvarnat honom om hur starkt det var. Han himlade med ögonen åt mig och gav sin beställning till servitrisen som tog med tallriken med den starka kycklingrätten tillbaka till köket. Hon tog med min tallrik också för att hålla maten varm. Trots att jag protesterade eftersom jag var säker på att de hade massor med andra gäster att ta hand om så insisterade både hon och Eric tills jag gav efter. "Så, medan vi väntar på vår mat, igen så uhm, det aa...uhm.." Jag väntade på att Eric skulle avsluta sin mening men han verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. 

"Har det hänt någonting?"

"Nej nej, inte alls! Jag måste bara veta hur jag ska säga det här."

"Ta din tid." Log jag och smuttade på vinet.

"Okej så här är det, jag vill inte att du ska skrämmas bort av det här, okej? Och känn ingen press på att svara på det heller!"

"Okej? Vad är det?"

"Lova mig först att du inte kommer springa skrikandes härifrån!"

"Eric...-"

"Lova!"

"Jag lovar, vad är det?"

"Elsa jag...j-jag älskar dig." Där var det. Det var första gången han sa det och jag hamnade i total chock. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller göra. Den enda jag hade sagt det till var Johan och det ångrar jag mer än något annat nu. "Snälla säg någonting!" Bad han.

"Jag vet inte vad jag ska säga." Erkände jag.

"Om du inte kan säga det tillbaka så är det okej, du behöver inte, så länge du vet att jag älskar dig så behöver du inte säga någonting."

"Jag vet inte vad jag ska säga för att jag trodde jag skulle vara den första att säga det, jag hade tänkt göra det i kväll men jag visste inte hur." Erkände jag. Han tappade hakan. Jag skrattade nervöst och började pilla på mina naglar i brist på någonting annat att göra. "Jag älskar dig Eric och jag visste inte hur jag skulle säga det först, det skrämde mig att bara erkänna det för mig själv." Jag vågade inte möta hans blick. Jag vet inte vad det var med mig men jag var så otroligt nervös nu, vad skulle han svara på det sista? Jag fick mitt svar bara några sekunder efter när han lutade sig över bordet och kysste mig.

"Bra, då kommer du inte bli av med mig på ett tag till." 

*Slut på flashback*

Så ja, det hade hänt och nu är vi här. I bilen på väg till mina föräldrar. Jag är så otroligt nervös och sysselsätter mig därför med att spela på telefonen. Theo sitter i baksätet, glad över att snart äntligen få träffa mormor och morfar, han leker med de leksaker han valde att ta med sig och Eric sitter här framme med blicken på vägen och sjunger med till låtarna på radion. Då och då vänder han blicken mot mig och ler, sedan vänder han sig framåt igen och fortsätter att sjunga. Det här kan gå hur som helst, de vet att Eric kommer med oss men mina föräldrar är oförutsägbara så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

 ______________________________________________________________
AN: Det blev en ovanligt lång del men så blir det väl då jag inte har skrivit på ett tag och uppdaterat som jag borde, här är den i alla fall, enjoy och förlåt för att jag inte har uppdaterat ordentligt! X

Rewind • del 44

Elsa
Jag satte mig ner på golvet, orkade inte ens gå fram till soffan för att huvudet dunkade. Han har hittat oss. Vi måste härifrån. Snabbt! Tankar virvlade omkring och jag visste inte riktigt vart jag skulle börja så jag bara satt kvar där. Theo kom och satt sig i mitt knä, la armarna om mig och bara satt där med mig. Ingen av oss sa någonting eller rörde på sig. Ingen orkade. Steg hördes in i lägenheten och Eric kom in. "Förlåt, han försvann, polisen är efter honom i alla fall." Jag nickade. Varken orkade eller ville säga någonting. "Elsa, de kommer få tag i honom, han kommer inte störa er igen," lovade han men jag vågade inte tro på det trots att jag ville.
"Jag gillar inte honom, han var dum och läskig," mumlade Theo, "du är mycket bättre." Fortsatte han och pekade på Eric. Till slut reste Theo på sig och la sig ner på soffan istället. Han drog ner pläden som var slängd över soffryggen och gäspade. "Jag är trött mamma."
"Sov en stund," var allt jag kunde få ur mig. Han gäspade igen och blundade. Eric satte sig ner bredvid mig och la armen om mig för att sedan dra mig närmare sig.

Theo hade börjat snarka lågt för länge sedan men vi satt kvar. Så klickade någonting plötsligt för mig och jag reste mig snabbt upp och gick ut till hallen. Jag bar en resväska i taget in till mitt rum och öppnade dem. Så snabbt som jag bara kunde fick jag upp dem, öppnade garderoben och började slänga i kläder i väskan trots att den redan var fullproppad. Eric stod förvirrad i dörröppningen. "Vad håller du på med?"
"Vi måste härifrån, nu!"
"Okej, jag vet att du flippar ut nu men bara sätt dig ner en stund och dra några djupa andetag så inser du att det här inte är den enda lösningen."
"Jo det är det!"
"Och hur länge har du tänkt dra så fort han dyker upp?" Hans lugn irriterade mig.
"Så länge det behövs!"
"Elsa, det är inte den enda lösningen!"
"Jo det är det! Det är exakt vad det är ända fram tills Theo är gammal nog att ta hand om sig själv ifall den idioten skulle dyka upp när jag inte är hemma!"
"Om det händer är jag där."
"Du kan inte vara överallt hela tiden Eric!" Jag hade fått total panik nu och han var lugn, hur kunde han vara så lugn?!
"Nej men jag kan försöka, kan du snälla ta och lugna ner dig lite nu?"
"Nej! Jag förstår inte hur du kan vara så lugn?!"
"För att stressa ihjäl sig kommer inte leda oss någonstans!" Okej där hade han en poäng. Jag slutade kasta omkring kläderna och sjönk ner på sängen.
"Okej, vad ska vi göra då?"
"Vi väntar tills polisen hör av sig om vad som har hänt, tills dess så kanske vi ska fixa någonting att äta?"
"Jag är inte hungrig."
"Då tycker jag att du ska försöka sova en stund." Jag skakade på huvudet och såg på när han tog ner väskan på golvet och satte sig bredvid mig. "Kom hit," mumlade han och drog mig närmare sig. Det slutade med att vi låg ner, intrasslade i varandra och bara stirrade upp i taket eller in i väggen.
"Förlåt för att jag drar in dig i allt det här, han skulle inte ha brutit sig in hos dig också om vi inte var med varandra."
"Be inte om ursäkt för det, dessutom märkte jag inte det förrän det blev sagt så han har inte tagit eller förstört någonting ändå, vi kan bara byta lås och sätta in lite extra säkerhet i lägenheterna, typ ett larmsystem så blir det bra." Han har rätt, det finns inte mycket mer vi kan göra och så lätt som att bara packa ihop allting och flytta skulle inte fungera alls.
     Min ringsignal hördes och jag skyndade mig upp för att svara.

Rewind • del 43

Eric
Jag hade knappt hunnit ställa ner min resväska i sovrummet förrän jag hörde Elsas skrik som sedan snabbt blandades med Theos. Utan att varken tveka eller tänka mig för riktigt, sprang jag igenom min lägenhet, smällde igen dörren efter mig och över till dem. "LÄMNA OSS IFRED INNAN JAG RINGER POLISEN!" Skrek hon.
"JAG HAR EN LIKA STOR RÄTT SOM DIG ATT VARA MED HONOM!"
"Elsa? Vem är där? Mår ni br-" jag hann inte avsluta meningen när jag kom in till vardagsrummet. Theo stod tryckt mot hans mammas sida och kramade om hennes ben, så långt han kom upp. Hon hade båda armarna om honom och såg ilsket på en man framför sig. Jag kollade noggrant på mannen men kände inte igen honom. Jag har aldrig sett honom förut det är jag helt säker på.
"Så, det är du som är Eric?" Frågade han och vände blicken mot mig. Av någon anledning kändes det som om jag borde stå framför honom och inte Elsa så därför ställer jag mig framför henne.
"Hur vet du vad jag heter? Jag är säker på att jag aldrig har sett dig förut."
"Låsen är inte så säkra häromkring. De kanske borde göra dem säkrare eftersom ni bor mitt i stan."
"Vad fan gör du här? Elsa, ring polisen, nu!" Det hon sa näst var någonting som jag inte hade förväntat mig alls.
"Eric, det här är Johan. Theos pappa."
"Och nu kom jag hit för att träffa min son och spendera lite tid med min familj."
"Vi är inte din familj!" Fräste hon ilsket. När jag vände mig om så såg jag att hon nu bar Theo som gömde sig bakom hennes hår. Stackaren måste vara vettskrämd.
"Du menar din son som du lämnade? Åh, han är livrädd för dig just nu." Svarade jag och flyttade på mig lite så att han kunde se dem.
"Vi kom inte överens om att han skulle heta Theo, du kom på det själv." Anklagade han och struntade helt i det jag precis hade sagt.
"Du lämnade oss, och jag tänker inte ta upp vad du gjorde nu eftersom jag inte vill skrämma upp min son."
"Han är vår son! Jag är hans pappa!"
"Du är inte min pappa," sa han och gjorde sig hörd för första gången sedan han hade skrikit, "Eric är min pappa, inte du!" Okej det där var inte väntat. Inte alls.
"Dem ljuger för dig Theo, han är inte alls din riktiga pappa, det är jag!"
"Jag vet att han inte är min riktiga pappa, men det är inte du heller."
"Det är jag visst, du är min son! Elsa, sluta fylla hans huvud med lögner!"
"Mamma ljuger inte för mig!"
"Jag har inte ljugit för honom Johan, han vet att han är din son men att han inte vill kalla dig för pappa eller se dig som en är helt upp till honom, du har aldrig funnits i hans liv och så som Eric har behandlat honom har inte du, han är mycket närmare Eric än vad han någonsin kommer bli dig för du sa det med egna ord att du inte ville veta av varken mig eller honom!" Jag hade fortfarande inte kommit över chocken för att Theo precis hade kallat mig för pappa, han har varit nära på att göra det ett par gånger men aldrig riktigt sagt det förrän nu. Jag studerade Johans drag noggrant den här gången och la märke till alla likheter han hade med Theo. Sedan såg jag på den lille killen som höll om hans mamma så hårt han kunde och insåg att jag inte kunde ljuga för mig själv längre. Jag gillade att han såg mig som det, som hans pappa, trots att det hade gjort mig vettskrämd första gången så insåg jag nu att jag gillade det för ärligt talat, trots att vi inte har känt varandra i mer än ett halvår så såg jag honom som min son. Jag har behandlat honom precis som en och det slog mig inte förrän nu. Vi har varit som en liten familj sedan jag flyttade in i det här huset och lärde känna dem och ingen har märkt det förutom den lilla killen.
"Jag ger dig en enda chans till att lämna oss ifred och inte komma tillbaka, en chans och om du inte tar den så ringer vi polisen och anmäler dig för intrång och för att du bröt mot besöksförbudet som gäller mot dig." Sa jag när jag påmindes om att Elsa hade sagt till mig om ett besöksförbud som han hade fått hemskickat till sig efter en anmälan från henne.
"Jadå, jag lämnar er ifred men tar med min son, då är vi alla nöjda och glada."
"Jag vill inte gå med dig, du är inte min pappa och du är inte snäll!"
"Du tar inte med dig någon annan än dig själv när du går ut genom den här dörren, lämnar huset och går tillbaka till vart du än kommer ifrån! Så simpel är det."
"Det kan du ge dig fan på att det inte är, jag åker inte härifrån utan min son!"
"Han vill inte ha med dig att göra om du inte har förstått det än, låt oss vara Johan, jag är så jävla trött på dig, du är inte bra på något annat än tomma ord, löften som bryts och hot!" Elsa lät helt gråtfärdig nu och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra för att trösta henne. Jag ville ta med Theo härifrån men då lämnas Elsa ensam med den idioten. Jag vill ta med dem båda härifrån men då är det ju inte säkert att han lämnar dem ifred. Jag vill slå ner honom här och nu så att han får bäras ut på bår ifrån det här huset men jag vill inte skrämma upp Theo. Jag vill ringa och polisanmäla honom nu men Elsa kanske inte vill det. Allt jag kommer på att göra har en negativ sida och snart så inser jag att det enda bra valet vi har som inte har några konsekvenser är att åka tillbaka till Ibiza men det är inte så det funkar. Vad jag önskar att det fungerade så!
     Efter en stunds tystnad där jag och Johan bara stod och blängde på varandra hör jag Elsa mumla fram mitt namn. Jag vänder blicken mot henne och hon räcker över Theo till mig. Jag bär honom och hon tar upp sin telefon ur fickan för att sedan se att hon klickar in 112. Hon trycker telefonen mot örat och det dröjer bara några sekunder förrän Johan inser vad det är som håller på att hända och försöker springa ut ur rummet. Jag sätter ner Theo på golvet och springer efter honom, ute i hallen lyckas jag äntligen tackla ner honom och får ta i allt vad jag kan för att hålla honom nere. Killen är två gånger min längd vilket är till hans fördel men all min träning är till min fördel och det hjälper mig att hålla fast honom. Han mottar ett slag mot mig som träffar mig rätt på hakan men jag biter ihop den ilande smärtan och fortsätter att trycka ner honom mot golvet.
     Ännu ett slag träffar mig och den här gången träffar den min käke och gör att jag kommer ur balans för en sekund vilket han tar till sin fördel och skyndar sig upp för att sedan springa ut ur lägenheten. Jag springer efter, nerför halva trapporna hör jag sirenerna på nära håll och saktar ner lite, nu kommer han ingenstans. Men jag hade fel, polisen var inte så nära som jag trodde att de var och han hann lämna byggnaden innan de kom fram. Jag hann inte ikapp honom och när polisbilen parkerade framför mig stod jag där ensam och helt andfådd. "H-han sprang d-ditåt." Lyckades jag få ur mig och pekade i riktningen han sprang mot. Bilen startade igen och gasade snabbt på efter honom.