A new chapter in life, del 21

Kvällen var snabbt över. Men jag kunde inte sova.
Natten kom. Fortfarande ingen sömn. På bara några dagar hade jag vant mig vid Erics närvaro bredvid mig. Jag kunde inte somna när han inte höll om mig eller sjöng mig till sömns. Jag tog fram mina lurar och mobilen. Sedan bläddrade jag fram till Stupid with you och lät den spelas.

"I might trip, like a geek
I can't help but stumble when you speak
I might slip
I'll go weak
I can't help but fumble when we meet

You amaze me
Everytime that I'm acting crazy
'Cause butterflies and tingles invade me
I'll try to be myself tonight, yeah

I can't seem to talk right
I can't seem to walk right
I keep doing stupid little things
You cripple my brain, babe
By being amazing
I keep doing stupid little things
I'm stupid with you
You raise my heartbeat when you smile
I'm stupid with you
You raise my heartbeat everytime
I'm stupid with you, you, you
I'm stupid with you, you, you
I'm stupid with you, you, you
I'm stupid with you, you, you"
Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och inom ett ögonblick hade jag somnat.

Eric
Under nästan hela hemresan sov jag. J-son körde den största delen utav vägen. Men efter två tredjedelar utav vägen erbjöd jag mig att köra. Det gick han gärna med på. vi bytte plats och snart hördes hans låga snarkningar. Jag var noga med att inte låta tankarna vandra alldeles för mycket och koncentrerade mig på vägen framför mig.
En idiot körde föbi mig på en smal väg och jag tutade. J-son hoppade till.
-"Va?! Vad hände?!"
-"Oj, förlåt det var inte meningen att väcka dig."
-"Vad hände?" frågade han igen.
-"En idiot körde om mig bara, somna om du, jag ska inte tuta igen." Han nickade och somnade om. Han måste vara utmattad. Resten av vägen försökte jag vara lugn och inte tuta när någon gjorde något idiotiskt. Trots att frestelsen var stor.

När vi äntligen kom fram skakade jag försiktigt om J-son.
-"Vakna homie, vi är framme." Han slog upp ögonen. Jag hade parkera nedanför hans lägenhetshus. Jag bor i den mitt emot. Han gick ur bilen. Jag öppnade bagageluckan och när han hade väskan stängde han den. Han vinkade till mig och gick in. Jag startade bilen och körde den till parkeringen där den alltid stod. Jag ställde den där, stängde av och steg ur. När jag hade min väska gick jag utmattat upp till min lägenhet.
När jag öppnade dörren kändes det som om jag skulle somna där, på plats. Men på något mirakulöst sätt lyckades jag låsa dörren, sparka av mig skorna och hängde av mig jackan. På något sätt lyckades jag dra in väskan till sovrummet. Sedan somnade jag, fullt påklädd. Men för trött för att bry mig om det.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt för den kassa delen! En bätttre kommer antingen imorgon eller dagen efter! Tack för att ni fortfarande läser! x

A new chapter in life, del 20

Daisy
Jag såg alla fina och underbar kommentarer. Läste varenda en. Men det var de negativa och elaka som fastnade i mina tankar. Efter att jag hade visat Eric sa vi ingenting mer. Vi satt knäpptysta på sängen. Han hade ena armen runt mig. Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och så bläddrade vi bland alla kommentarer. Han på sin telefon och jag på min.
Ett tag senare kom jag på vad jag skulle säga till honom. Innan jag råkade klicka mig in på den nyheten.
-"Jag har en behandling imorgon." Han svarade inte. Drog mig bara närmare och drog fingrarna genom mitt hår. Det blev tyst igen. Det enda som hördes var våra andhämtningar. Jag bröt det igen slutligen. Jag måste få det här sagt!
-"Eric jag är så ledsen för allt. För att jag förstörde din vistelse här. För att jag lärde känna dig och du fick ytterligare något att oroa dig för. För att det blev som det blev. Jag ångrar inte en sekund med dig. Men om du gör det så ber jag om ursäkt. Förlåt för allt. Förlåt." Han såg chockad ut när jag avslutade mitt lilla tal.
-"Säg aldrig så någonsin igen! Aldrig!" Sa han med ögonen uppspärrade och ett chockat, nästan irriterat tonfall.
-"Men ja-" Han la ett finger på mina läppar och avbröt mig.
-"Nej inte ett ord till om det här. Jag hade kunnat strunta i dig och behandla dig som vilket annat fan som helst. Men så lätt var det inte. Jag föll för dig. Jag kan inte lämna dig och gå. Så snälla, inte ett ord till om det här. Fokusera bara på att bli frisk nu okej?"
-"Okej." Vi hann inte säga något mer förrän mamma ropade på oss. Dags för frukost.

Dagen gick snabbt. För snabbt. Vi hade sett flera artiklar om oss och människor på twitter twittrade för fullt. Mina antal följare ökade drastiskt. En tjej som började följa mig kommenterade allt jag twittrade. Hon kommenterade varenda bild jag hade på mig själv. Det var inga bra och positiva kommentarer heller. Hon verkade vilja få mig att må dåligt. Antagligen hoppades hon på att jag skulle dumpa Eric. Jag tröttnade och blockerade henne. När det var gjort mådde jag redan bättre.

Kvällen kom snabbt och Eric packade sina grejer. På vad som kändes som några sekunder stod vi vid hans bil. J-son kramade mig. Eric la in sin väska i bilen och sedan kom den svåra delen. Att säga hejdå. J-son kramade mig igen och gav mig en puss på kinden.
-"Hejdå Daisy, ta hand om dig."
-"Detsamma och hejdå." svarade jag och kramade honom en aning hårdare. På något sätt ville jag inte avsluta den kramen. För det betyder att jag måste säga hejdå till Eric. Men allting har sitt slut. Vi drog oss ur kramen och Eric slog armarna runt mig.
-"Åk inte." viskade jag med ansiktet borrat i hans gråa t-shirt. Han kramade mig hårdare. Jag kände en tår rinna ner för min kind. -"Gråt inte, jag försöker komma tillbaka så snart jag kan, sen kan vi ju skypa, ringa, smsa och du kanske kan hälsa på mig." Jag visste att jag skulle bryta ihop totalt om jag försökte svara så jag nickade bara. Han la två fingrar under min haka så att jag mötte hans blick. Han närmade sig långsamt och pressade sina läppar mot mina.
Alltför snart var det över. En puss på kinden senare satt han i bilen. Så snabbt var det över. Jag vinkade tills jag inte kunde se bilen längre. Sedan gick jag upp till mitt rum för att få bryta ihop ifred.

A new chapter in life, del 19

Eric
När jag märkte att Daisy hade somnade slutade jag sjunga. Men jag kunde inte somna. Ska jag verkligen lämna henne? Det känns inte rätt så svaret på den frågan borde vara ett glasklart 'nej'. Men så lätt är det inte. Jag måste tillbaka hem till Stockholm. Det är konstigt egentligen. Jag har två hem, Stockholm och Kattarp. Hur hade jag lyckats dela mig mellan dessa två städer så bra hittills när det nu känns omöjligt? Det känns som om jag borde vara här istället. Att jag gör fel i att lämna Daisy och åka. Det är inte rätt. Inte när hon mår så här. Så här hade jag inte föreställt mig vårt förhållande. Hon är 16 så jag trodde att hon var frisk och kunde komma till Stockholm och bo med mig där, permanent, efter hennes 18-års dag. Om vårt förhållande hade hållit så att säga. Men nu är det inte så, hon är 16 och sjuk igen. Hon kan inte åka fram och tillbaka till Stockholm så ofta som jag hade hoppats. Det betyder att vi har mindre tid tillsammans. Jag kan bara hoppas på att hon blir helt frisk snart, väldigt snart. För trots den korta tiden vi har känt varandra så har jag blivit ganska fäst vid henne. Vårt förhållande är starkare än de flesta trots att det bara har varit i snart tre dagar och det är allt. På måndag åker jag och lämnar henne. Jag somnade med tankarna om hur fel det var att lämna henne.

Morgonsolen strålar stack mig i ögonen och fick mig att vakna. Vilket påminde mig om att jag måste hem imorgon. Jag hörde Daisys låga snarkningar, hon sover fortfarande. Jag ska lämna Daisy redan ikväll. När jag kom ihåg det kändes det som om jag hade en knut i magen. Daisy började vända och vrida på sig och slog snart upp ögonen. Hon sa ingenting och hoppade snabbt ner från sängen och sprang in till badrummet. Jag skyndade efter och höll upp hennes hår när hon spydde. (A/N kanske inte det fräschaste att skriva! x) ) När det verkade vara över så sa hon samma sak som föregående dag,
"Du hade verkligen inte behövt se det där." Jag svarade inte och la tandkräm på hennes tandborste och höll fram den åt henne. Jag vet att hon vill bli av med den vidriga smaken snabbt, det hade jag lärt mig från igår.
"Tack." sa hon och tog emot den. Jag gick tillbaka in till hennes rum och lät henne vara ifred en stund. Det här verkar bara bli värre och värre. Hur ska jag lämna henne? Vem vet hur lång tid vi har kvar? Nej, jag får inte tänka så, hon klarar det här säkert. Hon ska klara det här precis som förra gången men den här gången för alltid!

Låset till badrummet klickade och jag antog att hon skulle ta en dusch eller något. En knackning hördes.
"Kom in." Hennes mamma steg in.
"Godmorgon Eric!"
"Godmorgon." log jag.
"Daisy är i duschen antar jag." Jag nickade till svar. "Hon lär ta lång tid, vill du duscha så har vi ett badrum till, jag har redan lagt fram handduk." Jag log, precis vad jag behöver varje morgon.
"Tack!" svarade jag och reste mig upp från sängen för att ta fram rena kläder. Hon nickade kort och lämnade rummet. Jag gick ner längs hallen och hittade badrummet bredvid Majas rum.

Efter duschen som hade tagit längre tid än vad jag hade räknat med, klädde jag på mig och borstade tänderna. Sedan drog jag handen igenom mitt blöta hår ett par gånger och gick ut för att kolla till Daisy.
När jag kom in till hennes rum satt hon på hennes säng med uppdragna ben.
"Hej." började jag.
"Hej."
"Hur mår du nu?"
"Bättre, tack."
"Vad är det? Har det hänt någonting?" Hon höll fram hennes mobil mot mig. Hon hade upp en skvallertidning. De hade tagit en bild på oss på studsmattan igår.
"Har pop stjärnan hittat kärleken? 
22-åriga Eric Saade sågs igår med en tjej som såg ut att vara runt 16-17 år. Den här tjejen var samma person som var med i Kvällen Är Din då hon fick träffa sin idol. Som då råkar vara Eric Saade. Nu har dem setts tillsammans igår hemma hos henne, tror vi. Daisy Olsson är 16 år bara har vi nu tagit reda på. Har du börjat satsa på yngre nu Eric? Den här tjejen ska du se upp för, hon är sjuk som sagt och du är hennes idol och vi vill inte se dig hjärtkrossad. Vi kommer skriva en artikel så fort det här är bekräftat för det här ser ut att vara allt annat än bara vänskap!"
"Bullshit!" muttrade jag och räckte henne mobilen. Sedan tog jag fram min egna och loggade in på Twitter,
"Svensk media är ren bullshit!" Jag skickade iväg det och satte mig bredvid henne.
"Vilken del är 'bullshit'?" Frågade hon så tyst att jag knappt hörde.
"Den där hjärtkrossar delen, att jag ska se upp för dig." Hon verkade lättad när jag sa det. Jag drog henne närmare mig och kysste henne på hjässan.
"Bry dig inte om vad dem skriver, tidninga-" hon avbröt mig.
"Det är inte bara tidningarna, du såg inte allt." Hon höll upp sin mobil mot mig igen. Den här gången med Twitter framme. Jag scrollade ner och såg hur mycket hat hon hade fått. Men några tweets var stöttande och positiva. Av erfarenhet visste jag att man tog åt sig det negativa trots att det bara var en kommentar bland tusen eller tvärtom. Jag tog upp min mobil igen och gick ännu en gång in på Twitter.
"Sluta skicka hat till @DaisyOlsson97 hat löser ingenting kom ihåg det!" Hennes mobil pep till och när hon läste det spred sig ett matt leende på hennes läppar. Hon vände ansiktet åt mitt håll och kysste mig.
"Tack."
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ledsen för det väldigt konstiga kapitlet! Men nu tycker jag ni ska kommentera och säga vad ni tycker om den här! Jag kan ta emot konstruktiv kritik så kommentera på bara! :)

A new chapter in life, del 18

Vi fortsatte vår slöa dag med FIFA, solen hade börjat gå ner och jag hade ingen lust att gå ut när det blåste lite lätt.
"Tänk att vi umgås med Eric Saade!" sa Emma efter en stund.
"Ja, det är helt sjukt och jag har vant mig vid det också."
"Du är ju tillsammans med honom!"
"Innan jag lärde känna honom trodde jag inte han skulle vara så, jag hade föreställt mig honom som, lite av en bad boy." Det var nästan pinsamt att erkänna det där.
"Han är verkligen en helt annan person privat." höll hon med. Jag dribblade förbi en av hennes spelare och sköt mål. Sedan lät jag spelaren springa omkring i en målgest runt halva planen innan jag stoppade den och vi körde på igen.

När Emmas mobil ringde hade det redan mörknat utanför. Hennes mamma skulle hämta henne om 10 minuter. Eric hade fortfarande inte kommit tillbaka. Men jag förstod ändå att han ville vara med sin familj.
"Ledsen men jag måste gå nu."
"Kommer du imorgon?"
"Jag måste plugga på till matte provet vi har på måndag." Påminde hon mig. Jag och Emma kunde inte plugga tillsammans, det slutade alltid med att vi hade flamsat runt och inte gjort ett enda tal, om det nu var matte.
"Åh just det ja, stackars Eric han kommer ha jätte tråkigt när jag bara sitter och pluggar."
"Nej då!" Hennes mobil plingade. "Mamma är utanför nu, ses på måndag." Jag följde med henne till dörren och gav henne en hej då kram innan hon gick. Sedan gick jag tillbaka in och stängde av mitt playstation och gick in till mitt rum.
Jag tog en varm dusch och valde en alldeles för stor tröja att sova i. Sedan borstade jag tänderna och satte mig för att kolla på TV, då hörde jag en bil som körde upp på uppfarten. Jag hoppade upp från sängen och sprang till dörren för att låsa upp. Eric stod utanför.
"Ledsen att jag är sen, jag glömde helt bort tiden."
"Det är helt okej!" svarade jag och la armarna om honom. Jag skulle precis kyssa han när jag hörde mammas steg bakom oss och det slutade med bara en kram.
"Hej Eric!"
"Tja, tack för att jag fick låna bilen, här är nycklarna." svarade han och höll fram de.
"Är det säkert att du inte ska använda den imorgon? För annars kan du bara ha kvar nycklarna."
"Nej då, jag ska åka på måndag morgon så J-son kommer och hämtar mig imorgon kväll så jag spenderar sista kvällen med familjen."
"Oj så du ska redan tillbaka?"
"Ja, jobbet gör ju inte sig själv, jag hade tänkt stanna hela veckan men nu har det kommit upp massor med intervjuer, spelningar och krångel med den nya singeln så jag måste tyvärr tillbaka." Jag blev chockad när han sa det. Jag hade trott att vi hade mer tid än så! Men jag gjorde mitt bästa för att dölja besvikelsen som sköljde över mig.

När Eric också hade bytt om gick vi och la oss. Tänk att jag skulle få sova utan honom imorgon. Jag drog mig närmare och lutade huvudet mot hans bröstkorg. Det var lugnande att bara ligga där och lyssna på ljudet av hans hjärta. Han drog ett ljupt andetag och började sjunga lågt.
"I don't wanna wake up lonely,
I can't stand another night alone in my bed,
missing, hoping at the break of dawn.
I won't let go, won't give up no.
Think about home when you're far away,
think about me when I wake up and you're gone
At the break of dawn.
Think about us when we said forever,
think about me and remember I'm alone,
at the break of dawn, at the break of dawn."
Mina ögonlock blev tunga och jag somnade till ljudet av hans underbara röst.

A new chapter in life, del 17

När vi kom in till köket satt Maja och pappa redan vid bordet och mamma ställde fram salladen. Vi slog oss ner och åt.
"Så Eric..." började pappa, "Nu när ni två..uhm...eh...'dejtar' så har jag några regler." Åh nej! Jag sjönk ner på stolen och mumlade,
"Pappa lägg av..!"
"Då är det nog bra om jag hör vad det är för regler." log Eric, vänta va? Går han med på det här?
"Jag vet att du är känd och kan göra i princip vad du vill."
"Nja, det där skulle nog vara härligt men.." pappa avbröt.
"I alla fall så, du får inte ta med min dotter på någon klubb eller liknande eller bjuda henne på alkohol, cigaretter eller liknande!" Jag tappade hakan. Men tog mig snabbt samman för att svara,
"Pappa, du vet att jag aldrig skulle gå med på det och Eric är inte sån!" Han fortsatte som om han inte hörde mig.
"Kom ihåg att hon bara är sexton år, flera år yngre än dig så hitta inte på massa dumheter nu!"
"Nej, självklart inte!" svarade han och pappa nickade nöjt. Vi åt klart och vi gick ut i den varma vårsolen igen. Maja sprang före och försökte ta sig upp på studsmattan med en nalle under armen och när det inte gick blev hon frustrerad och kastade nallen på studsmattan och började sedan gråta för att hon inte fick tag i den längre. Eric joggade sista biten till henne och lyfte upp Maja. Hon sken upp och kramade honom. Ännu en gång chockade hon mig med sitt beteende mot Eric. Till och med Emma hade det tagit flera månade för Maja att lita på. Jag gick långsamt fram till dem. När jag var framme slutade dem studsa och jag hoppade upp. Maja tog tag i Erics händer som var enorma jämfört med hennes och hoppade som en galning framför honom tills han förstod. Vi hoppade ett bra tag. Solen värmde mina bara ben och jag njöt utav att ha shorts på mig igen. Plötsligt kände jag mig yr men ville inte visa något.
"Ä-är det någon s-som vill h-ha glass?" stammade jag och hoppade ner.
"Ja visst, ska jag hjälpa dig?" frågade Eric och log mot mig, hoppas han inte märkte något!
"Nej då det  är lugnt."
"Chokladsås!" ropade Maja efter mig och jag vände mig om och frågade Eric,
"Vill du också ha?" Han nickade.
"Är det säkert att jag inte ska hjälpa dig?"
"Jadå, jag vill inte störa er lekstund!" svarade jag och hoppades låta övertygande nog för honom att inte följa med. När han bara nickade suckade jag lättat och gick in.
Väl inne sjönk jag ner på en utav köks stolarna, utmattad och yr. Jag knep ihop ögonen och la pannan emot träbordet framför mig.
Men jag kunde inte dra ut på det hur länge som helst, snart skulle han börja undra vart jag tog vägen och jag ville inte att han skulle se mig så här. Så jag gick in till badrummet och stänkte kallt vatten i ansiktet. Turligt nog hade jag inte sminkat mig för det glömde jag av att kolla förrän efteråt.
När jag kände mig lite bättre gick jag tillbaka in till köket och la vanilj glass med chokladsås i tre skålar, tog fram skedar och gick ut. När jag började gå mot studsmattan hoppade Eric ner och gick fram för att hjälpa mig bära.

Efter glassen hade vi bara lagt oss ner och solat efter att ha lagt skålarna inne. Maja tröttnade ganska snart och hoppade ner.
"Och där försvann min lilla partner in crime." skämtade Eric och fick mig att börja skratta. En bil stannade utanför och Emma hoppade ut. Precis som  jag hade tänkt, sen eftermiddag. Hon log glatt och vinkade. Jag vinkade tillbaka och satte mig upp. Eric satte sig också upp och höll en hand över ögonen för att kunna se något.
"Oj, var är de berömda solglasögonen?" frågade hon.
"Hos min mamma." svarade han.
"Åh just det ja."
"Jag tänkte faktiskt åka hem en liten stund nu när du ändå har Emma här och spendera några timmar där." sa han och vände sig mot mig. Trots att jag inte ville att han skulle åka så förstår jag att han behöver träffa sin familj också. Han hade faktiskt dumpad dem både igår och idag för mig.
"Gör du det, kommer du tillbaka sen?"
"Jadå, jag är där en stund och kommer senare, jag skulle ändå behöva åka för att hämta lite kläder och så." svarade han och hoppade ner.
"Men du har ju ingen bil." kom jag på.
"Det är inte alls långt härifrån." svarade han men jag skakade envist på huvudet och började gå mot huset.
"Kom in lite." sa jag och både Emma och Eric gick nyfiket efter mig. Jag letade upp pappa.
"Pappa kan  Eric låna din bil för att åka hem en stund och hämta lite saker och så?" Han kollade upp.
"Jag ska till jobbet snart men kolla med mamma, hon ska ingen stans."
"Jag behöver verkligen inte, jag kan gå det är inte alls långt." protesterade Eric men jag struntade i honom och hittade mamma i sitt lilla målarrum.
"Mamma kan Eric låna din bil? Han ska hem en stund och sen kommer han igen."
"Visst gumman, nycklarna är där de brukar vara." svarade hon och fortsatte måla.
"Tack men det är verkligen o-" mamma avbröt honom,
"Jag insisterar, Daisy ger dig nycklarna, jag ska ändå ingenstans idag. Han tänkte efter en stund men nickade till slut.
"Okej, tack så mycket." Sedan gick vi ner så att jag kunde ge honom nycklarna. På bara någon minut hade han åkt och det kändes tomt, för tomt. Men Emma var sitt normala, glada jag.
"Så vad vill du göra?" Utan Eric verkade ingenting kul så jag vet inte.
"Jag vet inte, vad vill du?"
"FIFA?"
"Visst!" Både jag och Emma var helt galna i FIFA så det hade jag verkligen ingenting emot! 

A new chapter in life, del 16

Daisy
Jag vaknade av illamående. Försöket av att försöka få bort det genom att knipa ihop ögonen funkade inte. Illamåendet blev starkare. När jag slog upp ögonen såg jag Erics fridfulla ansikte först. Ett tag låg jag bara och stirrade på honom. Han log i sömnen. Plötsligt slog mig en våg av illamående igen och jag reste mig snabbt upp, för snabbt. Eric slog upp ögonen och satte sig snabbt upp.
"Daisy mår du bra?" Jag nickade och skulle precis svara när jag kände illamåendet bli starkare och tryckte istället handen mot munnen. Jag ryckte upp mitt badrums dörr och skulle precis låsa när Eric öppnade dörren. Jag kunde inte tjafsa emot honom och sjönk ner istället över stolen. Eric höll upp mitt hår.
"Mår du bättre?" Jag nickade och ställde mig upp.
"Jag måste bara borsta tänderna så att smaken försvinner." svarade jag och sköljde ur munnen.
Efter att ha borstat tänderna och fått bort den vidriga smaken vände jag mig mot honom.
"Du behövde verkligen inte se det där." Han viftade bort det.
"Mår du fortfarande illa eller ska vi äta frukost? Det är nog inte så bra att du har tom mage just nu."
"Vi kan äta om du vill, det är bara ett av symptomen."
"Illamående?"
"Ja, vissa mornar." Hans ögon vidgades när jag sa det.
"Huvudvärk, svimningar, illamående..." han räknade upp symptomen han hade sett mig få.
"Så hur blir det med frukosten?" frågade jag, mest för att sluta prata om det här. Han log och följde efter mig till köket.
Vi tog fram bröd, pålägg och juice. Maja kom in till köket med mamma efter sig.
"Godmorgon, vi trodde vi var dem ända som var vakna." sa mamma och lyfte Maja på en av stolarna.
"Godmorgon mamma." svarade jag och Eric log glatt.
"Vi skulle precis börja äta, sätt er." svarade jag och tog fram två glas och tallrikar till. Maja pekade på äppeljuicen och Eric hällde upp åt henne.
"Vad vill du ha på din macka?" frågade han när han var klar. Hon pekade på osten och marmeladen. Han fixade mackan och la den på hennes tallrik. Hon tackade med ett leende och tog en tugga utav den.
"Vad ni två verkar komma överens!" sa jag förvånat, Maja brukade inte lita på någon förrän hon hade känt personen i minst två månader och hittills hade hon bara träffat Eric 3 gånger.
"Maja är min lilla kompanjon." svarade han på skämt och hon fnissade.
"Åh nej, vad har hon fått dig att göra?" frågade mamma och låtsades vara förfärrad.
"Hemlis." svarade Maja och la ett finger över läpparna för att visa att hon inte tänkte säga något. Eric blinkade åt henne och dem började skratta båda två. Jag såg chockat på och ett leende spred sig på mina läppar. Maja kunde lita på Eric vilket betydde att hon inte skulle bli helt ensam när jag var borta. Nej jag får inte tänka så! Klart att jag inte ska någonstans!

Efter frukosten hade jag och Eric satt oss på studsmattan på våran trädgård. Jag la mig ner och njöt utav solstrålarna som värme min hud. Det var en härlig vår dag och jag ville inget hellre än att spendera hela dagen här med Eric.
"Ska Emma komma idag?" frågade Eric.
"Ja, hon sa det men när hon säger 'på morgonen' så menar hon sen eftermiddag." svarade jag och skrattade åt min vän som inte kunde hålla några tider alls. När jag såg Eric ligga med mobilen i händerna och kolla twitter, tog jag kort och laddade upp den på instagram och twitter och skrev: Always on the phone..haha!
Eric såg på mig och jag antog att han hade sett bilden.
"Här tar man smyg foton!"
"Jag var tvungen att dela med mig av skönheten bredvid mig."
"Då måste jag också få dela med mig."
"Absolut inte!" svarade jag och vred bort ansiktet.
"Okej, jag ska inte göra något, se jag kollar twitter!" svarade han och jag vände mig om för att kolla. Han klickade och en bild på mig togs.
"Eric!"
"Jag måste också få dela med mig av skönheten bredvid mig." svarade han med ett flin. Jag sträckte mig efter hans mobil för att radera bort mobilen men han hann klicka på 'skicka'. Jag blängde på honom och försökte låtsas  vara sur. Han kysste mig och började göra grimaser så att jag inte kunde hålla mig för skratt längre. Mobilen pep, twitter visade att någon hade taggat mig. Jag klickade in och läste: @DaisyOlsson97 My beautiful princess och så hade han lagt in bilden han hade tagit. Jag log.

Vi hoppade av studsmattan när mamma ropade in oss för att äta lunch. Halv vägs in kände jag mig lite yr och vinglade. Eric tog tag i min armbåge och höll upp mig.
"Daisy?"
"Balansen.." mumlade jag tyst för mig själv
"Vad sa du?"
"Bara att jag kanske hade suttit för länge i solen eller så." Han nickade men verkade inte helt övertygad. Jag suckade, det här blev värre och värre.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har inga personliga erfarenheter av cancer, turligt nog. Jag vet att det är ett känsligt ämne att skriva om men alla noveller verkar vara så glada så jag tänkte att en med ett litet tragiskt inslag inte skulle skada. Ifall jag skriver något felaktigt någon gång så skulle det vara underbart om ni rättade mig, konstruktiv kritik är ju bra! :) Så vad tror ni, kommer Daisy klara det här? :)

A new chapter in life, del 15

Daisy
Jag bytte om, borstade tänderna och drog hårborsten genom håret några gånger. När det äntligen hade börjat växa ut skulle det falla av igen. Ett par tårar rann ner för mina kinder när jag insåg det. Skulle Eric gilla mig om jag såg ut som när jag var som sjukast? Skulle han lämna mig? En knackning hördes.
"Daisy, mår du bra?" Erics mjuka röst hördes från andra sidan. Hur länge hade jag varit här inne?
"Jadå." sa jag och rösten skar sig.
"Gråter du?"
"Nej, jag är bara hes." svarade jag och harklade mig ljudligt.
"Om du säger det så..." Han gick inte på det. Jag stänkte kallt  vatten i ansiktet för att få bort alla spår av tårarna och mina röda ögon. När jag tyckte jag såg någorlunda bra ut låste jag upp dörren och steg ut. Eric slog armarna om mig så fort jag kom ut.
"Jag vet att du grät, ljug inte för mig." Då bröt jag ihop totalt. Tårarna rann och jag snörvlade ljudligt. Eric bara kramade om mig och drog handen i cirklar på min rygg för att lugna ner mig. Men han lät mig ändå ta ut allt före han drog sig ur kramen. Han tog min hand och ledde mig till sängen. Vi satte oss på den och jag kröp närmare honom. Eric la armarna om mig.
"Vill du prata om det?" Jag skakade på huvudet. "'Om du pratar om det kommer du må så mycket bättre."
"Jag kan inte."
"Varför inte?"
"Det är för pinsamt."
"Daisy, du kan säga vad som helst till mig."
"Jag vet men..." jag avslutade aldrig meningen, osäker på hur.
"Bara säg det."
"Det är mer en fråga." erkände jag.
"Okej fråga på då." Jag drog nervöst fingrarna genom mitt korta hår, osäker på hur jag skulle börja. Sedan kom det bara utav farten.
"Jag är rädd för det här, jag vet att det inte verkade som om jag brydde mig förut men jag gör det. Jag är jätte rädd för att dö men är mer rädd för något annat och det är att du ska lämna mig. Att du inte kommer gilla mig längre när mitt hår ramlar av igen och jag börjar se sjuk och trött ut och inte orkar göra något. Jag är rädd för att fortfarande leva när du har hittat någon annan och bilder på er sprids överallt. Jag är rädd för att missa mer i skolan, så mycket att jag aldrig kommer komma ikapp och kunna jobba med det jag vill, musik. Jag är rädd för att Maja ska växa upp utan mig nu när hon och jag står varandra så nära. Men allra mest är jag rädd för den biten då du lämnar mig." Jag drog ett djupt andetag när jag var klar. Det kändes skönt att ha fått allting ur sig.
"Säg aldrig någonsin så igen!"
"Du frågade vad det var."
"Säg aldrig att jag ska lämna dig, tro aldrig det och förresten vilken fråga skulle du fråga?"
"Det hängde ihop med det där."
"Hur då?"
"Eric, kommer du sluta gilla mig när jag blir som sjukast?"
"Aldrig!" Jag vet att man inte ska hoppas och tro för mycket men hans säkra ton i det svaret lugnade ner mig. Jag lutade huvudet mot hans bröst och vi satt kvar så ett bra tag.
Snart började mina ögonlock kännas tunga men jag ville inte flytta på mig.

Eric
Det dröjde inte länge förrän jag hörde låga snarkningar. Hon måste ha somnat. Jag ställde mig försiktigt upp för att inte väcka henne. Sedan drog jag bort täcket och la henne ner ordentligt och smög ut därifrån och in till köket. Men jag blev osäker på vart köket låg och hamnade i vad som verkade vara Majas rum eftersom hon satt på mattan och pusslade. Hon såg upp och log.
"Hej, jag har tappat bort mig, kan du hjälpa mig?" frågade jag och hörde hur dumt det lät. Hon nickade och ställde sig upp.
"Jag skulle till köket egentligen." Hon sken upp och tog min hand och ledde mig in till köket. Det låg åt andra hållet och jag kände mig riktigt dum.
"Tack!" hon log och skulle precis gå. "Maja?" Maja vände sig om igen.
"Kan jag fråga dig en sak?" Hon nickade. Det var ganska frustrerande att hon inte pratade fastän hon kunde och var gammal nog.
"Varför föredrar du att visa istället för att prata?" Hon ryckte på axlarna.
"Ord är värdelösa." svarade hon med en klingande röst och lät som en vuxen samtidigt.
"Jag hänger inte med, ord hjälper ju dig att uttrycka dig."
"Hur många gånger Dizzy bad om att bli frisk så blev hon aldrig det, inte riktigt och då förstod jag att ord var värdelösa." svarade hon med ett allvarligt tonfall. Plötsligt försvann all min frustration över det och smärta och medlidande sköljde över mig.
"Daisy ska bli frisk!" sa jag och försökte låta så övertygande jag kunde.
"Det sa hon också förra gången men nu är hon sjuk igen."
"Men hon ska bli frisk." Nu lät det bara som om jag försökte övertyga mig själv.
"Det hoppas jag med." svarade hon, sedan försvann allvaret i hennes ansikte och ersattes utav ett glatt  leende. Då kom jag på vad jag skulle göra här.
"Vart har ni glas?" Hon pekade på skåps luckorna över diskhornet. Jaha, då hade hon övergått till tystnad igen. Jag tog ner ett glas och hällde upp iskallt vatten. När jag hade druckit upp och lagt ner den i disken drog hon lite i kanten på min tröja. Jag såg ner på henne och hon sken upp igen och pekade upp mot en burk med kakor i.
"Vill du ha kakorna?" Hon nickade. "Men är det säkert att du får ta en nu då?" Hon skakade på huvudet och såg en aning sorgsen ut. Jag skrattade lite och öppnade burken.
"Du får en då, men du äter upp den här och det blir vår lilla hemlighet okej?" Hon sken upp igen och kramade om mina ben, det var så långt upp som hon nådde. Tänk vad en kaka kunde göra med små barns humör. Jag tog ner den till henne och lät henne välja vilken hon ville ha. Efter en stunds velande tog hon ett marie-kex. Jag la tillbaka bruken igen och hon åt snabbt upp den. Jag hällde upp ett glas vatten och gav den till Maja, hon hade inte sagt något men man blir ju törstig utav så torra kex. Hon log.
"Tack." sa hon och drack upp vattnet.
"Kan du vara snäll och visa mig tillbaka till Daisys rum?" Hon log och nickade, sedan tog hon min hand igen och ledde mig dit.
"Tack och godnatt." sa jag när vi stod utanför dörren. Hon log och nickade och sedan sprang hon mot hennes rum igen för att fortsätta pusslet. Jag smög in till Daisys rum. Hon såg så fridfull ut i sömnen. Alla spår av sorg och smärta var borta. Jag drog försiktigt bort täcket och kröp ner jämte henne. La täcket över oss igen och jag antar att hon kände att jag hade lagt mig där för hon kröp närmare mig. Jag la armarna om henne och blundade.