Rewind • del 8

Dagarna passerade lika hektiskt som jag var van vid. Allt jag hann göra var att kämpa för att få upp Theo ur sängen på morgnarna, göra oss i ordning, lämna av honom på dagiset, jobba, åka hämta honom, handla, tvätta eller städa och sedan sova tidigt för att orka repetera allt dagen därpå. På något sätt gillade jag att ha det så hektiskt då jag slapp tänka på hur ensam jag egentligen är. Det är skönt att glömma av det då och då. Idag slutade jag tidigare än vanligt då mina sista två lektioner var inställda för att den klassen skulle åka och bada och som tur var kom jag ifrån det då andra lärare ställde upp. Eftersom det kändes som om jag hade stressat Theo och inte kunnat spendera tillräckligt mycket  tid med honom så åkte jag och köpte fika, packade en piknick korg och hämtade honom från dagiset för att gå till en stor park med en lekplats. Det var en fin och varm dag ute idag så vi kan lika hjärna passa på och vara ute en stund.
     "Mamma kan inte Eric komma?" Jag frös mitt i steget på väg ut från dagiset och vände mig mot honom.
"Nej, han.., han har nog annat för sig."
"Kan inte vi fråga?"
"Men vi ska direkt till parken!" Jag försökte låta så entusiastisk som möjlig för att få bort honom från den iden.
"Jag gillar ju honom."
"Ja han är väldigt snäll, men jag är säker på att Eric har annat för sig."
"Mamma snälla!"
"Nej Theo, kom igen nu, hoppa upp i bilen!" Han satte sig ner mitt på asfalten och korsade armarna för att sedan stirra ner trotsigt på marken. "Theo, sluta nu, du är ju en stor kille!"
"Inte om inte Eric ska med." Jag suckade.
"Han jobbar, kom nu!"
"Ring han!!"
"Honom heter det och nej jag har inte hans nummer, snälla Theo."
"Ring honom."Jag har hört att jag var trotsig när jag var liten så han har väl fått det ifrån mig alltså måste jag kunna hitta ett sätt att övertala honom.

"Jag kan inte förstå att du gör det här Theo, jag kan verkligen inte förstå det." Muttrade jag när han exalterat tryckte in Erics dörrklocka. "Jag tror han har hört nu, akta dig så att dörren inte flyger upp på dig." Han tog bort handen från knappen och backade ett steg. Det hördes ingenting på ett tag och jag kände hoppet sprida sig inom mig, var han inte hemma så var det ju inget mer jag kunde göra och då skulle jag slippa ifrån den här pinsamma situationen. Och där tog min tur slut. Han öppnade dörren och såg upp på mig först innan hans blick vandrade ner till Theo. Han fick ett leende på läpparna men jag såg fortfarande skymten utav undran och chock i hans ansiktsuttryck.
"Oj, hejsan!"
"Mamma och jag ska till parken för att äta massor och leka massor, vill du följa med?" Jag har aldrig sett en liten kille på fyra år med mer bedjande blick.
"Det här var inte min ide, han tjatade till sig det här för tydligen gillar han dig väldigt mycket och nu får du nog vänja dig vid honom." Babblade jag på utav nervositet. Vad är det med mig?
"Jag vet inte, jag kom precis hem från jobbet..."
"Åh, det är lugnt, kom nu lillen!" Svarade jag och sträckte ut armen så att Theo skulle ta tag i min hand och vi skulle kunna gå. Som vanligt gjorde min lille son precis motsatsen till vad jag ville.
"Snälla, snälla, snälla, snälla!!" Vad höll han på med egentligen? Så mycket kan man väl inte gilla ens nya granne om man inte ens känner honom? Men vad vet jag egentligen? Jag har lärt mig att inte lita på någon och dra mig ifrån alla medan ett barn fortfarande tror att alla nya människor är helt fantastiska tills motsatsen är bevisat för dem.
"Nja, okej då, om det inte är till något besvär?" Klart att jag inte kan säga något annat än ja nu, allt annat hade varit oförskämt med tanke på att det var vi som störde honom.
"Nej nej, det är klart du kan följa med, annars kommer jag aldrig få höra slutet av det här." Han skrattade roat och slog på sina fickor.
"Jag ska bara hämta telefon och nycklar snabbt så kommer jag okej?" Jag nickade och Theo studsade glatt upp och ner.
     Åtta minuter senare sitter vi i bilen under en obekväm tystnad mellan mig och Eric i passagerarsätet. Theo är den ända som hörs då han nynnar med i alla låtar på radion. "Så, vad jobbar du med?" Han bryter tystnaden till slut och jag suckar tyst utav lättnad.
"Jag är en lärare." Svarade jag med ett leende.
"I vilka ämnen om jag får fråga?"
"Svenska och engelska, själv då, vad sysslar du med?"
"Personlig tränare och uh, modell."
"Åh, ja just det, jag såg din bild i tidningen häromdagen, eller jag var inte riktigt säker på om det var du." Det sista la jag till för att inte verka för på.
"Jaså? Vad tyckte du då?" Han log ett snett leende och jag skruvade besvärat på mig. Varför nämnde jag det där? Hur ska jag svara nu? 'Du är otroligt snygg!!' Nej klart jag inte kan säga så.
"Jodå, du har stor potential som modell." Det var det bästa svaret jag kom på. Han skrockade lågt för sig själv.
"Stor potential." Sedan rullade samtalet på utav sig själv med lite lättare ämnen så som fritidsintressen då jag lärde mig att han var väldigt intresserad av musik och så fortsatte det därifrån och blev allt lättare. Det tog inte ens stopp när vi kom fram till parken och slog oss ner på filten jag hade med mig eller när vi satt och fikade. Det här kanske inte var en så dum ide i alla fall!

__________________________________________________________

Förlåt för den sena uppdateringen men jag har varit sjuk ett bra tag nu och ja det är väl en rätt bra anledning för att inte kunna sätta mig ner och skriva. Tack för att ni fortsätter läsa och ni får jätte gärna kommentera vet ni! X

Rewind • del 7

Elsa
Innan jag visste ordet av så satt jag och Eric mittemot varandra på köksbordet. Köket var det som var längst bort från Theos rum, alltså skulle han inte vakna av att vi pratade. Jag förstod fortfarande inte vad han gjorde här men nu satt han här och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra och säga då jag inte har haft gäster sedan jag flyttade hit. "Så.., vill du ha någonting att äta eller dricka eller.., ja?"
"Nej tack det är bra." Jag nickade kort och väntade på att han skulle säga någonting mer. Hans mörkbruna, nästan svarta ögon i det här ljuset, såg rakt på kylskåpet bakom mig. Theos tekningar hängde där och en liten del utav mig undrade varför han stirrade så. "Jag kan börja med att säga att det inte var meningen att tjuvlyssna, jag råkade bara höra dig prata på telefon förut." Sa han till slut och för första gången utav alla gånger vi pratade, trots att de var väldigt få, hörde jag hans skånska dialekt. "Du lät upprörd över någonting och jag vet inte, jag antar väl att jag bara ville titta till dig och se om det är någonting du behöver." Det var otroligt gulligt av honom att bry sig så men vill jag ha hans hjälp? Behöver jag ens hjälp?
"Tack men jag behöver ingenting, det är bara ett litet gräl med Theos pappa, ingenting mer."
"Får jag fråga vad han har gjort?" Självklart så var han nyfiken, men vem skulle inte vara det efter ett sådant samtal? Jag började ångra mig lite för att jag hade valt att ställa mig ute på balkongen för att hålla mitt samtal.
"Hur mycket hörde du?" Det verkade som den mest rimliga frågan för att se hur mycket jag kan undanhålla men när Eric började tala om allt han hade hört så såg jag mina chanser att hemlighålla allting snabbt gå upp i rök.
"Han lämnade er, det lät på dig som om han aldrig har träffat er son och han har ingen aning om vart du har tagit vägen och inte ens din familj vet. Som sagt, jag råkade höra det, det var inte meningen."
"Det är okej, jag borde ha förstått att det måste finnas någon annan än mig därute." Jag drog ett djupt andetag och såg ut genom fönstret bakom honom.
"Du vet, jag kanske inte är rätt person att säga det här till dig men ibland är det rätt skönt att dela med sig till någon, oavsett vem den personen är."
"Varför är inte du rätt person att säga det?" Han rynkade pannan och såg ner på sina knutna händer på bordet.
"För jag är inte den sortens person som delar med mig särskilt ofta."
"Inte jag heller." Svarar jag simpelt och hoppas på att han ska ge med sig.
"Det kanske är dags att börja då?" Frågade han med ett höjt ögonbryn och nu tänkte jag noga på det han sa för det hade kanske varit skönt att dela med sig till någon men samtidigt så vill jag inte det när jag knappt känner honom. Sedan så kanske det är vad jag behöver? Att dela med mig till en främling. Jag skjuter undan den tanken. Jag behöver ingen.
"Han lämnade mig, oss, när Theo inte var född än, jag flyttade hit och bröt kontakten med alla. Det är allt." Jag bestämde mig för att köra på den korta versionen. Han ler med blicken fortfarande fäst på hans händer och skakar sakta på huvudet innan han reser sig upp.
"Det är mycket mer än så, men du avgör vad det är du vill säga, jag ville bara se hur det är med dig, det är allt."
"Jag uppskattar det, tack så mycket." Jag menade det jag sa men nu ville jag bara avsluta det här samtalet. Han nickade och gick mot dörren. Innan han gick ut vände han sig och såg ner på mig. Trots att han var rätt kort för att vara kille så var han ändå några få centimeter längre än mig.

"Om du känner att du vill dela med dig och prata ut så vet du vart jag finns."
"Tack, detsamma gäller dig." Han nickade kort. En sista blick mot mig och så gick han. Jag stod kvar och såg honom gå in till sin lägenhet, en kort vink och så stängde han dörren och jag stängde min. Jag försäkrade mig om att det var låst och gick mot mitt sovrum för att byta om. Erics ord spelades om och om igen i mitt huvud; "För jag är inte den sortens person som delar med mig särskilt ofta." Han har någonting som han döljer och jag skulle gärna vilja veta vad det var. Samtidigt så lät jag inte honom veta någonting om mig så jag ska nog inte kräva för mycket. Ombytt och klar kröp jag ner i sängen men jag kunde inte somna. Han bryr sig men räcker det för att jag ska släppa in honom? Trots att vi inte är något med än grannar som bara har pratat ett fåtal gånger så visade han att han brydde sig, men räcker det? Nej, jag kommer bara bli lämnad igen så fort jag litar på någon. Det är bäst att hålla honom på avstånd! Med den tanken somnade jag.

Rewind • del 6

Elsa
Jag släckte lampan i Theos rum så att bara nattlampan var tänd och gick tyst ut från hans rum. Efter all lek idag så var han helt utmattad och somnade innan jag ens hade läst färdigt en sida i hans nuvarande godnatt bok. Min högljudda ringsignal skar igenom tystnaden och jag sprang så snabbt och tyst jag kunde till mitt rum för att inte väcka honom då han var väldigt lätt väckt. Precis som hans pappa. Nej, sluta, inga sådana tankar! Jag svarade och la telefonen mot örat. "Hallå?" Efter min lilla springtur från Theos rum till mitt så var jag andfådd så man kan verkligen säga att jag inte har den bästa konditionen men jag försökte ändå kontrollera min andning nu.
"Tja." Det kan inte vara han. Nej. Det kan verkligen inte vara han!
"Johan?" En lång tystnad följde och det bekräftade mina misstankar. Jag ville inte väcka Theo och jag visste att det här skulle bli ett högljutt samtal så jag pressade telefonen mellan örat och axeln medan jag tog på mig en kofta och smög tyst ut på balkongen utan att stänga igen dörren helt.
"Vart är du?"
"Det har inte du med att göra!"
"Vart är min son?"
"Åh, din son som du inte vill ha med att göra eller veta av? Han är med mig och vart vi är ska du strunta fullständigt i!"
"Du kan inte bara ta honom ifrån mig sådär!"
"Du ville inte ha med honom att göra, det var ditt beslut, inte mitt!"
"Åh men sluta lipa nu och säg vart ni är!"
"Du ska ge fan i vart vi är Johan, du lämnade oss, du lämnade din son innan han ens föddes, du ville inte ha något med honom att göra och du bröt allting mellan oss!"
"Jag är ledsen, men ge mig min son, ge honom telefonen så att jag kan prata med honom."
"Nej, jag tänker inte ge honom telefonen för att han sover nu och dessutom så vet han inte ens vem du är!"
"Vad har du sagt till honom om mig?"
"Jag sa att du lämnade mig när han låg i min mage för att du inte var redo för att bilda en familj, inte helt sant men ingen direkt lögn heller."
"Så du sa till honom att jag inte älskar honom?!"
"Det gör du ju inte! Hade du älskat honom så hade du inte lämnat oss!"
"Du är ju helt jävla omöjlig att ha med att göra!"
"Ska vi verkligen jämföra vem det är som är omöjlig nu?! Är du helt säker på att du vill att jag ska börja tala om det för dig?!"
"Din familj vet inte heller vart du är, men jag vet att de ljuger." Han bytte ämne helt och klumpen i min mage växte när han nämnde min familj.
"Nej de ljuger inte, de har ingen aning om vart jag tog vägen och det ska du strunta i helt du med, hur fick du ens tag på mitt nummer?" Jag kommer inte ihåg att jag har gett honom mitt nya nummer, dessutom bytte jag specifikt för att han inte skulle kunna ta kontakt med mig.
"Det är oviktigt!"
"Hur fick du tag på det?" Jag tänker envisas med den frågan ända tills han besvarar den.
"Genom en vän, det räcker nu, vart är ni någonstans?!"
"Jag har redan sagt att du inte ska bry dig, jag tänker inte tala om det för dig!" Tårarna vällde upp i mina ögon nu och jag fick blinka bort dem.
"Vet du varför jag lämnade dig? Du visade dig vara värdelös, du kunde inte ens ta det, oss, i rätt ordning och bilda familj utan du ville bilda familj innan vi ens hann stadga oss!"
"Tror du det var mitt val att bli gravid så ung?!"
"Du kunde ha stoppat det!"
"Det kunde du med så ansvaret är inte bara på mig men ändå är det jag som bär det!"
"Abort, det alternativet har alltid funnits men du valde att dra skam över oss båda två!" Nu lät jag tårarna rinna för jag orkade inte kämpa för att hålla tillbaka dem längre. Något liknande sa mina föräldrar med innan de fryste ut mig. Självklart kunde jag inte välja abort! Jag älskade Theo redan då så det var inget alternativ för mig.
"Jag kunde inte." Lyckades jag mumla fram och först trodde jag inte att han hörde mig men så började han prata igen.
"Nej för du har alltid varit så jävla svag och patetisk, helt jävla misslyckad i livet och jag kan svära på att min unge lever i svår fattigdom vart ni nu än är!"
"Din unge har det väldigt bra och det har jag sett till, han saknar ingenting, han har tak över huvudet och mat på bordet, kläder i garderoben och leksaker som fyller hela hans rum och lite till, jag är rätt så säker på att han är väldigt lycklig. Dessutom har han en mamma som älskar honom mer än något annat och till skillnad från hans pappa inte kommer lämna honom som det svinet han är!" Med det så klickade jag bort samtalet och stängde av telefonen. I morgon får jag byta nummer igen. Jag sjönk ner på en utav stolarna som stod på balkongen och grät. Jag har hållit tillbaka det så länge men nu orkar jag inte mer så jag snyftade, grät och skakade som den patetiska och usla människan jag var. Jag orkade verkligen inte mer. Jag önskar jag hade någon att prata med men när man har svårt att lita på andra människor så slutar det tyvärr med att man blir riktigt ensam utan någon som man kan dela med sig till.

Eric
Jag satt ute på balkongen och bara stirrade på utsikten med en öl i handen. För utmattad för att röra på mig men för pigg för att somna. Dörren till balkongen bredvid öppnas och jag hör fotsteg och en hög röst. Elsa. Hon verkar upprörd och skriker. Jag sitter still, vill inte visa henne att jag är där men jag vet inte heller om jag borde se efter vad det är som händer. Vad det än är så är det säkert personligt och privat men nyfikenheten tar över och jag sitter kvar för att lyssna. "Åh, din son som du inte vill ha med att göra eller veta av? Han är med mig och vart vi är ska du strunta fullständigt i!" Jag koncentrerar mig mer på vad det är som sägs men eftersom jag bara får reda på vad Elsa säger så blir det lite frustrerande. Samtalet fortsätter och mer skrik hörs. Snart börjar hon darra på rösten, hon kommer börja gråta snart. Ska jag visa mig? Nej, jag sitter kvar en liten liten stund till.
     "Din unge har det väldigt bra och det har jag sett till, han saknar ingenting, han har tak över huvudet och mat på bordet, kläder i garderoben och leksaker som fyller hela hans rum och lite till, jag är rätt så säker på att han är väldigt lycklig. Dessutom har han en mamma som älskar honom mer än något annat och till skillnad från hans pappa inte kommer lämna honom som det svinet han är!" Därefter tystnar det en kort stund och sen hör jag henne börja snyfta och till slut, gråta. Jag lämnas i chock och förvirring efter det samtalet. Så Theos pappa är ett svin och Elsa har varit ensamstående ända sedan hans födsel bara för att pappan inte vill veta av dem. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller göra men jag har sett på hennes beteende att hon är som mig och gillar att dra sig undan och hålla sig för sig själv. Kanske borde jag lämna henne ifred?

Eller kanske inte. Innan jag vet ordet av så står jag utanför dörren som tillhör lägenheten mittemot mig och debatterar med mig själv om jag borde knacka eller gå härifrån. Jag hörde att hon gick in förut alltså kommer hon höra. Om hon inte har somnat. Jag knackar två snabba knackningar och tar snabbt ner min hand. En kort stund passerar utan att jag hör något så jag vänder mig om för att gå tillbaka till min lägenhet igen men då öppnas hennes dörr och där står hon med svullna röda ögon och ser helt förstörd ut. Jag ångrade genast att jag störde men jag kan väl trösta henne som en granne? Hon ser förvirrat på mig och jag tar ett steg mot henne. "Hej."

Rewind • del 5

Eric
Jag såg dem springa runt i hela tvättstugan och fastän jag inte ens hade tänkt vika tvätten där så stod jag och gjorde det bara för att få den lilla stunden av att se Elsa. Jag måste ha sett löjlig ut när jag stod där som ett fån men hon sa ingenting om det så hon kanske inte märkte något i alla fall. En gammal dam kommer ner under tiden jag står där, hon lägger in en hög med tvätt i en maskin och kör igång den och suckar åt Elsas son som sitter i vagnen och tjuter av skratt. När hon går förbi mig muttrar hon; "Ungar och deras skrik, att de aldrig kan vara tysta och respektera de äldre!" medan hon masserar sina tinningar. Jag vet inte riktigt varför men det gör mig förbannad av någon anledning.
"Jag är rätt säker på att alla barn leker, skriker och skrattar under sin uppväxt och att du själv gjorde det så jag förstår inte riktigt vad det är du klagar för!" Elsa stannar plötsligt upp och den lille killen ser på mig med stora förvånade ögon. Damen vänder sig om med ett höjt ögonbryn som är lite för plockat.
"Ja men jag störde inte äldre när allt de försöker göra är att ta sig igenom dagen."
"Flytta om han stör dig så mycket då, det är ingen som står i vägen." Det är verkligen inte likt mig att vara så otrevlig men när man muttrar om en kille som inte ser ut att vara en dag äldre än tre år, gör mig riktigt arg.
"Unge man, vet du hur länge jag har bott här? Om det är någon som ska flytta så är det den där tjejen och hennes oäkting!" Elsa tar ner barnet, som tydligen heter Theo, från vagnen och jag hör henne be honom 'flyga' till tvättmaskinen längst bort och se om den är klar än medan hon klampar fram till damen. Killen gör som han blir tillsagd och springer med utsträckta armar fram till maskinen.
"Jag förstår inte vad ditt problem med mig är eftersom du inte har någon aning om vem jag är egentligen, vi har aldrig stört dig med någonting och jag och min son lever precis som alla andra gör, han går på dagis och jag jobbar och tillsammans tar vi oss igenom dagen, om han är en oäkting eller inte är inte ditt bekymmer och jag föreslår att det förblir så, jag har respekterat dig igenom alla dina förolämpningar nu men nu får det ta och räcka!" Jag stirrar chockat på henne när jag tar in det hon säger och försöker pussla ihop allting om henne. Hon har en son, är ogift och antagligen inget förhållande alls med pappan, jobbar, sonen är på dagis och den här sura kärringen framför mig älskar att hoppa på henne och förolämpa henne. Theo springer fram till hans mamma och lyfter upp armarna mot henne så att hon lyfter upp honom varpå han lutar huvudet sömnigt mot hennes axel.
"Dagens generation gör mig illamående, på min tid, ja då visste alla vem pappan var, man låg inte runt med den första bästa!" Så fort hon sa det såg Elsa helt gråtfärdig ut.
"Jag vet vem pappan är och vad du nu säger till mig är helt fel, du har ingen aning om någonting som har hänt i mitt liv så varför gör du mig inte bara en tjänst och bara struntar i mig och min son hädanefter utan några fler förolämpningar och kommentarer så fort vi är i din närhet?"
"Sluta göra min mamma ledsen!" Alla blickar riktas åt den lille killen som ger damen en hård blick. "Du är inte alls snäll och jag gillar dig inte för jag gillar inte någon som är elak mot mamma!" Hon muttrar fram något, suckar och vänder sig om för att gå därifrån. Så fort hon har försvunnit upp, lutar sig Elsa mot den höga bänken som står där och sätter ner Theo på den innan hon masserar tinningarna.
"Förlåt för att du fick höra det där, vilket välkomnande för dig som är nyinflyttad!" Jag riktar all min uppmärksamhet mot henne medan jag försöker formulera ett svar som inte låter kaxigt eller nedlåtande på något sätt.
"Det finns en su-" jag hindrar mig själv från att säga 'sur kärring' för att ett barn sitter där och väljer mina ord noga, "elak tant eller gubbe i varje byggnad, bry dig inte om det hon säger, som du sa, hon känner dig inte och det gör inte jag heller så ingen av oss har rätt till att döma dig eller din son." Hon ler tacksamt mot mig men hinner inte svara innan den lille killen gör det.
"Jag heter Theo." Svarar han och sträcker fram handen mot mig. Jag skakar den och ler mot honom.
"Hejsan Theo, jag heter Eric." Han nickar och drar undan handen. "Du skakar ju hand som en riktigt tuff liten kille."
"Jag är stålmannen!" Säger han stolt och pekar på det stora S:et på hans kostym.
"Jag ser det, jag känner mig riktigt säker med själva stålmannen bredvid mig, du är väldigt modig!" Han ler det största leendet någonsin och drar i hans mammas tröjärm. När hon ser på honom så lutar han sig mot hennes öra, kupar händerna och viskar väldigt högt.
"Jag gillar honom, han är snäll!" Jag stoppar leendet från att sprida sig på mina läppar och fortsätter istället att vika min tvätt för att han inte ska tro att jag hörde honom. Jag lägger ner allt i korgen och nickar mot dem.
"Vi ses." Med det så går jag upp till min lägenhet och så fort jag är inne och har stängt dörren om mig så lägger jag mig ner på sängen och blundar. Jag gick upp tidigt idag och gick till gymmet efter det så har jag hållit mig sysselsatt hela dagen med att städa lägenheten och packa upp resten utav grejerna som jag inte har hunnit med sedan jag flyttade in och ändå ligger det en kartong här och där som jag inte har orkat ta tag i riktigt än. Nu är jag alldeles för sömnig för att göra något åt saken så jag bestämmer mig för att ta en dusch och gå och sova. I morgon löser jag resten.

Rewind • del 4

"Akta så att du inte ramlar på trappan Theo!" Han fortsatte springandes upp med armarna i luften. Superhjältar har alltid varit hans favoriter och just nu spelade han stålmannen. Hittills hade han en Spiderman dräkt och en stålmannen, nu tjatade han om en Batman och jag lär väl ge med mig och köpa den till honom snart. Jag gick sakta uppför trappan, under den sista lektionen fick jag en stark huvudvärk och sedan dess har jag varit väldigt långsam och inte orkat röra på mig speciellt snabbt eller mycket alls egentligen.
"Aj!" Åh nej, nej, nej, nej. Jag tog två trappor i taget nu.
"Theo?" Hans gråt och snyftande hördes i hela trappuppgången och jag rusade upp nu och kom äntligen fram till honom. Jag lyfte snabbt upp honom. "Vart slog du i dig?"
"Knäna, trappan är dum!" Tjöt han och snyftade.
"Ja, trappan måste sluta springa!" Suckade jag och bar upp honom de sista två trappstegen. Ett lås vreds om och innan jag visste ordet av stod Eric i sin dörröppning.
"Har det hänt något? Jag hörde ett duns och grå-" han stoppade sig själv när han fick syn på Theo.
"Åh, han sprang i trappan och ramlade, ingenting allvarligt, han fick bara lite ont i knäna det är allt." Han nickade och såg på Theo igen.
"Trappor är inte speciellt trevliga, var försiktig och spring inte." Sa han leendes och nickade mot mig innan han gick in igen och stängde dörren. Jag lyckades famla fram nyckeln från väskan samtidigt som jag höll i Theo och knuffade upp dörren. Eric verkar så trevlig men samtidigt väldigt avståndstagande så jag vet inte om jag borde fråga honom om bilden i tidningen eller bara strunta i det och hoppas på att han tar upp det någon gång. Som det är nu så kommer han inte att ta upp det eftersom han oftast bara säger någon mening och sedan försvinner igen. Jag borde kanske prata lite mer med honom men samtidigt vill jag inte att han kommer närmare. Att ha så svårt att lita på människor som jag har orsakar en många problem. Man vill lära känna nya människor men knuffar bort dem när de vill samma sak. Det har inte varit något problem hittills då jag flyttade ifrån alla jag kände, till Stockholm och började om på nytt utan några vänner eller släktingar i närheten. Inga minnen. Sedan så har jag varit för upptagen med att ta hand om Theo och inte brytt mig speciellt mycket om att lära känna någon utanför jobbet och visst har det varit ensamt men samtidigt så har det inte varit någon som har dömt mig hittills, lämnat mig, eller svikt mig och det var exakt därför jag höll mig för mig själv. Ändå vill jag bara gå raka vägen till Erics lägenhet, knacka på och ställa tusen frågor till honom men då kommer han ställa frågor tillbaka och de frågorna kan jag inte svara på, eller jo, jag kan men jag vill inte.
     Jag satte ner Theo på soffan och drog upp hans byxben upp till knäna för att se om han hade fått några skrapsår som jag skulle ta hand om. Blåmärken skulle bildas på det vänstra knäet men annars var det ingen fara. "Det är inte så farligt, men snälla inget mer springande i trappan!"
"Okej mamma." Han snyftade till och såg ner på sitt knä. Pekade på det och viskade; "ont." Jag pussade hans knä.
"Är det onda borta nu?" Han nickade och log lite, jag torkade bort hans tårar och suckade utav lättnad för att han inte hade ramlat nerför trapporna. Precis när jag skulle sätta mig ner och pusta ut så kom jag ihåg att jag hade bokat en tvätt tid om tio minuter så jag måste samla ihop all tvätt och gå ner. "Är du hungrig?"
"Nej, vi åt mellanmål förut, jag åt flingor och fil och macka, nej två mackor men jag åt inte klart hela." Det sista sa han med en grimas och jag lyfte upp honom och mosade in honom i en kram.
"Busunge, åt du inte upp den andra mackan?" Han tjöt av skratt och försökte komma loss.
"Nej, jag är stålmannen så jag får!" Jag började kittla honom och han skrattade högre och vred och vände på sig i ett försök att komma loss. Till slut satte jag ner honom på soffan igen.
"Okej stålmannen, nu ska du ner med mamma och tvätta." Han suckade högt och skakade på huvudet.
"Stålmannen ska leka."
"Nej du, så lätt kommer du inte undan, jag kan inte lämna dig här ensam."
"Får jag sitta i en vagn?" Jag nickade och han log stort. "Kan du köra runt mig?!" Jag nickade igen och han hoppade upp och ner på soffan. "Får jag ta på mig min Stålmannen dräkt?!"
"Skynda dig och byt om då för vi måste ner om några minuter!" Han nickade och klättrade nerför soffan för att springa in till sitt rum. Han blir mer och mer lik sin pappa för varje dag och för varje dag påminns jag om vilken misslyckad förälder jag måste vara för att han inte får träffa sin pappa.
"Mamma, jag når inte, jag har inte lärt mig att flyga än!"

Till slut lyckades vi komma ner med all tvätt i alla fall och jag fyllde en tvättmaskin och satte igång den. Theo drog med mig till en utav tvättvagnarna.

Han sträckte upp armarna mot mig, jag satte ner honom i den och började köra runt honom. "Snabbare mamma, snabbare!" Skrek han och sträckte händerna framför sig som om han flög. Jag började jogga runt ända tills vi körde in i någon.
"Oj, förlåt!" När jag såg upp stod Eric där med uppspärrade ögon.
"Eh, det är lugnt, jag ska bara ta upp min tvätt." Jag nickar snabbt och vi flyttar oss ur vägen för att han ska komma fram till torkskåpet. Sedan så står han där och viker tvätten för att sedan lägga ner dem i en korg. Jag står och stirrar ända tills Theo vevar sina små händer framför ansiktet på mig.
"Kör mamma!" Jag blinkar några gånger och fokuserar blicken på honom.
"Nu kör vi långsamt så att vi inte flyger in i någon mer okej?" Han suckade missnöjt men nickar ändå till slut och jag började köra runt honom långsamt, fullt medveten om att Eric stirrade på oss.

Rewind • del 3

Måndag. Jag är inte det minsta utvilad efter den här helgen och jag måste jobba i nio timmar idag. Jag klädde på mig, ljusa jeans och en grå stickad tröja, trots att det är april är det fortfarande kallt. När min hår var uppsatt i en hög tofs och jag hade lagt på mascara och en ljus rosa läppstift, gick jag in för att väcka Theo. "Theo?" Jag skakade lätt om hans axel, han gnällde lågt och vände sig om. "Theo, du måste gå upp nu." Ännu en gång gnällde han men den här gången blinkade han några gånger. "Jag är ledsen men du måste till dagis idag för jag ska jobba och du är frisk nu." Han skakade sömnigt på huvudet.
"Sjuk." Han har inte alltid gillat dagis då han hellre håller sig för sig själv än leker med andra.
"Nej du, det är du inte, upp med dig nu sömntuta!"
"Theo sjuk, Theo sova." Mumlade han med en gäspning och vände sig mot väggen.
"Theo frisk, Theo dagis." Svarade jag och lyfte upp honom från sängen. Han gnällde lite till men protesterade inte mer.

"Vänta lite, jag ska bara låsa dörren." Så snabbt som möjligt låste jag dörren och tog Theo i handen för att han inte skulle ramla nerför trappan. Trots att han hade varit vaken i över fyrtio minuter nu var han fortfarande jätte sömnig och orkade knappt hålla ögonen öppna.
"Mamma?" Jag stängde igen dragkedjan på väskan och såg ner på honom.
"Ja?" Han pekade framför oss och jag såg upp och rätt in i Erics ögon. Han hade på sig svarta shorts och en svart T-shirt, i ena örat hade han i en hörlur och den andra hängde ner, han andades tungt och snabbt och jag antog att han hade varit ute och sprungit. Klockan är kvart över sju, hur orkar han? "Godmorgon." Fick jag ur mig när jag insåg att jag hade stirrat för länge utan att säga någonting. Han nickade kort och log lite mot Theo innan han låste upp sin dörr och stapplade in. Vem kör slut på sig själv kvart över sju en måndagsmorgon? Jag måste erkänna att han ser riktigt bra ut!

"Ha en bra dag, vi ses i eftermiddag!" Theo höll hans ena frökens hand och vinkade åt mig när jag gick ut. Sedan så sprang han som vanligt in och ställde sig i fönstret för att vinka till mig ända tills jag satte mig i bilen och backade ut från parkeringen för att stressa iväg till jobbet och hinna komma dit innan mina elever. Nåja, innan min första lektion i alla fall. Min första lektion var med en klass i femman, en timme engelska och sedan en timme svenska, sedan en kort paus och en trea med första stegs engelska, lunch och sedan har jag faktiskt ingen koll alls men schemat ligger väl någonstans i väskan så jag löser det då.

Jag kom in i lärarrummet och satte mig tungt ner på en utav stolarna. Jag hade precis varit i matsalen med eleverna och sedan fick andra lärare ta över vakten på rasten så jag tänkte passa på och rätta några prov som sexorna hade haft förra veckan. "Hej Elsa, hur är det med sonen nu?" Jag såg upp och min kollega Kristina, satte sig mittemot.
"Hej, han är frisk nu men han var inte alls glad över att vara på dagis idag." Hon skrattade.
"Skönt att han mår bra nu, jag fick själv kämpa en del med barnen på dagis så jag förstår dig, det blir bättre när han blir äldre!" Jag log uppskattande över hennes ord. Hon är visserligen dubbelt så gammal som mig men en av mina absoluta favorit kollegor. "Vad är det där?"
"Sexorna hade ett svenska prov förra veckan och jag har fortfarande inte hunnit rätta dem så jag tänkte att jag tar mig igenom högen nu." Hon nickade förstående och reste sig upp.
"Kaffe?"
"Ja, tack!"
     Bara några minuter senare ställde hon ner en rykande kopp kaffe framför mig och jag sköt undan pappershögen framför mig för att vila min hjärna lite ifrån all läsning. Jag tackade Kristina ännu en gång och lyfte upp en utav tidningarna som låg på mitten utav bordet och bläddrade bland sidorna. Vänta nu lite, är det där Eric? Jag bläddrade snabbt tillbaka två sidor och tog en närmare titt. Jodå, det är han. Vad gör han i en modetidning? Är han modell? Den var ny.

Jag ville ta en närmare titt på alla bilder men det ringde in och jag skyndade mig att lägga undan alla provpapper och dricka upp min kopp för att gå till min nästa lektion. Jag skulle vilja fråga honom om det här men samtidigt så vill jag inte verka som grannen som snokar, jag får vänta tills han nämner det helt enkelt.

Rewind • del 2

Jag sitter med Theo i min famn på soffan och bläddrar förstrött mellan kanalerna för att försöka hitta något bra att kolla på. Han hade somnat men så fort jag la ner honom i sängen eller på soffan så vaknade han så jag hade kvar honom i min famn och hade inga planer på att resa på mig fram tills någon knackade på dörren. Jag la ner honom så försiktigt som möjligt men ändå blinkade han sömnigt. "Mamma?"
"Jag ska bara kolla vem som kom, somna om du så kommer jag snart." Han gäspade och blundade igen. Dörrklockan ringde och jag skyndade mig att öppna för att han inte skulle vakna. Den nya grannen stod utanför. "Hej?" Det lät mer som en fråga för jag var mer eller mindre chockad över att han stod här.
"Hej, jag tänkte bara be om ursäkt för allt oväsen förut, jag är bara på dåligt humör och trött av allt packande och bärande, jag är säker på att du vet hur det är att flytta." Förklarade han och jag nickade, osäker på vad jag skulle säga.
"Okej, det är lugnt, bara håll ljudnivån nere så blir det bra."
"Jag hann aldrig presentera mig förut, Eric." Han räckte fram handen och jag skakade den.
"Elsa, trevligt att träffas." Han öppnade munnen för att säga något men stängde den igen när små fotsteg hördes.
"Mamma? Vem är det?" Theo stod mitt i hallen och pekade på Eric.
"Det är vår nya granne, Eric, han kom bara för att presentera sig." Theo nickade sömnigt men stod kvar. Eric stod knäpp tyst nu och stirrade på min son och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra eller säga så jag vände mig mot Theo. "Vill inte du sova mer?" Han skakade på huvudet.
"Hungrig." Jag nickade och vände mig mot Eric.
"Ledsen men jag måste laga mat nu, ännu en gång, trevligt att träffas och jag antar att vi lär ses någon mer gång." Han såg lite obekväm ut och kliade sig i nacken. När jag insåg att jag stirrade på hans armmuskler så lyfte jag snabbt upp blicken och mötte hans blick.
"Ja, vi ses väl." Så vände han sig om och gick in till sin lägenhet. Jag stängde och låste dörren och gick efter Theo in till köket.
"Vad säger du om kycklingsoppa? Blir det bra min lilla sjukling?"
"Ja, kan vi äta glass sen?"
"Glass efter soppa?" Han nickade med ett leende på läpparna.
"Snälla mamma!"
"Okej men vi får vänta en stund med glassen efter maten så att det inte blir för mycket på en gång." Han nickade, fortfarande leendes och jag öppnade kylskåpet för att börja ta fram ingredienserna.
_________________________________________________________
Ledsen för att det blev en kort del idag, men måste springa ner till bussen och efter skolan har jag för mycket att göra för att hinna skriva, uppdaterar igen på lördag! :)x

Rewind • del 1

Jag vaknade av att någon släpade på någonting i trappuppgången. Vem släpar saker uppför trappan halv nio på en lördagsmorgon? "Sa jag inte åt dig att vara försiktig med den där?! Då betyder det att du absolut och understryk INTE  ska släpa på det!" Vad är det för oväsen? Dem kommer väcka Theo när han hade så svårt att somna i natt! "Men lyft upp den jävla kartongen! Vet du vad, tack för hjälpen, jag klarar mig själv, hej då!" Okej, det är helt klart en man, men måste han väsnas och skrika så högt? Jag reser mig upp och tar på mig ett par jeans som låg på fotändan utav sängen. Den svarta over size T-shirten jag sov i behöll jag, alldeles för sömnig för att byta om. Så tyst som möjligt gick jag igenom lägenheten, väl medveten om att minsta ljud kan väcka Theo. Stackaren har haft feber i två dagar nu och jag har knappt sovit jag heller då jag går upp minst en gång i timmen för att se hur han mår och ge honom smärtstillande och feber nedsättande mediciner om det behövs.

Tyst och smidigt öppnas ytterdörren och jag kikar ut för att se en man med svart hår, med svarta jeans, vit tröja och svart skinnjacka komma ut från lägenheten mittemot där dörren står tillräckligt öppen för att jag ska ha en fri syn in och ser alla flyttkartonger som staplas i hallen. Han förbereder sig för att lyfta upp ännu en kartong. Jag måste erkänna att han ser rätt bra ut men det lindrar inte min irritation. "Ursäkta, skulle du kunna dämpa dig lite?" Han tittar upp och synar mig uppifrån och ner. Till slut så fäster han sina bruna ögon vid mina gråa.
"Javisst, för det är extremt simpelt att dämpa sig när man har en idiot som hjälper en att flytta in."
"Jo jag hörde dig skälla ut den idioten men skulle du kunna dämpa dig? Om du väsnas för mycket så kommer du väcka min son och med tanke på att han mår dåligt just nu så hoppas jag verkligen att du tar hänsyn till det!" Han höjer på ena ögonbrynet.
"Son?" Jag nickar. Är han döv eller efterbliven? "Har du en son?" Jag nickar igen, den här gången mer irriterat.
"Ja det har jag och han sover just nu så sänk ljudnivån! Ingen här gillar oväsen och just nu är det exakt det du skapar!"
"Ursäkta mig, jag ska dämpa mig och nu när jag har skickat hem den idioten så blir det lite enklare."
"Tack!" Med det så går jag in igen och låser dörren om mig.
      Precis när jag funderar på att koka en kopp kaffe åt mig för att vakna upp ordentligt så hör jag gråt inifrån Theos rum och skyndar mig in till honom. Han sitter upp i sin säng och tårarna forsar ner för hans kinder. Jag lyfter upp honom i min famn och känner på hans panna som inte känns lika varm som för en stund sedan och ändå har jag inte gett honom någon mer medicin. Det måste vara någon 24 timmars grej då, vad skönt! "Hur mår du nu sötnos?" Han snyftar och jag torkar bort hans tårar och går in till vardagsrummet.
"Ont." Det hugger till i mig när han säger så. Stackare.
"Var har du ont någonstans?" Han sätter fingret mot pannan och visar mig att han har huvudvärk. "Någon annanstans?" Han nickar och pekar mot halsen. Jag sätter ner honom på soffan och stoppar om honom med pläden som har legat här de senaste dagarna. "Jag ska hämta vatten med honung till dig och så ska vi få i dig lite mat innan vi tar medicin för det onda i huvudet okej?" Han nickar och gäspar. Jag sätter på TV:n och bläddrar fram till Nickelodeon där svampbob fyrkant visas, en utav hans favoritserier. Dock så ser jag till att ha en låg volym på för att hans huvudvärk inte ska förvärras. Då hör jag ännu ett släpande ljud utifrån men biter ihop tänderna och går in till köket istället för att gå ut och skälla på honom igen. Jag gillar inte att Theo ser mig arg, därför får jag vänta med min utskällning till senare.

Rewind, prolog

Elsa Johnson är 23 år och bor i Stockholm. Hon jobbar som svenska och engelska lärare på en skola för låg- och mellanstadiet. Livet tog en ny, oväntad och inte minst ovälkommen vändning när hon blev en ensamstående mamma till hennes nu fyra år gamla son Theo. Trots att livet inte verkar gå som hon vill så försöker hon ha ett ständigt leende på läpparna men har väldigt svårt att släppa in människor i sitt liv då hon inte vet vilka hon kan lita på längre. Förutom sonen och arbetskompisarna är hon väldigt ensam då hennes familj bröt kontakten med henne. Det gav henne ännu en orsak till att inte lita på någon, för i slutändan så lämnas man ensam.

Eric Saade är 24 år, modell och personlig tränare. Han fotas för olika mode tidningar och går på några visningar runt om i landet eller i andra länder som söker honom. Annars spenderar han nästan all sin tid på gymmet och ser till att hålla sig så långt bort från andra människor som möjligt. En nära relation med någon ska han inte någonsin ha igen och det är han fast besluten för. När man litar på andra alltför mycket så ger man dem chansen till att hugga en i ryggen utan att märka någonting. Det har han lärt sig och från och med det beslutade han sig för att kontakter har man bara när det är relaterat till jobb eller med familj. Annars ska man vara ensam och så är det bara!

____________________________________________________________

En liten introduktion utav karaktärerna! Ni måste komma ihåg att det här bara är en fan fiction, alltså ändrar jag väldigt mycket på Erics personlighet och bakrund. Det kommer även dyka upp andra kända personer som jag har ändrat på så om det är någon utav era favoriter som jag har framställt som en helt annan person, hata mig inte, det är bara en del utav berättelsen så go with the flow bara! :)

Jag äger inga utav de bilder som jag lägger ut här! Det kan hända att jag lägger ut någon bild som jag själv, eller någon som jag känner har tagit och då kommer det att stå. Annars är de tagna från antingen google eller Instagram!

I can't change, epilog

George
Varför lyssnade han inte på oss? Var kan han nu vara? Maggie hade gått med på att stanna hemma ifall han skulle komma tillbaka och jag hade nu gått ur bilen och börjat gå med snabba steg mot gränden där jag hade hämtat upp honom när han kom till oss för första gången. Han älskar henne. Det är därför han sprang till henne till och med när hon själv hade förklarat för honom att han inte betydde någonting för henne. Den här killen har mer problem än vad jag trodde. När jag får hem honom så ska jag ringa en terapeut imorgon och boka en tid åt Harry för det här fungerar inte längre. Han kan inte springa tillbaka till henne över minsta lilla.
     Han är inte här. Nu började jag jogga mig igenom alla gränder i det området. När jag inte hade någon tur så hoppade jag in i bilen och körde till nästa område och hoppade ut där. Där hörde jag röster ifrån en gränd som låg tvärsöver gatan från mig så jag joggade dit.

Jag smög mig fram längs med husväggen, rädd för att bli upptäckt om det visade sig att det inte var Harry och den där flickan som jag tror hette Nettie. Det var det. En pistol var riktad mot Nettie och Harry tog några stapplande steg framåt. Precis när jag skulle stiga fram ur skuggorna och ropa på honom så skrek han; "No!" och hoppade fram. Kulan träffade honom alldeles för nära hjärtat och han såg chockat ner på sig själv innan han började falla ner.

"Harry!" Jag sprang fram till dem och struntade helt i blickarna som jag fick från killen som höll i vapnet och de som satt bakom honom. Netties tårar rann och hon sjönk ner på knä med Harrys huvud i hennes famn och mumlade; "No, no, no, please wake up!" Om och om igen. Jag sjönk ner bredvid honom och lyckades få bort henne från honom. 

"Get away from him, this is your fault!" Skrek jag och vände mig mot Harry. "Please son, open your eyes, please!" Ingenting hände om paniken växte inom mig när jag famlade efter telefonen och klickade in 999.

Ambulansens sirener hördes och jag skyndade mig upp och vinkade in dem. Gänget hade försvunnit så fort jag hade tagit upp telefonen men jag visste på ett ungefär hur de såg ut. Harry som man tidigare hade hört ifrån svaga jämmer, var helt tyst nu. Han hade mumlat fram ett; "I'm sorry, tell mum and Gem that I love them." Och efter det hade jag inte hört någonting alls ifrån honom vilket inte lugnade ner min oro det minsta. Nettie satt i ett hörn med knäna uppdragna och armarna lindade runt dem. Jag kunde inte bry mig mindre om henne just nu. Allt fokus låg på att få Harry att ge något livstecken. Vilket som helst. 

     Sjukvårdarna sprang fram, två stycken bärandes på en bår. En utav dem tog hans puls och såg upp på mig. "How long ago was he shot?" 

"I-I don't know, ten to fifteen minutes maybe, I'm not sure!" Varför skulle jag ha koll på klockan?!

"He doesn't have any pulse, I'm sorry." 

"Do something to get it back then, why are you just standing there?!" 

"I'm sorry sir but there's nothing to do, he's dead." 

"You're lying, you're all a bunch of liars, stop joking around and do something!"

"I'm so sorry for your loss sir." 

Gemma

Telefonen gled ur handen på mig och föll. "Hello?" Jag kände ingenting. Det var helt tomt. Tills jag kom ihåg vad polismannen hade sagt. 

"Mum!" Min röst skar sig och jag sjönk ner längs med väggen och skrek. "Mum!" Jag hörde springande steg på övervåningen. "Mum!" Tårarna rann och skakningarna blev värre. Snabba steg hördes i trappan. "Mum!" 

"Hello, are you still there ma'am?" 

"Gemma?!" Jag kunde inte förmå mig att forma de hemska orden. "Gemma, what's wrong? What happened?" Jag kan inte. 

"Ma'am?" Hon tog upp telefonen och svarade.

"Hello?" Jag hörde polismannen fråga vem det var. "Annie and yes I'm his mother." Hon sjönk ner bredvid mig. "No." Jag lyckades till slut att få mina armar kring henne och drog in min skakande mamma i min famn. "No, no you can't mean that, you're lying please tell me that you're lying!" Hon kastade telefonen mot andra sidan hallen och den träffade väggen och gick i tiotals bitar. "He's lying, he's lying, Harry is alright, my baby boy is alright!" Efter det tappade jag uppfattningen om tiden av hur länge vi satt där och kaoset som pågick utanför vårt hus. Allt bara kopplades bort ifrån mig och jag kände ingenting längre. Min lillebror är borta, borta för alltid. Han offrade sitt liv för tjejen som han älskade men inte älskades utav. Nu är han borta.

____________________________________________________________

The end! Kan inte förstå att jag har skrivit klart ännu en novell på den här bloggen! Tack för att ni fortsätter läsa, ni är helt underbara! Nej, den här fick inget lyckligt slut men alla får inte det och jag ville variera det lite. Därmed det här slutet! 

     Jag ska börja på en Eric Saade novell väldigt snart. Jag har en handling men måste utveckla den lite mer först. Så fortsätt att kika in här för att inte missa när jag börjar en ny. Tack för att ni läser och det är helt okej att kommentera och säga vad ni tycker oavsett om det är positivt eller negativt! :) X

I can't change, del 35

Vem SMSar mig så sent? Jag blinkade några gånger för att klara av att se in i den alldeles för ljusa skärmen men fick ändå kisa då jag inte kunde få upp ögonen helt. Remember our little encounter the other evening Harry? Because I sure haven't forgotten. Just a friendly reminder that I didn't get the money. Jag var klarvaken nu. Snabbt och utan att tänka igenom det riktigt, skickade jag ett svar. Händerna skakade så det tog en bra tid innan jag hade lyckats skicka iväg den.What does it mean and how does this involve me? Jag kände hur jag började kall svettas och plötsligt kände jag mig väldigt klaustrofobisk. Med så tysta steg som möjligt, gick jag upp från sängen och öppnade fönstret på gavel för att få in luft i den nu instängda rummet trots sin storlek. I just thought of giving you a chance to say goodbye to Nettie. If you don't care you don't have to but you have until 1 am and then she's gone, goodnight Harry! Telefonen gled ur handen på mig och träffade golvet med ett dovt duns. Jag måste dit, jag måste till henne. De digitala siffrorna i högra hörnet på telefonen informerade mig om att klockan var elva minuter över tolv. Det börjar bli ont om tid. Jag slängde snabbt på de svarta jeansen som jag hade slängt ner i ett hörn, en svart T-shirt, jackan, drog snabbt på mig strumpor och knöt på mig skorna. Helt medveten om att jag skulle frysa men jag måste dit snabbt! Telefonen slank jag ner i fickan med hemnycklarna och så försökte jag skynda mig ner för trappan så tyst men snabbt som möjligt. Inte tyst nog tydligen. Lampan i hallen tändes och både George och Maggie kom ut från deras rum. "Harry, we're are you going so late?"
"I-I, Nettie needs me, they're going to hurt her, I need to get to her!"
"Harry, you're tired, half asleep and not thinking clearly."
"No, you don't understand, I received this text and I need to make sure that she's safe!"
"Harry, go back to bed honey." Försökte Maggie men jag skakade på huvudet och sprang snabbt ner för trapporna.
"Listen to me now, think this through and see her tomorrow!" George lät nu desperat men jag var mer desperat.
"I'm sorry, I'm so sorry but I can't listen to you this time." Med det så låste jag upp dörren och klev ut i den kyliga vinter natten. Som jag redan hade förstått så frös jag med de tunna kläderna men jag hade inte mer tid. Istället för att tycka synd om mig själv och åtminstone ta ett par vantar, började jag springa.
"Harry!" Georges röst lät svagt. "Get back here, don't do this!" Jag ville verkligen inte göra så här mot dem men jag måste ta mig till Nettie! Ifrån ingenstans dök det plötsligt upp två strålkastare och jag hade en stark känsla utav att det var antingen George eller Maggie, eller kanske båda. Nu har jag ingen tid för att tänka, dessutom smalnar vägen av och då kan de lätt parkera så att jag inte kan komma förbi. Därför vek jag av så fort jag fick syn på en smalare gata där det bara var tillåtet att gå. Kullerstens gatan var hal och gjorde att jag var nära på att trilla flera gånger men jag lyckades hålla mig själv på fötter och sprang för allt vad jag var värd.

"Nettie!" Mina lungor fick inte i sig tillräckligt med luft och jag kunde knappt få ur mig hennes namn. "Nettie!" Någon grät och jag kände genast igen hennes röst.
"No, please don't, we can work this out Tom please!" Trots att jag var andfådd och skulle kollapsa när som helst, stannade jag inte för att hämta andan, utan fortsatte ända tills jag såg dem framför mig. Tom hade en pistol riktad mot Nettie som stod pressad i ett hörn med tårarna strömmandes ner för hennes kinder. Hans följeslagare som är lika vidriga som honom satt bara där som om det här var någonting som hörde till vardagen. Det gjorde det väl också. För dem.
"Tom!" Han vände sig om och den vackra flickan bakom honom spärrade upp ögonen.
"Oh, how lovely, the knight in the shining armor have finally arrived!"
"Cut the crap, let her go!" Flämtade jag och tog några steg mot dem.
"But why would I though?" Han såg hånfullt på mig och smackade. "I've been so generous and given her much more time than I usually do, it's too late now."
"You don't want to do this Tom, don't hurt her and we'll work out some arrangement, I'll give you some money out of my salary every month until the debt is payed!" Flög det ur mig men jag ångrade inte det, vad som helst för att rädda henne. Flickan med ett änglalikt utseende men en djävulsk insida som har fått mig att falla för henne på ett sätt som gör att jag till och med riskerar mitt liv för henne nu.
"H-Harry, please help me." Jag bröt ögonkontakten för ett par få sekunder med Tom för att kunna slänga en snabb blick mot henne.
"Well, that wouldn't be so bad but I'm afraid that it's too late!" Ännu en gång riktade han pistolen mot henne. Den här gången stapplade jag så snabbt jag kunde mot dem. Nettie tog ett darrande steg mot mig och jag såg hans finger leta sig fram till avtryckaren. Den var fortfarande riktad mot henne. Han hade nästan tryckt ner den nu och jag sprang fram och ställde mig framför henne. "NO!" Sedan så hördes ett small. Jag kände ingen smärta och kände mig därför osäker på vem kulan hade träffat. Fram tills jag såg efter.
___________________________________________________________
Epilogen kommer imorgon! Tack för att ni fortsätter läsa, ni är underbara! X