I can't change, del 20

"You look really happy today Harry, anything special that's happening today?" Frågade Ruby medan vi staplade böckerna som skulle tillbaka in till kontoret och de som skulle läggas upp på hyllorna.
"I'm going to stay with my family over the weekend, we haven't been together for ages!"
"That sounds lovely, are you going directly after work?"
"Yeah, my mum will pick me up!"
"Do you want to end your shift earlier? It's pretty much dead today."
"Oh no, I've been causing enough of drama and trouble here as it is, I'll work the entire time." Med lite övertygande så släppte hon det och jag bar bort en av bokhögarna till kontoret.

Dagen verkade gå i slow-motion. Arbetet verkade inte heller gå framåt. Det kändes antagligen så för att jag längtade efter att få komma hem igen. Under min lunchrast så hade jag suttit och läst nästan hela rasten för att få tiden att gå så snabbt som möjligt. Så när Ruby sa att jag hade slutat för dagen så skyndade jag mig med att ta på mig jackan och mössan, kasta väskan över axeln och springa ut. När jag kom ut så stod mamma på andra sidan och pratade med någon. Men jag kände igen bilen hon hade så jag gick mot den och såg att det var olåst. Öppnade dörren och väntade tills hon kollade åt mitt håll för att vinka.

När hon fick syn på mig så tog hon snabbt avsked med kvinnan som hon pratade med och korsade vägen så snabbt hon kunde. Jag slängde in min väska i baksätet och slog igen dörren. Så fort hon kom fram drog jag in henne i en kram. Vad jag hade saknat hennes kramar. Dem bästa och varmaste på jorden! "Hey sweetheart, how are you?" Frågade hon. Vi drog oss ur kramen.

"I'm really good actually, how are you, where's Gemma?"

"I'm good and Gemma is at home, I don't know what she wanted to do." Två män gick förbi oss med cigaretter i händerna och jag kände suget komma tillbaka, snabbt!

"Mum?" Hon såg frågandes på mig när jag knöt ihop nävarna och försökte behålla mitt lugn för att inte springa över till kiosken i närheten och köpa ett paket. "Can I drive?" Hennes förvånade min ersattes utav ett roat och hon tog upp bilnycklarna för att släppa ner dem i min öppna hand. "Thanks." 

"You haven't been drinking lately right?" En svag oro hördes i hennes röst när hon knäppte på sig säkerhetsbältet.

"No, not since I moved in with Maggie and George." Hon nickade belåtet och jag startade bilen för att snabbt bli påmind om bältet och knäppa på mig det. 

Nettie

Jag stod en bit bort från bokhandeln där jag hade hört att Harry jobbade. När han gick ut så var jag beredd på att börja gå mot honom men han vinkade till någon. Så jag stod kvar och såg när hans mamma sprang över vägen och de kramades. Nu börjar jag ångra lite att jag inte hade följt med på hans lilla börja-om-resa men nu är det för sent för mig. Jag behöver pengar! De satte sig i bilen, Harry körde. När de åkte förbi mig så verkade han inte ens lägga märke till mig. Bara han inte har gått vidare med någon annan. Jag behöver honom nu, behöver känslorna som är så gott som obesvarade från mitt håll. Han är mitt enda hopp för att komma ut från det hemska skuldsituationen som jag har satt mig själv i. 

I can't change, del 19

Harry
Jag höll på att dammsuga övervåningen, vilket jag hade insisterat på att göra, när Maggie ropade på mig. Jag hade inte hört först, då ryckte hon ur sladden. "Sorry, I didn't hear you calling me!" Ursäktade jag mig när jag sprang ner för trappan.
"Be careful so you don't slip, your mum is on the phone." Hon räckte mig luren med hennes vanliga leende. "Be nice!" Så gick hon in till köket igen.
"Hey mum, how are you?"
"I'm good, how's everything with you?"
"Okay I guess, it's a bit hard when I have such an urge to smoke right now." Ska de kunna lita på mig så kan jag lika gärna köra på sanningen här.
"It'll get easier with time, just stay away from it now when you've finally made progress, I got your letter." Brevet som jag nästan hade ångrat att jag lämnade i brevlådan. Den som jag var nära på att springa och hämta igen men tvingade mig själv till att fortsätta gå därifrån.
"I know, I'm even vacuuming right now to distract myself, so, you've read it then?"
"That was something new!" Hon lät förvånad trots att jag brukade hjälpa till en hel del hemma, mestadels i köket med att baka men det var ju något! "Yes, Harry I'm sorry for everything you've been through and I'm your mother so of course am I going to be by your side and support you with your recovery, I know that it won't be easy but you've really showed me that you want to get better and that's everything I need to know, both me and Gemma is by your side and supporting you."
"Thanks mum!" Det var en enorm lättnad att höra det där. Hon förstod hur mycket jag försökte och uppskattade det.
"You were right by the way." 
"How?"
"You've got your writing from your dad." Jag visste det för under hela min uppväxt så var pappa den som skrev och mamma höll sig till tal.
"Mum?"
"Yes?"
"I was talking to Maggie and George after I met you, could I come home this weekend?"
"Of course you can!"
"I'm free from work and they know that you'll keep me from the smoking and drinking, so I can spend two days with you, see how it goes and just plan from there."
"I can't wait to have you home again my angel, I'll pick you up from work on friday."
"Thanks mum, I'm looking forward to see you again, okay, my shift ends at seven pm."
"I'll be there ten minutes before, if you got out earlier!"
"As always." Jag log åt hur hon alltid ville vara i tid och gärna tidigare.
"Maggie told me that she was cooking right now, you guys are surely gonna eat soon, go finish with the vacuuming and I'll see you on friday!"
"Okay, tell Gemma I said hi." Med lite tveksamhet så la jag till det sista. "I love you mum."
"I love you too Harry, take care!" Så bröts samtalet och jag återgick till min lilla uppgift. Så här lättat har jag inte känt mig på länge!
____________________________________________________________
AN// Jag vet att den här delen var dålig men det är allt jag hinner med, ledsen! Tack för att ni fortsätter att läsa! X

I can't change, del 18

Gemma
Mum, Gemma. 
I'm sorry. I'm really sorry for everything and I can't even explain how much it hurts me to know that I've hurt you. You're the closest persons to me but yet the both of you are so far away and I'm really sorry for that. The only person to blame is me and no one else. This letter may not be much and I understand if you wanted me to tell you this in person but I couldn't manage to. Like you know, I'm better at expressing myself in words that are written, not spoken. Because neither of you write instead of speaking I guess I got this from dad. I don't know if this is a bad or a good thing though. I mean, there's so much that you forget to say when you speak. But when you write you don't get a chance to forget. You just sit there and wait until the words write themselves. It may be a bad explanation but it's all I got. 
     Anyway, I wanted to write this and try to explain to you why I did what I did. I was in love. Blinded by it. I thought Nettie was the one and even though I knew that what she did was wrong, I followed her. Afraid of losing the girl I love. I thought our feelings was equal. That she loved me back and I was so blinded by her. 
     I tried to get her out of her lifestyle but instead I found myself sucked into it. Before I even realized it I was in too deep to get out on my own. To find the strength to do so. I followed her everywhere. Did what she wanted me to do. Then you two kicked me out and that was when I understood that everything I did was wrong. I'm not going to lie to you. I stole, drank, did drugs and smoked, a lot. When the two of you gave up on me I started to drink and get high to forget. Disappear from my horrible reality and into a peaceful state. A place where Nettie loved me just as much as I loved her, where you two still was involved in my life and where everything was perfectly fine. I stole to be able to live. The more I tried to stop, the more I got dragged into it. 
     Suddenly I found myself in our garden. Trying to catch a glimpse of any of you. The first night I didn't succeed. So I came back, but this time a little bit earlier. I saw you mum, sitting at the kitchen table, crying. It felt like someone twisted a knife in my chest. It was my fault that you were crying. The tears was my fault. Then you came Gem, comforted her and got her to get up. Once again you were gone and I didn't see you for over 48 hours. They felt like years, not days. I somehow managed to see you once again in the kitchen, crying. This time holding a picture. Mum, I'm so sorry for every tear you shed because of me. 
     Anyway, the time passed. I started drinking and doing drugs more than what I thought was humanly possible. The stealing got easier as well, way to easy. I found myself drifting away more and more. Nettie didn't reach out to me as much as she used to. I found it easier to tell her to stop certain things. If I didn't want to steal once, I told her off, harsher than I've ever thought I would. I started getting angry as well. Way too often. I punched things and I can't remember how many things I've smashed. Neither how many times my knuckles have bled. Nor the times I've thought my hand was broken. I still don't know if it ever was. The drugs and alcohol was doing a great job with suppressing the pain if it was. 
     Then George and Maggie joined the picture. They made me understand that there was still hope for me. I was tired of everything. Tired of the stealing, the alcohol, drugs, smoke. Even the dirty alleys that I've slept in countless of times. I had been beaten, lied to, drunk, high and in the dark for way to long. They also helped me to open up my eyes and see Netties true colors. She didn't love me a slightest bit. She used me as some sort of a lifeguard. Making sure that no one could hurt her out there by keeping me close. But this elderly couple came in with a little light as well. A light that they made sure that I understood that I could lit up even more. Put some fire to. They helped me a lot. They ignited that light for me and now I'm trying to make it even brighter. 
     I don't know if you understand how hard this is. I don't expect you to. I mean, hell, even I have a hard time wrapping my head around this mess I've created. You don't have to forgive me now or anytime soon but hopefully you'll do sometime. I miss you. I miss those days when we would sit in the living room and watch a film. We would laugh at the stupid scenes that made no sense and I would tease you about how you cried to the emotional ones. Afterwards we would spend hours on talking about it. Why it was so good or bad. Why it ended like it did and what we would like to change. Then we would either drift of to sleep right there on the way to small couch and wake up to Gemma trowing pillows at me and calling me a giant or we would start talking about nonsense. I miss all of that. Please forgive me, I'm trying to change, I'm trying my hardest and I'm determined to do it. All I need is for you to believe in me. Nothing else. It's as simple as that. Just put a little faith in me. Please forgive me. I love you both, more than words can explain.
-Harry. 

Trots att vi båda hade läst brevet som Harry hade lämnat i brevlådan, om och om igen och att det här var runt den tolfte gången så grät vi båda lika mycket varje gång. Han kände sig skyldig till allt och så ensam. "Mum, we have to make him understand that we have that faith in him, that he's not alone in this."
"I know." Svarade hon med sprucken röst. Det var allt som behövdes sägas. Vi båda visste att vi skulle hjälpa honom. Så när jag slog in numret till Maggie och George så protesterade hon inte.

I can't change, del 17

"Mum?" Hur länge sedan var det jag träffade henne? Att tappa uppfattningen om tiden visade sig nu vara dåligt. Jag kunde inte ens komma på hur länge sedan det var som jag träffade min mamma. Hon stod kvar vid dörren. Såg ut att vara osäker på om hon skulle ta det sista klivet in i rummet eller springa ut. Jag stod kvar jag med, ville inte pressa henne till något. Är hon redo för att ens försöka ta upp kontakten med mig igen så kommer hon inleda det här, annars så kommer hon gå härifrån och jag kommer då veta att hon inte vill ha med mig att göra längre. Då kommer jag veta att jag har svikit henne alltför många gånger. Det kändes som om timmar passerade, inte minuter.
     Till slut gick Gemma mot henne. Tog mammas hand i sin och fick henne att gå fram några steg, som om hon hade varit frusen och sakta tinade upp. Isen smälte. "Mum, aren't you going to say something?"
"Don't pressure her Gem." Sa jag trots att jag visste att det inte var jag som skulle säga till henne vad hon skulle göra. Jag är inte ens säker på att jag känner dem längre. Mamma tog de sista stegen mot mig och hennes hand träffade min kind i en örfil.
"Mum!" Utropade min syster förskräckt. Jag svalde gråten och sa ingenting. Jag förtjänade det där. Mamma hade aldrig slagit någon av oss förut, men nu får hon gärna göra det.
"How did you dare?!" Skrek hon och ignorerade Gemmas försök att lugna ner henne. "How did you have it in you to leave us like that and ruin your life for a girl that didn't even love you from the start?!"
"I'm sorry." Var allt jag kunde få fram.
"You better be!" Fortsatte hon och jag beslöt mig för att vara tyst och låta henne ta ut all sin ilska. "How could you leave your own family and destroy your life?!" Jag blinkade bort tårarna som snabbt bildades i ögonen. "Was it my fault? Was I a bad mother?!"
"No, no you weren't, mum I'm so sorry, I can't even explain how sorry I really am!" Jag kunde inte vara tyst längre. "I understand that Nettie didn't care about me now and even though it hurts, I've left her now, we're over and I'm trying to get my life back on track!" Hon såg helt slut ut, sjönk ner på en utav stolarna och knep ihop ögonen. "Mum?" Hon ignorerade mig. Gemma satte sig ner mittemot henne och jag förblev ståendes. Istället för att bara stå där så gick jag och fyllde en av kopparna som stod där med vatten och sträckte den till henne. Hon satt still en stund. Stirrade på koppen och till slut tog hon den.
"Thank you." Hennes händer skakade. Det är mitt fel. Hon såg ut att ha blivit flera år äldre på bara några månader. Jag backade ett steg. Hon vill nog inte ens vistas i min närhet. "Harry." Hennes röst lät sprucken och när jag såg på henne så grät hon. "Why did you do it?"
"I don't know mum, I really don't know, I guess that love blinded me and I got so addicted to that shit, couldn't stay away." Jag suckade. "I was too weak."
"Sit down, tell me how you met this elderly couple and what you're up to now." Eftersom den enda platsen var bakom skrivbordet så gick jag dit och satte mig igen och började berätta. Jag lät inga detaljer lämnas utanför. Hur jag hade träffat Gemma, sprungit iväg och hamnat i en skog. Spenderat ett dygn där då jag gick vilse och slog i mitt ben och skadade det ordentligt. Hur jag sedan hade lyckats hitta tillbaka till en väg och börjat gå för att hitta någon som kunde hjälpa mig eller Nettie och att det var då George och Maggie körde förbi, stannade och vände för att erbjuda sig att hjälpa till. Därifrån så fortsatte jag med hur de hade köpt mat till mig och Nettie och förklarat vad de jobbade med, hur jag försökte övertala Nettie att göra det här med mig för att till slut ringa George.
"I asked him for help and he came the next day, picked me up and they gave me somewhere to live, food and clothes, they provided me with everything needed and have done everything in their power to make me stay away from the drugs and alcohol." Jag tog en paus för att samla mina tankar och fortsatte. "They've kept me busy with things such as helping Maggie to cook and bake, help George with the firewood, they even bought me a guitar and I'm learning how to play it to keep myself busy." Ännu en paus. "And as you see, they even helped me get a job to make some money and well, this is another distraction."
"I'm disappointed in you Harry, how you managed to ruin your life like that but I'm still proud of you, for fixing what you've destroyed, at least try."
"Mum?" Det är lika bra att ställa den svåra frågan nu. "Will you ever be able to forgive me?" Hon förblev tyst en stund men till slut suckade hon och muttrade fram svaret.
"Of course, you're my son but it will take time, a lot of it and I have to see that you're really trying!" Jag nickade ivrigt. Det här är någonting i alla fall. Hon reste sig upp och likaså Gemma. "Can we at least get your number to keep in touch?" Jag nickade och skrev ner Maggies och Georges hemtelefonnummer. 'Min' svarta iPhone som Nettie hade stulit åt mig hade jag lämnat ifrån mig på polisstationen. Jag hade hittat på en lögn om hur jag hade köpt den på nätet och fått reda på att den är stulen. Så för tillfället hade jag ingen telefon. Jag ville samla upp till en själv.
"Here, this is Maggie's and George's, I don't have a phone." Hon nickade och tog den lilla pappersbiten ifrån mig. Jag fick en kort kram utav henne och en lite längre av Gemma innan de båda gick och lämnade mig ensam med mina tankar. 

I can't change, del 16

Harry
Jag samlade mig och läste några sidor i min bok för att lugna ner mig själv. Det fungerade alltid. Så när min andning hade lugnat ner sig och mina tankar hade styrts in på The Mortal Instruments världen så ställde jag mig upp igen, la undan boken i lådan och gick ut. Bara för att se att Gemma stod där med Ruby, Jenny och tjejen som jag antog hette Patricia för att Jenny sa att Gemma var med henne tidigare. Jag var precis på väg att vända mig om när jag hörde Ruby, "Harry, get over here!" Jag knep ihop ögonen och funderade på om jag skulle bara springa ut därifrån. Å andra sidan så vill jag inte förlora mitt jobb. Så jag vände mig långsamt om och gick fram till dem igen. "Take your sister to the office, call your mum and wait until she arrives, sit down and talk."
"I'm sorry Ruby but I ca-"
"No buts, you do as I say, immediately!"
"I really can't!"
"Fine then Harry, go to the office!"
"What about me?" Frågade Gemma förvirrat.
"You'll stay here with me." Svarade hon och vände sig mot mig igen. "Didn't I tell you to go to the office?" Jag vände på klacken och gick in till kontoret. Stängde dörren och satte mig ner för att återigen ta upp min bok och förflyttas från min hemska verkligheten till magins värld.

Viskningar och mummel störde mitt läsande och jag vände uppmärksamheten mot dörren. Fastän jag hade en känsla av att jag kanske borde gå och öppna dörren så förblev jag sittandes där bakom skrivbordet. Dörrhandtaget rycktes ner men det släpptes taget om den igen. Vem personen än är, vilket jag misstänker är Gemma, så tvekar hon väldigt mycket på om hon borde komma in eller inte. Ännu en gång så hände det samma sak med handtaget men ingen öppnade den. Jag satt kvar. Ännu mer mummel hördes och dörren öppnades nu. Ruby gick in. "Harry, listen carefully now, you'll sit here and stay calm, don't you dare leave this room before you've finished talking and sorted things out!"
"I can leave whenever I want to, besides my shift is over in fifteen minutes." Konstaterade jag med en snabb blick på klockan som hängde på väggen mittemot. Nu hade jag börjat tappa humöret och nervositeten tog över.
"Fine, then you'll stay here for those fifteen minutes, you leave and you can consider yourself fired." Med det sagt så lämnade hon rummet och jag förblev ensam i ytterligare några sekunder. Ännu en viskning hördes innan Gemma kom in. Jag vägrade att resa på mig för om jag gör det så är jag säker på att jag kommer ramla för att knäna kommer att vika sig av nervositeten. Kommer hon att skälla ut mig för att be mig att försvinna ifrån hennes och mammas liv för alltid? Kommer hon att be mig komma hem igen? Om hon gör det, hur ska jag svara?
"Hey." Hon viskade nästan fram ordet.
"Hi."
"How have you been?" Frågade hon och tog några steg framåt och satte sig ner på stolen mitt emot mig.
"I'm okay I guess, you?"
"Fine, I've missed you though." Orden värmde mer än hon anade.
"I've missed you too, a lot."
"What have you been up to lately then?"
"I-I-I've broke up with Nettie and moved to an elderly couple." Svarade jag helt ärligt. "I've also stayed away from the drugs, alcohol and cigarets for about a week now and well, I've got a job."
"I'm proud of you, that you're getting your life back on track again, but when will you come home?"
"I don't know Gem, I'm to...I'm to embarrassed, what I did was wrong and how I used you and mum to be able to get money for such a long time is horrible."
"Please Harry, come back home, maybe not now or anytime soon but sometime, when you're ready and let us at least have contact with you!"
"Aren't you mad at me?" Frågade jag. "Aren't you supposed to be yelling at me right now?"
"I am and you can't understand how much I'm holding back right now but yelling won't get us anywhere, especially when you'll leave if I do and I don't know where to find you when you disappear!" Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag förblev tyst. Hon bet sig i underläppen och såg tveksamt på mig. "Can I...can I just get a hug?" Nu hade hennes ögon tårats och jag stod inte ut längre. Så jag reste mig upp och gick runt skrivbordet. Så fort jag hade rundat bordet så slog hon armarna om min nacke i en hård kram och drog ner mig en bit så att hon kunde nå mig. Jag la tveksamt armarna om hennes midja och drog in hennes välbekanta doft. Jag kände mig hemma. Mer hemma än vad jag någonsin har känt och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade dem. Jag vet inte hur länge vi stod där och kramades, tappade helt uppfattningen om tiden men det spelade ingen roll. Dörren öppnades och jag hörde henne innan jag såg henne.
"Harry!" Den välbekanta rösten fick mig att släppa taget om min syster och vända mig så snabbt om att jag nästan blev yr.
"Mum?"

I can't change, del 15

Gemma
"Gemma this top is so cute, am I right or am I right?" Utbrast Jenny och höll upp den mot mig. Jag nickade instämmande. "Well try it on then!"
"No, it'll look better on you." Svarade jag och hon höll den osäkert mot sig själv.
"Try it, I'm sure it will!" Uppmuntrade Patricia. Hon nickade och gick mot provrummen. Vi följde sakta efter och satte oss på pallarna utanför.  "Gemma, are you okay?"
"Yeah, sure, why?"
"You seem distant." Medgav hon försiktigt, som om hon var rädd att jag skulle explodera eller något.
"No, I was just thinking about if I want to go to the bookstore when we're done here." Ljög jag med ett så övertygande leende som möjligt.
"If it's just that then we'll go as soon as Jenny is done." Just när hon sa det så gick Jenny ut och såg inte speciellt glad ut.
"I don't know guys, this is just not right." Suckade hon. "It's just one of the clothing that looks better on the hanger." Vi nickade instämmande för den hade sett mycket finare ut när den hängde på galgen.
     Jenny hängde tillbaka linnet och vi gick ut från butiken och tvärs över gatan. Hit brukade jag, mamma och Harry komma. Vad hade vi gjort för fel? Varför lämnade han oss så? Jag suckade tyst för mig själv och drog djupt efter andan för att samla tillräckligt mod för att klara av att gå in till bokhandeln som höll i så många minnen. Som den oftast brukade vara på helgerna så var det väldigt många äldre personer där. Vi gick in och jag gick direkt mot hyllorna med klassiker men tvär stannade så fort jag närmade mig. Ser jag i syne eller är det Harry som står där och ställer tillbaka böckerna? Han tog upp en bok och letade med blicken över hela bokhyllan. Jenny och Patricia var fortfarande bakom mig. "Isn't that your brother?" Frågade Patricia och jag tog snabbt tag i deras jackor och drog dem med mig bakom en bokhylla. Innan han hann vända sig mot oss. "What are you doing?"
"Harry doesn't want to talk to me so I need to know what he's up to, this is the only way!" Vi stod hukade och jag kikade försiktigt mellan två böcker. Han såg frustrerad ut. Drog handen genom håret ett antal gånger och såg sig omkring. Till slut så nickade han kort för sig själv när han hade hittat bokens plats och ställde den där. En äldre dam kom fram till honom och han vände sig om. Då fick jag syn på namnskylten som satt fast på den blå-rutiga flannelskjortan över den vita T-shirten. Han jobbar här. "Jenny, Harry have known you forever, can't you just pretend walking in again and go to him to ask about a book or something, pretend being shocked over seeing him there and ask him about how he is and what he's doing now?" Viskade jag och hon ställde sig upprätt.
"Sure, be right back!" Så smög hon bort till dörren, öppnade den och slank ut. Det gick några sekunder och så öppnades dörren igen och Jenny gick in och såg sig omkring som om hon letade efter något. Jag och Patricia smög närmare men såg till att vara utom synhåll för Harry. Vi lyckades komma inom hörhåll om vi ansträngde oss lite och nöjde oss där. Gick vi närmare så kanske han såg oss.
"Excuse me, could you-" Jenny avbröt sig snabb och spärrade upp ögonen. "Harry? Harry Styles, is that you?" Han såg obekväm ut men nickade kort. "Oh my god, do you remember me? I'm Jenny, Gemmas-"
"Best friend since kindergarten, I remember." Avbröt han med ett svagt leende.
"You've been gone for so long, how are you? Where do you live now?"
"It's getting better." Svarade han och den här gången var leendet äkta. "I've got a job and moved in with an elderly couple that have helped me a lot."
"I'm so happy for you! So when are you coming back home?" Nu försvann leendet och ersattes av sorg.
"I-I'm not sure if I'll ever go back." Han lät så mycket äldre än vad han var.
"Harry, both Gemma and your mum misses you, there's not a day that goes by without them telling me how much they misses you."
"I disappointed them, I threw my life away and now I'm way to embarrassed to go back."
"Just try!" Han skakade på huvudet. "Okay, Gemma and our friend Patricia is in another shop close by, shopping, let me call her so she can see you."
"No, last time ended in disaster, I need to go now."
"Harry, please!" Han skakade på huvudet och skyndade iväg bakom disken för att sedan försvinna in i ett annat rum. Jag kände tårarna rinna nerför mina kinder. 

I can't change, del 14

Nettie
"I told you that I don't have any money to give you!" Röt jag irriterat åt mannen som stod framför mig.
"Well I want my money back!" Svarade han envist som om han inte hade hört vad jag precis hade talat om för honom. Hur skulle jag kunna få tag på så mycket? "Where's your boyfriend by the way?"
"None of your business, look, as soon as I got the money I'll give it to you but right now I don't!" Hur tror han att jag ska få tag på en så stor summa när jag bor på gatan?
"Listen really carefully now," började han och kom skrämmande nära, så nära att jag trycktes mot den smutsiga tegelväggen bakom mig "I'm giving you one week, then I'll be back, if you don't have the money you can pray for your pretty little life!" Med dessa hotfulla ord i luften så tog han ett steg bakåt och log igen. "Tell your boyfriend I said hi." Så vände han sig om och gick. Jag sjönk ner på marken. Hur ska jag få tag på pengarna? Har Harry lyckats ordna upp sitt liv? Om jag hittar honom kan jag ju alltid be om att få låna pengar från honom. Det är ingen hemlighet om att han fortfarande har känslor för mig så jag skulle nog lätt kunna övertala honom att låna mig lite.

Harry
Hittills hade allting gått felfritt. Det var min första dag på bokhandeln och om en timme så är det lunch. Jag log för mig själv medan jag ställde böcker som precis hade kommit in, på deras platser. När ingen var nära mig så läste jag baksidan av böckerna och önskade att jag hade pengar redan nu så att jag kunde köpa några. Jag kanske kan köpa någon klassiker efter min första lön? Som en belöning för att jag har klarat av en vecka utan att röka eller dricka, skaffat ett jobb och börjat ordna upp mitt liv. Hemma var mitt rum fyllt med alla möjliga böcker. Nu när jag inte kunde få tag i dem längre så kan jag alltid påbörja en ny samling. "Harry, you can take your lunch break now!" Ropade Ruby bakom disken och avbröt mina tankar.
"But it's an hour left." Svarade jag oförstående och kollade på klockan för att försäkra mig om det.
"There's only a few customers today so take your break now if you'd like to or else you can wait an hour, it's up to you." Sa hon med ett värmande leende. Jag nickade och började gå mot kontoret bakom disken.
"I'll take it now then." Maggie hade packat ner en matlåda innan jag gick och jag kunde knappt vänta för att se vad hon hade lagat den här gången.

Jag var helt uppslukad i boken som jag höll i och hade inte märkt Ruby när hon kom in i rummet. "Do you like it?"
"What? The book?" Hon nickade. "Yes, sorry, it was in one of the open boxes here, I didn't mean to sit here for so long or read it, I'm sorry." Tänk om jag förlorade mitt jobb nu? Hur länge hade jag suttit här om jag har läst 53 sidor?
"It's okay, we have lots of copies to put out in the store, keep this one here in the office, you can read it during your break."
"Really?" Hon nickade leendes. "Thank you! I'm sorry if I was here too long, I'll start working immediately!"
"It's okay, you're only fifteen minutes late." Jag spärrade förfärrat upp ögonen oh skyndade mig att ställa mig upp. Jag la en post-it lapp som bokmärke och skyndade ut när boken låg i en utav skrivbordets lådor.

I can't change, del 13

Jag rättade till den vita t-shirten och såg ner på de nya svarta jeansen som satt åt nästan för tajt. Jag såg mig nervöst i spegeln och drog handen genom mina lockar ett par gånger. Drog in ett djupt andetag och andades ut i ett försök att lugna ner mina nerver. Det kommer gå bra, vad är det värsta de kan säga? Nej? Då är det bara att leta vidare! Klumpen i magen minskade inte av den tanken. Just den platsen gör mig så nervös för att jag brukade vara där jämt med de personerna som jag brydde mig om och älskade gränslöst men jag var den som kastade bort allt. Det är mitt fel. Tänk om jag får jobbet där men inte klarar av det? Tänk om personalen känner igen mig? Tänk om de frågar mig varför jag inte är där längre och vart mamma är? Tänk om mamma inte har varit där sedan jag lämnade dem? Tänk om Gemma hade slutat läsa? Tänk om hon inte har rört den där högen av böcker i hennes rum sedan jag lämnade dem och de har legat där och dammat sedan dess? Så många frågor och så få svar. Koncentrera dig nu! Fokus! Jag presenterar mig själv och svarar så gott och ärligt jag kan på deras frågor så får resten lösa sig självt.

George var mig hack i häl när jag gick in i den lilla bokhandeln. Den såg ut precis som jag kom ihåg den. Hur lång tid har det gått sedan jag sist kom hit? Ett och ett halvt år kanske? "Mr Styles?" Jag hoppade till och såg ner på den gamla damen som sträckte fram handen mot mig. Jag skakade den och log mot henne. "I'm Ruby Kent, the owner of the store."
"Nice to meet you mrs Kent."
"Oh please just call me Ruby!" George nickade kort mot damen innan han vände sig mot mig och la en hand på min axel.
"Good luck, I'll be in the coffee shop across the street!" Jag nickade och Ruby började gå mot disken. Osäker på vad jag skulle göra stapplade jag efter henne och försökte få kontroll över mina nerver. Den här bokhandeln har alldeles för många minnen. Den kunde ha haft fler men jag förstörde allt. Plötsligt kände jag ett extremt sug av en cigarett, till och med alkohol kändes väldigt lockande just nu trots att jag hade lyckats hålla mig borta ifrån det sedan jag flyttade till Maggie och George.
     Vi kom in till ett litet kontor bakom disken, hon satte sig på stolen bakom skrivbordet och jag slog mig ner mittemot. "So you're looking for a job mr Styles, can I ask you why you chose this place in particular?"
"Just call me Harry, and I chose it because I've always loved books." Jag svalde hårt och mumlade fram nästa mening, "I used to come here a lot with my mum before, unfortunately not anymore as we lost contact."
"I'm sorry about that, so what do you want to do here, more specifically?"
"I can do anything really, I'm just trying to get my life back on track and a job would be really helpful right now."
"How come?" Lika bra att vara ärlig.
"I'll be distracted from my own thoughts and everything that's going on around me, I'll make money and either pay rent to Maggie and George or pay for everything they've done to me and move out, get my own place and just, live." Det sista sa jag i en lite svagare ton.
"Sounds good so far, tell me, what have you worked with earlier?"
"I used to work in a bakery and I really loved it there, my boss Barbara was really nice and I enjoyed it."
"How come you quit?"
"My life took an unexpected turn, I was only sixteen, not knowing what I really wanted out of my life so I listened to persons that I should've stayed away from." När jag sa det så dök en bild av Nettie upp för mitt inre och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade henne så att det gjorde ont.
"Well mr Sty- uhm, Harry, what do you say about working here for two weeks, see how that works out and if it's good and we're all happy you'll get the job? You'll get payed every month and if you don't get a job here after these two weeks I'll pay you for what you've done that far of course, how does that sound?" Som musik i mina öron! Klart att jag inte kommer säga nej!
"Sounds great, thank you so much Ruby, I won't disappoint you!" Lovade jag. Vi reste oss upp igen och skakade hand ytterligare en gång.
"I'll see you tomorrow at nine am sharp then!" Jag nickade och vi sa hej då sedan så lämnade jag rummet och byggnaden. Med snabba steg gick jag mot George för att berätta den glada nyheten. Äntligen så börjar jag med något vettigt i mitt liv!

I can't change, del 12

Lukten utav pannkakor fyllde rummet. Jag blinkade bort sömnen och såg mig omkring i det rymliga rummet. Allt gick i vitt och ljus grått. Sängen jag låg i var så bekväm att jag övervägde att aldrig någonsin gå upp. Ett skrivbord och en stol stod på andra sidan. En anslagstavla hängde över skrivbordet. En garderob stod i hörnet mot samma vägg som skrivbordet. Ett stort fönster tillät rummet att förbli ljust under dagstid. Ett nattygsbord var bredvid sängen och en matta täckte den största delen utav trägolvet.
     Jag satte mig långsamt upp i sängen och rufsade om lockarna. Mina kläder från gårdagen låg slängda över stolen och de nya som George hade köpt låg prydligt i garderoben. Efter att ha sträckt på mig och gnuggat bort sömnen från ögonen så reste jag på mig och öppnade garderoben. Det är en konstig känsla att bara kunna gå upp på morgonen och öppna en garderob igen.
     Det mesta såg för kort ut på mig men jag lyckades rota fram ett par byxor och en tröja som passade mig hyfsat bra. Jag får ha samma jacka som jag har haft den senaste tiden. Jag gick in till badrummet och hittade en tandborste och tandkräm i skåpet ovanför handfatet. Borstade tänderna från morgonlukten och drog fingrarna genom håret ännu en gång. Jag behöver verkligen klippa mig snart! "Harry? Are you awake darling? It's breakfast!" Ropade Maggie nedifrån.
"I'm coming!" Jag la allt på sin plats och gick ner. Trappan knakade lätt men det är ett gammalt hus så vad ska den annars göra? "Maggie it smells lovely!" Berömde jag när jag kom in till köket.
"Oh, it's just pancakes darling, have a seat!" Jag slog mig ner mittemot George. Maggie la upp pannkakorna på en tallrik och ställde den i mitten. "I expect this plate to be empty, no one leaves the table before it's done!" Sa hon och pekade på högen som jag inte trodde att jag skulle ha några problem med att sluka i mig. "When we're done we're going shopping, you need clothes and such!"
"You don't need to buy me anything!" Svarade jag snabbt och la upp tre pannkakor på min tallrik och började äta. "Can you please help me get a job somewhere?" Frågade jag och såg på George som genast fick ett brett leende på läpparna och nickade.
"Of course! What would you like to work with?" Jag tänkte efter en stund och ryckte på axlarna.
"I've always liked books and music but I can do anything really, I just want a job so I can fix a few things with my life already."
"I think we can do that and I also think I know the perfect place, at least for a while!"

Vi lämnade ännu en affär med två påsar. "I really don't think that I need anymore!" Sa jag och tänkte på alla jeans, tröjor, strumpor, underkläder och till och med pyjamasbyxor som jag precis hade fått.
"Not yet darling, we still need to buy you shoes, a proper jacket and a beanie or two, maybe some gloves as well!" Trots mina protester så fortsatte vi in till en skobutik och gick inte ut därifrån förrän jag hade köpt ett par bruna skor. George sa att han skulle ordna med en sak och försvann. Maggie drog med mig in till ännu en affär där hon vägrade låta mig gå ifrån förrän jag hade köpt en jacka, två mössor och ett par vantar.
"I really don't feel comfortable with you paying all of this for me!" Hon viftade bort det jag sa och pekade framför oss.
"George's coming and with that smile I assume that he got a yes!"
"A yes for what?" Frågade jag oförstående men hon bara gick framför mig till bilen där vi lämnade av alla påsar och låste bilen igen. "What's going on?"
"You see that bookstore over there?" Frågade han och pekade tvärs över gatan. Jag fick en klump i magen när jag såg den. Mamma tog alltid med mig dit när jag var liten för att jag alltid ville ha fler böcker. Jag nickade och blinkade bort tårarna när jag tänkte på mamma som jag inte har sett på evigheter. "Well, they are going to give you an interview to tell them a little about yourself tomorrow!"
"What? Like, for a job?" Han nickade. "Thank you George, when?" Plötsligt kände jag mig väldigt stressad.
"Tomorrow around three o'clock, I'll drop you off!" Maggie slog ihop händerna och log.
"Well then, let's go home and celebrate with a lovely lunch and dessert!"
_______________________________________________________________
Nu så! Nu är jag tillbaka och uppdaterar varannan dag, dock så kan det hända att jag inte kan på grund utav att det är för mycket i skolan men om jag någon gång hoppar över en dag så skriver jag dagen efter! Ska göra mitt bästa för att hålla det så regelbundet som möjligt! x