Don't give up, del 25

Harry
Jag kan inte förneka att Samantha är rätt så söt, visst hade det varit bättre om hon hade varit några år äldre än mig men nu är det som det är!  "Sam, do you have a boyfriend?" slängde jag ur mig utan någon vidare eftertanke.  "Ehm.. no.. why?" frågade hon och vände sina ljus bruna ögon mot mig.  "Well I want to ask you if you want to like ehm you know go on a date with me but I thought you had a boyfriend so yeah basically that's it.."  "Oh.. well I'd love to go on a date with you!" svarade hon med ett leende som jag besvarade på en gång.

Samantha
Åh herregud Harry Styles frågade mig om jag vill gå på dejt med honom!  Jag började genast fundera på om jag skulle hinna blondera håret eller om jag skulle hinna låta det bli choklad brunt och naturligt igen.  Eftersom han inte sa något med datum antog jag att han inte tänker på en dejt inom närmaste framtiden så jag kanske hinner få tillbaka min naturliga hårfärg, jag vill ju inte gå ut med Harry Styles med halva håret brunt och halva blont!  "Do you think I should dye my hair to blond again or keep it brown?"  Jag bestämde mig för att fråga vad han tyckte var snyggast.  "It doesn't matter, you are beutiful in both" svarade han och log det där typisa Harry leendet som jag älskade.  "Keep it natural and brown this time!" sa Emily och först då blev det uppenbart för mig att alla satt och lyssnade intresserat på min och Harrys samtal, till och med Liam som förut varit så inne i sina Toy Story filmer. "So a date huh?" frågade Louis och la till, "Fun if everything goes okay let's double date sometime!" "Fun!" höll Harry med och drog mig närmare. Liam skruvade på sig, tydligt obekväm. Vi satt så en stund till tills pappa smsade mig och ville att jag och Emily skulle ut för att han skulle kunna skjutsa hem oss. Efter alla kramar tog vi på oss ytterkläderna och gick ut till vinter mörkret och pulsade fram i snön till pappas bil. Runt halv tolv låg jag i min säng och stirrade tomt i väggen bredvid sängen. Jag låg sådär en lång stund och tänkte på Harry och hur fort allting hade gått. Från den dagen jag var fast i dem smutsiga och gråa källaren till att jag ikväll hade suttit helt avslappnat med vänner och idoler och haft en helt normal filmdag/kväll. Det var ingen tvekan om att det här var bland de lyckligaste dagarna i mitt liv. Hoppas allting fortsätter så för just nu vill jag inte att något alls ska ändras förutom mitt förhållande med Harry för det vill jag ska gå framåt!

Förlåt förlåt förlåt!

Förlåt för den kassa uppdateringen men livet kom emellan!  Har haft prover och läxor hela veckan och knappt haft tid för något annat, imorgon är mitt sista prov för en och en halv vecka ungefär och då kommer jag kunna uppdatera så mycket mer!  

Don't give up, del 24

Resten av dagen blev ganska lugn.  Vi satt och kollade på filmer och eftersom Liam tjurade tills han fick välja blev det Toy Story maraton.  Det visade sig att Emily och Samantha älskade Disney filmer och under resten av tiden satt jag och funderade på om det var bättre för henne om hon fick vara med Liam istället.  Men bara tanken på att lämna henne gjorde ont, skulle jag klara det?  Emily tryckte sig närmare mig och lutade huvudet mot min bröstkorg, jag la armen om henne och la försiktigt kinden mot hennes hjässa.  Harry och Samantha satt och kivades med varandra om hörnet av soffan, han bar bort henne och hon kittlade honom tills han gav upp och så fortsatte det.  Liam satt som förtrollad och kollade oavbrutet på TV-skärmen och Niall satt med en chipsskål i knäet.  Zayn försökte ta en lite då och då för att retas och Niall slog hela tiden bort hans hand och gav Zayn en ilsken blick.  

Niall

Zayn försökte hela tiden ta mina chips och till slut blev jag irriterad, det var mina inte hans!  Okej, det var Louis egentligen men det var faktiskt jag som hade hittat påsen!  Ännu en gång sträckte han sig efter en och jag försökte bita honom men han var för snabb och drog sig undan.  "If you try to steal from me one more time your a dead man!" varnade jag.  "Come on just one!"  "NO!"  Zayn skrattade och vände blicken mot TV:n.  "Zayn I think I have another bag in the kitchen somewhere" sa Louis och slängde en blick på Zayn som hoppade upp från soffan, jag var snabbt på fötter jag med, chipsen var nästan slut och jag ville ha mer. 

Emily

Vi hörde Niall och Zayn öppna och stänga skåps dörrar och rota runt i köket på jakt efter deras älskade chips.  Snart hörde vi ett glädjetjut och det dröjde inte länge förrän dem kom springandes, Zayn med påsen i handen och Niall efter honom som försökte få tag på den.  Dem sprang runt bordet tills Liam sa till, "Boys I'm trying to watch, go and play somewhere else!"  "Sorry dad!" svarade Niall sarkatiskt, "But tell Zayn that those are mine!"  "Zayn give him whatever he wants.." muttrade Liam och lät som min pappa brukade göra när han hade blivit trött på mina och Matts tjafs, som jag oftast vann.  "But he ate a bag by himself!" försvarade Zayn sig och tog upp armen så att Niall inte nådde dem.  "Then share!" föreslog han och fortsatte kolla.  "If you don't steal everyone or try to bite off my hand can we share.." sa Zayn uppgivet.  "No the whole bag!"  "Either we share or I take everything!"  När Niall förstod att han skulle förlora kompromissen om han inte gick med på att dela, nickade han, "Fine.. we'll share.."  

Samantha

Jag satt alltid i soffhörn om det fanns någon och tänkte inte ge mig nu när Harry försökte få bort mig därifrån.  Det gick inte att dölja hur lycklig jag var, här satt jag helt avslappnat och kollade på filmer med mina idoler och min bästa vän.  Det går verkligen inte att beskriva känslan.  Harry lyfte än en gång upp mig och jag försökte klamra mig fast men fick inte tag i någonting att hålla i.  "It's my corner!" sa jag och sprattlade för att han skulle släppa mig men Harry var mycket starkare än vad han såg ut att vara och bar mig enkelt till slutet av soffan, satte ner mig  där och sprang tillbaka till hörnet, jag kastade mig snabbt ditåt och la min arm där precis före han satte sig ner.  "You're sitting on my arm!" skrek jag och försökte dra undan armen.  Han ställde sig upp och jag tog snabbt chansen och satte mig där.  "HA!  Got it!"  "No way!  You're cheating!" utbrast han och försökte lyfta upp mig men jag kittlade honom.  "It's not fare!" frustade han mellan skratt attackerna jag började skratta jag med, "Life isn't fare haven't anyone told you that?"  "I might have heard it somewher..." medgav han och satte sig bredvid, "Fine you won but just wait until next time!" sa han uppgivet.  Jag gav ifrån mig ett glädjetjut och slog upp nävarna i luften.  Han skrattade åt mig och vände blicken mot TV-skärmen.  

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Har den sämsta fantasin i världen just nu men eftersom det har varit drama i hela den novellen bestämde jag mig för en lite gladare del!

Don't give up, del 23

Emily
Varför tog det så lång tid för dem att komma tillbaka?  Det känns som om jag förstörde deras vänskap och den tanken förstörde det lilla vettet jag hade kvar och jag bröt ihop igen.

Louis
Jag bestämde mig för att gå hem till honom, det är ju det normala människor gör när dem är sura, drar hem.., är dem hemma springer man ju till sitt rum och drämmer igen dörren, det är i alla fall så jag gör..  Jag körde upp på uppfarten, steg ur bilen, gick fram till dörren och bankade på.  När han inte öppnade bankade jag på med ena handen och tryckte in ringklockan med andra.  Sen bestämde jag mig för att gå runt huset, till altanen.  Jag var snart framför glasdörren på baksidan och knackade försiktigt på där, inget svar..  Vart var han?  Jag gick tillbaka till bilen och satte mig, fast besluten att vänta på honom tills han kom tillbaka.  Under tiden satte jag i en CD skiva och sjöng med till Robbie Williams låtar.

Liam
Efter att ha sprungit i ungefär en och en halv timme var jag en halvtimme bort hemifrån.  Jag satte mig ner på en bänk i närheten och andades ut, det var inte bra att ta i så när jag inte hade tränat på ett tag.
Jag satt kvar på  bänken och andades ut en stund till men till slut reste jag mig upp för att fortsätta den sista biten hem.

När jag kom fram var Louis bil på uppfarten, vad gör han här?  Kan dem inte låta mig vara?!  Jag närmade mig försiktigt och såg att han han sov, tillbakalutad på nackstödet och gapade  det klassiska sättet att somna på i en bil.  Utan att bry mig om honom smög jag snabbt in i huset och uppför trappan för att duscha.
Den svala duschen dröjde inte lika länge som jag hade hoppats på och när jag kom ut igen från badrummet, påklädd och klar såg jag genom fönstret att Louis fortfarande var kvar, han kan få vara där en stund, jag tänker inte prata med någon idag!  Istället för att göra det jag borde göra, gå ut och prata med honom, gick jag ner till köket och gjorde en macka.  Med en macka på tallriken och ett glas mjölk gick jag in till vardagsrummet och slog mig ner framför TV:en.

Louis
Jag såg förvirrat omkring mig och förstod att jag hade somnat.  Jag stängde av musiken och steg ur bilen för att ännu en gång testa min tur och se om han hade kommit hem under min lilla tupplur.  Det dröjde en stund men till slut öppnade han.  "Finally awake?" muttrade Liam surt.  "You have to follow with me and talk with Emily" svarade jag och struntade i hans fråga.  "Why? She's your girlfriend, you're supposed to talk to her!"  "But she wants to talk to you.."  "And I don't want to!  What will you do about that?  Force me?" frågade han med ett  sarkatiskt tonfall.   "Oh stop being so angry and come with me!"  "Fine!  I'll talk to her..!" svarade han upppgivet och gick ut till bilen.  Det hade börjat dugga.

Emily
Dörren öppnades och jag sprang ut till hallen.  "You can talk alone in my room if you want to.." mumlade Louis tonlöst och pekade på dörren in till hans rum.  Jag nickade och gick in dit med Liam efter mig, väntade tålmodigt tills han hade stängt dörren och började, "Is it my fault you're mad all the time?"  Han svarade inte och såg ner på hans fötter som om det var något jätte intressant.  "So it is.." antog jag till slut.  "But why?"  Han svarade fortfarande inte.  "Liam please talk to me!  Why?"  "Because I like you and I thought that you liked me but when you saw Louis.." där slutade han och jag började gråta igen.  "Sorry" snyftade jag fram, han fortsatte att stå där som en känslolös robot och stirra ner på hans fötter.  Jag sa inget mer och väntade på att han skulle börja den här gången.  "I've tried to accept your and Louis relationship but it's hard!  Hard to watch you happy with him while I'm wondering if you would be as happy as you are with him but with me insted, now when you know can I go?"  Sen vet jag inte vad som hände med mig, det var en impuls, som om jag tyckte synd om han att jag reagerade med att göra så.  Jag gick upp från sängen jag hade suttit på, fram till Liam och kysste honom.
När min hjärna började arbeta igen slet jag mig snabbt loss från hans grepp runt min midja, vad höll jag på med?!  Utan ett ord öppnade han dörren och lämnade rummet, jag sjönk ner på golvet bredvid sängen med ansiktet i händerna och grät, vad hade jag gjort nu..?

Liam
Jag vet inte riktigt varför jag lät det hända, känslorna för henne tog över helt enkelt.  Men nu när Louis skyndade fram till mig med dem andra efter sig och frågade om hur vår pratstund gick, skämdes jag otroligt mycket, vad jag hade gjort mot min bästa vän var själviskt och elakt.  "What's wrong?" frågade Niall.  Jag svarade inte, Louis trängde sig förbi och in till hans rum där Emily satt och grät.  Jag stod som fastfrusen och väntade på att han skulle få ett utbrott.

Louis
"Emily, honey what's wrong?  What happend?" frågade jag förskräckt och satte mig ner bredvid henne.  Hon såg upp på mig och snyftade fram, "Please don't hate me.."  "Why would I hate you?"  "I don't know what happened I..."  "You what?"  "I kissed him, it was an impuls, it didn't mean anything!"  Jag visste inte hur jag skulle reagera men till slut frågade jag helt lugnt och sansat, "Why..?"  "Because.., because.., it felt like it was my fault that he's upset all the time and then I don't know what happened, I'm so so so sorry!"  Jag bara drog in henne i en kram och sen satt vi där tills hon hade lugnat ner sig.
När Emily slutade gråta ropade jag till Liam att komma in.  Jag hörde killarna och Samantha prata med honom utanför och till slut kom han in.  "I'm sorry Louis I shouldn't have let that happen!"  "Liam I know this situation is hard for you and.., I'm sorry if it feels like I stole your girl"  "I think we're even.." skämtade han och Ems började skratta tyst, "So you're not mad at each other or me..?" frågade hon försiktigt.  "As long as this don't happen again..no" svarade jag efter att ha tänkt efter en stund.  Jag vet inte riktigt om jag menade det men tids nog skulle jag väl få reda på det!
---------------------------------------------------------------------------------------
Okej den här delen.., jag vet inte vad det är för fel på den, det känns som om novellen börjar spåra ur lite och inte alls följer det jag hade i tankarna först!

Don't give up, del 22

Vi kom fram och jag tryckte in ringklockan, ett "Come in!" hördes och Samantha tog ett djupt andetag och lät mig sen öppna dörren.  Jag har varit här flera gånger innan så jag sparkade vant av mig skorna, hängde upp jackan, väntade en stund på Sam och sen visade jag vägen in till vardagsrummet där dem satt.  "Hi!" hälsade jag med ett leende mot alla som satt där och gav Louis en puss.  "Now who do I want to meet?"  Han skrattade tyst.  "Don't get mad.."  "Why would I get mad?"  "Beecause there's no one you have to meet.."  "WHAT?!" utbrast jag, hade jag sprungit hit hela vägen för ingenting?  "Told you it wasn't a good idea!" sa Zayn med en nonchalant axelryckning.  "I missed you so I wanted you to hurry up that's why I wanted you to hurry.." svarade Louis.  "Aw, that's just so.." började jag men jag hann inte klart förrän Louis sprack upp i ett leende, "Just kidding.., or yeah it was true but the real truth is.. Cher you can come now!" det sista sa han med en lite högre ton och jag gav han en frågande blick.

  Ett "Hi" hördes bakom mig och när jag fick syn på Cher Lloyd tappade jag hakan.  Herregud stod jag framför min idol?!  Hon skrattade och kom fram till mig och kramade om mig.  När hon släppte förklarade hon hela situationen.  "I'm in London for two more hours, Louis asked me if I could come and say hi to you because you're apperently a fan and I would never let a fan down so I came"  Jag bara glodde på henne, helt mållös.  Louis la armarna om mig bakifrån och pussade mig på kinden, "I know that everyone want to meet their idol so I made your dream come true, still mad at me for making you run all the way?"  "Oh my god.." var allt jag fick ur mig och jag hörde killarna försöka hålla sig för skratt, inte för att dem lyckades så bra då..

Louis
Vi satte oss ner igen, Cher och Emily började samtala ivrigt med varandra om klädsil, Chers musik stil och massa andra saker.  Jag kollade upp på Samantha som fortfarande stod upp och såg på oss en efter en.  "Sam why are you standing?" frågade jag och hennes kinder bytte till en illröd färg, hon satte sig ner på en gång.  "Sorry.., it's just that.. I know that we meet after that... ehm.. horrible  time but I'm still a fan I just can't get that I'm sitting in the same room as you!"  "Well we'll be hanging  out a lot of times after this so I think you'll get used to it" svarade Liam vänligt.

Snart ursäktade Cher sig, hon måste åka för att hinna till ett möte utanför London.  Än en gång kramades hon och Emily, jag tog ett kort på dem, dem sa hejdå och så gick hon.  Emily kastade sig på mig med en kram och en puss rätt på munnen så fort dörren stängdes, "THANK YOU THANK YOU THANK YOU!I LOVE YOU!"  Jag skrattade bara, det var så underbart att se henne så lycklig.

Liam
Jag var jätte glad för Emily och Louis skull men jag kunde inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om jag och hon var tillsammans, om det var vi två inte dem två.  När hon kastade sig på Louis så där blev det lite för mycket för mig och jag reste mig upp för att gå in till köket och dricka någonting.  Harry följde genast efter.  "Liam are you okay?" frågade han så fort vi var inne i köket.  Jag nickade, "Yeah.. just thirsty that's it.." mumlade jag och tog fram ett glas och hällde apelsinjuice i den.  Jag lutade mig mot diskbänken och drack medan Harry stod och granskade mig, "What?" frågade jag till slut och kunde inte dölja irritationen längre.  "I just don't believe you.." mumlade han skamset.  "THEN DON'T!" skrek jag, drämde ner glaset och sprang ut.  Det utbrottet skulle inte alls komma där men jag kunde inte hålla inne det längre.

Jag sprang hela vägen hem och bestämde mig för att göra något som alltid hjälpte mig få ut ilskan.  Jag bytte om till träningskläder, satte in lurarna i öronen och gick ut igen för en springtur.

Harry
Liams utbrott skrämde mig.  Alla stod snart i köket och ville veta varför Liam hade sprungit ut så där.  "Nothing.." mumlade jag bara men dem gav sig inte.  "FINE!  He got upset because I asked him how he was and apperently he wasn't okay!"  "Why weren't he?" frågade Louis förvånat.  "What do you think?  You aren't so.. ehm.. discret with your relationship and Liam seem to have feelings left for Emily even if he try to hide it!" nu var det Zayns tur att förklara allt.  "Oh.." var allt Emily och Louis fick ur sig sen började Ems gråta.  "Everything is my fault..!" snyftade hon och Samantha började genast trösta henne.  "No it isn't!" svarade Louis, "I should've talked more with him.. Samantha can you please take care of Emily?  I'll go out and look for him, we need to talk!"  Samantha nickade och drog med sig Emily in till vardagsrummet men där slet hon sig loss.  "No!  It's my fault I need to talk to him!" protesterade hon.  Louis tänkte efter en stund men nickade till slut, "I'll find him and tell him that you want to talk, wait here!" sen försvann han ut.

Don't give up, del 21

Jag och Samantha satt i matsalen, hon åt men jag satt bara och rörde ointresserad om i maten.  "Why aren't you eating?  It's something good finally and you don't eat!"  "I'm just not hungry.." mumlade jag och la ner besticken.  "We'll be in school until five o'clock you have to eat!"  "I'll just buy something in the cafeteria later if I get hungry.."  "Okay.. what's wrong?" frågade hon.  Jag tog upp mitt glas med vatten, drack, lade ner den och tänkte efter en stund före jag svarade, "I'm just so confused.. how can someone like Louis like me..?"  "Because you're stunning, smart, funny.., and yeah you name it!"  "Thanks but he's... okay whatever.."  "What?"  "He's just so..perfect.."  "Everyone have their flaws.., you're just to in love to notice his!"  "Okay, name one!" uppmanade jag.  "I can't come up with something now.." mumlade hon uppgivet.  "Are you done?" jag nickade och vi gick för att lämna tallrikarna.

När skoldagen äntligen var över gick vi sakta hemåt.  På vägen kom två tjejer springandes mot oss.  "OH MY GOOD!!"  Jag hoppade till och kollade upp på dem.  "YOU'RE LOUIS TOMLINSON'S GIRLFRIEND!! OH MY GOD!!" skrek dem i kör och hoppade upp och ner, jag ryggade skrämt bakåt.  "I'll tell him you said hi.." mumlade jag och trängde mig snabbt förbi.

Samantha
Det märktes på Emily att hon blev livrädd när tjejerna började hoppa och skrika framför henne.  Hon ursäktade sig med att hälsa till Louis från dem och vi skyndade förbi.  Men dem hade inga planer på att ge sig och skyndade ikapp oss.  "Can we take a picture with you?" frågade den rödhåriga och log ivrigt.  Ems skakade på huvudet, "I'm sorry I don't take pictures with the boys fans!"  "Oh..please please please?!" tjatade den brunhåriga och ställde sig i vägen för oss.  "No, I'm sorry!"  Det märktes att hon var obekväm med situationen.  "Girls we really have to go, we're still normal teenagers with a bunch of homeworks, but we'll say hi to the boys from you!" lovade jag och tog upp min mobil, "Let me take a picture on you to show them who said hi!"  Dem ställde sig en aning besvikna men ändå glada, mot varndra och kollade glatt in i mobilens kamera.  Jag tog kortet visade dem och sa att jag raderar den så fort killarna hade sett den sen sa vi hej då och gick.

"Nice save!" sa Emily uppskattande och gav mig en vänskaplig knuff, "Do you want to meet the boys with me today?" frågade hon och jag tappade hakan, jag är fortfarande en directioner!  "YES OMG YES!!" skrek jag och hoppade omkring som en galning vilket vände en hel del blickar från dem förbipasserande.  Emily skrattade åt mig, "Take it easy don't give yourself a heart attack or something now!"  Jag började sjunga på deras låt Heart attack vilket fick henne att skaka med en spelad irritation på huvudet, "Sometimes I wonder what the hell is wrong with you.." skämtade hon.  "I'm a directioner!" svarade jag och fortsatte på låten och hoppade upp på en bänk där jag började dansa.

Emily
Samantha är väldigt oförutsägbar och helt galen men samtidigt är det ju därför vi är så bra vänner, vi är likadana.., fast till och med jag måste erkänna att hon är tusen gånger värre än mig!  Hennes lilla uppträdande fick många att stanna till och kolla på henne, vissa skrattade och andra bara stirrade på henne som om dem funderade på om dem skulle ringa ett mentalsjukhus eller inte.  Okej nu får det räcka, det var för många som tog upp mobilerna och filmade.  Jag gick och drog ner henne från bänken, "You're insane!" skrattade jag.  "I'm living while I'm young!" skrattade hon glatt och började sjunga på Live While We're Young men den här gången utan en dansföreställning, tydligen räckte det med en långsam version av den medan vi gick mot Sams hus.  Nu kunde jag knappt vänta tills vi skulle träffa killarna, jag hade sett Louis på morgonen senaste gången men jag saknade honom redan.

Det dröjde inte länge förrän vi var på väg mot Louis hus.  Äntligen skulle jag träffa honom igen!  Samantha var överlycklig och jag förstod henne jag skulle också bli helt utom mig om jag skulle få träffa Cher Lloyd eller Little Mix!  Då ringer Louis, "Hi babe!"  "Hey!"  "Honey there's someone here I think you want to meet so hurry up!"  "WHO?! And is it okay if Sam comes?"    "Yes of course, you'll see when you're here!" svarade han mystiskt.  Vi sa hejdå och la på, sen tog jag Samanthas hand och började springa.  "Why are we running?"  "Louis says that it's someone at his place who I want to meet I don't know who but hurry!!" skrek jag uppspelt och började springa snabbare.

En liten paus på en dag eller två!

Jag är jätte ledsen över den dåliga uppdateringen men jag har vart/är sjuk och orkar inte sitta vid datorn tillräckligt länge för att få ihop ens en hyfsat bra del, därför tar jag en liten paus på en eller två dagar för att jag ska hinna bli helt frisk och kunna skriva ordentlig!  Som sagt, är jätte ledsen för det men fortsätt kika in så att ni inte missar när en ny del dyker upp, ha det bäst!

Don't give up,del 20

Emily
Nästa morgon smsade Louis och sa att jag och Matt skulle komma ut när vi var klara, vi gjorde oss snabbt i ordning och gick ut.  Han skjutsade oss till skolan och insisterade på att jag skulle leta upp Lisa så att han kunde prata med henne.  Efter en stunds tvekan visade jag honom vägen dit hon hade sitt skåp.  Jag gick och lämnade jackan och väskan, hämtade böckerna jag skulle ha nu och skyndade tillbaka till Louis som satt på en av bänkarna där och spelade på sin mobil.  Jag satte mig på bänken jämte.  "What are you planing to say?" frågade jag och bröt tystnaden.  "I'll tell her to stop hacking on you and that it wont make me like her more but the opposite and that she have to realise that we are togheter and accept that!"  Just då han hade pratat klart kom Lisa gåendes.  "Is it her?" frågade han och nickade diskret mot henne, jag nickade och Louis ställde sig upp och gick mot henne, jag var ganska snart bredvid honom. 

"Lisa?" började han och hon ryckte till när hon såg honom.  "Holy shit it's you!"  "Yes it is me and I want you to leave my girlfriend alone.  The fact that you stalk her and want her to break up with me wont make me like you more, I will start hating you so stop it!  Got it?!" det var nog första gången jag hade hört Louis vara så arg.  "Yes but I seriously don't think you match as a couple!"  "And I seriously don't care about your oppinion just leave her alone!" högg han tillbaka.  Hon bara ryckte kaxigt på axlarna och la armarna i kors.  "Will you stop or do I have to talk to your parents and the principal? I'll do it if you don't leave Emily and her brother alone!"  "Matt is the one who have to leave me alone!  Hi hitted me and I almost broke my nose!!"  "Beause you called his sister a slut and if it was someone who ad talked about my sister that way I'd kill that person!"  "I guess you're right about that but the principal will vall their parents I just came from his office.." medgav hon och log.  "Will you leave them alone?!" frågade han otåligt och hon nickade, "Yeah yeah whatever!"  "Good!  Now Emily can you show me the principals office so we can fix this mess or will you be late?"  "No I'll just talk to my teacher later.." svarade jag.  Han tog min hand och vi gick mot rektorns kontor medan alla kollade med uppspärrade ögon på oss och våra sammanlänkande händer.

Rektorn blev sur först och insisterade på att ringa våra föräldrar men Louis fortsatte babbla på om hur Lisa hade startat det hela och att till och med han som var rektor borde förstå att han inte heller skulle vilja höra någon prata så om hans syster.  "Come on just let it go for this time!  Matt wont even talk to her anymore!" sa Louis efter en stund.  Rektorn fortsatte trumma med fingrarna på bordet med ett allvarligt ansiktsuttryck.  "Just give the kid a break!  Let it go and he wont bither her anymore if she doesn't do anything he wont either.  Come on mr..."  "Cliff" fräste han surt.  "Mr Cliff don't call their parents, I'll talk to Matt and he'll apologize for what he did to Lisa and then everythimg is forgotten don't make kt bigger than it actually is!"  "Okay okay, talk to him and let him apologize, I wont call anyone.." muttrade han till slut.  Vi ställde oss upp, Louis skakade mr Cliffs hand ocv tackade för hans förståelse och vänlighet sen gick vi och berättade allt för Matt.  Så fort Matt hade bett om ursäkt, vilket han inte alls var glad över, åkte Louis feån skolan efter en snabb kyss och jag släpade mig själv till lektionen, hoppas läraren förstod nu utan at jag ska behöva dra hela historien!

Don't give up, del 19

"So..., what do you want to do?" frågade jag lite utdraget.  "I would love a tour around the house!" svarade han med ett flin.  vi började gå runt, "Here's a bathroom, next to the door as you see.., and heres the kitchen and the livingroom.." fortsatte jag och pekade på två dörrar på vänster sida.  "Here's my parents bedroom.., and mine and here's Matts, that's basically the whole appartement!" avslutade jag och pekade på mammas och pappas dörr som låg i slutet av hallen och min och Matts som låg på höger sida.  "Nice!" svarade han vänligt och kollade runt.  "And now?"  "Now I would love to help you with that english homework you got at the last hour of school!" Jag spärrade chockat upp ögonen, "How did you know?"  "I came to the school when you where on your way in to the classroom so I got bored and stood outside and listened and heard you got a homework in grammar then I went to that door next to your locker so no one would see me standing there.." svarade han glatt, "Now let's study!"  Den killen var helt otrolig!  Nåja, det var bara att ta fram böckerna då.

Matt
Det var inte bara Ems som hade det jobbigt i skolan efter att hennes förhållande med Louis hade offentlig gjorts, alla stirrade på mig, pekade och viskade.  Jag har ju inget med deras förhållande att göra, jag är bara Emilys tvilling!  Men jag såg att hon hade det tillräckligt jobbigt redan så jag babblade inte på om min situation utan lät henne tro att mitt liv var bra som det var helt enkelt!  "Think fast!" ropade Jeremy och kastade en fotboll åt mitt håll, jag hann inte flytta på mig och fick den i huvudet, "What the hell?!"  "i told you to think fast!" försvarade han sig snabbt, jag orkade inte med något små tjaffs så jag skrattade bara och lät han tro att det var glömt, hämnden kommer sen!  Lisa, från årskursen över oss, skyndade förbi mig och krockade med mening in i min axel, "What was that good for?!" frågade jag irriterat och tog tag i hennes arm för att stoppa henne.  "I didn't mean to!"  "It's empty here except from you me and Jeremy so how the hell was that an accident?!" frågade jag, nu mer irriterad än förut.  "Why do you care?" frågade hon kaxigt.  "Beacuse it's my shoulder you hitted with purpouse!"  "If you want me to apologize just tell your slut to sister to stop dating Louis!"  Ingen kallar min syster så!  Min högerkrok träffade henne rätt över näsan och hon ramlade ner och blod började forsa ner från näsan.  "Matt what the hell did you do?!" utbrasst Jeremy förskräckt och det dröjde inte länge förrän en lärare kom springandes emot oss.  "No one calls my sister a slut!" sa jag till mitt försvar.  "Yeah but no one hits a girl!"  "She started!" svarade jag och gick därifrån med ilskan kokandes inuti mig hur kunde det här bli bara mitt fel när hon pratade så om min syster!

Louis
Vi satt hemma hos Emily i deras vardagsrum och kollade på Titanic Emily satt lutad med sitt huvud mot mitt bröst och jag höll ena armen runt henne när hennes bror stormade in i rummet.  "Ems!  Is it that girl Lisa that's hacking on you all the time?!"  "Yeah?" svarade Emily oförstående,  "What?  Hacking?  On Emily?  Why?"  "Because you're dating her!" svarade hennes bror och vände sig mot Emily igen, det kändes som ett hugg i magen, hade hon problem i skolan på grund av mig?  "She called you a slut so I hitted her and she've maybe broken her ugly nose.." fortsatte Matt.  "You did what?!" Ems lät lika förskräckt som jag kände mig.  Medan hon och henne bror hade en lång diskussion om den där tjejn Lisa gick jag in på twitter och skrev: "Stop the hate on my girlfriend it wont make me love you more!" jag skickade iväg den och såg upp på Matt, "I'm going to your school tomorrow to talk with that idiot Lisa and fix this mess so your parents wont know anything about it!"  "Will you really do that?" frågade han en aning chockat.  "No Louis you wont do do anything!  You can't fix everything all the time, you have your one life to take care of we can't make you take care of our problems!" protesterade hon.  "I wasn't asking for permission" svarade jag med ett flin.  Hon skakade irriterat på huvudet, "Why are boys so stupid?"  "We're stupid on purpouse so we make you girls look smarter" svarade jag.  "WIN! HIGH FIVE!" utropade hennes bror och höjde sin arm.  Jag high fivade honom och sen började vi diskutera vad vi skulle säga och göra imorgon.  Nu ska jag få stopp på allt hat mot min flickvän och hennes familj, dem ska inte stå ut med sånt för att vi dejtar!

Don't give up, del 18

Niall
Vi spelade ända tills Emilys föräldrar ringde och Louis erbjöd sig att skjutsa henne, dem sa godnatt och gick, då var klockan redan halv elva!  "I think we should go home and get some sleep, we have an earlie morning tomorrow!" sa Zayn och reste sig upp från soffan.  "Goodnight!" fortsatte han och gick ut till hallen, "Bye, goodnight!" ropade Liam efter och började stänga av playstationet.  Jag reste mig också upp, hjälpte Liam att städa undan chips och godis skålarna och glasen med läsk, sa godnatt och drog mig hemåt.

Emily
"Emily Clarke!  Get your ass up!" skrek Matt och slog upp dörren så att ljuset från hallen stack obehagligt i mina ögon.  "Get out..!" muttrade jag och la täcket över huvudet.  "Ems, get up we'll be late for school, come on!"  En stund gick men sen hörde jag fotsteg som närmade sig och sen drogs täcket bort.  "Matt, get out from my room, immdietly!" efter det som hände igår i skolan hade jag inga planer på att gå idag, men han vägrade ge sig och för att irritera mig ännu mer tände han lampan i rummet så ljuset blev starkare.  Jag masade mig upp när jag förstod att han inte tänkte ge sig.  "Okay get out so I can get dressed..!"  "Have anyone said anything?  Yoy know.., in school?"  "No!"  "Don't lie what is it?"  Matt satte sig på sängkanten och stirrade på mig när jag stod vid mitt garderob och velade, vad ska jag ha på mig idag?  Det får inte vara uppseendeväckande!  "Some older girls are hacking on me because I'm dating Louis and he's famous so they think I'm an attention seeker.." svarade jag och kastade ett par tajta mörkblåa jeans och en oversize vit stickad tröja på sängen.  "Oh..., well your not dating him for being famous.."  "NO!  Of course not!"  "Then don't care of  what they're saying, now get dressed so we don't get late, I'm going to make breakfast!" svarade han och gick ut.  Jag bytte om och sminkade mig som vanligt, svarta sotade ögon och ljusrosa läppglans.  Mitt blonda, långa, vågiga hår satte jag upp i en bulle.  Smyckena fick bli silvrigt earcuff i ena örat och ett vanligt långt som matchade i andra, så nu var jag nog klar, jag ska bara leta upp någon ring som passar..

Två lektioner senare hade jag fortfarande inte stött på någon utav dem tjejerna, det var ju otroligt...! Varför ska min tur alltid vända så där?!  På en av bänkarna vid mitt skåp satt den ena av dem, hon som hade pratat mest igår.  Jag låtsades som ingenting, öppnade skåpet, slängde in bild grejerna och tog fram matte sakerna. Hon reste sig upp och släntrade fram till mig,  "Hello miss perfect..!" sa hon och hånlog.  "What the hell do you want?  Stop stalking me you're creepy, test yourself you might be sick in the head!" svarade jag ilsket och drämde igen skåpsdörren onödigt hårt vilket vände en hel del blickar mot oss, men allvarligt talat så kunde jag inte bry mig mindre just nu.  "Stay away from Louis okay?  He's mine!"  "Intresting, yesterday you said that he wasn't even close to hot..!" högg jag tillbaka och började gå mot matte salen.  "I'm not kididng, stay away from him!"  "I'm not kidding either when I say, fuck off!"  "Ha-ha you're so funny, seriously Emily, stop dating him!"  "No freaking way!  Why can't you understand that we love each other?  Stop being such a psycho!" svarade jag och stängde dörren mitt framför näsan på henne, när jag vände mig om satt hela min klass där och min lärare stod framme vid katedern och alla stirrade på mig.  "So kind of you to stop interumpting me and come to the class ms Clarke!" sa min lärare surt och fortsatte gå igenom någonting som jag aldrig skulle kunna lära mig ändå, jag är verkligen inte matte typen!  "Sorry..." mumlade jag och gick och satte mig bredvid Samantha.  "What happend?" viskade hon, jag letade upp en tom sida i häftet och började kladda ner, "Lisa, a student that's a year older than us is hating me because I'm dating Lou and it buggs her because she obviously is in love with the 'superstar' version of him and think she have a chance wich is bullshit!"  Sam läste klart och spärrade 

"Psycho.." viskade hon till mig. "Samantha Cooper and Emily Clarke can you please be quite!" tillrättvisade läraren och fortsatte sin ointressanta genomgång. Skoldagen släpade sig fram och när den äntligen var slut skyndade jag ut från salen. När jag kom till mitt skåp som ligger precis vid utgången, stod Louis nonchalant lutad mot dörren med armarna i kors. Så fort han fick syn på mig började han gå mot mig med ett leende. "Hi babe!" sa han glatt och la armarna om min midja, böjde sig ner en bit och kysste mig. "Hi" svarade jag efter kyssen. När jag såg upp stod alla och stirrade gapandes mot oss. Jag hämtade snabbt mina grejer så att vi kom ut därifrån så snabbt som möjligt. Sam gjorde oss sällskap halvvägs hem till mig. När jag låste upp dörren och vi gick in var pappa hemma och gjorde sig i ordning för jobbet. "Hi kids!" "Hi and please stop that kid thing.." "Hello mr Clarke" hälsade Lou vänligt. Det dröjde inte länge förrän vi var ensamma. Efter igår blev jag en aning nervös när vi blev ensamma men det som ska hända får hända!

Don't give up, del 17

Liam
Det jag hade sagt på sjukhuset stämde, jag hade spenderat den månaden med att radera mina känslor för Emily, få bort de helt och jag verkade ha lyckats jätte bra för sist jag hade träffat henne kände jag ingenting för henne.  Jag satt och spelade FIFA med Niall, Zayn och Harry hemma hos mig.  "Have anyone of you heard anything from Louis?" frågade Harry och såg för första gången på ungefär en timme, upp från skärmen och riktade blicken mot oss i tur och ordning.  "He's spending the day with Emily today, at least that is what he've told me but when I talked to him he sounded nervouse.." svarade jag och släppte inte TV skärmen med blicken under tiden jag pratade.  "Oh, well I'll text him than and ask them if they want to come over and hang, if it's okay..?" svarade han lite tveksamt och såg forskande på mig, jag kände hans blickar men vägrade att kolla på honom, "Yeah sure why not?  Text him.." svarade jag uttråkat tillbaka.

Harry
Jag smsade Louis men det gick ungefär en halvtimme före han svarade,  "We'll be over in 5!"  "He's coming!" utropade jag glatt.  "And Emily?" frågade Liam och stirrade uttråkat på skärmen.  "She's coming with him" svarade jag glatt.   "Yey.., awesome..!" sa han i samma uttråkade ton.  "Do you still like her?" frågade Zayn försiktigt.  "No, all my feelings for her are gone!"  "Then it shouldn't matter, you sound like youwant to hang yourself when you ask about her!" fortsatte Zayn och jag gav honom en varnande blick, vi visste allihop om Liams svåra situation med Emilys och Louis förhållande, varför pressade han honom så där?  "I said all my feelings for her are gone, even the friendly once!" svarade Liam med en nästan oförskämd  ton.  "Oh.., well don't you think it's a bit harsh?" nu kunde Niall inte hålla tyst längre, "Stop it you two!" sa jag och såg från Zayn till Niall, vad fan höll dem på med?  "What?  I want to know!" svarade Niall och höll fast sin blick på Liam som fortsatte stirra på skärmen som om inte det samtalet rörde honom det minsta lilla.  "Maybe but I don't really care about being nice to everyone more.." muttrade han irriterat.

Det knackade på dörren och jag sprang ut till hallen och hälsade glatt på Louis och Emily som kom hand i han och såg överlyckliga ut, det verkligen strålade om dem.  Vi gick in till dem andra i vardagsrummet  och alla hälsade glatt förutom Liam som mumlade ett trumpet 'hej'.  "So what were you guys up to the whole day?" frågade Niall och kollade nyfiket på dem.  "Oh.., ehm.., not much just...just..., chilling you know.." mumlade Louis och stammade mer än vanligt, Emily blev pion röd och kollade ner på hennes fötter som om de var det mest intressanta i hela världen.  "Oh okay!" svarade han och jag märkte att Niall inte ville pressa dem med någon följdfråga.

Emily
Vi satte oss i den stora, svarta, skinn hörn soffan.  Det kändes en aning pinsamt eftersom det där inte var något någon av oss ville prata om.  "So chilling yeah?" frågade Zayn och vickade på ögonbrynen.  "Yeah, you know watch movies and that stuff" nu var det jag som räddade den pinsamma situationen.  "What movie?"  "Twilight" jag svarade det första som kom upp i huvudet.  "Really?  You got Louis to watch Twilight?  Intresting.., so Louis what was it about?"  "Vampires.. and a girl.. a human girl.." mumlade Louis med blicken fäst på fönstret bakom Zayn.  "And what's the girls name?"  "FINE! We didn't watch any movie okay?  Whatever we did it has nothing to do with you so stop the questions!" utropade Louis och spände ilsket blicken i Zayn.  Jag kände kinderna hetta till igen, kollade ner och lät håret falla som en ridå så att ingen såg mitt ansikte längre och började pilla på mina naglar som om det var något intressant och kul.  "I knew it!" ropade Zayn.  "Zayn shut up!" varnade Louis, "It's nothing you have to do with, let it go, whatever we do it's up to us not you!"  "Lou.., I think they understood you can stop.."  mumlade jag tyst så att det knappt var hörbart men oturligt nog hade Zayn tydligen super hörsel.  "I KNEW IT!!"  "Okay.., shut up now..!" svarade jag och såg upp på Zayn.  Han och Harry brast ut i skratt och det dröjde inte länge förrän Niall skrattade med dem.  "Awesome now we all know what you two does when you're alone, cna we continue with this?" frågade Liam irriterat och nickade mot TV:n, dem höll på att spela FIFA.  "You'll never beat me!" svarade Louis och tog upp den andra kontrollen, "Best of tree?"  "Let's go!" svarade Liam tävlingsinriktat och startade en ny match.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Ingen jätte lång del men livet kom emellan! ;)  Ska försöka skriva en längre imorgon!

Don't give up, del 16

Vi låg där en bra stund och bara kollade in i varandras ögon.  Jag ville inte tänka på det för då skulle jag fega ur och aldrig någonsin våga, jag kröp långsamt närmare honom och snuddade hans perfekta läppar med mina.  Han log och tryckte sina läppar mot mina igen, la armen om min midja och drog mig ännu närmare.  Hjärtat dunkade allt snabbare när jag la handen under hans tröja, hans mage var varm och stenhård, som en sån man får efter att ha tränat ordentligt, han förstod vad jag var ute efter och drog sig snabbt undan, "Not now, defently not now!" flämtade han och rullade ner från sängen och satte sig på stolen bredvid igen.  Tårarna brände bakom ögonlocken, avvisade han just mig?  Bara sådär?  "Ems, you're in the hospital, your parents is outside and we haven't been dating for so long, I want to be a gentleman and not do anything that will hurt you in the and och make you feel used!"  "I wont feel used or get hurt!"  "I didn't say never, I just said not now.."  Jag nickade bara, eftersom jag var rädd för att rösten inte skulle hålla, och försökte se så förstående ut som möjligt.

Louis
Jag såg på henne att hon var sårad men hon ligger på sjukhus efter en liten hjärnskakning med bandage runt huvudet och tusen sladdar inkopplade till massa olika maskiner dessutom var hennes föräldrar utanför.   "Sorry that I went to far.." mumlade Emily och pillade på kanten till filten hon hade över sig.  "It's okay and I'm sorry if I hurted your feelings" svarade jag och strök henne försiktigt över kinden.  Jag älskar den här tjejen och jag skulle aldrig någonsin vilja såra henne på något sätt!  "It's okay I know that you did that for my own best.."  Jag nickade lättad över att hon förstod det och inte trodde jag inte gillade henne.

En månad senare!
Emily
Jag hade kommit ut från sjukhuset för två veckor sen och börjat gå till skolan igen.  Alla stirrade på mig och pratade så fort jag vände ryggen till, vissa tjejer fnittrade och pekade på mig i skolkorridorerna, i mataffären, på gatorna, överallt i stort sett.  Jag förstod inte varför.  Jag var på väg ut från klassrummet när Louis ringde, "Hi babe!" jag blev som vanligt överlycklig över att höra hans röst och ursäktade mig genom att peka på telefonen och le så Samantha förstod som också var tillbaka i skolan nu.  "Hello!" svarade jag när jag hade gått ifrån henne och resten av vår klass.  "So how is school going?"  "Good, how's work?"  "I'm free today, would you like to come over after school?"  "Oh, yeah sure why not?"  "I have ehm..well I guess it's bad news for you.."  "What?" frågade jag och fick en oros klump i magen.  "Someone saw us for two days ago, when we were on our way to Harry's house and took a picture when we were holding hands, it's all over now, twitter, facebook, instagram.., the news.., yeah you name it..!"  "That's not good, I knew it was a reason for all the looks and whisperes behind my back!"  "Don't worry it will be alright, most of the fans is really supportive and loves you already, that's good news.., oh and by the way check my twitter, have to go now bye love you!"  "Okay, love you to bye!"  Så fort vi la på började jag gå mot mitt skåp samtidigt som jag gick in på twitter och sökte upp Louis.  Det fanns flera inlägg som hörde ihop sen morgonen, "I know the news about my girlfriend is chocking.."  "..but I'm happy and love her so please don't send her hate..."  "..she's my angel and if you hurt her you hurt me as well.."  "..Love you @EmilyClarke <3"  Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag läste det han hade skrivit och skrev reply till den sista, "Love you to my angel, since the second I saw you<3"  Jag stoppade ner mobilen i backfickan på mina jeans, låste upp skåpet, slängde in biologi boken och tog ut engelska böckerna, låste skåpet och började gå mot Samanthas skåp.

Efter sista lektionen skyndade jag mig till mitt skåp men blev stoppad på vägen av en grupp tjejer som gick en årskurs över mig.  "You're Emily Clarke right?"  "Yes why?"  "You really think you're something don't you?"  "Excuse me?!"  "Just because you're dating Louis Tomlinson!"  "You don't know anything about our relationship so stay out of it!" röt jag och trängde mig förbi dem, idioter..!  "You're not special for that!"  "I don't think I'm either!" ropade jag över axeln och låste argt upp skåpet, dem kom och ställde sig bredvid.  "Can't you just leave me alone?"  "No 'Love you to my angel, since the second i saw you' lame!" citerade hon och jag vände mig ilsket mot tjejen som hade sagt det, "It's not my problem that you're a jelouse bitch!"  "I'm not, Louis is not even good looking!"  Jag tog på mig jackan, la väskan över axeln och låste skåpet före jag svarade, "At least he looks a hundred times better than you" och började gå mot utgången, jag vet att dem tjejerna är översittare och det här kan få mig att hamna i massa problem men nu ska inte jag tänka på det mer, dags att träffa Louis!  Med den tanken i huvudet små sprang jag hela vägen hem till honom.

Så fort jag hade hämtat andan tryckte jag in dörrklockan.  Det dröjde inte länge förrän han öppnade.  "Hi" sa jag och såg in i hans ögon.  Han tog min hand drog in mig i huset, stängde dörren och tryckte sina läppar mot mina, drog sig ur och väntade på att jag skulle ställa ner väskan och ta av mig ytterkläderna, utan en förvarning lyfte han upp mig sen och började gå mot sovrummet.  "What are you doing?" frågade jag mellan kyssarna.  "Remember when I said 'not now but later?'"  Jag nickade.  Han la mig försiktigt ner på sängen, "I thought that 'later' is here, if.., if you're ready?"  Hjärtat började banka snabbare, var det här verkligen sant eller en perfekt dröm som jag skulle vakna ur?  Han väntade tålmodigt på mitt svar.  "I'm ready" svarade jag och tvivlade på att min gälla röst var hörbar, han tryckte sina läppar mot mina igen.

Don't give up, del 15

Niall
Jag, Harry och Zayn satt och pratade i munnen på varandra om allt som hade hänt, Ems familj hade sagt att hon ville prata ensam med Louis och att dem skulle gå ner till cafeterian för att äta.  Dem erbjöd sig att köpa något till oss men vi tackade nej allihop, det kändes lite oförskämt vi har ju precis träffat dem trots allt!  Liam stod ensam längst bort i korridoren och stirrade tankfullt ut genom fönstret.  "What's wrong with him?" frågade jag till slut med en nick mot Liam.  Alla ryckte på axlarna exakt samtidigt, "I don't know" svarade Zayn och höjde ena ögonbrynet.  "Liam?  Do you want to check on Ems?  We were thinking to go in now and see her, she have had her Louis-time already!" ropade Harry och Liam vände sig om på en gång och nickade, "Yes!"  När han stod bredvid oss reste vi oss upp och gick mot Emilys dörr.  Liam öppnade den och där låg dem båda två och sov..  Emily låg på hennes högra sida med ansiktet mot Louis och han låg på hans vänstra sida, dem höll om varandra och sov djupt.  Jag vände mig mot Liam, hans ögon hade tårats.  "Are you alright bro?" jag visste ju om hans situation med Emily.  Han vände bort huvudet, stod kvar så en stund och sprang sedan iväg.  Jag reagerade på en gång och sprang efter honom.  "LIAM! HOLD ON!"  "WHERE ARE YOU GOING?!"  "LIAAAM!" vad jag än ropade stannade han inte, jag vet att han tränade i löpning när han var mindre men så snabb kan ingen vara!

Efter en stunds springande i trappor som gjorde mig totalt utmattad sprang han mot dörren som ledde ut från sjukhuset, han ryckte upp den och sprang ut, jag var snabbt efter honom.  Liam svängde av där och sprang mot gräsmattan på baksidan, jag andades häftigt och fick håll.  Snart blev han också tröttare och sänkte farten lite, jag utnyttjade det och ökade farten, hoppade på honom så vi ramlade på det fuktiga gräset.  "Let go of me!"  "Not until you talk to me!"  "About what?!" skrek han och jag märkte att han var förbannad.  Det skrämde mig lite, Liam brukar aldrig vara den som är arg.  "About what's going on with you!"  "Nothing okay?  I like someone who's in love with my best friend and my best friend thinks that I hate him because of that but I just want him to be happy even though it hurts me and everything sucks right now, that's what's going on!" utbrast han och började gråta.  Jag visste inte vad jag skulle säga och i såna situationer tar man det lättaste utvägen, en kram.  Vi satt där länge till slut drog sig Liam ur kramen och såg allvarligt på mig, "Even though I like her and she loves Louis and everything sucks I want both of them to be happy so please don't tell them about my break down okay?"  "Not a word about it!" svarade jag och låtsades låsa mina läppar och kasta iväg nyckeln.  Han skrattade, ställde mig upp och sträckte fram handen, jag tog tag i den och hävde mig upp.  "Let's go, I'm sure Harry and Zayn is a bit worried now" sa jag och vi började gå mot sjukhusets ingång.

Harry
Vi visste inte riktigt vad vi skulle säga efter att Liam sprang iväg så där.  Zayn stängde dörren och gick för att sätta sig på en av stolarna på väggen mittemot, jag följde hans exempel.

Snart såg vi Niall och Liam komma gående mot oss i en rätt så långsam takt jämfört med med förut.  Vi såg på dem båda en stund och väntade på en vettig förklaring till Liams lilla utbrott.  "It's nothing, you all know about my little ehm.., crush on Emily and it got just a little bit too much when I saw them now, that's it but I'm going to be more understanding and stop carring about their relationship anymore!"  "Good because she isn't even your type!" svarade Zayn glatt.  Liam drog lite på munnen men det var ändå inte ett helt leende.

Emily
Ljuset stack obehagligt i ögonen men jag fick ändå upp de snart.  Så fort jag slog upp ögonen fick jag syn på Louis, så perfekt till och med när han sov.  Han såg så fridfull ut och jag gjorde ingenting mer än att bara ligga där och stirra på hans perfektion.  Han öppnade sakta ögonen och jag log mot honom, "Morning sleepy head.." mumlade jag och såg in i hans omöjligt perfekta ögon.  Han drog på munnen i ett leende, "Morning, were you awake all the time?"  "No I fell asleep and woke up a minute ago" svarade jag.  "Then I'm not the only sleepy head here!" utbrast han glatt och jag skrattade åt hans överlyckliga ansiktsuttryck.  Det ögonblicket var perfekt, inget jag någonsin vill ändra på! 

Don't give up, del 14

"I'm your dad, Joey, and this is your mum, Lauren" informerade hennes pappa och såg lite obekväm ut.  Hon nickade förstående och vände sin blick mot hennes bror.  "I'm your twin brother Matt.."  "I can buy that you're my brother but not twin.."  svarade hon.  "But I am!" svarade han, hon skakade frustrerat på huvudet. "Ems, you don't need to remember it now but I promise you, I am!" svarade han och gick för att sätta sig på en stol i ett av hörnen.  "And who are you?" frågade hon och spände blicken i mig.  Jag ville bara börja gråta, kom hon inte ihåg mig?  "Your boyfriend.., Louis.., Louis Tomlinson.."  Hon spärrade förvånat upp ögonen och såg på mig med en oförstående blick, "Do I have a boyfriend?" jag nickade bara till svar.  "Wow.., well your kind of hot so.." svarade hon delvis på skämt och log ett snett leende.  Jag log tillbaka, "Well that's a good thing.."  "Mum...dad and Matt, can I talk to Louis alone?"  Alla tre gick ut och hennes mamma grät fortfarande så hon skakade.

Jag stod kvar en stund där jag stod men till slut drog jag fram stolen Matt hade suttit på och satte mig bredvid henne.  Hon sa inget på en stund och jag smekte henne över hennes långa blonda hår och bara satt och stirrade in i hennes underbara isblå ögon.  "I know that he's my twin, I believe him but when he told me I remembered all the times when he annoyed me and I wanted to joke, but don't tell him!"  Jag skrattade ofrivilligt åt vad hon hade sagt.  "Do you remember me?" frågade jag, osäker på om jag ville veta svaret på den frågan.  Hon verkade tänka efter en stund men nickade till slut.  "We was presented for each other by...ehm..someone...and then we met at Starbucks and after that we've been togheter almost every day.."  "That guy is called Liam Payne" sa jag glatt, hon kom ihåg mig, oss!  "And I also remem.. nevermind!"  "No what?"  "I remember two more things.."   "And what is these two things?" hon skakade envist på huvudet, "I can't tell you, both are kind of embarrasing to say"  "I won't laugh!" lovade jag.  "Well, the first thing are you more getting mad for and the second.. well, I'm scared of your reaction to that.."  "Just tell me, I won't get mad and.., we'll see how I react after you've told me!"  Ännu en gång tänkte hon efter men suckade uppgivet till slut, "Liam kind of..ehm..like me and I don't know if you know.."  "I know.." mumlade jag, "And the second thing?"  "The second thing is that.., I have fallen in love with you, deeply... I love you Louis!"  Jag kan inte förklara med ord känslan av lycka som spred sig inuti mig när hon sa det.

Emily
Jag kom ihåg tydligt det jag hade sagt sist, något jag hade velat säga länge men varit rädd för att det var för tidigt.  Han bara satt där och gapade av förvåning en stund och jag kände oros känslan sprida sig, kände han inte likadant?  Var det nu jag skulle ge upp hoppet om att han älskade mig?  Det kanske låter konstigt men rösten i mitt huvud som hade sagt åt mig att simma uppåt, att det var något bra när jag var avsvimmad var Louis röst och när jag kom ihåg det bekräftades det för mig att mina minnen var sanna, jag älskar honom.  Han sa fortfarande ingenting och jag blev allt oroligare.  "So ehm.. that's the case" sa jag en aning oroad över hans tystnad.  "That was unexcpected!" var det allt han skulle säga?  Men snart spred sig ett leende på hans läppar, "I love you to!" sa han och kysste mig.

Don't give up, del 13

Louis
Jag hörde Sam förklara för ambulans männen vad som hade hänt Emily men jag lyssnade knappt.  Dem hämtade en bår och la henne därpå.  Sen tog dem ut henne till ambulansen och körde iväg.  Jag stod kvar i den stora, äckliga, gråa källaren och kände mig som bedövad.  På något sätt fick killarna ut mig och snart var vi på väg till sjukhuset.

Zayn
Samantha ringde hennes föräldrar från Harrys mobil eftersom Jeffrey hade tagit sönder hennes efter att hon hade ringt Emily.  Efter det ringde hon hem till Emily och förklarade läget till hennes föräldrar som blev hysteriska.  När vi kom fram till sjukhuset var dem redan där.  Louis gick långsamt fram till receptionen, "Hi do you know wich room Emily Clarke is in?"
"Room 38, on the fourth floor are you family?"  "No, boyfriend and friends.." mumlade han med en gest mot oss andra.  Hon bara nickade och vi började röra oss mot hissarna.  När vi kom fram till rätt rum började två vuxna gå mot oss med snabba steg, "Mum Dad!" ropade Samantha och sprang mot dem.  Vi hälsade kort och lät dem vara ifred, fortsatte fram till Emilys familj. 

Louis
"Mr and ms Clarke?"  "Just call us Lauren and Joey" svarade Joey.  "I don't know if Emily have told you anything but I'm her boyfriend Louis Tomlinson" båda tappade hakan och jag förstod att hon inte hade sagt något.  "This is my best friends and bandmates Zayn, Liam, Niall and Harry.." sa jag och pekade på dem medan jag sa namnen.  "Hello" Lauren hälsade på killarna före hon vände sig till mig.  "Ems is in this room, we're not allowed to visit her yet, a doctor and a nurse is in there right now"  Jag suckade och sjönk ner på en av stolarna som stod uppställda längs väggen mittemot Ems dörr, med ansiktet i händerna. 

Efter vad som kändes som en evighet kom en läkare ut med en sjuksköterska efter sig.  Jag flög upp från stolen och störtade fram till dem.  "You can see her now but she hitted her head and have a little memory lost so please be patient and if she don't remember you tell her who you are"  "Thank you!"  jag, hennes föräldrar och tvillingbror gick in först.  Emily låg på den enda sängen i rummet med bandage runt huvudet och en anings förvirrat men ändå glatt ansiktsuttryck.  Hennes mamma började gråta och hon såg oförstående på oss, "Who are you?"
Dem tre orden fick oss att rycka till allihop, kom hon inte ihåg någon av oss?

Don't give up, del 12

Samantha
Jag såg Emily springa ner för trappan jag hatade obeskrivligt mycket och sekunden efter Jeffrey som knuffade till henne.  Hon ramlade ner för resten av trappstegen och slog i huvudet i tegelväggen, jag skrek som besatt och försökte lossa repen som band mig vid den förbannade stolen.  "EMILY!!! EMILY PLEASE TALK TO ME!!"  Jeffrey drog henne in till samma rum jag var i och satte henne på en stol en bit bort från mig, sen tog han fram ett rep och började knyta den runt henne omsorgsfullt.  "GET AWAY FROM HER!" skrek jag och fortsatte kämpa mot repet.  "Look what you have done for her and yourself, after I saw that you had called her I had to tie you here, and then she came to rescue you and now she's here as well, happy?" svarade han med en betoning på 'rescue'  "I HATE YOU!" skrek jag tillbaka och tårarna började strömma ner för kinderna.

Louis
Jag såg Emily där inne med honom men nu stod jag bakom en låst dörr och kunde inte göra något längre.  Killarna var snabbt framme hos mig och snart var polisen där.  Strax före polisen kom hörde vi en grov duns och flera skrik, jag blev livrädd och började banka allt hårdare på dörren och skrika ut order om att han skulle komma och öppna på en gång.  Zayn ville krossa ett av fönstren och ta sig in men Liam höll honom tillbaka, polisen var snart här och då skulle det betraktas som inbrott.  Så fort jag hörde sirenerna och såg polisbilen kände jag en enorm lättnad.  "Finally!" muttrade jag förbannat och så fort dem steg ur bilarna kastade jag mig ner för de fyra trapporna och började genast babbla på om allt som hade hänt och vad vi hade hört och sett.  En polisman fortsatte prata med oss medan andra började knacka på dörren, efter ett tag gav dem upp allt hopp om att äcklet skulle öppna och började istället slå in dörren.  Varför hade jag inte gjort det?  Åh just det.., Liam och hans regler..  Dem lyckades slå in dörren och trots polisens varning om att vi inte fick gå in sprang jag in efter dem, när dem försökte stoppa mig sa jag "My girlfriend is in there with that psycho, either you let me in with you or I'll find another way to get in and if I do it by myself I'll kill that idiot without caring about you or the law!" då sa dem bara, "just stay behind us!"

Emily
Det kändes som om jag var under vatten, otroligt mörkt svart vatten.  Det var inte obehagligt alls, det kändes skönt att flyta omkring där, bekymmerslöst.  En del av min hjärna påminde mig om att jag måste simma uppåt en en annan del sa åt mig att jag inte ville känna smärtan som skulle komma när jag väl slog upp ögonen igen.  Så jag flöt omkring där.  Plötsligt utan förvarning började jag flyta uppåt, nej, nej jag vill inte låt mig vara här!  Den lite smartare delen av hjärnan sa åt mig att det var bra, att det var något positivt medan den andra delen fortsatte skrika ut till mig att stanna kvar under det mörka vattnet, att jag inte skulle vilja möta verkligheten just nu.  Men nu var det försent.., jag hade redan börjat se att vattnet började bli ljusare, snart blev ljuset obehagligt och stack mig i ögonen alldeles för mycket.  Utan en förvarning sjönk jag ner i det mörka igen.

Samantha
Under en sekund fladdrade Emily med ögonlocken och något som liknade en hopp känsla började ta form inuti mig men snart var de stängda igen.  Plötsligt hörde jag en dörr som slogs in och flera människor rusa in, sen stannade dem upp, diskuterade något och fortsatte gå.  Dem gick hitåt!  Jeffrey såg plötsligt rädd och förtvivlad ut.  Han sprang uppför trappan och plötsligt hördes det, rop, dunsar och svordomar.  Sen hördes det steg i trappan, jag trodde det var Jeffrey och höll andan av skräck, men sen såg jag..., Louis?!

Louis
Jag såg en blondin först, som Niall hade beskrivit henne, Samantha.  Jag skyndade på stegen, snabbt ner för den alldeles för långa trappan och möttes av en syn jag aldrig skulle kunna glömma.  Emily, fastbunden vid en stol, blod över hennes kläder och medvetslös.. Knäna vek sig under mig för en kort sekund men snart började jag lossa repen på Sam, efter det skyndade jag mig till Emily och lossade på repet som band henne. Samantha kastade ur sig historien om vad som hade hänt Emily och började gråta och skaka.  Före jag visste ordet av stod jag omgiven av poliser, ambulansmän, killarna och Samantha.

Emily
Jag började höra rop, dunsar och massa andra avlägsna ljud.  Men som sagt, det var avlägset.  Det kändes som om lossade något runt mig och en stickande känsla spred sig i mina armar, än en gång började vattnet bli ljusare men snart återgick det till att vara kolsvart.

Don't give up, del 11

Emily
När Samantha hade lagt på ställde jag mig upp på en gång och gick raka vägen ut till hallen, jag skulle till henne.., NU!  "Emily where are you going?" Louis grabbade tag i min arm.  "To Sam, let go!" skrek jag tillbaka och drog åt mig armen.  "Hold on, we'll call the police first..!"  "NO! DIDN'T YOU HEAR?! THEY'RE MOVING! WE NEED TO DO SOMETHING BEFORE THAT HAPPENS!"  "NOT ALONE!" jag ryckte till, det var första gången han skrek åt mig.  "Louis, listen, she needs my help I can't just sit here and wait for the police, you need to understand that!" under tiden jag pratade med honom knöt jag skorna.  Han stod där en stund och tänkte och jag utnyttjade den tiden till att rycka åt mig min jacka och springa ut.  "EMILY WAIT!" ropade han efter mig men försent.  Jag sprang och tog på mig jackan samtidigt, inte lättaste saken i världen att göra precis.  Men jag fortsatte springa, jag fick inte stanna!  "Jag har inte håll, jag har inte håll, jag har inte håll!" mumlade jag om och om till mig själv.

Snart började benen vika sig under mig och jag ramlade.  Medan jag svor en lång ramsa tutade någon plötsligt och en bil stannade vid mig.  "Ems, sorry for yelling at you jump in, I'll drive you!" sa Louis och lutade sig ut genom sidorutan.  Jag ställde mig upp och rundade bilen, satte mig i passagerar sätet och försökte kontrollera min andning.  När jag såg mig omkring ordentligt märkte jag att jag hade kommit längre än vad jag trodde.   "I've called the police, they'll meet us there and the boys is coming in that car behind us.." förklarade han.  "Good then why aren't you driving?!"  "Because.."  "DRIVE!"  "I wan't the police to be there!"  "Well I don't!" svarade jag och började gå ur bilen.  "Okay okay!" han startade bilen och började köra.  Jag har aldrig gillat att bossa runt folk men nu var det faktiskt en nödsituation!

Så fort Louis stannade bilen kastade jag mig ut.  Utan att tänka efter sprang jag upp för de fyra trapporna, fram till dörren på huset och bankade ilsket på.  Snart öppnade Jeffrey.  "Oh.., it's you again.." sa han tonlöst.  Jag trängde mig förbi.  "Hey!  What the hell are you doing?!" skrek han och började hota med, "I'll call the police right away!"  "Good do it, then they will be here faster!" svarade jag ilsket och kollade runt i huset.  Louis kom ikapp mig och snart stod han utanför dörren men Jeffrey var snabbare och låste den så att Louis inte kunde komma in.  "Let me in!" skrek han och bankade på dörren men Jeffrey verkade inte ha några planer på det och nu var jag skräckslagen.  "So what do you want?" frågade han och kom närmare.  Jag backade ett steg och svalde ljudligt före jag svarade, "Samantha, where is she?"  "Somewhere you wont find her.. and now when you know my little secret I can't let you go anymore.."  "What's wrong with you psycho?!" jag fick inte visa hur rädd jag var.  "Ems!"  "Sam?! SAMANTHA!!" det gick inte att förklara hur underbart det var att höra hennes röst.  Efter en sista blick på Jeffrey sprang jag mot en trappa som ledde ner.  Hon hade sagt att hon var i en källare!  "Where do you think you're going?"  Plötsligt knuffade han mig, jag tappade balansen och ramlade nerför trapporna det sista jag mindes var att jag slog i huvudet i något hårt och Sams röst som skrek "EMILY!! WHAT THE HELL HAVE YOU DONE IDIOT?!!" sen blev allt svart.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------
Dun dun dun... haha nej men jag tyckte det var dags för lite spänning! :)