Trots att semestern hade varit helt underbar så var det otroligt skönt att vara hemma igen. Än var vi fortfarande på flygplatsen och väntade på våra väskor men det var bara skönt att faktiskt förstå allting som sägs och veta vart allting ligger. Eric stod med blicken riktad mot skärmen som då och då rullade fram en text om vilka väskor som skulle anlända från vilka plan och länder. Hittills hade inte våra kommit upp än. Theo var helt utmattad så jag bar honom eftersom det inte fanns någonstans där han kunde sätta sig i närheten och för första gången på länge så insisterade han på att jag skulle bära honom och inte Eric. "Nu kommer dem," sa han och väskor började rulla ut på bandet.
Det tog sin lilla stund tills vi hade fått våra och la dem på en vagn som Eric körde. "Ska vi dricka någonting, kaffe eller te eller nått innan vi sätter oss i bilen hem?" Jag nickade, glad att förslaget kom upp för jag var i desperat behov utav kaffe för att orka hålla mig vaken en stund till. Så vi letade upp ett café, köpte det vi ville ha och satte oss ner vid ett litet bord i hörnet. Theo åt på sin bulle och drack då och då från saft glaset framför honom. Själv hade jag bara köpt en kaffe och Eric rörde om sitt te.
"Jag har aldrig sett dig dricka kaffe," konstaterade jag, "hur kommer det sig att du inte dricker det?"
"Det är inte så där jätte nyttigt och dessutom så har jag aldrig gillat smaken av det." Vi fortsatte små prata om hur resan hade varit och allt vi hade gjort. Theo var ovanligt tyst och när jag vände blicken mot honom ännu en gång så hade han ätit upp sin bulle, druckit klart saften och somnat. Vi kunde inte låta bli att skratta åt hur han sov med kanel och pärlsocker runt munnen som var halvt öppen och håret stod åt alla håll och kanter. Ännu en gång kunde jag inte låta bli att ta fram kameran och knäppa ett kort på honom. Den här kommer vara rolig att se om några år.
Vi fikade klart och lämnade flygplatsen. Trötta och redo att åka hem. Eric hade lämnat sin bil på parkeringen intill flygplatsen så det var den som vi satte oss i och körde hemåt. Med hjälp av kaffet som jag hade fått i mig lyckades jag hålla mig vaken och småprata med Eric hela vägen medan Theo sov i baksätet.
"Hem ljuva hem! Visst är det kul att resa men det finns ingen bättre plats att vara än hemma!" Sa Eric medan vi höll på att lasta ut väskorna från bagaget. Jag nickade instämmande och öppnade bildörren där Theo satt för att bära ut honom. Han vaknade och såg sig omkring.
"Är vi hemma mamma?" Jag nickade.
"Ja, du kan somna om om du vill."
"Nej, jag är inte trött," svarade han med en stor gäspning och jag kunde inte låta bli att le.
"Om du säger det så." Theo valde att gå upp själv för trapporna och jag hjälpte Eric med väskorna trots att han insisterade på att han kunde bära allihop själv men jag fick dåligt samvete för att han skulle behöva gå upp och ner två gånger så jag lyckades få honom att låta mig ta en utav dem.
Okänd
Så det där är mannen som bor granne med dem och som de har spenderat onödigt mycket tid med dem? Nu när dem är hemma så kommer det här verkligen bli en trevlig återförening! De tar verkligen sin tid där nere vid bilen men det är lugnt, jag har väntat i ett par dagar nu så varför inte vänta i några minuter till? Jag hörde fotstegen närma sig i trappuppgången och log för mig själv. Nu så. "Mamma, lås upp, skynda jag måste på toa!" Hörde jag precis utifrån dörren och debatterade på om jag skulle öppna dörren själv eller vänta på att de skulle komma in. Jag valde det mest dramatiska och väntade, sittandes på soffan i vardagsrummet. "Mamma, skynda!!"
"Jag är här, jag är här, skrik inte, det stör grannarna."
"Lås upp, lås upp, lås upp!!" Ja, lås upp du. Jag hörde nyckeln vridas om i låset och ett leende spreds på mina läppar, äntligen!
Det tog sin lilla stund tills vi hade fått våra och la dem på en vagn som Eric körde. "Ska vi dricka någonting, kaffe eller te eller nått innan vi sätter oss i bilen hem?" Jag nickade, glad att förslaget kom upp för jag var i desperat behov utav kaffe för att orka hålla mig vaken en stund till. Så vi letade upp ett café, köpte det vi ville ha och satte oss ner vid ett litet bord i hörnet. Theo åt på sin bulle och drack då och då från saft glaset framför honom. Själv hade jag bara köpt en kaffe och Eric rörde om sitt te.
"Jag har aldrig sett dig dricka kaffe," konstaterade jag, "hur kommer det sig att du inte dricker det?"
"Det är inte så där jätte nyttigt och dessutom så har jag aldrig gillat smaken av det." Vi fortsatte små prata om hur resan hade varit och allt vi hade gjort. Theo var ovanligt tyst och när jag vände blicken mot honom ännu en gång så hade han ätit upp sin bulle, druckit klart saften och somnat. Vi kunde inte låta bli att skratta åt hur han sov med kanel och pärlsocker runt munnen som var halvt öppen och håret stod åt alla håll och kanter. Ännu en gång kunde jag inte låta bli att ta fram kameran och knäppa ett kort på honom. Den här kommer vara rolig att se om några år.
Vi fikade klart och lämnade flygplatsen. Trötta och redo att åka hem. Eric hade lämnat sin bil på parkeringen intill flygplatsen så det var den som vi satte oss i och körde hemåt. Med hjälp av kaffet som jag hade fått i mig lyckades jag hålla mig vaken och småprata med Eric hela vägen medan Theo sov i baksätet.
"Hem ljuva hem! Visst är det kul att resa men det finns ingen bättre plats att vara än hemma!" Sa Eric medan vi höll på att lasta ut väskorna från bagaget. Jag nickade instämmande och öppnade bildörren där Theo satt för att bära ut honom. Han vaknade och såg sig omkring.
"Är vi hemma mamma?" Jag nickade.
"Ja, du kan somna om om du vill."
"Nej, jag är inte trött," svarade han med en stor gäspning och jag kunde inte låta bli att le.
"Om du säger det så." Theo valde att gå upp själv för trapporna och jag hjälpte Eric med väskorna trots att han insisterade på att han kunde bära allihop själv men jag fick dåligt samvete för att han skulle behöva gå upp och ner två gånger så jag lyckades få honom att låta mig ta en utav dem.
Okänd
Så det där är mannen som bor granne med dem och som de har spenderat onödigt mycket tid med dem? Nu när dem är hemma så kommer det här verkligen bli en trevlig återförening! De tar verkligen sin tid där nere vid bilen men det är lugnt, jag har väntat i ett par dagar nu så varför inte vänta i några minuter till? Jag hörde fotstegen närma sig i trappuppgången och log för mig själv. Nu så. "Mamma, lås upp, skynda jag måste på toa!" Hörde jag precis utifrån dörren och debatterade på om jag skulle öppna dörren själv eller vänta på att de skulle komma in. Jag valde det mest dramatiska och väntade, sittandes på soffan i vardagsrummet. "Mamma, skynda!!"
"Jag är här, jag är här, skrik inte, det stör grannarna."
"Lås upp, lås upp, lås upp!!" Ja, lås upp du. Jag hörde nyckeln vridas om i låset och ett leende spreds på mina läppar, äntligen!
_____________________________________________________________
AN: Dun dun duuuun! Haha, hoppas ni gillar den här lilla delen så försöker jag uppdatera på tisdag igen! X