Dance again, del 1

Jag sjönk ner i sätet på bussen med ett lättat suck. Det var nära att jag inte hann med! Träningen hade dragit ut på tiden och jag skulle inte hinna gå till mitt jobb på Indiska som låg en gata bort. Oftast så brukade jag hinna gå men nu hade dansen dragit ut på tiden och jag kunde inte hitta min telefon som jag sedan insåg att jag höll i. Jag brukar ringa hem under den promenaden men nu skulle jag vara framme lite snabbare så det var ingen ide med att ringa. Så istället fokuserade jag dessa få minuter på den nya koreografin som vi började med idag. Den är rätt simpel egentligen och då är det ännu viktigare att sätta den på första försöket imorgon.
 Bussen stannade och jag steg av för att gå den sista korta biten till affären. Så fort jag kom in välkomnades jag av Johanna som stod i kassan med ett leende. Jag vinkade tillbaka och skyndade mig in i personalrummet för att lämna väskan och jackan.
 Så fort det var gjort så gick jag ut igen och började genast packa upp de varor vi hade fått in idag.
"Hur går dansen?" Jag hoppade till och vände mig om. Johanna stod bakom med ett leende på läpparna. "Förlåt om jag skrämde dig men du har skrämt en kund med dina snurr när du ska hänga upp saker" förklarade hon och jag såg åt hållet hon nickade åt. En liten kille stod och stirrade på mig med uppspärrade ögon.
 Jag log mot honom, "Oj, förlåt, det var inte meningen att börja dansa plötsligt" Han såg inte ut att förstå mycket mer av min ursäkt så jag vände mig till Johanna igen. "När slutar du idag?"
"Vi har stängning tillsammans" påminde hon mig, "Hur går det med minnet Maya?" Vi bröt ut i ett skratt men skärpte till oss när en kund gick mot oss. Johanna fortsatte packa upp och jag tog över kassan för en stund.

Jag låste upp dörren och kämpade med att hålla ögonen öppna när jag gick in i den tomma lägenheten. Väskan slängde jag ifrån mig i mitt sovrum och fortsatte in i köket där jag hittade en lapp på bordet, Sover över hos Noah idag - Martina. Min rumskompis skulle kunna spendera varenda minut av hennes liv med hennes pojkvän. Men Noah är en underbar kille och jag har ingenting emot honom alls.
 Jag åt upp min macka och gick in till duschen.
En timme senare hade jag duschat klart, borstat igenom mitt mörkbruna hår, förberett danskläderna till imorgon och låg i min varma säng. Det har varit en lång dag och jag tänker inte ens försöka vara uppe en sekund till.
 Då hörde jag det. Musiken från den lilla gården på baksidan. Jag gick upp igen och tog på mig en vit kofta över den svarta stora t-shirten som jag brukar sova i och tassade ut på balkongen. Där, under det svaga skenet utav lyktan dansade han till det låga musiken. Det var en blandning av vad som såg ut att vara hip hop och street dance. Ärligt talat så har jag bara dansat balett hela mitt liv och känner knappt till någon annan stil. Men den här killen rörde sig så otroligt smidigt. Som om han har dansat i åratal. Jag kunde knappt urskilja något annat än det svarta håret, en röd tröja och gråa mjukis byxor. Mer än så kan jag inte se från andra våningen. Han får syn på mig och slutar dansa. Musiken stängs av och jag skyndar mig in i lägenheten igen. Jag vet inte varför men det känns som om jag trängde mig på någon och såg något som ingen skulle få se. Jag skakade på huvudet och gick huttrande tillbaka in till mitt varma sovrum. Att gå ut så tidigt på våren med bara en t-shirt och en tunn kofta är nog inte bland mina smartaste drag.
__________________________________________________________________________
Så då är jag äntligen igång igen! Jag försöker ta mig förbi en otroligt jobbig writers block så ni får ursäkta mig ifall vissa delar blir konstiga! 

Dance again, prolog

Maya Axelsson är 19 år och dansar på Scandinavian Dance Academy. Hon lever för balett, det är i stort sett allt hon kan tänka på. Familjen bor i Göteborg men hon beslöt sig för att flytta till Stockholm för att kunna satsa helhjärtat på dansen. Så nu bor, jobbar och dansar hon där och har gjort det i ett år nu.
 Självklart så visste hon inte att hon skulle träffa Eric Saade där. En kille som brinner för dans men la av efter en händelse som förändrade honom helt och hållet. Kommer hon kunna riva ner de väggar han har byggt upp runt sig eller kommer han stänga ut henne med?

_____________________________________________________________________________
Den här novellen handlar om Eric Saade som sagt, men han kommer inte vara känd och det kommer vara ett större fokus på dansen än på musiken. Hoppas ni inte hatar mig för det haha, men jag vill inte alltid dra samma vals om hur han är känd och de träffas genom musiken. Nu är det Erics andra passion som gör att deras vägar korsas, dansen. Så hoppas ni gillar den och fortsätter att läsa här och inte lämnar mig.
 Den första delen kommer upp antingen senare idag eller imorgon, men inte senare än så! Hope you'll like it! x

Jag äger ingen av de bilder jag lägger upp! Alla är tagna från google där jag har hittat dem! Dock så kan det hända att jag lägger upp en bild som jag själv har tagit och då kommer det stå! 

Lonely freak, epilog!

Alicia fortsatte boxningen med Liam och mobbningen började minska drastiskt för henne. Hennes föräldrar försökte kontakta henne ett antal gånger men hon höll fast vid hennes beslut att inte återuppta kontakten med dem. Colin tog hennes sida och berättade om sin gåva för hans "vänner". Nialls och Alicias förhållande fortsatte och hade sina toppar och dalar precis som alla andra förhållanden. Killarna fortsatte med musiken och Harry tog sig ur sin depression med deras hjälp.
________________________________________________________________________________
Jag är så hemskt ledsen för det hemskt konstiga slutet. Jag har aldrig slutat en novell på ett sådant sätt men det kändes som om jag hade tappat kontrollen över den och det gick bara inte längre. Den började bli lite tråkig på något sätt, jag kunde inte komma upp med tillräckligt mycket drama för att hålla den vid liv eftersom jag hade så mycket drama i början.
Nästa novell kommer handla om Eric Saade och jag har redan en ide om hur den ska vara men kommer jobba lite mer på den iden innan jag skriver något. Den kan starta imorgon och om inte så någon gång under helgen.
Tack så jätte mycket för att ni har läst den här novellen, statistiken höjs varje dag! Ännu en gång, ledsen för att ha avslutat den på det här sättet!

Lonely freak, del 42

"Okay, so next time we'll work with your fitness a little bit more since it's not in a, don't get upset but, best condition right now" Jag nickade och öppnade vattenflaskan. Jag var andfådd och helt slut. Både Niall och Liam hade tagit av sig tröjorna efter vårt jobbiga träningspass i boxningsringen. Det var fler människor här nu och det störde mig otroligt mycket att några tjejer kollade in Niall. Okej, jag stirrar också men jag kan inte hindra svartsjukan från att sprida sig i mig. Som om deras blickar inte var nog så var jag också tvungen att höra deras tankar. Trots att jag försökte stänga av och strunta i dem helt så var det svårt med tanke på hur högljudda dessa tankar var.
 Vi gick ut och möttes av det kalla London vädret. Det regnade och blåste men vi var för trötta för att springa till bilarna så vi gick i en lugn takt.
"Are you going back to school tomorrow?" frågade Niall när vi båda hade satt oss i bilen.
"Yes, I've been gone for too long"
"Okay, I'll drive you in the morning and then wait for you and drive you home" Jag nickade, väl medveten om att det inte tjänade någonting till att försöka få honom att vila och låta mig klara mig på egen hand. "I have work tomorrow night, I can get there and back home myself"
"No, I'll drive you both there and home, I don't like that you go out late alone"
"Niall, it's fine really, I've done it a thousands of times"
"Before we meet, Alicia please, just let me drive you I know that you're safe"
"No, you need to rest, I'll work until 2am!"
"Then I'll drive you there and I call a taxi for you to take you home, that's how much I'll compromise!"
"Fine" suckade jag och vände blicken mot sidofönstret. "Can we please just go to my appartement? I forgot my school books there"
"Yea, sure"
  Han parkerade och vi gick ner och in till trappuppgången. En granne passerade men för övrigt så var det lika tomt och mörkt som vanligt fram tills vi kom upp till min våning. När jag fick syn på vem som väntade på mig där så vek sig mina ben under mig och jag skulle ha ramlat ihop om inte Niall stödde upp. Jag kunde inte förstå det jag såg framför mig. Förutom några ålderstecken så såg de ut precis som de gjorde sist jag såg dem. Då de övergav mig. Mina föräldrar.
"Alicia" Mammas ögon var tårfyllda och hon tog ett steg närmare. Jag kunde inte göra något annat än att stirra på henne, gapandes. "We've been coming here and waiting all day here for a couple of days and we started to think that you've moved" Jag tog ett djupt andetag och flätade samman mina och Nialls fingrar. "Are they your parents?"  Jag nickade för att bekräfta hans tankar. "Oh" Trots att jag försökte läsa mina föräldrars tankar så var båda blanka och allt som hördes var Nialls som övervägde om han borde säga något eller förbli tyst.
"I'm Niall" sa han till slut och sträckte fram sin lediga hand. Han skakade hand med dem båda och så återgick det till tystnad tills jag bröt den.
"What are you two doing here? First you leave me when I'm just a child and then you come back and expect me to welcome you with open arms or something? What kind of sick joke is this? Just leave!" sa jag ilsket och trängde mig förbi dem båda. Jag låste upp dörren och Niall gick efter mig in, våra händer var fortfarande sammanlänkade och det gav mig en otrolig trygghet. Trots att jag försökte stänga dörren så lyckades dem komma in. "I'm not staying here just so you know, I'm just grabbing my school stuff and leaving so you're wasting your time waiting for me here"
"Alicia, darling please" bad mamma och närmade sig men jag tog snabbt ett steg bakåt och gav henne en hård blick.
"No, mother, I heard you that night, the night before you left me, you wanted to get rid of me as soon as possible, don't think I've forgotten that! The next day when I pleaded you not to leave me you acted so cold hearted and left me, broken and scared, if it wasn't for my nan I would surely been dead by now so no, don't think I've forgotten and gonna let you walk into my life again!" Mamma var mållös men pappa pratade för första gången,
"You've grown up so much and you're so beautiful now, I'm so sorry Alicia, we can't keep on living with our daughter just a few hours away but still not knowing anything about her life"
"I'm in school and bullied, I have two jobs, and here's my boyfriend Niall, more than you'll need to know, now get out!" Niall som inte hade sagt ett ord sedan han hälsat på dem chockade mig med,
"Try to hear them out, maybe it's more to the story" Jag såg chockat på honom, "or maybe not" la han till med en nonchalant axelryckning.
"Does he know?" frågade mamma och jag visste precis vad hon menade.
"Yes, I know and I accept it and love her because I don't think that her gift defines who she is, the think that does is herself beside of that, the real her and allowed me to say, I don't get what you thought of when you left her like that, abandoning your own daughter when she needed you the most, only that thought sickens me so I think you should listen to her now and leave" De vände sig om ochb gick ut men innan de stängde dörren vände pappa sig om, "Just so you know, we'll keep on trying to fix our mistake, we're so sorry" sedan stängdes dörren och jag sjönk ihop på golvet och släppte fram tårarna som ahde hotat att rinna över sedan jag fick syn på dem i trappuppgången. Niall satte sig ner bredvid mig och drog in mig i sin famn.
"Don't cry baby, please don't, now when you're at my place they're not going to find you, if you don't want to you never have to see them again" tröstade han.
"But I miss them, I'm just scared that they will come to close before leaving me again once I let them in" snyftade jag. Jag vet att det här är en sådan där jobbig dubbel moral situation, jag vill att de ska komma tillbaka igen men samtidigt så vill jag inte det för jag skulle inte klara av att de lämnade mig igen. Tänk om de skulle överge mig snart igen, jag skulle aldrig klara av det.
  När mina snyftningar äntligen lugnat ner sig och tårarna slutade trilla nerför mina kinder så reste jag på mig och samlade ihop mina skolsaker. Allting jag behövde stuvade jag ner i en väska. Niall satt tyst kvar på golvet och såg på mig medan jag gick runt från rum till rum och samlade ihop allt jag behövde. När jag var klar så reste han på sig och vi lämnade lägenheten. 

Lonely freak, del 41

Vi satt vid frukost bordet men jag kunde inte få ner någonting. Idag ska jag träffa Liam och börja med boxningen men jag har inte sagt någonting till Niall än. Liam hade varit noggrann med att han inte tänkte hjälpa mig om jag inte berättade.
"Niall, I need to tell you something"
"Okay, tell me"
"Promise me that you won't be mad first!"
"I promise"
"Liam is going to start giving me boxing lessons today" svarade så snabbt som det bara gick.
"Woah, slow down, what boxing lessons? For what?"
"So I can defend myself from the bullies!"
"Alicia you're not going there! I will protect you when needed and you'll change school"
"No, I won't! You can't protect me all the time and I won't change school!"
"Don't be so stubborn, no boxing lessons, you can hurt yourself!"
"Why are you talking to me like a child? I'm your girlfriend not daughter!"
"Thanks for the reminder! I just care about you!"
"Well I'm going, wether you like it or not!"
"No, not if I talk to Liam!"
"Don't do this Niall! Please just let me do this!" Han suckade och en jobbig tystnad tills han avbröt den.
"Fine, at least let me go with you"
"What? You want to take the classes with me?"
"Yes"
"Is it because you want to have some sort of control over me?"
"No absolutely not! Fine, go, I'm okay with that!"
"Thank you" men när jag såg hans min så kunde jag inte stoppa orden som kom och jag ångrade dem inte, "and I would love too if you wanted to come with me to the classes with Liam"
"Okay, if you really want it" jag nickade och han log.
"So when are we meeting him?"
"Around three o'clock" Han nickade och vi fortsatte med frukosten under tystnad.
        Efteråt gick han för att byta om medan jag sköljde av disken och satte in dem i diskmaskinen. Jag satte ner sista tallriken och kände ett par starka armar omkring min midja.
"I'm so sorry I yelled before, I don't mean to be overprotective I'm just worried about you" viskade han och pussade mig på kinden.
"It's okay, I understand" svarade jag och drog mig motvilligt ur omfamningen.
"Are you mad at me?"
"No, but I need to change, I can't still be in my clothes from yesterday"
"But the training isn't before three?"
"It's already half past one, we had a pretty late breakfast" svarade jag och gick in till sovrummet. Jag drog ut ett par svarta idrotts leggings och ett vitt linne med en svart zip hoodie till.
         Jag snörade skorna och reste mig upp, "I'm ready to go" svarade jag och såg på Niall som var klädd i ett par gråa mjukis byxor och en stor svart tshirt till.
"Yea, me too" svarade han och tog på sig en jacka, "Let's go then" Vi tog vattenflaskorna som Liam hade påmint oss om i ett sms och gick ut i trappuppgången.
         Vi körde till adressen Liam hade gett oss och när vi kom dit och gick in så visade det sig vara ett stort gym med en boxningsring i ena hörnet. Det var några andra där men de var omkring på olika maskiner och verkade inte bry sig om sin omgivning och vem som var där. Vi gick mot ringen, Liam stod bredvid och måttade slag mot en slagpåse. Han träffade vartenda ett. Jag måste erkänna att han såg lite läskig ut, Liam som vanligtvis var så lugn och snäll stod nu och boxades. Niall tog min hand och vi gick ända fram.
"Hey man" Liam vände sig om och såg förvånat på Niall.
"Hey, I didn't know you were coming too!"
"Yea, I decided to check this thing out, I won't disturb I promise!"
"No problem, I can give you both a lesson, It'll be fun!" försäkrade han. "Put your water bottles away, we won't need them for a while" Vi gjorde som han sa och la dem intill ringen. Han drog upp repen och gjorde en gest åt oss att gå in. Jag duckade först igenom, ställde mig mitt i ringen och såg på när Niall och Liam också duckade igenom repen.
"So, we're not gonna do something extreme, it's still your first time and besides, I'm only teaching you the self defense things, nothing more!" började han. "So Alicia, I've already been thru this with Niall once so we're gonna show you how it all works out and then you're going to try with me later okay?" Jag nickade och de ställde sig mot varandra. Liam slog ut med sina armar och log lite åt Niall, "Okay, attack me, I'm totally defenseless because I'm not holding anything to help me" Niall log ett snett leende och tog några steg mot Liam. Han la armarna om honom och drog ner honom i en enda rörelse. "I'm down and he's up again, he was quicker, if you only want to run away and be a few steps before, it's simple, you just grab his ankle and pull a little to make him fall like this" sa han och drog i Nialls ben. Jag kunde inte hindra det förskräckta, kvävda skriket som kom ur mig när Niall dunsade ner. Men han log mot mig och visade mig därmed att han mådde bra. "You need to be quick, don't hesitate, just up and run" fortsatte Liam, "Okay, let's go for the more complicated things now" 

Lonely freak, del 40

Jag simmade upp från det svarta vattnet och trotsade vågorna som gång på gång försökte skölja ner mig igen. Ljus sipprade äntligen in och jag slog upp ögonen. För snabbt. Ljuset stack i ögonen och tvingade mig stänga dem snabbt igen men inom loppet av en sekund var de åter öppna och flackade runt. Killarna var runt mig, alla utom Harry och Debbie syntes inte till.
"What happend?" men innan de hann svara så blixtrade bilderna i mitt inre. Harry som dumpade Debbie och gick ut, Louis som konfronterade henne och hon som hoppade på mig och slog mig medvetslös. Ett svagt minne av hur killarna drog bort henne kom också. De måste ha förstått att jag kom ihåg, och fyllde i luckorna genom att läsa deras tankar för ingen av dem svarade. Jag satte mig försiktigt upp och tog glaset med vatten från Niall. Tog en klunk och reste mig upp.
"Where are you going?" frågade Niall och sträckte fram armarna som om han var beredd på att ta emot mig när som helst.
"Talk to Harry"
"I don't think that's a good idea, he's pissed off and he don't want anybody to talk to him when he is like that" Jag ryckte på axlarna och fortsatte mot hans rum. Men när jag stod utanför så tvekade jag, borde jag knacka eller bara gå härifrån? Jag knackade innan jag hann ångra mig. Ett högt och bestämt,"Go away!" hördes men jag vägrade ge mig.
"Harry, it's me, Alicia" jag vet inte varför jag sa det. Som om det skulle göra någon skillnad. Han sa ingenting. "I'm coming in!" förvarnade jag innan jag ryckte ner dörrhandtaget och gick in. Han låg på mage på sängen med ansiktet begravt i en kudde. Jag tog ett steg in och stängde dörren bakom mig. "I'm so sorry for what happend Harry, I should've tried to talk to you one more time about her, I should've warned you more, I'm sorry!" forsade det ur mig och efteråt stod jag där i vad som kändes som evigheter utan att veta vad jag skulle göra riktigt. Han vände på sig så att han låg på rygg istället och såg mig rätt i ögonen när han sa, "No, I should be the one apologizing, I defended her when I should've listened to you, but I believed her lies, I'm the one who's sorry, you shouldn't be, you tried to talk me out of it and showed me multiply times why she wasn't who she claimed to be but I fell too fast for her to even care about you and the boys, even my own mother when she tried to speak to me about it, I even yelled at her when she said that she would come to visit me and yelled at Louis and Zayn for calling her in the first place" Det var antagligen den längsta och snabbaste meningen Harry någonsin hade sagt.
"You're not the one to blame, she just knows too well when she should take her chances and when not to, you fell like any other boy would've so don't blame yourself"
"I'm not blaming myself about that but the fact that I yelled at my own mother and the boys who's practically my brothers and I never listened to you who tried so hard to warn me, I'm starting by apologizing to you, can you ever forgive me Alicia?"
"There's nothing to forgive, just call your mother and apologize to her, she deserves one because you yelled at her, but I don't need any"
"Please just accept it!"
"Apology accepted, now call your mother!" svarade jag och han fiskade upp telefonen från fickan. Jag log mot honom och gick ut från hans rum för att låta honom prata med hans mamma ifred.
 Killarna såg ut som frågetecken när jag gick tillbaka till vardagsrummet. Deras tankar var överallt och det störde mig något oerhört. "What happend?" "What did he say?" "Did he yell at you?" "Why is she smiling?" "Which question should I ask first? If he was mad or what they talked about?" 
"Guys, please control your thoughts! It's impossible to focus when they're all over the place!" suckade jag och började svara på deras frågor, "No, he wasn't mad, he apologized for not listening to us and yelling at Louis and Zayn and now he's on the phone with his mother to apologize for yelling at her and defending Debbie when he should've listened, that's it!"
"You look tired" sa Niall och bröt tystnaden.
"I am" erkände jag och han reste på sig.
"Let's go home then, see you later lads, and if Harry asks, no I'm not mad at him at all" Med det så lämnade vi Harrys lägenhet och gick till Nialls.

Så fort vi kom in genom dörren sparkade jag av mig skorna och gick mot sovrummet. Utan att bry mig om att byta om la jag mig under täcket och blundade. Nialls fotsteg hördes och snart så kände jag hans starka, trygga armar omkring mig. Jag vände mig om och drog mig närmare.
"I love you" sa han och fick mig att le så att kinderna var nära på att spricka.
"I love you more" svarade jag.
"I love you most"
"Impossible"
"Nothing is impossible" svarade han och pussade mig på nästippen. Då slog en tanke mig. Jag har aldrig hört hemma någonstans. Inte hos mamma och pappa, inte i skolan, inte hos farmor men nu, nu har jag hittat hem. Mitt hem är här, i Nialls trygga famn. Jag måste tala om det för honom men hur? Lika bra att ta det nu och inte tänka mer på det."Niall?"
"Yea?"
"I just thought about something"
"Which is?"
"I've finally found home" svarade jag och kysste honom. Jag kände leendet som formades på hans läppar.
"I'm happy you said that because you know what? I've found home too" Just där och då kändes allt perfekt och jag bestämde mig i det ögonblicket att försöka behålla det så så länge som möjligt. Men imorgon kommer det bli en aning jobbigare eftersom imorgon ska jag prata med honom om boxnings lektionerna som Liam ska ge mig.
"What's on your mind? You seem distant" sa han och ryckte mig ur tankarna.
"Nothing, goodnight Niall, sweet dreams"
"Sweet dreams princess" 

Lonely freak, del 39

Alicia
Harry ville att vi skulle ge Debbie ännu en chans och fick oss att lova och komma på en filmkväll han hade ordnat. Jag ville verkligen inte gå. Han förväntar oss att vara hos honom om en halvtimme.
"Come on Alicia, let's get thru this evening and get it over with as soon as possible"
"I really don't want to go Niall, please don't make me, tell them I'm sick or something"
"No, I can't stand her alone, come on now"
"Ugh, fine" Utan att få chansen att resa mig upp själv, bar han upp mig bridal style. Jag kunde inte hålla tillbaka fnittret.
"What are you doing?" Han pussade mig på nästippen.
"Carrying you there so you can't change your mind and turn around" svarade han och jag himlade med ögonen.
Trots mina protester släppte han mig inte och bar mig uppför trapporna till Harrys lägenhet. Inte ens när vi var framme ställde han ner mig.
"Open the door baby" Jag tryckte ner dörrhandtaget och dörren åkte upp. "Harry, we're here!"
"You can put me down now" fnissade jag men han skakade envist på huvudet. Vi gick, eller Niall gick och bar mig, in till vardagsrummet där filtar och kuddar låg på golvet framför soffan istället för bordet som var flyttat till ett hörn.  Niall satte ner mig soffan- Debbie såg på mig med en ilsken blick och förstörde mitt humör med en gång. Men när Harry såg på mig så klistrade jag snabbt på ett leende.
"Hi Debbie"
"Hey" mumlade hon och Harry såg nöjd ut. Niall dunsade ner på soffan bredvid mig och såg sig omkring.
"Where's everyone else?"
"They haven't come yet, you're first here and early" svarade Harry och gick ut från rummet. Debbie följde efter honom.
"I can't stand her!" klagade jag lågmält.
"Me neither, remember that we're doing this for Harry!" De kom tillbaka med skålar med popcorn och chips, ställde ner dem på bordet och försvann igen. Dörren rycktes öppen och syntes Louis, han såg inte speciellt glad ut när han kom in och dunsade ner i soffan bredvid oss.
"So where's the witch?" Jag kunde inte låta bli att fnissa.
"She's in the kitchen with the blind one" svarade Niall och fick mig att skratta högre än väntat. Harry kom tillbaka med två cola flaskor.
"What's so funny?"
"Your blindness" mumlade Louis tyst.
"What?"
"I said, Niall, he told a bad joke that only Alicia got" sa han högre.
"Ah, private jokes ay?" Harry vickade på ögonbrynen och skrattade. Debbie kom in och höll i några glas. Han gick genast fram till henne och tog dem från henne. En våg av illamående sköljde över mig när hon smålog mor  honom,
"Thanks babe" Jag gick upp och gick till badrummet.
"Oh, Alicia, hold up, I need to talk to you" Jag rös åt hennes röst som dröp av falskhet. Jag stannade mitt i hallen och väntade på henne. Hon kom ut dit och leendet försvann.
"See? I got as I wanted you know why? Because I always get what I want"
"You're so stupid and dumb!"
"Hey hey, lower your voice, you don't want your lovely boyfriend to get into a fight with mine"
"You sicken me" svarade jag ilsket och vände mig om och fortsatte mig väg till badrummet.
När jag kom ut igen och gick in till vardagsrummet satt Liam och Zayn också där. Liam samtalade vänligt med Debbie, antagligen för Harrys skull för jag vet att han inte heller gillar henne. Zayn satt och tjurade bredvid Louis på kuddarna och filtarna på golvet. Niall pratade lågt med Harry. När han såg mig öppnade han armarna och välkomnade in mig i sin famn. Jag satte mig bredvid och lutade huvudet mot hans bröstkorg.
"So what were you talking about before?" frågade han och menade samtalet med Debbie.
"Girls talk" svarade jag med ett leende eftersom Harry också hörde.
"I'm glad that you're finally getting along" sa Harry glatt och gick mot TVn för att starta igång filmen.
"She was being rude and mean, just telling me about how she've won" mumlade jag tyst så att bara Niall skulle kunna höra.
"We'll see about that" muttrade han tillbaka. Filmen sattes igång och det visade sig vara The Notebook en av mina absoluta favoritfilmer. Debbie delade ut skålarna med chips och popcorn. Jag och Niall satte oss på golvet bredvid Zayn och Louis, och la en filt över oss Liam, Debbie och Harry satt på soffan.

Mitt i filmen verkade Louis bli uttråkad för han började kasta popcorn på Zayn. Efter ett tag blev Zayn irriterad, tog hela skålen och hällde den över Louis som klagade högljutt och skakade snabbt ur popcornen ur håret. Han tog en näve och smulade ner det i Zayns hår. Jag och Niall fick några popcorn kastade åt vårt håll och vi kastade de tillbaka vilket resulterade att vi fick en skål med chips på oss från Liam som vi genast drog ner på golvet och attackerade med snacksen som nu låg överallt. Harry hoppade på oss allihop och började kasta chips och popcorn omkring sig som en femåring.
"Stop it! Look at the mess you caused!" Vi stannade till allihop och såg upp på Debbie som satt med armarna korsade över bröstet och såg otroligt irriterad ut.
"Babe, relax. we're just having some fun" skrattade Harry och kastade en näve popcorn på henne.
"Stop it!" skrek hon och borstade av sig popcornen "Do you call this fun? It's a fucking mess, it's not fun to clean it all up, I thought you meant a movie night with some class not movie night at the zoo"
"We all clean it up later, this is how our movie nights are!" inflikade Louis.
"I thought celebraties had good manners, I guess I was wrong!" högg hon tillbaka
"Celebraty? Is that how you see me? Even on my time off?" frågade Harry med en sårad blick.
"That's what you are! That's your job which includes good manners!"
"This is my time off! If you only see me as a celebrety I guess you should leave, not only this building, but my life as well" sa han, reste sig upp och gick ut.
"No, baby wait, I didn't mean it that way!" ropade hon.
"He was quit clear with the fact that it's over and he wants you to get out!" sa Zayn. Det blixtrade till i hennes ögon och på bara en sekund blev jag tacklad bakåt och fick en box i ansiktet. Allting blev svart på en gång.  

Lonely freak, del 38

Alicia
Louis rusade ut från Harrys lägenhet och resten av oss förblev tysta vid bordet. Debbies tankar var otroligt högljudda och det var nästintill omöjligt för mig att låta bli att lyssna.
"This is going pretty well, I think he've stopped suspecting me, keep it up Debbie, just a few days  of playing the loving girlfriend role and he've fallen. It was much easier to do than I thought it would be, ha! Try to stop me now Alicia, I wasn't as stupid as you thought I would be, I didn't make a fool out of myself, I won!" Till slut blev dessa tankar för mycket för mig.
"No you've not won yet!" sa jag högt och spände fast blicken på henne. Hon såg upp på mig och rynkade på pannan i en oskyldig min.
"What do you mean?" men hennes tankar var allt annat än oskyldiga, "Stop it, get out of my head! You're ruining it!"
"You know what I mean, and it's pretty hard to get out of your head when your thoughts are that loud"
"Can you please stop, Alicia stop reading her thoughts, Liam, Zayn and Niall stop looking at her with such an accusing look, tell Louis to stop worrying and please let me and Debbie be happy, she made this dinner and invited you to be nice not to come and accuse her and ruin our relationship!" avbröt Harry irriterat.
"Harry, I'm sorry, I know what she's thinking, believe me or not but all this girl is doing is to play you to get to what she wants, and what she wants isn't you. I'm sorry but I can't watch while that is happening to you" med dessa ord gick jag upp och lämnade lägenheten. Precis som Louis hade gjort några minuter tidigare. Jag kan inte se på när hon utnyttjar honom utan att säga någonting. Men han tror inte på någon av oss för Debbie har redan övertygat honom. Men han vägrar lyssna på någon av oss så det finns inte mycket mer vi kan göra åt saken.
"Alicia wait!" Jag stannade på trappsteget och väntade på Niall som joggade ner för trapporna för att hinna ikapp mig.  "What was that girl thinking about that made you so upset?"
"She thought about how excellent her plan had worked out and how I couldn't do anything about it anymore"
"Are you serious?!"
"Yes, and that annoyed me so much because she's right, I can't do anything about it anymore, it's too late and I hate to feel so powerless" Vi gick ner för de sista trappstegen och in till Nialls lägenhet.
"Don't be upset about it princess, you did everything you could and so did I, Harry have no one to blame but himself when he sees the real her"
"Isn't it bugging you?"
"Of course it is! My best friend is being used but at least we did everything we could"
"Or did we?"
"What do you mean?"
"We can always call his mum! We'll tell her about everything and she'll come here when she's convinced, to talk to him!"
"Alicia, you're a genius! Louis have her number, hurry up!"

Harry
Liam och Zayn gick till slut de med. Jag och Debbie hade ingen mer lust att äta och la undan all mat. Hon verkade arg utav allt som hade hänt men jag kunde inte säga någonting för jag var själv arg på grund utav det. Hur kunde de göra så mot mig? De är mina bästa vänner och då borde de kunna acceptera alla mina beslut! Mitt beslut är att vara med Debbie och jag förstår inte vad de har med det att göra! Hon gick ut från köket och lämnade mig ensam där. Jag sköljde av disken och la in det i diskmaskinen innan jag följde efter henne in till sovrummet. Hon satt på sängen med benen uppdragna under sig.
"I don't know why they hate me so much, I'm not using you Harry, I didn't plan to fall for you, it just happend" mumlade hon och såg ner på överkastet som om det vore den intressantaste saken i världen.
"I know it, I believe you"
"I'm so sorry for not being able to get along with your friends but I'm trying my hardest but I'm sure that they're mixing me up with someone else because why would they hate me otherwise?"
"They don't hate you, they just want the best thing for me and they don't know you yet, that's why they reacted that way" Men jag lyckades inte ens övertyga mig själv med den förklaringen. Hon skakade sorgset på huvudet och en tår föll ner för hennes kind. Jag satte mig bredvid och drog in henne i min famn.
"Don't cry baby, please don't cry" bad jag och strök henne över håret i en tröstande gest.
"I just want to get along with them for you, so you don't have to choose between us"
"I know, I know that you only mean well with this, I'll talk to them I promise" Hon snyftade till och nickade. Det gjorde ont att se henne så här. Hon försökte bara bli accepterad och så behandlas hon på det här sättet. 

Lonely freak, del 37

Zayn
"What?!" Jag kunde inte förstå det Niall sa till mig, "Is Harry played on?!"
"Yes, and he wouldn't listen to me!"
"I'm going to talk to him!"
"He's with her all the time!"
"I don't care!" svarade jag och började gå mot hissarna.
"Zayn!" Jag vände mig om, "Don't fight with him okay?"
"If it's necessary I will" muttrade jag och fortsatte gå medan jag letade fram Harrys nummer på telefonen. Jag tryckte på hissknappen och samtalsknappen samtidigt. Harry svarade snabbare än hissen, positivt, hon kanske inte är med honom i alla fall!
"Harry"
"Hey, it's me"
"Zayn, how are you man?"
"Fine, I need to see you, we need to talk!"
"Okay but I'm with Debbie, is it okay if she hears?"
"Couldn't care less" svarade jag och steg in i hissen. Jag tryckte in entre planens knapp och väntade.
"What happend lad? You seem upset!"
"Alicia is in the hospital, she tried to commit suicide"
"What?! Why?!"
"I tell you later, where can I meet you?"
"We're at my place"
"Good, I'll me there in half an hour or less" svarade jag och la på utan att invänta svar. Jag är så otroligt arg på Harry, hur kan han låta någon göra så mot honom? Han vet att andra vill utnyttja oss, hur kan han gå på det?
Hissen plingade och dörren åkte upp, jag steg ur och gick med raka steg ut från sjukhuset och vidare till bilen.

Ett svagt klickande hördes när bilen låstes, jag la ner nycklarna i fickan och gick mot dörren. När portkoden var inslagen och dörren låstes upp började jag jogga uppför trapporna.
Så fort jag var vid Harrys dörr, öppnade jag och gick in utan att bry mig om att knacka, vi brukade aldrig knacka ändå. Var det olåst så betydde det att det var okej att komma in direkt.
"Rude!" hörde jag och vände mig mot rösten. En kort tjej med rakt, brunt hår och blåa ögon stirrade på mig med armarna i kors. Jag ryckte på axlarna åt henne. Hon irriterar mig.
"Harry?"
"In here!" Jag gick mot ljudet av hans röst som ledde mig till vardagsrummet. Han låg på mage på golvet och fifflade med några sladdar.
"What are you doing?"
"Installing my new telly"
"Why do you have a new one? You bought one a month ago!"
"Debbie convinced me to buy a bigger screen, she's right, it's much better!"
 "You're fucking stupid, that girl is playing you and you're after her like a goddamn dog!"
"Why are you all against her?" frågade han och hävde sig upp i en sittande ställning.
"Because she's Alicia's bully and she's playing you, Alicia knows her!"
"Babe, that's not true, I've already told you that I don't know who that Alicia girl is!" Den irriterande rösten fick mig att rysa.
"You're a fucking liar, stop playing my best friend!"
"Stop being against my girlfriend!"
"Girlfriend?!"
"Yes, we're together now" hon gick fram till Harry, kysste honom och la armarna sedan om honom. Jag äcklades mer än det går att beskriva.
"Alicia tried to commit suicide because of you two! She and Niall got into a fight while they were talking about how to convince you that she's fake, they broke up and Alicia almost died, we're lucky that she's alive and it's because of your damn relationship with one of her bullies!" spottade jag och vände mig om för att marschera ut från lägenheten.
"Wait!" Jag vände mig om igen och såg rakt i ögonen på Harry, han bröt ögonkontakten och såg ner på Debbie, "Is it true? Are you one of Alicia's bullies? Have you been lying all of this time?"
"No, of course not, I care too much about you to lie to you Harry, believe me!"
"If you believe her you're the biggest idiot on earth" sa jag med en iskall röst.
"Debbie, if you're lying just stop!"
"I've already told you baby, I'm not lying, I would never do that to you and I'm so sorry about that Alicia girl but I really don't know her or what you're talking about!"
"Okay, I believe you" Jag tappade hakan, bokstavligt talat! Trodde han på henne? Såg han inte falskheten? Jag vet att Harry har varit ensam på sista tiden men så ensam att man går på en sån sak går inte att vara!
"You have to be kidding me!"
"No, and stop attacking my girlfriend, I ask you as a friend and band member" Jag skakade på huvudet åt hans svar och marscherade ut från lägenheten och drämde dörren efter mig. Han är en idiot! Hur kan han vara så blind? Jag träffade tjejen i fem minuter och avgjorde på en gång hur falsk och lögnaktig hon var!

*Två dagar senare*
Vi är bjudna på middag och gissa hos vem? Harry och Debbie! Debbie lagar maten och Harry bad oss komma. Trots att Jag, Niall och Louis inte ville gå så släpade Liam med oss. Han vill inte att vi ska lämna Harry ensam trots att vi är arga på honom för hela Debbie-grejen. Alicia ska också gå, helt mot hennes vilja eftersom Debbie skulle vara där.
Alicia är utskriven från sjukhuset men Niall insisterade på att hon skulle bo hos honom. I alla fall ett tag framöver. Så nu är mestadels av hennes saker hos honom och han har skjutsat henne till och från skolan idag. Hon ska på middagen och sedan åka och jobba direkt efteråt, trots att han försökte övertala henne att vila i en vecka i alla fall.
Jag tog på mig en tröja och drog en hand genom håret med en djup suck. Jag förstår fortfarande inte varför jag måste genomlida en middag med henne.
Jag stängde dörren utan att bry mig om att låsa, ingen kommer in ändå.
Harrys dörr var olåst så jag gick in direkt.
"Harry?"
"In the kitchen!" Jag gick in och såg att Liam redan satt där med Louis som satt och tjurade med sin telefon i handen.
"Isn't Alicia and Niall here yet?" frågade jag och bara en sekund efter öppnades dörren och Nialls röst hördes,
"Where are you lads?"
"Kitchen!" ropade jag tillbaka och snart kom han in med en nervös Alicia bakom honom. Jag hälsade på henne med en kram.
"Hey, I didn't get a hug when you came!" Debbies röst störde mig så otroligt mycket.
"Don't tell me your favoriting girlfriends!" utbrast Harry och efter en skarp blick från Liam, gav jag henne en stel kram som varade i en sekund. "Much better!" svarade Harry stolt. Jag skakade av mig den irriterande känslan och slog mig ner på en stol.
"Dinner is ready!" sa hon med sin klingande röst som skar igenom den jobbiga tystnaden.
"I don't like this at all" muttrade Louis tyst så att bara vi kring bordet hörde och Harry och Debbie som stod vid diskbänken förblev ovetandes. Jag nickade för att visa att jag höll med. Niall och Alicia nickade de med men Liam gav oss en vädjande blick. Antagligen bad han oss att försöka ändå.
Plötsligt ryckte Alicia till och vände sig mot Debbie.
"I heard that you know!" sa hon, "Stop calling me names!" Harry såg upp från skärbrädan och såg på Debbie som gav honom en oskyldig blick.
"What? I didn't think anything, I was thinking about a song that I heard on the radio this morning!"
"Really? What song?" frågade Alicia.
"Radioactive by Imagine Dragons"
"It haven't been played on the radio today, I listened the whole morning and day!" högg hon tillbaka.
"Than it must've played on my tracklist, I've forgotten which"
"Liar" muttrade Alicia, Harry sa ingenting, han bara ställde fram maten och nickade åt oss att börja medan han och Debbie också slog sig ner vid bordet. Hon satt alldeles för nära mig så jag hoppade lite åt sidan mot Niall. Harry drämde ner sitt glas i bordet.
"If you all could stop treating Debbie like she was a diseas it would be so much easier!"  
"Only if she could stop being so fake" svarade Louis.
"Stop it guys" sa Liam i ett försök att lugna ner situationen.
"No Liam, enough of this play, we don't like her, she doesn't like us or Harry all she wants is money and fame!" skrek Louis och ställde sig upp så snabbt att hans stol ramlade och slog i golvet. Utan att säga någonting mer eller ge någon annan en chans att svara, rusade han ut från lägenheten.
"Great" muttrade Niall.

Lonely freak, del 36

"Bye, I'll see you tomorrow!" sa jag och gick ut. Niall satt i sin bil utanför.  Jag hoppade in och välkomnades av värmen i bilen.

"Hey" sa jag och gav honom en kindpuss. Han rörde inte en min. Hans händer vilade mot ratten och ögonen glödde av oro. "Niall, what's wrong?"

"Harry"

"What is it with him?" 

"I haven't been able to speak to him before an hour ago and by than he had met Debbie"

"What?!"

"I described her for him and told him that she's one of your bullies, he said that everything matched except for her eyes, they're blue not brown and that she's the sweetest girl alive and that she didn't even know who you were"

"That's a lie and she must've got blue contacts!"

"I know, I told him so but he was determened that we were speaking about different girls with the same names because apparenetely her hair was straight not curly"

"Niall, we need to speak to him immiedietely! She's using him!" jag kunde inte dölja min förtvivlan. Debbie vill bara åt Harrys pengar och inget annat!

"I fucking know that Alicia but he doesn't listen to me! What the hell am I supposed to do?!" Kylan i hans röst fick mig att tystna ner alla kommentarer jag hade tänkt komma med. Jag sjönk ner i sätet och började fumla med fingrarna, som jag brukade göra när jag var nervös. Han startade motorn och backade ut från parkeringen. Jag var knäpptyst hela vägen och kunde inte låta bli att lyssna på hans tankar.

"Great, just great! Harry is being used without him knowing it becasue my girlfriend is bullied, just great! He's my best friend, what the hell am I supposed to do? I can't do anything because he won't listen to me and here Alicia is, accusing me like it's my fault! So sick and tired of this bullshit! Literally! This is way to much, sure I love her but all these problems are too much, I can't handle them anymore, it's a wonder that she could handle them for all these years. I should've listened to the boys and just waited with introducing myself to her, just seen why she was acting weird first and than decided if she's the worth the effort or not but no of course I didn't!"

Vi stannade och jag märkte att vi var framme. Jag höll tillbaka tårarna medan jag tog av bältet. Men trots att jag inte hade börjat gråta ännu så kunde jag inte se honom i ögonen när jag sa,

"I'm sorry, it wasn't my intention to accuse you of anything and I'm so sorry about Harry, it's for the best if I just get out from your life, thank you for this time and please remember that I love you" När dessa ord var sagda så öppnade jag dörren, hoppade ut från bilen och sprang in till min trappuppgång.

"What?! Alicia wait, I didn't mean that!" Jag sprang uppför trapporna och famlade med nyckeln. När dörren äntligen gled upp, gick jag in, stängde och låste snabbt. Niall bankade på dörren utanför och bad mig öppna. Men jag gjorde inte det. Jag har orsakat honom tillräckligt med problem och tagit för mycket utav hans tid. Jag kan inte utsätta honom för mer.

"Alicia, please open the door, we need to talk! Please don't shut me out like this, I didn't mean what I was thinking, I wasn't thinking clearly, please open up!"

"Just leave Niall, I've already put you thru enough, I can't do this anymore, you have to stay away from me and my problems!" ropade jag genom dörren och min röst skar sig. Allting kändes plötsligt så meningslöst. Jag hade precis stött bort den jag älskade mer än någon och något annat. Jag förtjänar inte att leva, jag borde inte göra det. Allting jag för med mig är problem och inget annat. Jag borde inte finnas. Där var de, de mörka tankarna och de förde mig mot samma sak, de vassa rakbladen som så enkelt kunde ta slut på allting. Under tiden kunde de ge mig en tillfredsställande känsla, få smärtan att försvinna och sedan låta mig försvinna.  

Med Nialls röst i bakrunden och det svaga ringandet i öronen gick jag mot badrummet med bestämde steg, jag ska avsluta allt här och nu.

Niall

Paniken växte inom mig när hon inte öppnade. Vad har jag gjort?! Hur kunde jag vara så dum och inte kontrollera mina tankar? Varför lät jag tankarna vandra iväg så där när jag var med henne? 

Jag bankade ännu en gång på dörren.

"Alicia, please open up, I'm so sorry please open the door!" En dörr öppnades men det var fel dörr, grannens. En äldre man kom ut.

"Can you stop screaming? I'm trying to sleep!"

"I'm sorry, excuse me" svarade jag avlägset. Han gick in och dörren smällde igen. Jag sprang ut och tog upp telefonen. Så snabbt som det bara gick, letade jag upp Zayns nummer och ringde. Han brukar fortfarande vara uppe vid den tiden.

"Zayn"

"Hi, it's Niall, I need help, no time for questions, just go to my appartement, it's unlocked, go to the drawer where i always but my keys, there's a key marked with a paper 'Alicias home' get them and come to Alicia's place immidietely!"

"Wh-"

"No question just please do it!"

"Okay man, I'm on my way"

"Thank you and please hurry up!" Jag klickade och började vanka av och han. Det skulle gå snabbare så här än att åka dit och tillbaka själv. Bara hon inte gör någonting dumt under tiden. 

Strålkastarna från Zayns bil blände mig för en sekund innan de stängdes av. Han klev ur bilen och jag sprang fram till honom.

"The keys!" Han gav mig dem och jag sprang in till trappuppgången utan att ge honom någon tid till frågor. Jag hörde hans steg efter mig men var för koncentrerad på att komma upp så snabbt som möjligt. Så fort jag kom upp så stack jag in nyckeln i låset och vred om. Det klickade och jag ryckte upp den.

"Alicia?" Badrummet lös men dörren var öppen på glänt. Jag lyfte upp handen en aning för Zayn som en gest på att han skulle vänta här. Han stod still medan jag gick dit.  

*varning för en lite känslig scen*

Synen var hemsk. Ett skrik undanslapp mina läppar utan min tillåtelse. Knäna skakade våldsamt.

"Zayn, call 999 now!!" Jag sjönk ner vid henne. Hon låg i en pöl av blod. I ena handen låg det ett raklbad och såren var framför allt på handlederna men även på magen och benen. Intorkade tårar var på hennes kinder. 

"Alicia, please!" mumlade jag genom tårarna "Please wake up" Någonstans hörde jag Zayns röst och kände hans hand på min axel.

"They're on their way" Jag fortsatte mumla samma ord,

"Please Alicia, please" Zayn drog bort mig ifrån henne, trots att jag ville vara bredvid så orkade jag inte kämpa emot, allt var så avlägset, som en dimma.

Zayn

Jag blötte ner en handduk och fick bort Niall därifrån och till vardagsrummet, när han satt på soffan där så sprang jag tillbaka till Alicia. Hon var avsvimmad och med tanken på mängden blod hon hade förlorat så var det en självklarhet. Jag sjönk ner på knä och började försiktigt trycka handduken mot ett sår i taget. När den handduken inte räckte, rotade jag fram fler i skåpet, blötte ner dem och la på såren på armarna, magen och benen. Jag har ingen aning vad jag höll på med och vet inte om det är rätt att göra så men någonting måste jag göra! 

När alla sår var övertäckta hörde jag sirenerna. Det var på tiden! Tunga och snabba steg hördes utanför och snart så hördes ett steg in i hallen. Jag skyndade ut till dem.

"She's in there!" sa jag och pekade mot badrummet. Två ambulansmän sprang in och en kvinna stod kvar med mig.

"What happened exactly?"

"I'm not sure, I didn't find out much, me and my friend, her boyfriend, who's in the living room, came to check up on her and she was lying in there and my friend freaked while I was on the phone with you out so I dragged hi out of there and than I just wetted a few towels and put them on the wounds, I wasn't sure if it's the right thing to do but I had to do something!"

"No, it was good of you, we're taking her to the hospital now, you can follow after us if you want, this is clearly a suicide attempt so we'll need information from you so we can give her the right treatment"

"Of course! We'll do anything!" De bar ut Alicia på en bår och försvann nerför trapporna efter att ha sagt vilket sjukhus de skulle till. 

Nästa utmaning är att få Niall tillräckligt vaken för att följa med utan problem. Så jag gick in till vardagsrummet.

"Niall, the ambulance came and she's with them now, we need to follow after them to the hospital, so come on" Han lyfte sakta på huvudet och såg hemskt trött ut när han sa,

"It was all my fault"

"What? No, come on now"

"It was all my fault, I made her do that with the thoughts that I had" Jag gick mot honom och slog till honom löst, men ändå tillräckligt hårt på kinden.

"Wake up! Alicia needs you, come on! Deal with the emotional stuff later!" Han verkade komma tillbaka in i verkligheten igen.

"Let's go" mumlade han och reste sig upp.

"Finally!" 

Vi sprang ut, jag var noga med att låsa dörren efter oss och vi fortsatte nerför trapporna. När jag kom ut var Niall på väg att sätta sig bakom ratten i sin bil.

"Woah, dude, what do you think you're doing? I drive!" Jag drog med honom till min bil och vi satte oss. Jag startade den och körde ut och mot sjukhuset.

"Niall, I'm sorry I slapped you but I had do to make you wake up, listen this isn't your fault, she've had a lot going on and so had you, you two were both stressed and tired, now let's focus on helping her to get better and than you can work with your relationship"

"There's no relationship, she broke up with me, she said it was for my own sake"

"Then you'll work with getting her back when she's better but now let's focus on one thing at the time okay?" Jag fick inget svar men det spelade inte så stor roll. 

Vi körde in på sjukhusets parkering och innan jag hade hunnit parkera ordentligt och stanna bilen, var Niall ute ur bilen och på väg in. Jag suckade och skyndade in efter honom så fort jag hade parkerat, stängt av den och låst. Jag verkar vara den enda med vett idag.

När jag kom in såg jag Nialls ryggtavla på väg mot hissarna. Jag sprang efter. Han måste redan ha hunnit fråga vart hon var. Vi ställdeos i hissen och han tryckte in fyran. Vi åkte upp och fortsatte sedan in i ett väntrum. Där slog vi oss ner på stolarna och väntade.

En läkare kom ut från rummet mitt emot och gick mot oss,

"Relatives to Alicia Clark?"

"Boyfriend and friend" svarade jag och pekade på Niall först och sedan mig själv.

"No parents?" frågade han och rynkade pannan.

"No, she doesn't speak to them, we're the only ones she interact with and is close to" svarade jag sanningsenligt.

"Okay than, she've lost a lot of blood but we managed to stop the bleeding and gave her the blood type she needed, you're lucky she've the usual one, than we stitched the deepest wounds that couldn't heal on their own, she'll wake up in half an hour so you can see her then" 

"Okay, thank you"

"I'd advice you to take her to a therapist, she needs to talk to someone else, not only you, because she clearly have a lot in her mind that would make her to try to attempt suicide again and again until she success"

"We'll do anything, thank you doctor" Han nickade med ett vänligt leende och gick. Jag vände mig mot Niall som inte hade sagt ett ord på hela den tiden. "See? She's just fine, we can see her in half an hour"

"It's my fault"

"No Niall, it's not it just happened to be the trigger, she just misunderstood what you meant"

"She hates me"

"No she doesn't, from what I've understood from your mumbling, she said that she wanted you to remember that she loved you right?" Han nickade, "So she doesn't hate you, pull yourself togheter now so you can meet her soon" svarade jag och drog in honom i en kram. Han vilade huvudet mot min axel och vi stod så en stund. 

"It's time" sa jag och vi reste oss båda upp från stolarna och gick mot hennes rum. När vi steg in så låg hon fortfarande där med slutna ögon. Vi gick tyst in och satte oss på varsin sida om sängen. Niall la sin hand över hennes.

"Alicia?" Hon knep ihop ögonen lite.

"Do you want to be alone with her?"

"No, stay here" jag nickade och satt kvar. 

Alicia

Jag öppnade försiktigt ögonen men slöt dem snabbt igen på grund av det starka ljuset. 

"Alicia?" Nialls röst hördes och fick mig att slå upp ögonen lite snabbare den här gången. Jag flackade med blicken och såg Niall och Zayn på var sin sida om mig. Båda log men Nialls ögon var tårfyllda. 

"Please don't try to commit suicide again, I'm so sorry for what I said...or thought, I'm really sorry, please forgive me!" Jag svarade inte på det.

"Why did you save me? Why didn't you just let me die? I'm so done with everyhting!"

"Because I love you Alicia, and I'm so sorry for everything I did and said that told you otherwise!"

"Are you mad at me for the Debbie thing?"

"No, it's not your fault, you tried to stop it" svarade han och strök mig över pannan.

"Debbie thing?" frågade Zayn oförstående men Niall viftade bort det,

"I'll explain later" han vände uppmärksamheten mot mig igen, "Alicia will you please forgive me?" Jag hade egentligen ingen anledning att inte förlåta honom så jag nickade. 

"I'm sorry I reacted like this and I don't want to break up, I'm sorry I did it"

"It's okay, let's just pretend it never happend!" Jag nickade och fick en huvudvärk på köpet.

"Go to sleep and I'll explain everything to Zayn" sa han och jag nickade och blundade igen. Jag är alldeles för trött för att tjafsa emot.

_____________________________________________________________________________

Lyssna på den här låten medan ni läser den här delen, om ni vill, jag lyssnade på den när jag skrev den här delen och allting kom oplanerat så lyssna på den om ni vill ha en lite klarare bild på hur jag tänkte med känslorna och så :)

Lonely freak, del 35

*En vecka senare*
Veckan fortsatte med skola och ett jobb på nätterna att hinna med. Niall tjatade på att jag skulle sluta på McDonald's och fortsätta bara i skivbutiken på helgerna men jag ville inte det. För med det så föreslog han att han skulle betala min lägenhets hyra och det gick jag förstås inte med på! Han har gjort mer än nog för mig, att jag fortfarande står ut och är vid liv är på grund av Niall och det är mer än nog. Den killen är verkligen helt underbar, jag trodde aldrig att någon skulle få mig att känna så. Sådant hände bara i filmer. Allt det där med fjärilar i magen och gåshud av att han bara rörde vid dig och hur mycket det påverkade dig att bara höra hans röst, trodde jag inte på, inte förrän jag träffade Niall och han vände upp och ner på min värld och tillvaron jag var van vid.
Jag sparkade på en sten medan jag gick på den tomma trottoaren. På morgonen hade jag ringt Liam och frågat honom om vi kunde träffas mellan mina jobb. Jag lyckades smita iväg tidigare från skivbutiken och nu har jag ungefär fyra timmar på mig innan nästa jobb. Mer än nog med tid.
Jag kom fram till porten och gav stenen en snabb blick som avsked. Jag vet att det är lite töntigt men det är en vana för mig. Att sparka på en sten på vägen någonstans och kasta en blick mot den innan jag försvann ifrån den.
Portkoden var densamma så jag tryckte in den och ett svagt klickande ljud hördes. Jag gick in och gick direkt upp till Liams lägenhet. Det tog bara en knackning för att få honom att öppna.
"Hey, Alicia come on in!"
"Hey, I hope I'm not disturbing"
"No of course not!" Efter en kram gick vi in och satte oss i vardagsrummet.
"So what did you want to talk about?" Jag famlade med fingrarna och försökte sätta orden på mina tankar utan att låta för påträngande på något sätt. "You know what? Take your time and figure out what you want to say, in the meantime I'll prepare tea" sa han med ett leende och reste sig upp för att lämna rummet. Jag vill verkligen inte tränga mig på i Liams privatliv för mycket. Men mobbningen har gått för långt och jag skulle gärna vilja veta hur han hanterade det. För sedan det slank ur Niall att Liam hade varit mobbad så har jag velat prata med honom om det, för han kommer förstå mig mer än någon annan någonsin kommer att kunna göra. Varför kunde inte Liam vara kusinen med likadan gåva istället för Colin?
Han kom tillbaka med två koppar. Jag tog emot den ena och tackade.
"So, Niall told me, or it kind of more slipped out of him that you were bullied in school"
"I was, it's no secret so it's okay" svarade han och hade samma leende som han hade välkomnat mig med, det är bra då tycker han inte att jag tränger mig på.
"How did you handle it? How did you make it stop?" En våg av smärta sköljde över hans ansikte för en sekund men han raderade snabbt bort alla spår av det med ännu ett leende.
"I took up boxing, I actually got exspelled for defending myself ones, but it didn't stop until I joined the Xfactor and got out of school but now I have to choose my friends wisely so they don't just use me"
"You can box?"
"Yes, I took it up to learn how to defend myself so I didn't get beaten up"
"Can you learn me?"
"Alicia I don't know if Niall would like it, I mean he just wants you to change school and I know it's not easy for you but if he says that it's okay then I can learn you everything I can and maybe take you to a few meetings with my trainer and boxing instructor, he's incredible!"
"I'm sure that Niall won't have anything against it, I mean, I just want to learn how to defend myself, like the basic stuff so if you could just teach me that it would mean the world to me, please Liam!" Nu bryr jag mig inte om ifall jag låter som en jobbig och envis tre åring, jag har hittat lösningen och jag tänker inte låta det tas ifrån mig så lätt!
"I hope that Niall won't be mad at me for this"
"Okay fine, but you only use it as self defense and nothing more!"
"I promise, and Niall won't be mad at you, I talk with him" Han ryckte till när jag refererade till hans tanke men skakade snabbt av sig det och nickade. Jag drack en klunk av det varma teet och började fundera på vad jag skulle säga till Niall. Men bestämde mig för att skingra dessa tankar ganska snabbt.
"If you don't mind me asking, why were you bullied?"
"I guess I was different, when the rest of the boys that about football, I sat daydreaming about singing and acting, I was different in the mind, not like them, I care about the people and enviroment around me but they never did and I guess I used to be to emotional to hang out with them, the once that they didn't hang out with they bullied, I was unlucky to be one of them"
"I think those bullies was stupid because you're a lovely person"
"Thank you, it was very kind of you to say that" Men hans leende byttes ut mot en allvarlig min, "Alicia listen, don't let these bullies win, if you break down they win, don't let them do that!"

Timmarna flög snabbt förbi. Snart var jag tvungen att gå hem för att byta om. Liam erbjöd sig att köra mig men jag sa att jag ville ta en promenad. Jag har så många tankar som virvlar runt i huvudet just nu och det bästa sättet att lugna ner dem på är att tänka igenom dem, noggrant.
Det var precis det jag gjorde på vägen hem och jag fann det väldigt effektivt. Den promenaden var allt jag behövde.
Så snabbt jag har övertalat Niall om det här med boxningen så ska jag börja med det på en gång. Bara känslan av att de inte skulle kunna skada mig längre utan att jag i alla fall skadade dem lite, fick mig att le som en tok. För jag har alltid velat veta hur det känns att faktiskt stå upp för sig själv i sådana situationer och inte bara backa ur. Den här boxningen skulle kunna vara till stor hjälp!

Lonely freak, del 34

Jag bar min bricka med mat och gick mot mitt vanliga bord i ena hörnet.
"Hey Alicia, I found a better place for you to be in, the bin!" den kommentaren vad noga uttänkt i hela sju minuter i tankarna så det var väldigt lätt att ignonera den och fortsätta gå. Spridda skratt hördes. Jag satte ner brickan på bordet och satte mig.
"Hey loner, why won't you just die? You're a waste of space and oxygen!" Även den kommentaren svalde jag och tog upp en pommes frites. Medan jag sakta åt hörde jag flera förslag på vart jag kunde ta vägen och förklaringar till varför jag var en idiot och ett missfoster och hur glada de var över att mina föräldrar hade övergett mig eftersom det var ett bevis för dem om hur hatad och konstig jag faktiskt var. Skulle inte Colin be dem att låta mig vara? Det är just därför jag inte ville lita på honom, han gör  ingenting åt saken!
"Hey cousin" jag såg upp, Colin stod där med sin bricka på bordet.
"Aren't you afraid that your friends will bully you if they see you with me?"
"No, they think I'm making your life even worse now so look hurt" jag gjorde som han sa. Han slog sig ner och tog för sig av sin mat.
"You said that you would make the bullying stop, you've obviously failed" mumlade jag och såg ner på den halvt uppätna maten.
"It's not that easy, I'm trying, I really am!"
"So what places do I need to stay away from today?"
"The mall"
"It's okay I'm not going there anyway"
"And the park as well, or at least later this evening"
"Okay"
"They're looking at us, can you pretend to cry or something?" Jag tänkte på farmor och lyckades pressa fram några tårar som jag sedan snabbt torkade bort.
"Good, that looked believable"
"Cry baby, haha! It's so easy to hurt her that she's taking the fun out of it" En av Colins vänner tänkte den tanken. Men jag brydde mig inte om det, det var meningen att de skulle tro det.
"Your friends are having really nice thoughts and their hatred towards me seem to have grown" sa jag och blängde på killen som jag fortfarande inte riktigt litade på.
"I wish I could do anything more to help you" svarade han med ett hårt ansiktsuttryck.
"You can!"
"What can I do then?"
"Tell them the truth about you!"
"Are you out of your mind?!" Hela matsalen stirrade.
"No!"
"Of course I can't!"
"Because you're a coward!"
"I'm not! Don't tell me what I should do!"
"You asked me a question and I answered, if you didn't like the answer I can't help you!"
"You're fucking crazy!"
"Yeah, you out of all these people should now what crazy is because that's exactly what you are!" svarade jag, reste mig upp, bar upp brickan och gick för att lämna den.
Så fort det var gjort så lämnade jag matsalen och alla hemska kommentarer. Jag visste att jag inte kunde lita på honom, jag visste det! Åh, så dum jag var!


Så fort det återstod tio minuter smsade jag Niall.
A: Hey, school is over in ten, should I wait for you or go home? X Jag skickade iväg den och riktade upp blicken mot tavlan igen. Vi höll på att gå igenom spansk grammatik som jag hade gett upp all hopp om att lära mig. Skärmen lös upp lite och jag läste smset så diskret som möjligt.
N: I'll be there in five X 
"Alicia, if only you could focus on the grammer as much as your phone you'd have an A+ by now" sa läraren och jag kände kinderna hetta till.
"I'm sorry, it won't happen again"
"What phone are you talking about? That's not a phone, that's a brick!" Debbie log stolt över hennes dåliga skämt och alla skrattade förutom läraren, och jag då förstår, som bara sjönk längre ner på stolen.
"Debbie, one more bad word from you and you'll get detention, got it?" Jag log tacksamt mot den gamla damen som stod med armarna korsade och stirrade ilsket på Debbie.

"Class dismissed, don't forget the homework to thursday!" Jag samlade ihop mina böcker och papper och skyndade ut. Ena stunden gick jag och andra låg jag på marken med mina saker strödda runt omkring med. Jag såg upp och fick syn på Debbie, hon log och trampade på mitt smalben. Jag knep ihop läpparna, aldrig någonsin skulle jag skrika ut i smärta. Hennes flin blev bredare och hon tryckte till lite mer. Där och då fick jag nog. Jag satte mig upp och tog tag i hennes ben, utan att hon fick chansen att förstå vad som hände, drog jag lätt i benet och hon tappade balansen och ramlade. Jag samlade ihop mina saker, reste mig upp och haltade iväg med en svärande Debbie bakom mig.
"You little piece of shi-..."
"Debbie, you have detention!"
"But she w-.."
"Come with me now, I don't want to hear another word! Your parents are getting a phone call"
Jag haltade fram till skåpet, smärtan började bli olidlig. Så fort låset klickade och dörren öppnades tog jag fram en smärtstillande. Det är sådant jag alltid har i väskan men tanke på vad jag alltid råkar ut för. Så fort den var svald stoppade jag ner spanska boken i väskan och tog på mig jackan.
Med väskan hängandes över ena axeln lämnade jag den hatade byggnaden.
Niall stod lutandes mot sin svarta bil med armarna i kors. Så fort han såg mig sprack han upp i ett leende som jag återvände när jag gick mot honom noga med att inte halta. Han hade fleras uppmärksamhet mot sig. Så fort jag stod framför honom la han händerna på min midja och böjde sig ner för att lämna en fjäderlätt kyss på mina läppar. Några fotoblixtar syntes och hördes. Jag drog mig ur omfamningen och suckade. Han såg också smått irriterad ut men vad bättre än mig på att dölja det.
Utan ett ord satte vi oss i bilen och körde iväg därifrån.
"How was your school?"
"Awful"
"What happend?"
"Beside from that Debbie thing, Colin was an asshole and I should never had trusted him"
"Yeah about that, I couldn't talk to Harry today, he wasn't home when I checked"
"Just please do it soon, I don't want him to get played on like that"
"I will as soon as I see him, I don't want that either, so what's up with that Colin guy?"
"He haven't done anything about it, it's even worse now and the only thing he can do to stop it is to tell them about his ability but he refuses to!"
"I kind of understand him"
"What?!"
"Well think about it, he will loose all of his friends and his normal life, the thing that you two have isn't easy to live with, I've seen it with you"
"You can't be serious right now! He can make the bullying stop but isn't!"
"I think he's trying his best, just wait and see, I know that this is hard on you babe and believe me I want to beat the shit out of everybody that have ever laid a hand on you but we both need to be patient"
"You have no idea of how hard that is!"
"No I don't because I've never been bullied but Liam have and he told me a little about it so I know enough"
"Have Liam been bullied?" Han nickade och jag rynkade på pannan. Varför skulle någon vilja mobba honom? Han är inget missfoster! Liam är den trevligaste människan man kan träffa och att mobba honom är otänkbart! Men samtidigt så är det alltid en person som det hackas på i alla skolor, i min råkade det vara jag och i Liams så var det hans. Vi är människor med otroligt mycket otur. Aldrig skadat någon annan men hatade för att vi existerar överhuvudtaget.  

Lonely freak, del 33

*Måndag*

Jag steg in i skolområdet med en klump i magen. Nu har jag varit borta i över en vecka. Alla blåmärken har hunnit försvinna och revbenet har läkt. Inte helt men det är bättre än förut. Men jag mår fortfarande hemskt illa när jag går här. För det är första gången jag är här sedan bilderna av mig, Niall och Harry spreds i tidningarna. 

Vissa stirrade och andra vände ryggen till. Ingenting annorlunda.

"Hey Alicia!" jag vände mig om. En brunhårig tjej. Min mardröm. Men hon ler mot mig, det är annorlunda! Jag vänder mig om och fortsätter gå igen.

"Alicia wait, I thought we could walk to class togheter!" "She's so going to buy this, she's desperete for a friend"

"What do you want from me?" frågade jag, aningens irriterad.

"Nothing, I just want to hang out!" "Stop questioning me! It's hard to play nice towards you!"

"Hard to believe, beat me, throw evil words towards me and leave me alone" sa jag.

"Yeah, about that, I'm sorry!""Like I would ever be! I should be an actress"

"Sorry my ass, beat the crap out of me now and leave me alone!" svarade jag surt, jag hatar när någon av dem gör något sådant.

"You don't have to be so harsh, I just want to walk to class togheter" Jag stannade och mötte irriterat hennes blick. "Woah, shit is about to get real, okay play it cool and calm now Debbie, keep your calm"

"Okay listen, you've made each day a living hell for me so don't come here and try to think that one apology is enough and you're forgiven and trusted, either you tell me what you really want or you just get out of my face because I'm not in a mood for any games okay? So stop being so damn fake!"

"Fine bitch" svarade hon och blicken fylldes med hatet som hon alltid hade visat mig, vänligheten försvann, "You can't have both, either you have Niall or Harry"

"What? I'm with Niall, not Harry what the hell are you talking about?"

"Okay good, then you'll introduce me to Harry, if you're dating a rich and famous guy then so am I!"

"You think that I'm with him for fame and money?!"

"Of course, you're poor, ugly and untalented so yeah, it speaks to itself""She's so stupid!"

"You're so dumb!" var allt jag sa innan jag gick in till byggnaden som jag avskydde mer än något annat. Men mer än så hann jag inte. Jag blev tacklad in i en vägg och ramlade ihop. Hon sparkade mig rätt i magen och drog upp mig i håret. Jag bet ihop mot smärtan. Aldrig någonsin skulle jag ge henne den glädjen genom att skrika av smärtan som strålade i magen och huvudet.

"You will introduce me to Harry or I'll find my way to him, I don't care but when I'm with him don't you dare to tell them about me being your bully!"

"You're a fucking psycho!" 

"The only psycho here is you, you creepy freak!" Ännu en spark i magen och hon försvann. Jag reste mig sakta upp och ignonerade blickarna från eleverna runt omkring. Jag måste göra någonting. Men vad? Jag kan inte låta Harry vara med henne! 

Jag sprang mot toaletterna och låste in mig i en av båsen. Så snabbt som jag bara kunde, knappade jag in Nialls nummer och väntade otåligt. Han svarade ganska så snart med hans trötta och hesa morgonröst som jag hade vant mig vid.

"Niall"

"Hey it's Alicia"

"Hi babe, is everything okay?"

"Yes, no, maybe, Niall listen"

"What's wrong?" Hans röst lät en aning piggare.

"One of my bullys thinks that she can start dating Harry for his money and fame so please listen carefully, if a girl, my height with long brown, wavy hair and light brown eyes starts to talk and flirt with him please tell him to just ignore her!"

"Okay, what's her name?"

"Debbie, or I think so I'm not quite sure"

"Okay, I'll talk to Harry don't worry about it, I'll see you after school yeah?"

"No I need to go to work today"

"I'll drive you there and then back home so I'll see you"

"Oh okay, I'll text you when school is over"

"Okay I see you then, go to class now"

"Bye, I'll see you later" 

"Take care and call me if you need anything" Så la vi på. Jag gick ut till den tomma korridorren och mådde genast mycket bättre.

"Alicia, how nice of you to care enough to actually show up"

"Sorry, I was at the dentist" ljög jag. Debbie satt längst fram och stirrade på mig.

"Take a seat" svarade han och jag gick till mitten av klassrummet där det fanns en ledig plats.

"As I was saying before I got interrupted, we're going to keep talking about Lucy, the first human ever discovered" Jag suckade och sjönk ner på stolen. Det här skulle bli en så tråkig lektion. 

Lonely freak, del 32

Niall
"Okay, we're shooting the same scene again!" Vi ställde oss upp på rad igen och gjorde om dans rutinen. Det var egentligen inget nytt, det var sådana danssteg som vi brukade göra förut, i våra video dagböcker och liknande.
Innan lunch så hade vi varit utklädda och spelat våra alter-egos. Direkt efter lunchrasten så hade vi spelat in oss själva när vi skulle träffa dessa alter-egos och nu hade vi resten av arbetet kvar.
Jag blev snart uttråkad och bestämde mig för att "piffa upp det lite" och med det så tacklade jag Harry och vi båda låg på golvet och vred oss av skratt.
"Stop!" Kamerorna slogs av och jag antog att de nu var trötta på mina och Harrys små rebelliska försök till att förstöra videon men på ett roligt sätt.
"Niall, you'll stand behind Zayn and Harry you stay we're you are" vi suckade men jag gjorde som Ben sa. Så började inspelningen igen och dansen fortsatte.
"Cut!" Kamerorna slogs av ännu en gång men den här gången såg han nöjd ut, "Perfect, you nailed it!" Vi log och jag high fivade några dansare runt omkring mig.
"Okay now let's focus on the scene where you trash the office, again. Until we're set you have ten minutes break!" Alla omkring oss försvann i olika riktningar för att städa på "kontoret", vi å andra sidan slog oss ner på golvet där.
"Hey Niall, wanna do something cool?" frågade Liam och jag nickade, "I saw a shopping cart on the parking place, what about we take it in here and have a race?"
"Awesome!" jag hoppade genast på det förslaget och vi rusade ut för att hämta den. Precis som Liam sa så stod den där. Vi tog vi rullade in den och jag hoppade i. Liam rullade runt mig i den och vi rev ner allt möjligt från skrivborden och till slut fick jag ner en pärm med papper i som det inte stod någonting på, det var bara med för synes skull i videon så jag öppnade pärmen och kastade alla papper omkring mig. Resten av killarna sprang omkring oss och vid ett tillfälle så fick Louis nästan alla papper singlandes ner på sig.
"And cut!" Vi såg chockat upp. Kamerorna var framme igen och Ben log glatt. "That was genius, we filmed it because you did everything perfect there so we gonna use it and you gave me an idea about Louis' part!" Vi såg förvånat på varandra. Allting vi hade försökt göra var ett litet uppror och plötsligt ska det vara med i videon.
"Okay so Louis, come and stand here, you'll sing your part here and the rest of the boys will throw pappers over you" fortsatte Ben och vi gjorde som han sa. Louis ställde sig där han skulle och vi stod två och två på var sida och singlade ner papper på honom medan han sjöng sin del med armarna utsträckta åt sidorna. Vid ett tillfälle så råkade ett papper träffa honom i ögat och jag och Harry fick kämpa med att hålla oss för skratt.
"Cut!" Vi hoppade ner från bänkarna och Louis gav oss en sur blick.
"Who was that idiot who dropped that paper straight into my eyes!" Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, det var ju jag så jag pekade på Zayn. Liam och Harry var snart med på det.
"Hey! I was standing in an impossible angle, don't blame this on me!" Vi fortsatte peka på honom och Louis fick ett busigt flin på läpparna och sprang efter honom vi andra ville se vad som skulle hända och  sprang efter. Ut genom en dörr och in genom en annan fram tills Ben ännu en gång ropade,
"Cut!" Med ett leende la han till, "I think we have what we need, all we need now is that Zayn spray paints 'This is us!' on your poster and then we're set!"  Ännu en gång såg vi minst lika chockade ut.
"What do you mean? We still have another three minutes to play!" sa Liam.
"We got three minutes of you running around and when the DVD is playing, all we need is the last seconds now!" Jag ryckte på axlarna och vi gick in till rummet där affischen hängde. Det var konstigt att se sig själv så här.
Zayn kom in med resten i släptåg och tog fram en färgburk. Vi andra ställde oss i bakrunden och såg på när han först övade några gånger på ett papper på golvet innan han reste sig upp och gick fram till affischen där han sprejade på orden 'This Is Us!!' Sedan kom han och ställde sig bredvid oss och vi nickade gillande mot hur det såg ut.
I den här videon så finns det ett litet dolt meddelande, ingen kan förändra oss, vi är som vi är och det kommer vi förbli.
"And cut! Good job boys, now we'll fix the edits and then the video is done!" Vi hurrade och Louis hoppade upp på en bänk.
"We want to thank you all for your amazing work! This video is going to be awesome, we had a great time shooting it and I'll finish off with a massive thank you to every single one of you!"

"So, do you want to celebrate tonight?" frågade Liam.
"Woho, Liam showing off the party guy in you eh?" skämtade jag och armbågade honom i sidan.
"I just meant by watching the football game that's on in an hour with beer and maybe some BBQ" svarade han med ett höjt ögonbryn.
"Who's playing?"
"Manchester United and some random team" svarade Harry och jag nickade gillande.
"Who's are we watching it at?"
"Mine!" svarade Louis, "Everyone brings they're on food because you know what terrible cook I'm so no need to have your hopes up!"
"I can fix some food from KFC" erbjöd Zayn och vi nickade.
"I'll fix the beer" sa jag.
"And I can get the snacks" sa Liam men Louis skakade på huvudet.
"No need for beer and snacks I have that at my place, all we need is the food and hen we're all set, and Niall bring Alicia with you!"
"Of course, where do you think I was going to leave her?"
"I don't know you're maybe holding her captive in your basement or something" vi skrattade och jag skakade på huvudet åt hans dåliga skämt.

Alicia
Niall kom hem och bytte om till gråa mjukis byxor och en röd fotbolls tröja som det stod Manchester United på. Vi skulle tydligen till Louis' lägenhet och se på någon fotbolls match. Jag tog på mig ett par svarta mjuksbyxor och en vit koträrmad t-shirt. Kilarna hade redan sett mina ärr så jag försökte inte dölja det längre.
Niall kom och la en halsduk på mig.
"What's this for?"
"Hello, you need to have something with the teams name on!"
"So Manchester united?"
"Yup, whoever they play against are we hoping for them to win, except if it's an irish team!" Jag log åt hur glad och spänd han var för den här matchen.
"Go Manchester United!" utropade jag och viftade lite med halsduken. Han skrattade och kysste mig.
"I thought you well!"

"Not that way you stupid ass!"
"Turn around!"
"What the hell are you doing?!"
"Pass him the freaking ball!!"
"See, you missed you idiot, why didn't you give him the damn ball he was free!!"
"NO!"
"Yes!"
"Now we're talking!" De satte sig ner igen och jag satt och gapade. De gick från att sitta helt lugnt och äta till att hoppa upp på soffan eller golvet och skrika åt TVn och sedan åter till maten. Men vad ska jag förvänta mig utav fem fotbolls älskande killar egentligen!
"PASS HIM THE FREAKING BALL!!" Jag hoppade till när Louis slog ut med armarna och skrek.
"What was that good for?!" ropade Harry.
"Guys, they can't hear you calm down" sa jag. Niall skrattade lite.
"Get used to it babe, you're seeing a lot from this!"