Det känns som om min fantasi är lite begränsad just nu för jag måste pressa fram de nya delarna istället för att låta dem komma av sig själva, därför kommer jag nu ta en paus ett tag så jag kan fokusera på skolan och mitt sociala liv, haha! Men jag kommer börjar uppdatera som vanligt, varannan dag, igen vecka 7! Så kika in här igen måndag vecka 7, alltså 10/2, så får ni se en ny del! :)x
onsdag 22 januari 2014
lördag 18 januari 2014
I can't change, del 11
Jag var utmattad, hade inte sovit på hela natten. Den hårda träbänken gav ingen värme alls, likaså mina för tunna kläder. George kommer inte vara här på ett tag. Jag skäms för hur jag ska möta honom nu, mina kläder är trasiga och smutsiga, jag luktar säkert och min mage kurrar med jämna mellanrum. Min andedräkt ska vi inte ens prata om, alkohol och röklukt är det som gäller där. Tyvärr finns det inte mycket jag kan göra åt det så jag bara rufsar om håret och börjar planlöst gå runt i cirklar för att hålla den lilla värmen som jag har lyckats behålla. Jag tog upp telefonen och kastade en snabb blick på klockan. Han är här om fyrtiotre minuter.
En bil svänger in, jag känner inte igen den, det är en svart bil inte den silvriga som jag har letat efter så jag suckar och sätter mig ner på bänken. "Harry!" Min blick far upp och jag ser George som vinkar från det nedrullade fönstret. Jag ställer mig snabbt upp, borstar av jeansen trots att det inte spelar någon roll med tanke på fläckarna och smutsen som jag redan har på den, och så går jag mot bilen. "How are you son?" frågade han så fort jag satte mig i bilen. Jag kommer aldrig någonsin erkänna det här för någon men jag gillar hur han kallar mig 'son' för det känns som om jag har en pappa omkring mig igen.
"Like shit" erkände jag, "Nettie and I broke up"
"I'm sad to hear that" svarade han och körde in i den livliga biltrafiken. "I'm sorry that I couldn't pick you up earlier but when you called me I got a few things to do, you know so you could feel at home"
"I'm sorry for causing you stress, if you just don't want to do this I'm fine with it, I don't want you or Maggie to feel like you have to"
"No, of course you're not causing any stress, we really want to help you Harry and we're so glad that you called, we both was really excited after your phone call, I haven't seen Maggie so happy since our daughters wedding a years ago!" Jag blev lättad när han sa det för jag vill inte kännas som någon som tvingade sig in i deras liv.
Vi rullade in på en grusväg, en uppfart till ett gammalt och stort rött hus. Jag gapade vid synen men samlade mig snabbt för att inte se alltför dum ut. Stället är ju enormt! Maggie sprang ut genom dörren och mot bilen. "Harry! So nice to see you again darling!" Hon gav mig en lång, varm kram som en mamma som inte har sett sin son på flera år. Det värmde verkligen.
"Nice to see you too Maggie, thank you for doing this!"
"No need to thank us!" svarade hon och viftade bort saken som om det var någon vardagsgrej att ett fyllo och drogberoende flyttade in hos dem och tog plats. "Come on in, the dinner is ready!" Det vattnade sig i munnen på mig redan, jag har inte ätit något på, vad kan det vara nu, två dygn? Jag log mot henne och följde efter dem in.
Hallen är i helvitt och de har ytterkläderna prydligt på sin plats. Maggie måste ha städat snabbt för dammsugaren låg framme under trappan. Vi vek av till höger och kom in till det röda och vita köket. Bordet stod dukat och de satte sig båda ner och gjorde en gest åt mig att slå mig ner. Jag satte mig på den vänstra sidan med Maggie mittemot och George på bordsänden. Maten bestod utav rostbiff med Yorkshirepudding. Det var riktigt länge sedan jag åt det, sist var det kanske ett år sedan med mamma och Gemma. Så fort maten var upplagd på min tallrik så högg jag in. Jag var verkligen utsvulten!
.jpg)
En bil svänger in, jag känner inte igen den, det är en svart bil inte den silvriga som jag har letat efter så jag suckar och sätter mig ner på bänken. "Harry!" Min blick far upp och jag ser George som vinkar från det nedrullade fönstret. Jag ställer mig snabbt upp, borstar av jeansen trots att det inte spelar någon roll med tanke på fläckarna och smutsen som jag redan har på den, och så går jag mot bilen. "How are you son?" frågade han så fort jag satte mig i bilen. Jag kommer aldrig någonsin erkänna det här för någon men jag gillar hur han kallar mig 'son' för det känns som om jag har en pappa omkring mig igen.
"Like shit" erkände jag, "Nettie and I broke up"
"I'm sad to hear that" svarade han och körde in i den livliga biltrafiken. "I'm sorry that I couldn't pick you up earlier but when you called me I got a few things to do, you know so you could feel at home"
"I'm sorry for causing you stress, if you just don't want to do this I'm fine with it, I don't want you or Maggie to feel like you have to"
"No, of course you're not causing any stress, we really want to help you Harry and we're so glad that you called, we both was really excited after your phone call, I haven't seen Maggie so happy since our daughters wedding a years ago!" Jag blev lättad när han sa det för jag vill inte kännas som någon som tvingade sig in i deras liv.
Vi rullade in på en grusväg, en uppfart till ett gammalt och stort rött hus. Jag gapade vid synen men samlade mig snabbt för att inte se alltför dum ut. Stället är ju enormt! Maggie sprang ut genom dörren och mot bilen. "Harry! So nice to see you again darling!" Hon gav mig en lång, varm kram som en mamma som inte har sett sin son på flera år. Det värmde verkligen.
"Nice to see you too Maggie, thank you for doing this!"
"No need to thank us!" svarade hon och viftade bort saken som om det var någon vardagsgrej att ett fyllo och drogberoende flyttade in hos dem och tog plats. "Come on in, the dinner is ready!" Det vattnade sig i munnen på mig redan, jag har inte ätit något på, vad kan det vara nu, två dygn? Jag log mot henne och följde efter dem in.
Hallen är i helvitt och de har ytterkläderna prydligt på sin plats. Maggie måste ha städat snabbt för dammsugaren låg framme under trappan. Vi vek av till höger och kom in till det röda och vita köket. Bordet stod dukat och de satte sig båda ner och gjorde en gest åt mig att slå mig ner. Jag satte mig på den vänstra sidan med Maggie mittemot och George på bordsänden. Maten bestod utav rostbiff med Yorkshirepudding. Det var riktigt länge sedan jag åt det, sist var det kanske ett år sedan med mamma och Gemma. Så fort maten var upplagd på min tallrik så högg jag in. Jag var verkligen utsvulten!
Jag skämdes lite för hur snabbt jag åt upp och när George insisterade på att jag skulle ta mer så växte skammen. Jag är tjugo år och bor hos några främlingar som hjälpte mig en natt när jag var ensam med ett skadat ben. Som om han hade läst mina tankar frågade han, "How's your leg now? If it still hurts we should arrange a doctors appointment"
"Oh it's getting better, just need some time I guess" svarade jag och försökte verkligen att äta saktare den här gången istället för att bara trycka i mig maten.
"Good but if it still hurts in a week and you don't want to see a doctor I'll carry you there if needed!" Jag smålog åt tanken på att George som är ett huvud kortare än mig och är lätt över sextio år skulle bära mig.
"I promise to tell you if it still hurts in a week, believe me when I say that you do not want to carry me!" Maggie skrattade och la sin hand ömt över Georges vilket fick mig att minnas Nettie och nästan tappa aptiten helt.
"Oh George, give the child a break!" Jag bet mig själv i kinden för att inte anmärka att hon hade kallat mig för ett barn, det skulle ha varit otrevligt av mig att göra det så istället fokuserade jag på maten igen.
"Thank you so much for the food Maggie, it was delicious!" sa jag och lutade mig tillbaka på stolsryggen. Det måste ha varit den godaste maten jag någonsin har smakat, bortsett från mammas förstås.
"I'm glad you liked it!" svarade hon. En telefon började ringa och George ställde sig snabbt upp för att ta det. Maggie ställde sig också upp och började duka undan och jag skyndade mig att hjälpa henne trots att jag var så trött och sömnig att det kändes som om jag skulle kollapsa när som helst. "No need to help darling, just make yourself feel at home"
"I already do that and the dishes is the least I can do to thank you for this lovely meal and for helping me" Hon försökte protestera men gav till slut upp när jag vägrade ge med mig och till slut lät hon mig ändå skölja av allt och ställa det i diskmaskinen.
"Let me show you your room now son!" sa George och dök upp i dörröppningen. Jag ställde in de sista två glasen, torkade händerna på en av köksdukarna som Maggie sträckte mot mig och gick efter honom. Vi gick uppför trappan och fortsatte rakt fram, in i en liten hall och sedan mot ett av de två rummen som låg mittemot varandra. Jag fick veta att den till vänster var till mig och den till höger är till deras dotter Victoria som brukar komma och hälsa på ibland. Det fanns ett badrum mellan de två rummen och på andra sidan av hallen fanns deras rum, ett gästrum och ännu ett badrum. Mellan alla sovrum fanns det ett TV rum eller som de kallade det, familjerum. Han lät mig bekanta mig med rummet ifred efter att ha visat de få kläderna som han hade köpt genom att gissa till sig min storlek och ett löfte om att åka och köpa allt jag behövde i morgon trots att det var okej. När han hade gått ner så bestämde jag mig för att det var lika bra att jag tog en dusch och sov en stund med tanke på bristen utav sömn under natten.
torsdag 16 januari 2014
I can't change, del 10
"Nettie we really need to talk!" sa jag en smula irriterat och tog ölflaskan från henne.
"What the fuck Harry?! Give that back!" Jag skakade envist på huvudet och höll flaskan utom räckhåll för henne.
"You can't be drunk, you need to really listen to what I'm saying now!" Hon suckade och lutade sig tillbaka mot väggen med armarna i kors. "When I found my way out of the forrest I got a lift from two persons, Maggie and George, they asked about who I was and such and took me to McDonald's because I hadn't eaten in a while and that was the closest restaurant" jag tog en paus, "While we were there I told them everything about me and a little about you, they said that they help people, lost teenagers like us"
"Yes but we're not teenagers anymore Harry, well you aren't"
"Don't interrupt!" svarade jag surt, hon vill inte ens höra det här! "Anyway, they bought you the food and later on in the car gave me their number so I could call them whenever I needed something because they weren't thrilled about letting me sleep on the streets, so I dialed them today and we decided that George will pick me up tomorrow because I need help and so do you!"
"So what are you trying to say? That they are going to rescue us!"
"No, just help, they offered to help you as well, if you want to, come on Nettie, we can do this together!" Hon svarade inte på en gång och jag hoppades verkligen på att hon i alla fall övervägde det.
"So if I refuse to, do you stay with me?"
"No, I'm not going to continue like this, like an alcoholic and drug addict that doesn't have a place to call home and not knowing when the next meal will be, I want so much more than that and I know that you do as well!"
"Harry, I have no life to go back to so whatever you're imagining it's about you, not me and if you leave me I'll break up with you!"
"So you don't want the help then?" Hon skakade på huvudet, "Fine, we're done and I'm leaving tomorrow at one am" Hon gapade.
"You can't be serious!"
"I'm very serious, I'm tired of this, I want to finish my education, get a degree, work, have a house of my one, get married and have children not this" allt jag sa stämde, det var precis det jag ville ha, inte det här livet men när jag gjorde valet om att börja med det här så dyrkade jag henne och kunde inte släppa henne. Nu å andra sidan så gör det ont att jag släpper henne så men samtidigt så är jag trött, utmattad, det räcker nu!
"So you're just gonna leave me here? On the streets? Alone?"
"You chose it so yes" Nej, det är klart jag inte vill men hon har gjort sitt val och det verkar inte finnas något mer jag kan göra för att få henne att tänka om. Ärligt talat så vet jag inte vad som lockar henne med det här livet. Jag står inte ut. Det är knappt så att jag klarar av att vara kvar i natt men det som tröstar är att det är över i morgon.
"My parents don't want me, sober or alcoholic, they've made that clear and your family hates me for changing you so I won't have anything when we're cured so why don't we stay? It's so much easier!"
"Yes it is, for you Nettie, not for me, this isn't working for me, I can't stand it, I ruined my life for you, what more do you want from me?!" frågade jag och övergick till skrikande.
"I want you to stay with me!"
"You're so damn selfish, you know that?!" Hon svarade inte. "We always do whatever suits you but you don't give a flying fuck about me or how I feel, everything is about you!"
"You have your family to go back to, I have no one!"
"You have me!" skrek jag.
"No, because when we're sober or whatever, you'll leave me!"
"I won't!" svarade jag med ett mjukare tonfall.
"Yes you will, I'm not going anywhere, leave if you want to" Varför ska hon göra det här så svårt?!
"You're so fucking impossible, I'm leaving and you can do whatever you want, I don't give a shit!"
"Fine, leave then!" Jag rufsade om lockarna och drog handen igenom dem för att få bort dem från ansiktet.
"You're taking the wrong decision!"
"Why do you care?!"
"Because I love you!" Jag blev allt mer frustrerad, det räcker nu, har hon inte förstått det än? Jag har sagt det om och om igen men hon tror alltid att alla lämnar henne för att de slutar tycka om henne. Egentligen så lämnar alla henne för att hon knuffar bort oss, bildligt talat, och stänger ute alla. Jag har försökt hjälpa henne i tre år, sedan vi blev tillsammans men det har inte gått att nå fram till henne och nu är det slut, jag orkar inte mer!
"Then stay!"
"I'm not going to keep ruining my life and if you love me like you say you'll understand it and agree with me!" Hon teg. Det kändes som slag i magen, som om någon hade slitit ut hjärtat ur bröstet på mig. Jag har vetat att hon inte har älskat mig hela tiden men ändå var jag omkring henne och hjälpte henne. Jag förstörde mitt liv för henne och hon ljög hela tiden. "I knew it, we're done!" Med det så reste jag mig upp och började gå. Bort från Nettie och till platsen där George släppte av mig sist. Bort från Nettie och mot mitt nya liv. Bort från tjejen som jag älskade och mot ingenting.
_______________________________________________________________
Det blev nog lite för lång konversation i den här men för att förklara hur deras förhållande verkligen såg ut så behövdes den här delen! Nästa del kommer på lördag, tack för att ni fortsätter läsa! X
"What the fuck Harry?! Give that back!" Jag skakade envist på huvudet och höll flaskan utom räckhåll för henne.
"You can't be drunk, you need to really listen to what I'm saying now!" Hon suckade och lutade sig tillbaka mot väggen med armarna i kors. "When I found my way out of the forrest I got a lift from two persons, Maggie and George, they asked about who I was and such and took me to McDonald's because I hadn't eaten in a while and that was the closest restaurant" jag tog en paus, "While we were there I told them everything about me and a little about you, they said that they help people, lost teenagers like us"
"Yes but we're not teenagers anymore Harry, well you aren't"
"Don't interrupt!" svarade jag surt, hon vill inte ens höra det här! "Anyway, they bought you the food and later on in the car gave me their number so I could call them whenever I needed something because they weren't thrilled about letting me sleep on the streets, so I dialed them today and we decided that George will pick me up tomorrow because I need help and so do you!"
"So what are you trying to say? That they are going to rescue us!"
"No, just help, they offered to help you as well, if you want to, come on Nettie, we can do this together!" Hon svarade inte på en gång och jag hoppades verkligen på att hon i alla fall övervägde det.
"So if I refuse to, do you stay with me?"
"No, I'm not going to continue like this, like an alcoholic and drug addict that doesn't have a place to call home and not knowing when the next meal will be, I want so much more than that and I know that you do as well!"
"Harry, I have no life to go back to so whatever you're imagining it's about you, not me and if you leave me I'll break up with you!"
"So you don't want the help then?" Hon skakade på huvudet, "Fine, we're done and I'm leaving tomorrow at one am" Hon gapade.
"You can't be serious!"
"I'm very serious, I'm tired of this, I want to finish my education, get a degree, work, have a house of my one, get married and have children not this" allt jag sa stämde, det var precis det jag ville ha, inte det här livet men när jag gjorde valet om att börja med det här så dyrkade jag henne och kunde inte släppa henne. Nu å andra sidan så gör det ont att jag släpper henne så men samtidigt så är jag trött, utmattad, det räcker nu!
"So you're just gonna leave me here? On the streets? Alone?"
"You chose it so yes" Nej, det är klart jag inte vill men hon har gjort sitt val och det verkar inte finnas något mer jag kan göra för att få henne att tänka om. Ärligt talat så vet jag inte vad som lockar henne med det här livet. Jag står inte ut. Det är knappt så att jag klarar av att vara kvar i natt men det som tröstar är att det är över i morgon.
"My parents don't want me, sober or alcoholic, they've made that clear and your family hates me for changing you so I won't have anything when we're cured so why don't we stay? It's so much easier!"
"Yes it is, for you Nettie, not for me, this isn't working for me, I can't stand it, I ruined my life for you, what more do you want from me?!" frågade jag och övergick till skrikande.
"I want you to stay with me!"
"You're so damn selfish, you know that?!" Hon svarade inte. "We always do whatever suits you but you don't give a flying fuck about me or how I feel, everything is about you!"
"You have your family to go back to, I have no one!"
"You have me!" skrek jag.
"No, because when we're sober or whatever, you'll leave me!"
"I won't!" svarade jag med ett mjukare tonfall.
"Yes you will, I'm not going anywhere, leave if you want to" Varför ska hon göra det här så svårt?!
"You're so fucking impossible, I'm leaving and you can do whatever you want, I don't give a shit!"
"Fine, leave then!" Jag rufsade om lockarna och drog handen igenom dem för att få bort dem från ansiktet.
"You're taking the wrong decision!"
"Why do you care?!"
"Because I love you!" Jag blev allt mer frustrerad, det räcker nu, har hon inte förstått det än? Jag har sagt det om och om igen men hon tror alltid att alla lämnar henne för att de slutar tycka om henne. Egentligen så lämnar alla henne för att hon knuffar bort oss, bildligt talat, och stänger ute alla. Jag har försökt hjälpa henne i tre år, sedan vi blev tillsammans men det har inte gått att nå fram till henne och nu är det slut, jag orkar inte mer!
"Then stay!"
"I'm not going to keep ruining my life and if you love me like you say you'll understand it and agree with me!" Hon teg. Det kändes som slag i magen, som om någon hade slitit ut hjärtat ur bröstet på mig. Jag har vetat att hon inte har älskat mig hela tiden men ändå var jag omkring henne och hjälpte henne. Jag förstörde mitt liv för henne och hon ljög hela tiden. "I knew it, we're done!" Med det så reste jag mig upp och började gå. Bort från Nettie och till platsen där George släppte av mig sist. Bort från Nettie och mot mitt nya liv. Bort från tjejen som jag älskade och mot ingenting.
_______________________________________________________________
Det blev nog lite för lång konversation i den här men för att förklara hur deras förhållande verkligen såg ut så behövdes den här delen! Nästa del kommer på lördag, tack för att ni fortsätter läsa! X
tisdag 14 januari 2014
I can't change, del 9
Jag gick fram och tillbaka med telefonen i ena handen och pappret med Maggies och Georges nummer i den andra. Jag borde kanske ringa, eller nej, jag låter nog bli. Jag behöver hjälp, jag måste ringa! Borde jag prata med Nettie först? Det kanske är bäst! Samtidigt så har jag börjat tveka på att hon faktiskt älskar mig som hon säger. Hon kommer göra allt för att dra mig in i det här igen! Hon kommer försöka allt för att få sin vilja igenom och dra mig in i det här livet igen. Trots att mina känslor kanske inte är besvarade så älskar jag henne och kan inte lämna henne på gatorna när jag själv får hjälp. Varför ljuga? Jag behöver hjälp, så snart som möjligt, jag vill ha hjälp så snart som möjligt!
Till slut så skrev jag in numret och lyfte telefonen till örat, det är dags för en förändring! Jag började gå fram och tillbaka snabbare, om jag blev klar med samtalet innan Nettie kom tillbaka så vore det bra! Snälla svara!
"Hello?"
"George? It's Harry"
"Oh, hello Harry!"
"Uhm, hi, I-I..."
"Yes son?"
"I-I need help George, can you help me? Please! I don't know anybody else!"
"Of course! Where are you at now?"
"Same place as when you dropped me off"
"Okay I'll pick you up immediately , does Nettie want help as well?"
"I don't know, I haven' talked to her yet" erkände jag, "but, can you pick me up tomorrow instead? So I can talk to Nettie before?"
"I can whenever you're ready to! I'm so happy that you called Harry, this is the right choice for you! I'm so proud of you!" Jag log när han sa det, det är första gången på länge som någon har sagt att de är stolta över mig.
"Thank you so much!"
"I'll see you tomorrow, please stay safe Harry, wouldn't it be better if you came today?"
"No, I need to talk to her alone, but thank you so much and please thank Maggie from me as well, I'll see you tomorrow!"
"I'll pick you up at one am okay?"
"Sounds good, thank you so much!"
"No problem at all, now take care and stay safe son!" Vi sa hej då och la på. Jag kände mig mer lättad än på länge. Nu så, nu börjar jag om på nytt!
"Harry!" Jag såg upp och såg Nettie komma gåendes mot mig, "I saw Marvin again and he had food for us!" Jag hoppade upp och skyndade fram i mörkret till henne. "How's your leg?"
"Better" svarade jag och tog påsen med mat och...självklart, alkohol, från henne och började halta mot madrassen igen. Hon gick en bit efter, verkade avvaktande. "Are you coming?" frågade jag och såg mig över axeln. Hon såg tveksam ut men började sakta gå mot mig. Vad är det frågan om egentligen? Jag började gå igen och lät henne vara en bit bakom eftersom hon inte verkade vilja gå bredvid mig. Vad fick henne att hålla ett sådant avstånd från mig? Vad har jag gjort mot henne?
Till slut så skrev jag in numret och lyfte telefonen till örat, det är dags för en förändring! Jag började gå fram och tillbaka snabbare, om jag blev klar med samtalet innan Nettie kom tillbaka så vore det bra! Snälla svara!
"Hello?"
"George? It's Harry"
"Oh, hello Harry!"
"Uhm, hi, I-I..."
"Yes son?"
"I-I need help George, can you help me? Please! I don't know anybody else!"
"Of course! Where are you at now?"
"Same place as when you dropped me off"
"Okay I'll pick you up immediately , does Nettie want help as well?"
"I don't know, I haven' talked to her yet" erkände jag, "but, can you pick me up tomorrow instead? So I can talk to Nettie before?"
"I can whenever you're ready to! I'm so happy that you called Harry, this is the right choice for you! I'm so proud of you!" Jag log när han sa det, det är första gången på länge som någon har sagt att de är stolta över mig.
"Thank you so much!"
"I'll see you tomorrow, please stay safe Harry, wouldn't it be better if you came today?"
"No, I need to talk to her alone, but thank you so much and please thank Maggie from me as well, I'll see you tomorrow!"
"I'll pick you up at one am okay?"
"Sounds good, thank you so much!"
"No problem at all, now take care and stay safe son!" Vi sa hej då och la på. Jag kände mig mer lättad än på länge. Nu så, nu börjar jag om på nytt!
"Harry!" Jag såg upp och såg Nettie komma gåendes mot mig, "I saw Marvin again and he had food for us!" Jag hoppade upp och skyndade fram i mörkret till henne. "How's your leg?"
"Better" svarade jag och tog påsen med mat och...självklart, alkohol, från henne och började halta mot madrassen igen. Hon gick en bit efter, verkade avvaktande. "Are you coming?" frågade jag och såg mig över axeln. Hon såg tveksam ut men började sakta gå mot mig. Vad är det frågan om egentligen? Jag började gå igen och lät henne vara en bit bakom eftersom hon inte verkade vilja gå bredvid mig. Vad fick henne att hålla ett sådant avstånd från mig? Vad har jag gjort mot henne?
söndag 12 januari 2014
Besöksrekord!
TACK SÅ JÄTTE MYCKET FÖR ATT NI LÄSER DET JAG SKRIVER, NI ÄR HELT UNDERBARA!
100 läsare är kanske inte mycket för någon men för mig är det otroligt mycket för jag är sjukt osäker med mitt skrivande och att ni precis slog besöksrekord är helt jäkla otroligt! Ett stort tack för att ni har tagit er tid att läsa det jag skriver! Oavsett vart ni är ifrån så är ni underbara! Dagen är inte slut än och numret tickar uppåt men så fort jag kom över 100 så blev jag helt överlycklig och var bara tvungen att tacka er! Xx
100 läsare är kanske inte mycket för någon men för mig är det otroligt mycket för jag är sjukt osäker med mitt skrivande och att ni precis slog besöksrekord är helt jäkla otroligt! Ett stort tack för att ni har tagit er tid att läsa det jag skriver! Oavsett vart ni är ifrån så är ni underbara! Dagen är inte slut än och numret tickar uppåt men så fort jag kom över 100 så blev jag helt överlycklig och var bara tvungen att tacka er! Xx
I can't change del 8
"Where the fuck have you been?!" Så mycket för ett varmt mottagande. "Do you know how worried I've been?!" Jag suckade.
"Nettie, calm down, I was lost in some forrest but now I'm back, here, this ones for you" svarade jag och sträckte fram McDonald's påsen.
"Where did you get it?" frågade hon och spände blicken på mig.
"Someone gave it to me" jag vet inte varför jag inte erkände att George och Maggie gav det till mig men jag ville hålla det hemligt ett tag.
"Who is that someone?"
"Just eat and shut up for fucks sake!" skrek jag till slut och satte mig ner på en smutsig och trasig madrass som hon måste ha hittat i någon container.
"Don't talk to me like that!"
"Well don't jump on me and start screaming in my face, I'm tired" muttrade jag tillbaka och slöt ögonen, lutad mot tegelväggen bakom mig.
"Here" jag öppnade ögonen igen och såg henne sträcka fram en telefon mot mig, "Yours got stolen thanks to me so I got you a new one" det var en svart iPhone.
"Thank you" jag tog den ifrån henne och lät den åka ner i fickan. Precis när jag skulle sluta ögonen igen hörde jag steg som närmade sig och kollade upp. Två män gick emot oss. Nettie såg dem men fortsatte att trycka i sig maten utan att bry sig om deras närvaro i vår gränd.
"Good evening" jag såg upp på den längsta av dem, trots att de såg ut att vara flera år äldre och mycket längre än den andra så skulle jag lät vara längre än de båda två om jag ställde mig upp.
"Hi" svarade jag till slut efter att ha ögnat dem noga. Den kortare slog sig ner bredvid mig och tog fram en cigarett ur fickan. "Can I have one?" jag kunde inte motstå suget, det var tre dagar sedan jag rökte sist. Han nickade och sträckte paketet mot mig. Jag tog en och tändaren. Så fort den var tänd så drog jag in den skadliga röken i mig och kände mig lugnare än på länge. Den långa slog sig ner mellan mig och Nettie och prasslade med plastpåsen han höll i tills han fick fram en whiskey flaska.
"Care to share?" frågade Nettie som nu hade ätit upp och höll fram sin hand. Han tog ett par klunkar och gav henne flaskan. Hon drack och sträckte den fram till mig. Jag tog ett par klunkar och gav flaskan vidare till den korta. Värme spreds inom mig och jag tog av mig min smutsiga och trasiga jacka. Min randiga t-shirt gav inte mycket värme men jag blev varmare för varje klunk jag tog ur flaskan.
"I'm Harry by the way"
"I'm Oscar and this is Marvin" svarade den korta.
"Nettie" sa min buttra flickvän och frågade efter en cigarett. Oscar rotade i sin innerficka på jackan och drog fram en till henne med tändaren.
Smärtan i mitt ben kom tillbaka efter en stunds stillasittande och jag reste mig upp. "My leg hurts, I'm gonna walk around for a bit" meddelade jag Marvin och Nettie. Oscar hade somnat för ett tag sedan och hans högljudda snarkningar hade verkligen börjat irritera mig. Marvin tog fram cigarettpaketet som han hade tagit från Oscar för ett tag sedan och reste sig upp.
"I'll go with you" sluddrade han och jag nickade och började gå. Han kom ifatt mig och jag insåg att jag hade haft rätt förut, jag är mycket längre än honom. "Here you go mate" jag såg ner på hans hand som höll i en tänd cigarett och tog emot den, tog ett djupt bloss och kände en lugnande känsla sprida sig i mig. Alkoholen som jag hade fått i mig hade börjat avta men jag var fortfarande halvt borta. Tankarna var fortfarande lika sluddriga som mina ord när jag försökte säga något.
.jpg)
"Nettie, calm down, I was lost in some forrest but now I'm back, here, this ones for you" svarade jag och sträckte fram McDonald's påsen.
"Where did you get it?" frågade hon och spände blicken på mig.
"Someone gave it to me" jag vet inte varför jag inte erkände att George och Maggie gav det till mig men jag ville hålla det hemligt ett tag.
"Who is that someone?"
"Just eat and shut up for fucks sake!" skrek jag till slut och satte mig ner på en smutsig och trasig madrass som hon måste ha hittat i någon container.
"Don't talk to me like that!"
"Well don't jump on me and start screaming in my face, I'm tired" muttrade jag tillbaka och slöt ögonen, lutad mot tegelväggen bakom mig.
"Here" jag öppnade ögonen igen och såg henne sträcka fram en telefon mot mig, "Yours got stolen thanks to me so I got you a new one" det var en svart iPhone.
"Thank you" jag tog den ifrån henne och lät den åka ner i fickan. Precis när jag skulle sluta ögonen igen hörde jag steg som närmade sig och kollade upp. Två män gick emot oss. Nettie såg dem men fortsatte att trycka i sig maten utan att bry sig om deras närvaro i vår gränd.
"Good evening" jag såg upp på den längsta av dem, trots att de såg ut att vara flera år äldre och mycket längre än den andra så skulle jag lät vara längre än de båda två om jag ställde mig upp.
"Hi" svarade jag till slut efter att ha ögnat dem noga. Den kortare slog sig ner bredvid mig och tog fram en cigarett ur fickan. "Can I have one?" jag kunde inte motstå suget, det var tre dagar sedan jag rökte sist. Han nickade och sträckte paketet mot mig. Jag tog en och tändaren. Så fort den var tänd så drog jag in den skadliga röken i mig och kände mig lugnare än på länge. Den långa slog sig ner mellan mig och Nettie och prasslade med plastpåsen han höll i tills han fick fram en whiskey flaska.
"Care to share?" frågade Nettie som nu hade ätit upp och höll fram sin hand. Han tog ett par klunkar och gav henne flaskan. Hon drack och sträckte den fram till mig. Jag tog ett par klunkar och gav flaskan vidare till den korta. Värme spreds inom mig och jag tog av mig min smutsiga och trasiga jacka. Min randiga t-shirt gav inte mycket värme men jag blev varmare för varje klunk jag tog ur flaskan.
"I'm Harry by the way"
"I'm Oscar and this is Marvin" svarade den korta.
"Nettie" sa min buttra flickvän och frågade efter en cigarett. Oscar rotade i sin innerficka på jackan och drog fram en till henne med tändaren.
Smärtan i mitt ben kom tillbaka efter en stunds stillasittande och jag reste mig upp. "My leg hurts, I'm gonna walk around for a bit" meddelade jag Marvin och Nettie. Oscar hade somnat för ett tag sedan och hans högljudda snarkningar hade verkligen börjat irritera mig. Marvin tog fram cigarettpaketet som han hade tagit från Oscar för ett tag sedan och reste sig upp.
"I'll go with you" sluddrade han och jag nickade och började gå. Han kom ifatt mig och jag insåg att jag hade haft rätt förut, jag är mycket längre än honom. "Here you go mate" jag såg ner på hans hand som höll i en tänd cigarett och tog emot den, tog ett djupt bloss och kände en lugnande känsla sprida sig i mig. Alkoholen som jag hade fått i mig hade börjat avta men jag var fortfarande halvt borta. Tankarna var fortfarande lika sluddriga som mina ord när jag försökte säga något.
"What am I doing with my life Marvin? I'm twenty and I've already wasted my life away with this shit!" Jag vet inte varför jag började prata med honom om det men jag ville få det ur mig. Han vaklade till och skrattade en stund innan han sa det.
"I started this life not long ago, maybe four years ago and I'm twenty six now, I guess this is how I'll end!" Jag blåste ut röken och började skratta.
"I'm a fuck up you know, I left my family for my girlfriend and now I doubt that she even cares about me more than someone cares about their lifeguard, I'm her lifeguard and that's it" det slog mig att det jag sa var sant och jag slutade skratta.
"Life's though" svarade han och jag nickade instämmade.
"It sure is" höll jag med, "You know, I can get help if I want to but I think it's too late for me to go back to my old life style" Han stannade och jag vände mig förvirrat om. "Why did you stop?"
"It's not too late Harry, if you can get help, take it!" Så tog han det steget som skiljde oss åt och gav mig en vänskaplig klapp på axeln, "Take the help now, trust me, you want it!" Vi vände och började gå tillbaka till Nettie och Oscar men trots alkoholen så kunde jag inte styra bort tankarna från det han hade nyss sagt. Det kanske inte var för sent trots allt!
torsdag 9 januari 2014
I can't change, del 7
Nettie
Det är två dagar sedan jag såg Harry och nu började jag bli orolig. Jag hade ju en överraskning till honom och så springer han iväg som en liten barnunge så fort han ser sin syster! Barnsligt! Han måste komma tillbaka till i natt, jag är inte säker här helt själv! Visst är inte Harry till mycket nytta när han är deprimerad, full eller påverkad av något men hans muskler kan komma till användning när det är någon som försöker sig på något! Dessutom så är han riktigt attraktiv! Ingen lögn om det men han kan bete sig som en riktig barnunge och jag har tröttnat på det nu, därför har jag ordnat den här överraskningen men nu kommer han inte ens tillbaka! Gulligt Styles, väldigt gulligt! Lämna mig bara ensam på gatan och dra du, det är lugnt! Ugh! Tönt! "Fucking dork!" skrek jag ut till ingen och sparkade på husväggen mitt emot mig vilket fick min fot att värka. "Bloody hell!" skrek jag och satte mig ner för att vänta ut smärtan.
Harry
Mitt samtal med George och Maggie hade pågått längre än avsett och när vi reste oss upp så var det lite över midnatt. Det är verkligen enkelt att prata ut med dem. De förstod mig trots att de inte hade gått igenom någonting av vad jag hade upplevt. De lyssnade och dömde inte trots att jag berättade verkligen allt, till och med drogerna och stölderna, hur vi hade slutat på gatan och depressionen som ledde mot ännu mer missbruk. De lyssnade och nickade förstående.
"Buy some food for your girlfriend before we leave, who knows when she ate the last time" sa Maggie och log vänligt mot mig när hon knäppte sin kappa. Jag tvekade, ville inte slösa mer utav deras pengar men George gick bestämt fram till kassan och beställde samma sak som jag hade ätit och två munkar. Skam sköljde över mig, jag har sjunkit till botten nu, jag kan inte vara lägre än så. Det är så jag kommer sluta, beroende av andra medan jag sakta missbrukar ihjäl mig. Jag och Maggie gick ut till bilen och satte oss.
George kom en stund senare och satte sig i förarsätet, han vände sig om och gav mig McDonald's påsen. "This is for Nettie, she needs to eat as well!"
"Thank you" svarade jag och menade det verkligen, "Thank you for everything, for letting me talk and paying for everything!"
"No problem" Maggie sträckte sig bakåt med en liten dubbelvikt papperslapp. "This is our address and phone number, just call when you get a phone or come to us as soon as you need anything!" Jag tog emot lappen och tackade igen.
"So, we're just gonna drop you off here?" George såg inte helt övertygad ut när han såg sig omkring på det smutsiga kvarteret.
"Yes, I don't have anywhere else to go, besides this is where I'll find Nettie, thank you so much once again!" De nickade kort och jag steg ur bilen. Jag borde nog börja vid den gränden, tänkte jag och började gå rakt fram men stannade när jag hörde Maggies röst,
"Harry!" jag vände mig om mot henne. "Remember, come to us as soon as you need anything and call us once a while when you get ahold of a phone, you know, to talk a little bit and tell us how you are and such" Jag nickade.
"I will, thank you and goodnight!"
"Goodnight darling, are you sure you don't want to come with us?"
"Yes, I need to find Nettie anyway"
"Okay, sleep tight!" Så rullade hon upp rutan och de åkte. Jag stod kvar tills de var utom synhåll och så vände jag mig om igen för att börja leta efter Nettie i mörkret.
Det är två dagar sedan jag såg Harry och nu började jag bli orolig. Jag hade ju en överraskning till honom och så springer han iväg som en liten barnunge så fort han ser sin syster! Barnsligt! Han måste komma tillbaka till i natt, jag är inte säker här helt själv! Visst är inte Harry till mycket nytta när han är deprimerad, full eller påverkad av något men hans muskler kan komma till användning när det är någon som försöker sig på något! Dessutom så är han riktigt attraktiv! Ingen lögn om det men han kan bete sig som en riktig barnunge och jag har tröttnat på det nu, därför har jag ordnat den här överraskningen men nu kommer han inte ens tillbaka! Gulligt Styles, väldigt gulligt! Lämna mig bara ensam på gatan och dra du, det är lugnt! Ugh! Tönt! "Fucking dork!" skrek jag ut till ingen och sparkade på husväggen mitt emot mig vilket fick min fot att värka. "Bloody hell!" skrek jag och satte mig ner för att vänta ut smärtan.
Harry
Mitt samtal med George och Maggie hade pågått längre än avsett och när vi reste oss upp så var det lite över midnatt. Det är verkligen enkelt att prata ut med dem. De förstod mig trots att de inte hade gått igenom någonting av vad jag hade upplevt. De lyssnade och dömde inte trots att jag berättade verkligen allt, till och med drogerna och stölderna, hur vi hade slutat på gatan och depressionen som ledde mot ännu mer missbruk. De lyssnade och nickade förstående.
"Buy some food for your girlfriend before we leave, who knows when she ate the last time" sa Maggie och log vänligt mot mig när hon knäppte sin kappa. Jag tvekade, ville inte slösa mer utav deras pengar men George gick bestämt fram till kassan och beställde samma sak som jag hade ätit och två munkar. Skam sköljde över mig, jag har sjunkit till botten nu, jag kan inte vara lägre än så. Det är så jag kommer sluta, beroende av andra medan jag sakta missbrukar ihjäl mig. Jag och Maggie gick ut till bilen och satte oss.
George kom en stund senare och satte sig i förarsätet, han vände sig om och gav mig McDonald's påsen. "This is for Nettie, she needs to eat as well!"
"Thank you" svarade jag och menade det verkligen, "Thank you for everything, for letting me talk and paying for everything!"
"No problem" Maggie sträckte sig bakåt med en liten dubbelvikt papperslapp. "This is our address and phone number, just call when you get a phone or come to us as soon as you need anything!" Jag tog emot lappen och tackade igen.
"So, we're just gonna drop you off here?" George såg inte helt övertygad ut när han såg sig omkring på det smutsiga kvarteret.
"Yes, I don't have anywhere else to go, besides this is where I'll find Nettie, thank you so much once again!" De nickade kort och jag steg ur bilen. Jag borde nog börja vid den gränden, tänkte jag och började gå rakt fram men stannade när jag hörde Maggies röst,
"Harry!" jag vände mig om mot henne. "Remember, come to us as soon as you need anything and call us once a while when you get ahold of a phone, you know, to talk a little bit and tell us how you are and such" Jag nickade.
"I will, thank you and goodnight!"
"Goodnight darling, are you sure you don't want to come with us?"
"Yes, I need to find Nettie anyway"
"Okay, sleep tight!" Så rullade hon upp rutan och de åkte. Jag stod kvar tills de var utom synhåll och så vände jag mig om igen för att börja leta efter Nettie i mörkret.
onsdag 8 januari 2014
I can't change, del 6
Smalbenet värkte och knäet lika så men jag haltade fram genom skogen och försökte hitta en vägg ut genom den omöjliga, gröna labyrinten som det inte verkade finnas något slut på. Är det nu jag ska ge upp? Det är ändå inte så att jag har någon eller något som jag bryr mig om längre så jag kan lika gärna ge upp. Jag hörde fordon som körde förbi och förstod att jag var nästan ute ur skogen så jag började halta snabbare och hoppade på ett ben ibland för att komma fram snabbare vilket visade sig inte vara enkelt alls när jag halkade ett par gånger och ramlade. Några fler skrapsår får det väl bli! Bara jag kommer ut härifrån!
Ljudet av fordon och en livlig trafik blev allt tydligare och jag gick allt snabbare tills jag äntligen såg vägen framför mig. Härifrån kan jag nog ta mig till centrala London, där vi vanligtvis håller till.
Jag haltar längst vägen och hoppas på att inte bli överkörd eftersom det inte verkar finnas någon riktig trottoar här. Den livliga trafiken verkar inte existera längre, det är bara ett par bilar som åker förbi då och då. Ingen annan människa verkar synas till i området heller och det börjar mörkna. Jag försöker att hålla tillbaka paniken om att jag inte kommer hitta hem igen och koncentrerar mig istället på att stödja mig så lite som möjligt på mitt skadade ben för att slippa smärtan så mycket som möjligt. Ett par billyktor lyser upp vägen och försvinner ganska snart. Jag konstaterar att det är en silvrig Volvo och slår ner blicken för att fortsätta framåt.
Vägen lyses upp igen men den här gången kommer ljuset från fel håll. Jag kollade upp och såg samma silvriga Volvo köra mot mig. Jag stannade en aning tveksamt. Borde jag springa? Det kan vara en mördare för allt vad jag vet! Jag borde nog springa! Ja, det är det rätta. Kom igen då spring! Varför står jag still? Ljuset bländar mig. Jag får inte stå still. Trots det så stod jag kvar som fast frusen på vägen och såg hur ett äldre par klev ur bilen. "Hello son, are you okay?" Jag tvekade lite men log ett så övertygande leende som möjligt och nickade.
"Yeah, I'm fine, thank you"
"We noticed a limp when we walked by, do you want us to drive you somewhere?"
"I'm actually on my way to the centre of London, you kno-"
"Well that's on our way, get in it's not that far but you look hurt!" svarade kvinnan och gjorde en gest åt mig att kliva in i bilen. Än en gång tvekade jag men till slut så satte jag mig i baksätet. Nå ja, det kan inte bli värre eller hur? Värmen omslöt mig och jag välkomnade den. "So tell me son, what are you doing here in the middle of the night?" frågade mannen och glänste i bakspegeln.
"I-I got lost in the forrest" erkände jag en aning skamset och såg ner i knäet.
"How long have you been there?"
"A day, maybe longer, I don't know, I lost track of time" erkände jag, de är harmlösa så varför ljuga? Dessutom känns det skönt och befriande på något sätt att sätta sig med någon äldre och prata.
"Have you had something to eat?" frågade kvinnan och oron var tydlig i hennes röst. Nu tvekade jag på om jag skulle berätta sanningen för henne eller ljuga.
"No" det är lika bra att tala sanning när jag ändå är så pass öppen.
"Jesus!" utropade hon, "George, stop as fast as you see some restaurant of some sort!"
"No, no need to!" försäkrade jag. Hungern är något jag är van vid nu.
"What's your name?" Nu var det George som frågade.
"Harry" mumlade jag, "Harry Styles"
"Where's your parents Harry?" frågade han, "Have you tried to contact them?"
"At home, and no, my phone is stolen" mumlade jag omöjligt nog ännu lägre och hoppades på att han inte skulle fråga något mer.
"Do you want to borrow mine and make a call?"
"No thank you, I-I-I'm not on speaking terms with my family" svarade jag med en lång suck och vände mig mot fönstret. Det blev tyst i bilen och jag var tacksam för det.
Vi steg ur bilen och gick mot McDonald's. Vad länge sedan det var som jag åt här! Vi steg in och de båda pressade på mig att beställa vad jag ville och hur mycket jag ville. Jag försökte protestera och säga att jag inte kunde betala tillbaka men de slog dövörat till. Så jag beställde en stor hamburgare, en sallad och kolsyrat vatten. De beställde vad de ville ha. Vi tog emot maten, George betalade vilket jag inte kände mig helt hundra med, och så gick vi och satte oss på ett bord i ett hörn. De måste ha valt den här platsen för att vi ska prata. Åh nej. "Harry, tell us about what happend with your parents" jag skakade på huvudet och tog en tugga av min hamburgare som smakade himmelskt. "We can try and help you son!" tillade han. Jag skakade på huvudet igen.
"I'm in way too deep, no one can help me now" svarade jag och tog ännu en tugga.
"At least we can try, come on now, just tell us, we have worked with troubled children before, that's kind of why we stopped and asked if you needed any help" Nu förstår jag varför de plötsligt stannade. Vilket annat par som helst hade tryckt ner gaspedalen och gasat ifrån den galna, ensamma och haltande killen. Jag förblev tyst och åt upp hela burgaren. Drack då och då från vattnet och när jag var klar så öppnade jag salladen och högg i.
Jag torkade om munnen och händerna med servetterna som hade lagts på brickan och drog en lång och djup suck. "Fine, I'll tell you my entire story" svarade jag, de hade ändå behandlat mig vänligt och övertygat mig om att de verkligen hjälper ungdomar. Vem vet? Det kanske vänder nu! "It all started when my girlfriend Nettie broke up with me..." och så började jag berätta min inte så roliga historia.
Ljudet av fordon och en livlig trafik blev allt tydligare och jag gick allt snabbare tills jag äntligen såg vägen framför mig. Härifrån kan jag nog ta mig till centrala London, där vi vanligtvis håller till.
Jag haltar längst vägen och hoppas på att inte bli överkörd eftersom det inte verkar finnas någon riktig trottoar här. Den livliga trafiken verkar inte existera längre, det är bara ett par bilar som åker förbi då och då. Ingen annan människa verkar synas till i området heller och det börjar mörkna. Jag försöker att hålla tillbaka paniken om att jag inte kommer hitta hem igen och koncentrerar mig istället på att stödja mig så lite som möjligt på mitt skadade ben för att slippa smärtan så mycket som möjligt. Ett par billyktor lyser upp vägen och försvinner ganska snart. Jag konstaterar att det är en silvrig Volvo och slår ner blicken för att fortsätta framåt.
Vägen lyses upp igen men den här gången kommer ljuset från fel håll. Jag kollade upp och såg samma silvriga Volvo köra mot mig. Jag stannade en aning tveksamt. Borde jag springa? Det kan vara en mördare för allt vad jag vet! Jag borde nog springa! Ja, det är det rätta. Kom igen då spring! Varför står jag still? Ljuset bländar mig. Jag får inte stå still. Trots det så stod jag kvar som fast frusen på vägen och såg hur ett äldre par klev ur bilen. "Hello son, are you okay?" Jag tvekade lite men log ett så övertygande leende som möjligt och nickade.
"Yeah, I'm fine, thank you"
"We noticed a limp when we walked by, do you want us to drive you somewhere?"
"I'm actually on my way to the centre of London, you kno-"
"Well that's on our way, get in it's not that far but you look hurt!" svarade kvinnan och gjorde en gest åt mig att kliva in i bilen. Än en gång tvekade jag men till slut så satte jag mig i baksätet. Nå ja, det kan inte bli värre eller hur? Värmen omslöt mig och jag välkomnade den. "So tell me son, what are you doing here in the middle of the night?" frågade mannen och glänste i bakspegeln.
"I-I got lost in the forrest" erkände jag en aning skamset och såg ner i knäet.
"How long have you been there?"
"A day, maybe longer, I don't know, I lost track of time" erkände jag, de är harmlösa så varför ljuga? Dessutom känns det skönt och befriande på något sätt att sätta sig med någon äldre och prata.
"Have you had something to eat?" frågade kvinnan och oron var tydlig i hennes röst. Nu tvekade jag på om jag skulle berätta sanningen för henne eller ljuga.
"No" det är lika bra att tala sanning när jag ändå är så pass öppen.
"Jesus!" utropade hon, "George, stop as fast as you see some restaurant of some sort!"
"No, no need to!" försäkrade jag. Hungern är något jag är van vid nu.
"What's your name?" Nu var det George som frågade.
"Harry" mumlade jag, "Harry Styles"
"Where's your parents Harry?" frågade han, "Have you tried to contact them?"
"At home, and no, my phone is stolen" mumlade jag omöjligt nog ännu lägre och hoppades på att han inte skulle fråga något mer.
"Do you want to borrow mine and make a call?"
"No thank you, I-I-I'm not on speaking terms with my family" svarade jag med en lång suck och vände mig mot fönstret. Det blev tyst i bilen och jag var tacksam för det.
Vi steg ur bilen och gick mot McDonald's. Vad länge sedan det var som jag åt här! Vi steg in och de båda pressade på mig att beställa vad jag ville och hur mycket jag ville. Jag försökte protestera och säga att jag inte kunde betala tillbaka men de slog dövörat till. Så jag beställde en stor hamburgare, en sallad och kolsyrat vatten. De beställde vad de ville ha. Vi tog emot maten, George betalade vilket jag inte kände mig helt hundra med, och så gick vi och satte oss på ett bord i ett hörn. De måste ha valt den här platsen för att vi ska prata. Åh nej. "Harry, tell us about what happend with your parents" jag skakade på huvudet och tog en tugga av min hamburgare som smakade himmelskt. "We can try and help you son!" tillade han. Jag skakade på huvudet igen.
"I'm in way too deep, no one can help me now" svarade jag och tog ännu en tugga.
"At least we can try, come on now, just tell us, we have worked with troubled children before, that's kind of why we stopped and asked if you needed any help" Nu förstår jag varför de plötsligt stannade. Vilket annat par som helst hade tryckt ner gaspedalen och gasat ifrån den galna, ensamma och haltande killen. Jag förblev tyst och åt upp hela burgaren. Drack då och då från vattnet och när jag var klar så öppnade jag salladen och högg i.
Jag torkade om munnen och händerna med servetterna som hade lagts på brickan och drog en lång och djup suck. "Fine, I'll tell you my entire story" svarade jag, de hade ändå behandlat mig vänligt och övertygat mig om att de verkligen hjälper ungdomar. Vem vet? Det kanske vänder nu! "It all started when my girlfriend Nettie broke up with me..." och så började jag berätta min inte så roliga historia.
tisdag 7 januari 2014
Förlåt!
Så så så så ledsen! Jag har precis kommit hem från en resa och är jätte trött, måste packa upp och plugga, förbereda mig inför skolan och sova. I morgon och torsdag får ni en uppdatering! Förlåt igen! x
fredag 3 januari 2014
I can't change, del 5
Jag sprang för allt jag var värd, bort från allt och alla. Än är jag inte riktigt säker på vart jag är på väg men jag måste bort för jag kommer bryta ihop när som helst och jag vägrar låta någon se det! Inte ens Nettie, den som står mig närmast. Tror jag i alla fall.
Mina ben började ge vika, jag kände mjölksyran öka men jag vägrade stanna. Min kondition har försämrats sedan min nya livstid startades men all ilska och energi i mig släppte jag nu och det drev mig framåt och längre bort från allt som jag var så van vid.
Till slut så tvingades jag stanna när jag började hosta alldeles för mycket för att kunna fortsätta. Jag lutade mig framåt och la båda händerna mot ett träd framför mig för att ta stöd någonstans. Det kändes som om jag hostade ut mina lungor bildligt talat.
Som tur var så var det inte så och istället så sjönk jag ner med ryggen mot ett annat träd som var bakom mig. Jag såg upp och såg mig omkring. En skog. Härligt! Jag är mitt ute i ingenstans i en skog! Hur ska jag komma härifrån nu? Det här är mitt fel, hade jag accepterat att Nettie inte ville ha mig mer och stannat hemma så hade aldrig någonting av det här hänt. Jag hade inte varit i en kall skog utan hemma i mitt varma hus med min mamma och Gemma, vi skulle antagligen suttit och spelat Alfabet eller monopol. Jag kanske hade haft ett hyfsat jobb och fortsatt i skolan. De hade varit stolta över mig men istället så gick jag efter Nettie, började dricka mer än vad jag någonsin hade gjort, ta droger och röka. Jag har inget varmt hem att komma till, ingen familj att vända mig till, inget jobb, ingen skola och ingen att lita på. Jag kan inte gå tillbaka nu, jag skäms alldeles för mycket. Hur ska jag gå tillbaka och möta allas frågande blickar och besvara deras frågor när jag själv inte vet vad som har hänt med mig det senaste halvåret? Hur ska jag förklara allting och kunna möta min mammas blick igen? Hon kommer aldrig att förlåta mig för det här och det är mitt fel, allting är mitt fel och ingen annans. Jag har orsakat det här. Inte Nettie eller någon annan. Det var mitt val att följa efter henne, Gemma har fel, hon spelade inte för att få mig att följa med, jag gjorde det frivilligt! Tårarna började rinna nerför mina kinder och mina axlar skakade. Jag släppte fram alla mina känslor, för trött för att försöka gömma dem nu, det är ändå ingen annan här som kan se mig nu så jag kan lika gärna passa på att släppa fram allt.
Jag vet inte hur länge jag satt här, skakade och grät. Till slut verkade tårarna ta slut och skakningarna började sakta avta. Trots det så var jag inte helt lugn än, jag kände en enorm ilska inom mig som jag behövde ta ut nu och inte senare. Så jag reste mig sakta upp och struntade i att borsta av knäna på jeansen, de var ändå redan smutsiga så vad spelade lite jord för roll? Istället så rullade jag upp tröjärmarna och tilldelade det stackars trädet flera slag och till och med några sparkar. Jag skrek ut svordomar över världen och livet, sparkades och slogs tills mina knogar började blöda.
Då kände jag mig helt känslokall för jag hade verkligen ingenting kvar inom mig. Allting var borta och jag bestämde mig för att hitta min väg ut härifrån nu, jag tror att jag klarar av att gå tillbaka nu. Det är bara ett enda problem som står i min väg. Jag har ingen aning om varifrån jag kom. Toppen! Den här dagen kan inte bli bättre!
Det hade börjat mörkna nu men jag fortsatte att stappla framåt. Jag måste ut härifrån, det kanske inte är säkert i gränder men det är definitivt inte säkert i en mörk skog! Här är det inte bara människor som man ska vara rädd för utan djur också och här kan jag inte stanna! Hur jag än verkade gå så började jag verkligen tvivla på att jag faktiskt var på väg ut härifrån och inte gick i cirklar. Allting ser likadant ut, träd, jord, stenar och ännu mer träd!
Jag snavade på någonting och ramlade. Precis vad jag behövde! "Great, just fucking great!" muttrade jag för mig själv och försökte ställa mig upp men mitt högra ben gav vika och jag ramlade ner igen. Jag måste ha slagit i det ordentligt. Det spelar ingen roll längre! Vem bryr sig om vad som händer med mig? Jag stannar här!
Mina ben började ge vika, jag kände mjölksyran öka men jag vägrade stanna. Min kondition har försämrats sedan min nya livstid startades men all ilska och energi i mig släppte jag nu och det drev mig framåt och längre bort från allt som jag var så van vid.
Till slut så tvingades jag stanna när jag började hosta alldeles för mycket för att kunna fortsätta. Jag lutade mig framåt och la båda händerna mot ett träd framför mig för att ta stöd någonstans. Det kändes som om jag hostade ut mina lungor bildligt talat.
Som tur var så var det inte så och istället så sjönk jag ner med ryggen mot ett annat träd som var bakom mig. Jag såg upp och såg mig omkring. En skog. Härligt! Jag är mitt ute i ingenstans i en skog! Hur ska jag komma härifrån nu? Det här är mitt fel, hade jag accepterat att Nettie inte ville ha mig mer och stannat hemma så hade aldrig någonting av det här hänt. Jag hade inte varit i en kall skog utan hemma i mitt varma hus med min mamma och Gemma, vi skulle antagligen suttit och spelat Alfabet eller monopol. Jag kanske hade haft ett hyfsat jobb och fortsatt i skolan. De hade varit stolta över mig men istället så gick jag efter Nettie, började dricka mer än vad jag någonsin hade gjort, ta droger och röka. Jag har inget varmt hem att komma till, ingen familj att vända mig till, inget jobb, ingen skola och ingen att lita på. Jag kan inte gå tillbaka nu, jag skäms alldeles för mycket. Hur ska jag gå tillbaka och möta allas frågande blickar och besvara deras frågor när jag själv inte vet vad som har hänt med mig det senaste halvåret? Hur ska jag förklara allting och kunna möta min mammas blick igen? Hon kommer aldrig att förlåta mig för det här och det är mitt fel, allting är mitt fel och ingen annans. Jag har orsakat det här. Inte Nettie eller någon annan. Det var mitt val att följa efter henne, Gemma har fel, hon spelade inte för att få mig att följa med, jag gjorde det frivilligt! Tårarna började rinna nerför mina kinder och mina axlar skakade. Jag släppte fram alla mina känslor, för trött för att försöka gömma dem nu, det är ändå ingen annan här som kan se mig nu så jag kan lika gärna passa på att släppa fram allt.
Jag vet inte hur länge jag satt här, skakade och grät. Till slut verkade tårarna ta slut och skakningarna började sakta avta. Trots det så var jag inte helt lugn än, jag kände en enorm ilska inom mig som jag behövde ta ut nu och inte senare. Så jag reste mig sakta upp och struntade i att borsta av knäna på jeansen, de var ändå redan smutsiga så vad spelade lite jord för roll? Istället så rullade jag upp tröjärmarna och tilldelade det stackars trädet flera slag och till och med några sparkar. Jag skrek ut svordomar över världen och livet, sparkades och slogs tills mina knogar började blöda.
Då kände jag mig helt känslokall för jag hade verkligen ingenting kvar inom mig. Allting var borta och jag bestämde mig för att hitta min väg ut härifrån nu, jag tror att jag klarar av att gå tillbaka nu. Det är bara ett enda problem som står i min väg. Jag har ingen aning om varifrån jag kom. Toppen! Den här dagen kan inte bli bättre!
Det hade börjat mörkna nu men jag fortsatte att stappla framåt. Jag måste ut härifrån, det kanske inte är säkert i gränder men det är definitivt inte säkert i en mörk skog! Här är det inte bara människor som man ska vara rädd för utan djur också och här kan jag inte stanna! Hur jag än verkade gå så började jag verkligen tvivla på att jag faktiskt var på väg ut härifrån och inte gick i cirklar. Allting ser likadant ut, träd, jord, stenar och ännu mer träd!
Jag snavade på någonting och ramlade. Precis vad jag behövde! "Great, just fucking great!" muttrade jag för mig själv och försökte ställa mig upp men mitt högra ben gav vika och jag ramlade ner igen. Jag måste ha slagit i det ordentligt. Det spelar ingen roll längre! Vem bryr sig om vad som händer med mig? Jag stannar här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)