Lonely freak, del 22

Zayn

Jag hade skyllt på att jag skulle träffa några vänner så fort Liam hade sagt att han skulle tvätta och gick. Men istället för att gå hem gick jag raka vägen till hans lägenhet och knackade på. Inget svar, då har han hunnit ner till tvättstugan. Jag gick nerför trapporna och öppnade dörren in till tvättstugan som vi delade på här nere.

"Liam?"

"In here!" Jag gick igenom den lilla korridoren och såg att han stod vid den långa bänken och sorterade tvätten i olika högar. Jag hoppade upp på bänken.

"Something weird happend." började jag efter en stunds tystnad. Han stoppade in en hög kläder i en maskin och startade den. Sedan la han in ännu en i den andra tvättmaskinen innan vände sig mot mig.

"What happend?"

"When I found Alicia, she was first screaming at a guy but suddenly stopped and talked quietly, I thought he hurted her so I yelled at him but she cut me off and suddenly they just starred at each other, Alicia slightly shocked and suddenly she nodded, took my hand and started running, mentioning something about a bully and that she wasn't sure he was one anymore." Jag rabblade upp allting i samma mening. Liam förblev tyst en stund. Hoppade upp på bänken bredvid mig och flyttade på korgen som han hade haft smutstvätten i, åt sidan.

"They didn't talk when they starred at each other? Before you ran?" Jag skakade på huvudet. "They maybe talked thru the mind thing." svarade han. Det hade jag inte tänkt på förut men det var ju möjligt. 

"I don't know Liam, this girl, she seems nice but I'm not sure she's good for Niall, she's...weird!" sa jag, "i don't want to be judgemental or something but you know that Niall gets attached easily and I'm afraid she hurts him, you saw how easily she took off after telling us about that mind thing." Han nickade instämmande.

"Yes, she took off way to easily and yes Niall gets attached really easily but they seem to be in love so there is nothing we can do about it."

"Liam, they've known each other for what? Three-four weeks? You can't fall in love with someone that fast!"

"Love doesn't have a limit on anything, time and age never matters." svarade han. 

"I still don't believe that they are in love yet, it's not to late to talk Niall out of this!"

"I'm afraid it is, you saw it yourself, how he acted around her and how he freaked out when she left." Fastän jag ville tjafsa emot, hitta ett kryphåll ut ifrån det han hade sagt så kunde jag inte. För jag vet att han har rätt. Det är försent. Vi borde aldrig ha låtit det hända! Jag kommer ihåg att jag tyckte hon var konstig redan från första gången vi träffade henne. Men redan då blev Niall fast besluten att få henne. Vilket han gjorde.

*Flashback*

Vi gick ut från McDonald's och satte oss i bilen. Jag körde och Niall i passagerarsätet.

"Did you see that girl behind the counter?"

"The one with the bruise that acted weird?"

"The cute one yes, I think it's her."

"What are you talking about?" frågade jag oförstående och kastade en snabb blick på den irländska killen bredvid mig.

"She is my princess, I know that!"

"How? We talked to her for what? A minute? How did you manage to judge that, that fast?" Jag vill inte låta som en pessimist men ärligt talat så lät det inte så troligt. Jag vill inte heller låta honom börja tänka på det för mycket och bli helt förkrossad när han märkte att det inte alls var hon. Det hade hänt en gång förut och jag orkar inte se honom så där igen!

"I don't know, I just felt it." svarade han, "Zayn, she's the one, this time I'm sure at it! I just know it!"

"Okay, calm down a bit will you? Talk to her one more time before judging that." svarade jag men försent. Han var redan långt borta i drömmarnas land.

*Slut på flashback*

 "I'm just afraid that it will end like it did with him and Amy, remember that?" sa jag och såg på Liam. Han nickade.

"He thought she was the one and then..he got crushed, broke completly." Kom han ihåg.

"Exactly, I'm afraid that this will end like that again, I can't handle seeing him broken again."

"But he's so determend this time that I think it's out of our control really." Jag suckade, ännu en gång har Liam rätt. Vi kan inte göra någonting mer än att sitta vid sidan av och se hur det gick. Ifall det går utför igen eller bättre än förra gången. Förhoppningsvis bättre. Att se Niall så hjärtekrossad en gång är mer än nog. Jag orkar inte se honom så igen. 

Lonely freak, del 21

Niall
"Great, just great!"
"'So sorry man." mumlade Liam.
"It's not your fault, she didn't take anything with her so I think she just needs to clear her mind, she'll be back soon.., I hope." svarade för att inte Liam skulle känna att det var hans fel. Han ville ju bara lära känna henne lite bättre omedveten om vilka som är för känsliga ämnen. Men utan telefon kan hon ju inte gå runt ensam! Någon från hennes skola kan hitta henne! "Shit!"
"What is it? I thought you said it was okay?" frågade Harry och rynkade på pannan.
"The bullies from her school can find her and she doesn't have her phone with her, what if they beat her up again? I need to find her, now!" utbrast jag och sprang ut till hallen. Killarna var inte långt efter.
"Hold on mate, we'll go as well, in different directions and the first one to find her calls the others okay?" frågade Zayn och gick ut utan att vänta på svar. Vi gick också ut och jag låste efter oss, efter det sprang vi ner för trapporna.
"Wait, someone needs to stay here if she comes back." kom jag på och kastade nycklarna mot Louis, "Can you please stay?" Han tog emot dem, nickade och gick upp igen. Vi andra gick ut. Vi delade på oss och började gå åt varsitt håll. Bara hon inte har gått för långt! Hon kan inte ha gått för långt. Hon mår säkert bra och sitter någonstans för sig själv. Det är mitt på dagen så det kan inte vara så farligt att gå runt ensam nu för det finns gott om människor på gatorna i London.

Alicia
Jag kom fram till en park och slog mig ner på en bänk där. Andfådd med en bultande smärta i revbenen. Det kanske var dumt av mig att bara springa iväg så men alla val jag verkar ha gjort hittills har varit dumma. Förutom en. Det enda som inte var dumt med mina val var när jag valde att lita på Niall. För han skulle aldrig  berätta för någon. Min hemlighet menar jag.
Jag stängde ut alla tankar så gott det gick och satt bara där, stirrandes på människorna som gick förbi mig. Bekymmerslösa, levde sina perfekta liv med sina perfekta familjer. Jag är raka motsatsen till dessa människor. Lyckliga, lyckliga är dem också. Den enda gången när jag verkligen är lycklig är när Niall håller om mig. Eller bara befinner sig i samma rum som mig
"There you are!" utbrast någon och jag hoppade upp från bänken och vände mig om. En av mina mardrömmar. En kille, lång och muskulös med brunt hår och bruna ögon. Han var bra mycket längre än mig. Jag svalde och började ångra mer än någonsin att jag gav mig av från tryggheten i Nialls lägenhet och famn.
"Leave me alone." svarade jag till slut och började gå tillbaka mot min trygghet. Men han tog tag i min arm och drog mig mot sig.
"Listen!"
"No, leave me alone!" skrek jag panikslaget. Då hörde jag den tanken igen.
"I'm sorry." Jag vände och vred på huvudet men hittade ingen annan av dem här. Då måste det vara han! Jag slappnade av lite i hans grepp och slutade kämpa för att ta mig loss.
"Listen before the others come, I'm sorry and you need to leave straight away!"
"You're making my life a hell so why apologies about it when you can just stop instead and what?"
"You need to leave immidetly, I'm meeting up with the others now and let's just say that if they find you here they wi-"
"Hey back off you son of a bi-" Hörde jag och vände mig om för att lugna ner Zayn innan han avslutade sin mening.
"Zayn, it's okay he didn't do anything!" sa jag och vände mig mot killen igen. "Thank you, for apologizing and..yeh, saving me this time." sa jag. Han släppte greppet om min arm och nickade kort.
"Leave, fast before they get here, run! And hey, yes I know you're secret, you're not alone!" Jag frös mitt i steget och bara för att testa honom, tänkte jag nästa mening.
"How is it possible?!"
"I'm not quite sure but you need to go quick!" Jag drog chockat efter andan men utan att fråga ut honom om något mer tog jag Zayns hand och började springa därifrån.
"Why are we running? We can walk in a slow pace you know!"
"We need to get out of here immidietly, my bullies will come soon, he was one of them but I'm not sure anymore." svarade jag utan att sakta ner farten. Men så fort parken var utom synhåll så saktade vi ner och började gå istället. Zayn tog upp sin telefon och slog in ett nummer.
"Hello?"
"Niall, I've found her, she's with me and everything is alright, I'll see you at  your place!"
"What a relief, thank you and see you soon, I'll call the others, bye!" De la på och Zayn började prata med mig igen.
"He was worried sick you know, he really likes you." 
"I know, I like him to but my..as he call it gift, makes everything so complicated."
Vi gick under tystnad resten av vägen. Men när han öppnade dörren till trappuppgången bröt han tystnaden.
"I'm sorry I reacted that way when you told us, it was a little bit unexpected that's alll."
"It's okay." svarade jag och menade det verkligen. Jag hade antagligen reagerat på samma sätt ifall någon hade berättat en sådan sak för mig.

Så fort jag kom in översvämmades jag med ursäkter och oroliga kommentarer. Jag berättade inte om killen jag hade träffat på i parken, jag ville prata med Niall ensam om det senare. Zayn nämnde inte honom heller vilket jag var tacksam för.
Dagen övergick till kväll medans de frågade ut mig om tankeläsningen och jag berättade för dem om min historia. Sedan övergick den tunga stämningen till en lite lättare och de började prata om lite allt möjligt. Bland annat en turné som de snart skulle åka ut på. den var över hela världen och det gjorde redan ont att tänka på att jag ska vara ifrån Niall så länge. Men de ska tydligen komma hem lite då och då.

"Well I guess it's time for me to go, I have to clean up at my place, my mum is coming on a visit tomorrow." ursäktade Harry sig och reste sig upp. Vi sa hejdå till honom och han gick. Snart började de gå med olika anledningar, någon skulle tvätta, en annan hade några samtal och ringa och någon skulle träffa några vänner. Sedan var det bara jag och Niall kvar. Då beslöt jag mig för att prata med honom om killen.
"I met one of my bullies, he didn't do anything but it was a strange thing that happend."
"What? Did he hurt you? Who is he? Tell me who he is and I will kick his ass!"
"Calm down, he didn't do anything, it's just that...he can read minds too, he read mine and we talked thru it, I have no ideea how that is possible when my grandmother said that only our family have that gene, or that's at least what she knew."
"What if you're releated to him!"
"No, I can't be, I don't know, this whole thing is strange, I have a bad feeling about all of this." 

Lonely freak, del 20

Louis
Niall, Alicia, Harry, Liam och Zayn satt runt bordet. Eftersom det bara fanns fem stolar så hoppade jag upp på diskbänken och satte mig där.
"Lou, if you want to sit at the table too, we can just get one of the chairs from the balcony." föreslog Niall men jag viftade bort förslaget.
"I like sitting here, it's comfortable and makes me feel like I have the power over you!" svarade jag och fäktades med ett låtsas svärd i luften. Zayn flinade åt mig och tog upp en bit pizza.
"Catch!" jag reagerade snabbt och fångade den. Det blev lite kladdigt och söligt på händerna men skitsamma, jag orkar inte leka fin och förnäm. Vi äter ändå aldrig pizza med bestick, det tar onödigt lång tid!
"Nice!" sa Harry gillande och jag log stolt, ställde ner tallriken och höjde armarna i luften i en seger gest. Till och med Alicia fnissade tyst åt det.
"Which one?" frågade Niall och pekade mot pizzorna. Hon pekade på en och han skar en bit åt henne.
"You know, I'm fully capable to do it myself." insisterade hon.
"I rule at slicing pizzas so, no I'll do it." svarade Niall och ännu en gång skrattade hon men den här gången lite högre. Jag tog upp min tallrik och tog ett stort bett av pizzan innan jag la ner den igen och hoppade ner.
"I need something to drink, hope you have coke Nialler!" sa jag och öppnade kylskåpet, till min lättnad och inte så stora förvåning hade han det. Jag tog fram flaskan och ett glas till varje person. Efter att ha hällt upp till mig själv la jag flaskan och glasen på bordet och hoppade upp på diskbänken igen.
"So how is your relationship going, have you defined it yet?" frågade Harry. Jag fortsatte äta och väntade ivrigt på deras svar. Det här skulle bli intressant. För jag har märkt att båda rodnar väldigt lätt. Precis som de gör nu!
"Uhm, yeh, we've actually defined it now." svarade Niall och skruvade på sig en aning besvärat.
"So boyfriend and girlfriend now?" Den här gången var det Liam som frågade.
"Yes, I've found my princess." svarade han och rodnaden på Alicias kinder blev en aning rödare färg.
"I'm happy for you two!" svarade Liam och vi andra höll med instämmande.
Vi åt upp och diskade men jag var fortfarande nyfiken på Alicia. Då och då fick hon en rynka mellan ögonbrynen och ibland stelnade hon till på ett konstigt sett. Ibland var hon bara frånvarande och verkade inte lyssna på våra samtal. Men det verkade inte störa Niall och det störde mig.
"Niall can I talk to you for a second?" Jag nickade mot hallen och han gav mig en frågande blick men följde efter mig ut.
"What is it, Lou?"
"Don't you think Alicia is acting a little weird?" frågade jag. Han måste väl ha märkt det! Jag vet i alla fall att de andra har märkt det för vi har gett varandra frågande blickar varje gång hon stelnade till och liknande.
"What do you mean?"
"She seems so distant sometimes and freezes or just sit there and feels like she's miles away." förklarade jag otåligt. Så blind kan ingen vara!
"Remember that I said she has a secret that I can't talk to anyone about? That's it, I can say it to you because it's her secret to tell not mine." Va? Vadå hemlighet, vad är det han babblar om? Men utan att ge mig en chans att fråga något mer gick han tillbaka in till köket. Snart förflyttade alla sig till vardagsrummet.
Harry och Liam frågade ut Alicia om allt möjligt, mestadels skolan och hennes jobb. Jag vände mig mot Zayn och armbågade honom i sidan.
"Zayn, don't you think she's acting weird?" viskade jag. Han verkade tänka efter en stund och nickade.
"She's nice and all of that but yeh, a little and Niall doesn't seem to notice either." Så det var inte bara jag som hade föreställt mig det!

Alicia
Louis' och Zayns tankar fick mig att stelna till. De hade märkt det.
"She's doing it again!" Louis. Jag återgick genast till verkligheten och känslan av Nialls hand i min.
"So, why aren't you with your parents anymore? I mean, you're under eighteen and normally you stay with your parents until than." Liam såg upp på mig med sina stora bruna ögon. Jag skruvade besvärat på mig. Men någon gång måste jag berätta sanningen för dem eller hur? Lika bra att ta det nu. Men tänk om de överger mig? Eller ännu värre, får Niall att överge mig? Då övergår jag till att inte ha någon igen. Då kommer jag övergå till min ensamhet. För att vara helt ärlig så tror jag inte att jag klarar av det efter att ha varit med Niall. Jag skulle aldrig klara av att vara ensam igen. Det går bara inte, jag kan inte! Men jag önskar jag kunde för då skulle det vara så mycket lättare. Då skulle jag inte vara i den här sitsen just nu. Men hur ska jag säga det, hur börjar man på något sådant? Tänk ifall de gör som alla andra människor jag har känt genom åren? Överger mig och går. Lämnar mig, ensam, sårad och svag. Sedan måste jag lära mig överleva på egen hand på nytt. För det har varit så i stort sett hela mitt liv. Jag tror verkligen inte jag klarar av det en gång till. speciellt inte med de känslor som jag har fått för Niall. Känslor som jag inte har känt för någon annan och som jag vet kommer göra det svårt för mig att komma över honom. Han får mig att känna mig trygg och accepterad. Ibland till och med älskad. Sådant andra har hållit ifrån mig så länge att jag överlevde utan det fram tills nyligen. Då jag träffade killen som vände upp och ner på min vardag. Då jag träffade någon som äntligen bryr sig.
"I-I kind o-of got abandonned by t-them." stammade jag fram till slut. Liams ögon spärrades upp.
"What? What kind of parent would do that?"
"Those with an unnormal child." svarade jag och såg ner på den plötsligt väldigt intressanta mattan.
"Liam, let's not talk about it now yeh?" sa Niall och kramade om min hand lite hårdare.
"No, I can't just keep quiet about it for them for the rest of my life, it's better if they find out now and decide wether they think I'm a proper girlfriend for you or not." svarade jag. Nu är det dags, nu får vi se vem som lämnar mig och vem som är kvar.
"Alicia, I'm sorry for asking, I shouldn't have, you don't have to tell us anything!" svarade Liam men jag skakade på huvudet.
"Guys, it's something you need to know about me." började jag, "I'm not normal, not like everybody else, I can do something that only my grandmother could as well, at least that's what I know." Ännu en paus och sedan sa jag det, "I'm a mind reader." En tystnad uppstod. Jag kan lova att om jag hade tappat en nål nu så hade vartenda duns hörts klart och tydligt. Inte ett ord sas. Allt som hördes var deras tankar.
"What?! She's lying she must be, that's not possible!" 
"That thing only exists in fairytales, she's kidding."
"Does she think we're stupid or something, who can believe such a thing?!"
"I knew it was something weird about her! Wow that shit is cool, she have to learn me that!"
"Louis, I can't learn you how to read minds!" sa jag och slog sedan handen för munnen. Nu visste de att jag hade hört deras tankar! "Sorry but I can't help it! I hear them without wanting to, I'm sorry I better leave." sa jag snabbt och ställde mig upp.
"Alicia wait! Where are you going?" ropade Niall efter mig men jag stannade inte förrän vid dörren. Där jag tog på mig skorna och jackan och gick ut. Utan telefon, nycklar eller plånbok. Jag behöver bara rensa tankarna för stunden. Så jag lämnade byggnaden springandes trots att vartenda steg högg i mitt brutna revben och gjorde min andhämtning jobbig och oregelbunden. Men jag kan inte stanna, inte när de andra killarna är där i alla fall.

3 år! 23/7-10 kl:08:22

Datum: 23 Juli 2010, tid: 08:22, händelse: Väldens största pojkband skapades
Tänkte bara skriva hur stolt jag är över våra killar! De har kommit så sjukt långt på bara 3 år! Det är obeskrivligt hur fantastiska, underbara och fina de är!
Fastän de inte kommer se det här så: Jag skulle bara vilja tacka er för allt! Skratt och gråt, jag har njutit av varje sekund i den här fandomen! Tack för att ha gett mig min andra familj, directioners. Tack för den underbara musiken ni skapar! Slutligen, tack för att ni är er själva och visar att kändisskap inte alltid förändrar en, tack för att ni finns i mitt liv fastän ni inte vet om min existens.

___________________________________________________________________________
Tänkte bara ta ett snabbt inlägg till att skriva om dessa tre underbara år, men nu återgår jag med att skriva nästa del i novellen! :) Förresten har ni sett videon till BSE? Vad tycker ni? Är inte våra killar underbara? 

Lonely freak, del 19

"Wake up princess." Jag vände mig om halvt irriterad och la täcket över huvudet. Ett lågmält skratt hördes. Då kom jag på att jag inte var hemma och ensam. Jag är hos Niall. Jag drar försiktigt bort täcket och blinkar några gånger när ljuset bländar mig.
"Princess?" frågade jag och han rodnade lite.
"Okay, how to explain this? Well this was awkward."
"Yes, you're my princess." svarade han och vände bort blicken. Fjärilarna i magen som jag hade känt hela kvällen igår, kom tillbaka nu. Jag satte mig upp i hans dubbelsäng och kysste honom men lät det inte gå för långt med tanke på min andedräkt nu på morgonen.
"That was just...wow..." Jag gick rullade ut ur sängen och in till badrummet för att byta om och borsta tänderna.
"Sorry, I know you don't like when I speak to you thru thinking but I can't yell and destroy my voice for tomorrows show so I'll take it here. You know you don't have to change in the bathroom it's okay if you do it here! Now imagine me blinking."
"Keep dreaming!" ropade jag tillbaka. "I didn't mean it literally!" ropade jag förfärrat till honom när jag såg hans tankar.
"Sorry princess." Jag tog på mig ett par ljusblåa jeans och en vit oversized, stickad tröja. Håret borstade jag igenom och satte upp det i en tofs när jag insåg hur hopplöst det var. Tänderna borstades och sminket applicerades. Foundation och puder som täckte ärren och mina blåmärken. Concealer som täckte de mörka ringarna under ögonen och mascara. Sedan var jag klar.
Jag gick tillbaka in till sovrummet men Niall var borta. Så jag gick in till köket och hittade honom där. Han lagade äggröra. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra först och stod där och drog lite i ärmarna på tröjan. Men jag kan ju inte stå där för alltid.
"Do you need help with anything?" Han hoppade till och vände sig om.
"Didn't hear you come in, no the table is set and the eggs is the only thing left so have a seat." Jag log mot honom och slog mig ner på en av stolarna. Nu la jag märke till att allt var framdukat. Bröd, pålägg, apelsinjuice, mjölk, glas, tallrikar och bestick. Det enda som fattades var äggröran som kom nu.
"I'm not used to anyone taking care of me." erkände jag medan han la upp maten på min tallrik.
"I know, I've noticed and that's why I take care of you now, you need it and I love to." Han slog sig ner på stolen mittemot mig och började äta. Jag hällde upp apelsinjuice i mitt glas och började äta jag med.
"I'm used to be in pain so it's okay really, I always take care of myself so you don't need to feel like you have to do everything."
"Well if you don't recall last nights conversation, I'm your boyfriend now and even though I haven't been in a relationship for ages I know that it's my job to take care of you."
"I've actually never been in a relationship." Ännu en bekännelse flög ur mig innan jag hann stoppa den. Han lyfte förvånat på ena ögonbrynet.
"How is that even possible I mean look at her!"
"How come?"
"I'm the lonely freak, remember?"
"Not anymore!" svarade han och hans leende smittade av sig. "The boys will be here for lunch, they promised to bring pizza because I suck at cooking and well..., I like pizza."
"You don't suck, you'repretty good at scrambled eggs!"
Vi åt upp och han insisterade på att jag inte skulle hjälpa till när han dukade av bordet. Han sköljde av disken och la in den i diskmaskinen. Jag satt kvar lite osäkert på stolen. Skulle jag verkligen inte hjälpa till alls? Så jag gick upp och tog disktrasan och torkade av bordet.
"Alicia, I told you not to do anything!"
"But I can't just sit here and do nothing when you do all the work!" protesterade jag.

Ytterdörren rycktes upp.
"HONEY, I'M HOME!" skrek någon och jag hoppade till.
"Relax it's just Louis." log Niall och gick ut till hallen, jag följde efter.
"Pizza is here!" svarade den svarthåriga som var med Niall första gången på McDonalds.
"Well hello there!" sa den med lockigt hår som jag kom ihåg hette Harry. Han sträckte fram handen och jag skakade den. "I'm Harry."
"Nice to meet you, again, I'm Alicia." svarade jag och efter det skakade jag de andras händer och fick reda på deras namn.
"Louis, nice to meet you!"
"Liam, nice to meet you."
"I'm Zayn and it's nice to meet you again." Jag svarade vänligt och när hälsningsfraserna var över gick vi in till köket för att äta pizzorna. Jag måste erkänna att jag verkligen är nervös inför den här dagen.

Lonely freak, del 18

Fotbollsmatchen började. Trots att jag aldrig varit något fan av det eller någon annan sport överhuvudtaget så måste jag erkänna att man verkligen kom in i stämningen. Men jag förstod inte mycket av det och när domaren blåste av några gånger var jag tvungen att fråga Niall varför. Jag fick svar som, hörna eller offside och förklaringar till vad de var. Det var lite svårt att hänga med men när spelarna plötsligt började gå av planen och Niall förklarade att det var halvlek så hade jag ändå förstått det mesta av det.
Under den kvarten det var halvlek, sökte jag i Nialls tankar efter irritation men allt jag kunde hitta var glädje och lycka.
Matchen började och dessa 45 minuter var jag inte tvungen att fråga lika mycket för det mesta förstod jag själv nu.

"Now when the game is over, what do you want to do?" frågade han och drog mig närmare sig. Det gjorde lite ont i mitt revben som tydligen var brutet men jag sa inget om det.
"I-I d-don't know, what do you usually do?" stammade jag fram nervöst. Jag hade aldrig varit hemma hos en kille ensam. Enda gången var innan jag började bli kallad för lonely freak och vi hade en gruppuppgift i geografi. Då hade vi varit hemma hos en kille i gruppen och när alla andra var tvungna att gå hem blev vi två ensamma. Men bara i någon halvtimme då vi fortsatte plugga. Efter den halvtimmen ursäktade jag mig och gick. Nu kunde jag inte när han hade fått för sig att han skulle ta hand om mig.
"What do you say about meeting the boys tomorrow?"
"T-Tommorw? Isn't it to soon or?"
"No, I think you should meet them and they want to meet you!"
"Ehm, okay." Jag ville inte verka emot varje förslag han hade så jag gav efter. Dessutom verkar de betyda mycket för Niall och då är det väl bara bra ifall vi träffas.
"Do you want to go back to your place to pick up some stuff because even if you just stay home tomorrow you're going to live here for a week!"
"It would be great if we could pick up a few things for tonight and tomorrow but not more than that! I can't stay here for a week and be a burdeen for you."
"You're not!"
"Yes I am even if you choose to ignore it and see past it but I'm just a burd-" Han pressade sina läppar mot mina utan att låta mig avsluta min mening. Jag var för chockad för att dra undan. Men när den värsta chocken hade lagt sig så drog jag mig snabbt bakåt och ur kyssen.
"You're not a burdeen, listen here Alicia, I've fallen in love with you and to play this by just being friends isn't enough anymore! I want more, I need more!"
"W-what do you mean?"
"It's time for us to get more seriouse, not just friends but boyfriend and girlfriend." Jag vet vad som förväntas av en i ett förhållande och jag vet inte om jag klarar av det än. Dessutom skulle det här vara mitt första och då kommer jag utan tvekan att förstöra det. Men tyvärr gick ordet ur mig innan min hjärna var med på det.
"Okay." Han log glatt och kysste mig igen. Den här gången gjorde jag inte mitt bästa för att dra mig undan, jag lät det hända med vilja.

Jag låste upp dörren och vi gick in till min lägenhet där jag packade det allra viktigaste. Kläder, både vanliga och till mina jobb, en pyjamas, tanborste, smink, parfym, deodorant, hårborste, tofs och hårnålar. Enligt Niall så kunde jag ta av hans tandkräm och schampoo. Jag har aldrig sovit över hos någon förut så jag visste inte riktigt vad som gällde. Han märkte det ganska snart och då sa han vad jag skulle behöva ta med mig själv och vad jag kunde ta hos honom men smink var inte med på hans lista. Ändå packade jag ner det för jag visste själv att jag aldrig skulle kunna gå en dag till utan det.
"Is it anything left?" jag la ner mobil laddaren och plånboken och skakade på huvudet.
"No I'm done."
"Okay let's go then!" svarade han glatt och vi gick ut till hans bil igen efter att jag hade låst och kontrollerat det genom att rycka i handtaget några gånger.
Bilfärden var tyst. Förutom radion som var på på riktigt låg volym så hördes inget annat.
"Now, to the band who stole a million of hearts all over the world, here's One Direction with Kiss You!" introducerade programledaren och låten började spelas. Jag höjde volymen lite och Niall vände sig snabbt mot mig med ett leende på läpparna.
"You can change it if you want."
"I want to hear it!" svarade jag och hyssjade åt honom.
"Oh I just wanna take you anywhere that you like
We can go out any day any night
Baby I'll take you there take you there
Baby I'll take you there, there
Oh tell me tell me tell me how to turn your love on
You can get get anything that you want
Baby just shout it out shout it out
Baby just shout it out
And if you
You want me to
Lets make a move, yeah
So tell me girl if every time we
Touch, you get this kinda rush.
Let me say yea a yeah a yeah yeah a yeah
If you don't wanna take this slow
If you just wanna take me home
Let me say yeah a yeah a yeah yeah a yeah
And let me kiss you
Oh baby, baby don't you know you got what I need
Lookin' so good from your head to your feet
C'mon come over here over here
C'mon come over here yeah
Oh I just wanna show you off to all of my friends
Makin' them drool down their chiney chin chins
Baby be mine tonight, mine tonight
Baby be mine tonight yeah
And if you
You want me too
Lets make a move, yeah
So tell me girl if every time we
Touch, you get this kinda rush.
Let me say yea a yeah a yeah yeah a yeah
If you don't wanna take this slow
If you just wanna take me home
Let me say yeah a yeah a yeah yeah a yeah
And let me kiss you
Let me kiss you
Let me kiss you
Let me kiss you
Let me kiss you
Na na na na na na na na
Na na na na na na na na
Na na na na na na na na
Yeah so tell me girl if every time we
Touch, you get this kinda rush.
Let me say yea a yeah a yeah yeah a yeah
If you don't wanna take this slow
If you just wanna take me home
Let me say yeah a yeah a yeah yeah a yeah
Touch, you get this kinda rush.
Let me say yea a yeah a yeah yeah a yeah
Touch, you get this kinda rush.
Let me say yea a yeah a yeah yeah a yeah
If you don't wanna take this slow
If you just wanna take me home
Let me say yeah a yeah a yeah yeah a yeah
Touch, you get this kinda rush.
Let me say yea a yeah a yeah yeah a yeah"
Låten tog slut och en ny började. Jag kände inte alls igen den och sänkte volymen igen.
"What did you think?"
"It was great, I still haven't bought your albums and should really do it elsewise I'm gonna regret it really soon because I'm missing some great songs." Jag såg glädjen och hörde den tydligt i hans tankar. Men jag ljög inte när jag sa att låten var bra. Det kanske inte var det jag brukade lyssna på eftersom när jag väl lyssnade på musik bara hade lugna låtar som spelades. Men jag kan väl börja vänja mig vid sådan pop musik eftersom det är bättre än vad jag trodde.
Niall parkerade bilen i parkeringen framför hans lägenhet. Vi steg ur och han insisterade på att bära min väska åt mig fastän den inte alls var tung. Jag måste erkänna att det är lite svårt att vänja sig vid att någon tar hand om en när man är van att göra allting själv.
När vi väl var inne i lägenheten gick jag in i badrummet för att byta om till min pyjamas och borsta tänderna. Under tiden hörde jag honom ringa en av killarna och prata om att de skulle komma över imorgon och träffa mig. Det knöt sig i magen på mig av nervositet. Imorgon gällde det.

Lonely freak, del 17

"Ready?" frågade han och såg på mig. Jag nickade kort och allting började snurra för en stund men jag försökte ignonera det. "Let's go home." sa han och tog min hand. Det kändes konstigt. Att han flätade samman våra fingrar. Men på något sätt så kändes det betryggande. Som om ingenting kunde skada mig för stunden.

"Some police men came and wanted to ask you questions but I said I would take you to the station tomorrow to answer their questions because you're tired today and need to rest." 

"Why did you say that in a thought and not out loud?" 

"I wanted to test you're ability I guess, it's pretty cool you know." svarade han med ett flin. Jag ryckte irriterat bort min hand från hans.

"It's not cool in any way! Talk to me out loud if you want to say somethimng to me and we're near!" 

"Sorry." mumlade han och verkade mena det. "So you can hear me from far away?" Niall flätade samman våra fingrar igen och vi lämnade sjukhuset.

"You need to be in the same country as me and if your not next to me or in the same building as me I really need to concentrate on you to hear your thoughts." förklarade jag. Vi nådde hans bil och satte oss i den. Det var en svart Range Rover. Jag kände mig malplacerad i bilen. Den var något för rika människor inte för mig. Så jag skruvade obekvämt på mig ett tag men lyckades slappna av till slut. halvvägs hemåt koncentrerade jag mig på Jackies tankar och till slut lyckades jag höra henne. Hon var i ett enormt sovrum och stod framför en garderob.

"I need to get rid of the clothes from today, that bitches blood is on and if someone finds it I'm dead. Hope that stupid teacher didn't see us because if he saw us we're in some deep shit! We have to make the bitch to shut up about it, freak. Ugh what do you want mum? Maybe if I ignore her she stops calling for me. I can just say that I didn't hear. No! She's walking towards my room, shit! I need to hide this, quick! Maybe I should put it here so I an thro-" Jag rycktes ifrån hennes tankar när Niall skakade försiktigt om mina axlar.

"Alicia we're home." Jag såg mig omkring. Var är jag?

"I don't live here?"

"I do, you're staying with me for a couple of days." 

"I-I can't!" stammade jag. 

"Why not?" 

"I don't have any of my things here and I need to go to work and school!" 

"We'll talk about this later, you need a couple of days rest first so call in sick fo the rest of the week." Resten av veckan? Det är måndag idag. Bara början av veckan. Nej jag kan inte stanna här så länge.

"Fine, just be here to tomorrow, just call in sick tomorrow and we'll take care of the rest of the week later, deal?"

"Deal." svarade jag och hoppade ur bilen. Det här lär vara det närmsta jag kommer en kompromiss om det här. 

Vi kom in i en lägenhet sokm var dubbelt så större än min. Det skrek lyx om den och jag var rädd för att förstöra någonting. 

"Come in." sa han och jag märkte att jag stod och stirrade gapandes. Så jag gick in efter honom. Vi kom in till ett sovrum. Jag stod kvar och tvekade i dörröppningen. Han rotade runt i en garderob. Efter ett tag räckte han mig ett par gråa mjukisbyxor som såg ut att vara alldeles för stora och en vit tshirt som också såg ut att vara för stor. 

"I don't know if this will fit you but try them on, they are more comfortable than jeans." förklarade han och lämnade rummet. Jag stängde dörren och tog av mig mina kläder. Minsta rörelse gjorde ont så jag försökte attvundika att röra på mig. Jag tog på mig tshirten först. Den slutade någon decimeter över mina knän. Byxorna var lite för stora men det var inte så farligt. Jag satte upp håret i en tofs och la för första gången märke till det enorma vita plåstret på min panna. Jag släppte fram ett par tårar som jag hade kämpar för att hålla tillbaka ett bra tag nu. En knackning fick mig att snabbt torka bort tårarna och öppnade dörren.

"A little bit big but they work, thank you." Han log och nickade. Jag följde efter in i vardagsrummet. 

"Make yourself comfortable because we're not doing anything more than watching TV today." Jag nickade glatt åt det och slog mig ner i den svarta skinnsoffan. Han slog på TVn och bäläddrade fram till en sport kanal. Sedan vände han sig mot mig med ett bekymrat ansiktsuttryck.

"It's a huge soccer game now but if you don't want to watch sports we'll do something else." 

"It's okay, we'll watch it but you have to explain a few things to me if It gets confusing." 

"Just ask and I'll fill you in." lovade han och satte sig bredvid mig.

_______________________________________________________________________________________

Tyvärr så hinner jag inte skriva en längre del idag. Men jag kände att jag var tvungen att uppdatera idag med tanke på att jag inte kommer ha någon tid alls imorgon så tyckte jag att det är bättre med en kort del än med ingen alls! 

Lonely freak, del 16

Harry

"I love you too mum, bye." Jag tryckte bort samtalet med mamma. När killarna hade gått hade jag ringt henne. Efter att ha pratat med både henne och Gemma så förstod jag att de hade rätt. Jag måste prata med killarna först. Om det som händer. Anledningen till min deppression. Så jag smsade Louis.

"Hey, need to talk to all of you, where are you now?" 

"We're at Liams, glad you wanna talk! :)" Jag reste mig upp från soffan. Jag struntade i skorna, det är ändå bara att gå nerför några trappor. Så jag låste och stoppade ner mobilen och nycklarna i fickan och gick ner. 

Utan att knacka öppnade jag och gick in. De visste ju att jag skulle komma. De satt i köket och åt varma mackor.

"Hi guys."

"Hey buddy!" svarade Louis och höll fram en macka mot mig. Jag tog emot den och slog mig ner på den tomma stolen. 

"So you wanted to talk." Började Liam och hjälpte mig att börja.

"Yes, I talked to my mother and sister after you left and they made it clear that I need to tell you about the things that is happening around me so we can figure this out togheter. Because they agreed with you. If I quit I will not only ruin the best thing in my life, I will ruin it for you as well."

"Glad you know it now, so what is happening around you?" frågade Zayn.

"I have got a lot of hate since the start. You knew about it the first times but when it happend a few times after that I descided to keep my mouth shut about it because I didn't want to turn the fans against you too when you get as pissed off as you got the last time. Niall found two or three days ago but I made him promise me that he wouldn't tell you and that he wouldn't do anything about it. Then everything became too much for me in the studio and yeh you know what happend from there." 

"I'm sorry for all the hate you have recived but Harry please talk to us as soon as something happens to you, we tell each other everything. We're not just in a band togheter and that's it. We're brothers as well, we're not just doing music togheter, we do family stuff togheter as well. We support each other in everything!" sa Liam och kramade om mig. Jag kramade tillbaka.

"Thank you, I know and from now on I will tell you everything." 

"We'll figure this out togheter okay?" Jag nickade till svar och tog ytterligare en tugga av min macka. 

"But I'm still quitting if it can't be solved because I can't just ignore hate, I'm not as strong as you guys." 

Alicia

Starkt ljus trängde sig in i mina ögon. Jag slog upp ögonen och var tvungen att blinka några gånger innan jag kunde fokusera blicken. Jag var i ett starkt belyst rum. Runt omkring mig var det mintgröna väggar. En tv stod på ett högt skåp mittemot den bekväma sängen jag låg i. Jag vände huvudet åt höger. En pall och några mediciniska instrument som jag inte kunde namnen på. Så jag vände försiktigt på huvudet åt vänster och där satt Niall. Jag hoppade till av rädsla. Han var så tyst att jag hade trott att jag var ensam i rummet.

"Niall?"

"That's my name." skämtade han. Bilder av vad som hade hänt började ta form i huvudet.

"How did you know that I was here?"

"I waited for ou outside the school so when you never came I went in and asked for you." 

"Thank you!"

"For what?" 

"Thank me for what? What have I done?" 

"For caring about me." 

"No need to thank me." svarade han och strök bort hårtstrån ifrån min panna. 

"Should I remind her of what happend or does she know? Maybe I should tell her how bad it is with her." 

"I heard you on the radio." sa jag och bytte samtalsämne. När jag andades gjorde det riktigt ont men jag ville inte nämna det så jag försökte att uthärda smärtan under tystnad. Det var verkligen inte en lätt uppgift. Trots det så bet jag ihop. 

"Really? So you heard my little hello to you?"

"Yes, hello to you too. Your friends sounds lovely, I like how close you stand each other." 

"They're truly amazing, you should meet them!" 

"When I get out of here." svarade jag och försökte att inte låta för undvikande. Han nickade instämmande. Just när han skulle säga något öppnades dörren och en kvinnlig läkare kom in. 

"Hello Alicia, nice to see that you're awake!"

"How bad is it?" frågade jag och struntade i hälsningen.

"One broken rib and a cut on your forehead, one at your hip and we noticed some bruises that have been there for quite a time not to mention the scars on your arms. Oh yeh, and bruises that you got today but will get worse tomorrow and your lip i-" 

"I need to convince her to change school!" 

"I know." Jag var tvungen att avbryta där. Jag ångrade att jag hade ställt frågan framför Niall. Jag borde ha bett honom att gå ut en stund så att jag kunde prata med läkaren ensam. Nu visste han hur illa det faktiskt är. Om han inte hade fått reda på det när jag var avsvimmad förstås, eller sövd om så var fallet.

"You can go home later this evening if you don't want to spend the night here which would be good."

"Hope she says no we don't have enough beds for all the patients and since I'm her doctor it means that I would have to either stay here or coma back early tomorrow."

"I'll go home this evening."

"Oh, okay you know it would've been good if you stayed!"

"No thank you, I want to go home." 

"Yes! Great!" 

"Well if that is what you want so as you wish!" svarade hon med ett påklistrat leende. Så fort hon var ute ur rummet svängde jag bennen över sängkanten och reste mig upp trots att det gjorde ont.

"Wow wait what is she doing?!"

"I need to go home now." 

"No the doctor said that it would be better if you stayed here!"

"She doesn't want me here, they don't have enough beds for the patients and she wants to sleep in tomorrow."

"How do you know tha-... oh yeh, right!" Eftersom jag skulle byta om från sjukhuskläderna till mina egna var jag tvungen att be Niall att gå ut. Han lämnade rummet utan att yttra ett ord men hans tankar räckte.

"Niall, please control your thoughts!" sa jag innan han dörren åkte igen. jag hann se rodnaden som spred sig på hans kinder. Killar kommer väl alltid vara killar. 

Jag bytte om, vek sjukhuskläderna och la dem på fotändan. Jag samlade ihop mina saker och gick ut till Niall i väntrummet. 

Lonely freak, del 15

Jag gick snabbt mot cafeterian. Noga med att hinna dit före dem. Det gjorde jag. Med en otrolig tur. 

Jag fyllde brickan med det jag ville ha och betalade. Efter en stunds utav kringseende märkte jag till min lättnad att ett fyra bord var ledigt bredvid ett bord med lärare vid. Så jag skyndade dit för att försäkra mig om att jag fick bordet. Men samtidigt som jag satte ner brickan såg jag någon ställa sin mittemot. Jag såg skräckslaget upp men det var ingen utav dem. Det var bara Cassie. En tjej som jag såg på vissa av våra lektioner. Hon var alltid ensam och tystlåten. Den enda gången jag hade hört henne prata var när biologi läraren hade frågat henne en fråga.

Jag slog mig ner och hon gjorde detsamma. Utan att säga ett ord började vi äta. Det var trevligt med någon att äta med trots att vi inte sa något. Cassie är lång och en aning mullig. Söt med hennes honungsblonda lockar och gröna ögon. Jag har hört att hon är mobbad hon med. Men varför vet jag inte riktigt.

"Hey." började jag. Hon såg upp och log.

"Hi." 

"We have a few classes togheter right?" 

"Every class without history and spanish." Jag nickade och fortsätta äta. "What did Jackie say to you?"

"Who?"

"The girl you was sitting next to in history!"

"How did you know? I tought you said we didn't go to that class togheter?"

"The rumour spreads very fast here." Det var sant. Trots skolans storlek och dess antal elever så spred sig rykten snabbare än något annat här. 

"She didn't day anything special." Jag ville berätta men jag kunde bara inte. Hur vet jag att jag kan lita på Cassie och att hon inte är med dem men låtsas det här för att veta hur lätt jag ger efter? 

"Alicia, they tortured me troughout junior high but then suddenly stopped. Because they began with you."

"They didn't begin just now, it have been for a few years but it got worse for a year ago." 

"Oh, I'm sorry I shouldn't have assumed anything." 

"No need to apologies." försäkrade jag och log mot henne. Hon såg lättad ut. 

"So what's your story with them? I'm a lonely freak and a waste of space so what about you?"

"Fat." mumlade hon tyst.

"You're not fat!" svarade jag chockat. Cassie var bara mullig. Det var jag med, det sägs vara normalt och förr ansågs det vara vackert till och med. Okej jag försöker inte att förklara mig för min övervikt nu men så är det. Jag har vant mig vid det. Det är i alla fall vad jag försöker övertala mig själv. 

"I was, now I'm a little better." 

"No you're perfect, don't let anyone tell you otherwise." 

"Thank you." mumlade hon blygt. 

Vi åt färdigt och gick för att lämna brickorna. När det var gjort så började vi gå mot skåpen igen men vi hann inte långt. Tjejen som jag nu visste hette Jackie, tryckte upp mig mot väggen.

"Have you finished it with the irish one yet?" 

"None of your bussiness!" 

"Someone is confident today, shall we change that?" Jag hann inte ta in det hon sa när jag fick ett hårt slag i magen. Men jag vägrade skrika av smärta hur frestande det än vore för på så sätt skulle hon vinna. Utan att ha återhämtat mig från första slaget tog jag emot ytterligare ett. Någon, en kille, tog tag i mina armar och vred på de på min rygg. Jag bet mig i läppen. 

"What do I do? I need to get someone!" Cassie verkade helt panikslagen. Hennes röst bekräftade det.

"Stop it! Stop hitting her!" De lyssnade självklart inte och jag tog emot det ena slaget efter det andra. Magen, sidorna och ett slag rakt över mitt ansikte. Smaken av blod spred sig i munnen och jag förstod att jag fortfarande hade bitit mig i läppen när slaget i ansiktet träffade. Då sprack min läpp. Jag såg mig i deras tankar. Svag, ingen kraft att stå upprätt längre och blodig. I Cassies tankar såg jag hur hon skräckslaget sprang hit med en manlig lärare. Snart hördes deras röster.

"Hey, stop it! Get away from her, now!" De släppte mig och sprang iväg. Jag sjönk ihop på golvet. Huvudet dunkade och mörker tog över. 

Niall

Jag kom fram till Alicias skola. Men hon kom aldrig ut. Klockan var halv fem nu. Hon borde ha kommit för minst en halvtimme sedan. Jag bestämde mig för att ringa henne. Men telefonsvararen tog det efter några signaler.

Hello, Alicia here! If you hear this than I'm sorry but I can't take your call. I'll call you back as soon as possible and if you want to you can leave a message right after the beep...*beep*" 

Jag suckade och la ner telefonen på passagerarsätet. Jag kan ju alltid åka hem till henne. Eller så letar jag upp receptionen och frågar efter henne. De borde ju ha koll på sina elever. Så jag hoppade ur bilen och började gå mot byggnaden.

Receptionen var inte svår att hitta. Den låg till vänster om ingången så jag gick fram till skrivbordet med en gammal man bakom.

"Excuse me, I'm lookimg for one of your students, Alicia Clark." Han såg allvarligt upp.

"Are you a relative?"

"Boyfriend." svarade jag utan att tänka efter. Jag var inte alls hennes pojkvän. Inte än.

"Alicia is at the hospital, they took her with an ambulance right after lunch." 

"What?! Why?"

"She've been injured, do you want me to tell you which hospital?" Jag nickade. Självklart vill jag veta! Han sa sjukhusets namn och jag sprang ut till bilen. 

Jag sprang in till sjukhuset och till receptionen. 

"Excuse me, where is Alicia Clark's room?"

"Are you a relative?"

"Boyfriend."

"Oh, great than you can help us contact her parents!" Vad ska jag svara på det nu då?

"I'm sorry I can't help you with that." Hon nickade förstående.

"Room thirtyfive on the second floor, the first turn to right at the beggining of the hallway." Jag tackade och gick mot hissen. Det här var inte det jag hade planerat för oss idag. Vad hade hänt egentligen? Det måste vara de där mobbarna igen. Hissdörrarna gled upp och jag steg in och tryckte in tvåan. 

Zayn

"Harry you can't be seriouse right now!" utbrast jag.

"I can't believe you!" la Louis till och slog ut med armarna. Vi har försökt övertala honom till att inte sluta i över fyra timmar snart. Vi hade prövat med att be och böna, skrika och prata lugnt och sansat. Niall hade varit med oss ända tills för fyrtiofem minuter sedan då han åkte till Alicia.

"Please Harry, don't do this to us, don't do this for yourself!" bad Liam och förklarade att vi därmed var tillbaka på metod ett, be och böna. Han svarade inte. Bara satt där och stirrade in i väggen.

"Can you at least talk to us? That would make things much easier you know!" sa Louis och slog sig ner  på soffan bredvid honom. Jag och Liam förblev stående framför honom med armarna i kors. 

"I've made my decision, I'll quit at the end of the month."

"Listen, we've only been saying that you would ruin it for yourself but truth need to be told, you will ruin this for all of us!" 

"I need some time to think." Vi nickade. Det här var ju vad vi ville. Få honom att tänka igenom sitt val igen. Så vi gick ut från hans lägenhet och började gå mot Liams som låg på våningen under.

Lonely freak, del 14

Liam

"Harry, can I talk to you for a second?" frågade Niall och de försvann ut i hallen och stängde dörren bakom sig. Greg vände sig mot oss andra. 

"Great session today boys! Paul told me to remind you of the radio interview you have soon so he'll be here in ten minutes to pick you up."

"Okay, thanks Greg!" svarade jag och öppnade min vattenflaska för att dricka innan jag vände mig mot de andra. "What's up with Harry and Niall?"  Louis rynkade pannan och ryckte på axlarna.

"Don't know, no one of them is barely talking about anything with us anymore." 

"Niall is dealing with his girlfriend or whatever and Harry is back in his depression again." sa Zayn och såg bekymrat på killarna som disskuterade på den andra sidan utav glasdörren som skiljde oss åt. Vad det än var som de döljde ifrån oss så var jag säker på att det hade med Harry att göra. För nu tog Han upp sin telefon och kastade den mot väggen. Vi skyndade oss upp och ryckte upp dörren.

"What happend?" Han svarade inte på min fråga. Bara tog upp sin telefon som nu hade gått sönder i tusen bitar. Skärmen var värst men baksidan såg inte heller ut att vara i bra skick. Han svor en lång ramsa och då märkte jag att han hade skurit sig.

"Harry what happend? Talk to us please!" bad Louis och drog upp honom från golvet. Niall samlade de resterade glasbitarna och gick för att slänga dem. Jag koncentrerade mig på Harrys skurna tumme. 

"Look, if you don't talk to us we won't be able to help you!" sa Zayn och såg allvarligt på den nu irriterade Harry. 

"Whatever, I'm thinking of quiting anyway!" Svaret slog ner på oss som ett blixtnedslag. Vad menade han med att sluta?

"Quit what?" frågade jag.

"The band, life, don't care just quit and dissappear!" 

"No, this is just the stupid depreassion talking." sa Louis och drog in Harry i en kram som han genast tog sig ur.

"But this stupid depreassion is killing me, slowly." 

"But now at least I know and can help you so please don't quit." bad Niall och pratade för första gången på de minutrarna som hade kännts som år. Han svarade inte. Ytterdörren öppnades och Paul gick in. 

"Ready boys?" Jag vände mig om och log mot honom.

"Yes, we'll be there in a minute!" Han log mot oss och gick ut till bilen. Vi vände oss alla allvarsamma mot Harry igen.

"We'll talk about this later but please don't mention quitting in the interview." sa Zayn och vi började gå, mot dörren.

"Don't worry, I'll keep my mouth shut until they ask me a question then I'll give them a short answer and then shut it again." Vi nådde bilen och tystnade allihop.

Alicia

Niall had nämt att de skulle ha en radio intervju nu och för att få honom glad hade jag sagt att jag skule lyssna. Så jag satte mig ner i soffan insvept i en pläd med de varma mackorna och varm choklad. Det är riktigt kallt ute just nu och jag har några timmar på mig innan jag ska vidare till mitt nästa jobb på McDonalds. Så tills dess kan jag i alla fall vara varm. 

"And now, the band that have got huge in less than three years. Compared to bands like the Beatles have they got a huge success world wide, One Direction!"

"Hi!" svarade de samtidigt och så inervjuades dem om det vanliga livet. Jag kunde lätt urskilja Nialls röst från de andra men resten lät likadana i mina öron. Jag lyssnade noga på allt som sas och lärde mig en hel del om dem. Som hur allt började och hur de hade tagit sig från Xfactor och ut till resten utav världen. Niall hade redan berättat det mesta men det var en hel del nya saker ändå.

"So Harry you're the youngest but still the one who gets the most attention from the ladies how does that feel?"

"It have it's ups and downs." svarade Harry. Konstigt, han pratade inte förutom när han fick en direkt fråga och då svarade han med en simpel mening sen så var det slut med det.

"Niall you're mistaken for being the youngest sometimes how come?"

"I don't know actually, maybe because I'm the shortest and tattoless? No I actually have no idea." svarade han och skrattade. Sedan började de andra killarna prata om hur överbeskyddande de var över Niall. Det är rätt gulligt ändå. De låter som om de är bröder och har känt varnadra hel livet. 

Ytterligare några frågor sändes och sedan meddelade intervjuaren att tiden började rinna ut men att de skulle ta några frågor från fansen först.

"The first question is for Niall, so can you clear up some rumours about you and your...girlfriend?" 

"I don't have any girlfriend yet." svaret kändes som ett slag i magen men samtidigt så var vi ju inget par än? Det hade vi båda klargjort men samtidigt så ska ingen annan tjej tro sig a en chans. Men jag skulle ändå inte kunna tävla emot någon så det spelar ingen roll.

"But you've been seen with a black haired girl lately, is it something between you two yet?"

"Not quite yet but soon I hope, she's actually listening to this right now I think so, hello!" Ett leende formades på mina läppar.

"What is this lucky girls name?" 

"Sorry, she wants to be anonomys." Jag drog ett lättat suck. Intervjun gick vidare med två frågor till och så var det över. Jag stängde av radion och gick upp för att göra mig i ordning för jobbet. Det är två och en halv timme kvar men är jag där tidigare så kanske jag får sluta tidigare. 

Jag tvingade mig själv att öppna ögonen och gå upp. Trots att jag hade fått sluta idigare föregående natt så hade jag inte fått mycket sömn. Jag hade vridit och vänt mig i oro för idag. Dagen då höstlovet är över och skola. börjar igen. En dag som jag helst skulle ha velat undvikai någa dagar till, veckor, månader eller år till och med. 

Jag tog på mig ett svart linne med en stickad vit kofta över och ett par mörkblåa jeans. Efter att ha täckt över mina blåmärken och ärr och satte upp håret i en inbakad fläta. Det var en stund kvar så jag åt en macka och packade väskan samtidigt. När det var klart så borstade jag tänderna och satte på mig ett par svarta stövlar och jackan. Väskan hängde på axeln, dörren låstes och promenaden mot skolan började.

Klumpen i magen blev värre när skolbyggnaden blev synlig. Jag ville helst vända mig om och springa hem men tvingade mina fötter att fortsätta framåt. Dörren öppnades av en elev som höll kvar den åt mig. Jag tackade och gick in. Det var fullt med elever och lärare som stod och pratade, satt på bänkar, bord och golv eller sprang runt. Jag gick mot mitt skåp och såg förfärrat att det stod ett killgäng lutade mot den och de andra i närheten.

"Excuse me." mumlade jag tyst och de tog ett steg mot sidan så att jag kunde låsa uppskåpet. Jackan och väska. slängdes in innan jag tog ut historieböckerna och mitt pennfack. Skåpet låstes och jag nörjade gå mot salen. Plötsligt fick jag en knuff som var tillräckligt stak för att få mig att slå mig mot den hårda väggen. Jag såg mig skräckslaget omkring men mina mardrömmar syntes inte till. Då måste det vara någon som hade knuffat till mig av misstag. Dörren till salen stod öppen. Det betyder att lektionen inte har börjat än. Läraren var redan där men de var ett par tomma platser så jag började gå mot den längst back.

"Alicia, come sit here!" ropade en av tjejerna. Jag såg mig omkring och märkte att det ar en av dem som hade hälsat på mig hemma när Niall var där. Jag skakade på huvudet men verkade inte slippa undan.

"What a loevly idea." svarade den gamla läraren som länge hade försökt få mig att ta kontakt med mina klasskamrater. De vet försås ingenting om mobbningen. Jag gick långsamt dit och satte mig ner. 

"Listen herr bitch, you'll finish it with Niall today, you have until lunch break and than you'll meet up with us after school." viskade och och borrade ner sina vassa naglar i min arm.

"No." svarade jag och ignonerade den dunkande smärtan i armen. Så lätt tänkte jag inte ge efter! Hon skulle precis säga något när lektionen startade. Jag såg lättat på tavlan där läraren hade börjat skriva ner årtal på.

________________________________________________________________________________________

Ledsen för den långa väntan på den här delen. Så som en ursäkt så försökte jag göra den längre än vanligt. Nu är det så att jag är på semester och har inte alltid tillgång till internet men jag ska fortsätta uppdater så gott det går! Jag är hemma igen om en vecka och då kommer updateingen fortsätta som vanligt. Men tills dess ska jag göra mitt bästa för att hålla er uppdaterade. :)