Rewind • epilog

Mina föräldrar hade kommit till Stockholm för att hjälpa mig med Theo medan vi flyttade. Jag och Eric hade hittat det perfekta lilla huset en bit bort från vart vi bodde nu. Vi hade det hela tiden i tanken att vi båda skulle ha nära till jobbet och Theo till dagiset. Allting var som i en dröm. Fram tills stressen kom. Vi hade tusen saker att packa och ta hand om och högar med pappershandlingar att ta oss igenom. Eric hade nyligen flyttat in till lägenhetshuset vilket gjorde det lite jobbigare med alla pappersarbeten men Johans lilla trick med inbrottet visade sig hjälpa oss då vi skyllde på det och sa att ingen av oss kände oss säkra där vi bodde. Så jag antar att jag kan tacka honom för det, någonting bra gjorde han i slutändan...omedvetet.

"Vad säger du om att ta en paus ifrån allting en stund?" Eric hade för en stund sedan kommit tillbaka från huset och satt sig ner för att gå igenom några papper med mig.
"Vi hinner verkligen inte!"
"Dina föräldrar har ju så bra hand om Theo så jag tänkte vi kunde passa på och smita iväg från allting för en stund." Jag bet mig fundersamt i läppen. Hinner vi? Vi har ju så mycket att göra och mindre än en vecka på oss att bli klara med allting. "Jag vet att du vill älskling, så säg bara ja!"
"Okej då, men bara en liten stund!"
"Jag lovar!"

Jag öppnade dörren och möttes av Eric som hade klätt upp sig i en svart kostym med vit skjorta under kavajen. Trots att jag hade på mig en ljusblå ärmlös klänning som slutade strax ovanför knäna och var väldigt uppklädd så kände jag mig inte ens hälften så uppklädd som honom. Håret hade jag lockat och det två främsta slingorna höll jag upp där bak med hjälp av hårnålar och en blå rosett. Jag tog på mig mina vita ballerinas och vi ropade hej då till mina föräldrar och Theo innan vi gick ut och satte oss i bilen. Hela vägen dit gav han mig den ena komplimangen efter den andra som fick mig att rodna.

"Hur ska det här vara en paus från allting?" Vi hade kört upp på uppfarten till vårt nya hus och jag förstod ingenting längre. Vad gjorde vi här? Eric verkade lite nervös men harklade sig snabbt och svarade,
"Vänta här, jag har bara en liten snabb grej att ordna, jag ropar på dig att komma in när jag är klar!" Jag hann inte ens svara innan han hoppade ur bilen och joggade in. Jag satt förvirrat kvar. Vad är det här om egentligen?

"Elsa?" I brist på annat hade jag gått ur bilen och gick fram och tillbaka framför den. Nu stannade jag upp när jag hörde Eric ropa på mig och gick mot dörren. "Du kan komma in nu." Jag tryckte ner handtaget och dörren åkte tyst upp. Så fort jag steg in i hallen tappade jag hackan. Längs hela hallen var var det värmeljus tända och rosblad spridda. När jag tog mig ur den största delen av chocken gick jag längs med ljusen och kom in till vardagsrummet. Ljusen ledde till ett hjärta av ljus. I hjärtat låg det en ros, en flaska vin och två fyllda vinglas. Jag bara gapade. Vad är det här? Bredvid den stod Eric på ett knä och höll upp en öppen ask i den ena handen med en ring i och med den andra handen tog han min.  Jag måste se så dum ut just nu...Stå här gapandes. Mina knän kändes som om de skulle ge vika när som helst. Drömmer jag nu? I så fall, snälla väck mig inte! "Elsa, jag vet att allt mellan oss har gått så otroligt snabbt men jag älskar dig mer än något annat! Jag älskar dig mer än vad Mr Potatohead älskar Mrs Potatohead och då vet du precis hur mycket det är!" Jag nickade och fnittrade nervöst åt hans jämförelse. "Jag antar att du har räknat ut vad det är jag ska fråga dig nu...Elsa, det vore en ära för mig om du skulle vilja spendera resten av ditt liv med mig, vill du gifta dig med mig?" Tårarna som jag hade försökt hålla tillbaka, trillade nu ner för mina kinder och jag nickade snabbt,
"Ja!" Han satte ringen på mitt finger och jag lovade mig själv att den skulle sitta där för alltid, han reste sig upp och vi möttes i en kyss.

______________________________________________________________

AN: SLUT! Bittersweet verkligen men nu är det slut! Eftersom jag har haft olyckliga slut på de flesta av novellerna så bestämde jag mig för en lite mer cliché den här gången! Tack så mycket för att ni har läst den och för att ni har varit mina underabara små ninja läsare! 

Jag vet inte riktigt när jag kommer skriva nästa novell men det kanske dröjer ett bra tag och då kommer det antagligen vara en One Direction men tills att jag har fått en riktig smashing idé så lär jag inte publicera något. Tack ännu en gång! X

Rewind • del 50

Med laptopen i knäet satt jag på golvet i vardagsrummet, lutandes mot soffan och bläddrade igenom alla bilder vi hade tagit under helgen. Nu när vi hade kommit hem igen kunde jag äntligen andas ut och säga att det gick bra. Nå ja, största delen utav helgen i alla fall.

Morgonen efter mitt samtal med Theos farmor, gick vi ut på en lång promenad där Eric och Theo fick se staden jag var uppvuxen i. Jag träffade på en gammal klasskompis som gav mig och Theo en elak blick innan hon gick över vägen för att fortsätta på andra sidan. Som om hon inte kunde gå förbi oss. Löjligt! Senare den kvällen tog mina föräldrar hand om Theo så att jag, Eric och min bror gick ut på kvällen. Det var riktigt länge sedan för mig. Fem år för att vara exakt. Där hade en hel del bilder tagits som jag var tvungen att radera eftersom de var så suddiga. Vi hade haft en riktigt rolig kväll där min bror och Eric kunde lära känna varandra och efter att ha lekt över beskyddande och förhört Eric om allt möjligt så erkände Max att han gillade honom och jag kunde äntligen slappna av. Drink efter drink köptes in och till slut fick vi gå hemåt eftersom jag inte ville bli för full. Inte för att Theo skulle vara vaken nu men tänk om han hade varit det? Vad för sorts förebild hade jag varit då?

Den sista bilden som kom  upp satt jag och stirrade på länge. Nästan alldeles för länge för att det skulle anses normalt men jag kunde inte låta bli för den var så...vacker! Ljuset, bakgrunden...han...allt var perfekt i den. Jag bestämde mig för att göra ett litet collage där jag satte ihop bilder på oss allihop från helgen och andra småbilder för att fylla tomheten helt enkelt och så sattes den som bakgrundsbild. Perfekt! En bild på Eric och Theo där de går på en gräsplätt, fördes över till telefonen och blev en bakgrundsbild där. De var med ryggen mot kameran och Theo höll en boll under armen och med hans fria hand höll han Erics. Jag hade gått bakom dem med mina föräldrar och Max och kunde inte riktigt låta bli att ta ett kort. 

Ett par snabba knackningar hördes på dörren och jag såg Theo rusa mot den för att öppna. Medan jag stängde ner skärmen och la undan datorn ropade Theo att det var Eric och det tog bara några sekunder innan de kom in i rummet. Eric med Theo på axlarna fick ducka lite för att inte Theo skulle slå i sig i dörren. "Hej!" Han hälsade tillbaka med en kyss som fick Theo att ge ifrån sig ett äcklat läte och hålla händerna för ögonen. Vi satte oss ner i soffan och Eric såg lite allvarligare på mig. 

"Jag har tänkt på en sak väldigt länge och kände att det var dags att fråga nu."

"Okej, vad är det?"

"Ni behöver inte svara direkt, tänk på saken om det behövs, det är ett stort steg och det är jag medveten om."

"Vad är det Eric?"

"Allt mellan oss har gått så bra nu, visst vi har haft toppar och dalar och allt vad det nu heter men vem har inte det? Så jag tänkte att...eh...ja...att...det kanske var dags att flytta in tillsammans?" Jag tappade hakan. "Vi kan köpa ett litet hus och göra precis vad vi vill med den och vi behöver inte stressa med att hitta något heller så att när vi väl hittar det så är det perfekt och vi kommer då direkt veta om det passar oss eller inte, vad säger ni?" Jag såg på Theo som nu hade hoppat ner från Erics axlar och ställt sig på soffan bredvid honom.

"Vad säger du Theo? Vill du bo med Eric?" Han log ett stort leende och klappade glatt.

"Ja mamma, vi kan flytta nu! Ska vi flytta nu?! Får alla leksaker flytta med?!" 

"Då ska vi flytta ihop!" Log jag och jag tror inte jag har sett Eric se så lättad ut någonsin förut. "Och självklart får dina leksaker flytta med men vi ska inte det riktigt än." Fnissade jag och Theo damp ner i soffan mellan oss två.

"Kan vi kolla på Toy Story nu då?" Jag och Eric skrattade åt hur lätt han hade kunnat byta samtalsämne men vi båda nickade och höll med. Vilket bättre sätt finns det att fira det här på än med Toy Story?

______________________________________________________________

Ännu en del uppe och det här är faktiskt sista delen! Känns konstigt att skriva det men så är det! Nästa del som kommer upp är epilogen! Jag vet att jag har varit kass på att uppdatera under den här novellen och det ber jag om ursäkt för, jag har bara haft så mycket att göra som har kommit i vägen men nu har vi kommit till slutet i alla fall! Nästa stopp; epilogen! X

Rewind • del 49

Jag avslutade samtalet och vände blicken ner mot golvet. Nu då? Hur ska jag förklara det här för Theo? Varför blir allting jag gör så...fel? Jag hörde fotsteg in i rummet men såg inte upp. "Elsa?" Erics röst skar genom tystnaden i rummet. Jag hörde honom sätta sig ner bredvid mig och ur ögonvrån såg jag hur han studerade mig noga. "Mår du bra?" Jag nickade lite. "Vad sa dem?"
"Johans pappa avled för ungefär sju månader sedan."
"Jag...uhm..jag beklagar?" Jag nickade igen, hur svarar man på det egentligen?
"Hans mamma vill varken träffa mig eller Theo, hon var väldigt noga med att beskriva hur mycket vi hade förstört hennes familj och hon ville inte höra från oss igen."
"Vad ska du göra nu?"
"Jag vet inte, jag har ingen aning om vad jag ska säga till Theo, jag är inte bra på sådant här!"
"Vill du att jag ska prata med honom?"
"Nej, jag tror att han kommer vilja höra det från mig, men jag kommer inte klara av den där blicken av ren besvikelse som han kommer få."
"Jag kan prata med honom, få honom att förstå hur mycket du verkligen försökte." Det kanske inte vore så dumt ändå. Jag vet hur mycket Theo gillar Eric och han lyssnar alltid på honom.
"Okej, det kanske vore bäst så." Jag kände hans hand på min rygg röra sig sakta upp och ner i en tröstande gest. Jag förstår verkligen inte hur Eric orkar med mig ibland, alla problem jag har bara hopar sig över oss hela tiden.

Eric
Vad har jag gett mig in på? Hur ska jag förklara för en fyra åring att hans farmor inte vill höra av honom och ännu värre, att hans farfar har dött! Samtidigt så vet jag att jag aldrig skulle ha låtit Elsa ta det här samtalet eftersom jag såg hur rädd hon var inför det. Alltså var det bara att bita ihop, knacka på Elsas gamla sovrumsdörr och gå in till Theo där han satt och ritade vid hennes gamla skrivbord. "Tjenare grabben!"
"Hej, kom kolla vad jag ritar!" Jag gick fram till honom och han pekade från det ena strecket till det andra och några cirklar här och där medan han förklarade att det var eldsprutande drakar, stora monster, träd som brann och ett litet troll som gömde sig bakom en sten.
"Oj, vad läskiga dem drakarna är!"
"Ja, ser du hur stora dem är?"
"Enorma ju!" Okej, jag måste säga det nu. "Theo?"
"Mhm?"
"Din mamma pratade med dina farföräldrar," började jag. Han såg upp på mig.
"Jag vet, farmor vill inte träffa mig och farfar är borta." Jag såg förvånat på honom.
"Hur vet du det?"
"Jag hörde dig och mamma prata, jag ville visa henne en teckning men hon såg ledsen ut och ni pratade så jag hörde." Hur hade vi inte sett honom?
"Jag vill bara att du ska veta att hon verkligen försökte få din farmor att träffa er."
"Jag vet och jag vet att farmor inte gillar mig, farfar gör inte det heller men han är borta nu ändå."
"Är du arg eller ledsen?"
"Jag är ledsen för att mamma är ledsen." Den killen är verkligen speciell, hur kunde han ha en idiot till pappa och ändå vara så här? "Eric?"
"Ja?"
"Varför hatar farmor mig? Och farfar, han också." Åh nej, det här var jag inte beredd på! Hur ska jag svara på det? Vad säger man egentligen till ett så litet barn?
"Hon hatar inte dig, det gjorde inte han heller, de är bara lite arga på din mamma tror jag."
"Varför då? Hon är snäll!"
"Ja, men vissa människor ser inte det, jag vet inte varför men det finns vissa människor som väljer att se vad dem vill."
"Jag förstår inte?" Jag kanske borde ta det här på hans nivå.
"Du vet ju att Batman är snäll och bara vill hjälpa till eller hur?" Han nickade. "Men ibland blir det lite fel när Batman försöker hjälpa till och då blir massor med människor arga på honom och ser inte hur snäll han egentligen är."
"Så mamma är Batman?"
"Precis så ja!" Han satt tyst en stund med rynkad panna. Jag sa ingenting och lät honom tänka ut allt det här själv en stund. Det är väldigt mycket att ta in för att bara vara fyra år.
"Men då måste farmor vara jokern!" Jag kunde inte hålla mig för skratt.
"Nja, jag hoppas att hon är lite lite snällare än jokern!" Han log lite och såg ner på sin teckning.
"Mamma är inte arg på mig va?"
"Nej det är klart!"
"Okej." Jag nickade och reste mig upp, det fanns ingenting mer jag kunde säga. När jag nästan var vid dörren ropade han på mig igen. "Eric?"
"Ja?"
"Min riktiga pappa är inte snäll, kan du vara min pappa istället?" Jag tappade hakan. Va? "Kan jag kalla dig pappa?" Sakta i backarna nu, vad händer?! En liten del av mig sa åt mig att lämna rummet nu på en gång och inte svara på den frågan men en ännu större del sa åt mig att jag redan såg honom som min son, det skulle bara bli lite mer...officiellt? I brist på ord nickade jag.
"Tack...pappa." Log han, hoppade ner från stolen och kom fram till mig för att krama mig. Jag lyfte upp honom och kramade om honom för att sedan sätta ner honom igen.
"Okej grabben, ska du fortsätta med din teckning nu så du kan visa den till alla andra?" Han nickade och sprang tillbaka till skrivbordet.

Så fort jag kom utanför dörren gick jag nästan rakt in i Elsa. "Så han får kalla dig för pappa nu?"
"Uhm ja..jag...eh..jag antar det?" Jag drog stressat handen igenom håret i brist på annat.
"Är det säkert att du tycker det är okej?" Jag nickade.
"Annars hade jag inte låtit honom göra det."
"Okej, du?" Hon pussade mig på kinden. "Tack för det du sa till honom, jag vet att det är fel att tjuvlyssna men jag kunde inte låta bli." Hon såg så skamsen ut att jag brast ut i skratt och drog in henne i en kram.

Rewind • del 48

Jag sitter på sängen i gästrummet och Eric står vid fönstret. "Så nu vill Theo träffa sin farmor och farfar och jag vet inte om jag klarar av att se dem igen men samtidigt så har han sin rätt att träffa dem, jag har hållit honom borta från alla släktingar alldeles för länge," avslutade jag mitt lilla tal och Eric rynkade lite på pannan.
"Alltså, han vill träffa skitstövelns föräldrar och du sa ja för att du känner att det är hans rätt?" Jag nickade.
"Ja, precis så." Han drog handen genom håret och såg upp på taket en stund innan han kollade på mig igen.
"Jag kan gå med er, när ni ska träffa dem menar jag."
"Nej det kan du inte!"
"Varför inte?"
"Hur ska jag presentera dig som min pojkvän till min ex pojkväns föräldrar? Dessutom var jag förlovad med deras son!" Jag betonade ordet 'förlovad' i hopp om att han skulle förstå vad jag menade.
"Det var fyra, fem år sedan, vem bryr sig? Han var en skitstövel ändå och jag tänker inte låta er träffa dem ensam, deras son måste ha fått hans beteende från någon som jag gissar på är hans föräldrar!" Det blev tyst i rummet och vi stirrade bara på varandra en stund. Väntade tills den andra skulle vända bort blicken eller säga något men inget utav det hände.

Han väntade på mitt svar och det var jag väl medveten om så det blev jag som bröt den tystnaden först. 

"Okej, men om det blir en konstig stämning så säg inte att jag inte varnade dig!" Hans leende sprack upp.

"Oroa dig inte, det ska jag inte göra!" Jag hoppade ner från sängen och sträckte på mig.

"Jag ska prata med min bror lite och sova sedan, vill du ha någonting innan jag går?" Frågade jag för att jag inte var helt säker på om han hittade runt riktigt än. Det ända svaret jag fick var att han tog ett försiktigt grepp om min arm och drog mig till sig, kysste mig och log.

"Nej, nu har jag allt." Jag knuffade till honom lite på axeln med ett leende och en lätt rodnad på mina kinder. Den lilla knuffen gjorde ingenting annat än att få honom att börja skratta. "Det krävs mer än en knuff för att få mig att flytta på mig eller få lite ont."

"Åh håll tyst!" Han skrattade och kysste mig igen.

"Godnatt min lilla svaga tjej."

"Sov gott min extremt muskulösa och starka kille." Ännu en kyss och jag lämnade rummet för att leta reda på min bror.

_______________________________________________________________

En kort och snabb uppdatering eftersom jag har dåligt samvete över att inte ha skrivit något på länge. Jag har verkligen inte haft tid och när jag väl har det så är jag helt slut och vill bara sova så den här gången får jag faktiskt skylla det på skolan och dem oändliga uppsatserna. Ändå så har inte statistiken sjunkit vilket betyder att ni mina små tysta ninja läsare fortfarande klickar er in hit så tack så mycket  för det! X