A new chapter in life, del 14

En knackning hördes och Eric steg in i rummet med J-son och Emma efter sig. Mamma, pappa och Maja gick ut för att ge oss en stund för oss själva. Eric satte sig på stolen närmast sängen och drog den ännu närmare.
"Jag tänker vara kvar här ett tag till." började han.
"Men ditt jobb då?"
"Jag sköter det härifrån."
"Hur?"
"Just nu ska jag skriva låtar till en ny platta och det kan jag lika gärna göra här."
"Men fansen då?"
"Dem får se det här som en liten semester." svarade han med en axelryckning. Emma som satt på fotänden av sängen suckade ljudligt.
"Jag trodde verkligen att det här var över, att jag fick min galna bästa kompis tillbaka för alltid." sa hon sorgset.
"Emma sluta, jag kommer inte dö, jag vägrar låta det hör vinna över mig!" Det blev tyst när jag sa det, ingen sa något. Jag såg på dem allihop, J-son stod lutad mot en vägg och stirrade på Eric, Eric stirrade på mig och Emma såg ner på sina händer och pillade på nagelbanden, något hon alltid gjorde när hon var rastlös, nervös eller orolig och just nu visste jag att hon var orolig.
"Kan ni sluta deppa allihop?" utbrast jag ilsket, "Ni ser ut som om ni är på min begravning, bara sluta!" Det räckte med den lilla rösten i mitt huvud som försökte övertyga mig om att jag inte kommer klara det här, jag behöver någon mer som tror på att jag faktiskt kommer göra det.
"Förlåt." mumlade Eric och log men till och med leendet var sorgset.

Eric
Jag försökte verka glad men det gick knappt, jag orkade inte le. Hur kunde Daisy vara så bekymmerslös och inte alls upprörd över det här? Emmas telefon ringde och precis som Daisy brukade, rodnade hon när introt till Hearts in the air spelades.
"Hallå, nu? Men..., ja... men... lova! Okej... nej jag vet inte, får se, okej hej då!" sa hon och la på efter ett rätt så kort samtal.
"Jag måste hem nu, men jag lovar att hälsa på dig imorgon!" ursäktade hon sig och reste sig upp.
"Jag skrivs ut senare ikväll."
"Då kommer jag hem till dig imorgon." J-son ställde sig upp ordentligt och log svagt mot Emma.
"Jag kan skjutsa hem dig."
"Det behövs inte."
"Jo då, Eric jag kommer tillbaka sen med bilen okej?"
"Du har nycklarna va?"
"Ja." Jag nickade,
"Ses sen då!" Emma kramade Daisy och sedan försvann dem två ut genom dörren. Så fort dem hade gått vände hon sig mot mig och la en iskall hand på min kind.
"Jag kommer klara det här, jag vet det!" sa hon övertygande och såg rakt in i mina ögon. Jag log lite och la min hand över hennes.
"Jag vet."
"Sluta se så sorgsen ut då!"
"Jag försöker."
"Eric, vad som än händer ska du veta att trots att vi har känt varandra så kort tid och vårt förhållande har varit ca en dag lång så älskar jag dig för att du är privat-Eric inte pop artisten-Eric vad som än händer!"
"Nu är det du som pratar som om du är döende."
"Jag vet, jag vill inte tänka på det men det kan faktiskt hända när som helst, cancer är nå-" Jag avbröt henne med en kyss. Jag orkade inte höra Daisy säga något sånt, hon får inte lämna mig!

På kvällen skrevs hon ut och vi åkte hem till henne. Eftersom jag och J-son bodde hos min familj när vi var här så bad jag honom säga att jag skulle sova över hos Daisy när han åkte hem. Jag ville inte lämna henne, ingen visste hur mycket tid vi har kvar tillsammans.
"Jag ska bara byta om." sa hon och försvann in till badrummet efter att ha gett mig en av hennes pappas pyjamas byxor och t-shirt. Jag log.
"Du kan byta om här inne om du vill." Hon rodnade och räckte ut tungan till mig före hon stängde dörren om sig. Jag skrattade för mig själv för första gången efter vår sjukhus vistelse. 

A new chapter in life, del 13

"Bara säg det, vad är det?" frågade Daisys pappa och gick ett steg närmare läkaren.
"Daisy har tidigare haft en hjärn tumör som vi trodde hon var fri ifrån efter senaste operationen." började han nervöst. Jag kunde inte stå ut med det här längre.
"Ja, hon är helt fri från den hon har mått bra sen dess vad är det nu?" Det var inte meningen att låta så ohövlig men jag tyckte att han drog ut på det alldeles för mycket!
"Hon har tyvärr fått tillbaka den." Vad sa han precis? Det kändes som om världen kring mig krympte, väggarna kom närmare mig, jag kunde inte få någon luft, det gick inte att andas, hade syret här inne tagit slut plötsligt?
"Jag måste ut, jag kan inte andas." flämtade jag och skyndade mot en hiss. Hur många gånger jag än tryckte på knappen kom inte den förbannade hissen så istället vände jag mig om och sprang ner för trapporna, jag måste ut, nu! Jag hörde steg efter mig och när jag hörde J-son ropa,
"Eric, vänta!" började jag springa ännu snabbare, jag måste bort härifrån nu. Till slut nådde jag botten våningen, såg skylten som ledde ut och sprang mot den. Snart syntes en dörr som jag drog upp och till slut var jag äntligen ute. Väl där sjönk jag ner på en av bänkarna utanför.
"Eric, kan du snälla vara stilla nu..!" flämtade J-son ansträngt och slog sig ner bredvid mig.
"Hur är det?"
"Varför blev det så?" frågade jag och bytte samtalsämne helt.
"Jag vet inte."
"Vad ska jag göra nu?"
"Hjälpa henne, stötta henne och finnas vid hennes sida tills hon blir frisk igen."
"Ja det är klart men hur?"
"Vad menar du?"
"Hur ska jag kunna stötta henne när jag knappt orkar ta hand om mig själv tillräckligt mycket för att inte bryta ihop?"
"Acceptera det först, det är ett av stegen sen så får du ta resten som det kommer." Allting lät så simpelt när han sa det men jag visste att det inte skulle bli så enkelt.
"Det är inte så enkelt."
"Jag vet men tids nog så kommer det bli lättare."
"Hur lång tid tar såna här grejer? Förra gången tog det fyra år och nu?"
"Det vet ingen Eric, två veckor, två månader, fyra år.. ingen vet!"
"Tror du att hon överlever det här igen?"
"Ja, hon är stark." Jag tvivlade på att han trodde själv med tanke på hur han lät när han sa det.
"Det är bäst att jag går upp igen och ser hur hon mår."
"Gör du så och snälla, spring inte iväg nu, jag orkar inte springa efter igen." svarade han  och flinade. Jag log lite tillbaka och gick sakta mot ingången.

Daisy
jag hade inte blivit förvånad när läkaren levererade nyheten. Det kändes väntat. Jag kände igen smärtorna så fort jag fick de och visste precis vad det var från början men hade inte velat acceptera det. Mamma, pappa och Maja satt hos mig och försökte trösta trots att jag inte ens var upprörd över det.
"Det är okej, jag vet att jag kommer klara det här!"
"Daisy, vi finns vid din sida oavsett vad som händer!" Jag suckade, nu började dem med samma predikan igen, jag är inte döende, jag gav inte upp förra gången och vägrar göra det nu heller!
"Var är Emma och Eric?" frågade jag och bytte ämne.
"Emma är i väntrummet och Eric.." började mamma men hon avslutade aldrig utan tittade bort istället.
"Var är han?"
"Han sprang!" svarade Maja. Sprang?
"Han sprang?" ekade jag. Maja nickade och pekade på fönstret.
"Sprang han ut? Varför då?" Hon nickade på första frågan och ryckte på axlarna på andra. Jag såg på pappa.
"Han.., han behövde bara ta lite frisk luft." sa pappa undvikande. Varför tog alla det så hårt? Jag borde vara den som var mest upprörd men det var jag inte så varför betedde dem sig som om det var slutet av världen?
"Är J-son med honom?" Jag ville verkligen inte att han skulle vara ensam om han verkligen tog det så hårt.
"Ja han sprang efter honom för att se om han var okej." svarade han. Jag nickade lättat. 

A new chapter in life, del 12

Färden mot sjukhuset kändes alldeles för lång. Daisy hade inte vaknat upp än och jag blev allt oroligare. Hon var kritvit och andades hackigt och ryckigt.
"Kör snabbare!"
"Eric, jag kör så snabbt jag kan, jag har en lastbil framför mig!"
"Kör om!" Jag var rädd för att höja rösten och förvärra Daisys huvudvärk fastän hon inte ens var vid medvetandet. J-son tutade och körde förbi.
"Skynda!"
"Jag kör så snabbt jag kan!"

Vi kom fram och kastade oss ut, efter att ha ringt hennes mamma hade Emma ringt sjukhuset och nu stod några sjukvårdare utanför med en bår. Jag rös när jag såg den. Jag bar försiktigt ut Daisy och la ner henne på båren, sen var det bara att springa in efter sjukvårdarna.

Vi satt i ett stort, fult väntrum. Jag hade redan memorat varenda detalj på väggarna omkring oss när Daisys föräldrar och lillasyster kom in springandes.
"Var är hon?!" ropade Daniel och såg sig omkring. Jag pekade utmattat mot hennes dörr. Vi fick inte gå in än, hon hade en läkare och en sjuksköterska hos sig.
"Får vi gå in?" frågade Anna. Jag skakade på huvudet.
"Jag vill träffa Dizzy." sa Maja och började gå dit jag hade pekat. Jag reste mig upp och lyfte upp henne.
"Du får träffa henne snart, läkaren ska bara se till så att hon mår bra först." Jag satte ner henne i mitt knä när vi satte oss ner på en hård, obekväm soffa. Maja började dra lite löst i mitt halsband och undersöka den. Hennes föräldrar satte sig bredvid. J-son spelade på mobilen och Emma pillade nervöst på nagelbanden. Själv satt jag med Maja i knäet och stirrade in i väggen framför mig. En sång hade börjat ta form i mitt huvud.
"Dun..da da da dun dudududun..." mumlade jag tyst för mig själv, musiken, låten, allt hade börjat ta form.
"Ny låt homie?" frågade J-son.
"Tror det."
"Studion nästa så fort vi är klara här?"
"Studion nästa så fort Daisy mår bra." Maja petade försiktigt på min tatuering. Hon drog tillbaka handen och log.
"Gillar du den?" Daisy hade berättat att Maja helst inte pratade så när hon bara nickade och inte sa något visste jag varför. Hon petade försiktigt på den en gång till före hon drog sin lilla hand över den. Jag log, den reaktionen hade jag fått av mina små syskon när jag hade visat dem tatueringen, vad det var som var så fascinerande visste jag inte men det var kul att se deras reaktioner till något sånt. Daisys dörr öppnades och vi flög upp allihop för att skynda fram till läkaren. Han sa ingenting först och det störde mig.
"Hur mår hon?" frågade jag efter en stunds tystnad och spände blicken i honom, när skulle han börja prata?
"Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här." Åh nej!

A new chapter in life, del 11

Daisy
Jag hade blivit överlycklig när Eric berättade och frågade honom säkert tusen gånger om det gjorde något att jag var ett fan och han försäkrade mig att det absolut inte gjorde något.
När vi gick ut till uteeserveringen och flätade samman våra händer som svar på deras fråga slog J-son näven i bordet och skrek,
"Jag visste det!" Jag skrattade nervöst.
"Men var snälla och håll det borta från media!" sa Eric och Emma nickade allvarligt,
"Ja det är klart!" svarade hon.

Vi gjorde inte så mycket resten av dagen eftersom det inte fanns mycket att göra i lilla Kattarp. Vi gick mest runt och åt glass. Plötsligt kände jag en sprängande huvudvärk och antog att det var på grund av den kalla glassen, så jag åt upp resten och bestämde mig för att vänta ett tag så går det säkert över.

Åh så fel jag hade, huvudvärken fortsatte bulta värre än någonsin. Jag tryckte handen mot pannan i ren reflex och ångrade mig med en gång när jag såg Erics oroliga blick.
"Mår du bra?" frågade han.
"Eh.., ja, lite huvudvärk av glassen bara du vet." ljög jag.
"Men du åt ju upp den för typ en halvtimme sen."
"Efter reaktion." Jag hatade att ljuga för honom. Han såg inte heller helt övertygad ut.
Plötsligt blev det värre och allting började bli suddigt och snurra runt. Jag satte mig ner på åkern där vi var.
"Daisy, hur är det?" frågade Eric och satte sig ner bredvid mig. Jag skulle precis svara när jag började förlora medvetandet.
"Kan vi gå hem igen?" frågade jag med svag röst. Han nickade och hjälpte mig att ställa mig upp men när jag höll på att ramla bar han upp mig i hans famn istället.
"Du behöver  inte bära mig, det är okej jag kan gå."
"Sluta ljug nu!" sa han såg oroligt ner på mig.

Eric
Plötsligt blev hon allt blekare, jag såg på J-son i panik.
"Vad händer?!" skrek jag men när hon ryckte till i min famn så sänkte jag genast rösten.
"Förlåt." mumlade jag ångerfullt.
"Eric stanna kvar här med henne, Emma stanna med dem, jag springer och hämtar bilen, det går snabbare!" sa han och sprang iväg. Jag fortsatte gå framåt, jag kunde inte bara sitta här och se på när hon låg avsvimmad i min famn!
"Åh nej, det kan inte vara det!" utbrast Emma.
"Vara vad?"
"Tumören."
"Va?"
"Hon brukade få sådana här svimningsanfall före hon blev frisk!" mindes hon.
"Nej nej nej!"
J-son svängde in bredvid oss, Emma öppnade dörren åt mig och jag bar försiktigt in Daisy i bilen, Emma satte sig i passagerar sätet och sa åt J-son vart han ska köra för att komma till det närmaste sjukhuset.
"Emma, har du hennes föräldrars nummer?"
"Ja, hennes mammas."
"Ring henne och säg till henne vart vi är på väg och varför." sa jag och strök undan en hårslinga från Daisys panna.
---------------------------------------------------------------------------------------
Dun dun duuuuun! Hata mig inte för att jag lämnade er med en cliffhanger haha. Jag förstår inte hur ni orkar läsa fastän jag uppdaterar så sällan men tack ändå för att ni stannar kvar!

A new chapter in life, del 10

"Så har jag förstått det här rätt?" sa J-son och lyckades skjuta mål, "Du ska träffa tjejen du är kär i på fredag men hennes vän tränger sig på och det stör dig?"
"Ja!" svarade jag och bytte ilsket spelare, hur kunde han vinna över mig?
"Så varför säger du inte ifrån?"
"Hennes vän är ett fan och du vet att jag inte säger nej till dem!" svarade jag och fortsatte, "Fansen har gjort mitt liv så mycket bättre så det är en självklarhet att jag ger något tillbaka!"
"Men Eric märkte du en grej?"
"Vadå?"
"Du erkände precis att du gillade Daisy!" Jag sprang fram med bollen och sköt mål, lät spelaren springa runt i en målgest och tänkte noga på vad jag skulle svara.
"Men hon är ju bara sexton år!"
"Och?"
"Hon är sju år yngre!"
"Och?"
"Hon är ett fan!"
"Och?" Där tog mina anledningar slut. Jag suckade och försökte mig på ett långskott som misslyckades totalt och jag kastade ursinnigt ifrån mig kontrollen. J-son la ifrån sig sin kontroll på bordet framför sig och vände sig mot mig.
"Varför ger inte du det en chans?"
"Men nej, det går bara inte!"
"Eric, sluta kämpa emot det gör dig bara förbannad." Jag svarade inte istället lutade jag huvudet bakåt och slöt ögonen.
"På fredag har du din chans!"
"Hennes vän är med!"
"Jag åker med dig och sysselsätter den där Emma med något så kan du prata med henne ifred."
"Jag vet inte hur bra idé det här är." svarade jag tveksamt men han gick bara upp och gav mig min kontroll tillbaka.
"Vinner jag den här matchen måste du prata med henne på fredag, vinner du slipper du och gör som du vill!" En utmaning, precis vad jag behöver just nu! Jag tog emot kontrollen och startade en ny match.

"JA!" skrek han och hoppade överlyckligt runt.  Jag skakade på huvudet,
"Jag gör inte det!"
"Ett vad är ett vad, du förlorade och nu får du prata med henne!"
"Jag förstår inte varför du så gärna vill det!"
"Det var så länge sen jag såg det leendet du fick när du var med henne."
"Okej, visst du vinner jag ska prata med henne!" Ännu ett glädjetjut hördes och jag skrattade nervöst, det var bara tre dagar kvar.

Fredag
Vi kom fram till Kattarp torsdag kväll och idag exakt halv fyra stod jag och J-son utanför skolan, vi vågade inte gå ur bilen med tanke på kaoset vi kunde orsaka så vi väntade där. Jag trummade nervöst på ratten. Dörren öppnades försiktigt och ett glatt 'hej' hördes. Jag vände mig om med ett leende på läpparna.
"Hej!" Tjejerna satte sig i baksätet och vi bestämde oss för att åka till ett café i närheten. Nu skulle jag snart prata med henne.

J-son
Väl på caféet med varsin dricka och bakelse framför oss såg jag på Eric hur han inte kunde sluta trumma på bordsskivan.
"Emma, vad säger du om att sätta dig ute en stund med mig."
"Inte för att jag har något emot det men varför?"
"Eric har en grej att säga till Daisy, jag berättar för dig utanför men dem måste nog vara ensamma." Hon nickade och vi bar ut vår fika.
Väl ute vid ett bord gav hon mig en nyfiken blick.
"Så vad är det han ska säga till henne?"
"Eric har ju varit rätt nervös sen han träffade er" började jag, "Han ska säga till Daisy att han gillar henne." Hon tappade hakan.
"Är du seriös?!" Jag nickade och ett leende spred sig på hennes läppar.
Någon minut senare öppnades dörren och Daisy och Eric kom ut.
"Så?!" frågade Emma och började studsa upp och ner, jag gillade hennes energi. Dem svarade inte istället flätade dem samman deras händer och  log. Jag slog näven i bordet.
"Jag visste det!" skrek jag och hoppade upp för att krama om dem båda två,

A new chapter in life, del 9

Kemi lektionen tog slut och jag samlade ihop mina saker för att gå.  Emma staplade sina saker på varandra och stod och väntade på mig.
"Jag måste vara med när du träffar honom!"
"Emma.. jag vet inte om det går." svarade jag undvikande.
"Varför inte?"
"Han är känd, jag vet inte vad som är tillåtet och inte tillåtet för mig att göra."
"Som att ta med en vän?"
"Precis." Mobilen plingade i min ficka och jag fiskade upp den för att se vad det var.  Ett sms från Eric.
"Tja, jag kommer till Kattarp på torsdag så jag tänkte att vi kunde träffas dagen efter, när slutar du skolan då?x" Jag skrek och började hoppa runt och Emma slet mobilen ur handen på mig för att läsa och före jag hade hunnit reagera hörde jag att hon skickade iväg ett sms och jag tog tillbaka den.
"Vad fan håller du på med?" sa jag argt och gick in för att kolla vad hon hade skrivit.
"Jag slutar halv fyra, är det okej om jag tar med en vän? Hon är ett fan och kan inte vänta tills hon får träffa dig. :)x"
"Emma!!"
"Tjejer, jag uppskattar att ni gillar kemin så mycket att ni inte ens vill lämna salen men ärligt talat jag är hungrig och vill gå och äta nu så ut med er så att jag kan låsa!" sa läraren strängt, vi bad om ursäkt och gick till våra skåp.  Min mobil plingade till igen.
"Haha, självklart. :)x" Jag bestämde mig för att jag måste förklara det här.
"Det var Emma som skickade det förra sms:et, hon hade frågat tidigare om hon kunde följa med men jag vet liksom inte var gränsen går så jag sa nej till henne och när hon såg ditt sms bestämde hon sig för att svara, ledsen för det men vi ses på fredag! :)x"  Det tog bara någon minut för att få svar.
"Jaså okej, det är lugnt om hon vill komma hon med, förresten jag hämtar upp er vid skolan halv fyra! :)x"  Så enkelt var det, några sms och vi skulle träffas igen.
"Han sa att det var okej att du följde med, han hämtar upp oss på fredag efter skolan."
"JA!!" Det kändes som om hela matsalen vände sig mot oss och jag riktade blicken mot golvet som plötsligt blev väldigt intressant.

Dagen gick långsamt och varje gång jag såg Klara i korridorerna så möttes jag av hatiska blickar som jag inte riktigt förstod.
"Sluta kolla så din häxa, du kommer inte få träffa Eric på.." jag tryckte handen mot Emmas mun.
"Sluta prata och gå bara!" sa jag och drog iväg henne, hur kunde hon vara så dum?
"Varför sa du så?!"
"Vadå då?"
"Jag tror inte att han vill att alla ska veta när han kommer hit!"
"Då skulle han inte erbjudit att hämta upp oss vid skolan, alltså framför alla."
"Det spelar ingen roll, sluta prata om det nu okej?" sa jag och la till, "Jag vill fangirla lika mycket som dig just nu men ärligt talat har jag fått nog av blickar från hela skolan för ett helt år!"

Jag slängde mig på min säng när jag kom hem och bara låg där en stund och försökte ta in allt som har hänt den veckan.
Jag väcktes av mobilen som ringde och insåg snabbt att jag hade somnat, utan att se vem det var antog jag att det var mamma eller pappa och svarade,
"Aa det är Dizzy?"
"Hej, stör jag?"  Jag slog chockat upp ögonen när jag hörde Erics röst i andra änden.
"Hej, nej absolut inte!"
"Vad bra, vad gör du då?"
"Nej inte mycket, försöker komma på något vettigt att göra men jag är lat efter skolan. Själv då?"  Jag ville säga att jag sov för då skulle han kanske känna sig skyldig till att ha väckt mig.
"Funderar på om jag ska ringa j-son och tvinga hit han så att vi kan spela FIFA."  Jag log vid minnet av när vi spelade och Eric satt fullt koncentrerad med blicken mot skärmen medan hans fingrar skickligt dansade över knapparna.
"Jaså så du nöjde dig inte med och vinna över mig, nu vill du vinna över J-son också?" sa jag med en skämtsam ton och han skrattade.
"Efter att ha spelat mot dig längtar jag efter lite motstånd!"
"Jag kom precis på vad jag ska göra!"
"Jaså, vadå då?"
"Spela FIFA tills du kommer hit så jag kan vinna över dig!"
"Drömma kan man alltid!"
"Förvandla drömmar till verklighet kan man också göra!"
"Ja du, det får vi avgöra på fredag!"
"Föresten är det verkligen okej att Emma är med?"

Eric
Hur mycket jag än ville svara nej på den frågan så ville inte jag vara oförskämd.  Visst vill jag vara ensam med Daisy men jag ställer alltid upp för fans.
"Ja, absolut!"
"Okej, jag ville bara försäkra mig om att du inte känner dig tvingad till att säga ja."
"Nej då, det är alltid trevligt att träffa fans!"  Jag hörde någon som pratade med Daisy och väntade tålmodigt tills hon avslutade det samtalet.
"Jag vill verkligen inte lägga på men mamma och Maja kom precis hem och vi ska äta nu."
"Smaklig måltid!" Nej nej nej, avsluta inte vårt samtal så snabbt!
"Tack, vi ses på fredag!"
"Det gör vi, hej då!" Snälla kom på något mer att säga, lägg inte på nu!
"Och du?"
"Ja?" YES!
"Det är helt okej om du ringer några gånger igen, det är ganska långt tills vi träffas." 
"Säkert att jag inte stör dina förberedelser inför att förlora stort?"
"Nej då, jag kommer vinna ändå!"
"Jaså det säger du? Det får vi väl se!" Jag hörde någon ropa på henne, nej låt oss prata lite längre!
"Jag måste verkligen lägga på nu, vi hörs!"
"Det gör vi!"  Sedan klickade hon.  Jag ville inte tänka mer på vad jag ville få ut utav det här så jag ringde J-son, förhoppningsvis kunde han träffas nu så att jag får något annat att tänka på i alla fall i ett par timmar.

A new chapter in life, del 8

Jag sa hej då till alla i studion förutom Eric.  Vi gick ut i den kyliga vårkvällen, satte oss i hans varma bil och åkte till hotellet under tystnad.
När vi stannade såg han på mig en stund före han sa,
"Det var kul att lära känna dig, jag ska ner till Kattarp snart och ja, det vore lättare att få tag på dig om jag hade ditt nummer."
"Eh ja så klart mitt nummer är 073..." jag sa resten av numret och han skrev snabbt ner den.  Sedan fick jag hans nummer i ett sms där han bara hade skrivit ':)' och inget mer.  Jag sparade den och vi steg ur bilen.  Jag tog ett djupt andetag och kramade honom.  Vi stod där och kramades utan ett ord en stund, sedan släppte han försiktigt taget,
"Vi ses snart!"
"Det hoppas jag, tack för allt!"  Han log bara, jag vände mig om för att gå in men då tog han min hand och hindrade mig,
"Dizzy?"  Jag ryckte till, hur visste han mitt smeknamn?
"Ja?"
"Jag vet att du kan sjunga."  Sedan släppte han taget om min hand och satte sig i bilen, vinkade och körde iväg när jag hade vinkat tillbaka och gått in.  Jag knackade på mammas och pappas rum och lät dem veta att jag hade kommit tillbaka.
"Hade du kul idag?" frågade mamma.
"Ja, nu vet jag att jag vill jobba med musik, typ musikproducent, låtskrivare, ljudtekniker bara det har med musik och göra!"
"Åh, vad härligt!"
"Eric kommer förresten till Kattarp snart och hälsar på under tiden han är där."
"Han är alltid välkommen."
"Ni är seriöst världens bästa föräldrar!"
"Det är bara för att vi har de finaste döttrarna i världen, Maja är redan i ert rum, gå och lägg dig nu så att du orkar gå upp tidigt imorgon!  Du har skola på tisdag!"  Jag nickade,
"Godnatt!" sedan gick jag till mitt rum.
Så fort jag hade tagit på mig pyjamasen och lagt mig så somnade jag på en gång av ren utmattning.

*Tisdag*
"DU SKOJAR!  FICK DU SPENDERA TVÅ DAGAR MED ERIC KHALED SAADE?!" skrek Emma och jag hyssjade åt henne när alla blickar vändes mot oss.  Vi var på väg till vår kemi lektion.
"Ja, han kommer hit snart för att hälsa på sin familj och då smsar han mig så vi kan träffas."
"VA?! NEJ NU LJUGER DU!!"
"Nej, jag lovar, snälla sluta skrika nu!"
"HERREGUD DIZZY!!"
"Emma.., alla stirrar.."
"JAG BRYR MIG INTE, ERIC SAADE VILL TRÄFFA DIG IGEN!"
"Emma snälla sänk rösten lite.." sa jag och stirrade ner i golvet.
"Daisy sluta tro du är så jävla speciell" muttrade Klara i vår parallell klass och gick förbi.
"TYST DIN AVUNDSJUKA KOSSA!!" skrek Emma tillbaka och jag kunde inte hålla mig för skratt längre.  Vi satte oss på våra platser i salen, jag och Emma satt som vanligt längst bak och små pratade när vår kemi lärare kom in och började prata.
"Idag ska vi göra en liten laboration!" Äntligen är den teoretiska delen över!
-------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt för uppdateringen men nu har nationella proven börjat, jag har 2 uppsatser att skriva, ett prov och 2-3 andra läxor bara till nästa vecka så ni kan ju förstå hur de andra veckorna har varit!  Helt galet så stressigt det har varit!  Men efter den här veckan kommer ju sportlovet och då kan jag skriva lite oftare, kan inte förstå hur ni orkar vara kvar här så tusen tack för att ni fortfarande läser!x