Dance again, del 30

Eric
Jag måste prata med henne, den här paus grejen fungerar inte för mig! Jag behöver henne, nu. Det här är fel, så fel, jag borde inte vara halvvägs hem till henne, jag borde vara hemma eller med Alex eller något och ge henne den pausen hon behöver men jag klarar inte av det! Jag behöver henne! Hoppas hon är vaken, eller hemma över huvudtaget!
     Jag vänder om för att gå ner för trapporna igen, ut från lägenhets huset och tillbaka hem men tvingar mig själv ändå att knacka på och väntar. Ingen öppnar och jag knackar igen. Fotsteg hörs i trappuppgången och jag knackar ytterligare en gång. "Eric?" Mayas röst hörs knappt och när jag vänder mig om så tar det en stund för mig att ta in det jag ser. Hon har på sig en kort åtsittande svart klänning, i ena handen håller hon ett par röda klackskor. Hennes axel långa hår är plattat och hennes läppar såg ut att vara i en klarröd färg för ett tag sedan men det har börjar försvinna nu. Hennes mascara har runnit lite men ändå så är hon otroligt vacker.
"Jag trodde du var hemma jag skulle bara..." vad skulle jag?
"Jag trodde vi tog en paus" svarade hon och gick förbi mig och knackade på.
"Har du ingen nyckel?" frågade jag och bytte samtalsämne.
"Nej, både min nyckel och telefon är med Martina" jag nickade lite och tusen frågor dök upp i mitt huvud. Vart hade hon varit? Varför kom hon inte hem förrän nu? Varför har Martina henne saker?
"Vill du låna min telefon och ringa?" Hon nickade och jag tog upp min telefon och letade upp Martinas nummer. Hon tog den och jag väntade tålmodigt på henne när hon pratade med Martina.
"Hej, ja det är jag" kort paus, "Öppna, jag har ingen nyckel" ännu en paus, "Den är med dig, skynda dig nu snälla, jag är trött!" Så la hon på och gav mig min telefon tillbaka. "Tack" jag nickade kort och la ner den i fickan igen.
     Bara någon sekund senare öppnas dörren och Martinas halvslutna ögon vidgas när hon får syn på mig. "Eric?" varför är alla så förvånade över att se mig? Vänta nu lite! Varför är Martina också uppklädd? En fråga till, vem är människorna här inne? Vi går in och jag räknar upp till åtta personer som är här, med Martina blir det nio och nu med oss två, elva, i en liten lägenhet! Alla verkar vara i djup sömn och så fort vi är inne så går Martina in till sitt rum och verkar somna om. Det som förvånar mig allra mest är nog att Maya inte säger något, hon bara går in till sitt rum med mig efter sig och när vi båda är inne så stänger hon dörren och dunsar ner på sängen med en djup suck. Jag går fram till fönstret och ser ut. Allt som jag hade planerat att säga är som bortblåst och jag bara stirrar ut. Hon bryter tystnaden först,
"Varför kom du? Vi tar ju en paus!"
"Jag kan inte vara utan dig, inte ens en dag när jag vet att du är förbannad"
"Jag är inte förbannad Eric, jag är less, trött, slutkörd men inte förbannad, innan du fortsätter med något mer så ska du veta att, eh" hon tystnar en stund och jag vänder mig mot henne för att visa att hon har min fulla uppmärksamhet. "Jag var hos en igår, Andreas, vi var på en klubb och jag var full, väldigt full och följde med honom hem" hon såg ner på sina händer och jag bara gapade. Va? Det hade knappt gått 24 timmar sedan vi tog den förbannade pausen och hon går hem med någon annan?!
"Vad sa du?!" frågade jag, eller skrek lite mer och fick höra en hel del mummel från vardagsrummet som bad mig hålla tyst.
"Ingenting hände, vi kom bara dit innan jag bröt ihop för att han påminde så mycket om dig, jag lovar att vi inte gjorde någonting mer än att prata och kanske en kyss eller två men inte mer!" Jag kunde ändå inte sluta gapa. Det spelar ingen roll vad hon hade för ursäkter, det spelar ingen roll att hon var full, det spelar ingen roll att de bara pratade och ingenting mer. När hon nämnde kyssar och att hon hade varit hos honom så var det allt jag hörde och det var allt som gick runt i mitt huvud. Hon var med en annan man, i hans lägenhet och kysste honom. Jag stod inte ut i det lilla utrymmet längre. Plötsligt kände jag mig väldigt klaustrofobisk och var tvungen att gå ut. Så det gjorde jag, jag öppnade dörren, gick ut och smällde igen den efter mig. Flera mummel hördes, "Håll käft och dra härifrån!" röt jag och fortsatte ut i hallen, öppnade ytterdörren, så fort jag var ute så drämde jag igen den med.

Maya
Självklart blev han förbannad. Jag är förbannad på mig själv så jag förstår honom. Vad höll jag på med igår? Hur kunde jag gå hem med någon bara så där? Jag vet svaret, han var lik Eric och jag föreställde mig honom där. Att jag inte ens klarar 24 timmar isär är ju bara patetiskt. Jag kanske borde ta en paus, en riktig paus, från allt och bara ta ledigt från jobbet och dansen och åka hem till Göteborg. På så sätt så hälsar jag på min familj som jag saknar så otroligt mycket och så slipper jag ifrån allt det här. Vi kommer ändå inte ha några uppvisningar eller något på några veckor framöver så jag sätter planet i verk på en gång och går för att hämta min telefon för att börja med att SMSa Johanna och be om en veckas ledighet, från och med i morgon. Så fort jag får ett ja så tar jag tag i resten.

Till slut fick jag ut alla från vår lägenhet och öppnade några fönster för att vädra ut alkohol stanken. Från Martina fick jag svar om att hon hade träffat en grupp igår och när klubben skulle stänga så beslöt de sig för att flytta hit festen.
     Vi plockade upp tomma och halvfulla ölburkar och jag hittade till och med några cigarettfimpar. Soffkuddarna sattes på plats igen och på en av de var det en fläck som inte gick att tvätta bort så vi vände på den helt enkelt. Medan Martina höll på att dammsuga och jag diskade så vibrerade min telefon. Johanna: Det går bra, men inte längre än en vecka! Jag skickade iväg ett 'tack' och SMSade Sara. Vi har inte dans idag så jag kommer inte träffa henne och jag vill helst åka redan i morgon. Jag har redan pratat med Martina och hon höll med och sa att hon också behöver åka hem. Hon hade redan fått ledigt och skulle kolla tågbiljetter så snart som möjligt.
     Jag diskade klart och bestämde mig för att ta en välbehövlig dusch så jag började med att ta bort sminket. När det var klart så gick jag in och tog en lång dusch.

Jag satte på mig ett par bekväma gråa mjukis byxor och en vit T-shirt. Min telefon vibrerade igen och den här gången var det Sara, Självklart, du har inte tagit ledigt hittills så det är ok. Jag suckade lättat och tog fram min dator för att leta efter tågbiljetter.   

Dance again, del 29

Jag vet inte vad som händer, jag är på en klubb det vet jag och jag är riktigt, riktigt full! Allt runt omkring mig snurrar och och allting blandas ihop men på ett behagligt sätt, för jag tänker inte. Jag vet att Martina är i närheten någonstans och vi båda rör oss till musiken som dunkar och vi trycks mot svettiga, dansande människor omkring oss. Klubben är fullpackad och vi sjunger med i låtarna, eller kanske skriker mer, och rör på oss till musiken. "En till?!" skriker hon i mitt öra och jag nickar och vi lyckas vingla fram till baren. Klackarna hade jag för länge sedan dumpat någonstans och nu har jag ingen aning om vart de är, de var dyra så jag hoppas på att jag hittar de snart igen. Tanken fick mig att börja fnissa, jag är full och på en klubb mitt på natten med jobb och dans nästa dag och jag är orolig för ett  par skor. Vi beställer två shots och dricker upp dem på bara några sekunder och så är vi tillbaka på dansgolvet. Vi dansar tillsammans en stund men sedan går hon iväg och när jag till slut förstår att hon dansar med en kille så låter jag henne vara och fortsätter själv.
     Min korta svarta klänning åker upp hela tiden och jag kämpar med att dra ner den, gång på gång. Någonstans långt bak i mitt samvete så hör jag en inre röst som säger åt mig att jag borde ha burit något lite längre. Nu är det försent så jag motar bort den tanken och bara njuter av musiken. Ett par händer lägger sig på min midja och någon drar mig intill sig. Jag kollar upp och ser en rätt så snygg kille, svart hår, bruna...bruna ögon. Eric kommer in i mina tankar på en gång. Nej, det är inte han, nej, det här är en total främling som är alldeles för lik honom för att jag ska klara av det. Jag ler ursäktande mot honom och går därifrån. Trycker mig fram till baren och beställer ännu en shot, killen bakom baren ser på mig oroligt men jag ler övertygande mot honom och till slut så ger han mig det jag vill åt. Jag dricker upp den och alla tankar jag har haft under hela kvällen försvinner. Så jag trycker mig tillbaka in i folkmassan och hittar den snygga killen. Jag lägger armarna om hans nacke och drar hans uppmärksamhet mot mig igen. Han flinar mot mig och drar mig närmare med att lägga en hand på min korsrygg och den andra smyger sig runt min midja och jag är alldeles för nära honom för att jag skulle ha varit bekväm med det i vanliga fall. Men nu är jag full, så full och han är lik så lik Eric att jag hade börjat föreställa mig honom framför mig. Knappt en dag och jag saknar honom redan.
     Jag får bort den tanken med något som jag inte hade tänkt mig. Något som min hjärna försökte få bort mig ifrån men min kropp lydde mig inte riktigt, jag pressade mina läppar mot den okända killens och får en omedelbar reaktion från honom. Det här är fel, så fel men jag drar inte ifrån, min hjärna skriker åt mig att göra det men kroppen lyder fortfarande inte. Mina fingrar trasslar in sig i hans hår i nacken och hans händer är alldeles för långt nere men jag drar inte ifrån. Varför gör inte jag något? Jag borde göra något eller hur? Han drar ifrån och hans läppar rör sig mot mitt öra, "Ska vi gå hem till mig?" Jag nickar utan att tänka efter och han tar min hand och drar mig ut från folkmassan. Jag borde inte men jag följer efter i alla fall. Jag skymtar Martina någonstans mitt i vimlet och vinkar lite åt henne, hon vinkar tillbaka och vinglar rakt i armarna på killen framför henne, jag fnissar åt min klumpiga bästa vän medan vi går.
     Vi kommer fram till garderoben på vägen mot utgången och jag kommer ihåg mina skor och att jag hade bett dem lägga undan dem åt mig så jag vinglar dit och en av arbetarna får fram mina skor. Jag tar dem men tar inte på mig dem, jag kan inte gå i dessa just nu. Min telefon! Martinas väska? Nej, eller? Äsch, jag tar tag i det i morgon! Jag håller i killens hand med ena handen och i andra bär jag på skorna och när vi är ute så slår en kall vind mot mig och får mig att nyktra till. Bara lite. "Jag vet inte vad du heter!" kommer jag plötsligt på och han skrattar innan han svarar,
"Andreas" jag nickar mot honom och kommer ihåg att jag kanske också måste svara på den frågan.
"Maya" svarar jag och pekar på mig själv, kommer på vad jag nyss gjorde och fnissar åt mig själv.

Jag är vagt medveten om att vi sätter oss i en bil och att bilen börjar köra. Den stannar och vi går ut, Andreas hjälper mig uppför några trappor och sedan så är vi plötsligt i en säng. Hur hamnade vi här? Jag borde inte vara här! Jag har en kille! Nej, det är ju slut. Det är bara en paus! Men det är i princip samma sak eller? Nej, jag förstör allt!
     "Maya, varför gråter du? Gjorde jag något fel? Sa jag något?" frågar han och torkar bort tårarna som har trillat ner på mina kinder.
"Förlåt, jag borde gå, jag har en kille men vi har tagit en paus bara och jag är så full och allt är så rörigt! Jag borde inte vara här!" rabblar jag och försöker ställa mig upp men vinglar till och ramlar istället. Han hjälper mig upp och sätter mig tillbaka på sängen, jag fortsätter att snyfta och tårarna slutar inte trillar nerför mina kinder. "Förlåt, jag borde inte ens ha kommit hit överhuvudtaget" får jag ur mig. Han lämnar rummet för en stund och snyftningarna blir värre tills jag ser att han kommer tillbaka med ett glas vatten, jag har nyktrat till en aning mer nu. "T-Tack" snyftar jag och tar emot glaset. Jag dricker några klunkar och räcker den till honom igen.
"Jag förstår, vi gör alla de misstaget någon gång, sov av dig ruset här nu och jag kan sova på soffan eller något, för du är inte nykter nog för att ta dig hem" svarar han och jag nickar.
"Du kan sova här bredvid mig" hör jag mig själv säga.
"Är du säker? Jag menar, du har ju kille, ni har bara tagit en paus men-" jag avbryter honom trots att jag egentligen inte vill.
"Jag är säker, vi ska ju bara sova, eller hur?" Han nickar och lägger sig ner bredvid mig efter att ha tvekat en stund. Jag kryper närmare honom trots att min hjärna stretar emot. Jag ser upp på honom och han tittar på något bakom mig och snurrar runt en hårslinga från mitt hår, släpper och tar upp samma slinga igen. Det är lugnande. Min hjärna hinner inte fungera tillräckligt snabbt innan jag har kysst honom igen och den här gången så är det jag som avslutar det lika snabbt som jag påbörjade det. "Tack, för att du förstår och inte försöker övertala eller tvinga mig till något" han ler lite svagt mot mig och nickar.
"Vill du prata om dig och din kille?" Jag skakade på huvudet men jag lydde inte mig själv och började babbla på om mitt och Erics förhållande och hur jobbigt allting var emellan oss.
"Han hade ett femårigt förhållande men det tog ett abrupt slut för två år sedan och vår relation började på ett lite udda sätt, jag tålde honom inte och tyckte att han var i vägen överallt, han verkade inte heller så förtjust i mig i början heller men det vände och snart så kunde jag inte leva utan honom, jag var tvungen att se honom och prata med honom så mycket och så ofta som möjligt och då förstod jag att jag föll för honom men jag vägrade inse det tills mina föräldrar kom för att hälsa på och han lyckades på något sätt övertala dem att vi var tillsammans och han fick genast komma på en familjemiddag och spenderade en hel dag med oss på en nöjespark jag låtsades att jag inte gillade det men jag älskade det egentligen, hur nära vi var" jag suckade och drog ett djupt andetag innan jag fortsatte, "Han är en underbar kille men allting verkar ha att göra med hans dö- hans ex, att göra, vet du?" Andreas skakade på huvudet och jag flinade lite, "Han slutade dansa på grund av henne, på grund utav hur deras förhållande tog slut, vi tog en paus eftersom jag föreslog en pardans och han flippade ur, precis som han alltid gör när det är något han inte gillar, så jag fick nog och sa att vi behövde en paus och så gick jag ut i kväll och söp mig full för att glömma av honom och nu gråter jag här hos dig, en okänd person" när jag hade sagt det och fått ur mig allt, till en viss gräns eftersom jag inte vill nämna Lovisas tragiska slut, så somnade jag.

Dance again, del 28

Tre dagar. Tre dagar sedan vi pratade sist. Jag bara föreslog pardansen och det ledde till ett av våra värsta gräl hittills, men jag klarar inte av att allt är om henne längre. Jag har ringt, skickat iväg ett antal SMS och till och med varit hos honom två gånger och knackat på, han var inte hemma eftersom han inte öppnade och nu började jag ge upp lite. Jag tar på mig den andra balettskon och går ut från omklädningsrummet för att gå mot min dansvisning. Den som Eric sa att han skulle komma till, men hittills har han inte synts till så nu tvekar jag väldigt mycket. Jag fick syn på Alex och gick fram till honom, "Hej!" Han såg på mig och log svagt.
"Maya"
"Vet du om Eric fortfarande kommer eller är han fortfarande grinig?"
"Vad jag vet så har han supit sig full i två dagar och idag så ligger han hemma med världens huvudvärk och bakfylla så döm själv"
"Han har vad?! Är allt det bara för vårt gräl?!" Han nickade och började gå baklänges för att gå in till aulan där visningen skulle hållas som vanligt.
"Mer än så vet jag inte, ring honom eller något, lycka till nu!" Med det så gick han in och lämnade mig ensam och förvirrad. Jag sprang tillbaka in till omklädningsrummet och tog upp min telefon. Det är en kvart kvar, jag hinner tänkte jag och ringde upp honom. Flera ringsignaler nådde fram men ingen svarade. Jag la på och ringde igen. Den här gången med mer tur.
"Hallå?" Hans röst var sömndrucken och trött.
"Hej, det är jag"
"Åh, okej"
"Ska du komma? Det är en kvart kvar, du hinner"
"Nej, jag kommer inte" Jag visste inte vad jag skulle säga längre. Jag hade planerat en hel dialog i mitt huvud men nu är allt som bortblåst och jag satte mig ner på en av bänkarna. "Maya? Är du kvar?"
"Ja"
"Ledsen men jag har huvudvärk"
"Bakfylla från två dagars supande, jag vet"
"Alex den lil-, glöm det"
"Är det så du löser dina problem? Med alkohol?"
"Ska du lära mig vad jag ska och inte ska göra nu med?!"
"Eric, jag tycker inte att det är så något löser sig! Vill du att jag ska komma till dig efteråt så att vi kan prata?"
"Nej tack, det är bra, jag behöver inte någon som gnäller på mig"
"Så det är allt jag gör? Gnäller?"
"I stort sett, ja"
"Vet du vad? Skit samma, jag orkar inte, jag trodde att jag kunde fixa dig på något sätt men det är hopplöst, du är ett hopplöst fall när du beter dig som ett litet barn och inte en vuxen man, hej då!" med det så la jag på utan att bry mig om ifall han skulle svara eller inte, vill han svara så kan han komma hit. Jag motade bort alla tankar på honom, samlade mig och gick ut för att få den här visningen klar och få gå hem. Martina är åtminstone här, det är hon alltid, hon är den enda som behövs ändå, min bästa vän!

Eric
Jag slängde irriterat iväg telefonen när hon klickade mig. Den kraschade in i väggen och jag drog täcket över huvudet. Knogarna på handen som jag drämde till i väggen två gånger för tre dagar sedan ungefär är på väg att läka och svider otroligt mycket. Jag grimaserar varje gång de rör vid någonting men jag har inget förband. Jag hade det första dagen när jag rengjorde såren men efter det så blev jag bara irriterad på den och hade slängt den och nu ångrar jag det men orkar inte göra någonting åt det.
    Är jag verkligen så egoistisk som hon får mig att verka som? Nej, det kan jag inte vara. Alla tankar som jag har lyckats få bort med hjälp av alkoholen kommer nu tillbaka med ett enda samtal från henne. Jag behöver en tablett mot huvudvärken nu! Jag reser mig sakta upp och går mot köket.
     När min huvudvärk har lugnat ner sig och illamåendet inte är lika starkt inser jag att jag nog borde ta en dusch så det är precis det jag gör.
     Inte ens det varma vattnet hjälpte mig att slappna av. Hon har rätt, jag är egoistisk och hela det här förhållandet har handlat om mig. Visst vet jag en hel del om henne, jag har till och med träffat hennes föräldrar och spenderat två dagar med dem, men saker så som tidigare förhållanden och liknande vet jag ingenting om! Absolut ingenting! Jag tar på mig ett par svarta jeans och en svart T-shirt och lägger ner nycklar och plånbok i fickorna. Vart tog min telefon vägen? Jag går in till sovrummet och kommer ihåg att jag hade slängt iväg den, när jag tar upp den igen så ser jag att jag har fått ett antal sprickor i skärmen, toppen! Jag suckar och läggen ner den också i fickan. Mina röda sneakers åker på och så skyndar jag mig ut, låser och joggar hela vägen, ner för trapporna och ut till bilen.

Det tar bara ett par minuter att ta mig dit men det känns som en evighet. Så fort bilen är avstängd, hoppar jag snabbt ut och låser medan jag joggar in. Så fort jag kommer in så går jag till aulan. Det är bara några fåtal där. Det är slut, jag har missat allt! Jag skyndar ut därifrån och går till salen Alex alltid håller till. Äntligen lite tur, "Alex har du sett Maya?"
"'Hej på dig med du! Nej inte sedan visningen men jag antar att hon är i salen hon brukar vara i, och tränar eller något, kolla där" Jag nickar och går dit.
     Det är tomt, har hon lämnat skolan? Jag ser Sophia som går ut från omklädningsrummet och stoppar henne, "Är Maya kvar därinne?" Hon nickar, "Är det någon annan där eller byter hon om?"
"Nej, det är bara hon kvar, hon står bara och stirrar ut genom fönstret alltså är hon antingen förbannad eller ledsen, i vilket fall som helst så avråder jag just dig att prata med henne nu" med det så vände hon sig om och gick. Spelar ingen roll hur förbannad eller ledsen hon är, vi behöver prata! Jag drar några djupa andetag och öppnar dörren som skiljer oss åt. När jag går in så är det mörklagt därinne, hon står fortfarande med sina danskläder vänd mot en vägg med armarna korsade över bröstet. Hennes axlar skakar lätt, hon gråter. Jag har fått henne att gråta. Hon verkar inte märka att jag är där och jag står och beundrar henne en stund innan jag harklar mig för att få hennes uppmärksamhet.

Hon vänder sig om och när hon får syn på mig så vänder hon sig tillbaka mot väggen och torkar snabbt bort tårarna. "Maya?"

"Vad gör du här inne? Gå ut!" säger hon och hennes röst skär sig. Jag drar ännu ett djupt andetag och går mot henne. 

"Nej, jag tänker inte gå härifrån innan vi har pratat" Hon skakar envist på huvudet och vänder sig mot mig igen.

"Du bara försvinner i tre dagar och sedan så får jag reda på att du är hemma och super när jag har varit helt desperat med att försöka nå dig både med att ringa och SMSa och till och med åka hem till dig och knacka på! Bara låt mig vara Eric, ut härifrån!"

Maya

Att han bara kommer in här och säger att vi ska prata när jag har bett honom om det i flera dagar nu är bara absurt. Att han vägrar ta ett nej är jag har tagit så många är otroligt irriterande. "Eric, gå ut härifrån!" Han går mot dörren men istället för att gå ut så låser han den och går tillbaka in i rummet igen, utan att tända så sätter han sig ner på bänken framför mig. 

"Inte förrän vi har pratat"

"Nej, jag tänker inte prata när det passar dig och hålla tyst när det inte gör det!"

"Maya, jag har betett mig som en idiot okej? Jag har förstått det nu, du har rätt, hela det här förhållandet har kretsat kring mig och mina problem när jag knappt har tagit tag i dina och frågat dig om hur du har det, jag är ledsen för det! Jag ska göra mitt bästa för att ändra det men snälla förstå, den där pardans saken händer bara inte, jag drar min gräns där för jag har också gränser, jag är säker på att du har dem med och att du vet hur jobbigt det är när någon försöker korsa dem" Jag låter han säga färdigt sitt tal och stirrar chockat på honom en stund utan att veta vad jag ska säga riktigt. För vad säger man i en sådan situation? Det har jag ingen aning om.

"Jag tror vi behöver lite tid ifrån varandra" får jag ur mig till slut. Det där hade jag verkligen inte planerat men det är nödvändigt och det inser jag nu. För hittills så har vi spenderat nästan all vår tid med varandra och det har inte lett någonstans mer än till gräl och irritation. 

"Vad sa du precis?" frågade han och såg på mig förvirrat och chockat. 

"Vi behöver tid ifrån varandra"

"Bara för att jag inte vill gå på en dans med dig?!"

"Nej, inte bara därför! För att du behöver fixa några saker i ditt liv Eric, saker som jag inte kan fixa åt dig! Det går inte, jag försökte men tydligen misslyckades jag och nu har jag insett att du måste göra det själv!" Han svarar inte, bara reser på sig och lämnar rummet. Jag bara bryter ihop, där och då när jag inser att det här kan vara sista gången jag ser honom och faktiskt pratar med honom. Jag kommer säkert se honom här på skolan men han kommer antagligen inte ens se åt mitt håll. Jag vill inte avsluta vårt förhållande, bara ha lite tid isär, så att vi båda hinner tänka igenom saker och ting, speciellt han, för det vi håller på med just nu är inte hälsosamt för någon av oss.

Dance again, del 27

Eric

*Flashback*

"Eric! Har du hört det?!" Lovisa kommer springandes mot mig och jag fångar in henne i en kram. Jag kysser henne innan jag svarar,

"Hört vad?" Hon skrattar sitt gulliga skratt och lägger armarna om min nacke och drar ner mig en bit så att våra pannor är mot varandra.

"Det är en årlig sak, då de lär ut olika danser till andra elever på skolan och jag vill så gärna gå på pardansen! Det är så annorlunda från vår stil och jag vill verkligen pröva på det! Snälla!" Jag flinar och tänker efter en stund.

"Men älskling, pardans är inte min grej, hip hop, street, popping, det är mer min sak och det vet du för det är din med" säger jag och pussar henne på nästippen. Hon fnittrar och lägger en blond hårslinga bakom örat igen.

"Snälla, för min skull! Det är inte min grej heller, vi har båda samma stil ju men det är något nytt och tänk på hur romantiskt det är! Snälla! Jag älskar ju dig så mycket och jag vet att du gör det med och då kan du väl testa på det? För min skull?" Hon putar med läpparna som ett barn som har blivit tillsagd att sluta äta godis innan lunchen. Hur kan jag säga nej till henne? Så jag ger med mig,

"Okej då, för din skull men du får skylla dig själv om jag trampar dig på tårna! Jag är inte van att dansa så nära någon!" Hon fnissar och nickar.

"Jadå, men vi har dansen i blodet, vi kan det här. Åh, det här kommer bli så underbart! Du är bäst!" Utbrister hon och jag får ytterligare en kyss innan hon börjar pladdra på om vilken klänning hon ska ha, vilka skor som skulle passa bäst till det och hur hennes hår ska se ut. Jag bara beundrar hur hon gestikulerar vilt med händerna och på sättet hon slår ihop dem och ler stort när hon har fått en idé som hon tycker är briljant. Sättet hennes, lite väl långa lugg, alltid smiter ifrån tofsen och hur hon om och om igen försöker lägga tillbaka det tills hon tröttnar och bara har det bakom öronen. Hur hennes ögon tindrar och hur hennes läppar rör sig. Allting med henne är perfekt, hon är min ängel, min perfekta ängel och jag ska aldrig släppa taget om henne. Vem kan egentligen släppa taget om en sådan skönhet? Sättet hennes hand känns i min när hon flätar samman våra fingrar, hur hon instinktivt kommer närmare mig medan vi går och hur hennes leende blir bredare för varje gång jag håller upp en dörr för henne. Det här är definitionen av perfektion, av kärlek!

"Eric? Hallå? Hör du mig?" Jag återvänder till verkligheten och ser ner på Maya som viftar frenetiskt med handen framför ansiktet på mig. "Vad är det med dig? Jag bara frågade om du ville gå på pardansen med mig som är i år och du zonade ut, vill du pröva på något annat så gör vi det men du kan ju i alla fall säga nej istället för att försvinna ifrån mig helt!" Mina händer börjar skaka och jag stoppar in dem i jeansfickorna för att det inte skulle märkas.

"V-Vi prövar på n-något annat, vad som helst förutom det och nej förresten, du prövar, jag dansar inte!" Hon suckar och lägger huvudet på sned.

"Har det med Lovisa att göra den här gången också?" Jag skakar på huvudet eftersom jag vet att hon inte vill höra ett 'ja'. Hon ser mer irriterad ut nu och drar med mig in i en tom sal och stänger dörren om oss.

"Nej men vad är det den här gången då?"

"Ingenting, jag dansar bara inte och det vet du!"

"Men kan du ge med dig någon gång? Bara den här gången?"

"Du sa att vi kunde ta allt i min takt!"

"Eric, jag försöker verkligen okej? Ett förhållande handlar om två personer, inte en och i det här fallet, om mig och dig, inte dig!"

"Jag försöker också men det är inte så lätt som du tror!"

"Om det inte har med henne att göra den här gången kan du väl vara med?" Hennes irritation var övertydlig nu, om hon bara visste hur mycket det hade med Lovisa att göra.

"Bara strunta i det okej? Dansa med någon annan!"

"Men jag vill dansa med dig!"

"Hitta någon annan!"

"Du är min pojkvän! Inte någon annan, kan du få in det i ditt huvud någon gång?! Alla har ett normalt förhållande förutom jag!"

"Om du vill ha ett normalt förhållande så är du med fel person!"

"Va?! Så nu säger du att vi inte är rätt för varandra?!" Jag suckar frustrerat, det var inte alls så jag menade!

"Nej men...-"

"Vet du vad? Spara på det! Jag vill inte höra något mer!"

"Maya, jag försöker verkligen okej? Men du kräver mer än vad jag klarar av!"

"Hur mycket tror du att jag klarar av då? Allt är kopplat till henne! Hon är borta och allting kretsar fortfarande kring henne, jag gör mitt bästa med att vara okej med det här men du kan väl åtminstone hjälpa till på traven?!"

"Det är jag som behöver hjälp på traven inte du! Jag förlorade personen jag älskar inte du!" Hon skakar på huvudet och jag ser att tårar börjar formas i hennes ögon, nej! "Snälla gråt inte!"

"Jag gråter inte på grund utav dig! Jag gråter för dig, för du är så jävla blind Eric! Hela vårt förhållande har byggt på dig men hur mycket vet du om mig egentligen?! Hur mycket vet du om mina tidigare relationer?!" Då slår det mig, det är alltid mig det handlar om, det är runt mig som allting kretsar, aldrig henne. Jag har inte brytt mig om att fråga. Jag var vagt medveten om att hon går förbi mig och ut från salen, när hon är ute så smäller hon igen dörren vilket får mig att hoppa till och väcka mig ur transen. Jag öppnar snabbt dörren och springer ut. 

"Maya, vänta!" Hon väntar inte, istället börjar hon springa. Jag får ur mig ett skrik av frustration och innan jag har hunnit tänka på det så möter min näve väggen bakom mig. Dock så var det inte speciellt smart, det här är en tegelvägg och nu har jag en dunkande smärta i  knogarna och två av dem har spruckit lite men ändå tillräckligt för att få blod att sippra ut. Jag ignorerar  smärtan och boxar till ännu en gång vilket får såren att bli mycket värre eftersom slaget hade mer kraft i sig och nu forsar det ut blod men jag har i alla fall fått ur mig det värsta av mitt utbrott. Nu ska jag hem och supa mig full för att slippa tänka på det här och få ur det där minnet ur huvudet, få bort skuldkänslorna.

Dance again, del 26

Maya
Reklamfilmen är här! Den är verkligen klar! "Eric, den är klar!" skrek jag för säkert femtionde gången nu, han verkade inte bli minsta irriterad, bara skrattade. Innan han hade hunnit stänga av bilen så var jag ute ur den och på väg till dörren.
     "Lugna ner dig lite, de kommer inte börja spela den innan du är där, jag lovar!" skrattade han och sprang ikapp mig. Jag fortsatte ändå med snabb takt in. Så fort vi hittade salen alla satt i, gick vi in och slog oss ner på golvet bredvid Isabella, Sophia, Alexandra och Daniella. Martina var också här men satt några rader bakom oss, när hon såg oss så smög hon fram till oss samtidigt som Alex slog sig ner vid Eric och såg på mig, "Exalterad?" Jag nickade,
"Om jag är!"
"Vi fick inte en lugn minut i bilen, varje sekund skrek hon ut, 'Eric, den är klar!' så du förstår nog hur gärna hon vill se den!" båda två skrattade åt hur jag satt och studsade på stället. Det här är det första jobbet jag har fått på grund utav baletten, självklart är jag spänd! Sara kom in tillsammans med regissören och koreografen, de log mot oss och hälsade. Vi hälsade tillbaka och väntade otåligt på att de skulle starta videon, och så gjorde det de.
     Vi dansade som skuggor, en tjej satt vid en spegel och sprejade på sig parfymen och drog ett djupt andetag, vi blir klarare och klarare och till slut är vi ute ut skuggan helt. Hon reser sig upp, ler stort och går ut från rummet, vi fastnar i rörelsen vi är i och ljuset släcks långsamt medan parfymens namn blir synligare och synligare tills bara det syns.

Alla klappar och några till och med bus visslar, bland annat Eric och Alex. Jag känner mitt leende bli bredare och bredare, den är perfekt! Så mycket bättre än väntat! Sara gratulerar oss och vi fem reser oss upp och kramar varandra. Det här är så underbart och något jag kan se mig själv göra tusen gånger om! "Fira tjejer men än är ni inte klara med det hårda arbetet, dansen vi har övat in med resten av gruppen den senaste veckan ska vi ha uppvisning med på lördag, ni får själva avgöra om ni vill vara med eller inte, vill ni så har ni flera timmar av träning varje dag att se fram emot och knappt någon fritid alls!" sa hon och vi såg på varandra och nickade, det ska vi nog klara av. Vi har fyra dagar på oss men det klarar vi! Alex hoppar upp från sin plats och ställer sig längst fram, 

"Street gruppen kommer ha en uppvisning veckan därpå! Så alla ni som är här och dansar street, förbered er på det och sprid vidare det till resten av gruppen!" Efter det så skildrades den samlade gruppen och alla gick in till olika salar för att träna. Jag var redan ombytt så jag tog sällskap med de andra efter att Eric hade sagt till mig att han skjutsar mig till jobbet så fort jag har tränat klart, sedan så går han iväg med Alex. Martina kramar mig hej då och åker till sitt jobb. 

Det känns som vi har tränat i dagar och inte bara fyra timmar. Fötterna värker och benen skakar. Jag är trött, varm och svettig men fortsätter att köra om och om igen, igenom hela koreografin, fast besluten att sätta hela idag. Daniella hade åkt för någon timme sedan för att hon skulle jobba. Isabella lämnade snart också och då var det bara jag, Alexandra och Sophia kvar. Resten av gruppen hade gått redan efter två timmar, men de kunde dansen redan. Jag tappar bort mig under ett steg och skriker ut ett, "UGH!" i frustration men vi fortsätter ändå. "Vi börjar om, vi måste sätta den innan vi åker!" säger jag och går fram till CD spelaren för att starta om CD:n. De andra nickar och vi börjar om ännu en gång. Den här gången är det Sophia som tappar bort sig och hon muttrar irriterat för sig själv. Vi tar en fem minuters paus för att dricka vatten och samla oss. Jag kan bara vara här i ytterligare två timmar innan jag blir tvungen att åka och sätter inte jag dansen tills dess så kommer jag inte kunna göra någonting som inte irriterar mig på hela dagen. 

     "Okej, nu kör vi!" ropar Alexandra och klappar ihop händerna innan han startar CD:n och vi snabbt ställer upp oss igen. "Ett och två och tre och fyr, snurr, snurr, böj, snurr..." vi mumlar stegen tyst för oss själva medan vi kör igenom den. Vi tappar här och där och glömmer av oss. Vi blir frustrerade alla tre och muttrar när vi har tagit oss igenom den,

     "Inte bra nog! Inte alls!" suckar jag och Sophia skakar på huvudet. Vi ska precis starta den igen för att köra en gång till när Eric kommer in. 

"Ta en paus, hur många timmar har det gått nu? Fyra och en halv? Ni har inte ätit någonting sedan frukost, jag bjuder idag" säger han och håller upp kassen han har i handen. Jag ser frågande på honom och han flinar när han säger, "Jag vet att ni balettdansöser gillar det nyttiga valet så idag bjuds det på pastasallad serverade från den härliga lilla mataffären runt hörnet!" Jag kan inte hålla tillbaka leendet och vi går fram till han för att ta vår mat. Han har med sig en till sig också och vi sätter oss i ett hörn med pastasallader och vattenflaskor. "Hur går det med träningen?"

"Inte alls bra" suckar jag, "vi sätter den alltid på första träningen men den här är mer komplicerad och tar mer tid än vad vi har!"

"Jag är säker på att det kommer gå jätte bra, förresten får ni ju välja om ni vill vara med på uppvisningen eller inte, hoppa över den bara"

"Aldrig!" svarade Sophia och såg på Eric som om han var en förrymd man från mentalsjukhuset. Han håller upp armarna och flinar igen,

"Glöm det, jag föreslog inget!" Vi äter upp vår mat under tystnad. 

     "Kom ihåg att du måste till jobbet, så dra inte ut på det här i mer än en timme, jag väntar på dig" med det sagt och en snabb puss på kinden så försvann han ut från salen, antagligen för att leta upp Alex. Vi startade musiken igen och började om. 

"Äntligen!" vi satte det, perfekt, felfritt! Vi skrek och hoppade runt av glädje. "En gång till för säkerhets skull!" sa jag och de nickade instämmande och vi satte på musiken igen och började om med koreografin. "Ett och två och tre och fyr..."

     "Perfekt!" Vi kramade om varandra och jag flinade brett. Sex timmars slit och vi satte den med en kvart till godo, en helt okej tid att hinna göra sig i ordning på. Så vi stängde av musiken och gick snabbt in till omklädningsrummet. 

När jag kommer ut så står Eric som vanligt utanför, lutandes mot väggen. "Du ser nöjd ut så jag antar att ni satte hela?" Jag nickade och han tog min hand i sin medan vi lämnade skolan och gick mot hans bil. Han släppte min hand och la armen om mina axlar istället för att dra mig in i en sidokram, "Jag är så stolt över dig!" Så släppte han och vi satte oss i bilen. Jag var utmattad och orkade inte ens prata. Bara det här inte påverkar jobbet nu! Jag har varit borta alldeles för mycket och vill inte få sparken eller något, Johanna skulle nog aldrig göra det, eller? Man kan inte vara på den säkra sidan med tanke på hur mycket ledighet jag hade fått, mer än vad jag borde. Nåja, det finns inte mycket att göra åt det mer än att göra mitt bästa på jobbet och se till att hålla henne på bra humör från min sida. 

Dance again, del 25

Jag hoppade av vid en blomsteraffär och köpte en bukett med röda rosor och en annan med vita. Sedan så gick jag sakta hem medan jag försökte lugna ner paniken inom mig som försökte få mig att förstå att det här kan vara en dålig idé. Eric kanske inte alls gillar den och hatar mig för att ha tänkt tanken ens! Förhoppningsvis så förstår han vad jag menar med det här och flippar inte ur på mig men med hans humörsvängningar så kan man inte vara säker, speciellt inte när han är så hemlighetsfull av sig och aldrig delar med sig av hans känslor eller tankar. Jag försöker ge honom tid hela tiden men han ger inte med sig!
     När jag kom hem så hade paniken nästan försvunnit helt, han kommer nog antingen att gilla den här idén och gå med på det direkt eller hata mig på livstid, i vilket fall som helst så tänker jag inte ge med mig! Det här är viktigt för mig och kanske till och med ännu viktigare för honom. Han vill ha ett avslut och en ny början och det är precis det som jag försöker ge honom nu med det här och kanske lite sinnesro åt mig själv. Jag bytte om till ett par svarta jeans och ett svart linne med en enda volang längst ner på den, det kanske är mer passande med tanke på vart vi ska. När jag precis hade släppt ner mitt hår från tofsen den var i så knackade det på dörren.
     Eric stod utanför med gitarren och såg frågande på mig, "Ska vi sörja någon idag eller?" jag svarade inte, för det var nästan det vi skulle göra. Jag aktade på mig så att han kunde komma in. "Kan jag få veta vad allt det här är för?" Jag nickade och vinkade in honom. Han gick tyst in efter mig till vardagsrummet.
"Vilken färg på rosorna föredrar du?" frågade jag och han såg på mig som jag hade förlorat all vett jag någonsin har haft. "Bara svara!"
"Vita" Jag nickade och gav buketten med vita rosor till honom. "Får jag v-" jag avbröt honom med ännu en fråga.
"Kan du någon låt på gitarren utantill som handlar om att förlora någon som man vill vara med?"
"Tears in heaven av Eric Clapton är den enda jag kan komma på just nu" svarade han. Ännu en nick ifrån mig och då verkade det gå upp för honom, "Vi ska åka till Lovisas...?" han verkade inte fortsätta där så jag bestämde mig för att ta över.
"Du vill avsluta den delen av ditt liv och påbörja en ny, du bad mig om hjälp och då kom jag på det här, du sjunger den låten för henne, vi lämnar blommor och går och när vi går så ska du ha lämnat åtminstone en liten del av den delen av ditt liv, låter det helt sinnessjukt eller okej?" Han sa inget på en stund. Bara satte sig ner på soffan med ansiktet i händerna precis som han hade gjort den kvällen då han plötsligt kom hem till mig och ville fråga mig något men det slutade med att vi pratade om varför jag hade kollat på honom och Alex den där första kvällen jag såg dem. Till slut såg han upp och sa,
"Tears in heaven lärde jag mig för att det var hennes favorit låt, men jag skulle behöva någon minut för att repetera den innan vi åker, är det okej?"
"Ja, självklart!" Jag slog mig ner i soffan bredvid och såg hur hans fingrar vant tog sig öve gitarrens strängar och fann rätt ackord.

Eric
Vi kom fram till hennes grav och jag la genast märke till hur vanskött det var så jag satte mig på knä och började ta bort de vissnade löven som antagligen hade legat där sedan i höstas. Jag kommer inte hit tillräckligt ofta för att ta hand om den och det är inte så att hennes pappa bryr sig precis, hennes mamma är det inte så stor möjlighet om att hon ens vet att hennes dotter är borta. Det är inte så att jag struntar i att komma hit, jag gör det så mycket som jag klarar av det, vilket inte är tillräckligt ofta.
     När löven var borta så la vi båda tyst ner våra buketter och så började jag spela och sjunga hennes absolut favorit låt, jag saknar henne så mycket att det gör ont!

"Would you know my name if I saw you in heaven?
Would it be the same if I saw you in heaven?

I must be strong and carry on
'Cause I know I don't belong
Here in heaven

Would you hold my hand if I saw you in heaven?
Would you help me stand if I saw you in heaven?

I'll find my way through night and day
'Cause I know I just can't stay
Here in heaven

Time can bring you down
Time can bend your knees
Time can break your heart
Have you begging please
Begging please

Beyond the door there's peace, I'm sure
And I know there'll be no more tears in heaven

Would you know my name if I saw you in heaven?
Would it be the same if I saw you in heaven?

I must be strong and carry on
'Cause I know I don't belong here in heaven

'Cause I know I don't belong here in heaven" 

När jag slog sista ackordet så strömmade tårarna nerför mina kinder, manligt jag vet, men jag saknar henne! På något sätt känns det här bra ändå, renande. Det känns som om jag kan gå härifrån och börja om på nytt, inte så att jag aldrig ska besöka hennes grav igen men börja på nytt med mitt liv. Kanske ska jag börja dansa till och med! Inte nu, men snart! Jag måste tacka Maya för det här, det här är det bästa hon kan ha kommit på. Jag såg upp på henne. Hon hade handen på min rygg där den gick i små tröstande rörelser. "Kan jag bara vara ensam en stund? Jag vill bara säga ett par ord till henne"
"Ja visst! Jag går till bilen och väntar där, ska jag ta med gitarren?" Jag nickade och gav henne den och bilnycklarna så att hon skulle kunna låsa upp och sätta sig istället för att vänta utanför. Hon tog dem och gick och jag vände mig mot Lovisa.
"Så, jag har hittat en underbar person, Maya, hon stod här vid mig precis. Du skulle gilla henne om du träffade henne, hon påminner lite om dig med hennes envishet och sättet hon spelar svårfångad på. Jag har verkligen fallit stenhårt för henne men det betyder inte att jag har glömt av dig, jag vet att du är här hos mig Lovisa och jag ångrar varje dag att jag åkte på den förbannade resan istället för att stanna hemma hos dig och ta hand om dig, jag är så ledsen för att jag lämnade dig! Förlåt mig! Som du kanske förstår nu så försöker jag gå vidare, med Maya, hon är väldigt förstående när det kommer till det här, situationen med mig och dig. Hon till och med försöker få mig att börja dansa igen och i början var jag emot det men nu har jag börjat överväga det. Hon har hjälpt mig otroligt mycket, mer än du någonsin kan ana, men du kommer alltid vara en del utav mig och jag lovar att komma hit lite oftare för nu börjar jag bli starkare, nu orkar jag med mer. Jag älskar dig Lovisa, oändligt mycket!" med det sagt så reste jag mig upp och gick därifrån. Tårarna rann fortfarande men det var inte lika illa som för någon minut sedan bara. Innan jag gick fram till bilen så stannade jag och drog några djupa andetag för att lugna ner mig själv. När min andning blev någorlunda bättre och tårarna hade upphört så gick jag till bilen och därmed det nya kapitlet i mitt liv, förhoppningsvis!

Dance again, del 24

"Var det Maya du hette?" Jag nickade åt regissören och han fnös innan han sa, "Okej Maya, testa en underbar sak som kallas att röra sig graciöst!" Jag bet ihop alla mina kommentarer och försökte göra bättre ifrån mig när vi ännu en gång började dansa. Vi hann knappt med en fjärdedel med dansen när han skrek åt oss att stoppa och ställde sig irriterat upp, "Graciöst sa jag! Vet ni vad det är?! Det trodde jag verkligen att ni skulle göra när ni är balettdansöser! Åh, fem minuter paus, samla er och vart är mitt kaffe?!" Han skrek ut sina order och skulle precis gå när jag inte kunde hålla tyst längre, det är nog nu! Det är tredje dagen och vi verkar inte komma någon vart med den här irriterande, krävande, kaffe beroende regissören! Så jag klampade fram till honom och ställde mig i vägen för honom och hans älskade kaffe som en man stod och höll utsträckt till honom. "Maya va? Flytta på dig!"
     "Vet du vad? Jag tänker inte flytta på mig förrän du har lyssnat! Du är ett svin! Vi gör ingenting fel och sätter dansen varje gång men du ska komma med dina små irriterande, missnöjda kommentarer barra för att det inte är exakt som du vill ha det! Gå ta på dig ett par balettskor och försök att dansa som oss, visa vad vi gör fel och rätta oss! Du vet ingenting om vår dans, du är en okunnig idiot som hela tiden kräver alldeles för mycket! Ge mig sparken nu det ger jag fan i, jag kan alltid hitta andra jobb men du, du kommer förbli en krävande idiot för alltid och ingenting annat!" Jag vände mig mot den chockade mannen som stod kvar bakom mig med den rykande kaffe koppen som jag ryckte ifrån honom och tryckte mot regissören, "Ta ditt kaffe och lugna ner ditt PMS!" med det så gick jag ilsket mot stylistens lilla hörna för att byta om och gå därifrån. Han går mig på nerverna och jag klarar verkligen inte av honom längre. Jag hörde honom tjafsa med flera olika personer medan jag rotade igenom högarna av kläder och väskor för att komma åt mina saker. Tjafset lugnade ner sig och jag antog att de skulle fortsätta utan mig. Mina ljusa jeans dök äntligen upp och jag hittade min gröna militär jacka men min vita T-shirt var spårlöst försvunnet och jag tappade humöret mer och mer för varje sekund som gick så när någon knackade mig försiktigt på axeln så flippade jag ut totalt på den stackars mannen som tidigare hade stått med kaffet. "Vad?! Jag vet att jag är sparkad okej?! Jag försöker bara hitta mina saker och sedan så är jag ute härifrån så du behöver inte stressa på mig, lugna ner dig okej?!" Han log svagt mot mig och skakade på huvudet.
     "Du är faktiskt den första som säger till honom så vi hotade honom med att dra allihop om han sparkade dig och det skulle innebära att han skulle behöva ersätta oss allihop vilket han definitivt inte hinner nu så han hade inget annat val än att låta dig fortsätta arbeta" Vill jag ta tillbaka jobbet som om ingenting har hänt?
     "Okej, men en kommentar till och jag drar! Han är alldeles för krävande och jag orkar verkligen inte med det!" Eric hade tappat humöret för länge sedan om han var jag. Nu när jag äntligen tänker på det så kommer jag på att vi inte har pratat med varandra sedan vi var på stranden. Det är därför jag är på dåligt humör, jag blir så varje gång jag saknar någon och just nu så saknar jag honom otroligt mycket.
     "En kommentar och vi är ute härifrån allihop, du är inte ensam, vi är alla trötta på hans attityd" lovade kaffemannen och jag log mot honom och nickade, ställde ner det jag höll i och gick tillbaka till alla andra som stod och väntade på mig. Isabella, Alexandra och Sophia log mot mig och Daniella gav mig en diskret high five. Vi ställde oss upp igen och blev tillsagda att börja om. Vi körde igenom hela koreografin utan att bli avbrutna vilket var ett stort framsteg. När vi var klara så nickade han kort och försvann ut. Vi fem firade med de andra att det här var över för vår del och allt som återstod var att vänta och se resultatet som vi skulle få se först utav alla.

Jag gick ut från studion där jag hade spenderat de senaste tre dagarna och fällde upp paraplyet. Vi hade haft bra väder ett tag nu och då bestämde sig regnet att ingripa och nu är vädret hemskt! Jag tog upp telefonen och skickade iväg ett SMS till mamma, Vi är klara med inspelningen nu och väntar på resultatet, saknar er, hälsa allihop från mig, pussar och kramar! Jag skickade iväg det och scrollade igenom mina kontakter för att hitta Erics nummer och ringde. Signalerna gick fram men han svarade inte. Jag suckade och började gå mot busshållplatsen för att åka hem.

Jag hade knappt hunnit sätta mig på det obekväma sätet innan min telefon ringde. Jag tog upp den och svarade så fort jag såg att det var Eric. "Hej"
"Hej! Förlåt att jag inte svarade inte, jag tränade!"
"Tränade? Vad för något?"
"Jag är bara på gymmet, så vad är det?"
"Åh, okej, förlåt om jag störde jag tänkte bara säga att vi är helt klara med inspelningen och att jag har hela eftermiddagen ledig från allt så jag undrar om vi kan träffas?" Det blev tyst en stund och jag började tro att han hade lagt på när han svarade igen,
"Okej, vad har du tänkt dig att vi ska göra?"
"Du nämnde att du spelar gitarr och att du kan sjunga vet vi båda två, så ta med dig gitarren och kom till mig så åker vi därifrån dit vi ska, jag berättar allt när du är framme!"
"Vad har du planerat nu då?"
"Bara någonting litet som kommer betyda väldigt mycket för oss båda, lite mer för dig, och kanske till och med en tredje person, det får du avgöra senare"
"Jag tänker inte sjunga framför någon om du tror det!"
"Nej då, det är bara vi två och den tredje personen tror jag också kommer närvara"
"Vem är den tredje personen då?"
"Det får du reda på då, vi ses hos mig!"
"Okej, ska bara duscha, byta om, hämta min gitarr och så kommer jag, behöver jag ta med någonting annat?"
"Nej då, det är allt!" Vi sa hej då och la på. Nu hoppas jag bara på att allt går som planerat och att han gillar mitt förslag!

Dance again, del 23

Så fort bilen stannade hoppade jag ut och och gick på vår strand. den här gången var den tom igen. Inte en enda människa syntes till, förutom oss då, jag förstår inte varför, det är vackert här och borde vara fyllt med människor. Jag satte mig i sanden och såg ut på de små vågorna som slog mot klipporna. Eric damp ner bredvid mig och när jag glänste på honom så såg jag att han satt och stirrade på vattnet. Han måste tänka på henne igen. "Du tänker på Lovisa eller hur?" trots att jag inte menade det så kom det ut i ett avundsjukt tonfall. Han suckade och det tog en liten stund innan han nickade.
"Ja, jag borde inte men jag kan ändå inte låta bli, vi kom hit en gång tillsammans, precis när vi flyttade till Stockholm, bara en gång men ändå" när han sa det så försvann känslan av att vara på vår strand. Det här är deras strand, deras. Han reste på sig och gick till vattenbrynet där det inte fanns några klippor och ställde sig där. Jag satt kvar och försökte få bort klumpen i magen som kom så plötsligt. Han tänkte på henne hela tiden, hon har inte lämnat honom än. Det vet jag redan men jag visste inte att det var så här. Hittills har alla platser varit sammankopplade med henne, dansskolan, Erics lägenhet, stranden som jag trodde var vår, alla våra speciella ställen med speciella minnen. Alla. Hon finns fortfarande hos honom och det är ingenting jag kan göra något åt för det bara är så.

Jag rörde mig inte ur fläcken, bara stirrade på honom medan han stod där med armarna utsträckta och såg ner i vattnet. Klarar jag av det här? Med att veta att alla platser som jag trodde var speciella för oss har visat sig att ha med henne att göra? Att veta att hon är i hans tankar jämt och ständigt, till och med när han är med mig? Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra för att hjälpa honom. Han bad mig att hjälpa honom, han sa att han ville gå vidare, med mig men kan jag hjälpa honom? Om jag kan så har jag ingen aning om hur och det tär på mig just nu. 

     Eric kom tillbaka dit jag satt och satte sig ner bredvid mig igen. "Förlåt om jag förstörde ditt humör nu eller något men det här kommer ta tid Maya och det får du vänja dig vid" sa han som om han hade läst mina tankar om allt det här. Kan jag vänja mig vid det här? Orden blev uttalade innan jag hann tänka på ett svar,

"Jag vet och vi tar det i din fart, vi behöver inte stressa på något det bara...nej glöm det förresten, jag förstår" suckade jag och började dra ett mönster i sanden bredvid mig. Han la sin hand över min och hindrade mig från att kunna fortsätta med mitt mönster. 

"Det är bara vad?" 

"Nej det är inget, glöm det" svarade jag, det är ingen idé med att ta upp det här nu. 

"Maya, bara säg det!"

"Okej, det stör mig lite hur alla platser som jag trodde var speciella för oss har med henne att göra, till och med vår strand är inte vår, den är er Eric, allting är ert och det är jobbigt för mig att veta, ingenting är speciellt för oss två bara" svarade jag till slut utan att möta hans blick trots att jag kände hans blick vara fäst vid mig hela tiden. 

"Maya, så är det inte alls" började han men jag avbröt han.

"Så är det visst, dansskolan, stranden, din lägenhet, allting Eric, allt är ert!"

"Nej! Visst kan jag ha minnen med henne på de ställena men jag har nya minnen med dig! De ställena är fortfarande speciella för oss två eftersom de har minnen, nya minnen som är skapta av oss, minnen som har med oss och göra och Lovisa är inte inblandad i dem, självklart tänker jag på henne ibland men det kommer jag alltid att göra, så länge som jag skyller på mig själv för hur det slutade för henne vilket jag antagligen kommer att göra för alltid och så är det bara!"

"Men jag vill inte att det ska vara så, jag vet att det kommer ta tid för dig och det förstår jag, det är en självklarhet men jag vill ha minnen med dig som hon inte alls är inblandad i, vårt förhållande har knappt börjat och det känns redan som om jag är undanknuffad, hon är viktigare och kommer hon alltid att vara det så klarar jag inte av det!"

"Nej, klart att hon inte alltid kommer att vara viktigare, hon är inte viktigare nu heller, du är det och vid det här laget borde du veta det Maya, du är den viktigaste personen för mig nu och det finns inga undantag men det är klart att hon alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta, det är klart att hon alltid kommer att finnas där, hon var en stor del av mitt liv, min första kärlek, min första stora förlust, hon var min första i det mesta och det går inte att förneka eller radera ur mitt liv, det bara är så!" Jag reste mig upp och borstade bort sanden från jeansen. 

"Jag vill åka hem nu" Jag hörde honom sucka men han sa inte emot, bara reste sig upp och så gick vi i tystnad till bilen. 

      Hela vägen hem var det är jobbig tystnad mellan oss två, musiken strömmade fortfarande tyst ut men nu på en lite lägre volym och Eric sjöng inte med. The Fray's You Found Me spelades och jag koncentrerade mig på texten för att slippa tänka på tystnaden mellan oss två. 

I found God on the corner of 1st and Amistad
Where the West was all but won
All alone, smoking his last cigarette
I said, "Where you been?" He said, "Ask anything"

Where were you when everything was falling apart?
All my days were spent by the telephone it never rang
And all I needed was a call that never came
To the corner of 1st and Amistad

Lost and insecure, you found me, you found me
Lying on the floor surrounded, surrounded
Why'd you have to wait? Where were you? Where were you?
Just a little late, you found me, you found me

But in the end everyone ends up alone
Losing her, the only one who's ever known
Who I am, who I'm not and who I wanna be
No way to know how long she will be next to me

Lost and insecure, you found me, you found me
Lying on the floor surround me, surround me
Why'd you have to wait? Where were you? Where were you?
Just a little late, you found me, you found me!

The early morning, the city breaks
And I've been calling for years and years and years and years
And you never left me no messages
You never sent me no letters
You got some kind of nerve taking all I want!

Lost and insecure, you found me, you found me
Lying on the floor, where were you? Where were you?

Lost and insecure, you found me, you found me
Lying on the floor surrounded, surrounded
Why'd you have to wait? Where were you? Where were you?
Just a little late, you found me, you found me.

Why'd you have to wait to find me, to find me?

_____________________________________________________________________________
Ifall den här delen är extremt dålig skriven så får ni godta min dåliga ursäkt om att jag skrev den här med bara 5 timmars sömn och det är sent nu! Tack för att ni fortsätter läsa, ni är underbara! X

Dance again, del 22

Jag gick in till studion där vi skulle spela in reklamfilmen. Så fort jag kom en möttes jag av vad som verkade vara en stylist, "Är du en av balett dansöserna?" Jag nickade och blev genast knuffad åt ett håll med stolar, speglar och dussintals produkter som jag inte hade någon aning om vad de var. "Vi har bråttom eftersom du är en av de sista här"

"Förlåt men jag trodde att vi inte skulle ha varit här innan nio och den är fortfarande bara åtta"

"Jag vet gumman men en sak ska du lära dig och det är att alltid vara i tid, vi har en krävande regissör" svarade hon med ett vänligt leende och började fixa med mitt hår. Mitt hår blev i en sträv bulle och sedan så började hon med min sminkning. Under tiden så småpratade hon vänligt med mig och berättade att vi skulle vara som skuggor, "Men vad har sminkningen med skuggor att göra?"

"Ni ska vara skuggor i början, sedan så sprejar man från parfymen och ni blir skarpare och skarpare, regissören vill att det ska visa hur parfymen framhäver alla lukter i den på ett smidigt sätt" 

"Det låter hur bra som helst!" Vi fortsatte småprata och så fort vi var klara så bytte jag om till de kläderna de hade tagit fram åt mig och sedan blev jag snabbt hänvisad till den delen av studion där vi skulle spela in på. Vi blev ställda bakom en tunn duk och fick snabbt gå igenom en kort dans med en koreograf. Den var simpel och det tog inte alls lång tid för någon av oss att lära oss den. Sedan så ropade regissören åt oss att börja och vi började gå igenom dansrutinen och satte den felfritt. "Bryt!" Vi log och slappnade av. "Nej! Slappna inte av och le inte! Det var helt fel! Gör om koreografin på en gång! Fixa kaffe!" Vi såg runt på varandra i ren och skär chock. Dansen var enkel och vi hade satt den, vad var fel med den? Dessutom var den vacker! Koreografen ifrågasatte honom inte, han bara kom tillbaka och började gå igenom en annan dansrutin med oss. Vi hade knappt hunnit igenom halva när regissören kom tillbaka med en kaffekopp, "Ni har två minuter kvar, allt ni gör är att slösa bort min dyrbara tid!" Jag börjar bli lite för irriterad på honom och när jag väl är det så kommer jag säga saker som antagligen kommer få mig sparkad så jag bet ihop och försökte verkligen att inte bli alltför irriterad.

     "Är vi redo att sätta igång eller ska ni gå mig på nerverna redan första dagen när jag måste stå ut med er i ytterligare två dagar?!" 

"Vi är redo!" ropade koreografen som jag hade lärt mig, hette Mats.

"Äntligen, men sätt igång vad väntar ni på?! Rulla kameran!" skrek han och kameramannen gjorde tecken åt oss att börja dansa. Vi började och ännu en gång satte vi den helt perfekt. "Äntligen! Mycket bättre, vi är klara för idag, kom tillbaka i morgon och våga komma en sekund för sent och du är sparkad vem du nu än är! Jag arbetar inte med slöfockar!" Med det så gick han upp från sin stol och lämnade studion. Jag bara gapade, varför lät alla honom att hålla på sådär och förolämpa alla? Vi bytte om och lämnade studion muttrandes. Eric stod utanför och när han fick syn på mitt ansiktsuttryck så byttes hans flin mot ett oroligt uttryck.

"Mår du bra?" frågade han så fort jag kom inom hörhåll. Jag nickade och satte mig i bilen utan ett ord. "Ett hej vore trevligt!" 

"Hej" muttrade jag och såg ut genom sidofönstret. 

"Okej, jag tänker inte köra innan du säger vad det är!"

"Låt mig inte börja, för jag är så irriterad och jag vill inte låta allting gå ut över dig så jag avråder dig från att fråga mig något mer" svarade jag utan att se på honom. 

"Ut med det!" uppmanade han och jag kunde inte hålla mig längre.

"Den regissören är så elak och krävande! 'Bryt, le inte, det var helt fel, hämta kaffe! Jag arbetar inte med slöfockar, kom försent och ni får sparken!'" skrek jag och viftade vilt med armarna medan jag imiterade hans röst, "Han förolämpar allt och alla ingen vågar säga emot och jag kan knappt hålla mig och jag hatar honom!!" Eric förvånade mig med att börja skratta. "Vad skrattar du åt?!"

"Jag har aldrig någonsin sett eller hört dig vara så irriterad och ärligt talat så är det roande" flinade han och försökte kväva ännu ett skrattanfall. Jag himlade med ögonen och öppnade bildörren för att gå ut. Han la sin hand på min arm. "Vart ska du?" 

"Gå hem"

"Åh men kom igen Maya, du måste erkänna att det är rätt kul!" Jag vände mig mot honom och kunde inte hålla mig för skratt längre. Han har rätt, jag brukar inte explodera så här ofta och att jag lät honom gå mig på nerverna och ta ut allting på Eric genom att skrika och härma honom måste ha sett roande ut. "Vart vill du åka innan jobbet?" Jag ryckte på axlarna.

"Det spelar ingen roll, förresten så är jag ledig från det jobbet i tre dagar nu eftersom vi aldrig är säkra på när vi ska vara klara från inspelningen"

"Vad säger du om att åka till vår strand? Det är varmt idag och det kommer regna resten av veckan så vad säger du om att passa på?" Jag nickade.

"Det låter bra!" Han startade bilen och jag lutade mig tillbaka i sätet, utmattad från den krävande inspelningen. Eric satte i en CD och jag kände igen Look After You av The Fray. Eric började sjunga med och jag blundade och koncentrerade mig på hans vackra röst. 

"If I don't say this now I will surely break
As I'm leaving the one I wanna take
Forgive the urgency but hurry up and wait
My heart has started to separate

Oh oh oh, oh oh oh, be my baby
Oh oh oh, oh oh
Oh oh oh, oh oh oh, be my baby
I'll look after you

There's no steady in love, so few come and don't go

Will you, won't you be the one I'll always know?

When I'm losing my control the city spins around

You're the only one who knows how to slow it down

Oh oh oh, oh oh oh, be my baby
Oh oh oh, oh oh
Oh oh oh, oh oh oh, be my baby
I'll look after you and I'll look after you

If ever there was a doubt
My love, she leans into me
This most assuredly counts
She says 'most assuredly'

Oh oh oh, oh oh oh, be my baby
I'll look after you, after you
Oh oh oh, oh oh oh, be my baby
Oh oh oh, oh oh

It's always have and never hold
You've begun to feel like home, yeah
What's mine is yours to leave or take
What's mine is yours to make your own

Oh oh oh, oh oh oh, be my baby
Oh oh oh, oh oh
Oh oh oh, oh oh oh, be my baby
Oh oh oh, oh oh

Oh oh oh, oh oh oh, be my baby
Oh oh oh, oh oh
Oh oh oh, oh oh oh, be my baby
Oh oh oh, oh oh" 

"Vet du hur vacker ni röst är?" frågade jag när låten var slut. Han rodnade lite. "Jag tycket verkligen att du ska satsa lite mer på musiken, du tänker inte dansa på ett tag igen så varför inte satsa på musiken då? Du har talang!" sa jag men han ryckte på axlarna.

"Jag får se, vi är snart framme" log han och jag glömde helt av min förra fråga som jag inte hade fått något ordentligt svar på, när jag började skymta stranden, vår strand.

Dance again, del 21

"Bra jobbat tjejer, och de fem som blev uttagna kommer få stanna en liten liten stund för att prata med mig!" Jag stannade och studsade på stället trots att jag var nästintill helt slut efter träningen. Jag ville prata om hela den här reklam grejen och samtidigt ville jag till Eric så snart som möjligt. De andra sa hej då och gick ut och vi fem stod kvar kring Sara och väntade ivrigt på det hon hade att säga.  Den här reklamen kan vara början till något stort! "Okej, de bad mig att informera er om att ni börjar inspelningen i morgon, reklamen kommer att handla om en parfym och det kommer ta cirka tre dagar att filma den om de har räknat rätt sedan så tar det ett tag att få ihop allting men inom en vecka är allting inspelat, ihop klippt och färdigt att premiär visas för första gången här på skolan för de andra eleverna! Jag e-postar er all information om vart ni ska vara och vilken tid, förvänta er det tills i kväll, så ni kommer inte komma hit till skolan på träningen de tre dagarna, bra jobbat och lycka till!" Med det så gick hon och lämnade oss åt att hoppa omkring och skrika. Okej, det kanske inte är så professionellt att bete sig så men det här är mitt första riktiga jobb som faktiskt har med dansen att göra! Vi gick ut från salen och jag skyndade mig in till omklädningsrummet för den vanliga rutinen.

Inom bara en halvtimme hade jag bytt om till en ljusblå klänning som gick till lite över knäna och hade volanger från midjan och ner. Med det hade jag ett par vita ballerina skor. Håret lät jag vara i bullen den var uppsatt i, jag bara förbättrade sminket och gick ut därifrån för att gå till Eric.
     Så fort jag var ute ur skolans byggnad satte jag i lurarna i öronen, satte på musik och gick hem till honom vilket bara tog mig runt sju minuter. Jag slog in portkoden jag hade fått dagen innan och gick in. När jag kom upp till hans dörr så tvekade jag i någon sekund innan jag knackade. Det tog inte lång tid innan dörren öppnades och jag möttes av en leende Eric, betydligt gladare än dagen innan. "Hej"
"Hej" svarade han och kysste mig. Jag gick in, tog av mig skorna och ställde ner väskan vid dörren eftersom jag inte orkade bära på den mer. Han tog min hand och ledde mig in till vardagsrummet. Lägenheten var lite mörkare idag och i vardagsrummet så var det en liten förändring från igår, på bordet var det dukat med mat och två ljus stod och brann på varsin sida om ett glasvas med röda rosor i. I bakrunden spelades lugn musik på väldigt låg volym. Maten var någon sorts lax. "Ungsbakad chililax med bulgursallad" sa han som om han precis hade läst mina tankar. Vi satte oss vid bordet.
"Du hade inte behövt göra allt det här!" utbrast jag när jag till slut hade lyckats ta in allt han hade gjort och hur mycket tid han hade lagt ner på det. Han log,
"Det här är ingenting, dessutom hjälpte Alex mig väldigt mycket, det är han som visade mig på det receptet så är det inte gott är det han vi skyller på!"
"Det ser jätte gott ut men smakar det inte lika gott ut så lovar jag att det är Alex som jag skyller på och inte dig" Han öppnade vinflaskan och hällde upp till mig och till sig själv, sedan så höjde han sitt glas och sa,
"Jag tycker vi borde skåla för oss som har kommit en väldigt lång bit på vägen från att snäsa av varandra och ogilla den andra till vart vi är idag och för en ny början" jag höjde mitt glas och klingade den mot hans.
"Det tycker jag låter jätte bra"

 Maten smakade himmelskt och jag kunde inte sluta ge honom komplimanger för den. Det måste vara bland det godaste jag har ätit. Förutom komplimanger och småprat om reklamen och allt som kunde tänkas hända både under och efter det så sa vi ingenting annat och jag nämnde inte gårdagen trots att det var frågor som jag ville ha svar på. Jag är rädd för att förstöra lugnet med de frågorna så jag beslöt mig för att behålla dem för mig själv och fråga gradvis senare.
     Vi åt upp och fortsatte småprata en stund till tills jag hör min absoluta favorit sång, Claire De Lune, jag går upp och höjer volymen lite och sedan står jag och stirrar på honom fram tills han förstår. "Du vill dansa eller hur?" Jag nickade. "Gör det då" svarade han roat.
"Med dig dummer!" Hans flin försvann och han skakade snabbt på huvudet.
"Nej, jag dansar inte!" Jag gick fram och tog hans hand i min.
"Snälla Eric! För min skull? Det är ändå bara vi två här och det skulle verkligen göra den här dagen perfekt, snälla?" Han suckade men gav med sig och reste sig upp.
"Bara tills den här sången är slut!" Jag nickade och han la en arm om min midja och den andra tog han min hand i, jag la den andra på hans axel och man kan inte säga att vi dansade riktigt, vi liksom bara gungade fram och tillbaka i en cirkel i en väldigt lugn takt men jag hade fått upp honom i alla fall och det nöjde jag mig med för tillfället.
     Det slutade med att han hade båda armarna om min midja och jag hade mina om hans axlar och lutade huvudet mot hans bröstkorg och vi bara gungade åt sidorna och slutade till och med med cirklarna och stod kvar så, sång efter sång. Han sa ingenting om det och jag var överlycklig över det faktumet. "Du är så otroligt vacker och envis vet du det?" mumlade han plötsligt och jag rodnade och gladdes åt att han inte kunde se mitt ansikte nu för jag är säker på att jag är lika röd som rosorna i vasen just nu.
"Det är du med" mumlade jag tillbaka och han kysste mig på hjässan.
"Hur har jag haft en sådan tur med att hitta en tjej som dig?" Jag svarade inte men jag visste faktiskt inte hur jag hade kunnat hitta en så perfekt kille som honom.

Dance Again, del 20

"Kan du komma hit i morgon efter din dans lektion?" frågade Eric när jag stod vid dörren, beredd på att gå.
"Väntar du inte på mig där?" Han skrattade roat en stund innan han svarade på min fråga.
"Jag som trodde att du inte gillade att ha mig där!" Jag flinade,
"Jag kan ha kommit in på andra tankegångar nu"Han log men skakade på huvudet.
"Nej, jag har lite saker att fixa men kan du komma hit direkt efteråt?" Jag nickade och han log och kysste mig, "Ses i morgon Maya" Jag nickade och gick ut. Jag hörde inte hans dörr stängas förrän jag var på sista trappsteget. Hela vägen till jobbet tänkte jag på allt Eric hade berättat och delat med sig av och när jag var framme så var jag tvungen att torka bort tårarna som hade trillat nerför mina kinder. Jag hade redan bestämt mig för att få honom att dansa igen, kanske inte nu på en gång men gradvis. Jag ska börja med det redan om fyra dagar!
   Planen hade redan tagit form i huvudet när jag gick in och hälsade på Johanna, jag lämnade min väska som vanligt och gick runt och hängde tillbaka saker på deras platser.

Eric
När Maya hade gått ringde jag Alex. Han svarade efter två signaler, "Tja!"
"Alex, jag berättade allt för henne" Jag satte mig ner i soffan med en djup suck.
"Jag kommer över så fort min anda lektion är slut, vi har bara en fem minuters paus och sedan trettio minuter till, jag kommer efter det!"
"Tack" svarade jag och la på. Det jag hade sagt till Maya var sant, jag vill gå vidare och med henne men så fort minnena forsade tillbaka så var jag redo att ge upp och bara stanna kvar i det här tillståndet där jag inte ens kan höra någon ropa hennes namn på stan utan att vända mig om trots att jag vet att det inte är hon. Tillståndet där jag kan stirra på ett kort i flera timmar, ett kort som jag har råkat hitta och efter det bara gråta en stund och därefter sitta helt känslokall och stirra in i en vägg i ytterligare en eller två timmar. Jag är trött på det, den här cirkeln är jobbig och jag är redo att avsluta den nu men är jag redo att släppa taget om tjejen som jag älskade i fem och ett halvt år? Är jag redo för att gå vidare med en som sakta men säkert har tagit en stor del av mitt liv? Jag la mig ner på soffan och stirrade upp i taket. Ja, jag skyller på mig själv för det som hände med Lovisa, det gör jag varje dag, det är mitt fel, hade jag varit här så hade inget av det hänt, hon hade fortfarande funnits här hos mig.

Knackningar hördes och sedan öppnades dörren. Den var olåst med mening eftersom han ska kunna ta sig in utan att jag behöver resa på mig. "Eric?" Jag svarade inte, orkade inte. Fotsteg hördes och snart gick Alex in i vardagsrummet. Han satte sig på fåtöljen och stirrade tyst på mig en stund innan han började prata, "Var det jobbigt?" Jag nickade. "Hur tog hon det?"
"Bättre än förväntat, hon grät under tiden men efteråt så tröstade hon mig bara och gick"
"Så det var inte så som du hade tänkt dig?" Jag skakade på huvudet, "Vad gjorde du sen då, gick hon bara?"
"Nej, hon läste brevet och sedan så brände jag upp det"
"Du gjorde vad sa du?!"
"Jag brände brevet, jag är redo att gå vidare nu Alex, jag vill gå vidare med Maya men jag vet inte hur och det tär på mig, jag har inte levt på ett annat sätt på två år, jag har inte ens tänkt tanken på att gå vidare innan Maya kom in i mitt liv och nu vet jag inte hur jag ska göra det" erkände jag och min blick lämnade aldrig det tråkiga vita taket. "Men jag bad henne att komma hit i morgon, jag har en liten plan på hur jag ska börja allt det här och starten på det hela var att bränna det där brevet"
"Jag är stolt över dig, äntligen går du vidare och slutar att skylla på dig själv" För första gången mötte jag hans blick och skakade snabbt på huvudet.
"Jag kommer alltid att skylla på mig själv, det är mitt fel, jag borde inte ha åkt"
"Nej, det var det inte och tids nog så kommer du inse det, upp med dig nu, ligger du kvar här så kommer du inte röra på dig igen förrän Maya kommer i morgon!"
"Jag orkar inte göra någonting"
"Du ska berätta om din plan för i morgon och är det någonting som behöver förberedas så hjälper jag dig med det, kom igen nu!" Till slut gav jag med mig och reste mig upp, han har rätt om att jag annars inte kommer röra på mig förrän i morgon.
"Vi ska handla"

Maya
"Ses i morgon Johanna!" Hon vinkade och vi gick åt skilda håll. Jag pluggade in lurarna i telefonen och lät en spel lista gå på shuffle medan jag väntade på bussen.
   Jag gick på, betalade och satte mig och vägrade låta tankarna att vandra fritt så jag höjde volymen på musiken lite till och började att försöka memorera all text.
   Jag gick den korta biten hem och började ångra att jag inte hade tagit en tjockare jacka eller en kofta i alla fall för nu började det bli kallare.  Jag skyndade på stegen och var snart inne i det aningen varmare trapphuset. Så fort jag öppnade dörren till vår lägenhet så hörde jag röster. Martina och någon mer som jag antog var Noah. Men vänta nu lite! Dem har ju gjort slut! Varför skrattar dem tillsammans då? Jag låste dörren efter mig och fortsatte in. Martina satt på soffan invirad i en pläd och kollade på en video av henne och Noah på datorn. Jag gick fram till henne och stängde ner skärmen. När jag hade lagt ner datorn på bordet så vände jag mig mot henne, "Martina, gör inte så mot dig själv!" Så gjorde hon varje gång hon hade gjort slut med någon, ända sedan vi var små.
"Men jag kan inte släppa honom, vi var ändå tillsammans i nästan ett helt år, hur kunde det ha blivit tråkigt så plötsligt för honom?" Jag himlade med ögonen, det verkar som om jag är den enda utan kärleksdrama i universumet. Jag satte mig ner bredvid henne.
"Han har gått vidare, jag tycker att du ska göra likadant! Han är inte värd din tid för att vara helt ärlig!" Hon nickade och torkade bort några tårar som hade trillat ner. "Vad säger du om att vi kör vår vanliga terapi med glass och drama filmer? Jag har också haft en krävande dag!" Hon nickade och gick upp för att hämta glassen, jag la in en Remember Me och så satte vi oss ner för att kolla. 

Dance again, del 19

Eric
"Jag vill berätta, så hon hette Lovisa..." jag kunde inte fortsätta på en gång. Bara att säga hennes namn sved.  Jag drog ett djupt andetag och fortsatte med den smärtsamma historien. "Vi var tillsammans i fem och ett halvt år, vi var bara sexton när det började men hon betydde allt för mig, hon var min värld" ännu en gång tog jag en kort paus. Det gjorde ont av att tänka på det.
"Eric du behöver inte fortsätta, det är okej" mumlade Maya och jag förstod att hon såg på mig hur jag knappt orkade stå upp längre. Jag skakade på huvudet och fortsatte,
"Hon var väldigt deprimerad, hade väldigt mycket familjeproblem, hennes pappa är en alkoholist och hennes mamma lämnade dem till slut bara för att hon inte orkade med hennes pappa. Lovisa lämnades kvar med honom. Hennes pappa brydde sig inte om henne, han drack och misshandlade henne, illa, det var ofta som hon sov över hos mig bara för att hon inte kunde stanna kvar, hon kände sig säker hos mig, precis som jag kände mig säker med henne, vi dansade tillsammans, det var vår passion, vi älskade det och hade dansat tillsammans sedan vi var små men vi la inte märke till varandra förrän vi båda var sexton" jag tog en paus och såg upp på Maya, hon hade tårar i ögonen. Jag ville inte ta av mig solglasögonen för jag hade också tårar i ögonen och jag vill helst inte att hon ska märka det så jag behöll dem på. "Sedan så blev det bättre med åren, vi flyttade båda två hit men bodde separat eftersom hennes pappa flyttade med henne, allting gick bra och han var på bättringsvägen, slutade med misshandeln för ett tag, kanske en månad och det såg hon som någonting otroligt stort, så hon försäkrade mig om att hennes depression är så gott som över och att hon är lyckligare än någonsin nu" Maya la huvudet på sned och såg på mig med en mer intensiv blick.
"Om allt blev bättre för henne, varför tog det slut då?" Jag suckade och fortsatte,
"Några kompisar föreslog att vi skulle resa, jag och dem, inga flickvänner, inga familjer, bara vi fyra men jag tvekade och ville inte lämna henne ensam här hemma, hon lovade att allting var bra och att jag inte kan vara fast i Sverige på grund utav henne, så en två veckors resa bokades och vi var glada och nöjda allihop" Ännu en gång var jag tvungen att ta en paus för att samla mig. Det här är jobbigare än vad jag hade förväntat mig att det skulle bli. Jag visste att jag skulle få berätta det här så småningom men jag trodde att jag hade varit mer beredd.
"Det räcker så om du inte orkar mer" sa hon och jag skakade ännu en gång på huvudet.
"Som sagt så bokades en två veckors resa och vi drog iväg, det går ungefär en och en halv vecka och allting är bra, jag ringer henne varje dag och hon försäkrar mig att allting är okej så jag tar det lugnt och slappnar av till slut, två, tre dagar kvar ungefär och jag får ett samtal av hennes fulla pappa och förstår ingenting av det han säger så jag ringer henne istället men hon svarar inte, jag skickar iväg ett par SMS men får inget svar och blir allt oroligare så jag bokar om min biljett och åker hem morgonen därpå. Redan på eftermiddagen är jag här men det är försent, hon är borta, Lovisa tog sitt liv samma dag som jag hade fått samtalet av hennes pappa" Där tog jag av mig solglasögonen för de var inte till någon nytta, tårarna strömmade ner för mina kinder och man kunde se dem oavsett. Maya drog in mig i en kram en stund och släppte sedan.
"Men allting var bra sa du ju, hon mådde bättre?" Jag var tyst en stund för att kunna samla mig,
"Det var det, men den andra veckan jag var borta så drack hennes pappa lika mycket igen och misshandeln fortsatte och blev värre än vad det var förut, nu hade hon inte mig att få tröst utav, jag hade gett henne en nyckel till min lägenhet och hon kom hit men bara för att lämna ett brev till mig sedan så...hon..." Där tog det stopp, jag kunde inte uttala de orden så jag hoppade helt enkelt över den delen och fortsatte, "Jag blev helt förkrossad, det var mitt fel, det är mitt fel, jag var borta när hon behövde mig som mest. Eftersom dansen kändes som vår grej så la jag av, jag kunde inte fortsätta utan henne, det gick bara inte, jag hittade hennes brev och skyllde på mig själv och hennes föräldrar, hennes pappa borde inte dricka, det gör han än för övrigt, och hennes mamma borde ha varit med henne eller tagit henne med sig, jag borde ha funnits här för henne så det var vårt fel, allting var vårt fel"
"Så du slutade dansa på grund utav det?" Jag nickade.
"Jag slutade dansa och låste in mig själv här, jag gjorde ingenting, bara låg i soffan i början så grät jag bara sedan så stirrade jag in i väggen, ignorerade alla samtal och SMS jag fick, struntade i allihop och vägrade öppna när någon kom, så var jag i ungefär två månader, kanske lite längre, jag kommer inte ihåg längre, allting var bara så mörkt på den tiden"
"Vad fick dig att gå ut till slut? Förlåt om jag pressar för mycket nu"
"Nej, det är lugnt, Alex krossade köksfönstret och hoppade in, hur vet jag inte ens idag men på något sätt så gjorde han det och jag reagerade knappt när jag låg här inne, jag trodde att någon bröt sig in men tänkte Äh skit samma, låt dem ta vad de vill, de kan till och med ta mitt liv om de så vill, men det var Alex och han kom bara in hit och började skrika åt mig, jag blev förbannad och ställde mig upp och skrek tillbaka, han fortsatte skrika och provocera mig fram tills att jag till slut slog till honom, då bröt jag ihop igen och jag fick senare veta att han hade gjort det där med flit för att få mig att reagera och ta ut min ilska och sorg, och det gjorde jag, jag tog ut allt över honom och råkade till och med slå hål i väggar och dörrar, jag slog, skrek och grät och det var bara hemskt, till slut så fick jag ur mig allt och efteråt var jag bara utmattad så han tvingade i mig en smörgås och efter det så somnade jag av ren utmattning. Två dagar senare tvingade han mig ta tag i mitt liv igen, duscha, byta om och gå ut för frisk luft, vid det laget så hade han själv betalat för fönstret och fått det reparerat" Jag stannade där en stund och lät henne ta in allt. Till slut sa jag, "Det borde varit jag som hade betalat både för det där fönstret och Alex, han räddade livet på mig" Vid det här laget grät Maya också. Jag drog in henne i en kram och vi stod där en lång stund utan att säga någonting.
   "Vill du läsa brevet?" Hon skakade snabbt på huvudet. "Kan du göra mig en tjänst och läsa den högt så att vi efteråt, eller jag, kan göra en sak och börja..., gå vidare?" Den här gången nickade hon. Jag vet inte varför jag gjorde det här men det kändes som om det behövdes.

Maya
Eric lämnade mig ensam i vardagsrummet och gick in till ett annat rum som jag antog var hans sovrum. Det gav mig en liten stund att samla mig och tänka igenom allt han hade berättat. Det var hemskt, tjejen han älskade lämnade honom, bara så där och nu skyllde han allt på sig själv. Jag är glad för att Alex bestämde sig för att ingripa till slut, hade han inte gjort det så hade jag och Eric aldrig träffats. Vem vet? Han kanske inte ens hade funnits längre. Jag måste erkänna att jag såg honom på ett helt annat sätt nu. Innan såg jag honom som kaxig, tuff och en som alltid måste få ha allting på sitt sätt. Kanske till och med lite kontrollerande ibland. Nu ser jag honom som den han egentligen är bakom det där hårda skalet, svag och trasig. Ensam.
   Eric kom in i rummet igen och räckte mig ett ihopvikt papper. Min hand skakade när jag tog emot den. Jag borde inte göra det här men vill han ha ett avslut så ska han få det! "Har du läst den förut?"
"Ja, så ofta att jag kan vartenda ord utantill, men nu vill jag släppa det här, nu har jag dig och visst kommer Lovisa alltid att ha en stor del i mitt liv och till och med en del utav mitt hjärta men nu vill jag i alla fall påbörja ett avslut" Jag vek upp pappret och ögonen tårades igen när jag började läsa,
"Eric, jag är så ledsen för det här! Snälla förlåt mig! Jag vet inte hur jag ska tacka dig för dessa underbara år med dig, tack så jätte mycket för att du gav mig en glädje som ingen annan hade kunnat ge mig, du har hjälpt mig så otroligt mycket och jag kan inte förklara hur tacksam jag är. Du gav mig den kärleken som alltid hade fattats och du fick mig att le och skratta när det var som jobbigast. Du fick mig att vilja stiga upp på morgnarna och fortsätta. Tack så jätte mycket och snälla förlåt mig! Känner jag dig rätt så kommer du anklaga dig själv för det här men gör det inte, du är anledningen till att jag orkade i några år till, men nu tar det slut för mig, här tar min resa slut och jag är nöjd med det livet jag har fått, speciellt de åren med dig, jag älskar dig, Lovisa"
"Jag hade tänkt fria när jag kom tillbaka" mumlade han och jag såg chockat upp på honom. "Jag vet att vi båda var unga men det vi hade var..., något som alla borde ha, kanske inte under samma omständigheter men ändå, det är något som jag tror att du och jag kommer ha, det har jag trott sedan första gången jag pratade med dig och det kanske var därför som jag var så...besatt, på att få dig, det är jag än" När han hade sagt det där så tog han pappret ifrån mig och gick in till köket. Jag följde efter honom och såg hur han la ner den i sinken och tog fram en tändsticka.
"Eric, vad håller du på med?"
"Går vidare" svarade han och tände eld på tändstickan. Han la den mot papprets kant och lät de båda brinna upp i sinken. Så lätt försvann det sista han hade fått utav henne, tjejen som en gång betydde allt för honom. Det luktade bränt och han gick och öppnade fönstret för att få ut lukten. Han vände sig mot mig och log svagt. "Jag kanske inte är redo att börja dansa än, kanske inte ens på några år, men jag är redo för att försöka börja om igen, men den här gången ska jag inte vara själv" Jag gick mot honom, ställde mig på tå och kysste honom.
"Nej, den här gången ska du inte vara själv" Jag la armarna mot honom och vi stod kvar så ett bra tag. Ingen av oss verkade vilja släppa taget om den andra eller göra något annat för stunden.
___________________________________________________________________________
Förlåt för att jag inte uppdaterade igår istället men skolan tar upp all min tid, jag kommer dock fortsätta att försöka uppdatera som vanligt trots det! Tack för att ni fortsätter läsa! x