Rewind • del 38

Till slut hade denne Marcus gått med på att prata med oss och idag var han lite klarare i huvudet än igår vilket skulle göra det enklare för oss att prata med honom. Vi skakade hand med honom, till och med Theo gjorde det innan han fick en målarbok och färgpennor, samma som han hade fått på flyget igår och satte sig ner vid bordet för att måla. "Hi Marcus, do you remember us? You thought my son was someone named Charlie." Han svarade inte på en gång. Bara stirrade ner på bordet ett tag och sedan såg han fram och tillbaka mellan mig och Eric innan han svarade.
"You said my son, shouldn't it be our son?" Frågade han och pekade på Eric. En fråga som jag verkligen inte hade förväntat mig.
"He isn't my son." svarade Eric vänligt.
"Oh." Med det så reste han sig upp och gick mot dörren för att sedan stanna upp med handen på handtaget och vände sig om. "You tell them everything Lorna, I can't do it."
"Are you sure that you want them to know?" Frågade flygvärdinnan.
"Yes, it's fine, I'm going to eat something." Så lämnade han rummet. Vi vände uppmärksamheten mot Lorna som satte sig tillrätta i sin stol innan hon sa någonting.
"Eleven years ago Marcus moved to Ibiza from the UK, I don't know where exactly though, he was retired and his wife had passed multiply years ago so he decided to just enjoy the years he had left, packed his things and moved." Hon tog en paus och frågade oss om vi ville ha någonting att dricka. Vi båda tackade ja till vatten och så gick hon upp och hämtade vatten till oss och sig själv och till Theos stora förtjusning, cola till honom. Vi tackade henne och hon satte sig ner för att fortsätta. "Six years ago he was supposed to pick up his daughter and her family from this airport, they came to visit him from the UK and enjoy their vacation here but they never showed up." Hon drack en klunk innan hon fortsatte. "Plane after plane arrived but they never did, when they were two hours late he started worrying and asked around for them. It turned out that another family was waiting for someone that was on the same plane so they waited together for another hour before Marcus had enough and decided to ask the staff."
"And what did they say? What had happened?" Nu försökte Eric inte dölja sin nyfikenhet längre.
"We couldn't get any signals from the plane and was working on it so we couldn't answer him just yet. We asked him about the family, who they were and their age. Turned out that he was really close with his daughter Jane that was in her late twenties, her husband Andy was in his early thirties and they had a son called Charlie that was around three years old that he was really attached to. That was the only family he had left." Hon drack ännu en klunk och jag kom på att jag inte hade rört mitt vatten än och drack lite för att inte verka otrevlig genom att ha fått henne att hämta glaset i onödan. "It turned out that the plane had crashed and his family didn't survive, a few did but not them. He refused to believe us at first, we tried to break the news as carefully as possible to him but he didn't believe a word, instead he started yelling at us, screaming that we were all liars that only wanted to joke around with him because he was a worried father and grandfather. It took two days of him being here, waiting before he started realizing that we were telling the truth." Hon skakade sorgset på huvudet. "He left the airport after having a meltdown but came back the next day and the day after that. Each day he waited for an hour, the same time that they were supposed to arrive before he gave up and left. All of us got used to having him around after a while. It was a normal everyday routine that he came for an hour and waited at the gate that you arrived to yesterday. Three years passed and he lost his mind, started imagining things and forgetting a lot. So he came back and told everyone that he was waiting for his daughters family to come. We didn't understand what was going on at first but when everything repeated itself from the day of the crash we understood that his mental health was bad, really bad. All because of the sorrow. Since then he've been living here, at this airport. We couldn't get him to go home so we've let him stay. He's got an apartment that's close by to which we take him three times a week to shower and change his clothes, he refuses to more than that even though he should get home more often."
"So he's basically living here?" Frågade jag.
"Yes and we've all gotten used to him so for us he's a part of our work day just as much as taking care of the passengers is. I'm the one that's mostly here to take care of him but when I have to fly somewhere someone else takes over. None of us have the heart to tell him that he can't be here everyday, we just can't, he's sick and old with no family left since he lost everyone."
"It's really nice of you to let him stay." Det var det verkligen, en annan flygplats hade tröttnat på honom och personalen hade väl antagligen satt in honom på något hem men här har de tagit hand om honom.
"Well, he's like our grandfather, I mean everyone that's working here and it's something you get used to after a while." Vi satt tysta en lång stund. Jag och Eric smälte allting vi hade fått veta och Lorna såg tankfullt ut genom fönstret innan hon bröt tystnaden. "I should probably go look for Marcus now." Vi nickade och reste oss upp.
"Thank you for taking your time to talk to us." Sa Eric och vi skakade hand med henne, packade ihop Theos saker och gick ut tillsammans med henne men kom inte längre än till utanför dörren innan vi mötte på Marcus som höll upp två små leksaksflygplan. Han gav den ena till Theo som tveksamt tog emot den och låtsades flyga runt med den han hade kvar i handen. Theo fattade vinken och snart sprang de runt i rummet vi precis hade suttit i och lekte med dem.
"Seems like he really likes your son but I guess you have something else to do so I'll talk to him."
"No it's okay." Jag kunde inte göra så mot Marcus och Theo hade kul med honom så det skadade väl inte. "We can be here for a while if it's okay with you." Hon nickade med ett stort leende.
"Of course it is, I haven't seen Marcus this happy since..., well since three years ago when he was convinced that they would get here soon." Så vi slog oss ner vid bordet igen och lät dem leka med varandra en stund. Eric flätade samman våra fingrar under bordet och jag lutade huvudet mot hans axel. Det var mycket mer i den mannens historia än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Rewind • del 37

Hela morgonen, förmiddagen och ända till klockan fyra på eftermiddagen hade spenderats vid hotellets pool. Theo som bara hade ett bandage på benet kunde hoppa och leka nästan som vanligt men han fick vara lite försiktig och jag höll ett ständigt öga på honom. Eric hade jobbat hela tiden och bara tagit en paus för frukost och lunch. Jag solade och badade tillsammans med Theo och när vi inte gjorde det så var det för att äta, dricka eller se hur det gick för Eric.
 Så fort han var klar gick han upp till hotell rummet och det dröjde inte länge förrän han var tillbaka, i badbyxor och solglasögon och hoppade i poolen. Jag låg och solade, alldeles för lat för att röra på mig men Theo gick upp och skyndade ner i vattnet till Eric som satt och väntade på honom vid trappan. Jag sträckte mig efter min Lemonad och tog girigt ett par klunkar. Så varmt hade jag verkligen inte trott att det skulle vara här. Visst var jag beredd på värme men det här var ju nästan löjligt varmt! Inte för att jag klagar, det är skönt att slippa undan kyla och regn för en gångs skull och Theo såg ut att njuta väldigt mycket.
     När jag satt där och såg Eric och Theo kasta en badboll mellan varandra så kom jag ihåg att Eric hade bjudit med oss hit som en hel veckas dejt för mig och honom. Jag hade sagt att den där middagen inte räknades som en dejt eftersom han inte hade sagt det och då bjöd han med oss hit. Jag reste mig upp för att hoppa ner i vattnet med dem. Den här värmen började bli outhärdlig.

Vid fem tiden duschade vi allihop och åkte precis som Eric hade lovat föregående dag, tillbaka till flygplatsen för att ta reda på mer om mannen från igår. Jag hade tänkt på honom hela dagen och nu skulle jag förhoppningsvis få mina svar och nyfikenheten skulle äntligen släppa. "Är det här verkligen nödvändigt? Han är gammal och förvirrad." Vi satt nu i taxin och Eric vände sig halvt om i framsätet för att kunna se på mig. 

"Om jag inte får reda på vad det där var om så kommer jag inte kunna släppa det, någonsin."

"Så du har tvångstankar om att du måste få reda på saker för att kunna släppa dem från den stunden du har fått reda på att det är någonting?"

"Jag skulle inte kalla det tvångstankar.., bara nyfikenhet." 

"Det är definitivt tvångstankar!"

"Nej, nyfikenhet, så har jag alltid varit!" 

"Okej, vad som än får dig att må bättre," retades han.

"Jag är seriös, det är bara ren och skär nyfikenhet!"

"Visst visst, vi säger så!" Jag suckade högljutt och han skrattade. Theo hade somnat lutandes mot min axel. Efter en hel dags hopp och lek så var han helt utmattad. 

Vi kom fram till flygplatsen, betalade chauffören, väckte Theo och gick ur bilen. Det tog ett bra tag att hitta vilken gate vi hade kommit ut ifrån igår och sedan ingången till den men till slut så kom vi rätt. Allt vi behövde göra var att hitta någon flygvärdinna eller en annan arbetare som kunde hjälpa oss vilket var lättare sagt än gjort då alla antingen sprang fram och tillbaka eller hade långa köer till sig. "Det här är hopplöst, ingen kommer kunna eller hinna hjälpa oss." Muttrade jag, besviken över att jag nu inte kommer få några svar alls.

"Om du nu verkligen måste få reda på det så ska vi se till att du gör det, så lätt ger vi inte upp dessutom så har vi precis kommit." 

     Vi gick runt på flygplatsen ett bra tag innan jag fick syn på flygvärdinnan som hade tagit hand om honom igår. Jag sa det till Eric och vi skyndade fram till henne. "Excuse me ma'am." Hon stannade och vände sig om.

"Yes?" 

"Do remember us from yesterday? An old man named Marcus, I think, was talking to us and you came and took him away?" Hon tänkte efter en stund och nickade till slut.

"Oh yeah, right! I'm sorry he disturbed you."

"No no, it's okay, we actually came back because of it."

"Oh really? How can I help you?"

"We'd really like to know what happened to him. You said that they were six years late. Who are they and is he always around here."

"I don't know how much I can tell you because of secrecy."

"Well, can we talk to him then?" Hon tvekade en stund men till slut så sa hon;

"I can ask him but I don't promise anything, somedays he's confused and somedays in the right state of mind so I can't promise you that he'll be alert either." Eric försäkrade henne om att vi bara var glada över att hon hjälpte oss det minsta lilla och jag kunde höra nyfikenhet i hans röst. Fastän han inte vill erkänna det så är han själv nyfiken på vem den där mannen är och vad hans historia är.

Rewind • del 36

"Ladies and gentleman, we've arrived to Ibiza thank you for flying with..." Jag skakade om Theo lite lätt och han satte sig upp med ett ryck.
"Vi är framme Theo." Han såg sig förvirrat omkring en stund och kollade sedan ut genom fönstret.
"Mamma vi åker ner!" Utropade han förskräckt.
"Det är bara för att vi är framme och ska landa nu, vill du ha tugummi nu så att du tuggar och inte får lock för öronen?" Han nickade och jag gav honom ett och ett till Eric som satt över gången och tog själv en. Jag kan verkligen inte förstå att vi är här! Det här är min och Theos första semester utomlands, tillsammans alltså, själv hade jag åkt på många resor tillsammans med familjen men de hade alltid slutat i en katastrof. Vi fick alltid några underbara dagar och sedan började gnället och allt tjafsande. Det var hemskt och någonting som jag hoppas att vi undviker den här gången!

Lampan om att ha bältet på, slocknade och jag tog bort mitt och hjälpte sedan Theo med hans. Han hade varit vettskrämd under hela landningen och höll ett krampaktigt tag om min hand hela tiden och nu var han fortfarande lite skakig. "Det är okej, vi har landat, det är ingen fara planet står still nu."
"Ska vi gå av nu mamma?"
"Ja det ska vi, håll mig i handen hela tiden nu så att jag inte tappar bort dig är du snäll!" Han nickade och bättrade sitt grepp om min hand. Vi gick ut i mittengången och tog ner vårt handbagage från kabinen ovanför oss och sedan var det bara att vänta på att kön skulle börja röra sig utåt vilket som vanligt tog tid.
     Snart kom vi ut från planet och en buss körde oss till terminalen. Därefter kom den tråkiga väntedelen som visade sig inte bli så tråkig trots allt. Vi ställde oss där väskorna skulle rulla ut på banden och plötsligt så står det en gammal man bredvid oss som sätter handen på Theos axel och ser ner på honom. Både jag och Theo blir vettskrämda och Eric verkar inte riktigt veta vad han ska göra. Mannen ser otroligt gammal ut, vi kan ju inte bara skälla ut honom och Erics muskler är inte till någon nytta här vilket verkar göra honom lite obekväm. "Can we help you with anything sir?" Frågar jag till slut för någon måste få ur sig någonting.
"Is this Charlie?" Frågar han och fortsätter att se på Theo.
"No, sorry."
"Are you sure?" Stackaren måste ha misstagit sig.
"Yes I'm sure, I'm sorry you've mistaken my son for someone else I'm afraid."
"Vem är det mamma?"
"Låt mamma prata med mannen, han trodde att han kände igen dig." Hörde jag Eric förklara men mitt fokus var på den stackars mannen framför mig som skakade sorgset på huvudet.
"They said they would come."
"Maybe their flight is late?" Försökte jag för jag har ingen aning om vad jag ska säga längre.
"Six years late." En flygvärdinna dök upp bredvid mannen och la armarna varsamt om honom. "I'm sorry for the interruption madame." Jag bara nickade och försäkrade henne om att det inte är någon fara. "Let's go get something to drink Marcus, doesn't that sound good?" Med det så ledde hon mannen därifrån som vände sig om ett antal gånger och mumlade något om en Charlie.
"Stackare, jag undrar vad hon menade med sex år försenade?" Jag vände mig om mot Eric som hade fått syn på en min och Theos väska. Så vi sa ingenting mer tills båda väskorna var med oss och vi gick mot utgången för att möta vår taxichaufför som skulle ta oss till hotellet. Trots att jag var extremt trött och inte kunde vänta till att få sova så kunde jag bara inte gå härifrån och stannade upp. "Eric?" Han vände sig om och Theo såg nyfiket på mig. "Vi kan inte gå härifrån nu."
"Varför inte? Har du tappat bort något?"
"Nej, jag vill veta mer om den där mannen, Marcus."
"Elsa, mannen är gammal och förvirrad, hans barnbarn kanske skulle hit eller något men inte kunde eller så har han helt enkelt glömt bort att de någonsin var här, kom nu, dem har ju tagit hand om honom."
"Det är just det! Varför skulle en flygvärdinna veta vem han är om det var tydligt att han inte hade rest någonstans?"
"Hur kan du vara så säker på det?"
"Han hade ingen väska och höll inte i någonting alls!"
"Dem kanske inte hade kommit än."
"Nej, jag vill verkligen veta det här!"
"Jag är dödstrött och det är du och Theo med, kan vi inte bara åka till hotellet nu?" Jag korsade armarna och Eric såg upp i taket och gav ifrån sig ett utdraget suck. "Okej, vi gör så här, vi vilar idag och i morgon ska jag jobba tills fyra tiden, efter det kommer vi hit och frågar personalen, låter det bra?" Jag ville få reda på allting nu men det verkar som om min nyfikenhet får vänta.
"Okej då." Jag tog Theos hand i min och så följde vi efter Eric som körde vagnen med väskorna på för att möta chauffören.
____________________________________________________________
AN: Jag har aldrig varit Ibiza och har ingen aning om hur det ser ut där och därför skriver jag det här helt utifrån bilder och sådant, alltså om jag skriver något som inte stämmer så hata mig inte, haha. Tack för att ni fortsätter läsa! x

Rewind • del 35

Elsa
"Får vi vara här helt ensamma?!" Frågade Theo upprymt. Han hoppade nu som en expert på dem kryckorna och i morgon skulle vi tillbaka till sjukhuset för att se hur benet har blivit.
"Hela planen är till oss!" Svarade Eric och Theo suckade nöjt. Vi satte oss ner mitt på planen och jag la ner picknick korgen. Vi hade struntat i filten och bestämt oss för att det är mysigare att sitta på gräset. Det dröjde bara några sekunder innan både Theo och Eric var på benen igen och höll på att balansera bollen på huvudet och jag vet inte vad resten var men det såg bra ut.

Medan jag satt där och såg dem spela och och skoja så kunde inte jag låta bli att knäppa några bilder. Varför kunde inte Johan vara så? På något sätt är jag ändå glad för att han visade sig vara en skitstövel då och inte senare när Theo var född eller äldre. Då hade han haft minnen av sin pappa och de hade inte varit några bra minnen. Nu med Eric så kanske han ändå på något sätt kan få sina egna bra minnen. Visst flippade Eric ut när han nästan blev kallad för pappa och jag kräver inte att han ska vara en mot hans vilja heller men han är i alla fall en bra förebild. Eric tog det försiktigt så att Theo inte skulle behöva springa runt för mycket men det stoppade inte min son då han han hoppade omkring och försökte göra alla möjliga galna saker.
"Var försiktig Theo!" Tänk om han ramlar och skadar benet ännu mer? Då kommer ju vår semester bli en liten mardröm för honom eftersom han inte kommer kunna bada och leka ordentligt.

"Det kanske är dags för en liten paus nu eller vad säger du?" Eric sköt in bollen i ett av målen och han och Theo kom till mitten igen och slog sig ner. Theo satte sig i mitt knä så Eric fick ta upp maten. Medan han tog upp varsin matlåda med sallad och mackor, vattenflaskor och saft så kunde jag inte låta bli att fråga.
"Spelade du fotboll förut?"
"Ja, när jag var runt sju år började jag och slutade inte förrän jag flyttade hit men innan jag började spela i ett lag så höll jag på med det hela tiden hemma och försökte imitera det jag såg på matcherna på TV." Jag log lite åt bilden av en liten Eric  som såg något på TV och sprang ut i trädgården med en boll för att se om han skulle klara av det.
"Om du spelade så länge så måste det ha betytt mycket för dig."
"Jag har alltid haft lite...temperaments problem om man säger så och när jag spelade så fick jag ta ut det där och då, jag behövde inte hålla ilskan inne och samtidigt använde jag den till något bra." Vi började äta och verkade ha släppt ämnet tills han la till; "jag tränade fem gånger i veckan, som en galning men det var det värt eftersom det höll mig i form och jag blev helt okej på det ändå."
"Jag fick inte se speciellt mycket nu men det jag såg var så mycket mer än helt okej," svarade jag med en betoning på de två sista orden.
"Tack."
"Mamma, när jag blir stor ska jag bli världens bästa fotbollspelare!"
"Jag trodde du ville bli en superhjälte?"
"Båda, superhjälte i smyg som Superman eller Batman eller kanske Spiderman men fotbollsspelare annars."
"Det låter som en bra plan, du kommer bli världens bästa fotbollsspelare och superhjälte!" Det blixtrade till och jag såg upp på Eric som hade tagit en bild av oss.
"Som ett litet minne," log han och vi åt upp resten utav maten under tystnad.

"Nu måste du också vara med!" Jag la ner det sista i korgen och skakade på huvudet. "Jo du, det är inte bara jag och Theo som ska spela, upp och hoppa och sluta vara så lat!"
"Det kommer sluta med att jag antingen skadar mig själv eller någon annan, sport är inte min grej."
"Och att tjata är inte min grej men se på mig, jag gör det ändå, upp med dig!" Ännu en gång skakade jag på huvudet. "Theo, vill inte du att din mamma ska vara med?"
"Jo mamma, upp!"
"Okej att dra in honom till din fördel är ju för lågt," muttrade jag när jag ställde mig upp men Eric log nöjt och gjorde en high five med Theo.

Det slutade med att jag hade rätt då jag råkade sparka bollen på Erics huvud en gång, springa ut ur mål när Theo skulle skjuta och gå in i stolpen samtidigt, råka snubbla och ramla på Eric som tog emot mig och skjuta bollen åt fel håll så att Theo fick den på axeln och trots att sparken inte var hård så fick jag väldigt dåligt samvete. Sedan så snubblade jag ytterligare två gånger och ramlade en utav gångerna med ansiktet före. När jag till slut blev sur och sparkade till bollen stenhårt mot målet så träffade den stolpen och for tillbaka mot mig för att träffa mig i bakhuvudet medan jag gick tillbaka till Eric och Theo. Vid det här laget var båda dubbelvikta av skratt åt mina missöden.
     "Du hade rätt, sport är inte din grej så snälla gör universum en tjänst och håll dig borta från bollar," skrattade Eric och torkade bort tårarna som hade trillat ner av skrattet. Theo fnissade och pekade på mig.
"Mamma du kommer inte bli världens bästa fotbollsspelare." Nu kunde jag inte heller hålla mig för skratt längre för ärligt talat så tror jag inte jag någonsin har skadat mig själv och andra så många gånger på en kvart någonsin förut.  

Rewind • del 34

Med tanke på att det alltid var han som kom förbi och bad om ursäkt när vi hade tjafsat så kändes det som om det var på tiden att jag gjorde något åt det här. Det enda som hindrade mig från att gå över till honom här och nu är att han alltid har de perfekta ursäkten men jag kan inte komma på ett enda vettigt ord. Allt han säger låter så vackert och jag har ingen aning om hur han gör det. Theo sitter i sitt rum och bygger med Lego och jag reser mig upp med bestämda steg för att gå över till Eric. "Theo, jag ska bara till Eric en liten stund, gå bara över till honom om det är något okej?"
"Ja mamma!" När jag är vid dörren så kommer han hoppandes ut till sin dörr. "Jag vill följa med!" Jag väntar tålmodigt medan han hoppar till dörren med en Batman actionfigur under armen.

Eric
Jag ska precis trycka på den gröna knappen men ångrar mig och flyttar bort fingret. Hon är inte värd min tid. Ändå kan jag inte sluta tänka på att Elsa kan ha rätt, tänk om det har hänt något? Tänk om det är någonting som händer just nu som hon verkligen behöver hjälp med? Samtidigt så har hon ju klarat sig fint utan mig så här länge så varför inte fortsätta göra det ett tag till?
     Ännu en gång höll jag på att klicka för att ringa upp men då knackade det på dörren och jag välkomnade distraktionen med att genast lägga ifrån mig telefonen och gå för att öppna. Jag möttes av en glad Theo och en orolig Elsa. "Hej, kom in." Jag flyttade genast på mig och Theo hoppade in och satte sig i vardagsrummet. När dörren var stängd gick jag och Elsa in på mitt rum.
"Eric?" Innan jag ens hann stänga dörren om oss hördes Theos röst och jag gick till vardagsrummet.
"Ja?"
"Får jag sätta på TVn?" Jag nickade och hjälpte honom med det.
"Tack pap- uhm...Eric, tack Eric!" Höll han på att kalla mig för pappa? Jag sa inte ett ord mer utan gick snabbt in till mitt rum igen och stängde dörren.
"Theo höll på att kalla mig för pappa!" Elsa gapade bara. "Elsa, han höll på att kalla mig för pappa!" Jag höll på att flippa ur totalt och hon bara satt där på sängen med korslagda ben och gapade. "Han höll på att ka-"
"Ja hörde!" Avbröt hon. "Förlåt, jag ska prata med honom."
"Du vet att jag gillar honom verkligen och ja jag har väl spenderat mer tid med honom än någon annan man och dessutom kommit närmare er än någon annan men jag är inte redo för att vara pappa! Det är jag verkligen inte! Inte ens styvpappa, låtsas pappa, plastpappa eller vad du nu vill kalla det!"
"Jag vet, jag vet, jag ska prata med honom så fort vi går hem, förlåt!"
"Snälla gör det, men inte så att du får det att låta som om jag inte bryr mig om honom för det gör jag! Jag är bara inte redo för sådant ansvar!"
"Okej men vi måste prata om det som hände förut, det är därför jag är här." Jag nickade och uppmuntrade henne till att fortsätta. "Förlåt, jag borde inte ha lagt mig i om du ska ringa upp eller inte men jag ville bara tala om för dig att jag ringde och det löste väldigt mycket och nej jag vet inte om det kommer att hjälpa dig också men man kan ju alltid hoppas! Jag menar inte att du ska ringa upp mot din vilja och jag ville inte låta så beordrande så förlåt, ring upp om du vill, när du vill. Jag ska inte lägga mig i det där mer."
"Jag höll på att ringa när ni kom, eller jag försökte i alla fall." Erkände jag och la mig ner på rygg. Hon började dra fingrarna genom mitt hår, jag älskade när hon gjorde det. Det lugnade ner mig på något sätt. Inte när någon annan gjorde det utan bara när det var hon.
"Vill du ringa?"
"Jag vet inte."
"Saknar du henne?"
"Självklart!"
"Är du fortfarande arg för det hon gjorde?"
"Ja." Hon suckade.
"Det din mamma gjorde var inte rätt så jag tänker inte försvara det okej?"
"Okej?" Svarade jag, osäker på vart hon ville komma med det här.
"Men om det här hade hänt mig och Theo, inte för att jag någonsin skulle bete mig likadant men om det hade hänt så hade jag, som mamma, gjort allt jag kan för att höra av min son, se hur han har det, hur han mår, vad som pågår i hans liv och varje dag hade känts plågsam eftersom jag inte kunde vara vid hans sida. Det var så jag resonerade när jag ringde mina föräldrar. Jag menar, bara när Theo är på dagis och jag på jobbet så kommer jag på mig själv med att sitta där, sakna honom och oroa mig för honom." Det hon sa lät vettigt och som mamma så borde hon veta mer än någon annan hur det var.
"Okej, jag ska ringa. Det betyder inte att jag förlåter henne men jag ska ringa bara för att höra vad det är och om hon eller mina syskon behöver något." Jag belönades med ett stort leende från Elsa.
"Jag vet att det är svårt för dig så tack!"
"I morgon vill jag ta med dig och Theo till en fotbollsplan, han kan inte springa omkring jag vet så du behöver inte protestera men jag har bokat den sedan länge och vi kan bara köra några trix och ha en picknick där eller något, inget stort."
"Åh, det låter kul men har du bokat den? Hur mycket kostade det egentligen?"
"Modelljobb kommer alltid med fördelar." Hon verkade ha fått svar på sina frågor där och lutade sig ner mot mig, kysste mig och satte sig upp igen för att fortsätta dra sina små fingrar genom mitt hår. 

Rewind • del 33

Dagarna rullade på och Theo blev bättre och bättre för varje dag. Plåstret försvann från hans panna och ärret syntes knappt eftersom hans hår var över det. Han såg friskade ut för varje dag som gick och benet blev bättre och bättre. Om två dagar skulle han få bort gipset och bara ha en bandagestrumpa eller skena beroende på hur benet ser ut. Vi planerade resan och hade bokat både flygbiljetter och hotell. Eric hade redan varit där en gång så han hade gjort en lista på saker vi måste göra och se. Så som dykning, bergsklättring, som jag var lite emot och shopping vilket jag helt och hållet höll med om. Jag hade sparat en hel del pengar till den resan och Theo såg fram emot att få bada och leka på stranden. Hotellet hade en pool och stranden var inte långt ifrån så han var nöjd med det. På något sätt hade han tjatat till sig att få ta med sig sin Spiderman dräkt. När jag hade sagt ett strikt nej så hade han gått till Eric och tjatat och gnällt tills Eric hade övertalat mig. Dem två är verkligen någonting alldeles extra.
      "Någon hemma?" Jag hoppade till och såg upp från tidningen jag höll i men inte läste.
"Åh, hej Eric!"
"Tja, du? Vi måste prata." Han drog ut stolen mittemot min och satte sig. Jag skulle precis svara men han höll upp ett finger och stoppade mig. "Vi har spenderat nästan all vår tid tillsammans och jag vet att hela det här inte var meningen men nu sitter vi här och jag tycker att det är dags att vi definierar vad vi är för något för varje gång någon frågar mig så ställs jag mot väggen och vet inte riktigt vad jag ska svara eftersom vi inte riktigt har bestämt oss och nu borde det verkligen vara dags för det!" Andades han ens? När han drog två djupa andetag så fick jag mitt svar. "Elsa Johnson, jag skulle mer är gärna ha den äran att definiera dig som flickvän." Jag tappade hakan. Bokstavligt talat tappade hakan. "Du får säga nej, det är okej." Mumlade han efter ett tag och då insåg jag att jag måste svara.
"Bara om jag får den äran att definiera dig som pojkvän." Hans min var obetalbar. Leendet som följde var mitt absoluta favoritleende. Det där stora där han visade upp hans perfekta tänder och ögonen rynkades till lite. Det där absoluta perfekta leendet. Jag log stort jag med men mitt leende var inte ens en tredjedel så perfekt som hans.
"Mamma, jag vill ha saft!"Ropade Theo in från vardagsrummet och jag bröt ögonkontakten med Eric för att resa mig upp och titta till min lilla son.
"Vad är det magiska ordet Theo?"
"Snälla?" Jag tog ut en Capri-Sonne ur kylen och gav den till honom. Hans favorit med apelsinsmak.
      När jag kom in i köket igen och slog mig ner så såg jag att Erics leende hade försvunnit och ersatts med en rynkad panna. "Vad är det?"
"Ingenting."
"Eric.., det är visst någonting, jag ser det på dig!"
"Det är bara min mamma som SMSade mig precis och bad mig ringa henne så snart som möjligt."
"Du borde verkligen göra det vet du."
"Vad?"
"Ringa henne, jag pratade med mina föräldrar och det gick ju bra."
"Elsa, den kvinnan gjorde narr av min karriär, hon förstörde mitt liv, hon var en av dem som gick bakom ryggen på mig!"
"Är det inte dags att prata ut om det Eric?"
"Lyssna nu, jag pratar inte ut med henne om någonting!"
"Nej, du borde lyssna på mig, jag tog steget och pratade med mina föräldrar och det visade sig vara ett bra val, vi löste en del och visst har vi mycket kvar att jobba på men det löser vi i framtiden, tillsammans." Jag såg på honom att han blev allt mer irriterad men det här var ett viktigt ämne som vi förr eller senare var tvungna att prata om och kunde inte undvika för all framtid!
"Du har en son, deras barnbarn, de måste lösa saker med dig för eller senare. Jag är inte i samma situation som dig! Hade jag lyckats uppnå mitt mål med att bli en berömd sångare så hade jag kunnat slänga det i ansiktet på henne och lösa saker men det kan jag inte!"
"Du gav ju det aldrig en andra chans!"
"Det är en bransch som inte ger dig en andra chans, inte tvärtom, det är inget läraryrke precis!"
"Så att vara lärare är inte bra nog?"
"Det sa jag aldrig!"
"Det lät så i mina öron!"
"Men det menade jag inte, i vilket fall som helst så ska jag inte prata med henne!"
"Det kanske har hänt något, Eric om det har det så kommer du ångra att du aldrig ringde upp!"
"Hon klarar sig."
"Det är din mamma!"
"Som gick bakom ryggen på mig med alla andra!"
"Eric!"
"Slutdiskuterat!" Röt han och gick upp. Det dröjde inte längre innan jag hörde dörren slå igen och suckade. Varför tjafsade vi alltid så här?

Rewind • del 32

"Någon ser lite ledsen ut, vad är det?" Frågade Eric och drog handen genom håret medan vi gick mot bilen med Theo hoppandes några steg framför oss. Jag höll en vaksam blick över honom men lät honom hoppa i förväg ändå. Hela morgonen hade han hoppat runt omkring på dem där kryckorna för att lära sig och nu verkade han äntligen ha fått ett grepp om det. "Hallå?"
"Oj förlåt, nej det är ingenting, jag är bara lite trött."
"Säkert?" Jag nickade. Han petade till mig i sidan och jag hoppade till med ett litet skrik som fick Theo att stanna och vända sig om.
"Vad är det mamma?"
"Eric kittlade mig bara." Oron försvann från hans ansikte och jag skymtade ett leende innan han vände sig ifrån oss igen.
"Är du kittlig?"
"Va? Nej absolut inte!" Ljög jag och hoppades på att han skulle släppa det där men självklart så gjorde han inte det utan petade till mig igen och fick ifrån mig ännu ett skrik i respons. "Okej kanske lite."

Som han hade lovat åkte vi till dagiset först och hämtade min bil. Theo ville åka hem med Eric och han verkade inte ha något emot det så jag åkte själv i min. Det kändes som en lättnad att ha tillbaka min bil och veta att jag inte behöver förlita mig på någon längre.
     Vi kom hem och både jag och Theo kollapsade ner i vår soffa. Eric hade gått hem till sig för han skulle bara vila, byta om och åka för att träna. Han verkade aldrig ta en paus och verkade inte heller ha något emot det. När vi satt där i soffan så kom jag på den galnaste iden någonsin. Jag borde verkligen inte göra det här men med tanke på hur de reagerade på mitt samtal så borde det vara okej. Jag kanske ska be om deras Skype. Men med en blick på Theo så ångrade jag mig. Han hade fortfarande ett stort plåster på pannan och jag ville inte att de skulle tycka att jag var ansvarslös på något sätt. Så därför valde jag att hålla det till ett vanligt samtal. Om de nu valde att svara. "Theo?"
"Ja?"
"Vill du prata med mormor, morfar och morbror?" Han såg upp på mig med uppspärrade ögon och ett stort leende på läpparna.
"Kan jag det?!"
"Om du vill så kan vi försöka ringa dem och prata med dem på telefon."
"Ja mamma snälla!"
"Okej då men kan du vara snäll och låta bli att nämna att du blev påkörd?"
"Hur då?"
"Säg inte att du har brutit ett ben eller har ett plåster på pannan okej?" Han nickade.
"Jag mår bra, så säger jag." Jag nickade och tog upp min telefon från bordet. Jag var noga med att klicka in dolt nummer och ringde sedan upp dem och la på högtalare. Några signaler nådde fram och Theo satt på helspänn, precis som mig, bredvid.
"Jens här."
"Hej pappa." Theo skulle precis hälsa men jag höll upp ett finger och han sa ingenting.
"Elsa? Hur mår du?"
"Bra, hur är det med dig."
"Det rullar på."
"Är det bara du hemma?"
"Nej din mamma och bror är här och just nu sitter de och blänger på mig för att jag ska sätta på högtalaren."
"Gör det för jag har någon här som vill prata med er."
"En sekund bara." Vi väntade och man hörde viskningar och brus från andra sidan förrän pappas röst hördes igen. "Så där, vem är det som vill prata med oss?" Jag log uppmuntrande mot Theo och han såg lika nervös ut som jag kände mig.
"Hej morfar."
"Theo?"
"Hej mormor och morbror."
"Theo! Hur mår du? Oj vad stor du låter."
"Jag mår bra och jag är fyra år." Ett gemensamt 'aw' hördes och snart hördes mammas snyftningar.
"Kan inte ni komma och hälsa på nu Elsa?"
"Snart kanske, vi är lite upptagna ett tag fram nu."
"Bara en helg?"
"Jag har fortfarande inte fått min semester," ljög jag, "och så fort jag jag får det så ska jag och Theo resa."
"Med Eric!" La han till och nu var det jag som spärrade upp mina ögon och nu visste jag inte vad jag skulle ta mig till längre.
"Eric? Vem är Eric?"
"Uhm...en vän."
"Och vår granne!" La han till. "Han är super snäll och jätte stark som Batman och jag har fått träna med honom på riktigt så jag är snart lika stark!"
"Oj vad kul det låter Theo!" Svarade min bror. "Elsa är han bara en vän eller är det något mer?"
"Nej Max, bara en vän." Ännu en lögn men jag visste själv inte vad vi var så det var väl bara en halv lögn antar jag.
"Om du säger det så. Kan inte vi Skypa eller något?"
"Uhm..," panik, "Jag har inget konto och hinner inte fixa ett nu, vi har lite att göra."
"Åh okej." Besvikelsen var tydlig i hans röst och jag kunde inte låta bli att få dåligt samvete.
"Men snart kanske."
"Okej, jag måste till jobbet nu men snälla ring igen Elsa, okej? Ring snart igen och låt det inte dröja så länge!"
"Jag ska försöka och vi måste ändå gå nu, men vi hörs snart igen." Ett gemensamt 'hej då' och 'hör av dig snart' hördes och Theo sa hej då han med innan vi la på. Det gick bättre än förväntat.
"Kan vi ringa pappa nu?" Eller inte.
"Inte idag Theo, kanske någon annan gång." Han såg verkligen besviken ut men nöjde sig till slut med de släktingar som han hade pratat med för första gången. Ännu en gång fick jag dåligt samvete över att min son inte fick vara med sin pappa precis som alla andra barn men med tanke på att hans pappa var ifrån vettet enligt mig och mina erfarenheter så skyddade jag honom bara.
_________________________________________________________________
AN: Så där, lyckades få ihop en tidsinställd del så att ni inte får vänta för länge med tanke på att jag är bortrest. Som sagt så skriver jag igen när jag har kommit hem.  Tack för att ni fortsätter klicka er in här för att läsa. X

Rewind • del 31

Elsa
Runt tolv tiden kom Eric tillbaka och vi följde med honom ner till hans bil, han var fast besluten över att själv köra oss dit och det hade jag inget emot. Dessutom stod min bil fortfarande utanför Theos dagis och jag påminde mig själv om att jag måste dit och hämta dem. "Du var lätt att övertala idag." Sa han när vi öppnade lägenhetshusets dörr och gick ut.
"Jag har fortfarande inte hämtat min bil så det är ingenting att tjafsa om precis." Eric hade burit ner Theo för trapporna men nu ville han försöka hoppa på sina små kryckor och jag höll stenkoll på honom, rädd för att han skulle ramla och slå i sig.
"Vi hämtar den på vägen hem." Lovade han och jag skulle precis tacka för hjälpen men Theo snavade på någonting och jag höll upp honom innan han föll.
"Är du säker på att du inte vill ha hjälp Theo?" Frågade jag oroat. Han hade redan ett brutet ben och behövde inte få ett till. Dessutom så fick han ta så mycket smärtstillande redan för jacket i pannan att jag inte ville riskera att han skulle få ta medicinen under en längre period än vad han redan fick.
"Nej mamma." När vi kom fram till bilen så hjälpte jag honom att hoppa in medan Eric la in hans kryckor i bagaget och jag såg till att han satt bekvämt i sätet.
"Sedan när har du en barnstol i bilen?" Frågade jag när vi båda satte oss.
"Jag...uhm...jag köpte den när han var på sjukhuset och tänkte att ni behöver någon som kör hem er och sedan så kommer jag väl få användning för den som till exempel idag."
"Du hade inte behövt köpa något!"
"Det är från mig till Theo, lägg dig inte i." Svarade han med ett leende och satte på radion. Resten utav bilresan var tyst förutom radion som spelades och Eric och Theo som sjöng med. Eller ja, Eric sjöng med och Theo kläckte ur sig de orden han kunde och nynnade resten.

"McDonald's!" Skrek Theo uppspelt när han fick se snabbmats restaurangen framför sig och hoppade så snabbt han kunde mot dörren på kryckorna. Jag gick hela tiden bredvid honom och höll ut en arm bakom hans rygg ifall han skulle halka eller någonting. Eric höll upp dörren för oss och jag tackade och gick in med Theo hoppandes framför mig. Vi gick fram till kassan och tog vår order, fick maten och Eric knuffade undan mig och la in sitt kort i läsaren och betalade trots mina protester och försök att knuffa bort honom därifrån.
      "Bara sallad? Jag trodde jag var tjejen här." Sa jag retsamt och tog en tugga av min burgare.
"Ha-ha!"
"Nej men allvarligt, bara sallad? Vi är på McDonald's och du tar bara sallad? Det är som att gå till gymmet för att äta pizza!"
"Jag var onyttig igår, det här fungerar inte med min diet både som tränare och modell, så tyst och ät din underbara hamburgare medan jag tvingar i mig min sallad." Jag kunde inte hålla mig för skratt och när flera blickar riktades mot oss så tog jag snabbt upp min läsk och började dricka för att kontrollera mitt skratt. Han bara log och skakade på huvudet.

"Bra, ner med huvudet lite, perfekt! Precis så ja!" Fotografen knäppte några bilder och Eric bytte position vid husväggen. "Lite mer avslappnat! Perfekt!" Theo satt på en gräsmatta och lekte med leksaken som han fick i sin Happy Meal och då och såg han nyfiket upp.
"Jag kanske borde ställa mig mot dörren så att det blir en annan bakgrund?" Frågade Eric tveksamt men fotografen nickade gillande och han gjorde så.
"Perfekt! Håll den posen!" Jag kunde inte låta bli att knäppa en bild med min telefon för han såg verkligen perfekt ut.

"Kan någon ropa in Celine?" Vänta va? Celine vem? Jag såg mig förvirrat omkring och kände en klump formas i magen när jag såg en riktigt söt tjej som inte såg ut att vara äldre än 19 år, komma gåendes mot oss. Hon och Eric hälsade på varandra med en kram och sedan började de fotas tillsammans och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var avundsjuk. Den här tjejen var definitionen av perfekt och det var han med. Plötsligt kände jag mig dum som någonsin trodde att jag hade en chans med honom. Jag menar, han har redan sagt att han gillar mig men det är nog bara för att han faktiskt inte möter på speciellt många tjejer i sin vardag som han faktiskt pratar med. Så medan jag såg dem två ta den ena bilden efter den andra med varandra så insåg jag bistert att jag inte alls passar vid hans sida och att andra måste undra vad han gör med någon som mig när de ser oss tillsammans.

__________________________________________________________

AN: Jag kommer tyvärr inte kunna uppdatera på lite mer än en vecka då jag kommer vara bortrest. Jag ska försöka hinna med en uppdatering men jag lovar ingenting. Alltså kommer nästa del antagligen inte förrän 14-15/7 om jag inte hinner skriva ihop någonting tidigare. X

Rewind • del 30

"Jag borde nog gå nu." Han riktade sin telefon mot mig och jag såg att klockan var strax över ett på natten. "Jag har en liten fotografering i morgon runt två och får inte se trött ut."

"Får vi komma och se behind the scenes?" Frågade jag. Vinet gjorde mig en aning modigare för i vanliga fall så hade jag aldrig frågat. Han såg väldigt förvånad ut men nickade i alla fall.

"Visst visst, jag kan hämta er på morgonen." Jag nickade och vi reste på oss för att gå in. Det hade blivit kyligare men ingen av oss hade haft lust att röra på sig så vi satt kvar utomhus ändå. Nu när vi kom in och möttes utav plötslig värme så rös jag och insåg hur kallt det hade varit ute egentligen. Det här lär sluta med en förkylning för mig. 

Eric

Vi la vinet och glasen i köket men sedan så hamnade vi på soffan av någon anledning. Jag hade sagt att jag skulle hem men tydligen fungerade det inte att dricka en hel vinflaska och göra bra beslut. Så det slutade med att vi satt och höll om varandra i tystnad på soffan. Jag satt med hakan på hennes hjässa och märkte att hennes hår doftade som jordgubbar. "Jag borde verkligen gå."

"Mmmh..." Var det ända svaret jag fick men vi satt ändå kvar. Pläden som Theo hade haft innan höll oss varma nu och hennes lugna andetag fick mig sömnig.

"Men jag kanske ska stanna en liten stund till ändå." Mumlade jag, mestadels för mig själv.

"Det tycker jag med." Jag kände hur mina ögonlock började bli tunga och efter det orkade jag inte röra på mig.

"Shh, Eric sover fortfarande."
"Men mamma, varför sover han på soffan?"
"Han somnade där igår."
"Jag somnade också där men jag vaknade i min säng!"
"Han bar dig till din säng men jag kan inte bära honom, han är lite för tung för mig."
"Åh, men jag vill kolla på TV!"
"Du får kolla på TV men då kan du inte ha på ljud eller så får du ha det jätte lågt."
"Varför då?"
"För annars kan han vakna av ljudet."
"Men mamma!"
"Shh, inte så högt!"
"Men mamma!!"
"Vill du se på en film på min dator?"
"Ja!! På din stora säng!"
"Okej, kom då." Varför hörde jag Elsas och Theos röster i min lägenhet? Till slut men väldigt motvilligt, lyckades jag få upp ögonen och såg mig omkring och insåg att jag var inte alls i min lägenhet. Vad gjorde jag hos Elsa? Sakta satte jag mig upp medan minnesbilderna flödade. Jag hade lyckats somna här till slut. När fotograferingen gjorde sig påmind satte jag mig snabbt upp och såg på klockan som var några minuter över elva. Jag suckade av lättnad och gick upp för att leta reda på Elsa men behövde inte leta länge när hon kom ut från hennes rum samtidigt som jag reste mig upp.
"Åh, godmorgon, väckte vi dig?"
"Nej då och uhm..godmorgon."
"Jag har precis kokat kaffe, vill du ha?"
"Nej, jag dricker inte kaffe."
"Te?"
"Det blir bra tack!" Svarade jag och gnuggade ögonen för att vakna upp lite till. "Eller nej tack, jag borde nog gå hem och fräscha upp mig lite men jag kommer förbi senare och hämtar er." Hon stannade upp i dörröppningen till köket och vände sig om.
"Du kan äta frukost här om du vill, det är helt okej."
"Jag måste ändå hem, men vad säger du om att vi käkar någonstans före fotograferingen? Kanske på McDonald's eller något för Theos skull? Han har nog stått ut med tillräckligt med vuxen grejer på grund utav oss." Hon log och nickade.
"Okej, det låter bra." Vi sa hej då och jag pussade henne på kinden innan jag gick över hem till mig.