I can't change, del 34

"I've told you a thousand times now, me and mum are fine, no one unknown have contacted us!"
"I know Gem, but promise me that you call me as soon as you sense something wrong!"
"Okay, fine, can you chill now?"
"Yes, thank you and tell mum to do so as well when she gets back home!"
"What have happened anyway?"
"What do you mean?"
"To shake you up like that so you call us every fourth second or so? Not that I'm complaining though!"
"Oh, uh, you know... Nothing, I've just heard a bunch of stuff on the news and I'm worried about you that's all."
"If you say so. Calm down, I promise to call you as soon as something seems off."
"Remember it now Gem, it's really important that you do so!" Jag korsade ännu en väg och svängde av till höger. Trots att George hade ringt mig och sagt att han kunde hämta mig så valde jag att gå. Jag har inte haft tid till att varken gå till gymmet eller gå ut för en springtur så det här är bara bra för mig.
"I know, you've told me at least a thousand times now, calm down please, you're stressing me out!"
"Well I'm sorry but I'm worried about you and care about you a lot!"
"Is this your way to tell me that you love me Harry?"
"No, I hate you, you know that, what made you think otherwise?"
"Oh yeah, that's right, I totally forgot my hatred for you for a second!" Trots vårt lilla skämtande nu så lät det väldigt ansträngt och jag ville lätta på ämnet när det slog mig.
"Hey Gem, want to hear a pun?"
"I'd rather not!"
"The one who invented the door knocker got a No-bell prize!"
"This must be your worst one yet!"
"No way, that one is golden!"
"No it's not, listen to this one it's better; A bicycle can't stand on it's own because it's two-tired!" Jag kunde inte hålla tillbaka skrattet trots att jag verkligen försökte. "I'm the better Styles and we all know it!" Jag kunde verkligen se hennes flin framför mig. Huset blev synligt framför mig.
"I need to go now but remember to call me if anything, literally, anything happens to you or mum!"
"I promise, calm down, I'll see you on saturday, bye Harry!" Jag sa hej då och la på. Promenaden hade gjort mig utmattad men det kändes ändå skönt på något sätt. Som om en del utav stressen har löst upp sig.

Det luktade lasagne när jag kom ut från badrummet. Jag rufsade om håret med handduken för att få det torrt på väg in till mitt rum. George och hans vän var i familjerummet på övervåningen så jag hade tagit på mig i badrummet efter duschen för att inte stöta på någon utav dem i bara handduk. Det hade varit en aning pinsamt och jobbigt om jag hade gått in i någon utav dem. "Food is ready!" George och hans vän som jag redan har glömt namnet på, trots att vi hälsade för tjugo minuter sedan ungefär, hade redan ätit då de nu hade något extremt viktigt möte som ingen fick störa. Alltså var det bara Maggie och jag som skulle äta nu.
"I'm coming!" Svarade jag, slängde ner handduken i tvättkorgen tillsammans med smutstvätten och gick ner. "It smells lovely!"
"I hope it tastes as lovely then!" Hon sätter ner en tallrik framför mig och slår sig ner mittemot.
"Are you okay? You've seemed a bit under the weather lately." Hon har verkat tröttade än vanligt.
"Oh yes, there's nothing wrong with me, just a little cold and that's it." Hon försöker nonchalant vifta bort det men jag skakar på huvudet.
"No, after dinner you'll rest and I'll take care of the dishes and will make you a cup of tea!"
"It's okay Harry, really, you don't have to do anything." Svarar hon medan vi tar för oss utav lasagnen och hugger in på maten.

"Just let me do this for you, you've done much more!" Påminde jag henne och hon suckade.
"It's not about favors it's about caring about each other."
"Exactly, so you'll rest after dinner, deal."
"N-"
"It wasn't a suggestion." Hon ler varmt mot mig och skakar långsamt på huvudet.
"You're like the son I never had, I guess that it was why we were destined to meet you so late in life." Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det där så jag bara bytte ämne.
"This was lovely Maggie, what's your recipe for it?"

I can't change, del 33

4 dagar sedan jag återvände till mitt gamla liv för ett par minuter. 4 dagar sedan jag hörde någonting från Nettie och 4 dagars ren oro har passerat. Jag ringer mamma och Gemma dagligen för att se hur de mår, försäkra mig om att ingen har sagt eller gjort något. Maggie och George har jag ringt från jobbet under min rast. Ruby ringer jag minst en gång när jag är ledig. Jag vill inte att någon ska skadas på grund utav mig. Det har hunnit snöa men det töade samma kväll. Det är lite varmare i luften nu men vintern är inte riktigt över än. George och Maggies dotter har inte varit och hälsat på med hennes son än så de har jag inte fått träffa ännu men jag fick höra igår kväll att de hade åkt till Malta på semester.

"Harry, can I come in?" Georges röst hördes från andra sidan dörren och jag satte mig upp i sängen.
"Come in!" Handtaget trycktes ner och den äldre mannen kom in.
"We're going to have a little photoshoot, Maggie wants a photograph or two with everyone we've worked with, you're our last case before retirement and we'd love to have that last photo, is that okay?" Det var det minsta jag kunde göra för dem så jag nickade. "Just dress as you usually do but mix it a little bit, a little from the life before and after you know." Jag förstod precis vad han menade. Något från mitt gamla och något från mitt nya liv och nya jag.
"Absolutely, I'll be ready in ten minutes, is that good?"
"Yes lovely, Maggie is in love with the sun that's out today, so we'll be outside, it'll be quick only a minute or two!" Ännu en nick från mig och han gick ut och stängde dörren. Jag hade fått kolla igenom albumet med alla de hade hjälpt tidigare och tyckte verkligen det var fint av dem att vara så dedicerade.

"Okay last one honey! Perfect, I got it, thank you!" Det hade inte tagit mer än fyra bilder och hon var redan klar. Innan Maggie hade börjat klicka fram bilderna fick jag höra att hon hade jobbat med fotografering ett tag. Hon var fotograf för en tidning men slutade när hon träffade George och de bestämde sig för att börja hjälpa ungdomar i liknande situation som min. "I'll print it out and you'll see it okay?"
"Yes sure!" Hon gick in och jag och George var inte sent efter henne eftersom det hade börjat bli kallare ute. "This weather is bipolar here." Kommenterade jag och George skrockade.
"It sure is, just as bipolar as my daughters mood used to be as a teenager!"

"Harry, come down and see your picture!" Jag gick ner för trappan och möttes utav en överlycklig Maggie. "It have been years but I think I still got it because this picture is lovely!"
"Well can I see this masterpiece then?" Skämtade jag och hon räckte mig snabbt kortet.
"Take a look, I'll be in the kitchen, lunch is ready in fifteen minutes!" Jag log mot henne och såg ner på bilden. Var det där verkligen jag? Så mycket kan jag väl inte ha växt? Jag har blivit så mycket äldre. Otroligt.  Det finns en hårdnad i mina ögon som inte brukade finnas där innan jag träffade Nettie. Jag ser mer ut som en vuxen än en ungdom och all lycka som alltid brukade finnas inom mig verkade vara helt försvunnet. Jag satte mig ner på trappan och stirrade förbluffat på fotot. Det här är definitivt inte samma Harry som levde ett lyckligt liv med sin mamma och syster. Det här är bara en Harry som har fått genomlida ett liv som han själv valde för en tjej som inte ens brydde sig. En Harry som bara försöker läka och hitta sig själv igen. Ett skal.

I can't change, del 32

Trappan knakade och jag frös på stället. Snälla vakna inte. Snälla vakna inte! Inga ljud förutom tunga andetag och tysta snarkningar hördes. Jag fortsatte ner och drog jackan tätare om mig när jag öppnade dörren. Det var iskallt! Trots mössan, jogging byxorna, den långärmade tröjan med en tjock Zip-Up tröja, raggsockorna och den tjocka vinterjackan så frös jag. Så jag drog med mig en halsduk på vägen ut också. Jag kunde inte ta bilen trots att George hade sagt till mig att låna den när jag behövde eller ville. Den skulle göra för mycket ljud nu och strålkastarna skulle vara för ljusa. Jag får gå dit. Det är ingen buss eller taxi som åker förbi nu och jag måste vara där väldigt snart!

En halvtimme senare kommer jag äntligen flämtandes fram. Det var tomt, mörkt och äckligt. De måste vara längre in. Eller så är de i den andra. Det spelar ingen roll, båda gränderna är lika äckliga med en outhärdlig stank och en hemsk mörker som sveper allt. Jag borde nog gå längre in, de borde vara där eftersom det är deras lilla håla där. Jag rös när jag gick igenom det som jag för inte så länge sedan brukade kalla för 'hem'.

 Jag såg Tom och hans gäng stå där och snart fick jag syn på Nettie som klev fram bakom honom med ett förskräckt ansiktsuttryck. "What do you want?" Fräste jag och hoppades att jag inte lät lika rädd som jag kände mig. Det här gänget är farligt och nu i efterhand förstår jag inte varför jag någonsin beblandade mig med dem.
"Woah, easy there Curly!"
"Stop calling me that, my name is Harry, what do you want?!"
"Your girlf..Oops, my mistake, your ex girlfriend here haven't payed her debt in time and someone needs to do that."
"I don't have the money, besides, I've payed you for what I owed you and more, so stop harassing me, I've left all of this life behind me, I'm done with this!"
"So you're a good kid now right?" Jag spände käkarna för att inte säga något som skulle få oss i mer problem. Fan ta dig Nettie! Varför blandade du in mig i sådan skit?! Mitt liv kanske inte var perfekt och jag var på gränsen att bryta ihop men hon gav mig den sista nödvändiga knuffen över den där gränsen. "Listen, give us the money and we won't bother you anymore, sounds like a good deal right?"
"I don't have the money and I'm not involved in this anymore, I don't care about this anymore!"
"Funny, because only two months ago I remember you coming here and begging for only a gram, you where so desperate, poor thing, now look at you, acting all preppy and angelic."
"That was a dark time for me that I'm overcoming, you on the other hand seem stuck in this, as I said, this is not my problem so stay away from me and my family!"
"What about me?" Viskade Nettie. Mina skuldkänslor började redan äta upp mig inifrån när jag såg på hennes försvarslösa gestalt. Hon älskar inte dig. Hon vill inte ha något med dig att göra. Hon lurade dig. Hon gjorde dig till ett skämt och en enkel leksak för henne. Påminde jag mig själv. Desperat för att kunna hålla fasaden vid liv.
"You did this to yourself, get yourself out of it!" Hon tog ett steg mot mig.
"Harry, you know that I didn't play you the entire time right?"
"Oh yeah right, I'm over you Nettie." Ljög jag och ville inget annat än att få hålla om henne om det bara vore för några få sekunder.
"No you're not, I know that, please Harry, I need your help and I didn't know who else for them to talk with!"
"You helped them get to me?!" Skrek jag och spärrade chockat upp ögonen. "You're a liar Nettie and I have a hard time believing anything that you say, get yourself out of this!" Röt jag och naglade fast blicken på Tom. "Leave me, my family, the elderly couple and my boss out of this, this is her problem not mine, not anymore!" Med det så vände jag mig om och gick därifrån. För varje steg jag tog kändes det som om jag lämnade en del utav mig själv med Nettie. Det gjorde ont att gå ifrån henne men jag fortsatte att påminna mig själv om hur hemsk hon var och fortsatte framåt med så bestämda steg som jag kunde ta. Ändå kunde inte den här oros känslan släppa. Vad skulle de göra nu med henne? Tänk om de skadar henne? Nej, hon hamnade själv här och jag är över henne! Vem ljuger jag för? Jag kan ju inte ens övertala mig själv!

I can't change, del 31

Dagarna gick och mitt sug efter cigaretter och alkohol minskade dag för dag.  Maggie hade berättat att det tog ungefär 20 dagar att bryta eller skapa ett beroende och nu hade det gått mer än så, hon har väl rätt antar jag. Precis som med mycket annat. Jag hade precis tagit en dusch nu och bestämde mig för att kolla telefonen snabbt innan jag skulle spela monopol med George och Maggie. Jag vet inte riktigt varför vi bestämde oss för att spela det, plötsligt var det bara bestämt. Jag drog på mig ett par svarta jogging byxor och en svart T-shirt, på med ett par raggsockor som Maggie hade insisterat på att sticka åt mig och till sist tog jag upp telefonen som jag inte har tittat till ända sedan jag kom hem. Hem. Det är nog det rätta ordet att kalla det här. Det äldre paret som för inte så länge sedan hittade mig haltandes på vägkanten och kom som räddande änglar har blivit som en familj för mig. En andra familj nu när jag har återupptagit kontakten med en del utav min gamla familj igen. Det ända jag hade fått var ett SMS från ett okänt nummer. Jag klickade mig nyfiket in på det och väntade tills det laddade. När jag läste det stelnade jag till. I hope that you remember that alley where you used to buy your drugs from, come here tonight at eleven pm or else things will get really heated with your ex girlfriend. It's up to you Curly, your choice. Jag ska inte gå. Jag kan inte gå! Allting jag har kämpat för och slagits mot sedan min lilla återhämtning började kommer slå tillbaka mot mig då. Dessutom så kommer jag bli tvungen att ljuga för George och Maggie. Då kommer de inte att lita på mig mer eller tro på min vilja. Ändå kan inte jag låta bli att tänka på att det är Nettie. Min Nettie.
     Efter en stunds velande skickade jag ett svar; She doesn't mean anything to me anymore, we broke up and I don't have anything to do with that shitty life anymore so get off my back! Så lätt tänker jag inte ge mig! Inte för allt jag har kämpat för i alla dagar som jag har tappat räkningen på. Nu när jag tänker på det så har det hunnit bli december. Hur kan det ens vara möjligt att dagarna har flutit på så snabbt utan att jag har lagt märke till det? Antagligen för att jag själv valde att tappa räkningen för att hjälpa mitt beroende. I början så räknade jag varje sekund och det drev mig till galenskap så jag slutade och lät allt flyta ihop och bli en grå dimma.
     Telefonen vibrerade i min hand och drog mig tillbaka till verkligheten. We know what bookstore you work at, we even know the elderly couple that you live with and your real family, come or it's not only Nettie that will get hurt, keep that in mind and reconsider your decision, you have until 11 pm to show up. Det är avgjort jag ska dit. Vad ska jag annars göra? De kommer skada alla jag bryr mig om annars. Jag sjönk ner på knän med huvudet i händerna. Vad har jag gjort? Varför blandade jag mig in med sådana människor och hur ska jag bryta mig fri ifrån dem? Vibrationen kändes igen. Forgot to tell you Curly, no police or no mother Annie, sister Gemma, oldie Maggie and oldie George. Let's not forget that beautiful old Ruby at the store you work at yeah? It would be so rude to forget about her. Mina händer skakade och jag började plötsligt frysa så mycket att jag skakade och nästan hackade tänder. Jag reste mig upp och virade täcket runt mig i ett försök att bli varm. "Harry, are you coming or are we going to crown me as a winner without playing?" Georges röst skar sig in i min hemska verklighet och jag reste mig upp, tog på mig en tjocktröja över T-shirten och skickade snabbt iväg ett SMS innan jag gick ner till paret som skulle råka illa ut om jag inte lyckades smyga mig ut senare i kväll. I'll be there but don't you even think about laying a hand on one of them! 

I can't change, del 30

Helgen var över och innan jag visste ordet av så körde George mig till jobbet. "Have a great day Harry!" Sa han medan jag tog den rykande muggen med kaffe och öppnade dörren.
"Thanks, I'll see you in the evening!" Han nickade. Jag steg ur bilen och stängde dörren så körde han iväg. Jag vände mig om och gick in till bokhandeln där jag möttes utav en glad Ruby. "Hello." Hälsade jag och fortsatte in till kontoret där jag hängde av mig min jacka och drack upp mitt kaffe för att sedan gå ut igen.
"How was your weekend darling?" Frågade hon och skrev ner något i det lilla anteckningsblocket som hon alltid hade i en låda under disken.
"Good but it went by too fast." Svarade jag med en suck och hon la en tröstande hand på min axel.
"It's not the last time you'll see them, you'll spend a lot of time with them soon."
"I'm going out for lunch today if that's alright?"
"Of course it is, it's your free hour to do anything you like within!"

Lunchtimmen kom och jag lämnade den lilla bokhandeln för att äta lunch med mamma, Gemma, George och Maggie. Det var nervöst men samtidigt så ville jag att de skulle träffas. Jag gick till kafét där jag skulle möta dem och såg att det äldre paret redan var där. Efter att ha köpt min mat så gjorde jag dem sällskap vid bordet och väntade på mamma och Gemma som skulle komma när som helst nu. Precis när den tanken kom så hördes ett svagt klingande ljud från dörren som hördes varje gång någon gick in eller ut.  De kom direkt mot oss istället för att gå och köpa mat som jag hade gjort. Vi ställde oss upp alla tre och jag introducerade dem. "Mum, Gemma, this is Maggie and George, Maggie and George, this is my mother Anne and sister Gemma." De utbytte hälsningar och hängde av sig kapporna för att gå och köpa någonting för att äta. Vi tre slog oss ner igen och jag tog en klunk utav mitt glas med Cola. Jag vet att den här nervositeten är onödig men jag vill ändå visa min familj att jag verkligen har den hjälp jag behöver samtidigt som jag vill bevisa för de alla fyra att jag kan komma tillbaka till den jag var förut.
     De slår sig ner vid oss och vi hugger in på maten medan en pinsam konversation sakta börjar ta form. Under den konversationen kommer ett gäng med både killar och tjejer och sätter sig på bordet bredvid. Två av killarna har varsin öl och jag känner suget komma. Nej, jag får inte. Kämpa emot det. Jag får inte. Då tar en utav dem fram en cigarett och suget börjar bli för mycket för mig att klara av. Plötsligt känner jag Maggie's hand på min. "Snap out of it Harry, you don't want that right?" Jag skakade på huvudet. "Fight it off then." Jag nickar och börjar gå igenom en låttext i huvudet. Ytterligare två stycken tar fram cigaretter och tänder dem. Röken och lukten når mig och det börjar bli för mycket. Jag känner hur jag börjar svettas och drar händerna mot jeansen flera gånger i ett försök att bli av med handsvetten.
"Harry, I know you can handle it son, don't go there, don't lose everything you've fought for since the beginning." Georges ord får mig att rycka mig från mina egna tankar och försöker desperat att fokusera på samtalet runt bordet. Dock så är det inget då alla blickar är riktade mot mig.
"Somebody start a conversation please, I need a distraction."
"Harry have started to learn how to play the guitar and he's really good let me tell you!" Utbrast George och jag log tacksamt mot honom trots att jag helst hade velat ta ett annat ämne men vad som helst får duga nu.
"He mentioned it once but not that he's good!" Svarade mamma.
"He  sings like an angel as well." Sa Maggie och sken upp. Som en stolt mormor eller farmor.
"Yeah, we know that, it's hard to miss when he's in the shower." Skämtade Gemma och jag kände en lätt rodnad lägga sig på mina kinder. Sedan så tog den konversationen slut och vi gled smidigt vidare till nästa. Allt för att distrahera mig från mig själv och mina tankar.

"Bye mum, I love you." Jag kramade om mamma innan hon satte sig i bilen.
"I love you too Harry, take care now yeah?" Jag nickade och kramade Gemma.
"Love you, bye Gem."
"Love you too little giant brother!"
"Little giant? That doesn't make sense!"
"It does in my world, anyway, I'll see you soon!" Hon rufsade skämtsamt om mina lockar innan hon satte sig i bilen och de båda åkte därifrån. Jag vinkade tills bilen inte var något annat än en liten prick som sedan försvann helt. Det var soligt så jag hade för första gången på länge tagit fram solglasögonen fastän snön hade lagt sig i ett tunt lager under natten. Gemma hade retat mig för det först men när jag anmärkte att hon alltid hade ett par i handväskan så tystnade hon och skakade bara på huvudet med en spelad chockartad blick.
     Maggie och George hade åkt hem för en stund sedan och jag stod nu på övergångsstället och väntade på att få gå över när någon vänlig skäl i trafiken skulle stanna upp.

Bilarna stannade äntligen och jag skyndade mig över. När jag kollade klockan ser jag att jag är fem minuter sen och börjar jogga medan jag svär en lång ramsa för mig själv. Hur förlorade jag koll på tiden?!

Bortrest!

Förlåt men jag är bortrest över helgen och vet inte när jag får tid till att skriva igen, ska försöka skriva en del i morgon men annars så kommer det en på måndag! X

I can't change, del 29

Utan att tänka mig för så har jag telefonen tryckt mot örat igen. Det når fram signaler men ingen svarar. Jag lägger på och ringer igen. Någon gång måste han svara. Nu har ilskan tagit över helt. Ännu en gång lägger jag på och ringer igen eftersom ingen svarar. Den här gången svarar han. "I told you to stop calling and I made it clear even for a moron that ruined his life!" 
"I know but I didn't have a chance to tell you what I wanted after your rejection!"
"Speak then so we can get it over with!"
"You know what?" Plötsligt tappade jag orden. Det blev blankt. Allt som jag hade planerat försvann från huvudet och jag svalde och försökte samla tankarna så snabbt som möjligt för att han inte skulle hinna lägga på. "I may be dead to you but I'm still your son and yes I ruined my life but don't you think that I had a reason to do so?" Jag svalde och försökte att inte låta så anklagande.
"What reason are you talking about when we gave you everything you wanted?!"
"Those were just things dad, material!" Jag suckade. "Mum gave me everything I could possibly need but you didn't."
"What are you talking about?"
"Every time me and Gemma wanted to spend time with you you couldn't because your damn job was more important than your own children and now when I found out that you had another kid I always wonder if you play football with him, take him to school and actually goes there when he's in a play." Alla minnen letade sig in i mina tankar och jag lät det ta över. "Instead of showing up to my plays or my band's show you bought me things, I thought that I wanted them but that's probably what I told myself but in reality all I wanted was to spend time with you, to see you in the audience but you were never there." Han förblev tyst men jag hörde hans andetag, alltså hade han inte lagt på än så jag fortsatte. "When mum finally got you to spend time with us you hushed us and lashed out on us when we made the slightest noise, I wonder if that's how you threat Jackson now, I hope not because that poor kid don't need that. I know that there are people that have it way worse but when I couldn't get love or affection from you, not even the slightest, I started to look for it elsewhere and I found it, that was what I thought at least, with Nettie so I fucked up my life. If you want to pretend like I'm dead then fine, do so, pretend that you buried one of your kids because you couldn't be a proper father, now I know why mum filed for a divorce, you're a fucking asshole that runs away from his own problems like the cold hearted man you are. Have a nice life and for the love of god, don't repeat this shit with your son that's still alive and beside you, don't!" Trots att han inte skulle ringa tillbaka om jag la på nu så gjorde jag det ändå utan att vänta på svar. Ska jag börja om så måste jag stänga alla gamla sår, sy ihop dem och gå vidare. Pappa var en utav dessa sår och nu var det ihopsytt. Det tänker jag i alla fall intala mig själv tills det verkligen känns så.
"He has another son?" Jag vände mig snabbt om och fick syn på mamma som stod i dörröppningen, tårfylld.
"You heard me?"
"This conversation yes, it sounded like you've had another one but this is the one I heard."
"I'm sorry mum, I just found out and yes this is the second conversation but today was the first time I spoke to him since..." Jag behövde inte fortsätta.
"Is he remarried or does he only have another child and that's that?"
"He's remarried, I'm so sorry mum, I tried to mend it between us but he didn't want to."
"It's not your fault sweetie."
"Yes it is, just blame it on me, scream, shout, hell you can even slap me if you want to, this is my fault, I created this mess so if someone is responsible for all of this shit it's me!"
"Harry, I won't yell at you, come in now, it's freezing out here!" Jag nickade och följde efter henne in. Jag har i alla fall försökt och mer än så kunde jag inte göra.

I can't change, del 28

Jag knappade in numret på telefonen, vek pappret och la tillbaka den i fickan. Ska jag våga ringa? Vad ska jag säga ens? Okej, det är bara att göra det snabbt och bli av med det. Som att riva av ett plåster snabbt för att slippa dra ut på smärtan. Mina händer skakade när jag ringde upp och la telefonen mot örat. Svara. Nej, svara inte. Jo svara! Nej gör det inte, jag vet inte vad jag ska säga till dig! Samtidigt så vill jag prata med dig. Flera signaler nådde fram utan att någon svarade och när jag började överväga att lägga på så svarar någon. "Hello?" Svarade ett barns röst. Har jag ringt fel?
"Hi, who is this?"
"Jackson Styles, who am I speaking with?" Jackson Styles. Vem är det och varför har han samma efternamn som mig?
"Uhm, is this Des Styles phone?"
"Yes, that's my daddy, do you want to talk to him?" Munnen kändes lika torr som en öken. Har han fått ett till barn? Har jag en halvbror? "Hello?"
"Yes please!" Svarade jag och kom ihåg hans tidigare fråga.
"Hold on a second!" Prassel hördes och sedan så lät det som om någon sprang. Ännu mer prassel och så hörde jag honom säga; "Daddy, someone is on the phone for you." Mer prassel och sedan så hörde jag honom.
"Des Styles speaking." Jag måste säga någonting. Vad ska jag säga? "Hello?"
"Hi dad." Bra där. Okej fortsätt få fram ord nu.
"Harry?" 
"Yes, how are you?"
"Fine." Så han är fortfarande förbannad alltså. Jag började vanka av och an på altanen. Det var kallt i bara T-shirt men jag orkade inte hämta en jacka nu. Dels för att jag är för trött och dels för att varken mamma eller Gemma vet att jag pratar med honom. Jag hade fått syn på att Gemmas telefon låg olåst på bordet och skrev snabbt av numret innan jag la tillbaka den på sin plats.

"I'm sorry." Fick jag ur mig till slut.
"You should be!" 
"I know, I just wanted to call you to tell you that I've put an end to it all, no more drugs, alcohol, smoking, nothing!"
"Don't tell me that your mother forgave you and you're living at home again!" Det gjorde ont att höra det där när jag inte hade förväntat mig det.
"I live with an elderly couple that helps young people in my situation, but I'm with mum and Gemma over the weekend and yes they've forgiven me."
"Well they made a mistake then, what you did was incredibly stupid and all for one girl that doesn't even deserve you, you made us ashamed of you, not knowing what to say when people asked about your whereabouts, what were we supposed to say?" Han var inte klar än så jag lät honom fortsätta utan att avbryta. "Our son is a drug addict that now lives on the streets because he changed into a moron and we couldn't raise him properly?!" 
"I never changed dad, that's why I put an end to it all, because I can't change!"
"Stop calling me 'dad', you're not my son, you're a dishonor to our entire family!" Tårarna brände bakom ögonlocken men jag blinkade bort dem och svalde ner klumpen i halsen.
"Who's Jackson? Are you remarried?"
"Yes I am and Jackson is my only son!" Nu kunde jag inte blinka bort tårarna längre så jag lät dem svämma över.
"What about me and Gemma?" Min röst skar sig när jag frågade om mig.
"Jackson is my only son and Gemma is my only daughter, you've been dead for me since you started living like a drug addict with that slut that you call your girlfriend!"
"Nettie and I aren't together anymore and I never changed, I'm trying my best to start a clean life and just start over again, please don't do this dad!"

"I told you to stop calling me that, goodbye Harry, delete my number and don't you ever dear call me or my family again!" Samtalet kopplades bort och jag sjönk ner på en utav stolarna. Så bra gick det. Jag torkade bort tårarna och harklade mig. Undrar om mamma och Gemma vet om hans nya familj. Hur kan han göra så mot mig? Jag är död för honom och hans enda son är den där Jackson.

I can't change, del 27

Harry
"Harry?"
"In the kitchen!" Mamma kommer in och ser sig sömnigt omkring.
"Is that omelette?"
"Yes, I thought that I'd wake you up with your favorite breakfast." Jag svarade bara med en halv sanning. Hela sanningen var att jag har velat göra något för dem ett tag nu och jag kände suget efter alkohol eller nikotin så jag sysselsatte mig själv med den mest komplicerade frukosten jag kunde komma på för stunden. Jag la på den sista omeletten på tallriken och skar upp gurka och tomat, la ett jämt antal till alla tre och la fram allt med brödet som jag hade rostat, ost, marmelad, apelsinjuice och te för den som ville ha.
"Honey, this is lovely!" Sa mamma och sken upp när hon såg allt. "Thank you, I'll go and wake your sister!" Innan hon hann ta ett steg utanför köket kom Gemma in.
"I smell food, why am I smelling food?"
"Well open your eyes and see for yourself!" Svarade mamma glatt. Hon slutade gnugga ögonen och kollade på köksbordet.
"Harry, have you done this?" Jag nickade och hon fick ett brett leende.
"Sit down before it gets cold!" Vi slog oss ner tog för oss utav frukosten som jag hade gjort för att få bort tankarna ifrån det som jag verkligen ville ha. "What's the plans for today?" Frågade jag, desperat efter någonting, vad som helst att hålla på med för att styra bort tankarna som drog mig mot all alkohol och tobak. Jag ska sluta med sådant här, påminde jag mig själv ilsket och försökte få bort tanken.
"I was thinking that we could go ice skating!" Svarade mamma glatt.
"Ice skating?" Det var något som vi hade testat på några gånger när jag var yngre och redan då konstaterade jag att det inte var någonting för mig!
"Are you scared Bambi?" Gemma höjde på ena ögonbrynet och lutade sig över bordet. "You don't have to worry, I won't show off too much!"
"That will be hard for you with the thought of how much f a show-off you are!" Retades jag tillbaka och bredde marmelad på ett rostat bröd.

Jag drog åt snörena på skridskorna och knöt dem så hårt jag kunde. "I don't know Gem, this really isn't my thing!" Jag vet att mamma åkte mycket skridskor när hon var yngre, hon hade tävlat i det och Gemma hade fått det ifrån henne. Jag å andra sidan var extremt klumpig och det här var ingenting för mig! Jag borde hållas så långt borta från is som bara möjligt!
"Well it means a lot to mum so just stop the complaining because here she comes!" Jag ställde mig sakta upp och vinglade till lite.
"Okay, let's go!" Hon log uppmuntrande mot mig och jag tog ett par klumpiga steg framåt för att komma ut på isen. Inte ens en fot var satt innan jag halkade och ramlade ner. Gemma vek sig av skratt. När hon äntligen samlade sig så sträckte hon ut handen mot mig. Jag bara räckte ut tungan åt henne och tog hjälp utav sargen för att komma upp. Hon bara ryckte på axlarna och räckte ut tungan tillbaka innan hon vände sig om och gled graciöst över isen. Hon och mamma såg ut som isprinsessor när de åkte förbi och dansade runt. Jag däremot är definitionen utav  klumpig, slå upp klumpig i en ordbok så är det en bild utav mig som förklaring. Mamma åkte fram till mig och tog min hand i sin.
"Don't think to much, just move forward!"
"Mum, I suck at this, literally, you and Gemma look great out there but I'm one of those who fall while I'm sitting down."
"Don't say so honey, you can do it, just do what I tell you to." Trots att jag visste att det var ett hopplöst fall så nickade jag och försökte anstränga mig för att det betydde väldigt mycket för henne. Så hon började förklara, gestikulera och åka framför mig för att demonstrera det hon sa. Jag försökte härma henne men hamnade alltid sittandes eller liggandes på isen. "At least you're trying, yo can do it!" Fortsatte hon uppmuntrande och hjälpte mig upp för säkert den trettionde gången på mindre än två minuter.
     Till slut så fick jag ändå kläm på det och lyckades i alla fall ta mig till andra sidan utan att ramla för varje steg. Jag måste erkänna att det här är en väldigt bra distraktion! "Who's up for some hot chocolate?" Frågade jag till slut bara för att desperat försöka komma ifrån den livsfarliga isen. Nu har jag ramlat runt på det frysta vattnet alltför länge, nu får det räcka med det. 

I can't change, del 26

Nettie
Efter att ha pratat med Harry och fått det jag ville gick jag muttrandes därifrån. Jag vet att han har mer pengar! Han vägrar ge mig för att han är sårad. Hans känslor är obesvarade och han är sårad. Han måste ha mer pengar! Jag kanske kan övertyga dem att skjuta upp dagen då jag ska ge hela skulden genom att börja ge lite. 320 är ändå en början! Nu är frågan hur jag ska våga gå till dem själv. Det här gänget struntar fullständigt i om du är tjej eller kille, om du är känd eller inte, om du har någon som backar upp dig eller inte. När du har gjort något som anses vara fel blir du nedslagen. Hade jag haft Harry så hade han backat upp mig, alla hade gett sig på honom och jag hade smitit. Tyvärr så fungerar det inte så då den lilla förrädaren lämnade mig.

Jag svänger in till vänster, fortsätter framåt en bit och sedan ytterligare en sväng till vänster. Där sitter dem. Will ställer sig upp och går emot mig. "Well well well, look who we got here." Jag backar ett steg när han kommer alldeles för nära. "If it isn't Nettie, the one that got dumped and tossed aside by her little companion." Han är alldeles för nära igen men om jag backar ett steg till så slår jag i väggen. Ändå gör jag det instinktvis och jag slår inte bara ryggen mot väggen. Han tar tag i min hand och drar mig omöjligt nog, närmare honom. "Now, where's my money?"
"I-I got as much as I could." Mumlade jag fram.
"Which is how much?!" Fräste han ilsket.
"320, but I still have until monday and maybe if you could give me more time I cou-"
"Give it to me." Han håller fortfarande min ena arm i ett stenhårt grepp men jag vet bättre än att säga till honom så jag fiskar upp pengarna med den andra handen och räcker bunten till honom. Han räknar dem och skakar leendes på huvudet. "You're still 9000 down."
"I know but if you could give me some more time I-"
"Shut up!" Jag tystnar genast. Varför blev jag ens involverad med dessa människor? "I want my money, this should do until wednesday but we're not some bank that you can give back to whenever you feel like it, I want the entire amount on wednesday!"
"What if I don't have it by then?" Jag vill nog inte höra svaret, borde inte ha frågat!
"Then you can kiss your little boyfriend goodbye and bye bye to little Nettie here."
"You leave Harry out of this, I've given you everything he got, this was what he used for, he payed for it and is out so leave him alone!" Jag vet inte riktigt varför jag sa det där men det är sant. Harry har ingenting med det här att göra längre, han har betalat av sina skulder och lämnat det här efter sig. Visst är han en förrädare men jag kan inte göra samma sak mot honom genom att förråda honom!
"Isn't this sweet?" Frågar han och vänder sig mot de andra som fortfarande sitter ner, utspridda här och där och antingen röker eller dricker. Några skrattar och andra bara nickar instämmande. "He dumped her ass and she still begs us to leave him alone."
"He has nothing to do with this anymore, right should be right and that's the only reason I'm defending him!"
"So you're saying that I'm wrong?"
"In this specific case, yes!" Nu ångrar jag mig, jag vill ta tillbaka det där! Jag borde inte ha sagt det där! Han drar mig mot sig och drämmer mig mot väggen. Det ringer i mina öron och jag blinkar bort yrseln efter att ha slagit i huvudet.
"Am I still wrong?" Jag hinner inte svara innan han drämmer mig mot väggen igen. "Answer me!" Nu ringer det ännu mer i öronen och allting snurrar runt omkring mig. I utkanten utav synfältet är det suddigt och jag hinner inte svara den här gången innan hans hand träffar min kind. Kraften i slaget gör att det smakar blod i munnen.
"No." Lyckas jag få ur mig. Hans grepp om min arm hårdnar.
"No what?!"
"You're not wrong, you're right, you're always right." Mumlar jag och hoppas att han släpper mig.
"Louder!" Ännu en gång träffar hans hand min kind. Nu kommer jag svimma av när som helst.
"You're always right." Svarar jag och försöker att få min röst och höras ordentligt. Tydligen lyckades jag inte.
"Not loud enough!" Jag dräms mot väggen ännu en gång och nu slår jag i huvudet hårdare än de andra gångerna för att jag inte orkar försöka att skydda det. Det blir omöjligt att urskilja konturer. Allt är i ett virrvarr och det dröjer inte länge innan allt blir svart.

I can't change, del 25

"The zoo?" Frågade jag förvånat. Pannan la sig i djupa veck när jag stirrade på ingången där glada barnfamiljer sprang in. Barnen skrek och tjöt av skratt, de vuxna hade fullt upp med att få tag på de busiga småttingarna och köra barnvagnarna. Här och där såg man antingen en grupp tonåringar eller par som stod utanför eller var på väg in. Här har vi inte varit på en evighet. Vad var jag sist? 15-16 år kanske?
"It have been a while since we were here, I have packed a picnic basket and everything, just like old times!"
"Gem, it's freezing outside!" Insköt mamma skeptiskt.
"Oh come on, we're dressed good enough, besides we live in the UK, we should be prepared for this weather the year around!" Där nickade jag instämmande. Det var sant.
"Well come on then!" Svarade jag, en aning mer upprymd än för bara ett par minuter sedan. Vi hoppade ur bilen och jag tog ut korgen från bagaget. Det hördes ett svagt klickande som försäkrade oss om att bilen var låst så gick vi mot ingången. Mamma insisterade på att betala och så gick vi in till den, trots det iskalla vädret, fullpackade djurparken.
"I personally think that we'll start off with the penguins!" Sa Gemma och tittade djupt koncentrerat på den lilla kartan som hon hade tagit vid ingången.
"But the bears are closer, besides, they are way cooler than the penguins!" Svarade jag.
"Yes but forget about all of those and we'll see the lions first!" Med det så var det bestämt, mamma fick sitt val igenom och vi gick mot lejonen.
"But we're going to the penguins after that and then the bears!"
"No, the bears first!" Så har det alltid varit, jag och Gemma hittar små grejer som vi tjafsar om, oftast bara på skoj.
"If you two won't get along we won't be seeing neither, so decide!" När mamma säger det så skriker vi båda till samtidigt.
"Bears!"
"Penguins!"
"Flip a coin!" Suckar mamma och tar fram ett mynt. "Harry, heads or tales?"
"Heads!" Hon kastar upp myntet och fångar.
"Tales." Åh nej!
"Yes!!" Gemma hoppar upp och ner med armarna upphöjda som en segergest. Jag spelar över med mitt dåliga humör och låtsas muttra för mig själv.

Efter vad som känns som timmar utav promenad och efter att ha sett alla möjliga sorters djur så går vi till huset med akvariet och hittade en bänk där inne att sätta oss på. Gemma och mamma hade packat ner pastasallader och smörgåsar med sådana där små juicepaket som jag och Gemma alltid krävde när vi var små. Vi tittar på alla fiskar som simmar förbi och äter i tystnad först. Men jag bryter tystnaden efter ett tag eftersom det är något som jag måste ha sagt. "I really like this, how we are doing everything like we used to, like nothing bad have happened." De förblir tysta så jag fortsätter med mitt lilla tal. "I'll be staying with George and Maggie for a while because sometimes I really want to drink or smoke and they know exactly what to do to stop me from it, but afterwards I'll come home again, if it's okay." Jag la till det sista, osäker på om de verkligen ville ha hem mig mer än den här helgen.
"Of course it's okay Harry, you're still my son!"
"I'm moving out soon, I'm going to university after the summer, I've finally pulled it together and collected enough money to pay for it myself." Sa Gemma helt oväntat med blicken fäst på fisken som simmade förbi för säkert den femtionde gången.
"Do you still want to study law?" Frågade jag när jag kom ihåg hennes barndoms dröm. Hon nickade med ett litet leende på läpparna.
"You remember."
"I have never forgot anything about you!" Jag vände mig mot mamma. "I'm going to talk to dad, try to fix everything between us."
"Your dad is very stubborn as you know, he's not gonna be as easy about this as we are." Suckade hon och tog upp sitt juicepaket.
"I know, but I'll try, I ruined it so I'll be the one to fix it." Hon nickade.
"Let's just change the subject know, what are we doing after this?"
"Do you want to see any other animal?" Frågade jag och båda skakade på huvudet.
"I think we have seen them all, let's just buy some sweets, crisps and soda on the way home and have our usual film night." Både jag och mamma tyckte det lät bra så det fick det bli!

I can't change, del 24

"Close the fucking curtain Gem!" Ljuset som strömmade in i rummet bländade mig när jag försökte öppna ögonen. Därför gav jag upp det ganska snabbt och drog täcket över huvudet istället.
"Watch you language young man, get up and get ready, we're leaving in an hour!"
"Where are we going?"
"Just get ready and you'll know when we get there." När det var sagt så försvann hon ut från rummet och jag muttrade när nyfikenheten tog över och tvingade mig upp. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och stapplade mot badrummet för att ta en dusch. Så fort jag kom in i badrummet spärrade jag upp ögonen. De hade fortfarande kvar schampot som jag brukade använda. Antingen så köpte de det nyligen eller så har de gjort det hela tiden. Jag chansar på nyligen.

"Hurry up Harry, geez, I'm a girl and I'm done before you!"
"I'm coming!" Ropade jag tillbaka till min irriterade syster och la ner telefon, plånbok och nycklar i fickorna. Nästan samtidigt som jag la ner telefonen så pep den och jag tog upp den igen med en suck. SMS från Maggie, Hello, I just wanted to check up on you and see how it's going, everything alright? //Maggie. Jag bet mig i läppen. Borde jag berätta att jag rökte igår? Nej, de behöver inte veta något, det var ett misstag och ska inte upprepas! Everything is great, they threw me a welcome back party and I really enjoyed myself, no worries there weren't any alcohol involved! //H.  
"Harry, are you ready honey?"
"I'm coming mum!" Ännu en gång pep min telefon. Great to hear, take care, we'll see you on monday! //M (Am I with the cool kids now). Jag skrattade när jag klickade in mitt svar. See you on monday, tell George I said hi! //H (You're definitely with the cool kids!) När den var skickad gick jag ut från mitt rum.
"Oh look, the sleeping beauty is finally awake!" Skämtade Gemma.
"Thanks for the compliment, and I'm sorry if my beauty is overwhelming, I was taking a shower so calm down!" Jag snörade på mig skorna medan mamma skrattade.
"Just like the old days, I like this!"  

I can't change, del 23

Jag rotade fram bilnycklarna till mammas bil, tog på mig skorna och en jacka för att sedan gå ut och se vad Nettie ville. "Get in the car." Beordrade jag så fort jag stängde ytterdörren efter mig. Jag låste upp bilen och satte mig i förarsätet. Hon satte sig i passagerarsätet och jag backade ut bilen till vägkanten för att ljuset inte skulle väcka Gemma när det kommer in i genom hennes fönsterruta.
"Why couldn't I just get inside?"
"Everybody is asleep, what do you want?" Det tog emot att inte hålla om henne men jag fortsatte att påminna mig själv om att det var hennes fel. Hon älskar inte mig. Mina känslor är obesvarade och då borde inte jag spela någon roll för henne längre. Jag vill inte vara den som klänger och ber om ett förhållande.
"I need money."
"So?"
"What do you mean by 'so'?"
"So, what does it have to do with me?" Förtydligade jag. Självklart vill hon ha något!
"Harry, I need money and the last day is monday!"
"I'm the wrong person to ask, why don't you do what you do best and steal?"
"Because I can't steal that much until monday!"
"How much?"
"9300 pounds, I know that it's too much bu-"
"Are you out of you're mind?!" Skrek jag. "Why the hell do you owe someone that much?!"
"As if you don't know!"
"Drugs, jesus Nettie, how much have you bought since the last time we closed a debt?!"
"That's not the point!"
"Then what is?!"
"I need the money Harry, quick!"
"Well I don't have that much and you know it!"
"But you've started working a-"
"I don't make that much, it's a bookstore!"
"If you can give me what you've saved up maybe they would give me another week." Försökte hon, tydligen väldigt desperat. Jag bet mig i underläppen. Borde jag ge henne allt som jag har sparat upp?
"It's a lot of money, besides, I'm saving up for my new life Nettie, I want to study at the university, I want to make something of my life!"
"I know but that bullshit doesn't belong here, please just give me what you have!" Lukten utav rök som kom från hennes kläder blev för mycket för mig.
"Do you have a cigarette?" Hon nickade och rotade igenom sina fickor. "No shit, just a regular cigaret!" Varnade jag och hon nickade igen och tog fram ett paket och en tändare. Jag rullade ner fönstret och tände en. Drog ett bloss och njöt utav den välbekanta smaken. Jag vet att jag precis bröt mot allt som jag har jobbat för men det blir för mycket ibland! Dessutom är det första gången jag röker på två veckor om inte mer! Jag borde verkligen ha bättre koll på tiden. "Shit." Muttrade jag och drog fingrarna genom håret.
"Listen, I know that it's way to much but I need you Harry, these men, they're dangerous and if I don't have the money then I don't know what they'll do with me!"
"I don't even know why I care anymore, that's not my problems, I made sure that all my debts was payed before I left that shitty life."
"I know but I need you, please!" Jag rullade upp fönstret för att öppna dörren och fimpa cigaretten mot asfalten. När jag var säker på att den var släckt stängde jag dörren igen och lutade huvudet mot nackstödet. Borde jag ge henne så mycket? Ger jag henne pengar nu så kommer hon be mig om mer hela tiden. "Harry just give me what I need, please!" Hon la sin hand över min och lutade sig mot mig. "Look at me." Jag suckade och vände huvudet mot hennes håll. "I need you." Med det sagt så lutade hon in den sista biten och tryckte sina läppar mot mina och drog sig undan alldeles för snabbt. "Please Harry!"
     Jag såg till att bilen var ordentligt låst på uppfarten igen innan jag vände mig mot Nettie. "Stay here!" Så smög jag tyst in till mitt rum, rotade igenom min väska tills jag hittade vad jag behövde och gick ut. "Here's 320, I know that it isn't much but it's all that I have but don't you dare ask me for more!" Hon nickade och la ner pengarna i hennes ficka. "Just leave and forget about me now, I don't want anything to do with you anymore!"
"Thank you and eh, good luck I guess." Hon sig om och började gå bort från mig. Jag stod kvar fram tills att jag inte kunde se henne längre. När hon var helt borta så gick jag in och låste för att sova de få timmarna som kvarstod utav natten.

I can't change, del 22

"Thank you for coming, this meant a lot to me!" Sa jag till farbror som var den sista att åka. Den lilla välkomstfesten var väldigt lyckad förutom någon kommentar här och där om hur allt var mitt fel. De kom mestadels från en del utav Gemmas nya kompisar och det dröjde inte länge förrän hon hade hört och sparkat ut dem. Morbror skämtade om att allt som fattades var alkohol och fick genast en blick från min moster som såg till att han bad om ursäkt och inte sa ett ord på över en halvtimme. Trots det så var jag väldigt tacksam över hur alla hade tagit tid ifrån sin dag och kommit för att hälsa på mig och lyckönska mig.
"I bet your tired, let's get some sleep!" Gäspade mamma och gick upp efter en kort nick från mig.
"I have loads of things planned for tomorrow!" Utbrast Gemma glatt.
"Gem, knock knock!"
"Who's there?"
"Cargo."
"Cargo who?"
"No, car go beep beep!"
"That has to be the worst one yet!" Skrattade hon. "Goodnight baby brother!"
"You still laughed, goodnight!" Med det så gick vi mot våra rum. Det var kallt i kväll, riktigt kallt så jag tog fram ett par rutiga pyjamasbyxor och en vit T-shirt att sova i.
     Jag kan inte beskriva känslan av att få krypa ner i min egna säng igen. Det känns som att flyga på moln, helt perfekt! Inom några minuter blev mina ögonlock tunga och jag sjönk ner i en djup sömn.

Var det något som kastades mot fönstret precis? Drömmer jag eller är jag vaken? Äsch, jag drömde nog det. Nu lät det igen! Jag muttrade tyst för mig själv medan jag reste mig upp och gick till fönstret. Just när jag kom fram träffades glaset utav en sten. Men vad i? Jag öppnade fönstret och såg ner på den mörka trädgården. "Harry, over here!" Jag kisade mot gatlyktan och såg Nettie. Vad gör hon här? Jag måste definitivt drömma!
"Nettie?" Hon kom närmare.
"Yes, I need to talk to you!"
"Now?" Hon nickade. "Fine, I'm coming down!"
"Hurry up, it's freezing!" Jag suckade och stängde fönstret för att gå ner. Vad är det hon vill nu? Kan hon inte bara låta mig vara? Nu när jag träffar henne kommer alla känslor som jag har tryckt undan, komma tillbaka!
 ___________________________________________________________
AN// Förlåt för dem korta delarna men jag har så mycket med skolan nu och hinner inte skriva lika långa delar. Men det är väl bättre med något än inget alls, eller hur? Tack för att ni fortsätter läsa mina små tysta ninjor som aldrig säger eller kommenterar något, ni är underbara! Xx
?"
F

I can't change, del 21

Harry
Jag körde upp på den välbekanta uppfarten och parkerade bilen. Vi gick ut och jag slängde väskan över axeln innan jag följde med mamma upp till ytterdörren. Hon gjorde en gest åt mig att stanna och tog upp sin telefon. Jag rynkade på pannan och försökte se vem hon skrev men hon lutade sig bort och gjorde det omöjligt för mig att få en glimt utav skärmen. Hennes mobil pep och hon låste upp dörren. Vad var det där om? Vi gick in i hallen och jag släppte ner väskan och sparkade av mig skorna. Drog av mig mössan och hängde upp jackan. Vi gick in, mamma före in till vardagsrummet. Så fort vi kom in så hoppade Gemma upp tillsammans med en hel del släktingar, vänner och bekanta och skrek, "Welcome home!" Jag hoppade till, oberedd på det och efter att ha kramat Gemma så såg jag mig omkring i rummet och la märke till dekorationerna. Det är därför hon ville vara kvar hemma!

Girlanger och ballonger hände och svävade på taket. Vissa ballonger låg på golvet och på ett långt bord på den vänstra sidan utav rummet var fyllt med bakelser, godis, chips och läsk. En stor banderoll hängde över bordet med texten Welcome home Harry! Hörnsoffan och soffbordet stod på den högra sidan. Någon hade satt på musik på låg volym nu. Jag kände mig löjlig över hur nervös jag hade varit över att komma hem. 

     Efter Gemma så kom mina mor- och farföräldrar och kramade om mig. Min moster, morbror, farbror, kusiner och en hel gamla vänner som jag inte har träffat på länge. Vissa sedan gymnasiet och andra sedan jag gav upp allt det här för Nettie. Helt i onödan! Max, en av mina bästa kompisar från gymnasiet kom fram. "I wanted to bring champagne at first but Gemma reminded me that it probably wouldn't be a good idea." Jag kände ett starkt sug efter den bubblande alkoholen men jag sköt bort tanken så gott jag kunde och fokuserade på att starta en konversation. Eller jag kanske borde tacka alla nu när uppmärksamheten är riktat mot mig.

"Thank you all so much for this, thanks Gem, I know that this was your idea!" Hon fnissade och nickade.

"I'm the smartest here so it was obviously my idea." Skämtade hon. Så gott som alla i rummet skrattade och sedan vändes all fokus mot bordet med bakelserna och allt vad det nu var på. Jag vände mig mot mamma som fortfarande stod lite bakom mig.

"Is that still mad at me?" Hon nickade. "Have you told him that I'm changing?" Hon nickade igen.

"He's still upset Harry, after your new...lifestyle, began he haven't been home." Mitt humör sjönk och jag ångrade att jag hade frågat.

"Is he still in the US?" Hon nickade. Pappa hade flugit över dit när han påstod att jag var en skam för familjen och att han inte kunde se folk i ögonen längre när de frågade om mig. Så feg som han var så försvann han. Han och mamma hade skiljt sig sedan länge men han hade ändå varit i närheten av oss under hela vår uppväxt. Så blev jag en skam för familjen och han försvann. "I'm sorry mum."

"We'll talk about this later honey, enjoy your party now!"