Rewind • del 29

Theo hade somnat och Eric hade burit in honom till hans säng och stoppat om honom. När han kom ut från rummet igen hade jag stängt av filmen och börjat duka av. Utan att så mycket som ett ord yttrades mellan oss började han hjälpa mig att bära in de tomma skålarna och den kvarblivna maten. Jag hade redan ringt min chef och sagt att jag inte skulle kunna komma något mer den här terminen och förklarade varför. Hon visste att jag var en ensamstående mamma utan släktingar i närheten så hon sa att det var okej efter att ha muttrat fram en hel del om vikarier och hur det inte var bra för barnen. Jag höll med henne men det fanns inte mycket jag kunde göra åt det just nu. Det var så läget såg ut och nu är det bara att arbeta utifrån det. Det hade hänt så mycket på mindre än 24 timmar och allt jag behövde just nu var att sätta mig ner och andas ut.
     Vi hade fortfarande inte sagt någonting när diskmaskinen fylldes och startades eller när jag tog fram en vinflaska. Jag bara höll upp den och Eric nickade så då var det bara att hälla upp det i två vinglas som vi sedan bar ut med flaskan till balkongen och satte oss där.

Jag stängde inte dörren helt eftersom jag ville höra ifall Theo vaknade och behövde någonting. Efter att ha tagit min första klunk bestämde jag mig för att bryta tystnaden. "Jag ringde hem idag." Eric vände blicken mot mig men sa ingenting. Det verkade som om han ville att jag skulle fortsätta så jag gjorde det. "Min bror svarade och vi pratade en stund, sedan kom mina föräldrar hem och jag pratade väldigt lite med dem innan jag inte klarade av det mer och skyllde på att jag måste hämta Theo för att lägga på." Han öppnade munnen för att säga något men jag avbröt honom. "Så jag bryter ihop helt och hållet, samlar mig och åker, hämtar Theo och ska tillbaka till bilen men så blir han överkörd som om inte min återkommande depression räcker! Allting blev för mycket idag! Allting är för mycket just nu och jag vet inte hur länge till jag orkar Eric, jag har ingen aning om hur länge till jag står ut!" Han säger ingenting, tar en klunk utav hans glas och reser sig upp för att ställa sig bakom mig. Jag skulle just fråga honom vad han höll på med när han började massera min rygg.
"Du är bara under väldigt mycket stress och press just nu, men slappna av bara för stunden så blir det bättre. Nu har du några dagars ledighet från allt, använd dem till att vila upp dig, ta hand om Theo och samla ihop dina tankar." Jag svarade inte. Delvis för att jag inte hade någon aning om vad jag skulle säga och dels för att det här måste ha varit den skönaste massagen jag har fått och jag vill inte att han ska sluta. Trots att det inte ens var kallt ute fick jag gåshud. Efter en liten debatt med mig själv gav jag med mig och erkände för mig själv att det var för att han rörde vid mig. Det är så sjukt att den här mannen har en sådan effekt på mig när jag hade lovat mig själv att aldrig någonsin släppa in någon i mitt liv igen. Ändå så var jag härute med Eric som nu hade satt sig ner igen, och drack vin. Vi sa ingenting mer men ingenting behövde sägas eftersom vi båda behövde en liten stund av lugn våra kaotiska liv.

Rewind • del 28

Med tanke på att min bil fortfarande stod parkerad vid dagiset, åkte vi hem med Eric. Jag satte mig i baksätet med Theo för att se till att allting var bra med honom trots att det inte var så där jätte långt hem. Radion spelades på låg volym men när en ny låt som jag aldrig hade hört tidigare började spelas höjde Eric volymen och började sjunga med. Nu när jag vet att han hade varit i musikbranschen och vad som hände så sa jag ingenting men jag förstod inte varför han inte hade lagt av med musiken helt. Han hade kunnat fortsätta på egen hand! Han såg på mig genom backspegeln och slutade sjunga när han såg att jag stirrade.

"Vad är det? Behöver ni någonting? Ska jag stanna någonstans?" Jag skakade på huvudet.

"Nej, du har bara fin röst." När jag sa det kände jag rodnaden sprida sig på mina kinder och jag bed mig själv i underläppen för att inte säga någonting mer.

"Uhm, tack." Med det så återgick han till sitt sjungande och jag såg ner på min son som nu höll på att somna, lutandes mot mig.

"Vi kanske borde ha den där filmkvällen i morgon, Theo har somnat." Mumlade jag tankspritt och han satte sig upp så snabbt som möjligt.

"Jag är vaken mamma! Jag vill se Flygplan!"

"Jag trodde du hade somnat, det var bara därför jag sa det, oroa dig inte, vi ska se på Flygplan."

"Men nu blir du nog glad över att höra att jag ska ta ledigt ända fram till sommarlovet för att ta hand om dig!"

"Ska jag vara hemma?"

"Ja."

"Varje dag?"

"Det är tanken."

"När är sommarlovet?"

"Om två veckor."

"Är det mycket?"

"Nja, jag vet inte riktigt."

"Hur mycket är det då?"

"Tre lördagar."

"Då är det inte mycket mamma! Hur många dagar är det?"

"Fjorton dagar."

"När ska vi flyga?"

"Om tre veckor."

"Och hur många dagar är det?"

"Tjugoett dagar."

"Men mamma det är länge!" Jag hann inte svara innan Eric parkerade bilen. Jag hjälpte Theo ut och till hans förtjusning så insisterade Eric på att bära upp honom för att han skulle slippa hoppa upp på kryckorna och jag skulle slippa bära honom själv. Så jag skyndade mig upp framför dem i trapporna för att låsa upp så snabbt som möjligt. 

     Eric la ner honom på soffan och jag la en prydnadskudde under det gipsade benet för att den skulle vara så högt upp men samtidigt bekvämt som möjligt. Medan Eric gick hem för att byta om till bekvämare kläder till vår filmkväll så hjälpte jag Theo att byta om till sin pyjamas, hämtade en pläd åt honom och började med maten medan han satt och tittade på TV.

"Här har du det bekvämt!" Erics röst hördes från vardagsrummet och jag kunde inte låta bli att le när jag hörde honom. "Vart är Els..uhm..din mamma?"

"Hon är i köket och gör tacos!" 

"Då är det bäst att jag hjälper henne så att vi kan kolla på den filmen så snabbt som möjligt!"

"Alla säger att den är super bra!"

"Då måste vi ju kolla på den!" 

"Ja, ni måste skynda med maten!" Eric skrattade åt Theos svar och jag hörde hans steg komma hitåt.

"Hej!" Jag fortsätta skära tomaterna och svarade utan att titta upp.

"Hej igen."

"Vad behöver du hjälp med?" 

"Kan du bara röra om köttet lite?" Utan att svara så gick han mot spisen och gjorde som han hade blivit tillsagd. När han la ner träsleven så kom han och knuffade försiktigt bort mig och tog kniven som jag höll i. 

"Jag kan göra det här."

"Det är okej, jag tror nog att jag kan skära lite grönsaker." Insisterade jag och försökte ta tillbaka kniven men han höll den utom räckhåll.

"Jag fixar det, dessutom så är jag rätt så säker på att jag kan göra det dubbelt så snabbt!" 

"Visst!" Fnös jag men lät honom göra min tidigare arbetsuppgift och valde istället att sätta mig på den delen utav köksbänken som inte användes för tillfället. Medan jag såg honom fixa det sista med maten och hörde Theos skratt inifrån vardagsrummet så slog det mig att det här är precis det jag vill. Jag vill ta vilket förhållande jag och Eric än hade till nästa nivå men samtidigt så vill jag inte stressa honom med det så därför nöjde jag mig med att få små glimtar utav familjelivet som jag kanske kunde få i framtiden.

Rewind • del 27

Elsa
Ett brutet ben och ett ärr kommer bildas på hans panna uppe vid hårfästet. Det är vad jag har fått reda på hittills men jag har inte fått se honom än eftersom han är nersövd och de undersöker om han har fått andra skador och ser om det är någonting fel på knäet på det brutna benet. Mannen som hade kört över honom men som jag inte hade brytt mig om att lära mig namnet på hade väntat med mig tills han fick reda på hur det stod till. Jag är både arg och tacksam. Tacksam över att han inte körde alldeles för snabbt och tacksam för att han hjälpte mig och väntade med mig trots att han själv var i chock tillstånd. Trots min tacksamhet för det så var jag arg...nej, förbannad för att det är min son det hände, min Theo men det är lika mycket mitt fel eftersom han sprang runtomkring när jag var i närheten. Nu undersöktes han också för att se om han hade fått några skador och jag satt ensam och skyllde på mig själv för det som hade hänt.

Springande steg hördes och snart dök Eric flämtandes upp vid dörrkarmen till väntrummet jag satt i. "Hur mår han?" Jag orkade inte svara, allt jag behövde var en kram så jag reste mig upp och slog armarna omkring honom. Han sa ingenting mer, bara höll om mig i tystnad och väntade på att mina snyftningar skulle lugna ner sig vilket de inte verkade göra på ett bra tag.
     När vi satt ner igen höll han fortfarande om mig vilket lugnade ner mig väldigt mycket. "Så, hur är det med honom, har du fått reda på någonting än?"
"Ett brutet ben som de fortfarande undersöker för att se om knäet skadades på något sätt eftersom den var så konstigt vinklad och så kommer han få ett ärr i pannan uppe vid hårfästet eftersom de tvingades sy såret där."
"Brutna ben läker alltid och förhoppningsvis så är det inget fel på knäet, sedan det där med ärret sa du själv att det är uppe vid hårfästet alltså kommer det knappt synas, eller hur?" Jag nickade och vi sa ingenting mer på ett tag.

Det kändes som minuter var timmar ända tills en sjuksköterska dök upp. "Elsa Johnson?"
"Det är jag!" Svarade jag snabbt och höll nästan på att ramla för att jag reste mig upp så snabbt att jag fick en svindel känsla. Eric grabbade tag i min armbåge och hjälpte mig upprätt.
"Theo har vaknat och han vill träffa sin mamma nu." Sa hon med ett vänligt leende som jag besvarade snabbt innan jag sprang iväg till Theos rum. När jag kom in satt han halvt upprätt och pillade på sladden som var inkörd i hans armveck.
"Pilla inte på den där för mycket så du inte råkar dra ut den." Han såg upp och log stort när han fick syn på mig.
"Mamma!"
"Hej gubben, hur mår du?" Han veckade pannan vilket han verkade ångra snabbt då han skrek ut ett 'aj' på grund utav såret. Jag skyndade fram till honom och visste inte riktigt vad jag skulle göra förutom att dra in honom i en försiktig kram.
"Jag valde ett blått gips." Sa han apropå ingenting och jag såg förvirrat på honom.
"Blått...vad?" Han drog bort filten som de hade lagt över honom och pekade på hans ben.
"Blått, för spiderman är blå och röd men doktorn sa att jag bara får välja en färg...så jag valde blått för jag är kille och det är coolt." Jag kunde inte hålla inne skrattet som bubblade upp.
"Ja du Theo, du är jätte cool!" En knackning hördes och Eric stack in huvudet.
"Får jag komma in och hälsa på min lilla vän?" Theo sprack upp i ett leende så fort han fick syn på honom.
"Jag har ett blått gips!" Var det första han sa och pekade på en gång på hans ben för att Eric skulle se det.
"Fint, men det kommer bli ännu finare när du äntligen får ta bort den eller hur?"
"Ja, mamma, doktorn sa att jag ska leka försiktigt, varför ska jag det?"
"För att ditt ben är brutet, alltså måste du vila och ta det lugnt ända tills det har läkt så att du inte får jätte ont."
"Men jag vill leka!"
"Du får göra det men försiktigt, alltså får du inte springa omkring." Jag har aldrig sett en större besvikelse i hans ögon.
"Kan vi fortfarande äta tacos och kolla på flygplan ikväll?"
"När vi kommer hem." Lovade jag.
"Får Eric vara med?"
"Om han vill." Svarade jag och såg på Eric som hade börjat gå omkring i rummet och undersöka allt som var där. "Eric?"
"Va?" Han vände sig om och såg helt förvirrad och borta ut.
"Vill du äta tacos och kolla på Disney's flygplan med mig och Theo när vi får åka hem?"
"Ja visst!" Besvikelsen försvann helt från Theos ögon och ersattes av ren och skär glädje istället.
"Kan vi åka hem nu? Det här rummet är tråkigt!"
"Det får doktorn bestämma."
"Kan du fråga honom nu mamma?"
"Jag kan fråga honom så kan El-..uh.., mamma stanna hos dig, låter det bra?" När Theo nickade gick Eric ut för att leta reda på läkaren som hade tagit hand om Theo. 

Rewind • del 26

När jag hade lyckats samla mig tillräckligt för att få tårarna att sluta forsa nerför mina kinder så reste jag mig upp på darriga ben. Jag hade suttit på golvet alldeles för länge och kände mig helt stel. Jag måste hämna Theo nu så jag tvättade ansiktet från all smink som ändå hade runnit nerför mina kinder och smetat ut sig. När allt var borta och jag såg någorlunda normal ut så drack jag ett glas med vatten och tog på mig skorna, la väskan över axeln och gick ner till bilen.

"Tack för idag, vi ses imorgon!" Theo vinkade till sin fröken och höll mig i handen.
"Mamma?"
"Ja?"
"Kan jag och du ha tacos kväll?"
"Bara du och jag?"
"Ja, bara vi!"
"Så du vill inte ha Eric med oss?"
"Blir han ledsen annars?"
"Jag vet inte, kanske."
"Hm.., okej då han kan väl vara med." Sa han och ryckte på axlarna. "Men då får han inte säga vad vi ska kolla på!"
"Och vad är det vi ska kolla på?"
"Flygplan!"
"Disney's flygplan?"
"Ja, för dem flyger högt upp så här..!" Förklarade han och sprang en bit framför mig med armarna utsträckta medan han gjorde brummande ljud.
"Theo, det finns bilar här, snälla spring inte omkring!" Bad jag och skulle precis ta tag i hans hand när han drog den undan igen och sprang i full fart. "Theo!" Sedan gick allt på några sekunder. Bilen dök upp från ingenstans och min son var plötsligt uppflugen på vindrutan. Bromsarna tjöt och jag skrek. Föraren stannade och han låg på marken. "Theo!" Skrek jag och sprang fram, kastade mig ner mot min son och kollade att han andades. "Ring ambulansen!!" Skrek jag för full hals och den manliga föraren gick snabbt ut.
"Herregud, herregud, herregud, lever han?!"
"Ja, ring ambulansen!!" Jag koncentrerade mig på min son som låg ner med benet i en konstig vinkel och ett blödande sår på pannan. "Snälla Theo, snälla öppna ögonen!" Jag hörde mannen prata panikslaget i telefon men jag uppfattade inte ett ord utav det han sa. Tårarna trillade nerför mina kinder och jag strök honom över håret och mumlade hans namn om och om igen. Han måste vakna, han måste slå upp ögonen! "Theo, snälla vakna!" Ingenting hände och sekunder kändes som timmar. Minuter kändes som månader. Ingenting hände och jag såg på mannen genom tårarna. "När kommer dem?!"
"Dem är på väg, bara någon minut till! Jag är så ledsen! Som tur är så körde jag inte så där jätte snabbt så det kan inte vara allvarligt!" Han försökte nog lugna ner sig själv mer än mig men jag hade total panik och tänkte inte bry mig om hans samvete just nu.
"Inte så allvarligt?! Det är min son på fyra år som ligger här med benet i en konstig vinkel och blödandes ur något sår på pannan! Inte så allvarligt?!"
"Förlåt, förlåt, jag menade det inte!" Jag struntade i honom efter det och fokuserade bara på min lilla unge.
"Snälla snälla, öppna ögonen, snälla Theo!" Ingenting hände. Varför händer det ingenting?! Sirener hördes på avstånd och jag bad om och om igen om att de skulle skynda sig.

Eric
"Va? Elsa, jag hör inte vad du säger, lugna ner dig lite." Hon snyftade fram någonting ohörbart. "Ta ett djupt andetag för jag hör ingenting utav det du säger."
"Theo blev överkörd!" Snyftade hon igen och den här gången var det ingen tvekan om vad hon sa längre.
"Vänta, va?! Vart? När? Hur?!"
"N-nyss, jag h-hämtade honom f-f-från dagiset och allting gick så f-f-fort han...han sprang...bilen...han låg konstigt...andades..allting g-gick så snabbt! Eric jag är rädd, de låter mig inte se honom!"
"Vilket sjukhus är ni på?" Hon snyftade fram namnet medan jag rafsade åt mig bilnycklarna och plånboken. "Jag är på väg, max tio minuter så är jag där!" Med det så la jag på och tog snabbt på mig skorna och tog med en jacka, låste dörren så snabbt som det gick. Sprang nerför trapporna, snavade och ramlade nästan medan jag svor för mig själv. Självklart är jag klumpig nu för det är precis vad som behövs!

Rewind • del 25

Resten utav veckan var vi upptagna med att jobba och planera resan så fort vi kom hem. Eric vägrade ge med sig förrän han hade fått ringa runt några samtal och sett till att jag och Theo skulle få stanna med honom på hotellet där han skulle vara för modelljobbet. Vi skulle vara där i tio dagar eftersom de tre första skulle han jobba och vi ville vara där ett tag efteråt för att bara slappna av och njuta av det vackra vädret. Det är två veckor kvar till sommarlovet och tre veckor tills vi ska åka och jag kunde inte vänta.

Idag hade jag på jobbet beslutat mig för att göra något som jag hade skjutit upp på alldeles för länge. Jag hade faktiskt skjutit upp på det i flera år och igår när jag pratade med Eric om det så kändes det lättare att göra men samtidigt så var det mycket lättare sagt än gjort! Min sista lektion var inställd då eleverna skulle åka och bada med två andra lärare så jag bestämde mig för att åka hem direkt och hämta Theo senare när det här var överstökat. För skulle jag nu bryta ihop så ville jag inte att han skulle se mig så och dessutom så hade jag skrivit in han där två timmar till så jag hade tid på mig.
     Jag la ifrån mig väskan på soffbordet och tog upp telefonen, slog in numret som jag fortfarande kunde utantill trots att det hade gått fyra år. Sedan så tog det stopp. Jag kunde inte förmå mig att trycka och låta det ringa. Det gick liksom inte. Istället började jag gå fram och tillbaka i rummet tills det kändes alldeles för kvavt och jag blev tvungen att öppna fönstret. Ska jag verkligen göra det här? Till slut så låste jag upp telefonen igen och klickade på ring knappen för att sedan trycka den mot örat. Hjärtat bultade hårt och jag var vettskrämd för vad som skulle hända nu. Mina händer kändes klibbiga och hela jag darrade. Jag hade sett till att ringa från dolt nummer då jag inte ville att de skulle kunna få mitt nummer om allt gick åt helvete. Okej, två signaler till och så lägger jag på! "Hallå?" Åh nej, jag hade inte tänkt så långt. Vad skulle jag säga nu? "Hallå?"
"Hej Max."
"Elsa?!"
"Ja." Vad skulle jag säga mer? Jag hade min bror på andra sidan luren och ingen aning om vad jag skulle säga. "Hur mår du?"
"Nej, frågan är hur du mår? Vart är du någonstans? Hur är det med dig?!" Han har alltid varit den som oroat sig mest för mig och ändå var jag dum nog att lämna honom med vilket jag ångrar nu.
"Jag mår bra och det gör Theo också."
"Theo?" Jag fick en klump i magen, han vet inte ens vad hans systerson heter.
"Min son." En lång tystnad la sig över oss, som om han inte visste vad han skulle säga.
"Åh, hur gammal är han nu?"
"Fyra år."
"Redan. Elsa jag har saknat dig så mycket, snälla kom hem!"
"Jag är hemma, det här är mitt hem."
"Nej, jag menar hem till oss, snälla Elsa jag ber dig!"
"Jag kan inte Max, Johan är där, mamma och pappa är där, allting som blev fel är där och det vet du!"
"Johan har flyttat, han kommer fortfarande hit ibland för att hälsa på hans familj men han har flyttat cirka en och en halv timme härifrån."
"Är du seriös nu?"
"Ja och mamma och pappa vill träffa dig och...Theo, men de har inte fått tag på dig, ingen har kunnat kontakta dig!"
"Johan ringde mig en gång."
"Gjorde han? Det svinet!"
"Ja han ringde mig och hotade om att han ville träffa Theo och att han förr eller senare skulle hitta oss."
"Han skulle bara våga!" Jag visste att Max inte hade förlåtit honom för den kvällen då han tog sig in i mitt rum och det hade inte jag heller så det var inte förvånande.
"Det spelar ingen roll vad han hotar med, jag har inte lagt ut någon information om varken mig eller Theo någonstans, allting är sekretess belagt."
"Kan jag få veta? Jag vill hälsa på dig, uh jag menar er, jag vill hälsa på er." Jag försökte undvika det.
"Theo har sett bilder på er och han liknar dig lite och säger hela tiden att han vill träffa sin morbror för att kunna leka med honom och för att han verkar så snäll."
"Vad har du sagt till honom? Vilken anledning har du gett honom för att vi inte har träffats än?"
"Bara att ni bor väldigt väldigt långt bort och för att jag gjorde något dumt som jag skäms över. Oroa er inte, jag har inte sagt någonting elakt om er."
"Du ska inte ta på dig hela skulden, det var lika mycket vårt fel för att vi inte fick dig att stanna och tog hand om er." Han hade börjat gråta nu, det hördes på hans snyftningar och jag hade ljugit om jag hade sagt att tårarna inte flödade nerför mina kinder just nu.
"Det är okej, jag förstår det."
"Vad gör du nu? Jobbar du? Har ni tillräckligt med pengar? Vill du att jag ska skicka lite till dig? När kan vi ses?"
"Jag kom precis hem från jobbet och ska snart gå för att hämta Theo från dagis och jag utbildade mig till lärare. Nej det är ingen fara med oss, vi har gott om pengar och allt vi behöver. Jag har ingen aning om när vi kan ses Max, förlåt."
"Var det någon anledning till varför du hörde av dig nu?"
"Jag saknar er."
"Och vi saknar dig med, mer än vad du kan föreställa dig så snälla kom hem!" Det lät som en dörr öppnades i bakrunden och jag hörde mummel av röster. Sedan så hörde jag Max's röst som sa, "det är Elsa!" Sorlet av röster blev genast högre och närmare och till slut kunde jag urskilja mammas och pappas.
"Sätt på högtalaren Max!" De lät så exalterade och jag fick ännu sämre samvete för att ha hållit mig undan så länge.
"Elsa, du är på högtalare nu, mamma och pappa är här, snälla lägg inte på!"
"Jag ska inte lägga på." Lyckades jag få ur mig med en kvävd röst.
"Elsa?! Elsa är det du?!"
"Ja mamma, hur mår du?"
"Hur jag mår?! Jag saknar dig varje dag och kan inte sluta tänka på hur du har det!"
"Jag och Theo har det bra." Efter att ha sagt det fick jag samma reaktion utav båda mina föräldrar som jag hade fått utav min bror.
"Theo?"
"Min son, ert barnbarn."
"Så du behöll honom ändå till slut?" Nu var det pappa som ställde frågan och plötsligt blev jag förbannad.
"Klart att jag behöll honom! Det är min son, en del utav mig som ni ville att jag skulle få bort!"
"Jens! Vi menade inte det så Elsa, snälla lägg inte på!" Skyndade mamma att lägga sig i.
"Jag ska inte lägga på, förlåt, jag kunde inte låta bli när du sa det så pappa."
"När kommer ni och hälsar på?" Frågade han istället och bytte ämne.
"Jag vet inte."
"Hur mår Theo?"
"Han mår bra." Jag klarade inte av det längre, jag måste lägga på, det här gick inte längre. "Jag måste faktiskt hämta honom från dagis nu så jag måste lägga på."
"Snälla ring oss snart igen!"
"Snart." Lovade jag, "ta hand om er, jag älskar er, hej då!" De slängde ur sig sina kärleksförklaringar och avsked och jag la på för att sedan bryta ihop helt och hållet.

Rewind • del 24

Det var en lång tystnad och stämningen i rummet var jobbig men jag kunde inte få ur mig ett ord som inte skulle få mig att låta som en galning så därför valde jag att sitta där i tystnad och vänta på att han skulle vara den första att säga någonting. "Vart är vi?" Okej, det där väntade jag mig inte.
"Va?"
"Elsa, vart är vi? Vi beter oss ibland som ett par men säger att vi bara är vänner men bara vänner beter sig inte så som vi gör. Bara vänner är för långt bort för oss att kalla oss men ingen av oss är redo att lita på någon annan tillräckligt mycket för ett förhållande så vart är vi?"
"Jag litar på dig." Viskade jag och så fort de orden var sagda så visste jag att de var mer sanna än vad jag hade vågat erkänna.
"Jag vet och jag litar på dig men är det tillräckligt för att vi ska bli ett par? Det här har förvirrat mig så länge och jag vet inte vad jag ska säga att vi är eller vart vi står, jag har ingen aning och jag gillar inte när jag inte vet något som är så viktigt."
"Den dagen när du var så full och helt borta så påminde du mig så mycket om Johan, det var jobbigare än vad jag kan beskriva men samtidigt så kände jag mig ändå säker när jag var med dig, när Johan var så där full så var jag skräckslagen, det var jag inte när du var det."
"Jag hade hoppats på att du skulle ha glömt den dagen nu." Sa han halvt på skämt men jag uppfattade inte den skämtsamma tonen innan jag slängde ur mig nästa sak som fick mig att bita mig hårt i underläppen för att hålla mig från att säga något mer.
"Hur skulle jag kunna det? Det var då du kysste mig för första gången." Jag borde inte ha sagt det där. Jag borde verkligen inte ha sagt det där. Tänk om han ångrade det? Tänk om han ångrade det och inte ville bli påmind?
"Förlåt."
"För vad?" Jag förstår ingenting, varför ber han om ursäkt?
"Det är inte så jag ville att du skulle komma ihåg vår första kyss." Allting blev blankt i huvudet på mig. Vad skulle jag svara på det? Finns det något att svara på det? Jag hann inte komma på något svar innan han tryckte sina läppar mot mina och om allting hade varit blankt i huvudet förut så var det definitivt inte nu, det kändes som om både hjärtat och hjärnan överarbetade på högvarv. Alldeles för snart försvann värmen utav hans läppar. "Det var så jag ville att du skulle komma ihåg den."
"Mycket bättre." Lyckades jag få ur mig med ett litet leende.
"Visst är det? Så, nu när det har rättats till, vart är vi?"
"Jag vet inte, allting är så förvirrande!"
"Hur menar du?"
"Efter katastrofen med Johan så lovade jag mig själv att aldrig lita på någon igen, att aldrig släppa in någon och än mindre en man i mitt liv igen, jag lovade mig själv att jag skulle vara ensam med Theo och uppfostra honom på egen hand, allting var planerat till minsta detalj." Jag drog ett djupt andetag och fortsatte. "Plötsligt så flyttar du in i lägenheten mittemot och alla mina planer och allt mitt planerande flyger ut genom fönstret så fort jag pratar med dig trots att jag skällde ut dig första gången vi pratade, förlåt för det förresten, och så blir allting bara fel, inte alls som jag hade planerat."
"Hade dina planer vingar?" Jag stirrade chockat på honom. Vad pratar han om? "Du sa ju att de flög ut genom fönstret, hade de vingar eller gav du dem en fallskärm?" Jag knuffade till honom lite på axeln.
"Åh men sluta, av allting jag erkände för dig nu så var det den biten du uppfattade?" När jag sa det försvann den skämtsamma glimten i hans ögon och han blev seriös igen.
"Vänta nu lite, menar du att du faktiskt av någon vrickad anledning har känslor för mig?" Jag rodnade och det verkade räcka som svar. "Bra, för av någon vrickad anledning har jag känslor för dig med." Han vet alltid hur man får mig att tappa hakan för helt ärligt nu, det där var oväntat! När jag hade lyckats samla mina tankar så kom jag på att jag kanske borde säga någonting.
"Vi är inget par, verkligen inte."
"Aj, varför inte?"
"Du har inte ens bjudit ut mig på en dejt!" Utbrast jag och vi båda brast ut i skratt.
"Jag bjöd dig på lunch häromdagen." Jag skakade bara på huvudet.
"Du sa inte att det var officiellt en dejt så det räknas inte." Han log och la huvudet på sned.
"Okej, Elsa Johnson, skulle du ge mig äran att bjuda ut dig på en hel veckas dejt?" Okej, han kan definitivt få mig att tappa hakan.
"En hel veckas?" Flämtade jag. "Eric, när jag sa dejt så menade jag inte att du sku-" han viftade med handen för att avbryta mig.
"Theo nämnde att ni planerade en semester så jag tänkte att när du har semester så ser jag till att ta en veckas ledighet då också och så åker vi till Ibiza!"
"Ibiza?"
"Jag har ett modelljobb där, jag tar ledigt från gymmet och så åker vi dit, jag får klart det jobbet under de första dagarna och så kopplar vi av, låter det bra?" Jag kunde inget annat än att nicka. Det lät mer än bra! "Men vi kan inte börja planera resan än!"
"Varför inte?"
"Jag har lovat Theo att vi ska köra en liten FIFA turnering, jag, du och han så nu ska ni två följa med hem till mig för en väldigt intensiv turnering!"
"Jag har aldrig spelat FIFA." Erkände jag och han gapade.
"Du har aldrig vad?!" Jag ryckte på axlarna.
"Jag har aldrig spelat det."
"Då är du i behov av att göra det snarast!" Svarade han och tog min hand, det kändes som elektricitet for igenom mig när han rörde vid mig, löjligt och cliché jag vet men det fanns inget annat sätt att beskriva det.

Erics vardagsrum var fullt utav både tomma och fulla skålar med chips, popcorn och godis. Eric var redan inne på hans andra RedBull burk som om han inte redan hade tillräckligt med energi medan jag och Theo höll oss till Cola. De två satt nu och skrek och skärmen medan de tryckte på PlayStation kontrollerna som de höll i. Jag kunde inte låta bli ett knäppa några bilder med telefonen på dem. Jag tog  ännu ett kort på Eric och stirrade länge på den, den var perfekt!

Rewind • del 23

"Varför kan inte Eric ta hand om mig?"
"För att han inte har tid Theo, vill inte du äta god mat med mig och Jonna? Hon är lika snäll som Eric." Jag försökte desperat övertala min fyraåring att sluta tjata på om Eric och bara följa med mig istället.
"Nej mamma, jag vill vara med Eric!!" Skrek han.
"Skrik inte åt mig, Eric kan inte ta hand om dig och så är det bara."
"Varför inte?"
"Han har inte tid!"
"Han är hemma!"
"Hur kan du vara så säker på det?"
"Fönstret!!" Åh, han ärvde verkligen bara envisheten utav mig.
"Snälla Theo, sluta tjafsa med mig nu och lyssna på mig, Eric kan inte ta hand om dig för att han måste vila när han är hemma och inte jobbar, dessutom så vill Jonna träffa dig."
"Nej!!"
"Theo om du bar-"
"Jag vill inte ha Jonna! Jag vill ha Eric!!"
"Då ställer jag in det och så stannar vi hemma!"
"Nej, jag vill ha Eric!!" Jag skakade på huvudet och han fortsatte skrika samma sak. Jag vet inte vad som kom över mig men till slut fick jag nog. Huvudvärken som har hållit i sig i vad som känns evigheter, blev bara värre och mina negativa tankar blev fler och till slut så insåg jag inte vad jag skrek tillbaka innan det var försent.
"HAN VILL INTE HA OSS, PRECIS SOM DIN PAPPA INTE VILLE HA OSS, SLUTA PRESSA MIG!" För första gången på hela dagen tystnade han och bara stirrade på mig med blanka ögon. "Theo, jag menade inte det så!" Jag han precis se tårarna börja rinna nerför hans kinder innan han vände sig om och sprang mot badrummet, det enda rummet i huset med lås. "Theo, vänta!" När jag kom fram så hörde jag låset klicka och jag knackade på dörren. "Snälla öppna, jag menade inte det jag sa!"
"JAG VILL HA ERIC!" Skrek han mellan snyftningarna och jag sjönk ner vid dörren.
"Förlåt Theo, jag skulle inte ha sagt det där, snälla öppna dörren!"
"NEJ, ERIC!"
"Theo, snälla!"
"Eric!!" Där gav jag upp och reste på mig. Om han inte vill ha med mig att göra så kan han väl fortfarande prata med mig son! Så jag trotsade klumpen i magen och gick mot hans lägenhet, knackade och väntade. Det tog någon minut innan han kom och öppnade och chockad är det minsta man kunde beskriva hans ansiktsuttryck med.
"Elsa?"
"Jag vet att du inte vill ha någonting med oss att göra men det är en lång historia så du kommer bara få en sammanfattning, Theo och jag tjafsade och jag sa någonting dumt som jag inte borde ha sagt så nu har han låst in sig i badrummet och vägrar öppna om inte du kommer." När jag hade pratat klart drog jag in ett djupt andetag och väntade på hans svar som aldrig kom. Istället så gick han rakt förbi mig, stängde dörren på vägen och fortsatte in i min lägenhet. Utan ett ord gick jag efter honom och stod en bit bort när han knackade på badrumsdörren.
"Theo? Kan du öppna?" Snyftningar hördes från andra sidan innan låset klickade och han öppnade dörren. Jag suckade utav lättnad men han bara blängde på mig och kramade om Eric istället. Tårarna steg upp i ögonen och jag var tvungen att gå därifrån så jag skyndade mig iväg till mitt rum och stängde in mig där för att han inte skulle få se mig gråta. Så fort jag satt där tog jag upp telefonen och skickade iväg ett SMS till Jonna.
Till Jonna: Hej, jag måste tyvärr ställa in, det har hänt en liten sak så det vore bra om vi kunde ta den här lunchen någon annan dag, verkligen ledsen för det! E. 
Så fort det var skickat slängde jag mig på sängen och lät tårarna komma som ett litet barn för jag orkade inte hålla allting inombords längre, allting har byggts på och blivit mer och mer och min depression hjälper inte till det minsta. Telefonen pep och jag tog upp den för att läsa vad jag nu hade fått.
Från Jonna: Hej, det är okej, vi får ta det nästa helg om vi kan! 
Jag brydde mig inte om att svara innan jag låste telefonen och la ner den på sängbordet för att återgå till att tycka synd om mig själv.

Det knackade på dörren och jag satte mig snabbt upp och torkade bort tårarna. "Kom in." Jag trodde att Theo skulle komma in men istället var det Eric som stod i dörröppningen. Han såg på mig en stund innan han gick in och satte sig bredvid mig på sängen. "Vart är Theo?"
"I hans rum och bygger Lego."
"Åh, okej, tack för att du fick ut honom."
"Ingen fara men han sa några saker som jag tycker vi två borde prata om." Någonstans innerst inne visste jag att de orden skulle dyka upp och ändå fick jag en ovälkommen klump i magen.
"Jag vet."
"Vi måste prata om det nu." Jag nickade. 

Rewind • del 22

Eric
Fyra dagar. Så länge har det gått och jag har inte hört ett ord från Elsa. Fyra dagar. Jag hade mött dem i trappuppgången två gånger hittills och då var det bara Theo som hälsade glatt men hon varken sa eller gjorde någonting. Jag borde inte ha låtit henne gå så där, jag borde ha förklarat för henne att jag inte kan vara det Theo vill att jag ska vara men att jag kan så mycket annat. Att jag vill så mycket mer än bara vänskap men inte till den graden då jag får ansvaret över ett barns liv. Nu är det hur som helst för sent. Det spelade ingen roll vad jag kunde och ville längre, hon trodde att jag inte ville ha något med dem att göra längre och då valde hon att inte låtsas om att jag bodde i lägenheten mittemot. Jag vill gå över, knacka på och prata med henne men samtidigt så vet jag att hon inte vill ha någonting med mig att göra längre. Jag går runt i min lägenhet minst sju varv innan jag bestämmer mig för att ringa upp någon och dra någonstans för ensamheten driver mig till galenskap på riktigt. Därför ringer jag den enda jag kom att tänka på just då, den andra personliga tränaren på gymmet.
     "Hallå?"
"Hej, det är Eric."
"Tja, vad händer?"
"Ingenting, har du någonting planerat idag?"
"Nej, hur så?"
"Ska vi dra någonstans? Jag är så trött på att bara åka till jobbet, komma hem och tillbaka till jobbet."
"Bio?"
"Låter bra, vilken film?"
"Ingen aning, vi kan dra dit och se vilka som spelas, om det inte finns någonting annat än sega drama filmer så kan vi komma på något annat att göra."
"Det blir bra, ska vi ses där om en timme?"
"Perfekt, ses där!" Med det så la vi på och jag slog upp min garderob för att hitta någonting att ha på mig.

Elsa
Allting verkade släpa sig fram utan Eric men den där blicken som han gav mig var helt panikslagen. En liknande blick som jag hade sett Johan ha när jag berättade för honom att jag var gravid. Det var en sådan blick jag hatade eftersom den visade att personen ville ta avstånd ifrån mig, därför reagerade jag som jag gjorde och det är därför som jag inte har sagt ett ord till honom på fyra långa dagar. För att slippa tänka på det så valde jag att planera min och Theos semester som vi hade bestämt oss för att vi ska ha i sommar. Det skulle bli hans första gång utomlands och jag var väldigt nervös för att åka till ett okänt land med min son, alldeles ensam. Förutom att planera en resa som vi fortfarande inte hade någon aning om vart det skulle vara så såg jag till att få så mycket jobb som möjligt gjort och spendera väldigt mycket tid med Theo. Jag hade till och med en lunch planerad med en jämngammal kollega. Jonna var den som tog emot mig med öppna armar först utav lärarna och det berodde på att hon själv var ny och nervös. Efter det så utvecklade vi en bra vänskap men jag höll det till jobbet eftersom jag inte ville släppa in någon i mitt liv. Nu när jag ändå har släppt in Eric och sett det sluta i en katastrof så har jag insett att jag behöver någon mer att lita på och prata med. Jag har inte planerat att berätta allt för Jonna men ett steg i riktningen mot ett lite mer socialare liv var den här lunchen. Allt jag behövde lösa nu var en barnvakt åt Theo. De flesta lämnade sina barn hos deras föräldrar så att barnet kunde få spendera tid med mormor och morfar men mina föräldrar ville inte ha någonting med Theo att göra och saknaden växte inom mig när jag tänkte på dem. Jag kanske borde ringa, fråga hur de har det nu, om de saknar mig det minsta, om de är intresserade av att träffa sitt barnbarn men jag är livrädd för det och det är i en sådan situation som jag önskar jag kunde gå till Eric och prata med honom, få råd utav honom men det var helt uteslutet för mig nu. Ännu en gång sköljde ensamheten över mig och jag kände depressionen som jag tidigare har lyckats ta mig ut ur komma krypandes tillbaka.
____________________________________________________________
AN: Det här är verkligen inte den bästa delen någonsin men jag behövde få in det här för att bygga vidare på det. Kunde inte uppdatera igår då jag hade skolavslutning och en hel del saker som behövde ordnas men nu är det sommarlov för min del och trots att jag både ska jobba och resa så ska jag försöka hålla uppdateringen så vanlig som möjligt. X

Rewind • del 21

Eric
"Elsa? Hallå?" Jag viftade med handen framför ansiktet på henne och hon rycktes ur sina dagdrömmar och såg upp på mig.
"Åh, hej." Jag kunde inte låta bli att skratta åt hennes förvirrade ansiktsuttryck.
"Hallå där, är du tillbaka i verkligheten eller ska jag skicka någon för att hämta dig?"
"Ha-ha, jätte kul!"
"Vi är klara, jag tror inte Theo orkar mer." Den lille killen står och dricker ur min vattenflaska i den bortre änden utav rummet då han hade glömt att ta med sig en. Jag brukar inte vara den som gillar att dela flaska, glas eller liknande med någon men jag kunde inte säga nej till honom, det gick bara inte och det irriterade mig extremt mycket för jag hade börjat mjukna alldeles för mycket.
"Åh, okej, då ska vi nog hem och inte störa dig mer, tack!" Hon rusade fram med meningen och reste sig snabbt upp, lyfte upp sin väska, slängde den över axeln och började gå mot Theo. Jag tog tag om hennes arm och vände henne mot mig igen för det var någonting som inte stämde med den tonen.
"Vad är det?"
"Vad menar du? Det är ingenting, vi har bara stört tillräckligt nu och du måste äta och..-"
"Nej, ljug inte för mig, det är något annat."
"Det är ingenting!" Jag förstod ingenting, för knappt en halvtimme sedan så var hon pratglad och lite smått nervös som hon brukar vara men nu så vill hon dra sig undan så snart som möjligt.
"Har jag gjort någonting? Sagt någonting opassande? Jag ber om ursäkt för det i så fall, det var inte meningen."
"Nej nej, du har inte gjort någonting!"
"Vad handlar det här om då?"
"Det är ingenting Eric," hon vände bort huvudet och ryckte åt sig armen, "Theo, vi måste åka hem nu." Ropade hon för att överrösta musiken. Han började gå mot sin mamma och jag kände irritationen komma krypandes. Varför säger hon inte bara vad det är istället för att vara så barnslig? Det är inte så att jag gömmer någonting för henne!
"Så det är så det ska vara alltså? Jag öppnade upp för dig och nu vill du inte ens tala om varför du plötsligt beter dig så avståndstagande? Har du fått reda på det du ville? Är du nöjd nu? Nu behöver du ju inte googla upp mig mer!" Den krypande irritationen ersattes utav en sprintandes ilska. Det är alltid så. Jag borde aldrig ha litat på henne. Jag borde aldrig lita på någon och det vet jag men ändå är jag dum nog att göra det!
"Det är inte alls så!" Protesterade hon men jag viftade bort det eftersom Theo hade kommit fram till oss nu. "Theo, du har druckit väldigt mycket så in på toa innan vi åker hem så vi inte behöver stanna på vägen."
"Men mamma, det var inte långt när vi åkte hit!"
"Kan du bara vara snäll och göra som jag säger så kan vi stanna och äta glass innan vi åker hem?" Han nickade på en gång.
"Jag kan visa dig till killarnas omklädningsrum, du kan gå där." Muttrade jag fram, det var inte meningen att låta så sur på honom men jag kunde inte hindra den tonen. Ändå så verkade han inte märka det och tog mig bara glatt i handen medan jag tog honom till omklädningsrummet.
     "Där är det, kommer du ihåg vägen tillbaka nu?" Han nickade och jag lämnade rummet för att gå tillbaka till Elsa. Hon satt återigen på den gråa bollen och jag ställde mig framför henne med korsade armar. "Tänker du säga som det är nu?"
"Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag kommer bara säga det." Jag nickade uppmuntrande och hon kastade ur sig något som jag verkligen inte var beredd på. "Theo försöker få oss att umgås så mycket för att han vill ha dig som pappa eftersom han aldrig har haft en och så lärde vi känna dig och nu vill han att du ska vara hans pappa." Det enda jag kunde få ur mig var ett kvavt;
"Vad pratar du om?"
"Tänk på det, han gör allt för att vi tre ska vara med varandra, han brukar aldrig låta mig vara ifred när jag är med en annan vuxen och han inte har någon att leka med men han låter mig vara ifred när du är i närheten och klänger knappt på mig då, dessutom så pratar han alltid om dig och att ha eller inte ha en pappa i samma sammanhang." Jag kunde inte se någonting i närheten att sätta mig på så jag bara satte mig ner på golvet mittemot henne.
"Du kan inte vara allvarlig nu."
"Tyvärr så är jag det, det slog mig när jag såg er två stå vid löpbanden, den blicken han gav dig är en sådan blick som jag ser på mina elever när de ser på deras föräldrar." Jag skakade envist på huvudet. Hon kan inte mena det. Det går inte, hur ska jag kunna vara någons pappa? Styvpappa dessutom! Jag har ju precis lärt känna dem. Hon kan inte mena det. Det går bara inte!
"Vad han än tror så kan jag inte Elsa, det går inte." För ett ögonblick såg jag sorg i hennes ögon som genast ersattes utav trötthet.
"Jag vet, jag hade inte förväntat mig något annat, förlåt för det här, det är nog bäst att vi inte umgås mer så att han inte får fel uppfattning om det hela, jag listar ut något att säga till honom." Paniken i min blick tolkade hon som något helt annat än vad det var för hon la snabbt till, "oroa dig inte, jag ska inte få det att verka som om det är något fel på dig eller att det var ditt fel överhuvudtaget." Med det så reste hon sig upp och gick mot dörren där Theo nu stod och tittade nyfiket på oss. Han vinkade glatt till mig när han tog hans mammas hand och jag vinkade matt tillbaks. Elsa vände sig mot mig. "Hej då Eric." Så gick de. Paniken i min blick hade hon misstolkat helt, jag brydde mig inte om vad hon sa till Theo, det enda jag brydde mig om var att jag precis förlorade henne och jag insåg inte hur mycket hon faktiskt betydde för mig förrän nu.

Rewind • del 20

"Skynda dig nu Theo för Eric har inte all tid i världen att vänta på oss!" Jag hade tagit på mig ett par svarta jeans och ett ljus rosa linne som slutade i volanger. Jag hade inga tankar på att testa på någonting när vi väl var där så det spelade ju ingen roll att jag var lite finklädd då. Du vill ha hans uppmärksamhet det är därför du står och lockar håret just nu. Jag tryckte tillbaka den tanken och avslutade med att spreja hårsprej, kolla så att sminket såg bra ut och så tryckte jag ner allt jag kunde tänkas behövas i en svart axelrems väska.
"Kom då mamma!"
"Jag kommer." Ropade jag tillbaka och gick ut i hallen där Theo höll på att knyta på sig skorna. Han hade på sig ett par svarta idrottsshorts och en vit T-shirt. Han tog verkligen det här på fullaste allvar.
     Efter en hel dels tjatande så lyckades jag övertala honom att ta en tunn jacka över då det kunde bli kallt när som helst. Det tog sin tid men till slut hade vi låst lägenhetsdörren och satt oss i bilen. Eric hade gett mig vägbeskrivningar föregående kväll och det visade sig att det inte alls låg speciellt långt bort. Det var bara lite svårt att hitta då det var så litet.

När vi kom in möttes vi utav dunkande musik. Vi gick igenom en kort korridor och förbi två omklädningsrum och ett personalrum innan vi hittade in till själva gymmet. Eric låg på en bänk och lyfte vikter, jag tog tag i Theos hand och vi stod och väntade i dörröppningen för att vi inte ville störa honom.

 

När han satte sig upp vändes hans blick mot dörren och log mot oss. "Hej, stå inte där, kom in!" Ropade han för att överrösta musiken och la vikterna på sin plats medan vi gick in i rummet. Jag kände mig bortkommen eftersom jag aldrig har varit någon super nyttig, träningsmänniska så har jag gått ut och joggat eller sprungit då och då men inte mycket mer. Idrotten i skolan hade varit ett helvete och när det var över så ville jag knappast återuppleva mina minnen utav en plågsam tid för en så klumpig person som mig. "Jag ser att du är ombytt och klar, härligt!" Min blick som hade fastnat på en utav maskinerna som jag inte hade en aning om namnet på, vändes ner till Theo som log stolt. "Vad vill du börja med?" Han såg sig fundersamt omkring en stund och till slut så rykte han på axlarna.
"Jag vet inte."
"Ska vi börja med att stretcha lite så att vi inte sträcker några muskler?" Theo nickade och de började stretcha. Jag gick och satte mig på en stor,  grå träningsboll. "Ska inte du vara med Elsa?" Jag skakade på huvudet.
"Nej, träning är verkligen ingenting för mig!" Han skrattade till lite men sa ingenting mer om det utan koncentrerade sig istället på Theo. "Okej, ska vi värma upp på löpbandet lite? Vi kan köra gå tempo så att vi inte blir alldeles för trötta." De gick bort till löpbanden och Eric stod och knappade in lite på den Theo stod på innan den började röra på sig i ett långsamt tempo.

Deras lilla träningspass fortsatte och jag förblev sittandes på min boll och såg på. Plötsligt slog det mig. Alla gånger som Theo har tjatat om att han har velat att vi ska vara med Eric och bjuda över honom. Alla gånger han har pratat om honom och att ha en pappa i samma samtal. Alla gånger som han har låtit oss vara ifred när vi har umgåtts med honom trots att han är fyra, snart fem bast och behöver mig mer än någon annan. Theo vill att Eric ska vara hans pappa. Allt han har gjort från att hälsa på honom för första gången till att gå över, knacka på och bjuda över honom själv ända tills den här stunden som han lyckades tjata till sig genom att övertyga oss om att han ville se om jag vill få muskler som Eric, allt har varit för att få ihop oss så att han äntligen kan få en pappa. Theo vill inte ha vem som helst till pappa, han vill ha Eric och gör allt för att få som han vill trots att han är så liten.

!

Så ledsen men det blir ingen ny del förrän på måndag, anledningen är att vi har gäster som är på "mini semester" hos oss och jag vill kunna umgås med dem utan att behöva gå ifrån i två-tre timmar för att hinna skriva. Därför får ni tyvärr vänta med den nya delen tills på måndag! Tack för att ni fortsätter klicka er in hit och läsa, ni är verkligen helt underbara! X

Rewind • del 19

"Tack för maten, den var verkligen helt underbar!"
"Glad att du gillade den," sa han, "gillade du också den Theo eller är det någonting som jag måste göra bättre till nästa gång?" Theo som satt djupt försjunken i TV:n ryckte till när han hörde sitt namn och såg med uppspärrade ögon på Eric.
"Va?"
"Gillade du maten eller jag ska göra något bättre till nästa gång?" Upprepade han och Theo tänkte efter en stund sedan så skakade han på huvudet men ångrade sig och nickade.
"Inga grönsaker."
"Jaså? Varför inte?"
"Det är äckligt."
"Theo!" Suckade jag, nu kommer Eric tro att maten han gjorde inte var tillräckligt bra!
"Nej, inte Erics mat mamma, alla grönsaker är äckliga, dem hemma också!" Svarade han som om han hade läst mina tankar. Eric bara skrattade.
"Det tyckte jag också när jag var liten, du kommer lära dig att gilla det."
"Jag är inte liten!"
"Nej just det, du är en stor grabb!" Theo nickade.
"Kan jag träna med dig?" Vi båda stirrade på min fyraåring som just bad om att få börja gå till gymmet. "Mamma sa att du tränar, och så sa du en gång att du jobbar där man tränar och jag vill också träna."
"Du är nog för liten för det, när du blir äldre så får du jätte gärna!" Svarade Eric lite undvikandes men Theo suckade djupt och vände tillbaka blicken mot skärmen och han gjorde inte precis någon hemlighet utav hur besviken han var.
"Okej, i morgon så har jag en klient som jag ska hjälpa från klockan ett till två, efter det har jag ingenting ända tills klockan fyra, jag hade tänkt träna själv då men varför kan inte du och Elsa komma förbi så visar jag dig några maskiner och så får du testa på lite?" Theo sken genast upp och såg på mig.
"Ja! Ja! Ja! Snälla, snälla, snälla mamma! Snälla!"
"En liten stund då, vi får inte störa Eric för länge!"
"Det är ingen fara, men jag har bara mellan två till fyra." Inflikade han.
"När har du lunch egentligen?"
"Äsch, jag tar med mig en matlåda eller nått och hinner nog äta innan nästa klient kommer."
"När du har jätte tätt med människor som du tränar, vad gör du då?" Theo satt ännu en gång, djupt försjunken i vad som pågick på TV skärmen men den här gången hade han ett nöjt leende.
"Då ser jag till att äta en ordentlig frukost och ta med en macka eller frukt eller nått som jag äter under något pass."
"Blir de inte sura när du står och skriker åt dem om vad dem ska göra samtidigt som du sitter där och äter?"
"Ett, jag skriker inte jag informerar. Två, jag står upp hela tiden och sätter mig bara om en maskin som jag ska visa kräver det. Tre, jag tror att de vet att det inte är någon bra idé att bli sura på mig." Flinade han.
"Inte lite ego." Log jag och han bara såg på mig med en lekfull blick.
"Ego? Nej inte alls, världs bäst med en aningens hybris? Absolut!"

Utav någon anledning slutade det med att vi alla var halvt liggandes på hörnsoffan. Theo låg på mage i ett hörn och struntade helt i allt annat som inte pågick på TV:n. Eric låg med huvudet i mitt knä och jag hade fötterna på bordet och satt hopsjunken. Nu gick det ett avsnitt utav någon serie om en liten tjej som heter Charlie på Disney Channel. Jag drog förstrött fingrarna genom Erics hår och gjorde lite allt möjligt med hårvaxet som redan fanns i det. Det slutade med en tuppkam som jag inte kunde låta bli att skratta åt. Han passar verkligen inte i det! "Vad skrattar du åt?"
"Du borde aldrig någonsin ha tuppkam." Fick jag ur mig mellan skrattattackerna. Theo såg på Eric och fnissade innan han vände sig om mot TV:n igen. Han tog upp sin telefon ur fickan och speglade sig själv.
"Det här ska definitivt bli min vardags look!" Vi var inget par, vi var inte något mer än vänner men en känsla djupt inom mig sa till mig att det var så jag ville ha det. Inte bara för en dag men för alltid. Den känslan tillsammans med tanken, trycktes tillbaka för att jag visste att Eric inte kände likadant. Vänskap var det enda han ville ha och så skulle det förbli.

Rewind • del 18

AN: Det jag skriver nu är delvis sant och delvis påhittat så allt som det står om här nedanför har inte hänt på riktigt, en del utav det har det men en stor del har det inte. Jag bara skriver det så för att få det att passa in i storyn, jag har verkligen inget emot de resterade medlemmarna utav What's Up eller Erics mamma haha, allting är skrivet för att passa in så hata mig inte nu är ni snälla och kom ihåg att det här bara är en fan fiction, en väldigt liten del är sant och resten är bara fantasi och ingenting annat! Tack för att ni fortsätter att klicka er in här och läsa, här är dagens del, enjoy! X
___________________________________________________________

Elsa
"Jag var med på olika talangjakter från och med att jag fyllde tretton, mamma anmälde mig till den första utan att jag visste om det och fick bara veta det en dag innan. När jag kom trea i den tävlingen insåg jag att jag kan faktiskt sjunga och att jag är bättre än vad jag trodde så jag fortsatte i olika tävlingar och blev till slut upptäckt. När jag var femton fick jag ett skivkontrakt, jag var med och valde medlemmar till bandet som sedan skulle bli What's Up. Det gick bra för oss, vi skrev några låtar och fick andra, spelade in och fick ut ett album, vi var med och sjöng på olika festivaler runt omkring i landet och allting gick bra."Han tog en paus för att hälla upp mer vin till oss båda, tog en klunk och fortsatte. "Det gick bra och jag pendlade fram och tillbaka från Helsingborg till Stockholm för att kunna arbeta samtidigt som jag fortsatte på gymnasiet. Som vanligt är det ingenting bra som varar för alltid. Vi trivdes med vårt skivbolag, trodde jag i alla fall." Ännu en paus för att han skulle ta ännu en klunk vin. Jag hade tusen frågor att ställa men insåg att det var bäst att inte avbryta. Theo satt och kollade på TV, djupt försjunken i vad som visades på Disney Channel. Jag vände blicken mot Eric igen för att han skulle fortsätta men då avbröt Theo.
"Eric, vart är Nickelodeon?" Utan ett ord reste han sig upp och gick till min son som satt på soffan. Han tog upp fjärrkontrollen och bläddrade lite tills Svampbobs intro hördes. Om det är någonting som Theo har koll på så är det när Svampbob börjar för efter superhjältar var det hans absoluta favoritserie. Eric slog sig ner på stolen framför mig igen, tog ännu en klunk och fortsatte.
"När det bara var en termin kvar innan jag tog studenten började jag märka att de, bandet, betedde sig konstigt runt omkring mig. Jag var inte längre lika delaktig i diskussioner och beslut började tas utan mig, låtar till det som skulle vara det nya albumet valdes ut utan mig och plötsligt hade jag ingenting att säga till om trots att jag var med och startade allt." Han lutade sig tillbaka mot stolsryggen och slöt ögonen som om minnena var bortträngda och behövdes grävas fram. Det tog några sekunder innan han öppnade ögonen igen och fortsatte. "Jag tog studenten och flyttade till Stockholm, mitt mål var att få tillbaka bandet på samma spår vi var på från början och fixa vad som än hade gått snett för att få dem att utesluta mig så. Det värsta var att min mamma visste vad som höll på att hända, hon visste allting men sa ingenting till mig, hon såg bara på när jag hoppfullt köpte en lägenhet här med hjälp av morfar, packade ihop mina saker och flyttade." Han tystnade och klockan fortsatte ticka. Det hade säkert gått två minuter innan jag bestämde mig för att säga någonting.
"Så vad var det som hade hänt? Vad visade det sig vara när du flyttade hit." Han flinade när han sa nästa mening.
"De hade gått bakom ryggen och sagt upp hela bandet från vårt skivbolag och när jag kom hit så stod vi här plötsligt utan någon som stöttade oss."
"Varför gjorde de något sådant?"
"De sa att de inte trivdes med skivbolaget, jag blev förbannad och fick ett utbrott på vartenda en utav dem. Vi hade inte haft några problem med bolaget alls, de hade hjälpt oss så gott de kunde och att de bara hade gått bakom ryggen på mig sådär utan att säga någonting, jag och det bolaget hade stora planer som kunde ta oss långt, som vi skulle tjäna väldigt mycket på i karriären och jag hade tänkt överraska bandet med planerna när allting var färdigt och jag hade flyttat hit. Istället möttes jag av svek och när jag ringde hem för att klaga och få någon att tycka synd om mig så svarar min mamma med ett simpelt, och jag citerar 'Det visste jag om hela tiden Eric men jag kan inte vara den som alltid ska tala om för dig vad du ska göra och inte göra, det verkar vara som om du inte kan något annat om livet än musik, det är dags att vakna upp.' Bara det. Bara så där. Så jag slutade i bandet och som om det gjorde en så stor skillnad för dem, bara någon vecka senare var jag ersatt så jag har mina misstankar om att hela uppsägningen med skivbolaget var för att få mig att hoppa av frivilligt istället för att de själva skulle kasta ut mig, varför har jg ingen aning."
"Vad hände sen?" Han fnös åt min fråga.
"Vad som hände sen? Jag var mitt i Stockholm, ensam, förvirrad, övergiven och pank. Det gick några dagar då jag bara tyckte synd om mig själv tills jag ryckte upp mig och började söka jobb, jag fick ett som en telefonförsäljare och för min första lön köpte jag ett gym kort för att ta ut min ilska där. Jag kan ha lite aggressions problem om du inte har märkt det än. Så jag tog ut de på gymmet och när jag insåg att det hjälpte så sparade jag ihop lite pengar, utbildade mig till personlig tränare och började inom det yrket. Under den utbildningen fick jag en förfrågan om ett modelljobb, det var ursprungligen för att inspirera ungdomar till att börja träna och leva hälsosamt, sedan så började det ena modelljobbet efter det andra strömma in trots att jag ändå anses vara för kort men lite extra pengar tackar man aldrig nej till. Till slut blev det så här jag slutade. Med tillits problem och hat som jag tar ut genom träningen."
"Varför lät din mamma dig flytta? När hon visste om det?"
"Jag vet inte, hon kanske var trött på min attityd, när hon och pappa skiljde sig så var det väldigt jobbigt för mig, det var en förvirrande period och mitt i allt så går hon och gifter om sig men det äktenskapet håller inte heller och jag är mitt i ett kaos ännu en gång, det gjorde att jag fick aggressions problem, det startade dem eftersom allt jag ville ha var lugn och ro men istället möttes man av ständigt skrikande, bråk, tjafs och irritation som smittade av sig på oss, mig och mina syskon."
"Det är som att jag skulle bli trött på Theos attityd och förstöra en del utav hans liv för honom för att jag vill få bort han ifrån mig! Jag förstår det inte alls." Svarade jag och rynkade pannan. Det var sant, jag förstod det inte alls, vem skulle göra något sådant mot sitt barn? Mot en del utav sig självt. Fast nu när jag tänker efter, både mina och hans föräldrar svek oss. "Din pappa då?"
"Han har aldrig varit speciellt involverad i mitt liv."
"Jag är verkligen ledsen Eric!" Han ryckte på axlarna.
"Nu är det enda som irriterar mig att varken min så kallade mamma eller idioterna från bandet vill lämna mig ifred, de ringer och mailar för att få mig att komma tillbaka som om det någonsin skulle hända!"
"Du kanske borde prata med dem, din mamma i alla fall, hon kanske är uppriktigt ledsen." Så fort det slank ur mig och jag såg hans ilskna min ångrade jag mig.
"Diskussionen är över."  Med det så reste han sig upp och började duka av bordet. Jag drack upp mitt glas och reste mig upp för att hjälpa honom. Han protesterade och sa att jag skulle gå och sätta mig ner, han skulle bara fylla på och starta diskmaskinen ändå men jag envisades med att hjälpa honom med det och att ställa in resterna i kylen. Under tiden sa vi inte ett ord, det märktes att han var förbannad för det sista jag sa och jag ville verkligen inte få honom på sämre humör nu. Minnet utav honom skrikandes åt mig igår vad fortfarande färskt i mitt minne och ingenting jag ville uppleva någonsin igen!