Don't give up, del 10

"Seriously guys what is it?" vad skrattade dem åt?  Jag som är så nyfiken av mig måste få reda på det!  "No nothing.." upprepade Harry och fortsatte skratta.  "Please tell me!" bad jag men Niall skakade på huvudet, "We can't if we do Liam will kill us... and maybe Louis as well?" det sista la han till mer som en fråga, nu blev jag ju mer nyfiken!  "Zayn you're my last hope!"  Zayn blev allvarlig och satte sig upp ordentligt, drog en hand genom håret och harklade sig ljudligt.  "Well.., it's just tha.." sen bröt han ihop och fortsatte skratta.  "Oh come on!" skrek jag irriterat.  "Okay okay.., you have two boys that are fighting over you, don't tell them we told you because they will kill us for sure!" svarade han till slut.  Jag bara satt där helt mållös.., visst visste jag att Louis gillar mig men Liam..?

"It sounded like we missed something funny" sa Louis och kom in bärandes på koppar med Liam bakom sig.  Niall nickade, "You did!"  "Well tell us now, what was it?"  Zayn skakade på huvudet, "No nothing, it was just funny for the moment, we're tired so everything is much funnier then!" svarade han i ett försök att slingra sig ur det.  "Oh okay!" svarade han med en axellryckning.  "The tea is served!" sa han sedan och började dela ut koppar med hjälp av Liam, han kom fram till mig med, "I did for you too, I guessed that you would change your mind after a while.." förklarade Lou och sträckte fram en kopp.  "Thanks" svarade jag och tog emot den, jag var fortfarande i chock efter 'nyheten'.  "Is something wrong?"  "I was just thinking about Sam.. that's all!"  "Don't worry, she'll be back soon!" tröstade han och slog sig ner jämte sig.  Jag granskade Liam noga när Louis började leka med mitt hår och märkte att han skruvade besvärat på sig och kollade ner på golvet hela tiden som om det var någonting jätte intressant som låg där.

Det kändes som om jag lyftes upp och plötsligt la någon försiktigt ner mig på något mjukt.  Jag slog genast upp ögonen och satte mig förvirrat upp.  "You fell asleep so I carried you to my room, I guess you're tired, sleep as long as you want, goodnight love" viskade Louis tyst och stängde dörren efter sig, han hade rätt, jag var trött, jag la mig ner igen och somnade kort därefter.

Louis
När jag gick tillbaka in till killarna i vardagsrummet såg jag att Emilys mobil låg på bordet.  Jag tog upp den och låste upp den, hon hade ingen kod.  Som bakrundsbild hade hon en bild på oss, en som vi hade tagit dagen vi träffades på starbuks.  Vi räckte ut tungan mot kameran båda två.  Jag satt och log mot bilden helt omedveten om att killarna hade samlats runt mig och kollade dem med.  "You two are so cute!" utbrast Harry och jag hoppade till.  "I know!" svarade jag när jag hade samlat mig igen och kollade åter på bilden, plötsligt började hennes mobil ringa, Stand Up började spelas och på skärmen stod det 'Sam!<3' Samantha!

Jag svarade snabbt, "Hello?"  En skräckslagen röst svarade, "Ems?!"  "No Samantha, it's Louis, Emilys boyfriend, Emily is asleep, hold on a second I'll wake her up!"  "Louis? Louis from One Direction?"  "Yes.." det blev knäpptyst i andra änden och det tog en stund före hon svarade,  "Please wake Emily up, I need her help!"  Jag skyndade mig in till mitt rum, "Emily?  Honey?  Wake up!  Samantha is on the phone!!"  Emily satte sig käpprak upp och tog snabbt mobilen ifrån mig.  "Sam!!  Samantha we're are you?  I've been so worried, please come home, I've lost my mind without you!" Emily började gråta medan hon pratade.  Jag lutade mig mot henne i hopp om att höra något och när hon märkte det satte hon på högtalare.  "Sam?  Why aren't you answering?!"  "Emily listen to me.., I don't have much time to talk but that guy Jeffrey you spoke to?"  "What's with him?"  "I'm at his house, he's not home now so I called you immidietly, I need your help, please help me out from here!"  "But we were there, why didn't you scream or something?!"  "I'm in the basement, I didn't hear anything but he told me about your visite when you left!"  "Why did he kidnap you?!"  "He...He've stalked me for a while, I didn't tell you because I thought I was paranoid but then one day..he.." hon brast ut i gråt och slutade prata.  "Sam, just hold on!  I'll get help and get you out of there!"  "You don't have much time, he left to buy a new house, the girl with him yesterday was me, I took the car and then he found me, please hurry up!  I'm scared, please Ems!"  "We'll be there before you know it, I'll get help and come!"  "Gotta go bye!  Hurry up!"  
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu bestämde jag mig för att något fick hända! :)  Men vad tycker ni?  Jag följer inget utkast eller så, så om ni vill ändra eller lägga till något går det att fixa på en gång, bara kommentera! :)

Don't give up, del 9

Emily
Jag bestämde mig för att gå runt skolan igen, det kändes som om jag skulle hitta något där.  Så jag tog på mig ytterkläderna och gick ut.  Jag började gå mot skolan och när jag var nästan framme knackade någon mig på axeln, jag hoppade till och gav ifrån mig ett gällt skrik.  När jag vände mig om och drog ur lurarna ur öronen stod Louis där med ett leende på läpparna, Zayn stod bredvid och resten av killarna var snett bakom.  "Sorry if I scared you"  "Eh..No it's okay I was listening to music and didn't hear you.."  "I didn't know you had school!"  "No I don't have I'm just here looking for...Samantha.."  "Oh, we're here to apologize for a little missunderstanding.."  "What missunderstanding?"  "I kinda... hitted someone.." mumlade Zayn och hängde skamset med huvudet.  "That explained the flowers" svarade jag och nickade mot buketten han höll i.  Zayn skrattade lite och fortsatte framåt, vi följde efter.

Zayn knackade på en av husen i närheten av skolan och en man öppnade..  Jag drog häftigt efter andan och stapplade motvilligt bakåt ett steg.  Louis kollade förvånat på mig, "What's wrong?"  "He's the man in my dreams" viskade jag, jag hade berättat till Louis om mina drömmar och nu stirrade han förvånat på mig.  "Are you sure?"  "Yes!"  "You didn't have to come!" svarade mannen som Zayn hade kallat för Jeffrey.  Jeffrey tog ett steg mot oss och stängde nästan dörren helt framför oss.  "I'm thirsty can I please have a glass of water?" frågade Louis och jag stirrade på honom, vad höll han på med?  "Yeah sure, hold on a second I'll be right back!" svarade han och tog emot blommorna av Zayn, "Thanks you didn't have to!"  "Oh it's nothing for what I did.., I'm sorry, once again!" svarade Zayn, mannen nickade och gick in, han smällde dörren efter sig. "Are you sure it's him?" frågade Lou nu i en vanlig samtalston.  Jag nickade, resten av killarna stirrade på oss.  Louis förklarade snabbt till dem om mina drömmar och killarna stirrade chockat på mig.  "That explains his strange behavior, someone else would tell us to go inside..." mumlade Liam tyst för sig själv men inte tillräckligt tyst eftersom alla hörde.

Louis 
Jeffrey kom tillbaka och räckte mig ett glas med vatten, han drog igen dörren bakom sig.  "Thank you so much!" svarade jag och tog emot den.  Jag drack sakta ur vattnet och räckte honom glaset, "Thank you!"  Han nickade och tog den.  "Well we should probably go now.." sa Liam och ryckte mig i jackan så jag stapplade ofrivilligt bakåt.  "Yeah.., We're sure you have a lot to do and so do we.." sa Harry och tog Liams parti, "Let's go boys, sorry once again!" lade Zayn till och började gå.  "Thank you for the flowers, it was nice of you.."  "How did the girl he was arguing with look like?" frågade Emily plötsligt och kollade på Zayn. "I didn't see her clearly" förklarade han.  "I did, she had long blonde hair and light brown eyes, her hair looked like she's dyed it from brown" sa Niall och kollade på Emily.  Plötsligt satte hon sig ner och började kippa efter luft.  "Ems?" jag stirrade chockat på henne och satte mig snabbt ner vid henne.  "It's her.., it's Samantha, she have dyed her hair from brown to blonde, her eyes is light brown.. was she tall?"  "She was just a few centimeters shorter than the man so..yes.." mindes han och Emily började gråta.  "It's her, she can be in that house right now!"  Zayn skakade på huvudet.  "Emily, when the ehm.. when the police talked to me they talked to Jeffrey as well after I hitted him and the gir..Samantha took the car and drove away and she looked like she was on the way out of London.." svarade Zayn.  "Well that's good news!  But how didn't the police notice her?  They've her picture!"  "I'm not sure, it looked like she was standing behind everyone, avoiding the police or it could be Jeffrey that forced her to stay in the back.."

Emily
Negativt, vi har ingen aning var hon kan vara..  Positivt, hon lever och verkar inte vara med mannen längre!  Men hur ska jag hitta henne nu?  Hon kan vara var som helst..!  Jag reste mig sakta upp och torkade bort tårarna.  "Can we go?" frågade jag och rösten skar sig.  Louis nickade på en gång och vi började gå.

När vi satt hos Louis var jag helt inne i mina tankar.  "Ems..?  Hello?  Emily?"  Jag ryckte till och kollade upp, "Yes?"  "Do you want some tea?" upprepade han.  Jag skakade på huvudet, "No thank you.."  "Are you sure?"  "Yes absolutely!"  Louis nickade lite och gick mot köket.  Liam satt och granskade mig.  "What?" frågade jag förvånat när jag märkte det.  "Ehm..nothing.." mumlade han och rodnade.  "I'll go and help Lou!" meddelade han och skyndade ut från vardagsrummet.  "What's wrong with him?" frågade jag och kollade i tur och ordning på Niall, Zayn och Harry.  Dem skakade på huvudet och brast ut i skratt.  "What?" "No..nothing..nothing at all!" skrattade Harry och vek sig dubbel.  Vad var det med dem tre?
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag är inte säker på om jag hinner lägga upp en del imorgon så jag bestämde mig för att lägga upp två idag, fall ifall! :)  Men håll koll imorgon, jag kanske slänger in någon del ändå, i så fall senare på dagen! :)

Don't give up, del 8

"Don't tell me what to do!"  "OUT OF THE WAY!" skrek Zayn och snart hördes Niall, "He almost broke my phone so I took it, I'm on the way back to the car.."  "Will they move?"  "I'm not sure, two more cops came.. Hey guys on the way to the car I'll call Liam and Louis to tell them what happend!"  "Good do it and when you're doing that I'm going to go and talk to the idiots that wont move!" svarade Zayn och hoppade ur bilen.  "Zayn! Don't get into trouble!" ropade jag efter honom men jag var inte säker på om han hörde mig.

Det gick en bra stund men snart var Niall tillbaka i bilen, han hade tydligen pratat med Louis och Liam och sett Zayn som var påväg fram.  "I don't want him to get into trouble, you know how he is.." mumlade jag och försökte sticka ut huvudet så långt som möjligt från sidorutan för att försöka se.  "You wont see anything so don't even try and I'm sure he will be just fine!" svarade Niall som hade tagit Zayns plats i framsätet och satt och pillade på hans mobil.  "How can you be so carefree right now?"  "I'm always carefree, less stress!"

Zayn
Jag fick gå rätt länge tills jag kom fram till paret som stod och grälade.  Vissa bilar tutade och några hade samlats runt dem för att se vad som hände.  Jag trängde mig irriterat förbi alla och kom fram till dem.  "Hey, I'm the guy you spoke to" började jag och mannen gav mig en mördarblick.  "So?"  "So I want you to move, most of us has been working all day and want to get home so move your cars!"  "And what will you do if we don't superstar?" nej men nu får han ge sig.  Jag tog ett långt kliv fram så jag stod rakt framför honom.  "You don't want to know that, believe me..!"  "Okay calm down!" en polisman ställde sig emellan oss.  Paret fortsatte gräla och jag tappade humöret totalt.  Utan att tänka mig för ställde jag mig ansikte mot ansikte med mannen igen och sa, "You wanted to know what happend if you don't move right?" han nickade.  Jag boxade till han rakt över ansiktet och han ramlade.  Vad fan hade jag gjort?  "HEY! You'll come with us!" skrek en polisman och tog mig i armen, utan att protestera följde jag med.  Det sista jag såg var mannen som blev omhändertagen av en polis och kvinnan som körde iväg bilen, resten av bilarna började köra förbi.

Louis
Äntligen rörde sig bilkön framåt.  Min mobil ringde och Liam fick svara.  "Yes it's Liam?  Aha..?  No he's not with us.. No we haven't seen him.."  Han blev tyst en stund och till slut svarade han, "Well ask the police officers when you're there..yes...okay call us and tell us what happend!" sen la han på.  "What is it?"  "Zayn isn't back yet and isn't answering his phone, he went to talk to that fighting couple for like twenty minutes ago but they're almost beside a policeman so they will ask him"   "Hope he haven't done anything!" svarade jag frånvarande, jag borde inte just nu men allt jag kunde tänka på var Emily.

Någon minut gick och sen började mobilen ringa igen, Liam svarade den här gången med högtalare.  "Have you heard anything?"  "Zayn is at the police station, he hitted that man that was arguing with his girlfriend or something.." sa Harry och jag tappade hakan.  "What did he do?!" utbrast jag.  "He boxed him right over the face, the police was afraid that the man broke his jaw..he's at the way to the hospital to check it"   "Oh my god..!" utbrast Liam och började sen ge order, "Harry and Niall go to the police station!  Me and Louis will go to the hospital to talk to that man and see if his allright.  It's our best friend that attacked him after all!"  "Okay come to the police station when you're done!" svarade Niall och la på.  Den här dagen hade ju börjat så bra...!  

Liam
Vi kom fram till sjukhuset och jag gick fram med självsäkra steg till receptionen.  "Hi, one man came for a while ago, I think the co.." hon avbröt mig mitt i meningen, "Yes I know who you're asking for, he's in room thirteen at this floor!"  "Okay thank you so much!"  Jag vinkade till Louis och vi gick mot mannens rum.  När vi knackade öppnade en sköterska som var på väg ut.  Hon nickade till oss att vi fick gå in och vi gick fram till mannens säng.  "Hi, ehm... are you that guy that was arguing with a guy with black hair and a white shirt?" frågade Louis och mannen nickade.  "Well we're Lou.." han avbröt honom.  "Louis and Liam from One Direction, that guy is Zayn.." vi nickade.  "So is anything broken?" frågade jag försiktigt och pustade ut när han skakade på huvudet.  "It just hurts a bit but the nurse said that I'm free to leave soon.."  "Oh good, really good.  We're sorry for what he did, Zayn isn't like that at all!  It's just that we have worked a lot lately and he lost his tempreture because he's so tired and yeah I guess you know how it is.."  "We still don't know, what's you name?" frågade Louis.  "Jeffrey.." svarade han.  "Well Jeffrey we're sorry for what happend and we apologize.., get well soon!" sa Lou snabbt och drog ut mig därifrån.  "Thanks and I'm going to tell the cops to realise your friend, I don't want to get in trouble with One Direction!" ropade han efter oss.  Jag stack in huvudet till hans rum igen.  "Thank you that's very kind of you sir, as we said, get well soon and we're sure that Zayn will apologize to you as soon as he gets the chance!"

Zayn
Vi kom fram till polis stationen och en polis började prata med mig på en gång om varför det är fel att slå en annan..  Vi satt i ett litet förhörsrum, väggarna är vita och allt som finns här inne är ett träbord och två stolar mittemot varandra, det kändes som om jag var brottslingen i den där serien CSI Miami eller något..  En annan polis stack in huvudet och vinkade till sig han som pratade med mig.  Dem gick ut en stund och snart var han tillbaka.  "You're lucky, that man, Jeffrey talked to us and said that he'll forgive you and all he asks for is an apologie!"  Jag nickade lättat, "Can I get his adress so I can go and apologize personally?"  Polismannen nickade och gick ut igen.  Snart var han inne hos mig och gav mig ett papper, "You're free to go now"  Jag skyndade mig ut och möttes av Niall och Harry i väntrummet och Louis tillsammans med Liam på väg in.  "Zayn!  What the hell did you do?!" skrek Harry och Niall i kör.  "Can we just go home?" frågade jag och började gå mot utgången.  Nu ska jag bara be om ursäkt till honom sen är allt glömt!

Don't give up, del 7

Liam
Det kändes som en stor uppoffring att säga det där, jag ville inte ljuga, jag gillar henne men hon passar med Louis, jag märkte igår att dem hade samma humor.  Jag kommer knappt kunna stå ut med att se dem tillsammans men Louis är min bästa vän och jag skulle aldrig sätta mina känslor framför honom och såra han.

Harry
"I wonder if they talked yet"  "Harry stop being so curiouse about everything, somethings isn't your business!" tillrättvisade Zayn.  "Sorry dad!" svarade jag sarkatiskt och Niall började skratta men när Zayn gav honom en mördarblick tystnade han en stund och kämpade emot skrattet men till slut gav han upp, "Sorry Zayn I just can't this is hilarious!"  Zayn bara himlade med ögonen och stirrade rakt fram.   "Oh I just hate the traffic!" utbrast jag när jag såg bilkön som var framför oss, det skulle ta minst 45 minuter att ta sig hem fastän det bara låg en kvart bort..  "Well there's a positive thing with it today, it will give Louis and Liam the chance to talk" svarade Zayn.  Jag svarade inte och satte på radion istället.  Några sista toner hördes av en låt och sen kom radio mannen på, "And now the latest from the brittish boyband, One Directi.." jag orkade inte höra LWWY igen, visst var jag stolt över den låten men radiostationerna hade tjatat ut den för mig.  Så fort jag bytte radiokanal hörde jag refrängen av One Thing, "Oh come on!"  "Harry, it's our songs don't you like them?" Niall stirrade på mig med ögon stora som tefat.  "Of course I do but it's annoying to hear them twentyfour seven, I wan't other music on the radios!"  "Just choose a CD instead and you don't have to deal with that problem, Zayn you're free and sitting in front pick a CD!"  Han valde en Ed Sheeran skiva och låt efter låt spelades utan att traffiken rörde sig en millimeter.

Okej, nu hade det gått en halvtimme, seriöst!!  "I'll go and see what the problem is!" erbjöd Niall sig, jag antog att han var rastlös och nickade, "Yeah sure, sounds smart!"  Han hoppade ur bilen och började gå framåt på sidan av alla bilar.  En stund senare ringer min mobil och det är han.  "It's a couple or something that's arguing and either of them want to move!" rapporterade han, jag hade på högtalare och Zayn svarade irriterat,  "Tell them to move their asses, we want to go home!"  "If their not even listening to the cops I really don't think they will listen to me.."   "Cops? Seriously?"  "Yep, they seem to be arguing about a dog.."  "OH FOR GODS SAKE! PUT YOUR PHONE ON SPEAKER AND GIVE IT TO THEM!" skrek Zayn irriterat och man hörde prasslet när Niall gjorde som han sa.  "Your friend told us that you wanted to talk?" hördes en mansröst.  "Yes, we have been working all day and is tired and want to go home, so drive away, let us thru and argue somewhere else!" det hördes att Zayn var irriterad och det var bra för då fick han oftast som han ville!
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Fantasilöst!  Haha verkar ha värsta skrivkrampen (eller vad man ska kalla det) men jag lovar att en bättre del kommer imorgon! :)

Don't give up, del 6

Liam
Intervjun började om 7 minuter och Louis hade fortfarande inte kommit från hans "dejt" med Emily.  Det störde mig otroligt mycket, jag smsade honom och efteråt förstod jag vad som störde mig med det.., Emily.  Jag hade lärt känna henne först, varför gillar hon Louis och inte mig?  Varför är alltid snälla killar tjejernas sista val?  Jag kanske ska bli lite av en bad boy.  Äsch vem lurar jag?  Jag skulle aldrig kunna bli det, det är min natur, att vara en snäll, omtänksam och punktlig kille, var i helvete var Louis?!  Till och med Zayn som alltid var försenad till allt som jag bokstavligt talat brukade åka hem till och släpa med till intervjuer, photoshoots, M&G, inspelningar och andra saker, var här.  "Chill, Louis will be here any minute!" lugnade Niall, hur kunde den killen aldrig ha några bekymmer i världen?  "Niall this is a live TV interview, he will embaress us in front of all these people!  How can you be so calm?  He will ruin our reputation!"  "Calm down he will be here any minute" svarade Zayn lugnt och Harry nickade instämmande.  "Five minutes left!" påminde en av scenarbetarna.  Jag skickade iväg ännu ett sms, "Where are you?!  Five minutes left!  Hurry up!!!"  Det tog några sekunder före jag fick svar.  "Around the corner be right there!"  "He's around the corner" sa jag till dem andra.  "See, we told you that he will be here any minute!" svarade Niall och log glatt.  "Niall can you please teach me to be as carefree and happy all the time as you?"  "Sure, first lesson, don't give a shit about someone being to late!  Second lesosn.."  "Nevermind it wont be possible for me to don't care about stuff like that."  '"Two minutes left!" upplyste samma kille igen.

Zayn
Liam blev argare när killen ropade att det var två minuter kvar.  "For gods sake Louis, you're putting us in some deep shit!" utropade han och började sen muttra tyst för sig själv.  "There he is!" ropade Harry och pekade mot Louis.  "Finally mr have-to-be-late-and-put-us-all-in-trouble go get your michrophone thing hurry!" sa Liam så fort Louis var inom hörhåll.  En annan scenarbetare sprang fram till Louis och satte på han en mikrofon och allt det andra man brukade ha på scen och i intervjuer, jag hade fortfarande inte lärt mig namnen på alla saker.  "Sorry, I was with Emily and forgot the time" ursäktade han sig och log mot oss.  "And what happend?" trugade Harry på men då kom samma kille som ropade ut hur många minuter det var kvar och skrek, "Guys it's your turn now!  Just run up on stage with a big smile!"  Vi gjorde som han sa och möttes av skrikande fans och en glad programledare.  Ännu en intervju, det är bara att köra på då!

När intervjun äntligen var över föreslog Niall att vi skulle äta på Nandos men när han insåg hur långt bort härifrån det låg ändrade han sig och sa att vilken mcdonalds som helst blev bra eftersom han är hungrig, chockerande!   "Come on hurry up! I want some food, right now!!" skrek Niall som en liten tjurig unge och stod irriterad vid dörren som ledde ut från byggnaden intervjun var i.  "We're coming!" svarade en aning gladare Liam och gick för att ställa sig bredvid Niall.

Niall
Jag är jätte hungrig och kan inte vänta och Harry, Louis och Zayn segar alldeles för mycket!  "Can you hurry a bit more, what the hell is taking you so long?"  "We're coming!" svarade Louis glatt och nu kom dem äntligen mot oss.  "Finally!  Let's go!" sa jag och ryckte upp dörren och gick ut i det kyliga oktober vädret.  "Niall how can you be so hungry when we ate before we came?" frågade Harry när vi satte oss i hans bil, Louis var bakom oss i sin bil tillsammans med Zayn och Liam.  "I'm always hungry" svarade jag med en lätt axelryckning.

Efter maten satt vi kvar på mcdonalds en stund till, Louis gick ut för att ringa Emily som tydligen hade smsat och frågat om dem kunde träffas följande dag och jag gick för att köpa ännu en läsk.  När jag hade satt mig vid bordet igen omringades vårt bord av fans som ville ta bilder med oss.  Vi tog kort med dem och sen förklarade vi att vi ville helst vara privata just nu.  Som vanligt hade vi väldigt förstående fans och dem gick glatt tillbaka till deras bord.  När Louis kom tillbaka log han från öra till öra.  "What did she say?" frågade Harry.  "She asked if I wanted to do something tomorrow and we're having the day of tomorrow so I said yes and now we're going to be at my place, her brother is home and she thinks he's annoying so we couldn't be there.  She's coming to me at eleven and is spending the day with me!"  "You really like her" sa Zayn mer som ett påstående än en fråga.  Louis nickade till svar och drack ur det sista av hans läsk.  Liam åt klart sin sallad, han är alldeles för nyttig enligt mig, och ställde sig upp.  "Are you ready to go?" frågade han torrt och utan att vänta på svar började gå.  "What's wrong with him?" frågade Louis och stirrade förvånat på Liam's ryggtavla.  "I'm not sure but I think he likes Emily and got pissed when she chose you" svarade Zayn och ställde sig upp han med.  "Let's go!" sa han och tog sin bricka.  Vi andra följde tyst efter.

Louis
Jag måste prata med Liam men jag vet inte riktigt hur jag ska börja.  Det kändes konstigt att han var sur på mig på grund av Emily.  Vi hade aldrig varit sådana mot varandra på grund av en tjej, vi har alltid varit väldigt förstående och stöttande mot varandra.  Vi delade upp oss som vi hade kommit men Zayn gick mot Harry's bil istället, jag förstod att han ville att jag och Liam skulle prata.  Jag satte mig i bilen, startade den och började sen, "So..we need to talk.."  "About what?" frågade han och fortsatte stirra ut från sidofönstret.  "Emily.."  "I have nothing to say about that."  "Liam, I know you like her to.. I really really like her but if it feels wierd for you I'll leave her, I don't want to fight with one of my best friends!"  En stunds tystnad följde men till slut suckade han och svarade, "No, don't leave her, She wasn't right for me, I think you're a cute couple so don't leave her."

Don't give up, del 5

Louis
Morgonen därpå vaknade jag redan vid 9 något som var väldigt ovanligt, men jag var så nervös med tanke på att jag och Emily skulle träffas idag utan resten av killarna att jag inte kunde sova ordentligt.  Jag slängde på mig ett par röda byxor och en blå-vit randig tröja, kläder som jag tyckte var enkla, bekväma och snygga.  Håret fixade jag till snabbt men sen ändrade jag mig angående kläderna och bytte om till ljusblåa byxor och en vit tröja men till slut bestämde jag mig för vanliga jeans och en vit skjorta.  För uppklätt?  Äsch skitsamma tycker hon jag är skum så får hon göra det.., men det är nog för uppklätt för att gå till Starbucks i..  Nej nu måste jag gå!  Jag drog handen genom håret, tog på mig skorna, såg till att jag hade nycklarna och mobilen och skyndade ut.  Väl ute ur huset satte jag mig i bilen och där kom jag på att jag hade glömt plånboken.  "Oh for gods sake!!" skrek jag och steg ur bilen igen, in till huset, hämtade plånboken och ut igen.

Emily
På morgonen tog det ovanligt lång tid för mig att bli klar.  Till slut tog jag på mig ett par ljusblåa jeans och ett vitt linne som jag sedan matchade med ett svart och silvrigt halsband i form av en drömfångare.  Jag letade snabbt upp min svarta axelväska där jag la i plånboken, nycklarna och mina hörlurar.  Håret lät jag vara utsläppt men plattade bort det vågiga ifrån det och sminkade mig som igår, så brukade jag alltid sminka mig, svarta sotade ögon och ljusrosa läppglans.  Sen skyndade jag ut till hallen, letade upp mina svarta halvklackar och min svarta skinnjacka.  "I'm going out!" ropade jag in mot lägenheten  och pappa stack ut huvudet från vardagsrummet,  "Where?"  "To Starbucks with a friend, I'll be back around one o'clock" svarade jag med onödigt mycket information.  "You can stay out as long as you want but just be back home before it gets dark!"  "Okay promise, bye dad!" ropade jag och skyndade mig ut före han kommenterade något mer som skulle tvinga mig att stanna lite till.  Jag ville inte komma försent!  Jag halvsprang hela vägen men när jag fick syn  på Louis som höll på att stiga ur sin bil började jag gå i långsammare takt.

Louis
Jag steg ur bilen och när jag kollade uppåt fick jag syn på Emily som gick i normal takt mot mig.  Jag log glatt och vinkade och hon besvarade det glada leendet.  Så fort hon var framme kramade jag henne på en gång.  "Hello!"  "Hi" svarade hon med ett lite blygt och nervöst leende.  Vi gick in och beställde varsin kaffe, vi stod och diskuterade en lång stund om vem som skulle betala och efter ett tag vann jag och betalade.  "You know, you didn't have to to pay for mine." sa hon och gav mig en lite irriterad blick.  "I won" svarade jag med en enkel axelryckning och hon skrattade.  "Yes you did but this is the first an last time you do!" varnade hon och hennes ord gjorde mig överlycklig, betydde det att hon ville ses igen?  Vi satte oss vid ett bord vid ett av fönstren.  "So tell me about yourself." uppmanade jag och gav henne ett leende som hon besvarade innan hon började, "Well there's not much to know, I'm seventeen, I have an annoying twinbrother, live with him and my parents and have spended my last to weeks searsching for my best friend Samantha."  "Oh..yes I've heard about the last part... Hope you'll find her soon.  So a twinbrother, what's his name?" det sista la jag till för jag märkte att Emily blev lite besvärad när jag pratade om Samantha.  "Matt and he's really annoying because he always have to remind me about the bloody two minutes he's older than me."  Jag började ofrivilligt skratta när hon sa så.  "Well you can remind him about that you look better than him, even though I haven't met him yet!" så fort jag sa det rodnade jag, vad fan sa jag?!  "Eh..thanks..., I guess." svarade hon och rodnade otroligt nog mer än mig.

Vi satt och pratade en bra stund till om allt möjligt men snart, för snart avbröt mitt sms signal oss.  "Where the hell are you?!  The interview starts in 7 minutes!!"  "Oh fuck!!" utropade jag och ställde mig snabbt upp.  "I'm so sorry Emily, Liam just texted me, we have an interview in seven minutes!"  "Oh, then what are you still doing here?  Hurry up!" svarade hon och ställde sig upp hon med.  Jag gav henne ett ursäktande leende och sprang iväg.

Emily
Igår hade jag inte förstått vad Louis gjorde med mig men nu när jag sakta gick ut från Starbucks efter att han hade sprungit ut därifrån förstod jag, jag är kär.  Men hur kan det vara möjligt?  Jag hade känt han i två dygn!  Nå ja, jag antar att tiden inte spelade någon roll när man gillade någon.  Jag gick sakta hemåt, hela tiden med ett leende på läpparna, ska jag våga smsa han och se om han vill träffas imorgon igen eller är det för tidigt för det?  Till slut hade jag bestämt mig, intervjuer brukar ta max en timme så jag smsade honom då. 

Don't give up, kapitel 4

"Well Hazza sounds..pretty cool." svarade jag en aning besvärat.  "Yeah it does, finally someone that understands where I'm coming from!" utbrast Liam så högt att till och med Harry hoppade till trots att jag inte trodde dem hörde något därinne men när jag såg att dörren var öppen till inspelningsbåset förstod jag hur han hade hört.  Mannen bakom mixerbordet vände sig irriterat mot Liam.  "Liam can you please calm down a bit?  Harry was nailing it perfectly before you disturbed like that!"  "Sorry.." mumlade han en aning skamset innan han vände sig mot mig,  "Do you want a tour around the studio to see how the whole thing look like?"  "Yeah sure why not?" svarade jag och ställde mig upp, nu skulle jag slippa den pinsamma tystnaden som då och då bröts av någon idiotisk  kommentar som besvärade mig mer än hjälpte.  Vi gick ut från det stora rummet med soffan, fotöljerna, mixerbordet och inspelningsbåset.  Vi kom ut till en small korridor och en dörr på vänster sida pekade han ut som toalett och lite längre fram till höger, nära ytterdörren låg ett litet kök.  "Why do you have a kitchen in a studio?" frågade jag förvånat.  "Well, we spend a lot of time here so we always have food here if we get hungry or something, we actually eat here more than what you expect in the beginning." svarade han med en lätt axelryckning.  "So this is all, do you want to have a cup of tea?" frågade han och gick in i det lilla köket.  Jag följde med in och nickade, "Yes please."  Han kokade vatten och ropade in till killarna att han höll på med te om någon ville ha.  Alla ropade ja tillbaka till och med mannen bakom mixerbordet.  Jag frågade Liam om han behövde hjälp men han viftade bara bort det och sa att han klarade sig finfint.

Vi gick tillbaka till det stora rummet och nu var det den blond-brunhåriga killen, Niall som stod i inspelningsbåset och sjöng.  Men så fort vi kom gick han ut därifrån.  Niall, Zayn och Liam satte sig i tresits soffan, Harry på ena fotöljen, jag på andra och Louis slog sig ner på golvet som om det vore den normalaste grejen i världen.  Mannen satt kvar där han satt och höll på att mixa med något medan han drack sin te.  Så fort han hade druckit upp vände han sig mot Louis, "Lou we are in hurry now, so your turn and after you it's Zayn then we're done for the day!"  Louis nickade och småsprang in till båset.  Precis som Harry struntade han fullständigt i att stänga dörren efter sig och satte på sig lurarna innan han började sjunga på en ny och okänd låt.  Det var någonting med hans röst som fick hela mig att rysa, det lät vackert och vuxet men ändå så barnsligt.  Hans röst fängslade mig totalt.  Louis sjöng samma rader om och om igen tills mixer mannen sa att han hade fått det han ville åt och att det var Zayn's tur.  Zayn gick in i samma stund som Louis kom ut från båset.  Han slog sig ner på Zayn's plats och kollade på mig med ett brett leende.  "So..you're not a fan but what do you think, does we sound like shit or is it okay?"  "It's more than okay!  I'm not a fan because I never really listen to you guys."  "Well hopefully you will do it more often from now on, besides I'm sorry for that with your friend, I did what I could and retweeted it, I can't do more." sa Niall och log lite ursäktande.  "I think I will actually and now you did what you could and I'm glad that you did it!" svarade jag och besvarade leendet.

När Zayn var klar sa jag att jag var tvungen att gå hem nu.  Jag och Liam bytte nummer, fick en kram av alla i tur och ordning och började gå hemåt.  På vägen hem försökte jag sortera mina tankar om allt som hade hänt idag.  Vad var det med mig egentligen?  Så fort Louis började sjunga glömde jag av allt och alla, till och med att andas normalt.  Undrar om någon annan märkte det?   Vad pinsamt i så fall!  "Stop thinking and go faster." instruerade jag mig själv och ökade tempot när jag märkte att klockan redan var kvart i fem, vart hade dagen tagit vägen?

Så fort jag kom innanför dörren ropade jag "Hello?" som vanligt, när jag inte fick något svar förstod jag att jag var själv hemma.  Jag bestämde mig för att ta en snabbdusch och efter det plugga lite till ett prov vi skulle ha i matte efter lovet.

Efter att jag hade duschat märkte jag att jag hade fått ett mess.  Det var inget nummer jag hade, konstigt!  "Hi, I got your number from Liam, hope it's okay!  I just thought that you maybe wanna grab a cup of tea or something and just chat sometime..  I wanna get to know you a bit more. :)  Hope you want and can//Louis"  Mitt hjärta hoppade över ett slag och utan att tänka efter svarade jag,  "Sure, do you have time tomorrow? :)//Emily"  Det tog bara en minut att få svar, som om han väntade med mobilen i handen.  "Yeah sure, I have time between eleven and one does it work for you? :)//L"  "Yes of course, see you tomorrow at eleven then :)/E"  "Outside starbucks? :)//L"  "See you there! :)//E"  Glöm att jag skulle kunna koncentrera mig på matten nu! 

Don't give up, kapitel 3

Halvvägs till skolan kände jag hur varmt det började bli och solen började bli allt starkare, så jag vände hem igen.  Väl hemma bytte jag mina stövlar mot ett par vita tenniskor och min svarta skinnjacka, paraplyet vågade jag inte lämna här, här i London visste man aldrig när det började ösregna trots att det var soligt just nu.  När jag hade flyttat över alla saker i jackfickorna gick jag ut igen.  Den här gången gick jag snabbare mot skolan.   Musiken dunkade i lurarna och jag körde powerwalk tills jag plötsligt gick rakt in i någons axel och ramlade rakt ner på rumpan.  "Oh my go! I'm so sorry I should have looked up, so so so sorry!" sa personen och när jag kollade upp stod Liam Payne där.  "Ehm..It's okay." svarade jag och ställde mig snabbt upp.  "You looked you were in a hurry sorry for stopping you." sa han och såg på mig med huvudet på sned.    "I was..but I don't know for what.." erkände jag.  "You don't know where you were going in such a rush?" frågade han och såg på mig som om jag var den dummaste människan i världen.  "No, actually..I'm looking for my best friend, the one you retweeted the picture of."  "You mean Samantha Cooper?" frågade han och nu såg han allvarligare ut, jag nickade till svar.  "Oh..." sa han en aning besvärad sen.  Snart vände han sin blick mot mig igen och såg fortfarande lika oförstående ut.  "What?" frågade jag en aning irriterad.  "I'm just thinking of why you're not freaking out.."  "Freaking out?"  "Girls usually freaks out when they sees us.."  "First of all, you're only one person so there's no 'us' second of all...I'm sorry but I'm not a fan."  "That explains a lot." svarade han nu lite gladare.  "Well I'm not gonna bother you anymore but what about coming to our studio after your search?  See it like a 'sorry for making you fall' thing."  "Ehm..well...there's one little problem.. where is your studio?" frågade han och han skrattade innan han svarade, "Do you know where Syco music studio is?" jag nickade .  "It's there, just come whenever you want I think we're there all day." ännu en gång nickade jag till svar.  "Well nice to meet you.."   "Emily" fyllde jag i.  "Nice to meet you Emily, we'll see you soon." sa han och gick ifrån mig.  "Nice to see you to.." sa jag till hans rygg medan han gick ifrån mig.  

Jag vandrade omkring i nästan tre timmar runt skolan men hittade ingenting.  Besviken började jag gå till studion Liam hade sagt till mig att gå till.  Jag var inte helt säker på vart det låg så jag använde GPS:n på mobilen.   Det tog en stund men snart var jag i alla fall framme.  Jag skymtade någon i fönstret och snart öppnades dörren.  Liam log glatt mot mig.  "You came!"  "Yeah...Ehm...I'm not dirsturbing you when I'm here right?"  "No, come on in!"  Jag följde med Liam in till själva studion och fick åtta ögon på mig av fyra killar som bokstavligt talat satt på varandra i en tre sits soffa trots att det fanns två fotöljer lediga.  "Guys this is Emily."  "Hello!" sa han med lockigt hår och gav mig ett brett leende.  "Hi" svarade jag blygt.  Liam gick och satte sig på en av fotöljerna och jag följde hans exempel och satte mig på den andra.   Okej vad gjorde jag här egentligen?  Jag vet inte varför jag hade kommit hit riktigt det hade jag inte tänkt från början men när jag såg hoppfullheten i Liams ögon hade det fastnat på min näthinna och jag ville inte göra han besviken.  En kille stack ut huvudet från inspelnings båset.  "Liam, everything is done you can try your part now!" informerade han och satte sig bakom ett mixerboard.  Liam nickade och gick in till det lilla inspelningsbåset.  Fint nu satt jag kvar med fyra, för mig, okända killar som jag nyss hade träffat.  En pinsam tystnad följde tills killarna började busa runt med varandra på soffan och jag kände mig en aning obekväm och började tänka ut anledningar till att kunna gå utan att såra Liam.  Killen med lockigt hår hoppade ner från soffan och satte sig på fotöljen Liam hade suttit i.  "Liam said that you're not a fan so I guess you don't know our names, I'm Harry, the one with black hair i Zayn, he with the t-shirt with stripes on is Louis and the one with blonde-brown hair is Niall." jag nickade lite utan att veta vad jag skulle svara.  En stunds pinsam tystnad tills Harry bröt den.  "Well..I had a really nice sandwich this morning.." jag bara stirrade på han en stund tills jag utan att kunna styra det svarade:  "Intresting.."  "Yeah right, Harry's conversations can be quit different when it's an awkard silence that he wants to break." sa han i randig tröja som tydligen hette Louis.  Liam kom ut från inspelnings båset.  "It's your turn Hazza."  Harry gick genast in och började sjunga.  "Hazza is his nickname." förklarade Liam.  "Oh..okay."  "It's only Liam that calls him that, beside some fans." sa Louis,  Okej... vad skulle jag svara på det nu då? 

Don't give up, kapitel 2

Jag vaknade och satte mig käpprak i sängen, kallsvettig och skakig.  Eftersom det inte var någon idé att försöka somna om tog jag fram mobilen och låste upp den.  Ljuset som lös från skärmen stack i ögonen och jag blundade instinktivt men när en bild av drömmen syntes för mitt inre slog jag genast upp ögonen igen.  "Okay just concentrate on your cellphone..everything is fine.." intalade jag mig själv tyst och försökte lugna ner mig.  Klockan var kvart över fyra på morgonen, det var alltid runt fyra jag hade börjat vakna nu för tiden..  Jag såg att jag hade fått något på twitter och gick in där.  'Real_Liam_Payne retweeted you'  'NiallOficiall retweeted you'  jag blev utom mig av lycka när jag såg att två av killarna från One Direction hade spridit ut bilden av Samantha, det här skulle kunna vara till stor hjälp.  På facebook hade flera delat, gillat och kommenterat och samma sak på Instagram, fast där hade dem inte delat då..  En känsla av lättnad och glädje sköljde över mig och jag blev på mycket bättre humör när jag såg att bilden hade nått ut till så många.

Klockan hade sniglat sig fram men snart var den halv nio, en lagom tid att gå upp på.  Jag öppnade min garderob och drog fram ett par svarta jeans, svart linne och en ljusblå jeans skjorta att ha över linnet.  Letade upp ett par svarta strumpor, satte upp mitt blonda hår i en stram hästsvans och sminkade mig.  Svarta, sotade ögon och ljusrosa läppglans, klar!  Jag brydde mig inte om att ta andra smycken än ett par små vanliga örhängen och gick till köket för att äta frukost.  Så fort jag kom in till köket slängde jag en blick på klockan, halv tio, det hade tagit mig en timme exakt att göra i ordning mig själv, men fortfarande alldeles för tidigt och dött ute för att man ska våga gå ut ensam nu.  Jag hällde upp Cheerios och mjölk i en skål, tog fram en sked och satte mig vid det runda köksbordet.  En cheerio i taget..., jag försökte dra ut på tiden men till slut hade jag ätit upp, diskat skålen och skeden och var på väg ut från köket.  Mamma och pappa hade redan börjat jobba och Matt sov fortfarande.   Vi hade höstlov nu i ytterligare några dagar men utan Samantha var ingenting roligt.   Till slut kunde jag inte dra ut på det längre, drog på mig dem oundvikliga hunter stövlarna (jag föredrog tennisskor, men det funkade inte riktigt nu när det var så regnigt) och min röda vinter jacka, det hade blivit för kallt för en vanlig höst jacka nu.  Med mitt normal stora paraply i handen, hörlurarna i öronen som var kopplade till mobilen i fickan och hemnycklarna i jackfickan gick jag ut.  Jag skulle leta efter Samantha och ja, jag är så desperat så jag tänker leta efter någon lucka som möjligtvis kommer leda mig till tunneln i mina drömmar!  Snart kom jag på att det kanske var smart och ha med sig lite pengar fall ifall jag träffar på en klasskompis och vill ta en fika så jag sprang in till mitt rum, hämtade pengar, skyndade ut genom ytterdörren och låste efter mig innan jag sprang nedför trappuppgången och ut till det kyliga november vädret.   Utan att tänka mig för styrde jag stegen åt hållet jag brukade gå mot för att komma till skolan, varför vet jag inte men en känsla sa till mig att gå ditåt så det gjorde jag.
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt för den dåliga uppdateringen men läxorna kom emellan.  Har otroligt mycket nu och pluggar varje dag från och med jag kommer hem tills jag går och lägger mig med max 15 minuters paus.  Det lär vara så tills på fredag men jag ska verkligen försöka att uppdatera varje dag i alla fall!

Don't give up, kapitel 1

Emily
"We still don't have any trace to the missing 17 years old Samantha Cooper that have been missing since two weeks ago.  Now the police have reported that they have stopped the search after the girl and even her parents seem to have given up to find her alive.  We think that she could have run away in purpouse or been kidnapped, nothing is confirmed yet but it will be hopefully soon.  Now to the news about the..."  Jag stängde irriterat av TV:en och gick in till köket för att dricka ett glas vatten.  Mamma som stod och diskade och antagligen hade hört nyheterna sa: "Look Emily, if her own parents have stopped the search doesn't I think that you should continue, I don't want to seem heartless and I know she's your best friend but there's nothing you can do about it!"  "Mom she's my best friend!  I won't stop the search even if it will take me my whole life, I WILL find her, I just can't live with the thought about that I haven't done more to find her in the rest of my life so if you can't support me in this don't even try to speak with me about it!" svarade jag, ställde ner glaset med en smäll på diskbänken och gick till mitt rum.

Jag hade suttit i mitt rum ett bra tag och lyssnat på radion medan jag tecknade, en sak jag var riktigt bra på.  Snart kom en låt som heter Live while we're young av något pojkband som Samantha gillade, tydligen hette dem One Direction.  Jag hade bara hört några låtar av dem men dem intresserade mig inte speciellt mycket, jag lyssnade mest på Rita Ora, Cher Lloyd och Little Mix.  Plötsligt fick jag en idé.  Jag skyndade mig att sätta på min laptop och så fort den var på gick jag in på photoshop.  Där valde jag en bild av Samantha och la en text på nedre delen av bilden, "MISSING! My best friend Samantha Cooper is missing, please help us to find her, she have been missing for a while now and we can't find any trace of her.  If you have seen her please call.." sen la jag in mitt nummer och efter det skrev jag att dem även kunde mejla mig och skrev min mejladress.  Efter en sekunds tvekan skrev jag in mitt twitter namn och sa att dem också kunde skriva till mig där.  Sen la jag upp på twitter och bad alla om en RT och efter det på Facebook, bad alla dela och sen skickade jag den till alla mina kontakter på mejlen innan jag laddade över den till min iPhone där jag skickade den som MMS till alla mina kontakter på mobilen förutom mamma, pappa, Matt och ja, Samantha.  Efter det letade jag upp det där bandet One Direction på twitter, både deras privata och deras gemensamma där jag skrev att ett fan är borta och la in bilden och bad dem om en RT eller lägga upp den själva eftersom dem har så många följare kan det ju vara till stor hjälp!  Sen la jag in den på Little Mix gemensamma och bad även dem om samma sak.  Hoppas det här funkar nu!

Framåt kvällen kom jag på att jag kunde lägga in bilden på Instagram också, jag har många följare där och det kan vara till stor hjälp!  Så jag la in den där också före jag gick och la mig.  Som vanligt var nätterna långa, dem började med att jag var rädd för att blunda och uppleva samma mardröm och avslutades eller fortsatte med att jag vaknade under mitten av natten eller tidigt på morgonen, kallsvettig eller gallskrikandes av rädsla.  En dröm som hade förföljt mig ända sedan Sam försvann.  En dröm om en underjordisk tunnel som låg strax vid min skola och som var lång, kall, mörk och stank och som sedan ledde in till ett enormt hus och där, där var Samantha, fastbunden på en stol och skrek: "Emily!  Emily help me!! Take me out from here!  Please Ems I'm scared!" (Ems har varit mitt smeknamn sen jag föddes.)  Men när hon ropade och jag försökte springa fram till henne så fastnade mina ben och jag kom inte fram, skrek jag kom det inget ljud ut och plötsligt dök en skugga alltid upp mot väggen bakom Samantha och ett läskigt skratt hördes och precis när mannen började röra sig fram slutade min dröm och jag vaknade av ren och skär skräck.   Så hade det varit, natt efter natt.  Nu låg jag under täcket i sängen och inväntade den drömmen som hotade att sluka mig när som helst.  Det var bara att ligga där och vänta på sömnen och rädslan.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Första kapitlet, så vad tycker ni?  Verkar den bra eller ska jag strunta i den och gå över till nästa idé, som jag inte har än..? x)

Don't give up, prolog!

Emily är en tjej på 17 år som bor i utkanten av London med sina föräldrar, Lauren och Joey och hennes irriterande tvillingbror Matt som aldrig kan släppa att han är 2 minuter äldre.  Dem är en vanlig familj som gillar vanliga saker, men en dag försvinner Emily's bästa kompis Samantha och medan Emily letar efter henne stöter hon på 5 intressanta, talangfulla killar som fångar hennes intresse, men hon avslutar inte jakten efter hennes försvunna barndomsvän för det!  Visst distraherar dem henne med sin talang men hon har bara en sak i tankarna.., Samantha.  

Emily har länge plågats av konstiga drömmar om en underjordisk tunnel som leder till ett litet underjordiskt hus, enda sedan Samantha försvann, för att vara mer exakt.  När Samantha's föräldrar och polisen ger upp vägrar Emily göra det och fortsätter sin jakt på Samantha och den underjordiska tunneln som hon har för sig ska leda henne till Sam.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den här novellen handlar om One Direction så klart men jag ville försöka mig in på ett spår som jag inte har sett någon annan novell om killarna ta. :)  Den här novellen präglas av kärlek, rädsla, skräck,besvikelse och glädje.  Kommentera gärna om vad ni tycker om prologen, om det är något ni vill att jag ska ta med osv.. Jag vill ju höra era åsikter för det är ni som läser! :)  

Be yourself with every move, epilog!

Jennas och Erics förhållande blev bara seriösare.  Jenna gick klart gymnasiet och tog studenten, på samma dag friade Eric och hon sa ja.  Hon kom in på en högskola i Stockholm nära deras hem och pluggade inom musikproduktion, något Eric hade föreslagit efter att ha hört henne sjunga och hittat några låtar som hon hade skrivit.  Under tiden fortsatte Eric släppa albums och han planerade en världsturné som han skulle göra när under någon sommar för att han ville att Jenna skulle följa med på den.  När Jenna tog examen gifte dem sig samma sommar, bröllopet var ganska simpelt, något dem båda ville att den skulle vara och släktingar och deras närmaste vänner var bjudna.  Jenna bjöd bara hennes pappa, hennes föräldrar hade skiljt sig och mamman hade flyttat till Australien för att börja om med sitt liv och Jenna brydde sig aldrig om att hålla kontakten med hennes mamma.  Några år senare, efter Erics världsturné och Jennas succé inom musikbranschen fick dem två barn, en kille och en tjej, dem flyttade från lägenheten och skaffade en villa för att barnen skulle få varsitt sovrum, Jenna som hatade lyxlivet på grund av hennes barndom lyckades övertala Eric att köpa en normal familjevilla och så blev det.
SLUT!
----------------------------------------------------------------------------------------------
Kände att den här novellen led mot sitt slut och jag vill inte förlänga den med kass  fortsättning så jag bestämde mig för att avsluta den utan att förstöra den på något sätt, hoppas ni gillade den och har ni idéer inför kommande noveller får ni gärna skriva de i kommentarsfältet.  Har tänkt börja med en 1D novell nu men har lite att slipa på först för att få en bra inledning, prologen till den kommer snart så håll utkik! :)

Be yourself with every move, kapitel 26

Jenna
Nästa morgon vaknade jag tidigt, bytte om, borstade tänderna, satte upp håret i en hästsvans, la ner allt jag skulle behöva idag i axelväskan och åkte till jobbet.   Det visade sig vara en lugn och väldigt varm dag där.  Sista kvarten stod jag och diskade när Imagine kom på radion och utan att tänka mig för började jag sjunga med.., jag var ju fortfarande ett fan!  Låten övergick till en annan och jag brydde mig inte om att lyssna så noga längre.  "Wow!  Jag visste inte att du kunde sjunga!"  Jag hoppade till och vände mig om.  Eric stod nonchalant lutad mot dörren och kollade på mig med ett förvånat och glatt ansiktsuttryck.  "Och jag visste inte att någon lyssnade.." svarade jag och kände hur kinderna hettade till.  Jag brukade aldrig sjunga inför någon annan!  "Jag kom hit för att jag tänkte att du kanske ville slippa ta bussen hem.., i alla fall just nu..i alla fall så såg din chef mig och sa att jag kunde komma in och vänta på dig här sen hörde jag dig sjunga så jag ville inte avbryta." förklarade han.   "Vadå ´i alla fall just nu´? är det någon speciell dag idag eller vadå?" frågade jag förvirrat.  "Nej inget!" svarade han snabbt med en enkel axelryckning.  "Jo, Eric vad är det?  Säg det bara!"  "Eh..nej men allvarligt det är inget!"  "Bara säg det!"  "Okej okej.., fansen är överallt och ja.., vill se dig också, inte bara mig." muttrade han.  "Det kanske var fel att säga något om vårt förhållande så tidigt..." mumlade  jag tyst för mig själv och eftersom han inte svarade antog jag att han inte uppfattade vad jag hade sagt.

Eric
Visst älskar jag mina fans, utan dem är jag ingenting!  Men tanken på att dem ska börja stalka min flickvän stod jag absolut inte ut med!

Jenna
När vi kom ut från fiket var det några tjejer utanför.  Vi gick snabbt mot bilen men inte tillräckligt eftersom dem hann fram till oss.  "Hej!  Å herregud, det är Eric Saade!!  Jag dör!!  Jag fattar inte att jag står framför dig, herregud, alltså du betyder världen för mig och...och.." efter det långa talet brast blondinen ut i gråt och Eric la förvirrat armarna om henne i en tröstande kram.  "Kul att träffa er!  Gråt inte snälla, jag står inte ut när fansen gråter på grund av mig."  Jag ryckte till när det påminde mig om första gången vi hade pratat, då hade jag börjat hyperventilera och gråta och han hade hållit om mig, precis sådär!  Den tiden kändes så långt bort, så avlägsen.  Eric pratade med tjejerna, skrev autografer, tog kort och ursäktade sig, tog min hand och drog mig därifrån.  Samma blondin som hade gråtit gav ifrån sig ett gällt skrik som fick oss båda att hoppa till.  "HERREGUD!  DET ÄR JU DIN TJEJ!!  DET ÄR JU JENNA!!" skrek hon.  Jag kände mig rädd och chockad och ville bara därifrån, jag gillade inte att stå i rampljuset.  "Kan vi gå?  Snälla!" viskade jag till Eric och han nickade.  "Ledsen tjejer, vi kan inte stanna längre, vi har en hel del att göra, hoppas vi träffas snart igen!" ursäktade han sig artigt och jag drog han snabbt mot bilen.

Vi hade kört en bra bit när han gav mig en snabb blick, vände blicken mot vägen igen och frågade:  "Du gillar inte uppmärksamhet eller hur?"  Jag skakade på huvudet, "Nej, jag undviker helst rampljuset." svarade jag.  "Jo jag förstår det, förresten J-son ringde mig förut och bjöd över oss till sig på middag, han vill gärna lära känna dig lite mer.  Han är som en storebror för mig och vill alltid veta mer om folk jag dejtar och umgås med." sa han och ett leende spred sig över ansiktet.  "Vill du gå?" frågade han sen och såg lite orolig ut.  "Visst, jag vill också lära känna honom lite mer, förresten vet jag att ni två spelar FIFA hela tiden och för och vara helt ärlig älskar jag det med så det blir väl kul!" svarade jag glatt.  "Är du seriös? Spelar du FIFA?" frågade han och såg ut att spricka av glädje.  "Haha ja, jag har det hemma och spelar det så fort jag har någon kompis hemma eller pappa är ledig." svarade jag lika glatt som innan.  "Wow, jag tror precis jag blev kärare nu."  Jag skrattade till svar.  "Men jag kommer slå dig, jag lovar du har inte en chans mot mig!"   "Åh nej!  Det kommer vara du som förlorar, STORT." svarade han.  Sen fortsatte en lång diskussion om varför den ena skulle vinna och vem som skulle förlora på grund av vad.

Be yourself with every move, kapitel 25

"så du bestämde dig för att komma tillbaka?" frågade mamma och kollade på mig med en överlägsen blick.  "Nej, vi bara kom för att hämta lite mer kläder åt mig, det är allt." klippte jag av och började gå mot bilen.  Eric sa ingenting och följde bara efter.  "Sluta med det här och kom hem!" bad pappa men jag skakade bara på huvudet, "Mamma har gjort mitt liv till ett helvete så nej aldrig i livet!"  Det gjorde ont att se pappas sorgsna blick men vad skulle jag göra?  Det är inte mitt fel att min mamma råkar vara en riktig bitch!  Pappa sa inget mer utan gick bara in i huset och uppför trappan utan att bry sig om att stänga ytterdörren.  Mamma gav mig en sista irriterad blick och följde efter men hon stannade vid dörren, vände sig om och sa "Att du alltid ska vara så envis och få din pappa att må dåligt!"  "Du ska för i helvete hålla käft!!  Det är ditt fel att det blev så!!  Är det någon som är envis och egoistisk så är det du!" skrek jag.  Eric öppnade bagageluckan slängde in min väska och vände sig mot mig.  "Är du klar så vi kan åka?"  Jag nickade till svar och satte mig i bilen, han följde mitt exempel och sen lämnade vi mitt förra liv bakom mig, förhoppningsvis för gott.

Så fort vi kom fram till Erics lägenhet märkte man att hans humör blev bättre.  "så vad vill du äta?" frågade han muntert och hoppade ur bilen.  "Idag är det min tur att laga mat åt dig!" svarade jag med samma muntra min.  Sagt som gjort så lagade jag maten.  det fick bli kycklingfilé med ris, sås och sallad.  En maträtt som jag älskade.  "'Det luktar jätte gott!" sa han och såg uppskattande på maten.  "Hoppas det smakar lika gott!" svarade jag leende.  "Det gör det säkert." sa han uppmuntrande och började duka fram allt.

Efter maten bytte jag om och gick och la mig.  klockan var redan tio och imorgon skulle jag gå upp tidigt för att åka till jobbet.  Eric satt kvar och kollade på en fotbollsmatch som gick.  Fotboll intresserade mig inte speciellt mycket så jag satt inte kvar och kollade.

Eric
J-son ringde och påminde mig om en match som gick på TV, jag hade redan missat en halvtimme men det spelade ingen roll.  Jenna gick och la sig tidigt och jag förstod att fotboll inte intresserade henne speciellt mycket, men jag satt kvar.  Den här matchen vill inte jag missa!

Klockan elva var matchen slut, jag stängde av, bytte om och gick för att lägga mig.  Jenna såg så fridfull ut när hon sov och alla spår av irritationen över situationen med hennes mamma idag hade försvunnit.  Den här tjejen skulle jag göra vad som helst för!  Jag la mig ner och hon drog sig instinktivt närmare trots att jag var säker på att hon sov.  Jag la armarna om henne och somnade snabbt.  Imorgon är en ny dag och förhoppningsvis är hennes förra liv ett avslutat kapitel så att vi kan gå vidare med våra liv från och med nu. 

Sjuk så en liten paus!

Är sjuk så har en liten oaus fram tills jag är lite bättre!

Be yourself with every move, kapitel 24

Eric
Jag kunde se att hon var nervös för hon satt och pillade på sitt hår samtidigt som hon hela tiden var vänd mot fönstret.  För att vara helt ärlig var jag nervös jag med, vad skulle hända om hennes föräldrar skulle visa sig vara hemma trots allt?  Eller om hon bestämde sig för att lyssna på dem och fick så stark hemlängtan att hon stannade?  Då skulle jag bli lämnad, visst var det egoistiska tankar, Jenna ska inte tvingas välja mellan mig och sin familj.  Men jag har fallit för den här tjejen och om hon lämnade mig skulle det göra ont men jag skulle släppa taget, så att hon inte är den som slits emellan oss för det förtjänar hon inte.  "Vi är framme nu, nu är det dags!" sa jag glatt och bröt tystnaden, fastän jag var nervös måste jag verka självsäker och glad så att inte Jenna också blir nervös.  "Mh.." mumlade hon bara och gick ur bilen.  Jag stängde av den, hoppade ut, låste och gick fram till  ytterdörren där hon stod och famlade med nyckeln.  Till slut fick hon upp den och låste upp.  Dörren åkte upp och hon tog ett osäkert steg in och ropade;  "hallå?" när ingen svarade pustade vi båda ut och slappnade av lite.  Sen blev det bråttom!

Jenna
vi sprang uppför trappan och in till mitt rum, Eric kom på att han hade glömt resväskan i bilen och skyndade ner igen medan jag slängde allt jag skulle ha med mig på sängen.  Jag tvekade vid mina CD's, skulle jag ta med dem?  Mamma kan ju vara tillräckligt elak för att förstöra dem samtidigt som jag inte behöver dem så värst mycket.  Till slut la jag dem försiktigt på sängen också.  "Klar?" jag ryckte till och kollade upp, Eric kom in i rummet bärandes på väskan.  "Lite saker kvar sen är jag klar." svarade jag, han bara nickade och började lägga allt i väskan medan jag fortsatte att slänga ner saker på sängen.

Vi blev klara snabbt, stängde väskan och sprang ut till bilen men när jag låste och vände mig om, stod dem där...  Mina föräldrar, helvete!!
------------------------------------------------------------------------
Ett kort kapitel men jag har ett berg av läxor.
Men jag ville inte hoppa över idag så det fick bli en kort, kommer en längre imorgon lovar!

Be yourself with every move, kapitel,23

Alarmet på mobilen väckte mig klockan åtta morgonen efter.  Jag stängde trött av den, vände mig om och somnade om.  "Jenna du måste upp, ditt jobb.." Eric hesa morgonröst var helt underbar, något jag vill vakna till varje dag.  "Om tio minuter.." mumlade jag och höll på att somna om när han drog bort täcket,  "Nej nu, jag måste också upp!"  Jag är verkligen ingen morgonmänniska!  Jag gick surt upp och öppnade garderoben och stod sen och tjurade framför den.  "Varför är du så sur?"  "Jag är trött!"  "Sluta jobba, jag har nog med pengar förstår du och du slipper gå upp så tidigt."  "Men jag vill inte förlita mig på någon annan!"  "Jenna-Penna, du behöver inte något jobb du är sexton, skolan räcker fin fint!"  Jag ryckte till när han sa så, ingen hade kallat mig för 'Jenna-Penna' sen jag gick i tvåan, blev irriterad på det och bad dem sluta med en gång.  Men när han sa det lät det annorlunda så istället för att bli tjurigare gjorde det bara mig lycklig.  

'Klädkoden' på jobbet var bara att man skulle ha bekväma skor och en svart tröja med caféets namn på så med det tog jag korta jeanshorts eftersom det var varmt ute idag.

På bussen på vägen till jobbet såg jag pappas bil köra förbi, en känsla av saknad for igenom mig men jag kunde inte gå tillbaka, inte till mammas hat eller pappas blindhet, han kunde inte se det som pågick framför näsan på honom!  När jag kom fram bestämde jag mig för att glömma pappa och bara tänka på jobbet.  Göran blev jätte glad när han  fick syn på mig.  Jag tog ett av förkläderna där, fixade några sallader och när kunder kom bad han mig ställa mig i kassan och hjälpa dem.  

Dagen gick snabbt, snabbare än vad jag hoppades på eftersom jag inte såg fram emot att gå hem, det skulle göra att jag ville stanna av hemlängtan men det kan jag inte, inte nu, inte senare, aldrig!  När min arbetstid var slut klockan fem stod jag tveksamt kvar, "Behöver du hjälp med något?" frågade jag Agnes.  Hon skakade på huvudet och log,  "Nej, se bara till att åka hem och vila så att du är lika pigg och glad imorgon!"  "Okej ses imorgon då." svarade jag uppgivet och gick ut.  Men mitt humör blev en aning bättre när jag såg Eric vänta på mig, lutad mot sin bil.  "Hej." sa jag och bröt tystnaden, gick fram och kramade honom.  "Hej på dig du!" svarade han glatt och drog sig sedan ut kramen för att öppna passagerar dörren åt mig, "Dags att åka hem och hämta lite nödvändiga saker!"  "Ja..jo...just det, angående det, jag har ändrat mig, skitsamma jag köper nytt!" han suckade bara till svar, smällde igen dörren när jag hade hoppat in och gick över till sin sida.

"Nej vi ska åka hem till dig, dina föräldrar är väl antagligen inte hemma ändå!"  Jag nickade kort till svar och vände huvudet mot fönstret på min sida och drog nervöst efter andan, tänk om dem kom hem när vi var där?

Be yourself with every move, kapitel 22

Jag letade upp mitt mobil, letade upp min chef Göran och ringde upp honom.  "Hej det är Göran!"  "Hej, det är Jenna, förlåt om jag stör."  "Jenna, nej nej inte alls hur gick operationen?"  "Jo då det gick bra, jag återhämtade mig rätt snabbt." ljög jag, jag ville inte oroa dem på fiket i onödan!  "Vad bra, skönt att höra! Så när kommer du kunna börja jobba igen?"  "Eh..det var det jag ringde om faktiskt..det har uppstått en liten..ehm..förändring, jag bor inte hemma just nu utan cirka fyrtio minuter därifrån."  "Oj då.."  "Så jag tänkte om jag kan börja jobba lite senare typ börja tio istället för nio varje morgon så jag hinner ta mig dit och så..."  "Ja det borde väl funka, men kan du sluta en timme senare i så fall? Fem istället för fyra, så att det blir en hel arbetsdag?"  "Ja då, självklart! Tack!"  "Ingen fara, det är lugnt, jag är glad att du ringde och berättade hur det låg till istället för att undvika att komma hit helt och hållet!"  "Jag skulle aldrig göra något sånt!"  "Oj, nu strömmar det in kunder, jag kan tyvärr inte prata längre, men vi ses, föresten när kan du börja igen?"   "Imorgon om det går."  "Då ses vi imorgon! Ha det bra, hej!"   Sen la han på.  Skönt att det där var fixat nu!  Jag fick inte ha långa naglar eftersom det kunde komma smuts i bakelserna/maten jag höll på med så jag gick in till badrummet, letade upp en nagelsax och klippte dem.  Sen gick jag till sovrummet och tog fram det jag skulle ha på mig idag.  Det blev ett par ljusblåa jeans och en enkel svart t-shirt.  Håret satte jag upp i en vanlig tofs och det enda sminket jag använde var mascara och concealer.  Det fick räcka.  Så vad skulle jag göra nu då?  Jag såg på mina naglar som såg neutrala och fula ut, mina naglar var alltid lackade och oftast hade jag något mönster på eftersom jag hatade när dem var helt vanliga.  Men jag har ju inte med mig någon nagellack eftersom det inte är första grejen man tänker på när man drar hemifrån så snabbt precis..  Eric hade ju nämnt någonting om en nyckel i ett av kökslådorna.  Så jag gick in till köket och letade upp nyckeln och smsade Eric: "Ska dra ner till stan snabbt, några smågrejer jag behöver, jag hittade en nyckel i kökslådan, hoppade det inte gör något! Ses senare puss!<3"   Jag hade knappt hunnit knyta ena skon före svaret kom.  "Okej, men glöm inte solglasögon, du är ganska känd just nu, twitcamen du vet och nej inte alls jag sa ju vart den låg för att du ska använda den. Ses, puss!<3"  Med ett suck drog jag av mig skon igen och gick in till sovrummet där min väska  Jag fick rota runt en bra stund före jag hittade mina pilot-solglasögon.  Ännu en gång satte jag på mig skorna, jackan behövde jag inte eftersom det inte var så kallt.  För tredje gången innan jag öppnade dörren kontrollerade jag att allt jag behövde låg i min svarta, enkla axellväska.  Plånbok, nycklar, en vit, svart randig kofta, hörlurar och mobilen låg i jeansfickan.  Perfekt, allt var med!

Första affären jag gick in i var kicks, dem hade (enligt mig) största urvalet av nagellacks färger.  Efter en stunds velande valde jag en mintgrön, en ljusrosa, chockrosa, babyblå, röd, svart  persikofärgad och vit nagellack. Sen var det bara att köpa med sig en nagellacksborttagare, bomullsrondeller (för att ta bort det med) och en pensel som man målade egna mönster med.  Nöjd med det jag hade valt gick jag fram till kassan för att betala.
När jag kom ut igen blåste det lite lätt så jag tog upp koftan, tog på mig den, trasslade ur mina hörlurar, kopplade in den i mobilen och satte på första låten på min lista, Break of dawn.  När jag hörde Erics perfekta röst for en rysning längst med ryggraden, det var helt sjukt att jag var tillsammans med honom, jag tror inte att jag har smällt det riktigt än!  Väl medveten om att han inte skulle vara hemma på ett litet tag till fortsatte jag att gå runt.  Mitt busskort hade tagit slut så jag gick förbi busskontoret och köpte ett nytt sen gick jag förbi starbucks på vägen hem och köpte en kaffe att ta med.  Jag kunde ha tagit bussen tillbaka och sparat mig en 35 minuters promenad men just nu hade jag ingenting emot en promenad, jag skulle kunna samla tankarna på vägen.  Trots att jag inte bodde i den här delen av Stockholm kände jag till den väl, jag och mina vänner brukade ofta åka hit när vi hade tröttnat på samma gamla shoppingcenter där vi bodde.  Inom några minuter hade jag druckit upp kaffet och letade reda på närmaste soptunnan jag kunde kasta den i.

Väl hemma i lägenheten igen möttes jag av Erics breda leende så fort jag kom in till vardagsrummet.  "Hej, hur var shoppingturen?"  "Hej, jodå den var bra, jag hittade allt jag behövde." svarade jag och hans leende smittade av sig.  "Imorgon kommer jag tyvärr vara borta hela dagen, det är en hel del arbete i studion med den nya skivan och så.."  "Det är lugnt, jag ska börja jobba igen imorgon ändå, jag börjar tio och slutar fem."  "Åh..jaha okej, vad kul, men har du busskort eller ska jag skjutsa dig?"  "Nej det behövs inte, jag laddade på mitt busskort idag, den räcker i fyra månader framåt nu!"

På kvällen lackade jag naglarna, sen beställde vi Thai mat eftersom ingen av oss orkade laga något och medan vi väntade på maten gjorde Eric plats i sin enorma garderob som tog upp en långvägg i hans sovrum,  "Du kan ha dina säker här, nu när du bor här och så." sa han glatt och pekade på det stora utrymmet han hade gjort i ordning.  Vi packade gemensamt upp min väska och la in mina kläder i garderoben när jag insåg att det saknades mycket som jag skulle behöva komplettera eller så går jag bara hem efter jobbet imorgon och hämtar lite av mina kläder.  "Jag måste hem och hämta en del av mina kläder efter jobbet imorgon."  "Ta med dig väskan då så åker jag dit vid fem och är med dig hemma hos dig ifall något problem uppstår, tar allt du behöver och åker tillbaka innan dina föräldrar är hemma!"  "Det är onsdag imorgon, då brukar dem oftast äta på någon restaurang efter jobbet och inte vara hemma förrän runt nio-tio."  "Perfekt, då har vi gott om tid!"  Dörrklockan avbröt vår planering.  "Maten är här." sa han och det blev en lättare stämning på en gång. Hoppas att allt skulle gå som planerat imorgon bara...

Be yourself with evey move, kapitel 21

Twitcamen höll på mer än vad vi hade tänkt oss men att bara sitta här och fjanta sig framför tusentals andra människor var faktiskt rätt så kul!  Eric kysste mig en gång och då blev det ren hysteri i hans mentions.  Dem flesta var otroligt gulliga och stöttande medan andra, väldigt få, var elaka och kommenterade allt jag gjorde.  Men jag struntade i dem, för fick dem min uppmärksamhet skulle det bara bli värre så jag höll mig till dem glada, positiva, stöttande kommentarerna.  När jag gäspade till slut smittade det av sig och Eric gäspade strax efter mig och då avslutade vi den, efter en timme och ca tio minuter.  "Okay need to sleep now, I will see you all soon.., hopefully, bye, big love, take care!" avslutade han och jag vinkade trött.  "Det var väl inte så farligt?" frågade Eric och vände sig glatt mot mig.  Jag skakade på huvudet.  "Du är otroligt trött nu eller hur?" jag nickade till svar och kände hur tunga mina ögonlock blev.  "Hoppas det inte gör något att vi behöver dela rum...och säng...?" det sista la han osäkert till och fick det att låta som en fråga.  Jag hade ingenting emot att sova i samma rum och säng som han och just nu ville jag bara sova så jag struntade i vart.  "Nej då."  "Okej gå och byt om då så kommer jag om en stund då." svarade han med ett varmt leende och jag gick in till sovrummet.  Väl där öppnade jag väskan, tog fram ett par rosa, vit, svart rutiga pyjamas shorts och ett enkelt vitt linne, bytte snabbt om och la mig ner i sängen tillräckligt trött för att helt glömma bort att borsta tänderna.  Jag halv sov när jag hörde Eric komma in i rummet.  Det dröjde inte länge förrän han la sig ner jämte mig och jag gick instinktivt närmare, kände hur han la armarna om mig och sen somnade jag.

Morgonen därpå vaknade jag av solljuset som stack mig i ögonen.  Jag la täcket över huvudet och försökte somna om.  Plötsligt hörde jag ett mjukt skratt jämte mig och då kom jag ihåg vart jag faktiskt var.  Jag var inte hemma i mitt sovrum, jag var hos Eric.  Jag drog bort täcket och kollade på honom, han låg på sidan vänt mot mig och log.  "Godmorgon sömntuta."  "Godmorgon." svarade jag och slet motvilligt blicken från hans för att leta efter min mobil, vad var klockan egentligen.  Jag hittade den under kudden och kastade en snabb blick på klockan, 13:24, och vände mig om mot Eric igen.  "Hur länge har du varit vaken egentligen?" jag var van vid att sova länge och kunde inte förstå hur man skulle orka gå upp klockan sju till skolan varje dag utan att somna på lektionerna då och då, det var något oundvikligt som hände mig jämt och ständigt, i början hade det varit pinsamt men sen hade alla i min klass vant sig vid att jag alltid somnade.  Det skulle bli jobbigt att börja på gymnasiet nu efter sommaren och börja om från början..  "Någon timme eller så." svarade Eric och avbröt mina tankar.  Han såg omöjligt nog bättre ut nu med morgon rufsigt hår.  Han hade ingenting på sig förutom ett par vita boxer shorts och jag kunde knappt slita blicken från hans perfekta mage.  När jag väl lyckades göra det fastnade blicken i hans perfekta, bruna ögon.  Kunde någon verkligen vara så perfekt?  Min kurrande mage avbröt mina tankar den här gången och jag slog generat ner blicken.  "Hungrig?" frågade han roat.  "Gissa." svarade jag med ett leende.  "Frukost dags!" svarade han och ur sängen och ut genom rummet.  Jag skyndade efter.  "Så..ehm..vad består din frukost av?" frågade han osäkert och stod med skafferi dörren öppen.  Jag skymtade ett flingpaket.  "Flingor." svarade jag med ett leende.  "Seriöst..? Är det allt du äter?"  "Eh..ja?" svarade jag osäkert, jag hade ätit flingor på morgonen i princip hela mitt liv, vad var det för fel på det?  "Jaha okej.." svarade han med en lätt axelryckning och tog fram flingpaketet, en skål, sked och mjölken.  Sedan började han ta fram bröd och massa olika pålägg och ett paket äppeljuice innan han slog sig ner vid bordet.  Jag hällde upp flingor och mjölk i min skål och började sakta äta medan han tryckte i sig ena mackan efter den andra.  Efter fem mackor och två glas jucie ställde han sig upp och kollade på mig med huvudet på sne.  "Klar?" jag nickade och reste mig upp jag med. Jag sköljde ur allt och la ner dem i diskmaskinen medan han la in pålägg, juicen och mjölken i kylskåpet.  "Vi sätter på diskmaskinen efter lunch, den är inte ens i närheten av full så det vore bara onödigt...jag ska..eh..jag borde gå till gymmet så.." jag antog att han inte visste hur han skulle avsluta meningen så jag gjorde det åt honom.  "Gå du, jag måste ändå prata med jobbet och så om nuläget så det lär nog ta en rätt så lång tid så jag lär vara rätt så sysselsatt." han log lättat och gick mot sovrummet för att byta om.  snart kom han ut i ett par gråa joggingbyxor och ett svart linne.  "Jag blir inte borta mer än en timme!" lovade han.  "Ta den tid du behöver, det är okej, känn dig inte fastbunden bara för att jag är här." svarade jag och gick fram till han och la armarna om honom.  Han kysste mig på hjässan.  "Ses snart." sen drog han sig ur kramen, gick ut till hallen, snörade på sig skorna, ropade ett hej då och stängde dörren.  Jag gick snabbt och låste, något jag alltid gjorde när jag var ensam.  Så...vad skulle jag hitta på nu då?

Be yourself with every move, kapitel 20

Jenna
Jag har ingen aning om varför jag bröt ihop så, antagligen hände det för att sista tiden hade varit jobbigare än vanligt.  Till slut hade jag lugnat ner mig tillräckligt och gick ut från badrummet, efter en sista blick i spegeln där jag konstaterade att jag såg hemsk ut.  När jag kom in till köket hörde Eric inte att jag kom eftersom han var koncentrerad  på maten.  Jag sa ingenting först utan stod bara och betraktade den underbaraste killen på jorden.  Killen med mer talang än någon annan i världen.  Han som behandlade sina fans som sin egna familj och brydde sig mer om andra än sig själv.  Jag förstod inte hur dem kunde svartmåla den här perfekta ängeln i skvallertidningarna, hur kan det vara möjligt att snacka skit om en så underbar och vacker person som Eric?  Jag gick fram till han och la armarna om honom.  "Vad behöver du hjälp med?" han hoppade till och vände sig om.  "Oj förlåt!" utbrast jag och började skratta åt hans skrämda och förvånade blick.  "Eh...hur bra är du på att laga mat?"  "Bäst, tala bara om för mig vad jag ska göra!"  Han började ge mig massa instruktioner som jag följde så gott jag kunde och till slut var maten klar.  Det blev korv stroganoff  med  ris och det blev faktiskt gott!

Efter maten låg vi bara och slappade i soffan.  Någon gammal TV-serie var på TV men ingen av oss kollade riktigt på den.  Jag låg med benen över honom och satt och kollade twitter på min telefon.  Eric var också inne och det var rätt tydligt att han följde och svarade fans eftersom ett hysteri bröt ut där och massa tweets om Eric kom upp.  Det är helt galet att tänka på att för två-tre månader sen var jag precis som dem.., väntade dag ut dag in på att Eric skulle följa mig där och skriva till han så fort han loggade in och nu var jag tillsammans med honom.  "Vi gör en twitcam och avslöjar att du är min flickvän!" sa han plötsligt och jag kollade förfärat på han.  "Ett: Alla ser inte lika perfekta ut som dig i videos och på bilder och två: har du tänkt på hur alla kommer reagera? Mitt liv kommer inte bli normalt igen!"  "Ett: Du ser perfekt ut!  Två: dem får reagera som dem vill! Ditt liv är inte normalt nu heller." svarade han och såg lugnt på mig.  Jag drog ett djupt andetag och suckade uppgivet.  "Okej.." han log.  "Jag vann!"  "Inte längre än 10 minuter och det är MAX!" svarade jag.  Han nickade och såg besviken ut före han sken upp igen.  "Jag hämtar laptopen!  Här ta min mobil och skriv att jag ska ha en twitcam och avslöja en viktig grej."  Jag tog upp hans telefon och skrev: "Having a twitcam now, gonna tell u something important!"  Eric kom tillbaka med laptopen och satte sig på samma ställe igen.  Jag satte mig upp ordentligt och gick närmare honom för att komma med i bild.  "Ska jag vara med från början eller kommer jag in i bilden sen?"  "Äsch vi kör på från början."  Han väntade i ytterligare några minuter innan han startade den.  "Hello everybody!"  Det började strömma in frågor på en gång om vem jag var.  "This girl next to me is actually my girlfriend..on swedish now, Den här tjejen jämte mig är min flickvän. Vi har varit tillsammans en tag nu och nu är det officiellt.  Back to english, We have been togheter for a while and we make it official now.."  En del frågor kom om vad jag hette och hur gammal jag var och då bestämde jag mig för att det var min tur att prata.  "My name is Jenna and I'm sixteen.  I know I may be to young to date Eric but age is just a number, and please don't judge me before you get to know me!"  "No judging or hating on my girlfriend!" sa Eric strängt men det lät så sjukt kul att vi båda brast ut i skratt.

Be yourself with every move, kapitel 19

Jenna
Min underläpp var sprucken och blödde lite och min kind sved.  Eric bar upp mig i sin famn och in till mitt rum där han försiktigt la mig ner på min säng.  "Var har du en resväska?"  "Under sängen." min röst var knappt en viskning och plötsligt kände jag mig otroligt trött på mamma, mitt liv, ja allt förutom Eric, den enda personen som brydde sig om mig och älskade mig, förhoppningsvis villkorslöst.  Han tog upp väskan öppnade den, öppnade min garderob och började slänga in massa tröjor, jeans, pyjamaser, underkläder, vilket gjorde mig en aning generad men efter ett tag orkade jag inte bry mig.  Han öppnade den andra garderobs dörren och då ställde jag mig upp.  "Jag ska bara välja det viktigaste." mumlade jag tyst och packade två strandklänningar, shorts, strumpor och sen hårborste, tofsar, spännen och hårnålar, gick till badrummet där jag hämtade min tandborste och tassade tyst in till mitt rum igen för att mamma inte skulle höra mig.  "Något mer?" frågade han och såg på mig med en ledsam och orolig blick.  Jag tog fram några smycken som jag la i och sen skakade jag på huvudet.  "Skorna tar jag där nere." han nickade och stängde min väska innan han bar ner den.  Jag följde tyst efter.  Väl nere i hallen snörade jag på mig mina converse innan jag la ner ett par svarta sandaler och huntersstövlarna, fall ifall det skulle regna, i en påse innan jag la ner dem i väskan före jag stängde den för andra gången.  Min axelväska som redan stod på golvet vid skostället var redan packad med min plånbok, hörlurar, nycklar och min smink neseccär som jag hade haft med mig till sjukhuset.  "Klar?" jag nickade och vi gick ut till bilen.

Eric
Så fort vi satte oss i bilen och jag startade den somnade hon.  Jag ville inte att det skulle bli så här mellan henne och hennes familj.  Jag förstår inte varför Olivia verkar tvinga Jenna att välja mellan dem och mig, hon är ju fortfarande ett barn trots att hon beter sig som en vuxen på grund av att omständigheterna med hennes jobbiga föräldrar, i synnerhet mamman, som tvingade henne att växa upp snabbt.

"Jenna vi är framme nu." sa jag och stängde av bilen innan jag ryckte lätt i hennes axel.  Hon satte sig käpprätt upp och kollade runt.  "Åh..just det.." mumlade hon tyst och steg ur bilen.  Jag skyndade mig efter, tog väskan ur bagageluckan och sen gick vi upp mot min lägenhet.  När vi kom in la jag ner väskan i mitt rum  och sen såg jag lite osäkert på henne, jaha vad skulle vi göra nu?  "Du kan sova medan jag lagar något att äta om du vill." sa jag lite osäkert men hon skakade på huvudet.  "Jag kan hjälpa till."  "Du behöver vila efter operationen och det här med din mamma." påpekade jag och då började hon gråta.  Jag drog snabbt in henne i en kram.  "Fö...förlåt.." snörvlade hon, drog sig ur kramen och skyndade sig in till badrummet.  Jag antar att hon behöver lite tid ensam för att ta in allt så jag bestämde mig för att börja med maten medan hon lugnade ner sig lite.

Be yourself with every move, kapitel 18

"Vill du ha någonting att äta eller dricka?" frågade jag artigt och konstaterade att han var hemma hos mig för allra första gången.  "Nej tack det är bra, du måste vila nu!"  Jag nickade och gick mot mitt rum med Eric i släptåg.  Innan jag öppnade dörren vände jag mig mot honom och sa: "Kom ihåg att jag är ett fan så flippa inte ur okej?" han nickade förvånat tillbaka som svar.  När jag öppnade dörren och vände mig om för att se hans reaktion, stelnade han till när han såg alla posters, tröjor, skivor, autografer, ramarna med collage i gjorda av självtagna bilder, muggen, handduken, tygpåsen, tidningarna etc.  "Woooooow!" var allt  han fick ur sig innan han gick in i rummet efter mig.  "Jag sa ju att jag är ett fan och det är oftast så fans har det!"  "Dina väggar, dörren, garderoben..allt är täckt av bilder och plancher på mig..för att inte tala om ditt skrivbord, stolen, fotöljen, nattygsbordet och fönsterbrädet som är fulla av saker på mig!"  Jag kollade blygt ner på den chockrosa mattan.  "Ditt fan sida gör det sött men din flickvän sida gör det läskigt.." flinade han, la ifrån sig bagen på golvet intill dörren och satte sig ner på fotöljen.  Jag satte mig försiktigt mig ner på sängen och såg på hans chockade min när han än en gång kollade sig runt i rummet.  "Det luktar instängt här inne." muttrade jag tyst för mig själv och gick mot fönstret för att öppna det men Eric fick tag i min arm och drog ner mig i hans varma, trygga famn.  Han drog fingrarna genom mitt hår innan han tog ett försiktigt tag om min nacke och kysste mig.  Jag glömde av resten av världen för nu var det bara jag och han i vår egna lilla bubbla.
Eric
När jag studerade rummet oroade jag mig för att hon ville vara med mig för att jag var kändis-Eric och att hon inte alls gillade privat-Eric lika mycket.  Men när jag kysste henne var det bara jag och hon och ingen annan.  Jag bar upp henne och la henne på sängen och var noga med att inte låta min tyngd komma på henne.  Jag vet att jag antagligen gick över gränsen jag hade dragit för mig själv på grund av hennes ålder men jag älskade henne mer än mitt liv, mer än min kändisskap, mer än min musik och då var det mycket!  Just här och nu kändes det så rätt.
Jenna
Han hade gjort det väldigt klart och tydligt att han inte ville gå längre men nu drog han sig inte undan som vanligt och det hade jag absolut ingenting emot.  På något sätt lyckades han kränga av sig t-shirten och drog ner dragkedjan på min klänning.  Jag borde ha blivit otroligt generad vid det här laget men det blev jag inte nu.  Jag fick snabbt av mig klänningenn utan att avbryta kyssen och vände på mig så jag hamnade ovanpå honom.  Plötsligt hörde jag mamma flämta till och jag skylde mig snabbt med täcket.  "Din jävla hora! Nu vet jag varför han inte vill lämna dig!!"skrek hon förargat.  "Det är mitt fel jag borde inte ha låtit det gå så långt." avbröt Eric henne snabbt.  "UT UR MITT HUS!  JENNA DU HAR UTEGÅNGSFÖRBUD FÖR RESTEN AV DITT LIV!"  "Men låt mig i alla fall förklara!"  "Förklara vadå?!"  "Jag borde inte det ha låtit det gå så långt speciellt inte med tanke på Jennas ålder men jag älskar henne!" jag blev varm inuti över hans ord för en kort stund innan mammas ord suddade bort glädjen: "Få snabbt på dig dina kläder vi måste prata nu!!" jag nickade tyst och tog på mig klänningen, gav en ursäktande generad blick till Eric och följde efter mamma ut därifrån.
Eric
Jag förstod varför Jenna ville dra härifrån nu.  Jag sträckte mig efter min tröja när ett slag hördes följt av ett skrik och en duns.  Jag sprang snabbt ut ur rummet och in till den mitt emot dit ljudet hade kommit ifrån.  Det ar något sorts kontor och Jenna låg på golvet vid ena bordsbenet och höll för sin kind.  Jag föll genast ner på knä bredvid henne och drog upp henne i min famn.  "Jenna mår du bra?"  Hon svarade inte utan bara grät tyst.  Till slut fick jag bort hennes hand från kinden och såg att det var en svag rodnad där och hennes underläpp var sprucken.  Jag kollade upp på Olivia.  "Hur kan du slå ditt eget barn?!" skrek jag ilsket.  "Du har inget med det att göra ut härifrån." svarade hon lungt och la armarna i kors.  Jag kokade av ilska men svalde den och fokuserade på Jenna.  "Kom,vi packar din väska och åker hem till mig, du får bo där tills din mamma får lite vett i hjärnan!" sa jag och lyfte upp henne och gick in till hennes rum igen medans jag försökte att ignonera hennes mammas rop bakom mig.
------------------------------------------
Det blev en lång del som ursäkt för att jag inte la upp något igår!

Dåliga nyheter!

Har precis fått reda på att en i Saadefamily fick reda idag på att hon har tumör i hjärtat!  Hjälp till att trenda #StayStrongBeautifulEmma imorgon klockan 19:00 för att visa vårt stöd!