Lonely freak, del 13

Niall

Jag stängde av samtalet och gick in till inspelningsbåset. Min del var rätt kort men vi fick ta om den en gång när min mobil pep till. Det var inga glada blickar jag möttes av när jag tog upp den för att se smset jag hade fått av Alicia. Skolans namn och adress stod därpå. Jag struntade i att svara. För vad ska man svara på ett sådant sms? 

Greg, inspelnings mannen stängde av bakrundsmusiken och tryckte in den knappen som gjorde att jag hörde honom in.

"Start over and please turn your phone off Niall!" Jag nickade och visade honom tummen upp för att visa att jag hade förstått. Ännu en gång tryckte han ner knappen, "Turn your phone off, I'm not putting the music on before you've turned it off!" Jag suckade och tog upp mobilen, stängde av den och la tillbaka den. Musiken startades igen av den nu leende Greg. Jag började sjunga min del igen och den här gången satte jag den på en gång. Musiken stängdes av och snart hördes Gregs röst in.

"Perfect, get out now so you can text that important person." Jag tog av mig hörlurarna och gick ut. Harry gick in och började på sina delar som var ungefär en tredjedel utav låten. Han hade skrivit den så det var inte mer än rättvist att han sjöng mest. Det var resten av oss överens om även om han var lite emot det till en början. 

Jag satte mig i den svarta skinnsoffan. Liam, Zayn och Louis satt redan där. En gittar stod lutad mot soffans armstöd så jag tog upp den och började spela. 

"You haven't told us how your date went yet." sa Liam. Jag fortsatte spela när jag svarade,

"Better than expected." 

"So what happend? What did you do? Is she as weird as Harry said she was?" Louis vill alltid veta om allting i minsta detalj så jag bestämde mig för att rabbla upp allt snabbt.

"We had Nando's for lunch, watched a film, had some bullies coming over and hitting her, I played the hero part and spent the night over because it was some kind of a storm outside and she asked me to stay with her and next morning we just chilled and no she's not as weird as Harry have told you."

"Stop right there, what bullies?" Liams ögon var stora som tefat och jag skulle ljuga om jag sa att de andra inte såg likadant ut.

"She've had a problem with bullies for a couple of years because they think she's a freak and weird." Jag visste att Alicia inte skulle gilla att jag berättade något om hennes begåvning så den höll jag tyst om. Fast jag är säker på att killarna aldrig någonsin skulle dömma henne speciellt inte med tanke på att de vet att jg gillar henne. 

"Where's her parents why won't they do anything, like change the school or move or whatever?"

"I'm sorry I can't tell you, it's her story to tell." svarade jag och fortsatte med låten. 

"Niall, you always tell us everything why not now?" frågade Zayn.

"Because it's her story to tell and even if I told you wouldn't you believe me. It's complicated and I haven't had time to even reflect over it myself so it still sounds unbelievable even for me." Jag la ifrån mig gittaren och gick för att hämta en vattenflaska. 

Efter en stunds kämpande lyckades jag öppna nonstop påsen som jag hittade i ett skåp. När det var klart så gick jag tillbaka med mitt snacks. Louis sträckte menande fram sin hand mot mig. Jag suckade och gav han påsen, han tog en handfull nonstop och gav tillbaka påsen till mig. Harry kom ut från inspelningsbåset och Zayn gick in. Igår kväll när jag kom hem såg jag Harry stå i fönstret så jag hade gått upp till honom. Sedan hade vi båda sommat på sofforna där. Han hade frågat liknande frågor som resten utav killarna angående Alicia och jag hade gett honom samma svar. Men jag gillade inte att hon såg så deprimerad ut så resten av kvällen bestod utav att jag försökte lirka ur honom vad problemet var och försöka lösa det.

*Flashback*

"Harry what's wrong and don't say that it is nothing because I won't believe that!" 

"It's nothing that I can't deal with on my own, don't worry about it." svarade han med en simpel axelryckning. Det är typiskt Harry, att hålla allt inom sig. Jag förstod in varför, oftast är det bara skönt att prata ut. Vissa saker går inte men vad nu än Harry döljer så har det fått honom att gå i deprissions perioder. I början sa vi ingenting men nu har det gått för långt. Tre år och han har fortfaramde inte yttrat ett ord om det. Dessa små perioder började oftast när Harry hade spenderat mycket tid vid mobilen eller datorn och ensam. Då gick det upp för mig. Självklart, twitter! varför hade jag inte tänkt på det förut? Jag tog snabbt upp mobilen och klickade mig in. Så fort min timeline kom upp sökte jag efter Harry och då såg jag det. Alla hat kommentarer så som "Go kill yoursef you're a worthless piece of shit" och andra hemska, liknande saker. 

"Harry this is it isn't it? The hate."

*End of flashback*

-----------–-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ledsen för en konstig del. Men den här gången får ni ursäkta mig. Jag satt i en bil i sju timmar så jag är lite trött. Men samtidigt så kan jag inte lämna er utan en del i mer än två dagar so here it is, enjoy! :)

Lonely freak, del 12

"Alicia we got a new delivery of albums, it's just a box or two so can you go out and get it from the truck?" frågade Jonathan. Jag nickade och gick ut på baksidan där vi tog emot alla leveranser. Lastbilen rullade in och stannade. Chauffören hoppade ut och tog ut en låda åt mig. Den var större än vad jag hade föreställt mig. Är det likadana albums? Vilken artist är så stor att man beställer in en hel låda. Vänta nu lite, är det där en till? Chauffören tog ner ännu en låda och ställde den ovanpå den andra. Jag tackade och han åkte iväg. Det kan definitivt inte vara utav en och samma artist för då hade Jonathan inte beställt in så många. Jag stötte upp dörren med en sten som jag hittade i närheten och bar in den första lådan. Den var verkligen tung. Så fort den var inne sprang jag ut och hämtade den andra. Stenen sparkade jag iväg så att dörren åkte igen bakom mig. När båda lådorna var i lagret gick jag ut till Jonathan.

"Two boxes? How popular is that artist?"

"One box is for a pop group and the other is a mix of new artists. We have been recquested to take in more new artists than we've had before so I started with these because they were on the list that the customer gave me. Can you please place them in the right sections?" Jag nickade förvirrat och gick tillbaka in. Kunderna brukade alltid älska att vi sålde lite äldre musik så vad hade ändrats så snabbt? Första lådan öppnades och i den låg det ett par olika artisters albums. Jag läste på omslagen medan jag staplade upp dem på högar vid mig. Cher Lloyd, Little Mix, Ed Sheeran, The Wanted och Olly Murs. Okej, då börjar jag med att lägga dessa i rätt sektioner. Jag bar ut några av varje men inte alla. Vi brukade bara ha sju, åtta stycken av samma albums ute åt gången, resten får vara på lagret. 

När det var klart gick jag tillbaka in på lagret och öppnade den andra. Jag tog ut albumen och då förstod jag vem det var som hade frågat om vi kunde ta in ny musik. Mina mardrömmar. Självklart hade dem inte gått in hit igen eftersom Jonathan inte lät dem efter vad de hade gjort mot mig förra gången. De måste ha bett någon annan göra det åt dem. Albumen var One Directions Up All Night och Take Me Home. De måste veta hur svårt jag hade för hela Nialls kändisskap och nu skulle de ta varje chans de hade att påminna mig om det. Med skakande händer tog jag ut åtta av varje och gick ut med dem till butiken. De skulle vara på samma ställe eftersom gruppen var densamma. 

Jag la in den sista och började gå runt för att kolla om allt stod där det skulle. En ung tjej som såg ut att vara i min ålder kom in. Hon tog två albums och gick emot kassan så jag gick för att ta betalt. Hon hade valt båda One Directions. Jag tog skyndade mig att ta betalt och lägga in dem i en påse så att hon kunde ta dem härifrån så snabbt som möjligt. När jag höll fram påsen åt henne tog hon den och tryckte ner en papperslapp i den istället innan hon tog påsen och gick. Jag vecklade ut papperslappen och läste på den. Stilen var en killes.

"Hi bitch, you slipped away way to easily both last times. Well at least we think so because you're still breathing. With the thought of that you're a waste of space we have to change that right? We can't wait to meet you soon. Remember that you will never know if this is your last day or not so enjoy okay? Oh yes that's right, we'll see you in school really soon! One day left right? //The ones you love.

PS. Hope you enjoyed our little surprise this morning. Yes we see and hear everythhing even when we're banned from the store." 

En stark känsla av illamående sköjlde över mig. Skakningarna blev värre och jag kände mig kallsvettig. Plötsligt hörde jag samma tanke som jag hörde efter en av de vanliga misshandeln.

"I'm sorry." Det var den tanken som fångade min uppmärksamhet trots alla de andra tankarna om hur dum, idiotisk och äcklig jag är. Men jag har ännu inte kunnat lista ut vem av dem det är. Jonathan kom ut från lagret.

"I think we're done for today, there's not much left to do." Jag tryckte snabbt ner lappen i fickan och vände mig om.

"Okay, see you next weekend by the way, the new albums is selling really well." svarade jag. jag tycker verkligen om Jonathan, han är lite som en pappa för mig så jag vill se han glad över att hans affärer går bra.

"Great! Then we're in the right track, have a good school week!"

"Thank you, bye!" Med de korta meningsbytena gick jag ut på lagret för att hämta min jacka och väska för att gå hem. Men lappen i fickan kändes som om den var gjord av bly. Jag vill verkligen inte gå hem själv. Men har jag något val? Nej. Det är bara att bita ihop och skynda hemåt. När jag gick ut ur butiken ringde jag Niall. Bara att prata med honom gjorde att jag kände mig trygg. Dessutom kanske de låter mig vara när jag pratar med någon. Han svarade efter bara någon signal.

"Hello?"

"Hey, it's Alicia."

"Oh hello, what's up?"

"The sky, just kidding, not much I'm walking home and is bored, hope I didn't disturb!"

"No not at all, I'm just chilling in the studio and waiting for my turn to record."

"Our record store just got in your albums today. A customer had recquested that."

"Really? That's great, have you listened to them?"

"No, I'm thinking of buying them tomorrow." Det hade jag egentligen inte tänkt men nu när det är sagt så ska jag göra det.

"Don't I'll get you them."

"No I'll buy them, you don't have to just give them away."

"Fine, but when you've bought them give them to me so myself and the boys can sign them for you!"

"Thank you, it's very nice of you." Jag har antagligen aldrig gett någon ett så lamt svar men jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

"Alicia I would love to talk to you for a bit longer but it's my turn to record, can we like meet up tomorrow?"

"Okay, yes sure my school is over at four!"

"Okay, I'll see you than, text me what school you go to so I can meet you outside, bye!" 

"Bye." sa jag till signalerna som talade om att han hade lagt på. Jag la ner mobilen i fickan och gick in till trappuppgången. Utan att erkänna det inte ens för mig själv så såg jag verkligen fram emot morgondagen. 

Lonely freak, del 11

Alicia
Jag vaknade av åskovädret utanför. Det skrämde mig mer än jag ville erkänna så jag knep ihop ögonen och försökte somna igen. Vilket jag nästan lyckades med fram tills jag kom ihåg föregående kväll och satte mig käpprätt upp i sängen igen. Niall sov fortfarande. Han såg så fridfull ut i sömnen och jag ville inte väcka honom. Så jag försökte gå upp ur sängen så tyst som möjligt när en blixt lös upp rummet och ett tyst skrik som knappt hördes kom ur mig. Trots att den knappt hördes vaknade han. Han såg sig sömndrucket omkring tills han fick syn på mig. Då log han.
"Goodmorning!"
"Goodmorning, sorry if I woke you up."
"Is everything okay?"
"Yes, it's just thunder so...yeh." Han skrattade. Vad var det som var så kul?
"So, she lives on her own and handle bullies not to mention that she walks home by herself in the middle of the night and is scared of thunder? Wow!"
"Hey! I heard that!" Fastän jag lät arg så måste jag erkänna att det var rätt komiskt. Jag klarade av det mesta på egen hand vid sjutton års ålder men lite åska skrämmer vettet ur mig. Så jag började skratta åt mig själv. Ännu en blixt lös upp rummet och den här gången skrek jag och hoppade till.
"Seems like I can't go out, is it okay if I stay here until the weather calms down a bit?" Efter allt han har gjort för mig på mindre än ett dygn så är det klart att han mer än gärna får stanna.
"Of course!"
"Thank you!" Min mage kurrade och hans var inte långt efter.
"What do you say about breakfast?" Han log och nickade och jag lämnade rummet för att gå till köket. Mina matlagnings kunskaper var helt okej med tanke på att jag tar hand om mig själv. Jag kokade ägg och tog fram bröd och pålägg. Medan äggen kokade fick tevattnet också göra det. Under tiden dukade jag bordet. Äggen blev klara och jag höll på att stänga av spisen när jag kände ett par armar runt min midja. Jag hoppade till och vände mig om. Ovan vid att någon rörde vid mig på det sättet.
"Sorry." mumlade han och verkade uppriktigt ledsen.
"No it's just that you scared me I had totally forgotten that I wasn't alone, sorry!" Det kändes som hela vår början av den här relationen eller vad det nu var, bestod utav ursäkter. Jag är nog inte den lättaste tjejen att handskas med. Han hällde upp te till oss båda medan jag la fram äggen på bordet. Frukosten började tyst och det var en väldigt pinsam situation men jag måste ändå få svar på det här.
"Where are we going with this?"
"What do you mean? Us?" Jag nickade. "I don't know, I know that you need some time to trust me and to be honest I need some time to get used to this so I'll guess that we'll see later on." Det han sa var sant. Vi behöver båda tid.
"Sounds good to me, let's just take it day by day!"

Framåt eftermiddagen lugnade vädret ner sig. Jag hade ringt båda arbetsplatserna och meddelat att jag fortfarande var sjuk. Men att jag skulle komma följande dag. Jag och Niall satt nu och spelade alfabet. Så tråkigt hade vi.
"So this mindreading thing, how many have it?" frågade han.
"I don't know actually, me, my grandmother well not anymore and she told me once about and relative in Greece, that's everyone I know of."
"We should explore it, do you have a family tree or something?" Jag skakade på huvudet. Det enda jag visste var att jag hade en släkting i Grekland och min farmor som inte finns längre. Mormor och farfar finns tyvärr inte heller längre och har inte gjort det under hela min uppväxt. Konstigt nog så vet jag ingenting om morfar. Jag vet inte ens vem den släktingen är. Jag har två mostrar och en faster, de frös ut mig från familjen när mamma och pappa gjorde det. Jag vet att jag har kusiner men jag har ingen aning om hur många längre. Det är lite sorgligt ändå.
"What's your last name?"
"Clark, why?"
"We'll look it up, how many is named Clark? It can't be that common right?"
"I have no idea, but it would be great if I found more relatives that hopefully care about me because they're in the same position. My aunts are a huge no, like my cousins and parents."
"So they're out, so we have that relative in Greece and nothing else, well that's a start!"
"Oh yeh, my grandfather, mums dad, as well but no he doesn't have it and I don't know anything about him anymore." Vi fortsatte spela under tystnad. Jag hörde i Nialls tankar att han försökte komma på hur vi skulle börja leta. Ärligt talat så tänkte jag på samma sak själv. Hur skulle vi börja? Hur ska jag veta vart den släktingen bor och hur ska jag ta mig dit? Så mycket pengar har jag inte! Men nu när ämnet har tagits upp så kommer jag inte släppa det.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ännu en del och en ny header, vad tycker ni?
Personligen så hatade jag den förra och trots att den här inte är perfekt så är den en aning bättre. Nåja nog om det, jag tjatar antagligen mer än någon annan just nu men det är verkligen viktigt att ni kommenterar, jag vill förbättras och göra det här så bra som möjligt! :)

Lonely freak, del 10

"Do you want to sleep?" frågade han när jag hade gäspat för fjärde gången. Jag tittade på klockan, halv nio bara. Vill jag sova? Ja. Vill jag sova ensam? Nej.
"Yes but Niall...?" Hur ska jag fråga honom? Jag kanske är för på? Men jag vill inte sova själv. Jag får oftast mardrömmar under nätterna, de brukar oftast handla om mina mardrömmar på dagtid.
"Yes?"
"Can you sleep here with me?" Jag kände att jag rodnade när jag frågade. Vi hade precis träffats, vi är fortfarande på den första dejten men jag har redan ställt en sådan fråga.
"Of course love!" svarade han och jag flyttade på mig lite så att han kunde krypa ner under täcket bredvid mig. Han drog in mig i sin famn och jag kände mig säkrare än vad jag hade gjort på länge. Jag kanske ska avslöja min hemlighet för honom ändå.
"She seems worried, does she regret this? Well I guess she only asked because she have just been beaten up and is scared of being alone. But how come that she have been alone for two years? Bullies, parents who doesn't care and the only person that cared passed away. What is her secret? How can it be so bad that it makes everyone leave her och bully her? I wish she could trust me enough to tell me. Whatever that is, I'm not going to leave her, that's for sure!" Det avgjorde det hela. Jag ska berätta för honom. Men tänk om han lämnar mig? Nej, Niall skulle aldrig göra det. Eller? Det märker jag väl nu.
"Okay, I'll tell you the reason to why I'm a lonely freak." började jag, osäker på hur jag ska fortsätta och på hans reaktion för det hela.
"I won't leave, I promise!"
"When I turned seven I got a, well my grandmother called it "gift" I see it more like a burden, I started to read other peoples thoughts." berättade jag, "I'm a mind reader Niall, that was what made people leave me and bully me to the limit for me to try to commit suiciad." Han sa ingenting. Jag såg inte hans ansiktsuttryck heller. Men tankarna kan vi människor oftast inte kontrollera så hans tankar läste jag utan problem. Det visade hans reaktion på det hela.
"Oh no, that means she knew what I think of her the whole time! Shit! She can't read this too! Well I need to shut up! Okay shut up then. Oh my god, what is wrong with me, stop thinking!" Dessa tankar sårade mig. Han försökte kontrollera sig för att jag vet vad han tänker. Nu är det bara att vänta på att han ska resa sig upp och gå. Gå för att aldrig mer komma tillbaka till mig. För jag är ett missfoster som skrämmer iväg alla. Nu ångrar jag verkligen att jag sa det till honom. Jag borde ha vetat bättre. Klart att han kommer lämna  mig. Vem vill synas med någon som mig? Hade jag sett lite, eller mycket bättre ut utseendemässigt så hade han nog stannat. Men det gör jag inte. Så nu kommer han lämna mig det vet jag.
"Alicia, why are you crying?" Jag hade varit så inne i mina tankar att jag inte ens hade märkt att tårarna strömmade nerför mina kinder.
"I read when you tried to control your thoughts, I can't control if I want to read or not, I just do. I'm sorry for all the trouble I caused you Niall and for the worst date ever, if you want to leave I'm not going to stop you, I understand."
"What the hell is she talking about? I've made a promise and I'm not going to break it!"
"So you're just sticking around because of the promise you  made?"
"Dammit Niall, stop thinking for gods sake, you're ruining it!"
"What are you ruining? Niall talk to me normally not by thoughts."
"Alicia, I like you, you're different and I like it, I'm not staying just because of the promise, I'm staying because I want to!" Han torkade bort tårarna från mina kinder. Så han ska inte lämna mig? Är jag inte ensam längre? Men varför vill han stanna hos mig? Jag sa ju att det var okej ifall han ville gå! Jag tänker inte tvinga honom att stanna och stå ut med mig.
"I wish she could understand how much she mean to me even though we have just met! Crap, she understands it now, sorry that you had to read it and not hear it Alicia!" Hans tanke fick mig att le.
"I think you should go to sleep now, you have been thru a lot today." sa han och började sjunga på en, för mig, okänd låt.

"If this world is wearing thin

And you're thinking of escape

I'll go anywhere with you

Just wrap me up in chains

But if you try to go out alone

Don't think I'll understand

Stay with me, Stay with me

In the silence of your room

In the darkness of your dreams

You must only think of me

There can be no in between

When your pride is on the floor

I'll make you beg for more

Stay with me, Stay with me

You'd better hope and pray

That you make it safe

Back to your own world

You'd better hope and pray

That you wake one day

In your own world

Cause when you sleep at night

You don't hear your cries

In your own world

Only time will tell

If you can break the spell

Back in your own world

Whoa-wow

Stay with me, Stay with me

Stay with me, Stay with me

Stay with me

Stay with me, Stay with me

Stay with me

Stay with me, Stay with me"

Harry

Jag kollade ut genom fönstret som vette mot gatan. Niall syntes fortfarande inte till. Hans dejt måste gå riktigt bra! Jaha, jag som tänkte hänga med honom en stund innan jag gick och la mig. Nu är jag inte riktigt säker på vad jag ska göra längre. Det kanske är bäst att jag  gör mig i ordning för att sova. Imorgon har vi en radio intervju vid lunch tid ungefär och det är då jag brukar vakna ifall jag går och lägger mig riktigt sent. Så det är bäst att jag sover nu så får jag prata med Niall imorgon. Men jag är för uppskruvad för att sova. Varför vet jag inte riktigt. Jag har bara en orosklump i magen. Louis skulle vara hos Zayn idag och sova där, jag kanske kan vara med dem då. Med den tanken gick jag ut och låste dörren. Utan att bry mig om att ta på mig varken skor eller jacka, dem bor ju precis ovanför. Så jag tog två trappsteg i taget ända tills jag kom upp. Så  fort jag var framme vid dörren hörde jag skratt och skrik ända ut, bra då är de fortfarande vakna. Jag höll in ringklockan och väntade på att någon av dem ska öppna. 

Zayn öppnade och jag skulle precis hälsa när Louis dök upp från ingenstans och sköt Nerf gun skott på mig. 

"Ha, you're dead Styles!" skrek han som ett litet barn. Jag låtsades dö väldigt dramatiskt. Tryckte händerna mot magen där jag hade träffats och sjönk ner på knä. 

När min lilla akt var klar så hoppade jag upp igen.

"I wanted to check if I could hang out with you guys, Liam is with his mum and Niall is still on that date, I should go to sleep but I can't so..?"

"Yey, slumber party!" Louis och Zayn höll varandra i händerna och hoppade runt som barn runt fem år som har fått reda på att de får sova över hos den ena utav dem. 

Resten av kvällen avrundades med en liten Nerf gun fight och sen var det bara att ta fram en hög med täcken och kuddar och gå och lägga sig. Trots den orosklumpen så somnade jag ganska snabbt.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för den konstiga delen! Men klockan är halv tolv (på kvällen) och jag är sömnig, haha! Men jag kände att en uppdatering var nödvändig!

Jag måste säga att jag verkligen har ninja läsare! Ni smyger omkring här och läser men kommenterar aldrig haha! Så nu är ni mina små ninjas! Om det är okej då? :) Ni får gärna kommentera lite, jag vill höra era åsikter, om jag går för fort fram med det här, ska jag dra ut på det mer? Vad vill ni läsa mer/mindre om? Alla åsikter är viktiga! :)

Lonely freak, del 9

Alicia
Eftertexterna rullade men vi var för sömniga för att stänga av den så vi lät den rulla på. Jag hade knappt kollat på filmen. Det knackade på dörren och vi satte oss upprätta.
"Are you expecting anyone?"
"No, I'll just check who it is, be right back." svarade jag och gick upp. Konstigt, ingen brukade komma till mig överhuvudtaget. Så att höra någon som knackade på dörren för att de faktiskt ville komma hit och inte bara kom fel var väldigt sällan. Jag drog nervöst fingrarna igenom håret och öppnade.
"Say it's not true!" Jag spärrade upp ögonen. Mina mardrömmar var här. Inte allihop bara två tjejer och en kille, de brukar vara fler. Jag hatade dem så mycket att jag inte brydde mig om att memorera deras namn ens.
"What?" frågade jag förvirrat och de knuffade undan mig från dörröppningen och steg in.
"That you're not dating Niall Horan, a slut, freak and bitch like you can't date him, we don't approve!" svarade blondinen.
"You have nothing to do with that, get out!"
"We have a lot to do with that!" fräste killen och gick emot mig. Han tog ett löst stryptag om min hals och tryckte upp mig mot väggen.
"I won't say anything, you aren't my parents so I'll care about what you approve of!" fräste jag tillbaka. Han knäade mig i magen och jag vek mig dubbel. Han sparkade mot mina revben och jag kunde inte förhindra skriket som steg ur min strupe.
"What is that?! Why is she screaming? Who are they?!" Den sista delen av tanken tänkte Niall med en bild av mig på golvet och mina mardrömmar sparka och slå på mig. Jag kunde inte kämpa emot, det gjorde för ont.
"Hey! Get off of her!!" skrek han och sprang emot oss. Knuffade undan killen och tog tag i en arm var av tjejernas och drog bort dem.
"So it's true!" utbrast brunetten. "You little slut!!"
"Get out of here now before I call the police!" svarade Niall med ett hårt tonfall och pekade ilsket mot dörren. Min syn var suddig, jag blinkade ett antal gånger för att försöka följa vad som pågick. Men jag orkade knappt med det, till och med att läsa tankar blev ansträngande.
"Get out, now!!" skrek Niall igen och knuffade ut dem. Dörren smällde igen och låset vreds om. Golvet under mig försvann. För varje steg Niall tog kändes mitt huvud allt tyngre men jag ansträngde mig för att hålla mig vaken. Jag förväntade mig att han skulle lägga mig på soffan men istället fortsatte han in i sovrummet och la mig försiktigt ner i sängen. Sedan lämnade han mig där och gick ut. Vattenkranen vreds på och snart kom han tillbaka med ett glas vatten i handen.
"Stay with me babe!" sa han och stödde upp mitt huvud och hjälpte mig dricka.
"I'm sorry you had to see that." sa jag när min syn hade börjat klarna.
"Are they your bullies?" Jag var för trött för att svara så jag nickade bara.
"I'm gonna kill them! Okay not litterly but I need to help her get rid of them somehow!" Han försvann ut från rummet igen. Den här gången höll han i en skål med vatten och en kökshandduk i handen när han kom in igen. Efter att ha hjälpt mig att sätta mig tillrätta, började han tvätta mina sår. Sår som den spruckna läppen, näsan som ännu en gång har börjat blöda och rivmärkena på armarna som var så djupa att de blödde. Revbenen bultade lika mycket som mitt huvud. Det vänstra smalbenet kändes bruten.
"Is it okay if I spend the night here?" Jag grimaserade när han kom i kontakt med ett av mina sår på armen och nickade. "I just want to make sure that they won't come back and that nothing will happen to you under the night."
"Thank you!" sa jag och menade det verkligen. Det var verkligen länge sedan någon hade brytt sig om mig och tagit hand om mig. Han la undan skålen och duken på nattugsbordet.
"Do you feel better?"
"Yes, but painkillers would be awesome." svarade jag och började resa mig upp. Han tryckte ner mig igen.
"No, stay here, where do you keep it?"
"In the bathroom, in the cabinet over the sink." Han nickade och gick för att hämta tabletterna. Vad hade hänt om Niall inte hade varit här? Jag hade antagligen varit död nu. Men samtidigt så hände det här på grund utav honom. Det var ju bara för vår dejt som de kom hit. Men hur fick de reda på det? Jag hade inte berättat för någon och med tanke på vem han var så tvekade jag på att han hade berättat för någon annan än sitt band. Så hur fick de reda på det? Niall avbröt mina tankar när han kom in i sovrummet. Han gav mig tabletten och jag svalde den med en klunk vatten.
"So what should I do now?" Medan jag väntar på att den smärtstillande effekten ska stoppa smärtan så måste jag få tankarna på en annan bana.
"Tell me more about yourself, I barely know anything." sa jag och såg upp på Niall. Han nickade och började.
"I'm from Mullingar, Irland. I have one brother, Greg, my parents split when I was a kid. I started singing at a really young age and play guitar. So when I was seventeen I finally descided to apply for the Xfactor. I didn't go thru bootcamp so they set me and the rest of the boys in the band that we named One Direction and everything from there escalated very quickly. Now we're touring all around the world, write songs and sings a lot, meets fans and well, everything else."
"I remember where I've seen you before!" sa jag när han hade berättat klart, "In the magazine at the grocery store!"
"Well, yeah, I was actually really surprised that you didn't know who we where first."
"I'm not the most social person ever and the record store I work at mostly sells old albums." Han log och nickade.
"Yeah, everything is on the internet today." Internet, någonting jag bara använde när jag hade läxor. Mer än så hade jag ingen tid.
Resten av kvällen pratade vi om hans karriär, de andra i bandet som jag verkligen ansträngde mig för att komma ihåg namnen på och hur hans liv hade förändrats på en så kort tid. När smärtan började avta kom jag på mig själv med att verkligen gilla hans sällskap.

Lonely freak, del 8

"Niall, that was incredible!" berömde jag när han hade sjungit klart. Han rodnade.
"Thank you, now please can you tell me your story."
"No!" Nej, klart jag inte kan. Han kommer springa härifrån så snabbt som möjligt och precis som alla andra, tro att jag är ett missfoster.
"Please, I won't judge you I promise!" "Why can't she tell me? It's not like I'm going to judge her or anything!" Jag trodde på honom, det gör jag verkligen men kommer han att tro på mig? Kommer han stanna kvar hos mig?
"I believe you, it's just that it's messed up Niall, I'm not normal."
"So you don't want to tell me about the unnormal part?" Jag skakade på huvudet, "Then tell me the rest and just jump over that part!" Okej det kunde jag väl göra.
"When I was seven the unnormal thing started, it freaked my parents out and they abandoned me so my grandmother took me in because she also had the unnormal thing so she knew what I was going thru. Then in school I accidently showed the unnormal thing and that girl freaked out and told everyone else." Jag tog en paus och fortsatte sedan, "Everyone started to bully me, especially one "gang", they made, and still makes, my life a living hell, physically and mentally. So I started to cut. My grandmother found out and helped me stop. Then two years ago she died so I started cutting again but then I realized that it wouldn't help me so I stopped, got two jobs to support myself and I'm trying to get my life back on track but the unnormal thing makes it impossible. So that's how I went from being a happy and carefree kid to a lonely freak." Där stannade jag. Det var i stort sett, allting. "What is the unnormal thing? Why can't she tell me about it? I want to know but it's been hard for her to tell me this part so we'll take it another time I guess."
"Wow, but you're not a lonely freak! At least not lonely, not now!"
"Well the freak part is still true and that makes it hard for me to live a normal and happy life!"
"Tell me about that thing when you're ready." Jag nickade och drog mig ur omfamningen. "Where are you going?"
"To get something to eat, you can choose a film if you want." svarade jag och gjorde en gest mot där alla mina filmer stod. Han ställde sig upp och gick dit. Jag gick in till köket och hällde upp chips och godis i skålar, tog in dem till vardagsrummet och hämtade cola flaskan och två glas. Tur att jag alltid har sådant hemma för det hade jag inte alls tänkt på igår. Jag antar väl att självömkan visar sig vara något bra ibland. Vi satte oss i soffan igen. Jag hällde upp läsken i glasen och startade filmen. Han hade valt Grease, en helt okej film.

Louis
"I'm bored Zayn!" klagade jag och fortsatte zappa mellan kanalerna i hopp om att hitta något som skulle underhålla mig en stund.
"It's raining heavily and I swear I just heard thunder so we can clearly not go outside!" svarade han. Vi satt hemma hos Zayn just nu. Niall var på sin dejt, Harry var med några vänner och Liam var med sin mamma som hälsade på över dagen.
"It was thunder in a movie I zapped by, nothing more." svarade jag lugnt och stängde irriterat av TVn. Det här är verkligen tråkigt, jag som ville ut och provköra min radiostyrda helikopter idag! Den är för stor för att flygas inomhus med.
"I know what we can do!" utbrast han plötsligt.
"What?" Men han svarade inte, bara gick ut från rummet. "Zayn, what?" frågade och gick efter men han rotade nu i en av sina garderober och svarade inte. "Zayn Javaad Malik, I demand you to tell me what you've came up with straight away elsewise you give me no other choice than destroying your hair, choose wisely!"  Han vände sig om med två nerf guns i hans händer. Det här skulle bli kul!
"Nice!" utbrast jag och tog en av dem. Vi "laddade" dem och tog tjugo sekunder att gömma oss, sedan var det bara att börja!
"I'm so gonna win over you Malik!"
"Keep dreaming Tomlinson!"
"Three...two...one...GO!" skrek jag och vi hoppade fram båda två. vi började skjuta på varandra och hoppa rulla runt. Glöm allting jag sa om hur tråkigt jag hade.

Harry
Det började bli sent och jag var trött. Så jag avrundade kvällen och gick hemåt. Jag var nära hem så det var ingen idé att ta bilen. Undrar hur det går för Niall? Den tjejen verkade lite konstig, visst är hon söt på sitt sätt men jag förstår inte vad han ser i henne för att vara ärlig. Jag kanske borde smsa honom. Men å andra sidan vill jag inte störa dejten. Våra lägenheter är ju mittemot varandra så jag kan alltid knacka på. Öppnar han så gick det inte så bra. Gör han inte det så är de fortfarande med varandra. Vad var det den tjejen hette nu igen? Någonting på A och sen var det ett L. Alice? Alicia, så var det ja!
Jag slog in portkoden och gick in. Tog två trappsteg i taget tills jag kom upp till tredje våningen. Nialls lägenhet var nersläckt. Jag knackade två gånger och ringde på dörrklockan en gång. Ingen öppnade, då måste dem vara med varandra än. Så jag gick till min lägenhet. 

Lonely freak, del 7

Mobilen ringde. Jag öppnade långsamt ögonen och såg mig sömndrucket omkring efter den. Den måste ha ramlat ifrån mig inatt för nu låg den på golvet bredvid sängen. Jag stängde av alarmet och såg mig omkring. Det är städat för första gången på väldigt länge. Då kom jag ihåg. Jag är ju "sjuk" idag. Jonathan får vara den första jag ringer till då. Han svarade efter bara en signal.
"Hi, it's Jonathan!"
"Goodmorning, it's Alicia, sorry if I woke you up but.." jag stannade där och låtsades hosta och harkla mig innan jag fortsatte, "I'm sick and wont be able to work today, so sorry!" När det var sagt låtsades jag hosta en gång till och harkla mig ljudligt, som man gör när rösten håller på att försvinna och man försökte få fram ett enda ord.
"Oh, I understand feel better soon, if you're still sick tomorrow just text me okay?"
"Okay thank you Jonathan, I'm so sorry, once again."
"No need to apologize, hopefully I'll se you tomorrow, try to rest as much as possible, bye!" Sedan la han på. Okej, nästa jobb. Jag måste erkänna att jag har lite dåligt samvete men jag är verkligen trött och behöver det här. Jag ringde till restaurangen och väntade medan signalerna gick. Till slut svarade Marta.
"Hi Marta, it's Alicia."
"Goodmorning darling!"
"I'm so so sorry but I wont be able to work today, I'm really sick." Jag hostade, harklade mig och snörvlade ljudligt.
"No of course you can't work! Do you have someone to take care of you or do you want me to come after my shift?"
"Yes I have, but thank you, very thoughtfull of you!"
"Okay darling, take care and call me tomorrow if you can't come!"
"Yes I will, bye." Nu var det avklarat. Jag kände mig faktiskt lite sjuk. Huvudet bultade, näsan, där jag hade blivit slagen, bultade och mina revben ömmade. Jag kände mig helt slut. Jag hinner nog sova en timme till innan jag måste börja göra mig i ordning. Så jag blundade igen.

En knackning fick mig att sätta mig käpprätt upp i sängen. Åh nej! Varför ringde inte mobilen? Hade jag glömt av det? Nej! Niall är här och jag har varken hunnit byta om eller sminka mig, nej nej nej! Ytterligare än knackning hördes. Jag skyndade mig upp och drog av min mjukis byxorna och t-shirten. Satte på mig ett par ljusa jeans och en långärmad vit tröja. Ännu en knackning. Jag hinner inte sminka mig! Nej! Håret ser hemskt ut. Medan jag gick mot dörren drog jag fingrarna igenom håret några gånger. Jag lugnade ner min andning så gott det gick och öppnade.
"Goodmorning, did I wake you up?" Niall med sitt glada humör det var svårt att inte le.
"No, yes, I-I fell asleep in front of the TV." ljög jag.
"Oh okay, I have lun-, Alicia what is that bruise?" frågade han och steg in. Jag tog ett kliv åt sidan.
"Nothing, come in, I'll be right back!" svarade jag undvikande och skyndade in till badrummet. När dörren var stängd och låst tog jag fram sminket och parfym. Dolde blåmärket så gott det gick och borstade tänderna.Som tur var syntes inte alla märken på mina armar och ben, en av anledningarna till att jag aldrig bär kortärmat när jag är utomhus, eller träffar någon. Håret sattes upp i en hästsvans. Så nu är jag någorlunda presentabel. Jag låste upp dörren och gick ut. Niall stod i köket. Han höll på att ta fram maten. Jag log mot han och gick in.
"You didn't have to bring anything with you."
"I said I would bring something to eat. Hope you like Nandos food!"
"I love it!" svarade jag och försökte förtränga minnena jag hade på den restaurangen med mina föräldrar. Jag tog fram tallrikar, bestick och glas. Vi satte oss ner och tog för oss av maten. "Should I ask her? I'm worried, yes, yes I should ask her and I will do it now!"
"So, you never told me, where's that bruise from? It looks horrible!"
"A customer from the record store didn't see me behind him and when he waved with an album to show his friends he accidently hitted me, that's all." svarade jag och drog samma påhittade historia som jag hade sagt till Marta.
"It's looks more than an accident Alicia, please tell me the truth!"
"It's the truth, now please drop it." Han nickade och tog ännu en tugga av sin kyckling.
Vi ställde undan tallrikarna efter maten och gick in till vardagsrummet. Vi slog oss ner i soffan och jag sträckte mig efter fjärrkontrollen. "What the.... is that?!" Jag hade knappt reagerat på den tanken när Niall greppade tag i min arm och drog upp tröjärmen.
"No! Stop it!" skrek jag och försökte få ner ärmen så snabbt som möjligt. Försent. Han såg ärren.
"Alicia what is this? No more lies just tell me the truth now please! What is going on with your life?" Tårarna vällde fram, jag orkade verkligen inte hålla tillbaka dem längre. När jag äntligen hade hittat någon jag kunde lita på så var jag för feg för att säga sanningen till honom. Plötsligt gjorde han något oväntat. Han tog upp min arm en liten bit till och kysste ärren, en efter en. Sedan släppte han taget och tog tag i min vänstra arm och gjorde samma sak där. Jag var för chockad för att säga någonting eller röra på mig. Han såg upp på mig,
"Please don't do that to yourself again, never harm yourself like that again! You maybe think that you're alone and it's time to end it all but you're not alone, I'm here for you!" Jag nickade och torkade bort tårarna. Han drog in mig i sin famn och så satt vi sådär en stund. Det var underbart att bli tröstad av någon som verkligen brydde sig igen. Då började han sjunga en låt jag aldrig hade hört förut med en änglalik röst.
"Your hand fits in mine like it's made just for me 
But bear this in mind it was meant to be 
And I'm joining up the dots with the freckles on your cheeks 
And it all makes sense to me
I know you've never loved the crinkles by your eyes when you smile 
You've never loved your stomach or your thighs 
The dimples in your back at the bottom of your spine 
But I'll love them endlessly 
I won't let these little things slip out of my mouth 
But if I do, it's you, oh it's you, they add up to 
I'm in love with you and all these little things 
You can't go to bed without a cup of tea, 
And maybe that's the reason that you talk, in your sleep 
And all those conversations are the secrets that I keep 
Though it makes no sense to me 
I know you've never loved the sound of your voice on tape 
You never want to know how much you weigh 
You still have to squeeze into your jeans 
But, you're perfect to me 
I won't let these little things slip out of my mouth 
But if it's true, it's you, it's you, 
They add up to, I'm in love with you, 
And all these little things 
You'll never love yourself half as much as I love you 
You'll never treat yourself right, darlin' 
But I want you to, 
If I let you know, I'm here for you, maybe you'll love yourself, 
Like I love you 
Oh And I've just let these little things 
Slip, out of my mouth, 'cause it's you, oh it's you, 
It's you, They add up to and I'm in love with you, 
And all these little things, 
I won't let these little things Slip, out of my mouth, 
But if it's true, It's you, it's you, They add up to, 
I'm in love with you and all your little things"

Lonely freak, del 6

Jag försökte hålla mitt fokus på arbetet men det kändes nästintill omöjligt. Han är känd. Jag visste att jag kände igen dem! Jag visste det! Det var ju uppenbarligen därför alla betedde sig så mot dem. Det där med att låta kunder komma in efter stängning var inget vi brukar tillåta. Men för dem var det okej. Jag glänste mot deras bord. De satt kvar. Harry verkade vara den enda av dem som förde någon slags kommunikation, Niall satt bara och slurpade i sig sin pepsi. Noga med att inte kolla upp.
Klockan ett på morgonen var mitt skift slut. Jag överlämnade min kassa till Tamara och gick för att hämta mina saker. När jackan var på och väskan med sa jag godnatt och gick ut i den kyliga höst kvällen. Jag började gå med snabba steg men någon tog tag om min arm och stoppade mig. Åh nej inte igen!
"Wait!" Jag vände mig om när jag kände igen den irländska accenten. Niall stod och höll ett nervöst tag om min arm. Harry syntes inte till.
"Niall, I'm sorry I can't go out with someone that is famous." Jag ville inte bygga upp några förhoppningar så det kanske var bäst att jag bröt det direkt.
"At least listen to me!" Jag såg menande på hans hand, han släppte taget om min arm. "Alicia, I didn't know that you didn't know about it. It maybe sounds like I have this huge ego or something, but it's pretty hard to miss us!"
"Well I've done it." svarade jag hårt. Jag kanske var lite hård nu men jag kan verkligen inte gå ut med någon känd, oftast är de ju bara uppblåsta. Dessutom så är hela deras liv utlagt offentligt. Jag har nog med mobbare, jag skulle inte klara av fler. Det skulle bara göra min vardag jobbigare. Kanske så jobbigt att jag till slut gav upp. Jag är på väg att ge upp nu som det är.
"Give me the chance to show you that I'm not like everybody else!" bad han. "Give me one chance, let me show you that I'm not like any other celebrity, let me show you that I truly care about you." Jag förstod att han var uppriktig när jag läste den tanken. Nästa tanke förstärkte bara det.
"Please don't turn me down, I think you're my long lost princess. Can I tell her this or would it scare her? No it's too soon she would freak out." 
"Okay, fine. One chance, if you screw it up is it over because I have a hard time as it is."
"I wont screw up! I promise! What about luch tomorrow at two o'clock?" Jag skulle precis nicka när jag kom på jobbet.
"I can't I work all day, then I only have an hour before I work again at night." erkände jag. Egentligen ville jag inte att han skulle veta om det här men någon gång kommer han få reda på det ändå. Så lika bra att säga det på en gång.
"Oh, that's a lot of work!"
"I kind of have to."
"Do you live far away from here?" Jag skakade på huvudet. "Can I walk you home then?" Jag nickade, det skulle minska mina chanser att träffa på mina mardrömmar från skolan. Han tog upp sin mobil och såg ut att smsa så jag väntade tålmodigt. "Harry, I'll walk her home and get a taxi from there, you can take the car back home if you wan to, see you later lad!" Jag kunde inte undgå att läsa i tankarna, vad han skrev. När det var skickat stoppade han ner mobilen i fickan igen och vi började gå mot min lägenhet.
"So, why  do you have to have two jobs? Is it your parents that force you to? How old are you?"
"Seventeen, I don't live with my parents. It's a long story."
"We have plenty of time, is it even legal to live on your own? Or do you do that?"
"Yes I do, since two years ago. I used to live with my grandmother, but she passed away when I was fifteen." svarade jag och tog en väldigt kortfattad version av mitt liv.
"Where's your parents?" Jag vissste att han skulle ställa den frågan, toppen, vad skulle jag svara nu?
"It's a long story and I don't want to talk about quit yet but the only thing I'll tell you is that they abandoned me when I was seven so my grandmother took me in and I lived with her. When she died, I got her appartement and everything else she owned. So now I'm on my own with two jobs to make the economy work."
"That's messed up. What about school?"
"Yeh, tell me about it, I'm still in it. On school days I work at McDonalds only and weekends, the record store but now I have a week break so I work at both."
"Alicia, you're only seventeen how will you be able yo keep up with all of that?" Han brydde sig verkligen. Det förvånade mig. Ingen brukar bry sig så mycket om mig, inte sen min älskade farmor försvann.
"I don't know, I just take it as it comes."
"Why don't you just take the day off from one of the jobs tomorrow or both? Call in sick and we can be at mine or your place and just chill, watch some movies and eat good food. What do you say?"
"I don't know if I can."
"Just tomorrow and all day will be just you and be, what do you say?"
"Okay, I guess one time wont hurt."
"Okay we can be at your place so no one sees you going out and tell someone at work." Jag nickade och höll med. Den detaljen hade jag inte tänkt på. "Should i ask her what time or let her tell me if she want? I don't want to scare her away."
"I'll wake up at nine to call in sick so you can come whenever you want after that."
"Shall we say one pm? I'll bring take away." svarade han och rodnade lite när han sa det sista.
"Sounds great!" Jag måste erkänna att jag verkligen var nervös inför morgondagen. Men hittills så har han varit så gullig mot mig så jag kanske kan lita på honom ändå. Vi hade hunnit komma fram och nu stod vi under min port.
"I live here, second floor, the apartement to your right." sa jag och log vänligt.
"Okay, I'll see you tomorrow then." svarade han och slog armarna om mig i en kram. Jag kramade nervöst tillbaka. Förutom Jonathan igår så hade jag inte kramat någon så länge på nästan två år. Lite sorgligt ändå. Vi drog oss ur kramen och jag öppnade min port men innan jag gick in vände jag mig om en sista gång.
"Goodnight Niall." Han log.
"Goodnigt, sweet dreams." Jag gick in och lät dörren slå igen efter mig. Dåligt samvete sköljde över mig när jag insåg att jag borde ha frågat hur han skulle ta sig hem. Sedan hörde jag hans tankar och lättnaden sköljde över mig.
"Text from Harry, open it come on phone! "Aw, what a cute couple, turn around Niall I'm behind you" what the..?" Jag såg hut han vände sig om och fick syn på den svarta SUVen som stod bakom honom. "Did he follow after us? Why i told him I would call for a taxi! Oh well, this is faster." Jag såg hur han vinnkade till Harry och satte sig i passagerarsätet. Då vet jag att han har skjuts hem i alla fall. Jag låste upp min ytterdörr och steg in i den tomma lägenheten. Imorgon skulle en annan person, förutom jag vara här för första gången på två år. Det ser hemskt ut härinne med tanke på att jag inte har hunnit städa på länge. Då vet jag vad jag har för mig inatt!
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har bytt design och arkivet har istället för att vara på sidan, hamnat längst ner. Så ifall ni vill bläddra igenom den så är det bara att scrolla ner till sidans slut! :) Så vad tycker ni om den här novellen? Går den för fort fram eller har den ett bra tempo? Är det någonting ni vill läsa mer av eller mindre? Kommentera så att jag får höra era åsikter, både bra och dåliga! Jag behöver ju båda för att utvecklas i mitt skrivande! :)

Lonely freak, del 5

Timmarna gick sakta. Kunder kom och gick. Jag hjälpte barnfamiljen framför mig och gav dem deras mat.
"Hello, what do you want to order?" frågade jag nästa och såg upp. Blondinen, men nu var han inte med samma person som förra gången. Nu var det en med lockigt brunt hår bredvid honom.
"Oh my god! She's starring at me, I need to say something! What do I want? She must think I'm stupid! Okay brain, focus and speak!"
"Hi.." "Hi?! Is that it?! Come on brain, focus!!" Han höll på med någon inre kris så jag såg upp på den väldigt långa med brunt hår.
"Oh my god Niall! I knew you wouldn't speak! She's cute but not...wow gorgeuse! So why doesn't he say something? Okay Harry step in, time to save the day!!" Niall, den blonda och Harry är den brunhåriga. Okej, tack så mycket Harry för informationen!
"Hi, I would like a mcwrap with menu and a pepsi please!" sa Harry och armbågade Niall i sidan. Jag ställde de vanliga frågorna till och slog in hans beställning.
"Okay, a mcwrap with menu and a pepsi, and what's your order?" frågade jag och vände blicken till Niall. Kunderna bakom började bli otåliga och några bytte kö. Åh men kom igen då Niall jag kan inte förlora kunder! Ändå fortsatte jag le ansträngt.
"She's starring at me! Wait, what did Harry order?"
"Same as him please." svarade han till slut. Jag nickade och slog in hans beställning. Sa priset och gick för att hämta maten och drycken. Medan jag la upp maten på brickorna hörde jag dem viska till varandra, det jag inte hörde lyssnade jag på i tankarna.
"Dude, you're loosing her, ask her now!"
"Stop pressuring me!"
"If you don't say something I will!"
"No Harry, I want to!"
"You have exactly five seconds when she's back!" Jag ställde upp det sista och la kvittot där på när jag hade tagit betalt. När de stod kvar blev jag lite irriterad.
"Anything else?" frågade jag.
"Yes, a date with you please!" sa Niall och jag såg chockat upp. Det hade jag inte läst i tankarna!
"Excuse me, what did you say?"
"He wants to go on a date with you, now just say yes so we can go sit down." förtydligade Harry med ett flin.
"Oh, sorry I-I can't." svarade jag undvikande.
"I knew it! Now I've screwed everything up! Great!" Niall sa ingenting, han bara tänkte den tanken, tog sin bricka och gick med Harry efter sig. Jag fortsatte hjälpa kunder och glänste då och då på Niall. Han såg besviken och ledsen ut. Jag kände mig så elak. Men människor brukar hålla sig undan från mig så varför vill han komma nära? Jag förstår inte det.
Till slut blev de ledsna blickarna för mycket.
"Maya, can you please take over here for a moment? I need to help a customer." Maya nickade och tog över min kassa. Jag log tacksamt och gick med osäkra steg mot Niall och Harry. Båda såg upp på mig. Harry med ett flin och Niall rodnade och såg ner igen.
"Hi, for what I said before, I-I-I.."
"I'm sorry I just asked like that, I didn't even ask you if you had a boyfriend or anything, I just assumed you were single, I'm sorry." avbröt han.
"I'm, you didn't assume anything wrong I just got so chocked that I didn't know what to answer but I would love to go on a date with you, if..if you still want to?"
"You mean it?" frågade han och såg på mig med ett leende som smittade av sig. Jag log och nickade.
"I'm so happy, I want to dance, no sing, no jump around! I need to do something! Oh just smile so you don't freak her out to much!" Hans inre kris verkade återvända. Jag tog upp pennan jag hade i fickan och en servett som låg på hans bricka. Skrev mitt nummer på och la den framför honom.
"Here's my number, I have to go now." sa jag och skulle precis gå när ett gäng tjejer i min ålder och kanske lite yngre, störtade fram skrikandes.
"Oh my god!! You're Niall and Harry!! Oh my god!! We need a picture with you!!" En av tjejena tryckte ner sin iPhone i mina händer.
"Please take a picture!" sa hon och de ställde sig bredvid dem. Några satte sig på huk. Jag tog kortet och gav tillbaka mobilen till dess ägare. Vänta nu  lite, vad hände precis? Jag stod fastfrusen en stund och bearbetade det som hade hänt. Är han känd?!
"Alicia, i guess you didn't know, let me.." började han men jag höjde ena handen för att stoppa honom. Sedan gick jag därifrån, tillbaka till kassan. Jag kan inte gå ut med någon som är känd! Dessutom är alla de där tjejerna mycket sötare än mig så varför jag? Han skulle bara kunna höja ett finger och bli omringad av tusentals tjejer.. Så varför just mig?

Lonely freak, del 4

Hela vägen hem tänkte jag på den där blondinen från McDonalds. Hoppas han kommer tillbaka ikväll. Jag vill lyssna på hans tankar och få reda på vad han verkligen tycker om mig. Men nu ska jag bara ta mig hem och bädda ner mig själv i soffan med glass och en bra film. Bara vara ensam och tycka synd om mig själv. Tycka synd om mig själv är något jag är bra på. Det är därför min frys alltid är fylld med glass. Eller farmors gamla frys. Nästan hela lägenheten måste renoveras men jag har inte råd! Allting är gammalt och måste bytas det är jag medveten om. Det är en av många anledningar till mina två jobb. Ännu mer att tycka synd om mig själv för.

Niall
Zayn tyckte att jag var galen. Men ikväll skulle jag tillbaka till samma McDonalds restaurang. Inte lika sent som förra gången dock. Men jag måste få se den där tjejen igen. Alicia, var det ja! Jag måste verkligen prata med henne och kanske bjuda ut henne igen!
"Are you really thinking of that girl again?" frågade Louis.
"Alicia, yes and how do you know that?"
"Because you have your dreaming expression on your face whenever you think of her, seriously Niall it's creepy!"
"What's creepy with it?"
"You have just met her once, you can't like her this much already." sa Liam och markerade därmed att han höll med Louis.
"It's not that I like her creepy-much. I just want to know more about her, she's different, special." Båda himlade med ögonen åt mitt svar. Men jag orkade inte bry mig mer om dem. Nu måste jag koncentrera mig på hur jag skulle få chansen att bjuda ut henne. Men utan att skrämma henne för mycket.
"Zayn do you want to go with me again?" frågade jag och hoppades verkligen på ett 'ja'.
"To McDonalds? No sorry, I'm planning on ordering Thai." svarade han.
"Oh, good, we can order that! It's been a while!" höll Liam med och Louis nickade instämmande.
"I can come with you." Harry såg äntligen upp från sin mobil och såg på mig.
"Awesome, but she's mine so off with the charm okay?"
"Pal, she's yours I get it, I wont steal her, I promise!" Jag log mot honom för att visa att jag trodde på honom. Nu, tillbaka till huvudproblemet. Hur ska jag få henne att gå ut med mig?
"Harry?" Han såg upp för att visa mig att jag hade hans uppmärksamhet. "This girl seems really lonely, I just don't know how to ask her out without her turning me down."
"That will be our conversation until we leave!"
"Eh, what?" Harrys kommentarer var inte alltid så lätta att förstå.
"Let me explain this for you.." började han.

Alicia
Jag knäppte McDonalds skjortan, tog på mig den gröna koftan och tog på de klumpiga skorna. De väldigt breda svarta byxorna hjälpte inte. Sminket var redan på och håret uppsatt. Så jag tog bara min jacka och väskan sedan var det att gå efter att ha försäkrat mig om att jag hade mina nycklar och mobilen med mig. Efter att ha försäkrat mig om att dörren var låst började jag gå mot snabbmats restaurangen.
Jag gick in igenom de anställdas dörr och la min väska och jackan i det lilla utrymmet. När jag fick reda på att jag skulle stå i kassan, som vanligt, gick jag och ställde mig vid samma kassaapparat som vanligt. Så nu ska min vanliga tråkiga kväll börja.

Lonely freak, del 3

Mobilen ringde. Jag måste upp. Tyvärr så höll inte mina ögonlock med mig och vägrade öppna. Men efter att ha gnuggat ögonen några gånger lyckades jag gå upp. Spegeln var den första saken jag gick fram till, för att se hur illa det var. Riktigt illa, konstaterade jag och tog fram sminket för att försöka täcka över. Att bara sjukanmäla mig hade jag inte råd med. Att bo i London och försörja sig själv är dyrt speciellt när man bara är 17 år. Men jag har inget val!
"No more feeling sorry for myself! This is completly my fault. If I just had shut my mouth about those thought things wouldn't my parents have abandonned my. It's all my fault so suck it up!" sa jag åt mig själv med blicken fixerad på min spegelbild.
Det tog riktigt lång tid att lyckas täcka blåmärket och när jag var klar syntes den ändå lite svagt. Men det är bättre än förut. Så jag fortsatte sminka över resten av mina blåmärken. När det var klart tog jag på mig en vinröd stickad tröja och ett par svarta jeans med hål på ena knäet. Sedan avslutades hela outfiten med ett par svarta vans. Håret sattes upp i en inbakad fläta. Jag lös upp mobilen och kollade klockan. Tjugo över tolv. Om tio minuter börjar jag, konstaterade jag och bestämde mig för att hoppa över frukosten. Så jag tog med mig min väska och jacka och skyndade mig att gå ut och låsa dörren efter mig. Trots att mina revben värkte på grund av tidigare slag mot dem så sprang jag. Jonathan skulle bli riktigt sur ifall jag kom försent igen.
När jag äntligen kom fram pustade jag ut när jag såg att klockan var någon minut före. Så jag kom inte försent i alla fall. Jag öppnade dörren och gick in.
"Hi Jonathan."
"Hi, not late this time, impressiv!"
"So what do you need me to do first?"
"Just help the customers over there and then take a look over the store so no one missplaced anything." svarade han med en gest mot...åh nej! Inte de! Min mardröm från skolan var här. Jag svalde hårt och nickade.
"Okay." mumlade jag så tyst att jag tvekade att han hörde. Väskan och jackan slängde jag in i det lilla utrymmet bakom disken och gick fram till dem efter en stunds tvekan. Varenda cell i min kropp skrek åt mig att springa därifrån.
"Alicia!" jag vände mig tacksamt om för att se på Jonathan. Men han gav mig bara en menande blick. "Why doesn't she talk to them! Am I going to loose customers now? For gods sake just speak to the customers!!" Jag skakade snabbt på huvudet för att få bort hans tanke och vände mig om igen. Jag får inte förlora mitt jobb på grund av dem!
"Can I help you with anything?" frågade jag och rösten skar sig i slutet. Jag harklade mig. De såg på mig med de där hemska leendena. "Let's play a game shall we?" "Why is this old man starring at us?" De måste mena Jonathan. "Well this will be intresting!" 
"Yes please. Where can we find artists that starts in the letter R?" frågade en utav tjejerna. Hon måste ha varit här förut för hon verkade veta mycket väl att det var den sektionen som låg i ett hörn där man knappt syntes från resten utav butiken.
"Right in that corner over there." svarade jag och gjorde en gest med handen mot hörnet.
"Can you please come with us? We have a specific artist we're looking for and we don't have much time!" Hon sa det tillräckligt högt för att Jonathan skulle höra vilket betydde att jag inte hade något val.
"Just follow me." mumlade jag och började gå dit med nervösa steg. "Ha! She fell for it, dumb bitch!" Nej jag föll inte för det men jag vill inte förlora mitt jobb! När vi var där så tog tjejen som hade pratat, tag om min arm och vände mig om. Utan att veta det tryckte hon till på en utav mina senaste blåmärken och jag kämpade för att hålla tillbaka ett skrik av smärta.
"Listen here you little bitch! This is the only record store in this whole shithole and we don't want a loser like you here so quit this job immidietly!"
"No." svarade jag och knuffade henne lätt på ena axeln för att få bort henne ifrån mig. Inte det smartaste jag hade gjort. En av killarna tog över hennes grepp om min arm och tryckte upp mig mot väggen.
"You will go to that old man there and say that you want to quit right now or else.."
"Or else what? I'm fed up with this! Enough of the bullying!" svarade jag ilsket. Han knäade mig i magen men jag vek mig inte. Istället spottade jag honom i ansiktet. Hans grepp om min arm hårdnade och han kom omöjligt nog närmare. Jag var mer rädd än vad jag ville erkänna.
"Or else you know pretty well what will happen! Your pretty little face here will look completly different if you don't.."
"If she don't what?" Jag vände på huvudet för att se Jonathan stå där. Han gick fram och lossade killens grepp om min arm.
"Leave this store right now, you're banned from here and if you come in one more time I won't let it pass and call the police!! And hey, if you ever see Alicia again don't you dare get close to her or try to talk to her!!" Med ilskna blickar mot mitt håll lämnade de butiken. Jag kände blodet rusa igenom min arm igen.
"Are you okay?" frågade han med en mycket mildare röst mot mig.
"Yes, thank you!"
"For how long have they been bullying you and for what? Why didn't you tell me?"
"They don't bully me, you missunderstood."
"Don't lie, I heard everything that's why I showed up now, the store isn't that big Alicia, I can hear everything from behind the counter."
"okay fine, it have been a while now but I've got used to it."
"So that's where all your bruises are from!" Jag nickade. "And what does your parents say?" Tårarna jag hade kämpat emot länge kunde jag inte hålla tillbaka mer.
"It's a long story Jonathan, I can't tell you all of it now, but thank you anyway!"
"You can talk to me whenever you feel ready, I will always be here to listen okay?" Jag nickade och kramade honom. Han kramade mig tillbaka och strök mig över håret. Varför kunde inte någon som Jonathan vara min pappa? En som verkligen brydde sig och var beredd att lyssna när som helst! Vi drog oss ur kramen när jag hade slutat snyfta.
"Do you want the day off?" frågade han men jag ville inte låta honom sköta hela butiken själv, det var rätt jobbigt. Så jag skakade på huvudet.
"No but I would love to end an hour earlier because I have a few things to do." ljög jag. Egentligen ville jag bara hem och bädda ner mig själv i soffan med en glassburk och tycka synd om mig själv innan nästa arbete.
"Yes of course you can so four instead of five?" Jag nickade och log. Sedan var det bara att återvända till arbetet för ska jag härifrån tidigare så vill jag åtminstone att mitt arbete ska vara klart!

Lonely freak, del 2

Halv fyra hade vi börjat städa. Näsan ömmade något hemskt och jag längtade hem för att lägga is på och döva smärtan.
"Alicia, darling what have happend to your nose?" "That bruise looks horrible, has she been hit? By who?" Marta, en som jobbar med oss och är lite som en mamma för mig. Jag bestämde mig för att spela dum.
"What do you mean?"
"You have an awful bruise and I know that it's bruises you get from being hit on your nose, hard!"
"Oh that, a customer accidently smacked me in the face with a record, he didn't see me standing behind and was waving with it to show his friends."
"Oh, okay." "She's lying, I can tell that. Poor girl, she seem to have some trouble home or maybe some bullies, we need to sit down sometime for some seriouse talking." Åh nej, den där tanken var inte bra! Den tanken gillar jag inte alls. Hon kommer tro att jag är ett missfoster, precis som alla andra. Att jag inte kan lita på någon har jag lärt mig den hårda vägen! Hoppas hon glömmer av det där, snabbt!
Dörren öppnades och in kom en blond kille med en svarthårig kille bredvid. Jag kände igen dem men var inte helt säker varifrån!
"Sorry, we're closed." förklarade jag men de nickade och fortsatte in. "We've closed for the day, night, whatever, come back at six if you want!" förtydligade jag irriterat. De nickade igen och gick fram till en av kassorna ändå.
"Hi, we know you have closed but you're the closest fastfood place nearby so could you make an exeption?"  Deras röster lät väldigt bekanta!Tamara, tjejen kassan nickade och startade kassaapparaten igen.
"Of course!"
"Thank you, but it's not because of who we are right?" frågade den blonda med irländsk accent. Jag hade hört den rösten någonstans och jag har sett honom det vet jag! Men jag är ju inte den socialaste personen på jorden så jag lägger sällan märke till personer omkring mig.
"No! We would do that to any customer!" Där ljög hon. vi  brukade alltid säga åt kunderna att det var stängt och slutpratat! Vad höll hon på med? Killarna beställde deras mat och när Tamara sa att det skulle dröja lite så gick de och satte sig på ett bord bredvid fönstret. Bordet jag inte hade hunnit torka av än. Eftersom alla behandlar dem som om de vore kändisar så kanske jag också ska göra det då. Så jag gick fram till bordet de satt vid.
"Excuse me, I just need to..." mumlade jag och gjorde en gest mot bordet. "Damn, what happend with her nose? Well it may be something personal, not my business." Tänkte den med det svarta håret. Tack för det, gulligt av dig att låta bli och fråga!
"Yes absolutely!" sa den blonda och de tog ner sina armar från bordet. Jag torkade snabbt av den. "She's cute, what's her name?" Den blondas tanke kom samtidigt som jag såg han försöka kolla på min bricka. "Alicia, I like it!" Jag suckade i tankarna. Att jag är söt är inte alls sant! Jag på mina blotta 155 cm. Inte på tal om mitt hemska svarta axellånga hår som var varken rakt eller vågigt utan någonstans där emellan. Låt mig avsluta med hasselbruna ögon. Åh, nämnde jag att jag är mullig också? Jag kanske glömde, alla mina hemska finnar på pannan som jag inte kan dölja på grund utav att min panna är för liten för en lugg. Ja, så hemsk tycker jag att jag ser ut för att inte tala om ärren på mina armar som jag hade orsakat mig själv. Nu har de ju fått sällskap utav både gamla och nya blåmärken och de mörka ringarna under ögonen. Så hans tanke passade inte alls in på mig!
Jag gick ifrån deras bord och till några på andra sidan. Jag såg att Tamara gav dem deras mat och flörtade väldigt tydligt med dem. På något sätt störde det mig att hon flörtade med den blonda irländaren. Men när hans blick mötte min så vände jag mig snabbt om och fortsatte mitt arbete. "She starred at me! Okay act normal. Why did I show that I busted her, now she surely wont talk to me!" Irländarens tankar fick mig verkligen att rodna.
Jag avslutade de sista borden och lyfte upp stolarna. Sedan gick jag och hämtade min jacka och väskan och sa goodnatt. "Why is she leaving alone now, it's really dark outside! Maybe we should drive her or maybe that freaks her out. She doesn't seem to know who we're." Den med svart hår är verkligen smart! Jag lät dörren stängas efter mig och drog jackan tätt omkring mig. Jag måste köpa en tjockare jacka, den här är alldeles för tunn. Trots smärtan som strålade från näsan och kylan, sprang jag hela vägen för även om jag inte vill erkänna det så är jag mörkrädd.

När jag äntligen hade låst dörren efter mig gick jag in för en snabb dusch. Den vanliga som bara tog tio minuter. När jag var klar lindade jag en handduk runt mig och gick in till mitt rum. Tog på mig en pyjamas och kröp ner i sängen. Imorgon ska jag börja jobba halv ett i skivbutiken. Nu var klockan tio i fem på morgonen, så lite sömn skulle jag ändå få! Jag satte alarmet på mobilen på halv tolv och släckte bordslampan. Sedan sjönk jag ner i en djup sömn.

Lonely freak, del 1

Skivbutiken var tom bortsett från mig och Jonathan. Medan han bläddrade i en gammal tidning fortsatte jag att sortera om skivorna. Kunderna var omöjliga. De kom och la skivor på helt fel plats och gick. Arbetet hade varit långsamt hela dagen. Men min dag var lång. Nu ska jag vidare till mitt nattskift på McDonalds. Jag arbetar bara i skivbutiken på helgerna. På vardagarna studerar jag och jobbar nattskift i snabbmatskedjan. Så hade mitt liv varit sedan min älskade farmor Mona försvann.
"I don't think we'll get more customers now, just go home if you want." Jonathans ord lockade. Att få gå hem och vila i någon timme innan mitt nästa arbete lät som en dröm.
"Okay, do you need anything before I go?" frågade jag vänligt och tog upp min väska som låg slängd bakom disken. Han skakade på huvudet och jag gick ut. Kvällsvinden var kylig. Jag drog jackan tätare runt mig och började jogga hemåt.
Men jag hann inte speciellt långt innan jag blev stoppad utav ett gäng från skolan. Jag försökte passera dem med huvudet böjt men det fungerade inte så bra som jag hade hoppats.
"Hey! Freak from school, long time no seen!" Det är höstlov men det verkar som om jag inte ens skulle slippa dem den här veckan.
"Just leave me alone!" svarade jag och försökte gå förbi. En av killarna knuffade till mig och jag ramlade på den iskalla och blöta asfalten.
"Where are you going? Home to do some voodoo things?" Jag suckade. Jag hade bara råkat svara på en outtalad fråga en enda gång! I skolan i alla fall. Tydligen hade den tjejen flippat ur totalt och berättat det för alla. Nu var jag den konstiga i skolan som ingen ville ses med men man älskade att mobba. Killen som hade knuffat ner mig på marken, sparkade mig hårt i magen. Jag vek mig dubbel av smärta.
"You're such a freak, just kill yourself already!" Som om jag inte redan hade försökt! Till och med det hade jag misslyckats med. Jag hade skurit mig med ett rakblad men farmor hittade mig. Samma kille slog till mig över näsan och jag kände blodet rinna. Men jag visste bättre än att göra något motstånd. Det skulle bara förvärra alltihop! Gänget gick skrattandes därifrån. Nöjda med smärtan de hade orsakat mig.
"She's such a dork." "So annoying!" "She should just kill herself already!"  "Such a lonely freak!" "I'm sorry." Den sista tanken chockade mig. Det kom från killen som hade slagit mig. Jag ställde mig upp på ostadiga ben och fortsatte den korta promenaden som återstod.

När jag äntligen kom hem tvättade jag snabbt bort blodet som hade torkat. Mer än att byta om och sminka över mina blåmärken på armarna hann jag inte. Där hade min egna värdefulla timma försvunnit. Jag tog på mig den slitna jackan och gick mot mitt nattskift.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Det blev ingen lång del men hoppas ni gillade den och att det är en novell som man vill fortsätta läsa! Kommentera gärna vad ni tycker, både negativt och positivt!

Lonely freak, prolog

Alicia Clark är 17 år. När hon fyllde sju år började hon besvara andras outtalade frågor. Utan att förstå vad som hände hade hon blivit en tankeläsare. Hennes föräldrar blev vettskrämda. De hade inte varit världens bästa föräldrar från början så det förvånade inte henne att de övergav henne. Den enda som förstod henne var hennes farmor, Mona som själv hade haft samma gåva. Men Mona var gammal och när Alicia var 15 år dog hon. Eftersom Alicia inte hade någonstans att ta vägen och hennes farmor hade överlämnat allting till henne stannade hon i lägenheten. Hon hade klarat sig bra på egen hand. Men när pengarna som hennes farmor hade lämnat, började ta slut fick hon börja jobba. Så nu försökte hon få ihop jobb, skolgång och ensamhet i den stora staden London.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Det här är en övernaturlig One Direction novell. Killarna kommer självklart komma in i den. Men deras personligheter är en aning annorlunda! Så vad tycker ni om den här lilla prologen?'Kommer det bli en hyfsat bra novell utav det här? Kommentera gärna vad ni vill ha med och så försöker jag få in det så gott som det går! :)

A new chapter in life, epilog!

Anna och Daniel (Daisys föräldrar) hade det otroligt jobbigt i några år. De försökte fortsätta leva som vanligt så gott det gick, mestadels för Majas skull.

Maja förstod att hennes syster var borta men hade lite svårt att vänja sig vid det första taget. Hon hittades ofta sovandes i Daisys säng. Men precis som hennes föräldrar anpassade hon sig så gott det gick.

Emma sörjde sin bästa vän länge. Hon stannade hemma tills veckan efter begravningen sedan tvingade hennes föräldrar henne att gå ut bland andra, gå till skolan och fortsätta leva som vanligt.

Eric hade det riktigt jobbigt. Han släppte inte in någon i den delen utav sitt liv. Första taget stod det en del om den händelsen i tidningarna. Bilderna som hade tagits på honom under hans lilla flykt ifrån sjukhuset publicerades och användes flitigt. Men hans första steg för att gå vidare var att släppa en platta tillägnad till Daisy. Sedan kändes det lite lättare och mellan hans  besök till hennes gravplats fortsatte han sitt liv. Trots att det inte var det lättaste han hade gjort så var fans, vänner och familj väldigt stöttande. Det hjälpte honom ytterligare. Men Daisy blev aldrig bortglömd hon skulle ha en plats i hans hjärta för alltid. Tjejen som var inget annat än ytterligare ett fan i början hade tagit sig in i hans värld och vänt den upp och ner.

A new chapter in life, del 31

Eric
Hela min värld rasade samman. Dessa åtta ord som läkaren hade yttrat krossade mig totalt. Jag sjönk ner på golvet mot väggen. Stället jag hade suttit på och drömt om hur våra liv skulle bli när hon var återställd. En dröm som skulle förbli just det, dröm.
Jag la armarna om knäna och lutade huvudet mot dem. Tårarna pressades fram mot min vilja och strilade ner för mina kinder. Jag kände mig helt förlamad, tom. Daisy, det gjorde ont av att bara tänka hennes namn, var borta. Jag skulle aldrig få se hennes glada leende när hon fick syn på mig igen. Jag skulle aldrig få känna hennes väldoftande kramar eller mjuka läppar mot mina. Jag skulle aldrig sova igen med henne i min famn. Jag skulle aldrig kunna hålla hennes hand och känna att hela min värld var perfekt. Aldrig någonsin få se henne sitta lutandes över boken hon läste, djupt koncentrerad i vad som stod skrivet. Aldrig någonsin få höra hennes klagomål om skolan, läxor, prov och inlämningar. Aldrig få höra den ljust klingande rösten på morgonen när hon duschade. Aldrig få höra henne skryta om hur hon överlägset hade vunnit mot mig på TV spel och sedan tjafsa med mig för att jag påstod att jag hade låtit henne vinna. Allt det rycktes ifrån mig på ett par minuter.
Jag torkade tårarna med jämna mellanrum men det trillade ner nya hela tiden så till slut gav jag upp. Utan att se hur de andra hade reagerat ställde jag mig upp och sprang. Jag vet inte riktigt vart jag vill. Det enda jag vet är att jag vill härifrån, så snabbt som möjligt. Så utgången är det enda stället jag har planerat nu sedan får jag ta det som det kommer. Utan en eftertanke rusade jag runt i sjukhuset som en dåre för att hitta den förbannade utgången.
När jag till slut hade hittat den och kommit ut stannade jag inte. Springa, jag måste springa, så långt bort som möjligt. Bara bort. Min syn var otydlig på grund utav tårarna i mina ögon men det hindrade mig inte. Jag sprang över en väg och fortsatte åt vänster. Människor runt omkring mig vände sig om. Några tog till och med upp sina mobiler och tog kort eller filmade. Nu ska jag bara vänta på rubrikerna imorgon. Men konstigt nog så störde inte ens det mig. Tomheten var total. Min mobil vibrerade och ringsignalen spelades i min ficka. Men jag struntade i den.

Till slut stannade jag och såg mig omkring. Jag hade kommit in i en del utav Stockholm som jag inte besökte speciellt ofta. Men jag kände igen den väl. Två tonårs tjejer kom fram.
-"Herregud! Du är Eric Saade ju! Kan vi ta kort med dig." Jag hörde vad de sa men orkade inte sätta ihop orden för att förstå dess betydelse. Då verkade de lägga märke till mina rödkantade ögon.
-"Gråter du? Vad har hänt?" En slog armarna om mig. Men jag hade inte krafter nog för att besvara kramen.
-"Ursäkta." viskade jag med min spruckna röst och drog mig ur kramen. Att bara gå hemåt nu och stänga in mig själv är vad jag behöver. Stänga in mig själv och slippa träffa någon. Så jag vände mig om och satte fart mot min lägenhet.

När jag kom in var det tomt. För tomt. Ingen Daisy som sprang ut i hallen och slog armarna om mig när jag kom hem. Jag gick runt i den tomma lägenheten och till slut gick jag och la mig i sängen. För en känsla utav trötthet la sig plötsligt över mig och jag ville inget annat än att sova.

*Två veckor senare*
Begravningen hölls idag. Minnesceremonin hade varit de jobbigaste timmarna i mitt liv. Både min och Daisys familj var där. Den hölls i Kattarp. Sakerna Daisy hade kvar hos mig bad jag om att få behålla och hennes föräldrar gick med på det. Efter den jobbiga ceremonin gick vi hem. Så fort vi hade kommit in låste jag in mig själv i mitt gamla rum. Sedan dess hade jag inte gått ut därifrån. Mamma hade knackat på några gånger och försökt få mig att äta men jag hade ingen aptit alls. Vem kunde ha det på en sådan dag?
Vi hade pratat om det här flera gånger. Hon hade sagt att skulle hon gå bort så skulle jag inte sörja henne för länge. Hon ville att jag skulle gå vidare på en gång. Jag hade till och med lovat att jag skulle gå vidare så snabbt som möjligt. Men det var lättare sagt än gjort. För nu har det gått två veckor och jag var fortfarande lika tom och utmattad som jag hade blivit dagen då det hände. Men som Daisy sa en gång, "En bok har flera kapitel och bara för att ett kapitel är slut så är inte hela boken slut, det är bara att vända på bladet och läsa vidare. Sedan kanske man märker när boken är slut att det finns fler delar." Hon hade refererat till sig själv som ett kapitel. Bara för att hon var borta så var inte min bok, mitt liv, slut än. Jag hade fler kapitel och kanske en eller två delar till.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu är  den här novellen slut! Snart kommer epilogen till den. Sedan börjar jag på en One Direction novell. Hoppas ni har gillat den här och att jag har fått in känslor och beskrivningar som har fått er att leva in i den, i alla fall för stunden! :)

A new chapter in life, del 30

Dasiy
*Fem dagar senare*
Dagarna på sjukhuset gick långsamt. Tack vare behandlingen jag fick hade jag tappat håret igen. För  varje hårstrå som ramlade av förstördes en del utav mitt självförtroende. Men Eric var där hela tiden, mer stöttande för varje dag. Mamma, pappa och Maja var här de med. Emma hade inte fått komma utav sina föräldrar. Det var hon väldigt upprörd över och det var jag med. Jag vill träffa henne.
Det knackade på dörren. Mamma kom in. Jag som hade hoppats på att det var Eric.
-"Hur mår du gumman?"
-"Bra, bara lite trött. Vart är Eric?"
-"Han åkte hem för att vila en stund men kommer snart tillbaka." Jag nickade. Han skulle aldrig åka frivilligt så jag förstod att det var mamma och pappa som hade övertalat honom.
-"Och Maja?"
-"Hon äter frukost med din pappa i cafeterian." Ännu en gång nickade jag. Plötsligt kände jag en stark huvudvärk. Jag skrek till. Mamma hoppade till och sprang fram till mig för att trycka på knappen ovanför mitt huvud. Mer hann jag inte lägga märke till för jag höll på att tappa medvetendet. Jag kämpade emot för att hålla mig vaken men till slut klarade jag inte av det längre. Allting blev svart.

Eric
Samtalet av Daniel fick mig att strunta i resten utav min frukost och springa ut till bilen. Jag visste att jag inte borde ha lämnat sjukhuset. Jag hade känt på mig att någonting skulle hända. Men samtidigt hade jag känt det, det senaste fem dagarna och ingenting hade hänt då.

Så fort jag hade parkerat utanför sjukhuset, hoppade jag ur bilen och låste. Sedan sprang jag in och upp för de långa trapporna. Det skulle gå snabbare än att vänta på hissen. När jag skulle svänga till vänster om mig för att fortsätta till Daisys rum krockade jag med en sköterska. Efter en snabb ursäkt fortsatte jag springa.
När jag kom fram satt hennes familj i väntrummet.
-"Hur är det med henne? Vad hände?"
-"Vet inte, plötsligt skrek hon och sedan svimmade hon av." svarade Daniel, den enda som verkade kunna prata.
-"Vad händer nu?"
-"En läkare och en sköterska är hos henne nu, vi vet lika lite som dig." svarade han. Jag suckade och sjönk ner i en utav sofforna.
Dörren till Daisys rum flög upp och sköterskan sprang ut. Vi hann precis stanna henne.
-"Ursäkta, hur är det med Daisy?" frågade jag.
-"Hon behöver en operation nu på en gång, ursäkta mig." Hon trängde sig förbi mig och försvann. Operation? Varför då?
Snart rullade de ut henne. Vi försökte prata med läkaren men de stannade inte längre än att säga vilket nummer det var till operations salen. Så vi följde efter.
Väl där sjönk jag ner längs väggen, fast bestämd att inte röra på mig därifrån innan hon hade kommit ut. Maja kom och satte sig i mitt knä. Som vanligt tog hon tag i mina halsband och drog lätt i dem. Jag lät henne hållas på.
-"Eric, hur är det med henne?" Jag såg chockat upp. J-son stod där. Jag ryckte på axlarna till svar och pekade mot dörren som skiljde mig och Daisy åt.
-"Hon opereras, varför och hur länge till vet jag inte." Han satte sig ner bredvid mig och petade på Majas axel. Hon vände sig irriterat om men irritationen byttes ut mot ett leende när hon såg vem det var. Hon hoppade snabbt upp och slängde sig mot honom.
Efter en lång kram kom hon hade satte sig i mitt knä igen och återgick till att dra i mina halsband.

Två timmar hade gått och vi hade fortfarande inte fått veta något. Jag, Maja och J-son satt kvar där vi satt. Anna och Daniel gick fram och tillbaka i den långa korridoren. En läkare öppnade dörren och vi ställde oss upp. Anna och Daniel rusade fram.
-"Hur är det med henne?" frågade jag. Han skakade på huvudet.
-"Vi gjorde allt vi kunde, jag är ledsen."