Rewind • del 17

Eric
Ett väldigt irriterande ljud fick mig att slå upp ögonen, jag blinkade sömnigt och vände bara på mig i sängen innan jag somnade en gång. Ljudet slutade inte. Jag suckade och la en kudde över huvudet men det fortsatte ändå. Jag kastar irriterat kudden tvärsöver rummet och slår omkring med handen tills jag får tag i telefonen. Utan att se vet det är svarar jag och lägger den mot örat. "Hallå?" Jag är verkligen inte på humör för ett tidigt samtal, vad kan klockan vara? Åtta? Nio?
"Hej Eric." All sömn försvann och ersattes utav ilska. Mamma.
"Vad vill du?" Det kanske inte är så man hälsar på sin mamma i vanliga fall men det är så jag gör det, jag har mina anledningar och dem är nog väldigt tydliga för henne.
"Hur mår du?"
"Inte ditt problem."
"Eric." Suckade hon, man kunde höra irritationen i hennes röst men det bryr jag mig inte om.
"Gjorde jag det inte tillräckligt tydligt för dig förra gången att du inte skulle ringa mig igen?"
"Jo men är det fel utav mig att vilja höra hur min son har det?"
"Va? Först är jag en idiot som borde ha vetat bättre om min framtid och antagligen kommer misslyckas med hela livet för att jag inte kan tänka som en normal människa och plötsligt vill du höra hur jag mår?"
"Det där var fel utav mig, jag borde inte ha utryckt mig på det sättet och jag ber om ursäkt."
"Så du kan be om ursäkt när det passar dig men när jag ber om att få träffa dig så vi kan prata ut och lösa allt för att jag verkligen behövde dig så kan du slänga på luren?" Hon svarade inte. "Det är exakt så jag tänker göra nu!" Fräste jag och la på. Där var min dag förstörd. Telefonen lades tillbaka på sängbordet och jag drog täcket över huvudet som en tjurig tonåring som inte var redo för att gå till skolan efter sommarlovet. Trots mörkret som täcket skapade kunde jag inte somna. Så när min telefon ringde igen blev jag inte ens irriterad. Den här gången kollade jag vem det var och klickade bort samtalet när jag såg att det var hon igen. Istället fick jag en idé om vad jag skulle göra idag och gick snabbt upp ur sängen. Eftersom det är lördag idag så måste Elsa vara ledig, det här blir perfekt!

Så snabbt som jag bara hade kunnat, drog jag på mig ett par jeans och en svart T-shirt för att sedan gå över och knacka på. Visst var klockan fortfarande runt tio men Theo måste vara vaken nu alltså är Elsa det med. Det tog två knackningar innan jag hörde; "Mamma, dörren!" Några sekunder senare öppnas dörren och Elsa står framför mig i ett par färgglada pyjamasshorts och ett vitt linne.
"Åh, godmorgon!" Jag log och försökte komma på hur jag skulle fråga det här. När hennes min blev otålig så bestämde jag mig för att bara kasta ur mig det och hoppas på det bästa.
"Hej, har ni några planer för idag?" Hon skakade på huvudet. "Härligt, eller det är ju inte härligt att ni inte har några planer men det är det ändå eftersom jag hade tänkt fråga er en sak och det hade liksom inte gått riktigt om ni hade några planer och du vet det skulle bara bli jobbigt då eftersom jag inte hade kunnat fråga och bara sett ut som en idiot som kommer och knackar på klockan tio på morgonen utan att kunna ge dig en anledning till det eftersom det hade blivit alldeles för pinsamt att fråga då och då hade jag antagligen aldrig kunnat hälsa på dig mer och det hade bara bli-" Hon överraskade mig genom att trycka sin lilla hand mot min mun för att få tyst  på mitt nervösa babbel.
"Vad vill du fråga?" Hon tog leendes bort sin hand och jag drog ett djupt andetag när jag insåg att jag hade babblat allt det där utan att andas ordentligt.
"Vill ni komma över och äta lunch hos mig? Jag lagar maten!" Tillade jag snabbt och hennes leende blev större.
"Visst, när ska vi komma?"
"När brukar ni äta?"
"Theo åt frukost sent idag så han lär inte bli hungrig förrän ett, halv två kanske?"
"Jag måste handla så, halv två?" Hon nickade.
"Okej, behöver du hjälp med någonting?"
"Nej nej, jag är faktiskt hyfsat bra på att laga mat så det är lugnt."
"Det får vi nog döma när vi har smakat på vad du nu än ska laga för någonting!" Jag skrattade lågt och nickade.
"Jag hoppas på ett godkänt, men vi ses runt halv två då!" Vi sa hej då och jag vände mig om för att gå tillbaka samtidigt som hon stängde dörren. Nu måste jag komma på någonting som jag är bra på att laga. Någonting speciellt, gott och som samtidigt passar för ett barn.
     En kvart senare hade jag fortfarande inte kommit på någonting så jag satte mig ner med datorn i knäet för att googla fram något bra recept. Till slut bestämde jag mig och gick upp för att leta upp min plånbok, nycklar och telefon för att gå och handla efter att jag hade skrivit ner receptet för att se vad jag behövde köpa.

Runt kvart i ett behövde jag bara ställa in allt i ugnen och låta det stå i 15 minuter för att sedan garnera. Så jag väntade med det eftersom det fortfarande var tidigt och gick för att duscha och fräscha upp mig.
     Efter duschen drog jag på mig ett par svarta byxor och en skjorta som skars mellan svart och vitt. Håret drog jag bara fingrarna igenom ett par gånger och lät vara, det var ingenting jag orkade lägga tid på just nu. Tio över ett stod jag i köket igen och ställde in maten i ugnen, ställde in disken i diskmaskinen och dukade bordet.
     När maten stod på bordet, rödvin till mig och Elsa och Cola till Theo så kunde jag äntligen slappna av med två minuter till godo. Jag passade på att leta upp Disney Channel på min TV till Theo om han ville kolla efter maten. Exakt halv knackade det och jag sänkte volymen nästan helt på TV:n innan jag skyndade mig till dörren för att öppna. Vi hälsade och de kom in. Theo hade på sig en jeansskjorta och ett par svarta jeans. "Vi matchar ju grabben! Vi har båda skjortor!" Han log glatt och nickade. Elsa hade på sig en rosa kjol och vit blus, jag gav henne en komplimang om att hon såg fin ut och hon rodnade lätt. Theo såg mellan oss och jag tror jag skymtade ett nöjt leende där. Jag gjorde en gest åt dem att följa med och vi gick in till det uppdukade bordet.
"Det ser jätte gott ut!"
"Det är rosmarinkyckling med bacon, hoppas ni gillar det nu bara annars kan jag säkert hitta på något snabbt." Det kunde jag inte alls eftersom jag inte hade några idéer överhuvudtaget men förhoppningsvis skulle jag inte behöva det. Vi slog oss ner och tog för oss utav maten, medan Elsa la upp till Theo och sig själv så hällde jag upp vin och Cola efter att ha frågat dem om de ville ha det eller något annat. Theo såg helt förtjust ut när Cola kom på tal och Elsa tackade ja till vinet, allt gick bra än så länge. När jag hade hällt upp det la jag upp mat till mig själv och väntade på att de skulle smaka och säga vad de tyckte.

"Jag älskar bacon!" Utbrast Theo och tog snabbt ännu en bit. Jag log lättad och vände blicken mot Elsa. Jag väntade tills hon log.

"Det är jätte gott, du är verkligen en bra kock!"

"Är det säkert? Jag kan göra något annat annars, det är lugnt." Försäkrade jag men hon skakade på huvudet.

"Det är säkert, tänker du äta med oss nu eller sitta och kolla på?" Jag skrattade och högg in på min mat. Okej, det här var en bra maträtt! Kanske inte något som passade ett barn perfekt med tanke på att han satt och skrapade bort allting som var grönt i hans syn men till mitt försvar så har jag ingen aning om vad barn gillar att äta och inte eftersom jag inte har varit runt något barn under en längre tid på några år. 

"Theo, ät upp dina grönsaker också." Suckade Elsa.

"Jag gillar inte det."

"Nej det är klart, du gillar ingenting nyttigt men kan du äta det för Erics skull?"

"Om du gillar någon annan grönsak så kan jag se efter om jag har det." Tillade jag snabbt för att lätta upp stämningen.

"Nej, jag gillar inga grönsaker." Mumlade han. Elsa såg helt uppgiven ut.

"Jag lovar att det inte är något med maten du har lagat, han gör så hemma också." Jag nickade.

"Det är lugnt, jag brukade också göra så och vet du vad jag insåg då?" Under slutet utav meningen vände jag blicken mot den lille killen som såg ner i sin tallrik. Han skakade på huvudet. "Att om jag skulle bli stor och stark så måste jag äta det och när jag började äta det så lärde jag mig att gilla grönsaker till slut." Med det så spetsade han några små grönsaker på sin gaffel och åt dem.

"Nu tänker jag inte äta mer!" Sa han bestämt när han hade svalt.

"Det är mer än vad han annars äter." Mumlade Elsa vilket fick oss båda att bryta ut i skratt. Resten utav lunchen fortsatte så, med skämt och skratt och ibland påpekade Elsa hur god maten var och till slut var nästan allt uppätet.

     Vi satt nu tillbakalutade i stolarna och jag antog att jag inte var den enda i matkoma. Theo var helt uppstudsig så jag pekade mot TV:n. "Gillar du Disney Channel?" Han nickade glatt. "Det är på, gå och kolla om du vill och höj volymen." Han hoppade genast ner och skulle precis springa till soffan när Elsa stoppade honom.

"Vad gör man efter maten?" Han tänkte efter en stund innan han sken upp.

"Tvättar händerna." Hon nickade och han sprang iväg för att leta upp badrummet.

"Han är väldigt energisk." Kommenterade jag och hon suckade igen.

"Ibland lite för mycket för att jag ska orka hänga med." 

"Han är en fin kille." Hon log ner i sitt vinglas och tog en klunk. 

"Tänker du berätta någonting för mig?"

"Om?"

"Dig." Jag visste det och hade planerat att berätta allt men inte idag, den här lunchen var som en ursäkt för att jag hade skrikit åt henne och dessutom skrämt henne igår.

"Okej, du har berättat för mig så det är inte mer än rättvist dessutom kanske det kan vara skönt att dela med sig till någon." Hon satte sig upprätt och förberedde sig på att lyssna. Jag drog ett djupt andetag och började.

Rewind • 16

Jag hade lyckats hitta några låtar utav What's Up och lagt in ett par utav dem i min spellista på telefonen, de var riktigt bra ju! Ingenting jag hade lyssnat på frivilligt när jag själv var tonåring men det var verkligen värt att lyssna på! Theo hade ännu en gång gått hem till Adam eftersom hans mamma hade gjort en fredagsspecial med tacos och en hel del tecknade filmer, efter att ha övervägt det en stund så gick jag med på det och skulle gå och hämta Theo vid sju. Den var nu halv sex och jag kom flåsandes in i trappuppgången efter en springtur. Nu när Theo inte var hemma passade jag på att gå ut och springa och rensa tankarna en stund med musiken som flödade i mina hörlurar.
     Jag hade kommit halvvägs när jag hörde någon ropa mitt namn och tog ut hörlurarna ur öronen för att se vem det var. Eric. Han tog två trappsteg i taget för att hinna ikapp mig med ett stort leende på läpparna. Jag sänkte volymen på musiken, plötsligt fullt medveten om att jag lyssnade på hans gamla band. "Hej!" Jag log tillbaka.
"Hej."
"Varit ute och sprungit?"
"Ja, Theo är med en kompis så jag passade på att ha lite egentid." Han nickade och gjorde en gest åt telefonen i min hand.
"Vad lyssnar du på? Jag skulle behöva uppdatera min lista lite."
"Åh, ingenting speciellt, radion." Han rynkade på pannan men sa inget mer om det.
"Vad ska du göra med resten utav din egentid?"
"Ingen aning, ta en dusch och vila en stund."
"Vi kanske kan äta mid-" Han avbröt sig när min SMS signal ljöd och såg ner på min telefon som nu lyste. Åh nej! Han sträckte sig efter telefonen. Jag försökte snabbt komma på hur jag skulle dra mig ur den här situationen och drog handen bakåt men han var snabbare och fick tag på den. Motvilligt fick han den och såg ner på den nu upplysta skärmen. "Vad är det här?!"
"Eh, jag vet inte, något gammalt band jag hittade för bara några timmar sedan, de är riktigt bra." Jag hade panik och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Han höll telefonen mot mig och jag tog snabbt tillbaka den.
"Håll dig borta från mitt privatliv!" Fräste han och gick snabbt förbi mig för att fortsätta upp mot hans lägenhet. Jag såg chockat efter honom men samlade mig efter ett tag och fortsatte gå upp. Jag tänker inte bryta ihop mitt i trappuppgången!
     Jag famlade med nycklarna innan jag lyckades få upp dem och låsa upp dörren. Precis när jag ska stänga dörren om mig stormar Eric ut från sin lägenhet, smäller igen dörren och håller upp handen för mig att vänta medan han låser. Jag väntar och han klampar rakt in i min lägenhet. "Okej, jag vet att det var ditt gamla band men vad spelar det för roll? Era låtar är bra, herregud du beter dig som om jag har begått ett brott!" Muttrade jag när jag stängde dörren. Han bara blängde på mig. "Du behöver inte vara sur på mig. Jag lyssnade på några utav dina gamla låtar, släpp det!" Jag förstod verkligen inte varför han var så förbannad, vill han inte ha dem låtarna på nätet kan han väl prata med bandet och ta ner dem.
"Det där helvetes bandet är något jag vill glömma, något som jag vill släppa och gå vidare från inte något som min granne ska bry sig om och lägga näsan i blöt i något hon inte har med att göra!"
"Ursäkta?!"
"Du hörde vad jag sa!"
"Jag förstår inte varför du beter dig så för! Jag har berättat min historia för dig, trots mina tillits problem så öppnade jag upp för dig!"
"Det betyder inte att jag automatiskt kommer öppna upp för dig!"
"Varför inte?!"
"För att det bara är så!! Du kan inte komma och tro att du kan klampa in i mitt liv så som du vill, bara håll dig borta ifrån det som jag inte vill att du ska ha med att göra!"
"Ut!" Jag orkade inte med allt skrikande, det blev för mycket nu och det här påminde mig om hur dum jag var, att jag gick och sa allting till en främling när jag vet att man inte ens kan lita på dem som står en närmast.
"Håll dig borta från mitt privatliv!"
"Bara gå ut härifrån Eric!"
"Jag ska, men det här är sista gången jag säger till dig, snoka inte i sådant som du inte har med att göra!"
"Försvinn. Ut. Härifrån." Jag försökte tala så lugnt jag kunde men jag började tappa tålamodet. Han kom närmre, för nära. Jag backade instinktvis ett steg och han tog ett närmare, jag slog emot väggen och hans arga blick följde mig bort härifrån och in i mitt rum i mina föräldrars hus, med Johans fingrar runt min hals och jag som var emot väggen, försvarslös. Erics utskällning hördes knappt, allt jag kunde höra var Johan som skrek åt mig och skällde ut mig för att jag var en idiot och förstörde hans liv.
"Elsa?" Jag knep ihop ögonen, bort. Jag vill bort härifrån. Ta mig bort härifrån! "Elsa!" Jag slog upp ögonen och insåg att jag satt ner på golvet med händerna för öronen och hyperventilerade. Sakta såg jag upp på Eric som satt på huk bredvid mig och såg helt vilsen ut. Hans armar var utsträckta men händerna snuddade inte ens vid mig, som om han ville röra mig men var rädd för min reaktion. Jag tog bort mina skakande händer från öronen och satte mig upprätt, torkade snabbt bort tårarna som hade trillat nerför mina kinder och såg upp på honom igen.
"Förlåt, jag klarar inte av när någon skriker åt mig." Han såg först oförstående ut. "Det påminner om Johan, när han brukade..." Jag behövde inte fortsätta, han nickade förstående. Utan att hinna registrera vad som händer sitter jag plötsligt i hans famn.
"Förlåt för att jag skrek åt dig, jag gillar bara inte när min bakgrund grävs fram, speciellt inte dem idioterna." Jag nickade.
"Jag borde ha frågat dig istället för att snoka så där, det ska inte hända igen." Vi sa ingenting mer, bara satt på golvet med hans armar runt mig. Jag kände mig plötsligt helt slut, som om jag kunde somna när som helst. Nu var jag väldigt medveten om hur svettig jag var efter att ha varit ute och sprungit och blev väldigt självmedveten. "Jag ska ta en dusch bara, stanna du om du vill." Han skakade på huvudet.
"Nej, jag ska hem, förlåt igen, vi ses väl snart antar jag." Jag nickade och vi reste på oss. Han gick och jag låste dörren efter honom och bestämde mig för att ta ett bad. Jag hade fortfarande tid innan jag skulle hämta Theo och jag behövde slappna av innan dess.

Rewind • del 15

På min lunchrast bestämde jag mig för att söka efter Eric på google. Jag måste veta mer om honom och man kanske kan komma fram till någonting alls. Han är ju modell så det borde finnas gott om information om honom! Jag tog upp min macbook från väskan och satte den på bordet framför mig i lärarrummet innan jag ångrade mig. Vore det inte som att snoka i hans privatliv? Jag kanske skulle ge honom en chans att tala om allting för mig själv istället för att tvinga in mig själv i hans privatliv. Samtidigt så vill han inte och tänker inte heller släppa in mig och eftersom jag har släppt in honom så är det inte mer än rätt! Så jag öppnar datorn och klickar in bokstäverna i sökfältet.

Jag klickade på sök och väntade medan sidan laddade. Nätet på skolan var alldeles för långsamt och jag försökte hålla tillbaka min irritation genom att luta mig tillbaka och dricka ur min kaffekopp. "Vem gör du research på?" Jag hoppade till och spillde nästan ut innehållet i koppen. Efter att ha ställt ner den vände jag mig om och fick syn på Kristina, min favoritkollega. Tacksam att det var hon och inte någon annan såg jag tillbaka på skärmen där det hade började komma upp några länkar men det mesta laddade fortfarande. Hon slog sig ner på en stol bredvid mig och korsade armarna. "Nå? Vem är det vi ska ha extra koll på?" Frågade hon med ett skämtsamt tonfall.

"Min nya, nåja, inte så ny längre, granne." Hon såg frågandes på mig. "Theo, min son, har fattat tycke för den här mannen och på morgonen gick han till och med och bjöd över honom på frukost utan att jag visste om det!" Jag hoppade över delen där jag själv var intresserad av att veta mer om den vackra och mystiska mannen mittemot mig. Vänta nu lite! Hade jag precis en tanke om honom som vacker? Va?

"Oj då, ja då är det bäst att snoka runt lite! Kom han över?" Frågade hon och refererade till frukosten. Jag nickade och hon smålog. "Ser han bra ut?" Jag kände kinderna hetta till.

"J-jag, han, han ser inte dålig ut men jag, han..jag..." Varför är jag så nervös? Varför kunde jag inte bara rycka på axlarna och säga någonting i stil med "Jadå men han är inte riktigt min typ." 

"Jag förstår, nu ska jag låt dig leka detektiv ifred men kom ihåg att allt som står därpå inte alltid är sant!" Jag nickade, rädd för att säga någonting mer, stamma och skämma ut mig ännu mer. Hon klappade mig på handen som kramade om kaffekoppen. Med det reste hon sig upp och satte sig istället på en utav sofforna för att sedan ta upp en pärm och försjunka sig in i några papper. Jag vände min uppmärksamhet mot skärmen igen som hade slocknat, rörde på musen och knappade in mitt lösenord för att den sedan se att sidan har laddat färdigt. En wikipedia länk var på toppen och jag klickade in på den. Wikipedia brukar vara den bästa sidan för all research men det konstiga med det var att Eric hade en. Han har väl aldrig varit känd? Eller? Det kanske handlar om hans modell jobb. Sidan laddade långsammare än någonsin och jag suckade irriterat och tog ännu en klunk av den varma drycken som jag älskade så mycket.  När den äntligen hade kommit upp fick jag se några korta textrader. 

Eric Saade är en 24 år gammal modell som jobbar heltid som en personlig tränare. Han var tidigare med i popgruppen och pojkbandet What's Up men slutade av okända skäl. Med några hitlåtar och som en gammal sångare och låtskrivare i bagaget har han gått vidare till mode och hälsa. Tidigare har han svarat på kommentarer om att gå tillbaka till musiken och då har han svarat med ett kort och koncist "nej". 

Har han varit med i ett pojkband? Varför slutade han? Och viktigast av allt, kan han sjunga och skriva låtar? Räcker det inte med att han ser gudomlig ut?! Vänta, va? Jag skakade snabbt på huvudet för att få bort dem tankarna och gick tillbaka till google och klickade in på bilder. Jag fick upp en del ifrån modetidningar och liknande och till och med några hälsotidningar då han har varit med och pratat om livet som en personlig tränare, varför han valde det yrket och hur träningen blev viktig för honom. Inget intressant dök upp och jag spenderade den tiden med att dregla över bilderna mer än att faktiskt läsa artiklarna. Ifrån ingenstans dök bilder upp på honom och hans gamla pojkband, What's Up. En artikel var på bild där det stod att Eric hade lagt av och ingen visste varför, de andra bandmedlemmarna ville inte kommentera någonting och Eric hade bara försvunnit. Några bilder kom upp på bandet utan Eric och med en annan kille istället, de hade ersatt honom bara någon vecka efter att han hade slutat, bara så där. Jag klickade bort den vidare och öppnade andra där Eric var med. Ju närmre slutet utav hans sångkarriär jag kom desto mindre log han på bilderna. Vad hade hänt med hans glada leende till ett sorgset för att sedan inte finnas alls? Med mer frågor än svar kryssade jag ner sidan och stängde skärmen. Det var mer bakom hans skal än vad jag trodde.

!

Förlåt! Jag vet att uppdateringen har varit oregelbunden och kass de senaste veckorna men jag är sjukt upptagen i skolan! Prov, inlämningar, uppsatser, redovisningar, you name it, allting är hoppressat nu och jag försöker men hinner inte alltid uppdatera men till sommaren så blir det mycket bättre! Ni kanske får stå ut med konstiga uppdateringar i ytterliga en vecka men det är tyvärr ingenting jag kan göra åt det just nu. En ny del kommer antingen i morgon eller på söndag! Tack för att ni fortsätter att klicka er in på min lilla blogg, ni är helt underbara! X 

Rewind • del 14

"Mamma!!" Theo sprang panikslaget in till mig i köket och drog mig i förklädet. "Mamma, igår hade jag med mig ett papper med Spiderman som man målar och den är borta!!"
"Du kanske la den i ditt rum eller tappade den där igår kväll."
"Nej mamma, jag har redan kollat där, jag har tappat den!"
"Vart hade du den sist då?"
"Jag hade den med mig på trapporna!"
"Vi kan väl äta först och sedan kan jag leta upp den innan vi åker, okej?" Frågade jag och fortsatte att röra om pannkakssmeten som han hade bett om till frukost.
"Nej mamma, nu!"
"Theo, jag ska bara göra klart frukosten och sedan kan jag gå och kolla okej?" Han skakade snabbt på huvudet och drog mig i förklädet igen.
"Nu mamma nu nu nu nu nu!" Jag suckade och torkade händerna på det blommiga förklädet.
"Okej, jag går och kollar det nu, gå och klä på dig under tiden." Han nickade och gick tillbaka in till hans rum. Jag tog av mig förklädet och gick igenom lägenheten och ut i trappuppgången.
     Jag behövde bara gå ner en våning innan jag hittade pappret liggandes där. Jag tog upp det och mycket riktigt, där var Theos Spiderman som man fyllde i.

Med snabba steg gick jag uppför trapporna igen för att ge den till Theo, göra klart frukosten, äta och åka. Det var fortfarande gott om tid och det tackar jag min punktlighet för men det betyder inte att jag kan vara hur långsam som helst! Jag tar de sista stegen upp och ser att Theo står mittemot Eric vid hans lägenhet. "Theo, vad håller du på med?" Varför hade han gått hem till Eric?

"Han bjöd in mig på pannkakor." Log han och man såg tydliga tecken från igår på att han var riktigt trött. Röda ögon och håret stack upp åt alla möjliga håll. Han hade fortfarande på sig samma kläder som igår och man kunde se skäggstubben som hade börjat växa.

"Jag är ledsen för att han väckte dig."

"Nej det är lugnt, jag var redan uppe och skulle ta en dusch när Theo kom och knackade på, en trevlig liten granne!" 

"Tja, om du vill så kan du ju ta en dusch och komma över pannkakorna är inte klara än så du har tid!" Han log svagt och nickade. Det såg ut som han ville säga någonting men inte kunde för att min son stod där så jag vände uppmärksamheten mot honom. "Theo här är Spiderman bilden, om du är klar så kan du ju börja färglägga den!" Han slet genast pappret ur handen på mig och gav mig en kram.

"Tack mamma!" Så vinkade han till Eric och sprang in till vår lägenhet med dörren fortfarande öppen efter sig. Hur kan någon vara så energisk så tidigt? Mina elever hade sovmorgon till halv tio idag och klockan var bara åtta än men när Theo går upp så går jag upp. 

"Tack för hjälpen igår." Sa Eric och avbröt mina tankar. Jag vände blicken mot honom igen. "Förlåt, jag kom ihåg att jag...kysste dig och jag är ledsen för det där och för...flaskan som nästan träffade dig. Gjorde jag någonting mer jag borde be om ursäkt för?" Jag skakade på huvudet.

"Nej det var inget annat."

"Sa jag någonting?"

"Bara att du hade tillits problem för att några lämnade dig men att de nu kommer tillbaka precis som din mamma och att allting var på en och samma dag vilket blev för mycket för dig." Fyllde jag i och med tanke på hans grimas så fyllde det i hans minnesluckor.

"Någonting mer?" Jag skakade på huvudet. "Ännu en gång, jag ber om ursäkt och...jag märkte att du hade städat upp allt glas och skit, tack, det hade du inte behövt göra."

"Det är lugnt, inget att tack för, du hade gjort likadant antar jag." Han nickade.

"Jag ska bara ta en snabb dusch så kommer jag över sedan." 

"Nästa gång så knackar du inte bara på hos honom och bjuder över honom så där, du måste prata med mig först." Theo fortsatte stirra fokuserat ner på sin teckning men nickade.

"Förlåt mamma."

"Det är okej men gör inte om det, nu hade du tur för att han är snäll men tänk om det hade varit någon elak eller dum? Jag är inte arg på dig, jag är bara rädd om dig." Han såg upp och tittade på mig nu istället när jag dukade fram sylt, socker, grädde och pannkakor.

"Okej, jag nästa gång frågar jag dig först." Svarade han förstående och jag suckade av lättnad över att han inte hade blivit ledsen för att jag hade sagt till honom. Det knackade på dörren och jag sa åt Theo att lägga undan pappret och färgpennorna och gick för att öppna. Utanför stod nu en mycket piggare och fräschare Eric. 

"Hej igen!" Jag flyttade på mig för att han skulle kunna komma in och det gjorde han. 

"Förlåt om jag ställde till det nu när jag kom, jag vet att du ska till jobbet och så."

"Nej, det är ingen fara, jag har ändå sovmorgon idag, dessutom så var det min lilla busunge som bestämde sig för att bjuda över dig ändå." Jag tystnade genast när jag insåg att jag bara stod och rabblade medan han såg roat på mig. "Kom in." Vi gick in till köket och slog oss ner vid bordet. Theo log från öra till öra när han såg Eric och inledde genast ett samtal om superhjältar och vem som var hans absoluta favorit. Vi tog för oss utav frukosten, glad över att jag hade gjort tillräckligt för minst fyra personer, började jag äta.

Rewind • del 13

Erics låga snarkningar hörs och jag reser mig långsamt upp, försiktigt för att inte väcka honom. När jag kommer upp så känner han runt i sängen i sömnen och nöjer sig till slut med att krama om kudden jag låg på innan. Jag log åt synen, han är söt det går inte att förneka och riktigt snygg också men av vad jag har fått ur honom idag så skulle ett förhållande mellan oss aldrig fungera. Vi har båda tillits problem, vi har båda gått igenom jobbiga perioder och om det blir något mellan oss, hur ska vi då lita på varandra? Hur ska vi läka varandras sår när vi inte kan läka våra egna? Nej, det skulle aldrig fungera mellan oss.
     Innan jag går så fyller jag på ett glas med vatten och ställer den på Erics sängbord med en smärtstillande tablett som jag hade lyckats hitta i badrumsskåpet. Den tabletten lär han behöva när han vaknar, jag vill inte ens föreställa mig den huvudvärken! Med så tysta steg som möjligt lämnar jag lägenheten, låser upp min egna och går snabbt in för att dammsuga snabbt och diska innan jag tar min väska och springer ner till bilen för att hinna hämta Theo.

"Sen knöt Batman repet om Jokern och så poof, han var fast och Batman räddade hela staden! Mamma jag vill bli som Batman!!" Skrek Theo exalterat och hoppade runtomkring mig medan jag låste upp dörren. "Fast Batman har ingen mamma...eller pappa..., jag har ingen pappa men jag har världens bästa mamma så jag kan vara som Batman fast med mamma!" När han sa att han inte hade någon pappa ville jag bara bryta ihop och börja gråta men jag bara log mot honom när vi gick in.
"Du skulle bli världens bästa Batman!"
"Jag vill ha alla hans bilar och han har en bil som kan flyga också! Kan vår bil flyga?"
"Nej tyvärr inte, men det hade verkligen varit något!"
"Fast den kan egentligen inte flyga flyga...den kan studsa upp i luften och ta jätte jätte jätte jätte jätte långa hopp mellan hus för han kan köra den på tak och det är så så så så så häftigt!!"
"Jaså du? Önskar vår bil kunde göra det!"
"Gissa vad hans bil heter?!"
"Jag vet inte, vad heter den?"
"Batmobil, visst låter det tufft?! Jag vill också ha en Batmobil, vart kan man köpa en Batmobil?!"
"Jag vet faktiskt inte men om vi får reda på det så kan vi ju se om vi köper den."
"Ja, det skulle vara så grymt!! Du skulle kunna köra mig till dagis på taken och vrooooom vroooom vrooooom!!" Han skrek och sprang omkring i hela lägenheten innan han kom till hans rum där jag stod och tog fram en pyjamas åt honom. "Så fort skulle det gå!!"
"Ja det där gick ju verkligen fort, jag såg knappt när du försvann för du kom tillbaka innan jag ens hann lägga märke till att du var borta!" Han log stort och hoppade upp på sin säng. "Vill du ha din Batman pyjamas då så att du kan vara som han i sömnen?" Han nickade snabbt och ställde sig upp på sängen.
"På morgonen, kan du göra pannkakor till frukost?"
"Om du vill det så kan jag göra det."
"Ja det vill jag och sylt och socker och O'boy!"
"Då är det vad vi ska ha till frukost i morgon! Byt om nu, är du hungrig?"
"Nej, jag åt hos Adam, hans mamma hade gjort en superhjälte special för att vi kollade på superhjältar?"
"Jaså? Vad är en superhjälte special då?" Frågade jag leendes och Theo drog snabbt på sig pyjamas tröjan, så snabbt att den fastnade när han drog den över huvudet. Jag hjälpte honom med den och han började genast förklara.
"Det är som våfflor men hon skärde dem så att de såg ut som superhjälte märken! Som Batmans såg ut som en fladdermus och så där!"
"Det heter inte skärde, det heter skar och oj vad sugen jag blev på en superhjälte special nu!"
"Varför heter det inte skärde?"
"För att det kallas för skar."
"Varför då?"
"Jag vet faktiskt inte, det bara är så det är, nu när du är klar, ska du välja en bok som vi ska läsa som godnatt saga?"
"Ja, kan vi vara med Eric i morgon när vi kommer hem?"
"Jag vet inte om Eric vill det, vi får väl se, han jobbar ju också. Men Theo nu har du ju glömt borsta tänderna!" Han hoppade ner från sängen men stod kvar vid dörröppningen till hans rum.
"Mamma?"
"Ja?"
"Ska Eric bli min pappa?" Jag stelnade till.
"Va? Nej, nej det ska han inte!"
"Varför inte? Vill han inte?"
"Theo..det är komplicerat, gå och borsta tänderna nu så får vi prata om det någon annan gång okej?" Han nickade och gick iväg till badrummet. Jag sjönk ner på hans säng och suckade djupt. Han vill verkligen ha en pappa, precis som alla andra barn men det är ingenting jag kan mer än att försöka undvika det ämnet fram tills han blir äldre. Mycket äldre. Nu kommer han knappast förstå, jag har försökt förklara för honom att Johan inte kunde vara pappa för att han själv fortfarande kände sig som ett barn. Vad ska jag annars säga? 'Din pappa vill inte ha dig och kallade dig för en skamfläck när du inte var född än så jag var tvungen att rymma därifrån med dig'? Nej, han är alldeles för liten för det samtalet än!
     Snart kom min alldeles för energiska son tillbaka och valde en bok innan jag stoppade om honom och började läsa. 

Rewind • del 12

Elsa
Theo hade tjatat till sig att få åka hem med en kompis efter dagiset och efter en del övertalan så sa jag ja till slut och kom överens med killens mamma om att jag hämtar honom runt halv åtta, tydligen var det någon speciell superhjälte kväll på Disney Channel ända fram till halv åtta som de ville kolla på tillsammans. Som tur är så bor de bara en kvart bort om man går, alltså inte alls långt med bilen som jag ska ta senare då jag kan garantera att Theo är trött. Nu var klockan bara halv fem och jag hade ingenting att göra, jag kanske bara rättar klart högen med prov som jag inte orkade med igår och planerar in lite lektionstid inför de kommande veckorna. Eller bara ta ett varmt bad! Jag steg in i trappuppgången och möttes utav att någonting slogs sönder. Det ekade i hela byggnaden och jag rusade upp för att se vad det var. Hjärtat slog ojämnt och jag var glad att Theo inte var med mig, han hade varit livrädd nu.
     Jag kom upp till min våning och frös på stället, det lät ifrån Erics lägenhet och precis när jag skulle knacka så smälldes någonting hårt mot en vägg och ett frustrerat skrik hördes. Jag debatterade snabbt om jag skulle knacka eller inte men beslöt mig till slut för att han ändå inte skulle höra. Ändå tvekade jag. En av våra äldre grannar kom ner från våningen ovanför oss. "Vad är det här för oväsen?!" Jag såg snabbt upp på honom och ville helst strunta i honom helt men kunde inte vara så oförskämd.
"Ursäkta, jag ska prata med honom."
"Det är bäst att du gör det! Så fort ni ungdomar började flytta in så började jag leta bostad, synd att jag inte har hittat något än!" Med det så klampade han uppför trappan och jag tvekade inte på att rycka upp dörren den här gången. En flaska kom flygandes mot mig och jag dukade snabbt, den flög ut i trappuppgången och glaset gick i tusen bitar.

Han tar en klunk ur en flaska han håller i och ska precis kasta den när han får syn på mig och spärrar upp ögonen medan han långsamt sänker hans upphöjda arm.
"Elsa?" Jag nickar och går långsamt emot honom. Hans blodsprängda ögon visar på att han antingen har gråtit väldigt mycket eller är extremt full. Med tanke på flaskan han håller i just nu så tror jag väldigt starkt på det andra alternativet.
"Vad händer med dig? Det är mitt i veckan så varför är du så full?" Han vrider lite på huvudet och ställer ner flaskan på hatthyllan. Jag stänger dörren efter mig för att inte alla grannar ska behöva höra vårt samtal.
"Du är väldigt vacker, vet du det?" Jag spärrar upp ögonen. Menar han det eller är det är det alkoholen som pratar? När han kommer närmre tar jag instinktivt ett steg bort från honom. Sedan den incidenten med Johan då han bröt sig in i mitt rum, full så har jag inte varit speciellt förtjust i alkohol påverkade människor. "Varför går du ifrån mig?" Han tar ännu ett steg mot mig och jag backar ännu ett. Vi repeterar samma sak igen tills min rygg slår mot väggen bakom och han står alldeles för nära för att jag ska kunna flytta på mig.
"Eric, du är full, du vet inte vad du gör eller pratar om."
"Jo, jag vet precis vad jag pratar om." Sluddrar han. "Det är bara sådant jag är för feg för att säga annars för du vet med mina tillits problem och så vidare." Svarar han med en handgest och vilar handen mot min kind nu istället.
"Okej, nu tycker jag att du backar lite så att jag kan hjälpa dig in så att du kan sätta dig någonstans och få dig lite vatten för att nyktra till." Han flyttar inte på sig. Istället kommer han bara närmre och innan jag vet ordet av så trycker han sina läppar mot mina. Jag lyckas sätta händerna på hans axlar och försöker knuffa bort honom och lyckas till slut. Hade han varit nykter och orkat använda sin styrka så hade jag aldrig lyckats med det men nu var hans balans inte den bästa och han såg nästan helt borta ut.
"Gör inte om det där!" Lyckas jag få ur mig i en någorlunda hård ton och han nickar lite innan han börjar skratta och slutar inte förrän han hickar.
"Jag vet inte vad jag gör Elsa, de lämnar mig och nu vill de ha tillbaka mig, min mamma sviker och nu kommer hon också tillbaka. Allt på samma dag, som om de hade ett möte och bestämde sig för att jävlas med mig samtidigt." Rabblar han på tills han hickar igen och nu ser han bara väldigt trött ut. Trots att han antagligen skulle säga allt till mig om jag frågade honom nu så vet jag att det inte vore rätt att göra så. Han är full och har ingen kontroll över vad han säger. Därför låter jag honom stödja sig mot mig och så leder jag in honom till hans rum. Hans lägenhet har ungefär samma planläggning som min så jag hittar runt utan att snoka alltför mycket. När vi kommer in så dunsar han ner på sängen men förblir sittandes.
"Stanna här, jag ska hämta vatten till dig." Han nickar och jag går ut till köket. Jag fyller ett glas med vatten och är försiktig med att inte trampa på glaset som ligger krossat och utspritt trots att jag fortfarande har skor på mig. Han kysste mig! Han var full det spelar ingen roll... Men han gjorde det! Han är full. Jag insisterar fram den sista tanken och går in till hans rum igen. Han tar emot glaset med vatten och dricker snabbt upp det. "Ska jag hämta mer?" Han skakar på huvudet. "Okej, jag ska bara städa upp allt glas och så häller jag upp mer sen." Han mumlar fram ett okej och sjunker ner på kuddarna.
"Kom tillbaka till mig sen." Hör jag honom säga innan jag stänger dörren bakom mig för att inte störa honom med dammsugaren.

Inom tjugo minuter hade jag lyckats hitta dammsugaren, slängt de stora bitarna och dammsugit upp de små glasflisorna, noga två gånger för att försäkra mig om att allt var borta. En stol hade slagits sönder och jag städade upp efter den också och glaset efter flaskan i trappuppgången. På något sätt lyckades jag skära mig lite på tummen och gick snabbt över hem för att plåstra om mitt finger och passade på att lämna väskan där och så gick jag tillbaka efter att ha snabbt glänst på klockan och märkt att den är lite över fem. Det är ännu för tidigt för att hämta Theo och jag är glad att han insisterade på att vara med hans kompis idag, han verkar gilla Eric och jag vill inte att det ska förstöras för honom när han ser Eric nu.
     Jag gick tillbaka in till Erics rum och nu låg han ner och såg upp på taket. Han glänste åt mitt håll när jag kom in men kollade upp igen. "Allting snurrar." Kommenterade han. Jag suckade, han verkar ha nyktrat till lite men inte tillräckligt.
"Jag ska hämta mer vatten så du nyktrar till lite mer." Han svarade inte och jag tog med mig glaset som jag tidigare hade hämtat åt honom, tillbaka till köket. Efter att ha fyllt på den igen så gick jag tillbaka och ställde ner den för att hjälpa honom sätta sig upp innan jag tog upp den och sträckte fram den till honom ."Drick." Han stirrade på den en stund till innan han till slut tog upp den och tog en klunk, sen ännu en och snart var hela upp drucket. "Jag ska hämta mer." Sa jag lågmält och sträckte fram handen för att ta den men han skakade på huvudet och ställde ner den på sängbordet. Innan jag hann reagera så ställer han sig snabbt upp och rusar förbi mig och det dröjer inte länge innan jag hör hur han spyr upp all alkohol ifrån badrummet. Jag ryser av ljudet och tar upp glaset för att fylla på den med mer vatten till när han kommer tillbaka.
     Eric svor en lång ramsa när någonting lät som det ramlade ner i handfatet. Jag går dit men när jag ser honom ta upp en tandkrämstub så går jag därifrån igen utan att han märker mig. Han kommer tillbaka in till hans sovrum men den här gången så vinglar han inte lika mycket, alltså har han nyktrat upp lite mer. Jag suckar lättat och han dricker upp halva glaset innan han lägger sig ner igen. "Du verkar ha nyktrat till och ser inte ut att behöva mig så eh, jag ska nog hem nu, drick inte mer alkohol är du snäll." Han nickar och jag är vid hans sovrumsdörr när jag hör mitt namn och vänder mig om.
"Tack och förlåt om jag gjorde något opassande." Ovetande om hur jag skulle svara så log jag svagt bara och skulle precis vända mig om när han börjar prata igen. "Kan du stanna en liten stund?" Ännu en gång står jag helt tyst där och bara stirrade på honom. Vad ska jag svara? "Snälla?" Jag står fortfarande still och han reser sig upp och kommer fram till mig. Tar min hand och drar mig mot sängen. "Bara en liten stund." Innan jag hinner eller vill reagera så är vi där, halvsittandes i hans säng medan han håller om mig som han gjorde när vi hade piknick häromdagen och ännu en gång har jag ingenting emot det utan att jag vet varför eller om jag verkligen vill det här.
____________________________________________________________
AN: Om ni undrar så ser jag Elsa som skådespelerskan Ashley Green! Tack för att ni fortsätter läsa och som sagt, det är helt okej att kommentera! :)x

Rewind • del 11

AN: Kände att jag måste skriva det här innan ni börjar läsa den här delen, jag har ingenting emot det här bandet som tas upp i den delen eller personerna i den, de och deras personligheter har helt enkelt anpassats för att passa in i novellen så hata mig inte nu! Personligen tycker jag om deras musik, de som är soloartister nu och då de var ett band så det är ingenting "personligt" så kom ihåg att det här bara är en fiction, allt är påhittat för att passa in!
____________________________________________________________
Eric
Jag ryckte i handtaget några gånger för att kontrollera att jag verkligen har låst innan jag fixade till axelremmen på idrottsväskan. Piggare än vanligt skyndar jag mig ner till bilen för att åka iväg till gymmet, köra de två sessions jag hade idag och sedan träna själv. Bilen låstes upp och väskan kastades in på passagerarsätet innan jag satte mig och kopplade in telefonen för att den skulle ladda eftersom jag trodde att den hade laddat hela natten men det visade sig att jag hade glömt att sätta in kontakten. Föregående kväll hade jag varit så tankspridd och jag antar väl att det är därför som jag hade glömt det.
     När jag hade kommit halvvägs till gymmet så ringer min telefon, utan att kolla vem det är svarar jag, den är redan inkopplad till bilen så samtalet bryter radion och ersätts istället utav ett; "Hej."
"Hallå?" Jag har ingen aning vem det är, det visas inget annat än ett nummer på min skärm och jag kan inte sätta fingret på vem rösten tillhör.
"Eric? Det är Robin." Jag känner igen honom på en gång då och ilska fyller mig på en gång.
"Hur fick du tag på mitt num-, vet du vad? Skit i det, svara inte, ring aldrig mig igen!" Jag ska precis klicka bort samtalet när hans röst hörs i bilen igen.
"Jag måste prata med dig, lägg inte på!" Jag suckade, är han döv?
"Som sagt, jag vill inte prata med dig och ring aldrig upp mig igen!"
"Eric, lyssna nu, vi vill att du kommer tillbaka!"
"Kommer tillbaka? Efter allt ni gjorde? Efter att ni gick bakom ryggen på mig och svek mig när jag trodde att jag kände er och kunde lita på er fullt ut? Driver du med mig nu?!"
"Nej jag driver inte, vi behöver dig, bandet behöver dig!"
"Jag skulle hellre bita av mig min arm och personligen mata den till ett lejon än att någonsin komma tillbaka till det fiaskot!"
"Okej, dra ner på attityden lite nu, vi vet att du är arg och du har rätt till att vara det men vad säger du om att möta upp oss och så kan vi prata?"
"Prata? Föreslår du nu att vi slår oss ner tillsammans och håller i en civiliserad konversation?"
"Ja, det som hände hände när vi var arton, är det inte dags att vi glömmer allt och går vidare?"
"Fortsätt drömma om det du!" Min irritation har nått sin höjdpunkt och jag suckar utav lättnad när jag parkerar framför gymmet. "Robin, trots att det har varit väldigt trevligt att höra av dig igen så måste jag jobba nu, så lägg på och ring inte mig igen, jag vill inte höra av någon av er så nu säger jag det här till dig och jag skulle uppskatta om du vidarebefordrade det till de andra, jag skiter fullständigt i er och behöver ingen av er, nej jag har inte förlåtit er och nu är det riktigt patetiskt av er att försöka ta kontakt med mig igen, jag vill inte ha någonting med er att göra längre, hej då!" Med det så klickar jag bort samtalet, tar väskan och går ut från bilen, drämmer igen dörren efter mig och låser innan jag marscherar mot dörren. De vill att jag ska komma tillbaka. Jo visst, det kan jag göra så att jag kan underhålla dem när de sviker mig igen!

Mina två sessions var över och den sista klienten för dagen hade åkt, jag var fortfarande arg över samtalet som jag fick på morgonen och trots att jag har försökt att vifta bort det så har det stört mig hela dagen. Jag sätter mig ner på en maskin och fokuserar på att ta ut all ilska och stress på träningen. Det har alltid varit det bästa sättet för mig att bli av med all irritation, ilska och stress och det var anledningen till varför jag valde personlig tränare som karriär, om träningen hjälper mig så kan den hjälpa många andra och varför inte tjäna pengar på att hjälpa dem nå sina mål?

Två timmar senare är jag helt utmattad och väldigt osäker på hur jag skulle orka med resten utav dagen utan att somna om några minuter. Jag slängde handduken över axeln och drack ur vattenflaskan innan jag kopplade ur min telefon ur högtalarna och gick ut till bilen. Anledningen till att jag valde ett litet men ändå varierat gym var många. Först och främst så hatade jag när det var för många människor där samtidigt och i ett litet gym så hade jag aldrig det problemet. Dessutom så gillar jag inte att ha i hörlurar i öronen som ramlar ur hela tiden och jag måste ha musik annars orkar jag inte lika mycket och när det inte finns några andra där eller bara två, tre stycken så kunde jag koppla in mobilen till högtalaren och slippa det problemet oavsett om jag tränade själv eller tränade andra. Simpelt och effektivt. 

     Jag är alldeles för trött för att laga mat själv och funderar på att köpa med mig färdig mat hem men jag känner inte för att äta hamburgare eller pizza. Efter en stunds tänkande så bestämmer jag mig för att jag vill äta på Subway och åker dit. Av någon anledning har jag lust att ringa Elsa och fråga om hon vill äta lunch med mig men jag slår snabbt bort den tanken när jag kommer på att det är en vardag vilket betyder att hon jobbar. Jag försöker få bort besvikelsen som sköljer över mig med den tanken. Jag har klarat mig själv så länge, varför skulle jag bli helt beroende utav någons sällskap nu?

Rewind • del 10

Jag bläddra förstrött mellan de olika TV kanalerna men gav till slut upp på det. Vart hade alla bra program tagit vägen? Jag stängde av den och kollade klockan. Än var det tidigt men Theo sov redan, när vi hade kommit hem så var han så utmattad att han tog ett bad och somnade direkt efteråt. Jag hade tagit en snabb dusch och nu satt jag här utan att ha någonting att göra. Med ett djupt suck reste jag på mig och gick in till mitt sovrum, hämtade pappershögen jag skulle rätta till slutet utav veckan och satte igång med det. Lika bra att göra det eftersom jag inte har något bättre för mig.
     Jag hade tagit mig igenom halva högen ungefär innan jag fick huvudvärk och la undan dem igen. Med en rykande kaffekopp i handen och en pläd runt axlarna, går jag ut och sätter mig på balkongen. Det lyser svagt av månen men annars är det mörkt och väldigt tyst. För första gången på länge känns det tyst och skönt runt omkring mig och inuti mig också. Beror det på att jag äntligen öppnade upp för någon? Att jag äntligen delade med mig och fick någon vid min sida som förstår mig och håller med mig? Ju mer jag tänker på det desto konstigare blir det. Förut litade jag inte på någon oavsett hur länge jag kände den personen men jag har knappt känt Eric i en månad och första gången vi pratade då han skrek och släpade kartonger i trappuppgången, ogillade jag honom väldigt starkt men nu plötsligt har det tagit en vändning och idag berättade jag allt för honom. Hur kunde jag lita på honom så snabbt? När han är i närheten så känner jag ett konstigt lugn inom mig. All min panik, all min ångest och all oro bara försvinner när vi är på samma ställe, när vi pratar, när han håller om mig. För en stund är allting perfekt. Precis som det ska vara och jag hör äntligen hemma någonstans. Jag kände mig inte ens så trygg med Johan. Nå ja, innan han blev en psykopat. Jag ställer ner min halvt tomma kopp och går och ställer mig vid räcket. Jag har alltid trott att jag hatade storstäder eftersom vi bodde på landet men sanningen är att det är väldigt vackert här. Det är en storstad men inte så som jag hade föreställt mig. Det är lugnare om kvällarna, i alla fall kring området där vi bor. Det är lugnt och skönt här men ändå livligt, en perfekt balans på något sätt.
     En kall vind svepte förbi och jagdrog pläden tätare omkring mig. Kaffet var sedan länge slut men för en gångs skull så var det lugnt runt omkring mig och jag ville inte gå upp och störa det lugnet nu. Jag står fortfarande vid räcket och plötsligt känner jag att jag inte är ensam längre. När jag vrider på huvudet får jag syn på Eric som också står vid hans balkongräcke och stirrar ner på marken under oss. "Hej." Han rycker till utav förvåning och vänder sig mot mig.
"Hej, jag såg dig inte."
"Jag har stått här ett bra tag, vet inte hur länge, jag tappade koll på tiden och allting här ute var så lugnt och bra." Jag tvingade mig själv att sluta prata när jag kände på mig att jag rabblade på för snabbt. Vad är det med mig?
"Det är ganska lugnt här eller hur?" Svarade han leendes och jag nickade. Lättad över att han inte hade anmärkt hur snabbt jag hade pratat. Mina ögonlock kändes tunga och jag kvävde en gäspning.
"Godnatt Eric."
"Sov gott Elsa." Jag log mot honom och gick in, stängde dörren bakom mig och gick långsamt in till köket för att lämna koppen innan jag skyndade mig till sängen för att få ett par välförtjänta timmars sömn.

Eric
Jag stod kvar ute en stund efter att hon sa godnatt och stirrade mot deras balkong. Sanningen är att jag hade märkt att hon stod där men jag ville inte störa henne när hon verkade så djupt försjunken i tankar att jag bestämde mig för att stå här tyst och vänta på att hon skulle lägga märke till mig. När hon gjorde det så hade jag själv försjunkit i tankarna och rycktes ur dem. Nu stod jag åter ensam och log för mig själv. Jag vet inte riktigt hur eller varför, men jag har definitivt känslor för Elsa.

Rewind • del 9

"Vi var förlovade när jag blev gravid." Kom det ur mig innan jag hann stoppa mig själv. Jag kollade inte på Eric för att se hans reaktion utan lät blicken vara fäst på Theo som hade fått syn på en utav hans kompisar på dagis som han sprang runt med på lekplatsen.
"Hur gammal var du då?" Han hade en lugn ton när han pratade vilket fick mig att vilja fortsätta.
"Jag var arton när jag blev gravid men nitton när han föddes."
"Väldigt ung för att vara förlovad, inte för att jag dömer eller så!" Det sista la han till snabbt när jag rynkade pannan. Det är inte första gången jag hör det där, jag vet att jag var ung, för ung.
"Jag var ung och förälskad och vi trodde verkligen att det skulle vara vi för alltid. Vi skulle vänta tills vi var klara med högskolan innan vi gifte oss men ville vara säkra på att vi förblev varandras och att alla visste om det så vi förlovade oss." Suckade jag och tog ett äpple från korgen, rullade runt den i handen en stund och tog en tugga.
"Varför lämnade han er då? Ni ville ju vara varandras och Theo är hans son." Jag tuggade noga och svalde innan jag svarade. Eric lät helt oförstående och jag förstod hans förvirring.
"Han var väldigt gammalmodig av sig men ändå inte, fast barn efter äktenskap höll han sig till och han försökte övertala mig till abort men jag kunde inte." Han verkade djupt försjunken i tankar en stund. Jag glänste mot hans håll några gånger och precis när han skulle säga något så springer Theo fram.
"Mamma kan jag och Oliver få varsin festis?" Jag tar upp två stycken från korgen och sträcker fram dem leendes. De tackade, öppnade dem och gick sakta mot lekplatsen igen. Jag hade tappat tidsuppfattningen men än var det varmt och ljust så vi blir väl kvar här en bra stund till.
"Så när du vägrade att göra abort så lämnade han dig?"
"Ja, eller han hade börjat få in tanken i huvudet och förstå att jag älskade barnet redan och kunde verkligen inte göra det hur mycket jag än försökte övertyga mig själv men hans föräldrar var snabba med att övertala honom, de hade aldrig gillat mig ändå."
"Varför inte? Det är väl inget fel på dig?" Jag såg snabbt åt hans håll med ett svagt leende. Han hade en rynka mellan ögonbrynen och höll blicken fäst på någonting en bit bort.
"Nej men jag var inte den ideala till deras son och enligt dem så var det min idé att bli gravid för att få honom att hoppa av skolan och förstöra hans framtid, de förstod inte att jag verkligen älskade Johan och att Theo var helt oplanerad."
"Det är ju för fan helt sjukt!" Jag nickade instämmande.
"Så han bröt förlovningen och mina föräldrar som också är väldigt gammalmodiga utav sig slutade prata med mig när de fick reda på det, jag var inget annat än skam för dem och jag lyckades inte ens hålla en förlovning vid liv utan att förstöra den så de frös ut mig."
"Slängde de ut dig då eller slutade de bara prata med dig?"
"De gjorde det klart för mig att de inte tänker prata med mig alls eller hjälpa mig det minsta lilla med någonting så jag tog studenten och tja, man kan väl säga att jag flydde, packade ner det behövliga och flyttade hit för att börja om."
"Vet de vart du är nu?" Det var skönt att han ställde småfrågor, inget som gjorde mig obekväm men han satt inte helt tyst heller vilket var väldigt skönt.
"Nej de har ingen aning, jag hade sedan jag var liten ett sparkonto som mamma och pappa hade satt in pengar i och som jag fick tillgång till när jag fyllde arton, men jag sparade pengarna till bröllopet och en lägenhet som jag och Johan skulle dela på och så fortsatte jag att sätta in pengar i det när jag fick tillgång till den så de pengarna använde jag och flyttade hit, bytte nummer och la en hemlig adress och hemliga nummer, både till hemtelefonen och till mobilen, allt för att de inte skulle få tag i mig."
"Jag antar att Theo fick ditt efternamn?"
"Ja, jag såg till att allt det juridiska sköttes om, sa som det var att pappan inte ville ha något med honom eller mig att göra och försökte tvinga mig till abort, de pratade med Johan utan att säga till om vart jag var och när de insåg att jag hade rätt så fick jag den fulla vårdnaden om honom och eftersom Johan försökte tvinga mig till abort så fick han besöksförbud trots att han inte vet om vart jag är."
"Gjorde han något mer än att försöka tvinga dig till...det? För så lätt får man väl ändå inte besöksförbud?" Jag debatterade snabbt om jag skulle berätta det också och bestämde mig för att göra det, jag har ändå sagt allt annat så varför inte?
"Han hotade mig väldigt mycket ända fram tills jag flyttade, han ringde, SMSade, kom hem till mig och pratade, eller skrek åt mig i skolan om hur jag skulle förstöra hans rykte som om det bara var mitt fel och att jag drog skam över honom och hela hans familj sedan så kallade han mig en hel del olika namn och en kväll kastade han till och med flaskor och stenar på mitt sovrumsfönster tills det gick sönder och han...," jag tystnade en stund, ska jag verkligen fortsätta? Alla minnen sköljde över mig och jag rös när jag kom ihåg den där natten, den var hemsk. Plötsligt kände jag Erics hand över min och jag drog ett djupt andetag innan jag fortsatte. "Han klättrade in, jag var på första våningen, och försökte strypa mig. Han höll upp mig mot väggen genom ett strypgrepp och skrek åt mig att han ska döda mig för att jag inte lyssnade på honom och lydde det han ville, min bror kom in i sista stunden och kastade sig på honom för att få honom att släppa taget. Hade han inte hört och kommit in så hade varken jag eller Theo funnits idag." Jag torkade snabbt bort tårarna som hade lyckats trilla ner på mina kinder, med min fria hand, den andra var fortfarande under Erics hand.
"Vilket äckligt svin, jag förstår inte varför han inte kunde låta dig vara bara. Om han inte vill ha något med er att göra är det väl bara att säga det, bryta kontakten och låta det vara. Varför hota och ställa till med ett sådant liv? Dessutom har han lika mycket skuld i det som du har."
"Tack för att du förstår, jag har inte riktigt vågat öppna upp för någon annan hittills, alla dömer och drar sina egna slutsatser och jag är så van vid att bli lämnad vid det här laget." Han drog undan sin hand ifrån min och la istället armen om mina axlar och drog in mig i en bekväm omfamning. Nå ja, så bekväm som det går när man sitter ner på en piknick filt.
"Det var fel utav dem men du behöver inte dem, du har gjort ett riktigt bra jobb med din son helt på egen hand!" Hans ord fick tillbaka ett leende på mina läppar och nu hade tårarna slutat rinna. Plötsligt var jag väldigt medveten om hur nära vi var och hur han höll om mig och för första gången på flera år fick jag känslan av att höra hemma någonstans.
"Jag hoppas att jag gjorde det i alla fall och att det syns i slutändan."
"Okej, jag har ett par frågor om det är okej." Jag nickade och han ställde den första. "Vart var dina vänner mitt i allt det här?"
"De flesta lämnade mig och en var kvar till slut men efter den kvällen då han bröt sig in hos mig så blev hon rädd för att han skulle göra något mot henne för att hon pratade med mig och så bröt hon kontakten med mig."
"Hur kommer det sig att din bror inte har kontakt med dig om han hjälpte dig då?"
"Min bror är två år äldre än mig och var väldigt stöttande de första månaderna men han var ändå mer på mina föräldrars sida och stöttade iden om abort, så jag såg till att flytta ifrån honom också för att vara säker på att ingen skulle få ur honom vart jag har flyttat och för att han inte ska fortsätta försöka övertyga mig till sådant som jag inte vill."
"Hur gjorde du med högskolan? Du tog ju bara studenten innan han föddes."
"Nej, jag hann gå första månaden på högskolan och verkligen komma in i alltihop, de flesta kurser valde jag intensivt och när han föddes så pluggade jag på distans i ett år, fick in honom på dagis och fortsatte i intensivt i skolan tills jag var färdig och fick jobb där jag hade praktiserat under min utbildning."
"Blev det inte för mycket för dig? Med intensiv kurser och ett litet barn, allt på en gång."
"Jo då, jag bröt ihop väldigt många gånger men jag ryckte alltid upp mig själv med att tänka på att jag gjorde allt det här för Theos skull och för att försäkra mig om att han fick en bra framtid och så fortsatte jag."
"Sista frågan, varför Stockholm?"
"Det är det sista stället dem skulle leta på, jag har alltid avskytt storstäder och de vet de allihop så därför valde jag det minst troliga, dessutom finns det så många invånare här att det blir svårare att hitta oss. Men jag har vant mig vid stadslivet nu och trivs faktiskt med det." Han nickade och så satt vi tysta en stund. Det var skönt att äntligen dela med sig till någon. Någon som förstod och inte tyckte att jag hade gjort helt fel.
     En kall vind svepte förbi och vi rös båda två. "Det är nog bäst att vi åker hem nu." Suckade jag och vi reste på oss båda två. Jag var väldigt motvillig då jag inte ville att han skulle släppa taget om mig men samtidigt så ville jag inte visa det för mycket. Vi vek ihop filten, slängde skräpet och packade ner allt som hade blivit kvar i korgen. Medan jag la ner det sista gick Eric för att hämta Theo och kom tillbaka med honom på hans axlar. Jag log vid synen och den första tanken som kom upp var att jag kunde verkligen vänja mig vid det här men jag skakade snabbt bort den. Eric vill nog inte samma sak, han tänker väl inte på det, oss, på det sättet. Han ser väl mig bara som en vän och granne, ingenting annat. Vi gick mot bilen som stod parkerad en bit bort och jag la in korgen i bagageluckan medan han hjälpte Theo med säkerhetsbältet på hans barnstol. När jag stängde luckan och vände mig om så stod han bakom mig och jag hoppade till. Han flinade åt mig men när jag lugnade ner mig så försvann flinet och han såg allvarlig ut igen.
"Om du någon gång bara känner för att du vill prata ut med någon eller bara helt enkelt prata om din dag så finns jag mittemot, det är bara att komma över när som helst."

"Tack, det är väldigt skönt att höra och du?" Hans ögon var gömda bakom solglasögonen som han hade tagit på sig när vi gick hit. "Detsamma gäller dig, nu har du hört min historia och snart vill jag höra din." När jag sa det så såg han väldigt bekymrad ut en stund men till slut så nickade han.

"Någon gång, nu ska vi inte låta Theo vänta för länge!" Med det så satte vi oss i bilen och jag backade ut när Eric satt och skämtade med Theo om hur han var livrädd för mig när jag backade ut så där. Jag slog svagt till honom på armen och han skrattade bort det. Efter det satt han och Theo och sjöng på någon ny ramsa som de hade fått lära sig på dagis och jag måste erkänna att han har en väldigt fin röst. Ännu en gång dök den tanken upp om att jag skulle kunna vänja mig vid det här och ännu en gång tog jag snabbt bort den.

____________________________________________________________

AN: Det fick bli en längre del än vanligt då jag inte har uppdaterat på en evighet känns det som! Hoppas den här blev bra i alla fall och inte alldeles för lång! X