Gott nytt år!

A/N: Det är ingen ny del men jag vill önska alla mina fina och underbara och extremt tysta läsare (i alla fall när det kommer till kommentarer) ett gott nytt år! Tack för att ni har läst mina fan fictions, det betyder så otroligt mycket för mig och hoppas att ni fortsätter läsa nästa år! Xx

I can't change, del 4

"Gemma?" sa jag nu i en mer frågande ton. Hennes ögon tårades och mina lika så.
"Harry?" viskade hon och torkade bort en tår som rann nerför hennes kind, "Harry, is that really you?" Jag nickade och tog ett stapplande steg mot henne. Det kändes som om hela världen snurrade kring mig, det hade gått sju eller åtta månader sedan jag sist såg henne och nu vet jag inte riktigt om jag ska behålla avståndet mellan oss eller dra in henne i en kram. Tänk om hon stötte bort mig? Jag tog prövande ännu ett steg fram och hon stod still, såg frusen ut. Jag tog ännu ett steg och nu tog hon ett steg mot mig medan tårarna strömmade nerför hennes kinder, det hade inte mina gjort än och jag vägrade blinka för att de inte skulle börja rinna. Sedan kunde jag inte stå emot längre och drog in henne i en hård kram. Känslan av säkerhet och värme spred sig genast inom mig och jag log ett riktigt leende för första gången på månader.
     "I've missed you so much" viskade jag och rösten skar sig.
"I've missed you too, it's still not too late Harry, please come home now!" bad hon och släppte försiktigt taget om mig men jag vägrade släppa henne, inte nu, inte när jag äntligen får hålla om min stora syster och känna mig säker igen.
"I can't, my mum doesn't like the way I'm living and I just" jag sökte efter rätt ord men hittade inget, "I'm not the old Harry anymore Gemma, I've done so many bad things and I can't go back now"
"Yes you can, please Harry, please!" bad hon och drog sig ur kramen, istället så tog hon mina händer i sina. "Mum and I miss you so much and she wants you to come back, don't be the old Harry but just come back to us and let go of this..., this lifestyle, please, this is so bad for you in so many ways"
"I miss you too, so much that it hurts but mum threw me out, she doesn't want me as I am now and yes, yes it's way too late for me too change in any way now"
"No it's not, just come back to us please!" Jag skakade på huvudet och nu rann tårarna över, jag kunde inte hålla tillbaka dem längre, det gick inte. "I'm sorry, so so so sorry!"
"Don't do this Harry, just drop this now and come back to us, this is no way to live, you're not safe out here and it's freezing, every night it's freezing!"
"I know but mum threw me out and Nettie's parents threw us out as well so we have no choice"
"You have a choice!" svarade hon och irritationen i hennes röst blev tydlig nu, "Leave that girl Harry, she's bad for you, look what she have done to you!"
"She's not bad for me, I chose this myself, she didn't force me!"
"Yes she did!" skrek hon och naglade fast blicken vid Nettie som stod en bit bakom oss, "She pretended to break up with you just to make you run after her and that's exactly what you did!"
"I didn't she broke up with me and I just decided to go back to her, I wasn't forced to!"
"Yes you were, you're so damn blind Harry!" skrek hon, nu hade hon släppt taget om mina händer och viftade omkring helt vilt. "So damn blind and stupid, you have a flipping home to come back to but you decide to stay here on the unsafe and cold streets!"
"I'm fine" muttrade jag och korsade armarna över bröstkorgen. Hon härmade min rörelse och vred lite på huvudet.
"Are you sure about that?" frågade hon, "Because I've heard that someone got robbed two nights ago" Jag spärrade upp ögonen och försökte gå igenom konversationen vi har haft, nej jag har inte nämnt det!
"How did you know?"
"Just because you decided to leave us doesn't mean that I stopped caring about you, I still ask around to see how you are, I may be mad at you but I'm not heartless!" Jag skakade på huvudet. Försökte ta in informationen och faktiskt bearbeta den men det gick inte.
"I'm sorry Gemma but the old me is dead, I can't go back now, I'm so sorry sis I miss you and love you so much and please tell mum that I miss her and I love her" med det så kramade jag om henne en sista gång, vände mig om och gick mot Nettie.
"No, Harry you're doing the wrong choice!" ropade hon men då började jag springa därifrån och lämnade både Gemma och Nettie bakom mig, det här är för mycket, jag orkar inte!

I can't change, del 3

Den eviga telefon signalen vägrade att ge med sig, till slut rullade jag ur sängen och lyfte luren, "Yes?"
"Good morning mr.Styles you ordered a wake up call at eleven thirty"
"Oh yeah right, thank you and uh... good morning" svarade jag en aning tveksamt och la på. Nettie vred och vände på sig i sängen medan hon klagande mumlande om ljuset som sipprade in genom de ljusa gardinerna och hur alla ljud störde henne. Jag skakade försiktigt om henne. "Nettie wake up, you need to get up so you can take a shower and eat before we need to leave!" Hon muttrade  något ohörbart och la täcket över huvudet. Jag ryckte bort den och hon svor en lång ramsa. "Come on babe, we can't be here for more than another hour and a half" Hon sparkade till mig och tog tillbaka täcket. "Babe, come on we can't be here for that long" Jag tog emot ännu en spark som den här gången träffade på revbenen. "Stop acting like a baby and get up!" röt jag när mitt tålamod till slut hade tagit slut. Hon muttrade fram några svärord till men reste sig till slut upp och gick mot badrummet. Jag bestämde mig för att ringa ner och beställa mat upp till rummet eftersom polisen föregående dag hade betalat för det. "Nettie, what do you want me to order for you to eat?!"
"You can choose anything!" ropade hon tillbaka och jag hörde vattnet börja rinna i duschen.

En halvtimme senare hördes en knackning och jag gick upp för att öppna. Det visade sig vara maten, jag tackade och de visste redan att det var betalat så han bara gick därifrån på en gång. Jag körde in vagnen och lukten utav stek och pommes med wokade grönsaker fyllde hela rummet. Det här blir nog vår första och sista ordentliga måltid på ett bra tag framöver.
     Nettie steg ut från badrummet med samma kläder från föregående dag men nu med blött hår och en aning piggare blick. "What did you order?" frågade hon och gick sakta mot bordet medan hon masserade tinningarna.
"Steaks with fries and vegetables, I also asked for an aspirin, here you go" svarade jag och gav henne den och en vattenflaska. Hon tog tacksamt emot dem och svalde snabbt tabletten. Jag slog mig ner vid bordet för att njuta av en ordentlig måltid.

"It felt nice to actually have a real bed for once" sa Nettie och tryckte i sig en stor bit utav steken. Jag gjorde likadant och sköljde ner det med vatten innan jag svarade.
"Yeah, I've miss it"
"For how long do we have the room?"
"Two pm why?"
"Well, that's another hour and half and we're almost finished eating which means that we can stay but without nothing that we need to do so I know something we can do to pass the time" svarade hon och blinkade. Jag förstod på en gång vad hon menade och tryckte snabbt i mig resten utav maten men precis när jag var klar så kom jag ihåg det.
"We can't!" hon gav mig en frågande blick och jag suckade över att hon verkligen inte förstod vad jag menade och varför jag sa det, "We don't have any protection"
"So what?"
"So what?" ekade jag, "I don't want to risk anything Nettie!" det måste hon ju förstå!
"What are the odds Harry?" fnös hon.
"I'm not risking it!" svarade jag och satte därmed punkt för ämnet. Hon skakade på huvudet men protesterade inte mer.

"You know, we could've done something much more fun than watching the telly and reading crappy magazines for over an hour" klagade hon när vi hade lämnat tillbaka nycklarna och gått ut i det kyliga London vädret. Jag suckade irriterat men svarade inte.
     Vi gick bort mot gränderna där vi oftast höll till men när vi knappt hade hunnit gå ett par meter så drar Nettie i min jackärm. "Harry, look up" Jag gjorde det och framför mig stod den personen som jag inte hade träffat sedan jag blev utslängd och som jag saknade så otroligt mycket.
"Gemma" 

I can't change, del 2

Vi vinglade fram längs Londons mörka gator och jag tog en klunk ur ölflaskan som jag höll i ena handen. Vi hade redan druckit en hel vinflaska, som vi hade stulit och nu var det öl för att fira hur bra den dagen gick trots den skitiga starten på den. Vi hade lyckats stjäla en plånbok, två klockor och alkoholen som var nästan helt borta vid det här laget. Nettie var förstås inte helt nöjd än, hon svor på att hon skulle hämnas på de två killarna som hade stulit från oss, jag höll med henne trots att jag inte såg någon vits med att bli arg över något som vi brukade göra dagligen till andra människor. Karma. Jag suckade, det är säkert karma, den hade lämnat oss ifred ett tag nu och nu är det dags att vi får betala tillbaka. "Babe, we should get a hotel room for the night, you know for the money that is left"

"I don't think it's that much left" suckade jag och insåg att vi hade gjort åt nästan alla pengar på alkohol och inte mat, vi borde verkligen valt mat, jag börjar bli extremt hungrig.

"We'll do that tomorrow, steal and sleep well" fnissade hon och pekade framför oss, "Police, act natural!" Jag flinade och slängde nonchalant armen runt hennes axlar. 

"Natural" instämde jag och vi närmade oss poliserna. "Good evening officer!" flinade jag och vinkade åt dem. De stirrade på oss med bekymrade blickar en stund men log sedan vänligt.

"Good evening!" svarade en av dem och Nettie fnissade.

"We're not d-drunk I promise" sa hon och hickade mitt i meningen. De bekymrade blickarna återvände och jag började dra Nettie därifrån. 

"We were at a party at a friends house and she got a little bit too wasted but we're on our way home so everything is fine" försäkrade jag och gladdes åt att jag kunde hantera alkohol på ett tillräckligt bra sätt för att klara mig själv. Nettie å andra sidan behövde bara dricka en halv tredjedel utav en vinflaska och vara helt borta i flera timmar.

"Do you want us to drive you home son?" frågade den som äldst ut vänligt. Vilket hem? Hur ska jag förklara vår situation.

"Eh...I-I...W-We, we got kicked out of her mothers house for the night because of how wasted she is and my parents is out of town and I don't have a key so I don't know where we're going to sleep tonight" svarade jag och chockades över mitt kvicka svar.

"Well, get a hotel room for the night"

"M-my wallet got stolen" svarade jag och för första gången under hela det här samtalet så sa jag en hel mening utan att ljuga.

"Oh, you seem to have had a rough night, when was your wallet stolen?"

"Yesterday" svarade jag och försökte att hålla Nettie upprätt vilket blev allt svårare.

"Get her into the car" beordrade han de två männen bakom sig. De började ta Nettie ifrån mig och jag fick panik.

"W-why, she haven't done anything officer!"

"I know son, we're only going to sit her down so she won't fall" jag suckade lättat.

"She doesn't handle alcohol that well" mumlade jag och han nickade och kastade en snabb blick på min flickvän som nu klängde sig runt halsen på en utav poliserna och försökte pussa honom på kinden och han försökte att dra sig undan så vänligt som möjligt. 

"I'll pay a hotel room for you, it's not safe for you out here"

"N-no we can't take that, we can't pay you back!" svarade jag, överväldigad av polisens vänlighet.

"No need to, get in the car, we can't have to teenagers on the streets in the middle of the night!" jag nickade och vi rörde oss mot bilen.

"Thank you so much officer, I don't think I can thank you enough!" Han log och gjorde en gest åt mig att sätta mig i bilen.

"Once again, thank you so much officer, I'm sorry for all the trouble that we caused" Sa jag och tog nyckeln till vårt rum från honom, jag hade börjat nyktra upp men det hade inte Nettie, på något sätt fick hon tag på ölflaskan som jag fortfarande höll i och tog ett par klunkar från den. Sedan hade hon försökt kyssa en av polismännen och klängde på dem och började gråta tills jag hade tryckt ner henne i mitt knä och därefter så somnade hon.
"No problem son, we're here to help when we can, just stay out of trouble yeah?" Jag nickade och bar upp Nettie från soffan som jag hade lagt ner henne på under tiden. Hon mumlade någonting i sömnen och jag bar upp henne till rummet som bara var en trappa upp och sedan från vänster därifrån och längst bort i korridoren. Vi hade rummet ända till klockan två nästa dag och han hade betalat för en måltid också vilket jag tänkte utnyttja vid lunch i morgon. Nettie mumlade mer i hennes sömn och sedan så blev rösten klarare och klarare.
"I love you, I love you Harry and only you!" sa hon och trots att jag var fullt medveten om att hon pratade i sömnen så kunde jag inte låta bli att le åt det. "I know that you love me too" det har du rätt i, tänkte jag medan jag la täcket över henne. "Yes I want some pork" Okej? "No, not that snail" Vad är det hon pratar om nu? Jag tog av mig skorna, kollade att dörren var låst och la mig ner bredvid henne. Klockan är halv tre på natten nu, jag kanske borde ta en dusch? Det borde jag verkligen för jag kommer säkert sova för länge i morgon. Så jag reste mig upp igen och gick in till det lilla badrummet med små schampoo flaskor och de perfekt vikta handdukarna.

När jag kom ut igen så kände jag mig så otroligt fräsch trots att jag satte på mig samma kläder igen. Nettie måste också duscha men hon kommer antagligen sova tills vi ska gå så jag får väl väcka henne så fort jag vaknar och så får hon ta en snabb dusch innan vi äter. Hur ska jag annars göra? Tänk om jag vaknar för sent? Jag borde ringa ner och be dem väcka mig vid tolv. Eller kanske elva? Halv tolv då! Jag lyfte tveksamt upp luren och ringde ner till receptionen.
__________________________________________________________________
Det här är bara ett "i fyllnings" kapitel! 

I can't change, del 1

"Want a sip?" Jag sträckte ut handen och tog emot flaskan av den okända killen och hällde i mig den bruna vätskan. "Good isn't it?" Det brände i halsen och jag nickade, nu när jag är van vid den brännande känslan så gillar jag den och njuter av den mer och mer dessutom så hjälper det mig att komma bort från verkligheten och alla dåliga beslut som jag har tagit.
"Hey, I got some pills, a new brand, are you up for it?" frågade en annan kille. Jag hade slutat bry mig om vad jag tar, jag bara tar det jag får så jag nickade och sträckte fram handen igen. Han släppte två små vita tabletter i min hand och jag slängde dem i munnen och svalde.
"When do the-" började jag men blev avbruten.
"Only five minutes, now feel the happiness that will fill you!" Jag vände mig mot Nettie som nickade uppmuntrande, hon hade också tagit dem. Jag lutade mig bakåt mot den smutsiga och fuktiga tegelväggen och slöt ögonen, väntades på pillernas effekt. Den kom snabbare än vad jag hade trott och med full kraft. Det kändes som om jag domnade bort och inte kunde röra på mig men direkt efter så spred sig känslan av lätthet och jag flög. Netties skratt klingade och jag förstod att hon också flög så jag skrattade med henne. Hon tog min hand och kramade om den lätt.
"I'm flying Harry, I'm flying higher than the birds!"
"I see them Nettie, the birds under us, I see them, you're right we're higher!"
"Are you feeling the easiness?" Jag nickade och log. Sedan så kom det ytterligare en effekt och jag blev sömnig, riktigt sömnig.
"Night night Nettie!"
"Night Night Harold" mumlade hon och jag gäspade och lutade mig mot Nettie.

"Harry!" jag skakades om men mitt huvud kändes tungt och jag vägrade att öppna ögonen. "Fuck, Harry wake up!" jag knep ihop ögonen, "Now!" Jag suckade och slog upp ögonen och bländades genast utav solen.
"What?!" röt jag.
"They fooled us Harry, we got robbed!" Jag hoppade upp och kände på mina fickor. Min telefon är borta, klockan på min arm lika så och kedjan som jag hade runt halsen. Jag boxade till tegelväggen och ignorerade smärtan som sköt upp i hela min arm. "They gave us those fucking pills that made us fall asleep and took everything from us!" skrek Nettie och slog ut med armarna. Jag struntade i den bultande huvudvärken och drog in henne i min famn.
"It's okay baby, we just get what we need today" tröstade jag. Med att skaffa vad vi behövde betydde stjäla, det visste vi båda, det är ingenting som vi vill egentligen, i alla fall inte jag men nu hade vi inte mycket att välja mellan längre med tanke på att pengarna vi hade tog slut för länge sedan. Åtta månader, åtta månader hade vi bott på gatan. Vi bröt oss in i andras hem, duschade, åt och drog. I början så gick vi hem till mig eller Nettie men när båda våra föräldrar körde bort oss så fick vi inget annat val. Min mamma grät i flera dagar efteråt, jag brukade övervaka henne utanför fönstret men nu kunde jag inte gå dit, jag mådde bara sämre av att se henne. "Let's go so we get what we need in time" sa jag och hon nickade instämmande. Med det så lämnade vi gränden bakom oss och gick ut på gatan som hade börjat fyllas med människor som gick med snabba steg.

Vi hade blivit något av experter på det här, Nettie var förstås mycket bättre men hon hade gjort det här längre än mig. Jag gick förbi en man iklädd i en rock och stack diskret handen i hans ficka, drog upp den och tog upp plånboken som jag hade sett sticka ut. Den stackars mannen hade ingen aning om det och jag fortsatte att gå i samma långsamma takt för att verka som en oskyldig fotgängare. Mycket mer än så fick jag inte tag på och pengarna i den här plånboken räckte ett tag framåt, jag hade tur för att han hade haft några sedlar och mynt i men bankkortet skulle bara bli både jobbigt och krångligt så den slängde jag iväg för att Nettie inte skulle se den och ge mig någon omöjlig uppgift så som att komma på koden till den. Det här är inte livet som jag hade målat upp till mig själv men nu är det så det är och det är det bara för att jag råkade falla för fel person och inte hade tillräckligt med vett för att säga emot.
__________________________________________________________________
Första delen är här! Vad tycker ni? :)x

I can't change, prolog

"Sorry Harry, I just can't do this anymore, this isn't as exciting as it used to be, I'm sorry but-"
"No, we can work it through, we don't need to break up!"
"I'm sorry Harry but we have to break up because this is starting to get way to boring!"

Det ni såg nyss är hur jag fick mitt hjärta krossat, hur min flickvän sedan ett år tillbaka lämnade mig för att jag inte kunde göra det hon gjorde. Jag kunde inte vara som hon ville och jag var desperat att få tillbaka henne så jag gjorde det ända jag kunde och bara för det så gick allting snett för mig. Varför valde jag att göra det här? Om du någonsin har älskat någon så kommer du förstå att man gör allt för att få behålla dem, man till och med ger upp sin familj för dem ibland trots att det skadar en själv. Jag var desperat, gjorde vad som krävdes och vann tillbaka henne men nu börjar jag ångra mig för jag kan inte ändras för någon som man tvekar på. Eller för att få det att låta mer rätt, tvivlar på en, jag vet inte om mina känslor för henne är besvarade eller om jag bara är en leksak i hennes händer, någonting som hon kan göra vad som helst med och komma undan med det. Hon kommer undan med allt och detsamma gäller mig för vi har ingen som bryr sig om oss längre, vi är ensamma, jag gav upp allt för henne och jag försöker att ändra mig till någon som jag inte är. Är det för sent? Vem vet...

Nu är vi här med bara mörkret som skydd från alla möjliga faror runt omkring oss och med min ånger som äter upp mig inifrån.

_________________________________________________________________
Det här är en Harry fan fiction för att jag inte har skrivit någon om honom så nu gör jag det! Det kommer ha väldigt mycket kriminalitet och starka känslor i den här, ni måste komma ihåg att det här är en fiction! Harrys personlighet är inte som den är i verkligheten, visst kan personligheten likna hans men jag kommer ändra den lite då och då och det måste ni komma ihåg! Jag kommer inte ha tid att uppdatera med jämna mellanrum i två veckor nu eftersom jag är på semester men jag ska göra mitt bästa och så kommer jag igång ordentligt efter 5 januari!

Dance again, epilog

Maya
Både jag och Eric fortsatte med dansen och jag lyckades till slut att övertala honom att satsa mer på musiken vilket resulterade i att han nu höll på att skriva låtar hela tiden, vissa blev han nöjd med och behöll och andra blev bara hopskrynklade och kastades i papperskorgen.
     En teater i Stockholm höll på att sätta ihop en uppsättning utav Black Swan och både Eric och Martina tjatade om att jag skulle gå på en audition så det gjorde jag och jag fick en betydlig roll, ingen huvudroll men jag fick någon i alla fall! Efter reklamen som gjordes fick jag också lite små erbjudanden om andra småsaker som skulle sättas ihop och jag tackade ja till de som lät bra men jag fortsatte med jobbet på Indiska eftersom jag behövde de pengarna för att kunna fortsätta dansa och bo här.
     Martina bestämde sig för att bli sjuksköterska och började plugga till det, hon och Noah blev tillsammans en gång till men förhållandet sprack efter en vecka vilket ledde till en hel del glass och tröstande från min sida.
      Mitt och Erics förhållande blir bara starkare och starkare, vi tjafsar och han går mig på nerverna ibland men i slutet av dagen finns det ingen bättre känsla än att somna med hans trygga och starka armar om mig. Han och Alex gav sig på några tappra försök med att lära sig balett men det slutade i en katastrof då Alex stukade foten och de beslöt sig för att aldrig någonsin ge sig på en annan dansstil än dem de hade. Jag träffade Erics familj en gång över en helg då vi åkte till Kattarp och hälsade på och det besöket gick bättre än förväntat. Som vanligt gjorde min nervositet mig klumpig och jag råkade halka på en isfläck och ramla framför dem men jag lyckades rädda situationen genom att skratta bort det. Vi åkte också och hälsade på min familj och de tycker bara mer och mer om Eric vilket är en stor lättnad för mig.

Som ni kanske förstår nu så går allting bra för mig och jag vågar hoppas på en ljus framtid för mig och Eric, visst bråkade vi en gång då det blev större än vad det egentligen behövde bli och ingen av oss pratade med den andra på ett par dagar men vi lyckades ändå lösa det och skriken övergick till ursäkter. Dansen, som är väldigt viktig för oss båda, har gått bra för oss det med och eftersom vi älskar det så mycket så satsar vi båda helhjärtat på det, jag har aldrig sett Eric lyckligare än när han äntligen började dansa igen!

Slut!

__________________________________________________________________

Nu är dance again slut och det är faktiskt lite sorgligt eftersom det här är nog den som jag har gillat mest av allting jag har skrivit på den här bloggen! Under den här novellen så har jag märkt hur mycket jag har utvecklats i mitt skrivande och med det sagt så vill jag bara säga att jag läste igenom mina tidigare noveller och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min dåliga engelska! Herregud det var så otroligt jobbigt att läsa dem för jag är väldigt kritisk mot mig själv och min engelska där och mitt sätt att skriva var hemskt! Jag är så ledsen för det och att ni har stannat kvar här och läst trots allt är bara helt otroligt! Tack så jätte mycket för att ni fortsätter att läsa, jag börjar med en ny novell vilket kommer handla om One Direction, någon gång efter julafton. Tack för att ni läser och jag kan lika gärna passa på att säga god jul! xx

Dance again, del 40

Jag och Eric satt i ett hörn och såg på Alex som visade upp en ny koreografi som han ville att de skulle jobba med. Eric följde varje rörelse noggrant, jag som inte hade något som helst intresse för just den dansen satt och stirrade på Eric den största delen utav tiden. Musiken stannade och Alex drack en klunk ur hans vattenflaska, "Så vad tycker ni?"
"Det är jätte bra, vi får börja jobba på det på en gång!" svarade Eric.
"Du då Maya?" Vad skulle jag säga nu då? Jag har knappt sett någonting.
"Åh, eh, det är jätte bra!" stammade jag och Alex flinade.
"Om du inte hade varit så upptagen utav att dregla över Eric så kanske du hade sett lite mer" svarade han och blinkade åt mig. Eric sprack upp i ett leende där han satt och vände sig mot mig.

"Jag är smickrad" log han och jag kände hur jag hettade till, toppen, tack för att du genomskådade och skämde ut mig Alex! Jag såg ner på mina händer som plötsligt blev väldigt intressanta och hörde både Eric och Alex skratta åt mig. Så bestämde han sig för att avsluta plågan för mig och hoppade upp. "Vi får gå igenom den Alex, jag vill inte slösa mer tid!" Musiken startade igen och nu dansade de båda två medan jag satt kvar där jag satt och såg Eric djupt koncentrerad på det han gjorde men samtidigt så såg han så otroligt lycklig ut och jag kunde inte låta bli att hoppas på att det hade lite med mig att göra.

Eric

Jag rörde mig till musiken som strömmade ur högtalarna och följde Alex rörelser, då och då glänste jag på Maya och tänkte på att det här är tack vare henne. Hon är den som fick mig att glömma allt det dåliga och börja om på nytt. Hon fick mig att dansa igen men det är en sak som jag måste fråga henne om senare, en sak som hon har försökt undvika men jag vill ha svar på och jag tänker inte ge med mig förrän jag har fått det svaret.

Jag satte mig flämtandes ner och Alex lämnade oss ensamma i salen. "Du verkar inte ha glömt någonting trots att det var två år sedan du dansade varje dag" sa hon och jag nickade.

"Det är som att cykla, man glömmer aldrig av hur man gör det trots att det känns så" borde jag passa på och fråga henne nu? Det är inte så att jag kommer få fler chanser inom närmaste framtid. "Maya?" Hon lyfte blicken från sina händer och kollade på mig istället. "Det där med dina tidigare förhållanden och när du höll på att säga något om någon Samuel, kan du berätta om det nu?" Hon svalde hårt och såg ner på sina händer i knäet igen. 

"Jag var tillsammans med Samuel innan jag flyttade hit, det var faktiskt en av anledningarna till att jag till slut bestämde mig för att faktiskt flytta och slutade tveka" jag tog en klunk ur min vattenflaska och väntade på att hon skulle fortsätta. Hon drog ett djupt andetag och fortsatte, "Vi var tillsammans i två år och åtta månader, jag trodde att allt var perfekt mellan oss men så visade det sig sedan att han hade varit otrogen det sista halvåret och för att göra saken värre, han var otrogen med en av mina bästa kompisar på den tiden hon som såg mig gråta och tröstade mig när vi bråkade, hon som lugnade ner mig när jag började få mina misstankar om att han var otrogen" hon suckade och la till, "Jag antar att det är därför jag är paranoid när jag inte är med dig och börjar alltid att anta det värsta om dig och alla runt omkring mig, kommer du ihåg när vi precis träffades och jag alltid antog det värsta om mig och du frågade mig varför jag gjorde det?" jag nickade, "Jag trodde att alla var skitstövlar och lögnare men så lärde jag känna dig och så var det inte i det fallet, men nu spelar det ingen roll vad han gjorde, jag saknar honom inte det minsta och dessutom så har jag dig nu, för att inte tala om att han inte alltid var den bästa pojkvännen"

"Vad gjorde han mer?" frågade jag och fick genast en känsla av att det var något mer som hon inte berättade. Den här gången såg hon faktiskt illamående ut och verkade inte alls vilja fortsätta men berättade ändå efter någon minuts tystnad.

"Han v-ville a-att vi skulle t-ta det till n-nästa steg och..., du vet, det" jag nickade snabbt, hon behövde inte fortsätta, "När jag vägrade så slog han mig, han misshandlade mig men inte så jätte illa, det var inte så att jag bröt någonting eller hamnade på sjukhuset, jag fick bara några blåmärken lite här och var" Jag kände hur jag snabbt blev ursinnig på han där Samuel och ville leta upp honom på en gång och få honom att ångra varje liten dålig sak han har gjort henne och alla sätt han har skadat henne på. 

     Hon avbröt mina tankar med att lägga armarna om mig och jag drog upp henne i mitt knä, "Allt det där är glömt nu, jag har ju dig" sa hon och nästan all ilska rann av mig.

"Om jag någonsin ser honom så kommer jag a-" hon lät mig inte avsluta utan tryckte sina läppar mot mina.

"Det är över, ett kapitel som jag har glömt för länge sedan, vad säger du om att äta någonting nu? Jag är utsvulten!" Hon försökte ta sig upp men jag lyfte upp henne i min famn och började gå, hon gav ifrån sig ett litet skrik och försökte att komma ner. "Jag kan gå själv!"

"Jag vet men jag föredrar det på det här sättet!" svarade jag och fortsatte gå med tjejen som hade räddat mig från mig själv, i min famn.

_____________________________________________________________

Så, det här var den sista delen, epilogen kommer dyka upp snart! x

Dance again, del 39

Jag hängde upp det sista i skyltfönstret och kollade nöjt på mitt verk som hade tagit två timmars arbete. "Johanna, kom och kolla om det blir bra!" ropade jag och fixade till ett halsband som hängde åt fel håll. Johanna kom och ställde sig bredvid mig, såg på det jag hade gjort i någon sekund sedan så gick hon ut ur butiken och ställde sig utanför och betraktade fönstret, jag flyttade på mig för att inte stå i vägen för någon detalj och såg henne nicka nöjt. 

     Höstkollektionen hade kommit ut och vi hade otroligt mycket att göra och det här är inget drömjobb precis vilket gör det tusen gånger värre inför varje kollektion, skyltfönstret ska fixas, kläder, smycken och heminredning ska packas både ner och upp, hängas och läggas på sina platser och då passar vi på att stor städa hela butiken butiken, millimeter för millimeter och det är otroligt tröttsamt. De dagarna är de ända dagarna då alla anställda är på plats samtidigt.  Dessa dagar är de mest hatade dagarna i den här butiken men för kunderna så brukar det vara sådana dagar då de verkar vara här dagarna i ända och handla, jag måste erkänna att det är väldigt bra för min lön så jag klagar inte. Nu när jag har slutat för dagen och ska spendera hela kvällen med Eric så klagar jag definitivt inte! 

    Jag går in till personalrummet och hämtar min jacka och väska, säger hej då till allihop och går ut. Eric står lutandes mot en vägg och ser åt andra hållet men när han verkar höra mig så vänder han sig om.

Jag går fram till honom och får både kramen och kyssen som jag har saknat och längtat efter hela dagen. Utan ett ord så går vi hand i hand mot hans bil, vi sätter oss och först då så bryter han tystnaden. "Jag tänkte att vi kan köra en filmkväll hos mig och att du kanske skulle kunna sova över om du vill" Jag nickar och säger ja innan jag hinner över analysera det och bli osäker. 

     Så vi åker först hem till mig och Martina, jag tar med mig en stor T-shirt att sova i som vanligt och andra nödvändigheter så som tandborste, mobilladdare och så vidare, danskläderna åker också med för att vi både har dans tidigt i morgon så jag kan lika gärna ta med mig allting. När jag har allting så går vi ut till bilen igen för att åka och handla sådant vi kommer behöva.

Det slutar med att vi köper chips, godis, popcorn och avokado eftersom Eric insisterade på att det var ett måste att ha på en filmkväll, det är ingen favorit hos mig men jag säger ingenting eftersom han gillar det, läsk blir det också och sedan så köper vi thai mat till kvällsmat eftersom vi båda är för lata och trötta för att laga någonting.

     Vi bestämmer oss för att se de två hungerspelen filmerna eftersom Eric inte har sett dem än och jag tycker att de är ett måste att se och efter att ha redogjort för honom om hur mycket han missar om han inte kollar på dem i alla fall en gång så ger han med sig och säger att efter de två filmerna så ska vi kolla på en skräckfilm bara för att jag missar någonting riktigt bra om jag inte ser den, utan att veta vad jag har gett mig in på så går jag med på det.

"Du måste erkänna att de var riktigt bra!" sa jag när han letade efter den skräckfilmen som han påstod att jag måste se, när hungerspelen var slut.

"Dem var faktiskt helt okej men nu, nu så ska vi kolla på någonting riktigt bra!"

"Jag gillar inte skräckfilmer speciellt mycket" erkänner jag och drar pläden tätare omkring mig. Han sätter igång filmen och kryper in under pläden bredvid mig och jag vilar huvudet mot hans bröstkorg. 

"Så du är feg alltså?" frågar han retsamt.

"Kanske lite" erkänner jag men jag behåller faktumet att jag är livrädd för skräckfilmer för mig själv, det behöver han inte veta.

"Jag är här" svarar han och håller om mig i ett stadigare grepp. Filmen börjar och jag hatar den redan från första scenen. Nightmare On Elmstreet är värre än någon annan skräckfilm jag har sett, med tanke på att jag bara har kollat på hela fyra stycken så är den på toppen på listan över de läskigaste filmerna som jag har sett. Den största delen utav filmen håller jag för ögonen och skriker när jag hör de i filmen skrika eller när någonting hoppar fram när jag försiktigt kikar mellan fingrarna. Eric skrattar varje gång jag skriker eller hoppar till, jag å andra sidan skrattar definitivt inte, jag är livrädd! När den äntligen är slut så förklarar jag filmkvällen avslutad och alla skräckfilms visande framöver. "Jag tar det dock som ett gott tecken, den är riktigt bra om du blev så rädd!" säger Eric leende och sträcker på sig. "Nu behöver jag verkligen lite sömn"

"Tack vare den här filmen så kommer jag knappt att få någon" muttrar jag och börjar ta upp de tomma skålarna. 

"Låt de vara, jag fixar allt i morgon" säger han och jag lägger ner de igen och går till min väska, jag tar det jag behöver och går till badrummet för att byta om och borsta tänderna, Eric försöker övertyga mig att det är helt okej att byta om i sovrummet, där han för övrigt också är, jag räcker bara ut tungan till svar och fortsätter in till badrummet och hör hans skratt klinga mellan väggarna det får mig att le lite för mig själv.

Ljuset som sipprar in stör min sömn och jag vänder mig om för att försöka att återvända till mörkret med istället lägger jag mig på någon eller något och mina ögon åker upp på en gång. Erics leende är det första jag ser. "Har du glömt av vart du är?" retas han med sin hesa morgonröst och jag kan inte låta bli att själv le åt hur han låter nu. Jag har bara hört det via telefon förut och det är inte precis samma sak. Han försöker kyssa mig men jag vrider snabbt huvudet åt sidan.

"Morgonandedräkt" förklarar jag och hans förvirrade ansiktsuttryck byts mot ett förstående istället. 

"Okej då sömntuta, om du inte vill komma försent så får vi gå upp nu" svarar han och jag suckar. "Vad är det?"

"Jag bara kom på att vi inte kan vara här för alltid och jag vet inte om jag orkar gå upp och göra någonting produktivt idag" Hans leende byts mot ett flin.

"Åh, jag kan en hel del saker vi kan göra här om du vill stanna här hela dagen!"

"Dags att gå upp!" svarar jag och går snabbt upp för att han inte ska hinna se rodnaden som snabbt la sig på mina kinder. Eric suckade dramatiskt och reste sig långsamt upp. 

"Då så tjejer, vi är klara för idag, bra jobbat!" Vi avslutade lektionen och gick ut från salen, Eric stod inte utanför som vanligt så jag antog att han fortfarande dansade och gick mot salen som han brukar vara i som var på andra sidan utav korridoren. Jag ska inte jobba idag så jag orkar inte bry mig om att byta om när jag ändå ska hem direkt efter det här. 

     När jag kommer fram så står jag kvar i dörröppningen och ser på Eric och gruppen som han är med i medan den dansar till slutet utav låten och avslutar koreografin. Jag väntar tålmodigt där medan de går igenom ett steg ett par gånger och säger sedan hej då.

Eric ler stort när han kommer fram till mig och jag börjar tänka på att han har varit mycket lyckligare på sista tiden än under hela den tiden som jag har känt honom under och jag är helt övertygad om att det är på grund utav att han har börjat dansa igen!

__________________________________________________________________

Nu är det bara en del kvar och sedan så blir det en epilog! Tack så jätte mycket för att ni fortsätter att läsa, det betyder jätte mycket för mig! :)xx

Dance again, del 38

Vi stannade utanför Erics lägenhet och jag vände mig förvånat mot honom men innan jag hann fråga någonting så sa han, "Jag ska bara byta kläder, jag är inte lite blöt" med ett flin så stiger han ur bilen och jag säger att jag väntar här, jag behöver ändå prata med mamma och pappa, det var länge sedan sist. Så han stiger ut och lämnar mig ensam i bilen. Jag bläddrar igenom alla nummer tills jag hittar mammas och klickar på den. Flera signaler når fram men hon svarar inte så jag lägger på och ringer pappa istället. Några signaler når fram och till slut så svarar han.
"Hej, Maya!" 
"Hej pappa, hur mår du?"
"Bra, hur är det med dig?"
"Jo då, det funkar"
"Hur är det mellan dig och Eric nu?"
"Så mamma har berättat?" Han svarade inte och jag tog hans tystnad som ett ja, "Mycket bättre"
"Så ni är inte på den där pausen längre?"
"Nej vi pratade ut om allting och löste det, hur är det med mamma, Johan och Felicia?"
"Alla här mår bra, vi saknar dig bara"
"Jag saknar er med men jag var nyss hos er så jag kan inte åka tillbaka på ett tag"
"Jag vet gumman, hur är jobbet och dansen?"
"Allting är jätte bra och det rullar på" Eric kom ut igen och jag skyndade mig att avsluta samtalet, "Pappa, jag ska vara med Eric en stund nu men jag ringer er i morgon okej?"
"Okej, ta hand om dig nu min ängel!"
"Du med, hälsa alla" Han öppnade dörren och satte sig tyst ner.
"Det ska jag göra, hälsa Eric"
"Pappa hälsar" sa jag högt och Eric bad mig att hälsa tillbaka så jag gjorde det, vi sa hej då och la på.
"Hur är det med din familj?"
"Bra" svarade jag och sedan så var jag tvungen att ställa den frågan som jag har velat ställa länge, "Hur kommer det sig att jag aldrig hör eller ser dig prata med din familj?" 
"Jag pratar inte med dem så ofta, jag vet faktiskt inte riktigt varför men det bara blir så" svarade han och bakade ut från parkeringsplatsen.

Vi körde hem till mig och nu blev jag mer förvirrad, "Skulle vi inte hälsa på några vänner?"
"Ska inte du byta om först?" frågade han med ett flin och jag gick ur bilen, han följde efter och vi gick upp till min lägenhet. Jag visste att Martina inte var hemma så jag tog upp nyckeln utan att ens försöka knacka eller öppna dörren först.
     Vi gick in och jag fortsatte in till mitt rum, Eric stannade i vardagsrummet där han satte på TV:n på en ganska hög volym. Jag öppnade garderoben och tog ut ett par jeansshorts och ett ljus blått linne eftersom det är ganska varmt ute. Håret som var lite blött satte jag upp i en  bulle och gick ut. "Jag är klar" sa jag och han såg upp på mig, granskade mig tyst en stund och reste sedan på sig samtidigt som han stängde av TV:n. Jag tog bara på mig ett par ballerinas och så var jag klar och redo för att gå, mobilen och nycklarna låg i fickorna och mycket mer än så skulle jag inte behöva. Efter att jag hade låst så gick vi nerför trappan och stannade utanför Alex dörr. "Så det är Alex som vi ska hälsa på?" Han nickade och gick rakt in utan att knacka, bara så där, öppnade dörren och bjöd in sig själv. Jag stirrade chockat på honom i någon sekund men sedan så kom jag ihåg hur nära de stod varandra egentligen och då verkade inte det lika konstigt längre. Precis när jag skulle ta ett steg in i lägenheten så hörde jag en hund skälla inifrån och frös. Eric flinade och tog tag i min arm och lyckades dra in mig trots att jag spjärnade emot. "Eric, det är en hund här och jag är livrädd för dem!" Hans flin blev bara bredare.
"Jag sa ju att du skulle gilla den ena vännen lite mer än den andra" Alex kom ut och mötte oss och bredvid honom gick en enorm -enligt mig- brun hund som viftade glatt på svansen. Vi fortsatte in i lägenheten efter att ha hälsat och jag gick lite osäkert bakom Eric. När vi kom in i vardagsrummet så satte sig Eric på huk på golvet och började klappa hunden. "Kom och hälsa på honom Maya, han kommer inte att bita dig jag lovar" Jag skakade på huvudet och tog ett steg bakåt.

"Han är inte farlig Maya, han är faktiskt väluppfostrad" lovade Alex men jag vägrade närma mig hunden ändå. Eric fortsatte att klia och klappa den men jag ville inte komma nära och började känna mig alltför obekväm i den situationen.

"Jag ska nog gå nu" mumlade jag och gick sakta mot dörren. Eric ställde sig upp och skyndade fram mot mig, tog min hand i sin i ett tillräckligt hårt grepp för att jag inte ska kunna komma loss och rymma därifrån och drog mig nära hunden som satt snällt och väntade. "Eric, jag är verkligen livrädd!" erkände jag och försökte ännu en gång att ta mig loss ur hans grepp. Då reste hunden på sig och gick fram till mig och nosade på mitt ben. Jag kunde inte hålla tillbaka skriket och den hoppade skrämt bakåt och började morra. 

"Maya, du skrämde upp stackaren i onödan, lugna ner dig"

"Du skrämmer upp mig i onödan" svarade jag och vände min blick mot Alex, "Snälla säg till honom att släppa mig" han skakade på huvudet och jag förstod att de två hade kommit överens om det här. Jag suckade uppgivet och sträckte ut en skakande hand mot hunden. Den närmade sig lite och nosade på min hand, jag knep ihop ögonen och väntade på att den skulle bita mig och slita sönder min hand som jag har sett på filmer men ingenting hände och när jag försiktigt öppnade ögonen igen så såg jag att den satt ner och såg upp på mig, jag satte mig försiktigt och sakta ner bredvid den och klappade den lite på ryggen, den morrade inte eller någonting och jag vågade mig på att klia den bakom öronen men så fort den öppnade ögonen, stirrade och försökte slicka min hand så reste jag mig upp igen och ställde mig en bit bakom Eric. Han log nöjt, både han och Alex. Jag var fortfarande rädd men det var inte lika illa som när vi kom in. 

Dance again, del 37

Vi gick in till Stockholms akvarium för att se på delfin showen, jag hade nämnt hur mycket jag älskade delfiner och han hade bara sagt åt mig att vara klar vid tio tiden idag och nu så stod vi här. Jag förstod inte hur han hade vetat att det skulle vara en show nu men jag tänkte inte ifrågasätta det heller, jag är överlycklig över att vara här. Jag hade aldrig varit här så jag lät Eric leda vägen. Han tog min hand i sin och vi gick med snabba steg dit vi skulle vilket visade sig ligga längst bort i byggnaden. Han verkade inte ha några problem med att hitta här så jag sa ingenting om det, "Du anar inte hur länge jag har velat komma hit!"
"Varför har du aldrig varit här då?"
"Jag har aldrig haft tid, jag har alltid varit så upptagen, antingen med jobbet, skolan, Martina, Samu-" jag avbröt mig snabbt där, "Du vet, livet" Eric vet ingenting om Samuel, han har nog med egna problem och dessutom så är han inget problem längre, jag har kommit över honom för länge sedan!
"Vem var den sista?"
"Vad menar du?" jag vet precis vem han syftar på men han vet inte att jag vet och då kan vi låta det vara så här, det blir enklare än att behöva förklara och förstöra mitt humör för dagen!
"Jag tror du skulle säga Samuel eller något och sedan så avbröt du dig själv"
"Nej det skulle jag inte, kom nu så att det inte hinner börja!" svarade jag och började dra iväg honom mot riktningen som vi gick i. När jag kollade upp på honom så såg jag att han hade tusen frågor som han ville ställa men sa ingenting.

"Jag förstår inte varför du vill sitta här, det kommer skvätta som mest här!" suckade jag uppgivet och såg ner på mitt nya linne som med all säkerhet skulle förstöras nu.
"Vad är det för mening med att komma hit om man inte vill bli blöt? Du får inte samma känsla längst bak!" svarade han leende och slog ihop sina händer, "Vänta du bara så märker du att vi har haft mycket roligare än de där bak!" Jag himlade med ögonen men sa ingenting, så länge han inte nämner Samuel igen så är jag nöjd och om det innebär att sitta här för att få tyst på honom så gör jag det utan tvekan! Musiken som spelades skruvades ner en aning och en kvinna steg fram med en mikrofon i handen, jag log förväntansfullt och kunde knappt vänta tills det började!

Jag satt kvar, genomblöt på bänken medan Eric pratade med kvinnan och försökte charma henne till att låta oss klappa delfinerna, jag hade flera gånger försäkrat honom att det var okej men han gav inte med sig och eftersom jag egentligen vill så gav jag med mig på en gång och lät honom försöka övertyga henne, vilket jag hoppades innerligt på att han lyckades med.
     Han vände sig mot mig och vinkade snabbt mot mig att komma ner, jag hoppade upp från bänken och gick fram till dem.
     Fem minuter senare så närmade vi oss delfinernas bassäng försiktigt, vi hade fått ett par gummistövlar att ta på oss eftersom converse inte var det bästa att ha på sig där det var halt med risk för att ramla i, trots att delfiner är vänliga så ville ingen av oss ramla ner i bassängen så vi satte på oss dem utan några invändningar. "Kan inte du klappa först, jag vågar verkligen inte!" mumlade jag och tog ett steg bakåt.
"Ni måste mata dem först, så att de börjar gilla er" förklarade kvinnan och jag spärrade upp ögonen.
"De? Hur många är de?"
"Två stycken bara, men vi börjar med en i taget så att ni får lära känna dem båda två, börja med att mata" jag tog ännu ett steg bakåt och Eric gick fram till kanten.
"Hur ska jag göra?"

När han till slut närmade sig delfinen mer och mer så tog jag tyst upp min telefon, stängde av fotoblixten och knäppte av ett kort. Den första blev lite suddig och likaså den andra så jag fortsatte att fota tills jag fick en som jag blev nöjd med och den bestämde jag mig för att våga mig fram och sluta vara så otroligt feg, det är inte så att den kommer äta upp mig eller någonting!

"Det där var det roligaste jag har gjort på länge!" utbrast jag och hoppade runt Eric som en liten unge. Han skrattade åt hur jag betedde mig men höll med mig om hur kul det var.

"Samma här, men nu ska vi göra någonting ännu roligare!" sa han och tillade lite tystare, "Roligare för mig i alla fall, din reaktion kan ju diskuteras" 

"Vad ska vi göra då?" Han log hemlighetsfullt och fortsatte gå mot utgången utan ett ord till. "Eric!" Han svarade inte, leendet blev bara bredare och han ökade på takten. "Eric, jag kräver att du svarar nu på en gång!" Nu fick jag jogga efter honom för att hinna ikapp. 

     När vi till slut nådde bilen och satte oss i den så vände jag mig mot honom igen, "Om du inte säger det nu så kommer jag aldrig någonsin prata med dig igen!"

"Vi ska bara hälsa på två vänner, den ena gillar du lite mer än den andra!" svarade han glatt och körde ut från parkeringsplatsen. Va? 

Dance again, del 36

"Å ett å två och snurr, och, Eric håll inte henne så nära!" Eric rodnade lite och ökade avståndet mellan oss eftersom han precis hade blivit tillsagd framför minst trettio personer när alla här inne var väl medvetna om vilken bra dansare han är. Han hade sagt det så fort vi började med det här, "Det här är så förnedrande, jag är en av de bästa på den här skolan och nu är jag tillbaka på ruta ett" jag hade bara skrattat bort det men nämnde inte att det kändes lite så för mig också, förutom att jag inte är en av de bästa på skolan, Eric har fått mer priser än någon annan och det har inte jag så jag kunde inte riktigt säga samma sak. Vi fortsatte snurra och svänga från sida till sida och till slut så förstod vi mönstret i det hela och följde det och då gick det genast mycket bättre. "Bra! Okej, vi tar en tio minuters paus för er som vill fortsätta och för er som vill testa på andra danser så är det slut nu, tack för att ni testar eller testade på det här!" Vi väntade tills alla hade trängt sig ut genom dörren innan vi lugnt följde efter.
     "Maya, jag ska börja dansa igen" Jag såg förvånat upp på Eric.
"Vänta nu lite, vad sa du nu?" Han log den här gången och hade inte en lika allvarlig blick som när han sa det första gången.
"Jag ska börja dansa igen, jag har verkligen saknat det och varför slänga bort något som jag faktiskt är bra på när jag kan bli ännu bättre?" Vi stannade upp mitt i korridoren och jag la armarna om honom och drog in honom i en kram.
"Helt rätt beslut, jag är sjukt stolt över dig!"
"Tack, men jag börjar igen på ett villkor"
"Vilket är?"
"Att du testar på street dance nu" Jag tänkte efter en kort stund innan jag svarade, det är det värt. Jag är en balett dansös och inget mer men om det lilla får Eric att börja dansa igen så är det värt, därför blev mitt svar ett ganska självklart.
"Okej"

Jag la mig ner på golvet och flämtade utmattat. Nu vet jag att street dance definitivt inte är min grej! Jag ska hålla mig till balett från och med nu! Eric skrattade åt mig så mycket att han var dubbelvikt för att tydligen var det hysteriskt roligt att jag var så utmattad efter bara en kvart men vem som helst som inte är van vid det här tempot blir utmattad så snabbt och ibland till och med snabbare! Alex flinade mot mig och vände sig mot Eric vars skrattanfall hade börjat lugna ner sig lite, "Vad säger du om att vi visar Maya hur man gör?" Eric nickade och hoppade upp från golvet, jag förflyttade mig till ett hörn och tog diskret upp mi telefon för att ta några bilder. Någon startade musiken och de började röra på sig och när de hade fått in rytmen så såg det ut som om de hade koreograferat och tränat på det i flera veckor. Jag knäppte av flera kort utan att de märkte trots att blixten var på.

De avslutade dansen och Eric log stort när han gick mot mig. "Vad tyckte du?" Jag låtsades tänka efter.

"Det där var seriöst det bästa jag har sett! Kom ihåg vad du lovade mig, du ska börja igen!" Han nickade och vände sig mot Alex, 

"Jag ska skriva upp mig till street, hip hop och popping igen!" Alex flin blev bredare och sprack upp i ett stort leende, han störtade fram mot Eric och kramade honom.

"Äntligen! Du anar inte hur länge jag har väntat på den här dagen! Kom så går i och skriver in dig direkt innan du hinner ångra dig!"

Dance again, del 35

Vi kom fram till vår strand, eller kunde jag ens kalla det så längre? Jag tvekade en bra stund innan jag steg ur bilen och gick efter honom. Hela vägen ner till vår vanliga sittplats höll jag ett avstånd mellan oss, jag vet inte riktigt varför för jag har verkligen saknat honom men jag är fortfarande irriterad för det han sa förut. Han slog sig ner och jag satte mig försiktigt ner bredvid och höll envist fast blicken på det skimrande vattnet istället för att se på honom trots att jag verkligen ville göra det. "Maya" suckade han till slut men jag fortsatte att se ner på de små vågorna som slog mot strandkanten. "Förlåt, men du har också en del att be om ursäkt för, i vilket fall som helst så, jag ger den där förbannade dansen en chans okej? För att jag ska göra det så behöver jag en i alla fall hyfsat bra ursäkt ifrån dig med men här kommer min" sa han och tog en kort paus innan han fortsatte, "Förlåt för att jag har varit självisk, ja jag har haft det svårt men det är ingen ursäkt för att flippa ur och vägra göra saker med dig, under den veckan som har gått så har jag tänkt på oss och på Lovisa väldigt mycket och kommit fram till att det faktiskt inte är mitt fel, det som hände med henne, det skulle hända förr eller senare och det var absolut ingenting jag kunde göra åt det!" Jag skulle precis börja med min ursäkt när han började igen, "Jag förstår allt det där nu och från och med den här dagen så lovar jag att släppa allt som har med henne att göra och börja om på nytt, med dig"
"Du har redan lovat det där en gång, vi vet båda två hur det gick"
"Jag vet men nu menar jag det verkligen, den där gången tvekade jag och nu gör jag inte det, nu är jag säker på vad jag vill och det här" sa han och viftade mellan oss två, "det här är vad jag vill!" Alla kommentarer som jag hade tänkt fälla eller lägga till var plötsligt helt försvunna och jag kunde inte komma på någonting att säga, alls! Så jag lät några tysta minuter passera och vi båda stirrade återigen på vattnet. Eric harklade sig ett par gånger men han sa ingenting. Jag borde verkligen säga någonting han kommer tro att jag inte vill fortsätta med honom och det vill jag, jag ser faktiskt en framtid med Eric men hur ska jag förklara det utan att låta för...galen?
"Det du sa, jag är glad att du äntligen förstår det och jag är verkligen ledsen för det jag gjorde, det var fel av mig och det vet jag dessutom är det ingen bra ursäkt att jag var full, du har rätt jag kan inte kontrollera mig själv när jag dricker så jag borde verkligen inte göra det, jag ska inte göra det längre och jag är så ledsen för det där, jag borde ha vetat bättre och vill inte du gå på den där dansen så är det okej, jag tänker inte tvinga dig jag trodde bara att det skulle vara en kul grej men vill du inte så förstår jag det helt och hållet!" Jag drog ett djupt andetag när jag var färdig för allt det där sa jag med en enda utandning, men jag var rädd för att glömma av något som jag ville ha sagt.
"Vi ska definitivt på den där dansen!" svarade han bestämt och reste sig upp, när jag skulle göra likadant så gjorde han tecken åt mig att sitta kvar så jag satt kvar. Han gick mot bilen och jag vände mig mot vattnet igen, det är verkligen vackert här.

Någonting lades ner i sanden bredvid mig och när jag kollade åt sidan så fick jag syn på mina gamla utslitna ballerina skor. Jag såg upp på Eric som slog sig ner i sanden igen med ett flin. "De var kvar i min bil från när vi var här för första gången och du dansade på klipporna, sedan så glömde du dem i bilen när jag hade skjutsat hem dig och jag hittade de när jag rensade den" Jag är så otroligt tacksam över att han behöll dem för, nu kommer det låta helt sjukt men, de skorna håller bra minnen! Från första gången vi var här och jag såg Eric dansa, eller ja, det var inte första gången jag såg honom dansa men det var första gången som det faktiskt var meningen att jag skulle göra det.
"Tack för att du inte slängde dem" svarade jag och besvarade leendet.
     Ännu en tyst stund passerade innan Eric ställde sig upp igen och sträckte ut en hand mot mig, jag tog skorna i ena handen och tog tag om Erics hand med den andra och ställde mig upp. Utan ett ord så började vi gå mot den delen utan klippor, där det bara var vatten och sand.

Vi kommer till ett tyst ställe  där man bara hör vattnet och fåglarna som då och då flög över oss. Jag la ner skorna på sanden och skulle sätta mig ner när Eric tar min andra hand i sin och vi börjar tyst att röra oss runt på stranden i någon sorts pardans, jag vet inte ens om man kan kalla det för det eftersom ingen av oss har den sortens dansstil. "Vi kan lika gärna öva lite på det här om vi verkligen ska dansa så i morgon" sa han och jag nickade instämmande för det finns ingen känsla än att vara här med honom och bara vara i hans famn, det var en hel vecka sedan jag sist kände mig så trygg.

Dance again, del 34

Som lovat så mötte Eric oss på stationen men det var stelt mellan oss, han gav mig en snabb kram som jag besvarade innan jag snabbt drog mig undan trots att jag saknade att hålla om honom. Martina log lite mot honom innan vi tog våra väskor och gick mot hans bil, som jag konstaterade var ny. Det var stelt och tyst förutom de få sekunderna som bestod utav, "Hur var det i Göteborg?" som besvarades med, "Bra", och avslutades med en kort nick utav honom. Så stelt har det inte varit sedan första gången han kom hem till mig och satte sig bara ner på soffan medan jag åt upp min kvällsmat så snabbt jag kunde för att gå tillbaka till honom och höra vad han ville. Jag glänste på honom medan han körde och insåg där och då att han nog är den mest perfekta skapelsen någonsin. Att han hade några dalgångar som han fortfarande inte har tagit sig ifrån är inte hans fel! Det är bara hans otur.

Jag kanske borde bryta den pinsamma och otroligt jobbiga tystnaden nu men hur ska jag få igång ett samtal? "Du har en ny bil" bra där Maya, nu tror han att du är efterbliven!

"Ja, gillar du den?"

"Den är fin"

"Jag har kvar den andra också men kände bara för något nytt" svarade han och jag nickade och försökte komma på ett hyfsat bra svar för att jag var desperat över att försöka hålla den konversationen vid liv och inte bara återgå till tystnad.

"Något mer du har ändrat?"

"Jag har slutat dricka, jag slängde all alkohol jag hade hemma för att dricka mig full varje gång jag blir förbannad kommer inte leda mig någonstans alls" 

"Vad bra att du har insett det" Han nickade kort.

"Du kanske också borde inse det"

"Vad menar du med det?!" Jag övergick till skrikande istället för den lugna tonen och det verkade han också göra.

"Du drack dig full och gick hem med en annan när det inte ens hade gått tjugofyra timmar!" 

"Jag drack för att sedan du har kommit in i bilden så har allt kretsat kring dig och allt i mitt liv verkar bli mörkt!"

"Så det är mitt fel?!"

"Ja! Du har inte varit medveten om det men det är det!"

"Så du har inte gjort något fel?!"

"Klart jag gjorde fel men en gång medan du har gjort det om och om igen!"

"Okej, lugna ner er, släpp av mig först och tjafsa sedan är ni snälla" muttrade Martina och verkade påminna oss båda om att hon var kvar i baksätet.

Vi kom fram och steg ur bilen alla tre. Eric började lyfta upp min väska men jag tog den ifrån honom och klampade upp för trapporna bärandes på den. Han suckade och följde efter. Martina var redan uppe, hon låste upp dörren och vi gick in och la in väskorna i hallen. Så fort jag hade ställt ner min så tar Eric tag i min arm och drar mig ut i trappgången igen. "Vad håller du på med?!"

"Vi ska till vår strand" svarade han med en lugnare ton än den han hade använt för bara någon minut sedan i bilen.

"Jag ska ingenstans med dig!" svarade jag och vände mig om för att gå in igen men med en enda rörelse så lyfte han upp mig, slängde mig över axeln och började gå ner igen. "Eric, släpp ner mig nu på en gång!" krävde jag och slog nävarna mot hans rygg men han fortsatte ner som om han inte bar på mig som slog på honom. Jag fortsatte att kräva, skrikandes att han skulle släppa ner mig men han verkade inte bry sig alls. Vi kom ner till bilen och han satte lugnt ner mig i sätet och sprang över till förarsidan, jag sträckte mig mot handtaget och öppnade dörren när han sa, "Du vet att jag bara skulle bära tillbaka dig så det är bara att själv gå med på det så att jag inte behöver skämma ut dig mer inför dina grannar" Jag suckade och muttrade tyst för mig själv när jag drämde igen dörren och lutade mig tillbaka i sätet med armarna i kors. "Se? Saker och ting är så mycket enklare när du bara går med på det" sa han och startade bilen.

"Kan du ta av dig solglasögonen?" sa jag till slut och bröt tystnaden efter den längsta kvarten i mitt liv.

"Varför då?"

"För att jag gillar inte att inte kunna se dina ögon, bara ta av dig dem" han flinade men bet sig i underläppen och verkade hålla tillbaka en del kommentarer när han tog av sig dem och placerade dem i dörrfacket på hans sida. 

"Bättre?"

"Ja, tack" Hans leende blev bredare men han sa ingenting, ett smart drag eftersom jag fortfarande var irriterad.

Dance again, del 33

Resten av veckan släpade sig fram och trots att jag knappt var ledig någon dag, vi hade alltid ett späckat schema med familjesaker som vi aldrig brukar hinna med annars eftersom vi träffas så sällan. Som nu satt vi här, sista kvällen för mig i Göteborg på ett tag, och spelade monopol. Jag var vagt medveten om vems tur det var och vad jag skulle göra men Eric lyckades invadera mina tankar och ta över dem. "Maya, hjälper du mig bära in alla skålar?" Jag såg upp på mamma som nu stod upp, nickade mot henne och reste mig upp.

     "Vad har hänt mellan dig och Eric?" frågade hon så fort vi kom in dit.

"Vad menar du? Det har inte hänt något?"

"Ljug inte för mig Maya, du har varit distraherad och på dåligt humör sedan du kom hit och när du ringde och sa att du skulle komma så lät det som om du skulle bryta ihop och börja gråta när som helst så kom inte och säg att det inte är något" svarade hon och fortsatte, "Jag är din mamma, jag vet när du ljuger eller inte, det visste jag när du ljög om småsaker så som om du hade läxor eller inte, hur det gick på prov eller vem du var hos och att du inte drack, allt sådant där visste jag men jag väntar alltid tills du själv kommer och berättar för jag vet att du alltid gör det till slut"Jag suckade och visste att jag inte skulle vinna det tjafset.

"Vi tar en paus" svarade jag och hällde upp chipsen i en skål.

"Varför?"

"Det är bara bäst så för oss båda två, men vi ska prata ut när jag åker tillbaka och så får vi se" suckade jag och tog fram cola flaskan.

"Maya" mamma tog flaskan ifrån mig, satte den på bordet och la händerna på mina axlar, "Jag vet att vi bara spenderade två dagar med honom men den här killen är bra för dig, han kanske inte är perfekt för dig men för mig så är det bara så bra det kan bli, han är trevlig, charmig och det viktigaste av allt är att han respekterar och bryr sig om dig" sa hon och sedan sprack hennes allvarliga min i ett leende, "Fast man kan ju ta bort den där tatueringen och piercingarna i öronen" skrattade hon och jag kunde inte låta bli att skratta med henne. Hon har aldrig gillat sådant och att det har tagit så lång tid för henne att kommentera det är ett mirakel! Vi tog upp skålarna med chips och popcorn och flaskan med glas och bar in alltihop till vardagsrummet. Mitt humör var en aning bättre och när jag satte mig ner för att fortsätta spela så var mitt leende inte lika påtvingat.

"Maya!" någon skakade om mig och jag muttrade åt personen att gå ut och vände mig om i sängen. "Okej, jag går nu men lycka till med att hinna med ditt tåg om du för sover dig!" Jag satte mig käpprak i sängen och ser Johan stå där och flina åt mig, "Vad fräsch du ser ut!" sa han och gick ut innan jag hann kasta en av kuddarna mot honom. När jag kollar i spegeln så ser jag att han har rätt, mitt hår sticker ut åt alla möjliga håll och jag ser extremt trött ut. 

En snabb dusch senare så var jag klarvaken och packade noga ner allt i väskan, borstade igenom håret och flätade, tog på mig ett par bekväma blekta jeans med en vit kortärmad tröja med min svarta skinnjacka till. Jag orkade inte sminka mig så jag lät bli för jag kommer ändå att sova största delen av vägen. Efter att ha borstat tänderna så kände jag mig hyfsat färdig.

Pappa körde mig till tågstationen där jag mötte Martina, vi sa hej då och gick iväg till tåget som borde komma om en halvtimme. Under tiden gick vi och köpte frukost som bestod av en macka, ett äpple och en flaska med kolsyrat vatten var som vi skulle äta och dricka på vägen. När vi såg vad klockan var så var vi tvungna att springa för att komma i tid och när vi äntligen kom fram så var vi helt utmattade båda två eftersom vi inte hade varit förberedda på någon springtur halv nio på en söndag morgon. Vi hann i alla fall och när vi satte oss på våra platser så SMSade jag Eric, Jag och Martina har precis satt oss på tåget hem, vi ses senare och pratar. Jag skickade iväg det och började äta på min macka. 

Min vibrerande telefon väckte mig och jag tog upp den för att se vem som hade skrivit till mig. Eric, Okej, jag väntar på dig vid tågstationen, skjutsar hem dig och Martina så att vi lämnar av henne och väskorna och sedan så tänkte jag  att jag och du kan åka till vår strand. Jag tvekade en stund innan jag skickade iväg ett 'Okej' eftersom det inte kändes som vår strand längre, inte sedan han berättade det med Lovisa men jag måste släppa det och gå vidare någon gång så jag skickade iväg ett 'Okej' och sa det till Martina som nickade lite frånvarande. Jag himlade med ögonen och tog ifrån henne hennes telefon. "Vem är så snygg att han stjäl all din uppmärksamhet?" frågade jag och kollade på namnet till konversationen. Noah. Hon kan inte vara seriös! "Martina, du menar inte allvar eller hur?" Hon tog tillbaka sin telefon och satte sig tillrätta igen innan hon svarade.

"Jag gillar honom fortfarande och det vet du, så självklart tar jag chansen när han vill börja prata med mig igen!"

"Kommer du inte ihåg anledningen till att allt tog slut mellan er?"

"Jo men det är annorlunda den här gången!" Jag skakade på huvudet.

"Jag säger det här som din bästa vän och rådgivare, han är inte värd det och du kan hitta någon mycket bättre än honom! Nu är det upp till dig" Hon såg frånvarande ut en stund igen innan hon vände på telefonen och visade mig det sista SMSet som hon hade skickat, Noah, det är nog bäst om vi slutar prata med varandra helt och hållet, vi gjorde slut för att du ville det och nej jag tänker inte ge dig en annan chans för att du ska göra om det, hej då! Jag log mot henne."Är du säker på att det är vad du vill?" Hon nickade och log hon med.

"Du har rätt, han är inte värd min tid, nu ska jag ut och hitta en riktigt snygg man som är bättre än honom!" 

Dance again, del 32

Maya
Jag vrider och vänder mig i sängen men kan inte somna, som vanligt. Jag har varit hemma i tre dagar nu och än så har jag inte kunnat sova mer än två eller tre timmar varje natt och jag är utmattad. Till slut så reser jag mig upp och går tyst in till köket, tar ut mjölkpaketet ur kylen och tar fram flingor, häller upp det i en skål, tar fram en sked och sätter mig vid bordet. Klockan är fem i fyra på natten.
     Jag äter upp mina flingor och inser att jag inte kommer kunna somna alls så jag går tillbaka till mitt rum, hämtar en pläd och går till vardagsrummet där jag sätter på TV:n på låg volym och sätter mig ner. Det är inget bra på tv men jag låter den vara på någon tråkig pratshow eftersom det ändå inte finns något bättre som går vid den tiden.

Jag slog upp ögonen och såg mig omkring, det hade börjat ljusna och när jag kollade på den enorma klockan som hängde på väggen såg jag att den var halv sju, jag måste ha somnat till slut trots allt. Jag stängde av TV:n och gick tillbaka in i mitt rum där jag la mig ner på sängen och somnade om.

Min ringsignal hördes men jag orkade inte ta upp min telefon och svara, det här är första gången på fyra nätter som jag sover så här länge och jag är verkligen utmattad så vem det nu än är så får personen vänta för jag är alldeles för trött! När den äntligen tystnar så hinner jag knappt börja somna om innan det irriterande ljudet väcker mig och jag muttrar irriterat för mig själv när jag sätter mig upp i sängen och tar upp telefonen, klickar på den gröna knappen och trycker den mot örat, "Ja?!"
"Hej" Erics röst får mig att vakna till.
"Hej, förlåt jag menade inte att snäsa så, men du ringer så tidigt!"
"Tidigt? Klockan är kvart över ett Maya" Va? Jag glänser snabbt på klockan och konstaterar att han har rätt. Har jag verkligen lyckats sova så länge?
"Oj, jag har inte sovit så bra på sistone och är lite trött" muttrar jag och lägger mig ner igen med telefonen mot örat.
"Inte jag heller"
"Förlåt för det där jag gjorde Eric, jag borde inte ha gjort så!"
"Nej" mumlar han så tyst att jag knappt uppfattar det först, "Jag vet att jag kan var a lite... jobbig... att hantera ibland så på något konstigt sätt så förstår jag dig ändå, men jag vill inte att det upprepas!"
"Jag vet, det vill inte jag heller"
"När kommer du hem?"
"På söndag"
"Jag saknar dig"
"Jag saknar dig med"
"Vart är vi någonstans? I förhållandet? Är vi fortfarande i den där...pausen?"
"Ja, men jag vet inte hur länge till"
"Jag vill inte det Maya"
"Inte jag heller men det här är bra för oss båda, sedan vi blev tillsammans så har vi spenderat all vår tid tillsammans, det är nog det som gör att vi går varandra på nerverna över minsta lilla"
"Mitt temperament kanske inte är den bästa, jag ska försöka bättra på det"
"Du är inte den enda, mitt är inte heller speciellt bra, jag har en hel del att bättra på själv"
"Kan vi prata om dina tidigare förhållanden?"
"Eric, jag tror inte att det är meningen att vi ska prata när vi tar en paus ifrån varandra, det var därför som jag kom hit, eller ja, en del av anledningen"
"Du har rätt, jag saknade dig bara och ville höra min röst" Han lär så uppgiven när han sa det.
"Jag är glad att du ringde för jag saknar dig med"
"Vi kanske borde fortsätta med den där pausen nu, vi ses när du kommer hem"
"Det gör vi"
"Maya, en till sak innan vi lägger på! Jag älskar dig" Hjärtat började dunka hårdare, det var första gången som han sa det. Vad ska jag säga? Borde jag säga någonting? Klart jag borde! Säg något! Jag var för långsam, han la på.

Eric
Jag borde inte ha sagt det, hon sa inte det tillbaka och det betyder bara att det var för snart, alldeles för snart! Där rök min chans av att ha någon form av kontakt alls med henne för resten av veckan. Jag kommer antagligen inte ens våga skicka iväg ett SMS förrän hon har hört av sig först. Min telefon vibrerade på bordet och när jag såg att det var hon så svarade jag på en gång.
"Hej, jag är så led-"
"Du gav mig aldrig en chans att svara" avbröt hon mig, "Jag älskar dig med Eric, vi hörs när jag kommer hem" så la hon på. Jag skrek ut av ren glädje och hoppade upp från soffan och började studsa omkring i vardagsrummet som ett barn på julafton som har fått en valp.
____________________________________________________________________________
Jag är medveten om hur dålig den här delen var och ber om ursäkt, men jag skriver det här när jag är sjuk och mår extremt dåligt, ville inte lämna er utan uppdatering när jag har varit så dålig på det hela veckan så det fick antingen bli det här eller ingenting för två dagar framöver. I vilket fall som helst så är jag jätte glad över att ni fortsätter läsa, ni är helt underbara! x

Dance again, del 31

Tåget rullade in på stationen och jag kunde redan se min pappa och Felicia som stod där. Jag tog ut hörlurarna från öronen och stängde av musiken. Jag ställde mig upp sakta för att jag var så otroligt stel efter att ha suttit still så länge, tog ner min väska och väckte Martina. Hon såg sig sömndrucket omkring och när hon såg att vi var framme så skyndade hon sig upp för att möta hennes föräldrar som nu stod bredvid pappa.
     "Hej gumman!"
"Hej pappa" mumlade jag och kramade honom. Igår så hade jag berättat allt för Martina och vi hade ätit glass och kollar på film tills vi båda hade somnat. Pappa tar min väska och jag kramar om Felicia sedan går vi mot bilen.

"Mår du bra Maya?" Jag såg upp på pappa och nickade.
"Jadå, hur så?"
"Du verkar väldigt distraherad och lite..., nere" svarade han och frågade försiktigt, "har det hänt någonting mellan dig och Eric?" Jag svalde hårt och skakade på huvudet. Jag vet inte vart mitt och Erics förhållande är och försöker jag svara så kommer fler frågor uppkomma och jag kommer inte kunna svara på dem.
"Ingenting har hänt, jag bara kände för att komma och hälsa på eftersom jag saknar er" svarade jag, det var en del sanning i det där, jag saknar dem men det har hänt en hel del mellan mig och Eric. Kanske borde jag SMSa honom? Jag gör det nu innan jag ångrar mig, Om du undrar så är jag hemma i Göteborg, jag ska vara här hela veckan. Jag är verkligen ledsen för det som hände Eric, snälla förlåt mig men du måste se det från mitt håll också. Jag skickade iväg det och lutade mig bakåt i sätet.

Eric
Om du undrar så är jag hemma i Göteborg, jag ska vara här hela veckan. Jag är verkligen ledsen för det som hände Eric, snälla förlåt mig men du måste se det från mitt håll också. Jag läste SMSet om och om igen. Hade det verkligen varit så illa som jag fick det att verka som? Ja, hon hade gått hem med en annan, ja, hon kysste honom. Jag rös vid den tanken men samtidigt så har jag gjort väldigt mycket jag med. Jag har Lovisa i mina tankar dygnet runt. Jag överreagerade men minnena blev för mycket, jag måste få ett avslut på det här. Jag kan inte fortsätta leva så här!

"Är du säker på att du vill att jag ska åka? Jag vill inte lämna dig ensam" frågade jag Lovisa och drog in henne i min famn.
"Ja, jag har aldrig mått så bra, jag lovar att jag klarar mig, åk och ha kul du!"
"Vill inte du åka med mig då?"
"Nej, du ska åka iväg med dina vänner, jag ska inte störa, jag lovar Eric, jag mår bra! Åk du!" försäkrade hon för säkert femtionde gången på bara två timmar. Jag är rädd för att lämna henne och åka, jag borde inte göra det men hon säger ju att hon mår bra och jag skulle faktiskt behöva en liten semester så det borde ju inte skada, jag kommer hem direkt efteråt. "Sluta tveka! Boka den där biljetten och åk, vi ses när du kommer hem!" 
"Jag kommer sakna dig när jag åker"
"Dansa!"
"Va?"
"Dansa när du saknar mig, det är något som förde oss samman eller hur? Dansa när du saknar mig och jag gör samma sak här!" Jag log åt tanken på hur galet det ser ut att jag börjar dansa plötsligt på en strand eller hotell lobyn. Bilderna som dyker upp i mitt huvud får mig att börja skratta. Det är ju sjukt, alla kommer tro att det är något allvarligt fel på mig! "Tänker du åka?" Jag nickade. 
"Om du är helt säker?"
"Ja, det är jag!"
"Okej, jag åker, men fram tills dess så vill jag spendera varenda vaken minut med dig!"
"Det har jag inget emot!" Jag reste mig upp och sträckte fram handen mot henne, 
"Vill du ge mig äran att dansa med dig?" Hon fnissade och la sin hand i min, reste sig upp och vi började tyst att gunga fram och tillbaka till den låga musiken som spelades från min bärbara dator på bordet bredvid oss. Det här är perfekt, så perfekt, vi är perfekta. Ska jag fria nu? Är det rätt ögonblick? Eller borde jag vänta tills jag har kommit hem från resan? Det blir nog bättre då så att jag har hunnit planera alla detaljer, jag vill att det ska vara så romantiskt som möjligt, ett ögonblick som hon aldrig någonsin kommer att glömma. Ett ögonblick som vi båda kommer att minnas och le åt, hur nervös jag var och hur chockad hon blev och hur perfekt allting kändes. Det får definitivt vänta tills jag kommer hem! Tills dess så måste jag se till att gömma ringen, så att hon inte hittar den ifall hon bestämmer sig för att komma hit när jag är borta. Jag får gömma den när hon har somnat, vart är jag inte säker på än men jag hittar väl något ställe som hon inte kommer att hitta.

 Just det där minnet plågade mig som allra mest. Hade jag varit mer bestämd och sagt nej och stannat hemma så hade Lovisa fortfarande varit vid liv. Vi kanske hade varit tillsammans nu eller kanske inte, men hon hade i alla fall varit vid liv. Jag hade kunnat förhindra det som hände om jag hade varit här. Jag har redan förlorat Lovisa, ska jag verkligen förlora Maya också? Jag hade verkligen tur som träffade henne och nu har jag fallit för henne så ska jag verkligen ge upp henne så lätt? Över ett misstag? Vi kommer båda att ha väldigt många misstag och jag har redan några, hon har bara den så jag borde inte bete mig så som jag gör. Hur ska jag göra? Jag har en vecka på mig, en vecka att planera en perfekt överraskning som får henne att vilja komma tillbaka till mig och låta oss komma över den förbaskade pausen som inte fungerar speciellt bra. 

Förlåt!

Jag är så ledsen men jag kommer inte hinna uppdatera förrän på torsdag! Förlåt till alla som väntar men jag har en uppsatsskrivning att plugga till och massor med läxor att hinna färdigt med! Förlåt igen och jag lovar att uppdatera på torsdag!