Lonely freak, del 31

Just nu satt jag på en av de svarta skinnsofforna och spelade Temple Run på Nialls telefon. Själv har jag inte en så ny telefon. Min är en enkel knapptelefon, man kan ringa, smsa, lyssna på musik, ta kort och har väldigt begränsat antal spel. Mer än så har jag inte råd med men det funkar så jag klagar inte!

Men på Nialls iPhone verkade det finnas obegränsat med spel och just den här tyckte jag mest om. Men de läskiga svarta, skuggorna -jag vet inte riktigt vad jag ska kalla dem- skrämmer mig verkligen.
"What's up gamer?" skämtade Niall och slog sig ner på soffan bredvid mig.
"Are you done with the recording thing?" frågade jag och struntade i hans  förra fråga.
"No, not quite yet, I still have a little part to record but we're on break now" Han drog in mig i en kram och skakade telefonen i handen på mig så att jag förlorade.
"Hey!"
"You nearly bet my high score, I had to do something!"
"You made me loose!"
"And what are you going to do about it?" frågade han och kom närmare.
"I'm not sure yet, any suggestions?" frågade jag och kom ännu närmare.
"I think I have one" svarade han och pressade sina läppar mot mina. Kyssen hettade till mer än vad den borde för just nu var alla hans bästa kompisar bakom en väldigt tunn vägg.
"My eyes! My poor innocent eyes!" Vi drog oss snabbt ur varandras omfamning och satte oss upprätt i soffan igen. Liam stod med händerna för ansiktet i dörröppningen.
"You can open your eyes now Liam" suckade Niall och Liam kikade försiktigt genom fingrarna. När han såg att vi satt upp så tog han bort händerna helt och gick in i rummet.
"Can you please not do that when we're in the same building?"
"Liam, we're almost always in the same building!" påminde Niall.
"Fine, just not when we're.., well, you know, in the same appartement or studio or yeah, you get it!" Jag kände rodnaden spridas på mina kinder men Niall ryckte bara på axlarna åt det. Liam hämtade sin vattenflaska och lämnade rummet igen.
"So what do you want to do later when you're done here?" frågade jag för att lätta på stämningen.
"I was thinking we could go on a date, we've been togheter for a while but haven't been on a decent date yet so I've planned one for today"
"I hope you haven't spent any money for this!"
"Don't worry about that, the important thing is that you'll like it!"
"I'm sure I will, but can I get at least a hint?"
"No, you'll wait and see!"
"Niall, it's your turn!" ropade Zayn från det andra rummet och han reste sig upp och lämnade mig ensam där. Jag låste upp hans telefon igen och fortsatte spela.

När Niall var klar så gick vi ut till bilen för att åka hem. Som tur var så verkade alla fotografer ha försvunnit därifrån nu. Tur det, för de skrämde mig verkligen!
"So, are we going to that date now?"
"Yep!"
"And that means that we're going to..?"
"I'm not telling you, wait and see"
"Niall!" gnällde jag men han ryckte på axlarna med ett busigt flin på läpparna. Jag gav upp och lutade mig tillbaka i sätet med en djup suck.
"Can I at least play Temple Run while we're on our way?" Han skrattade lågt och gav mig sin telefon. Jag låste upp och gick in på spelet.
"You really like that game don't you?"
"It's actually pretty fun!"
"Do you want an iPhone?" Jag rynkade på pannan över hans fråga men när det gick upp för mig vad han menade så skakade jag på huvudet.
"No, I don't want any"
"You sure? Or are you saying no because you don't want me to spend money on you?"
"Both" erkände jag.
"When's your birthday?"
"I'm not telling you"
"Why?"
"First of all, I don't celebrate my birthday, second, you're going to buy me something expensive so no"
"How can you be so sure about that?"
"I knwo you better than you think" svarade jag med ett leende.
Resten av vägen förblev vi tysta. Jag ägnade mig åt spelet och han åt körningen till..., tja, vad vet jag?

"We're here!" sa han glatt. Jag såg upp från spelet och insåg att vi var vid vad som verkade vara en övergiven byggnad.
"Where are we?"
"This is a dance studio, but it will shut down due to finincial crisies so I rent it for the evening anf night, partly to help them and partly because this is the perfect place for us to be alone" Vi gick ur bilen och upp mot dörren. Niall öppnade den och när jag såg insidan så drog jag häftigt efter andan. I ett hörn så fanns det kuddar och filtar i en hög, en projektor var riktad mot den vita väggen mitt emot med en dator kopplad till projektorn. I ett annat hörn var det ett bord och två stolar. Bordet var täckt av en vit duk. En ros i en vas fanns mitt på bordet och två ljus brann på var sida om den. Tallrikar, glas och bestick var uppställda.
"I'm not the best cook så I bought some thai food and sushi and you're not old enough to drink something with alcohol yet so coke it is!" sa han och tog min hand för att leda mig bort mot bordet. Då la jag märke till en liten iPod på projektorn men jag ägnade den inte någon mer tanke utan satte mig på stolen som Niall hade dragit ut åt mig.
"Why, thank you!" Han log mot mig och satte sig mittemot.
Man kan inte säga att jag var något vidare fan av sushi men thai mat älskar jag! Så det var vad jag höll mig till.
"Don't you like sushi?"
"I don't really like fish over all, I can eat if I have to but sushi is where my limit is" Han skrattade åt mig och la upp den råa fisken på sin tallrik. Jag grimaserade åt hur det såg ut men vände bort blicken och koncentrerade mig på min mat istället.

När vi hade ätit färdigt så ställde han sig upp för att gå mot projektorn. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag satt kvar.
Snart så hördes långsam musik och Niall gick mot mig igen. När han stod vid min sida så sträckte han fram handen.
"Can I have this dance?"
"I can't dance"
"Me neither, let's just do the best out of it!" Jag log åt hur vi skulle se ut men tog hans hand och reste mig upp i alla fall. Har han ansträngt sig för att fixa allt det här så kunde jag anstränga mig för att dansa lite, så farligt är det nog inte.
Jag la armarna om hans hals och hans händer vilade på min midja medan vi rörde oss tafatt i början. Men en när den låten övergick till en annan så hittade vi snart rytmen och vi rörde oss sakta åt sidorna i små cirklar till musiken.
"Thank you" mumlade jag tyst.
"For what?" frågade han med samma tysta ton.
"For all of this, it's absolutely perfect"
"I'm glad you liked it" Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och koncentrerade mig på ljudet utav hans hjärtslag. Mer perfekt än så blir det inte!

Musiken tystnade efter ytterligare en låt och ledde mig mot hörnet med kuddar och filtar. Vi satte oss ner och Niall tog en liten fjärrkontroll som låg vid sidan. Jag vecklade ut en filt och la den över oss båda. Han startade filmen som visade sig vara Titanic. Sedan la han undan fjärrkontrollen och la en arm om mig. Jag satte mig lite närmare och lutade huvudet mot hans axel.
Så satt vi hela filmen. I slutet av den när Titanic sjönk så föll tårarna okontrollerat på mina kinder. Jag försökte dölja det så gott det gick men det gick inte riktigt så som jag hade tänkt mig för Niall märkte.
"Hey, it's okay, don't cry" mumlade han och kysste mig på hjässan. Jag snyftade och försökte inte längre dölja att jag grät, det var lönlöst, han har ju redan märkt det.
Eftertexterna rullade och på något sätt lyckades jag kontrollera tårarna och snyftningarna tillräckligt för att sluta gråta helt. Vi satt kvar så där genom hela eftertexten och reste oss inte upp förrän det var helt slut. Sorgligt nog så var den här dejten slut men det är nog bättre att den tar slut så här perfekt än att den förstörs utav någonting ifall den pågår längre.
Niall stängde av projektorn och vände sig mot mig.
"We don't have to clean anything up, I paid them more for doing it tomorrow" Jag nickade och vi gick ut till bilen hand i hand.

Jag slog upp ögonen och märkte att jag låg i en säng. Skumt, jag satt ju i en bil nyss! Jag började sätta mig upp men en hand tryckte mig lätt tillbaka.
"We're home now, you fell asleep in the car, go back to sleep princess" Jag gjorde mer än gärna vad Niall sa för jag var verkligen sömnig. Efter en fjäderlätt kyss från honom, somnade jag om igen.

Lonely freak, del 30

Harry
Jag hade rätt om traffiken. De långa köerna var hemska. Vi satt fast nu ungefär tio minuter ifrån studion. Radion var på och jag och Niall sjöng med i låtarna. Alicia satt och stirrade ut genom fönstret och verkade vara långt borta i tankarna. Jag skulle chansa på att hon lyssnade på någon annans tankar eller så var hon bara helt inne i sina egna. Det sista skulle inte förvåna mig, hon var ofta sådan på sista tiden och verkade sitta djupt försjunken i tankar dagarna i ända.
Live While We're Young kom på och jag och Niall sjöng glatt med när vi märkte att det var den. Trots att vi sjöng högre än någonsin, nästan skrek ut texterna och höjde volymen på radion så rörde Alicia inte en min. Hon satt fortfarande på samma sätt i baksätet och jag började helt ärligt att oroa mig. Hon verkade inte ens märka när jag pratade med Niall om henne.
"Shouldn't we like talk to her or something?"
"No, leave it, she's just in deep thoughts right now"
"Are you sure?"
"Yes, I think this little 'vacation' have been good for her, she've thought thru a lot and focuse more on herself now"
"Whatever you say lad" svarade jag uppgivet och återgick till låten. Helt otroligt, traffiken rörde fortfarande inte på sig och jag börjar bli smått irriterad.

Alicia
*Tillbaka blick*
"Alright class!" läraren tog vår uppmärksamhet från musikvideon vi såg på, "You're going to remake this video, so get into groups of five and if you can't then I'll do it for you!" Alla satte sig i grupper på fem personer med sina vänner. Alla utom jag. Musik lektioner, jag vet inte riktigt varför jag tog dem, det är obligatoriskt i och för sig men jag kunde ju lätt skolka.
"Alicia, choose a group now!" jag såg mig omkring. Det har gått flera år sedan jag råkade läsa en tanke men alla höll sig så långt borta från mig som möjligt. Vi går i åttan men de beter sig fortfarande som småbarn.
Det var fem grupper, en var med bara fyra personer i så jag gick dit och satte mig. De höll inte inne deras avsky för mig utan sa det högt så fort jag kom dit.
"Don't you dare to search inside my head okay weirdo?"
"Yeah, keep out from my mind!"
"Freak, why did you choose us? We don't want you voodoo here!"
"Quite!" läraren avbröt till slut och fick tyst på alla. Jag drog en suck av lättnad. Det spelar ingen roll ifall de hatar mig, resten av lektionerna ska jag skolka eller sjukanmäla mig fram tills den här mardrömmen är slut.
"So, you'll remake this video and it have to be as similiar as possible, so no lyric change yeah? But you have to do everything on your own like the dance, singing, filming, just everything! The school will give you the equipement you need and you do the rest, you have three weeks, class dismissed!" Vi gick ut allihop, alla grupper med varandra och pratade om vad de skulle göra. Min grupp med men de höll mig så utanför som möjligt. Jag orkade verkligen inte bry mig, de kan inte skada mig mer än vad de redan har gjort.
"So do you sing, freak?"
"No" mumlade jag tyst för trots att jag inte såg upp så visste jag att de pratade med mig, vem annars skulle kalla mig för "freak"?
"What? Can't you talk loud either?!" Jag svarade inte, han knuffade in mig i väggen, "Listen here you little shit, you answer loud and clear when I talk to you, understood?" Jag svarade fortfarande inte. Han tog tag i mina armar och slog mig hårt mot väggen två gånger, "I said, understood?"
"Yes" svarade jag och pratade lite högre än förra gången. Han knäade mig i magen och gick därifrån, skrattandes med sina tre vänner. Jag sprang mot toaletterna och försökte hålla tillbaka tårarna. Jag vill bara härifrån! Jag vill hem till farmor och krama om henne och tala om för henne hur mycket jag älskar henne och be henne att aldrig någonsin lämna mig. För farmor är den enda som förstår, den enda som inte tror jag är galen eller tycker att jag är ett missfoster.
Men nu kan jag inte gå hem. Så jag ringer istället och det hinner knappt gå två signaler innan hon svarar.
"Alicia?"
"Nan, I don't want to be here anymore!" snyftade jag.
"Oh darling, I wish I could do something, I really do. Do you want me to come and have a word with your headmaster?"
"No, that will just make it worse, please just let me jump out of school, I'll find a job immidietely I promise!"
"No, school is important! Don't do my mistake and jump out because of some bullies, do what I didn't do, be strong and don't let them get you!"
"But I can't stand this anymore!"
"I'm so sorry darling, listen, finsish this school day and will go out for dinner to whatever restuarant you want and we'll talk then, yeah?"
"Okay"
"Okay, stay strong sweetie, I know you can!"
"I love you grandma!"
"I love you too Alicia, now finsih this school day so we can have a nice evening later!" Så la hon på. Tårarna fortsatte strömma hejdlöst ner för mina kinder. Jag ville inte gå tillbaka till lektionerna. Allt jag vill göra är att springa hem. Men jag vet att farmor skulle bli besviken då. För det är viktigt för henne att jag klarar skolan och får ett bra jobb. Hon gjorde misstaget att hoppa av på grund av hennes mobbare och att jag skulle göra samma sak skulle få henne riktigt upprörd. Så jag såg till att samla mig och gå tillbaka till mina lektioner igen. Men så fort jag kom ut ur toaletten så stod det två tjejer från min årskurs där.
"I love you grandma! What are you? Eight?!"
"Nan, I don't want to be here anymore! 'Seriously? So pathetic, such a loner, talk to your grandma about us because you don't have anybody else you lonely freak!" Jag svalde kommentarerna som  jag tänkte hugga tillbaka med och började gå mot mitt skåp. En av dem tog tag i min arm och vände mig mot henne.
"Such a loner!"
"Well maybe it's because you bully me! Nobody wants to be friends with a bullied girl, now let go because I have a class to attend!" Jag kunde inte låta bli att säga det där trots att jag visste att jag skulle få betala för det senare. Hon knuffade mig så att jag ramlade och slog i mig hårt på stengolvet och gick därifrån med sin vän. Jag ställde mig upp igen och fortsatte mot skåpet. Den här dagen kommer bli riktigt hemsk och allt jag vill är att lämna denna byggnad och aldrig någonsin komma tillbaka igen! För vem vill vara under samma tak som sina mardrömmar? Definitivt inte jag!
*Slut på tillbakablicken*

Jag mådde illa av att bara tänka på den dagen. Men när killarna pratade om musik, sjöng med så glatt med låtarna på radion och pratade om studion så kom det här minnet upp igen. Det var smärtsamt. Jag förstår inte hur jag har stått ut under alla dessa år. Eller jo, delvis för farmor men annars så har jag ingen aning om hur!
"We're finally here!" sa Niall glatt och vi skulle precis hoppa ur bilen när vi blev omringade. Fotografer hoppade fram från alla möjliga små gömställen runt omkring byggnaden.
"What the hell is this?!" slank det ur mig, lite väl högt, innan jag hann stoppa det.
"This is the papps not having anything else to write about than us"
"What are we going to do?" frågade jag och försökte följa paniken i min röst. Jag hörde ett lågt klickande..
"Just stay heere with the door locked and hope that they will get away soon or, get out and face them or call for securiity which I think won't help, or just drive away and hope that we don't drive on someone" Harry räknade upp våra alternativ och jag kunde inte säga att jag var sådär jätte glad för något av dem.
"Can't we just tell them to leave us alone?"
"Alicia, it doesn't work like that, they'll get what they want to get and right now I think they want to find out who you are so let's just give them what they want and they will leave us alone!" svarade Niall men jag skakade på huvudet.
"They scare me, there's no way I'm letting them know who I am!"
"Too late!" sa Harry och höll upp sin telefon så att jag kunde se. Det var en bild på mig när den där hemska fotografen tog tag i mig för att få kortet. "It's all over the internet" Jag suckade.
"Screw it, come on, let's go inside!" sa jag till slut och Niall log glatt mot mig. Så vi hoppade ur bilen och möttes av massa skrikande ansikten igen. Jag höll huvudet nere och försökte ta mig förbi dem utan att kolla upp.
"Niall, who is this girl?!"
"Harry isn't it the girl who was with you this morning?!"
"Which one of you is dating her?!"
"What is your name?!" skrek någon och tryckte upp en liten svart inspelnings apparat i ansiktet på mig. Jag svarade inte och fortsatte knuffa mig fram och lyckades pressa mig fram till Niall. Han tog min hand i sin och i samma sekund blev vi bländade utav fler fotoblixtar.
"Niall are you dating her?! Who is she?! Give us some information!"
"Niall, aren't you single anymore?!"
"Are you two in a relationship?! If so, why were you with Harry and not Niall this morning?!"
Vi svarade inte på någonting. Under hela den tiden så sa jag absolut ingenting och det enda jag hörde Harry och Niall säga var, "Excuse me" och "Sorry" medan de trängde sig förbi dem.
Vi tog oss förbi och in i byggnaden och då kunde vi äntligen slappna av. Niall var noga med att låsa dörren och vi gick genom en ganska så lång korridor för att komma in i ett rum med tusentals instrument och tekniska saker som jag inte ens skulle kunna nämna om det gällde livet.
De enda jag kände igen var Louis, Liam och Zayn. Resten var två killar och en kvinna och  alla tre såg upptagna ut med någonting som visades på en liten skärm. Niall introducerade mig för dem men samtidigt som han sa deras namn glömde jag av dem. De verkade inte bry sig så mycket om  mig heller, trots att de var vänliga när de hälsade. Jag lät dem vara åt sina arbeten och gick in i rummet för att hälsa på resten utav killarna.
"Alicia, how come you're here?" sa Louis och drog in mig i en kram. Jag kramade tillbaka och svarade när vi båda släppte.
"Harry suggested that I would come to see how you work and Niall insisted so, here I am!"
"Well I'm glad you came!" svarade Liam och kramade mig, Zayn likaså.
_________________________________________________________________________________
Förlåter ni mig nu när jag gör den här delen lite längre än vanligt? Jag har precis börjat gymnaiset och har varit så upptagen med det att jag helt glömde av att uppdatera! Men nu är det helg och jag kommer ta mig tid till att skriva en ordentlig och bra del till nästa uppdatering om två dagar.
Tack för att ni stannar kvar här och läser, ni är helt underbara! x

Lonely freak, del 29

Niall
Jag slog upp ögonen och vred på mig så att jag log på vänster sida. Först då märkte jag att Alicias värme var borta ur sängen och jag slog upp ögonen.
"Alicia?" Inget svar. Jag suckade och gick upp. Hennes väska är kvar så hon kan inte ha gått hem. När jag gick ut till hallen så konstaterade jag att hennes skor och jacka var borta. Var kan hon ha tagit vägen?
Jag ska nog inte ringa och störa, hon har väl antagligen tagit en promenad eller någonting för och rensa tankarna. Så det är bäst att jag bara sätter på te vattnet.
Så fort jag kom in i köket såg jag lappen på bordet,
Niall, Alicia is with me. We went to buy some breakfast, we won't be late. Harry
Nu när jag visste att hon var med Harry så kan jag slappna av, då händer ingenting henne. Jag hinner nog ta en snabb dusch innan de är tillbaka.

Harry
Jag gick upp till Nialls lägenhet. Jag ska ändå ut och köpa frukost så jag kan lika gärna kolla ifall de vill ha. Zayn snäste av mig så fort han öppnade, det förvånade inte mig, han är alltid morgontrött. Louis öppnade aldrig, så han sov väl fortfarande, Liam hade redan ätit. Mamma åt en tidig frukost och åkte hem. Så då återstod Niall och Alicia.
Jag knackade och möttes av Alicia.
"Morning, have you and Niall had breakfast yet?"
"No, and Niall is still asleep"
"Great, want to come with me and buy something? No one else wants, please!"
"I'll just get changed, can you write Niall a note or something so he knows where I am when he wakes up?"
"Sure, we don't want him to freak!" skämtade jag och hon skrattade. Hon gick in och bytte om och jag gick till köket. Väl där rotade jag fram ett papper och en penna och skrev till honom,
Niall, Alicia is with me. We went to buy some breakfast, we won't be late. Harry
Det låter bra, det kommer inte få honom att flippa. Eller låter det som om jag har kidnappat henne? För det skulle säkerligen få honom att flippa totalt! Jag kanske måste läsa igenom den igen.
Mer än så hann jag inte tänka eller göra för jag hörde badrumsdörrens lås klicka. Då är hon klar. Jag gick ut till hallen igen och där stod hon och tog på sig ytterkläderna.
"Ready?" Hon nickade och vi lämnade lägenheten.

Vi gick till ett café och köpte smörgåsar och cupcakes därifrån och sedan till starbucks där vi köpte det vi ville dricka till.
Nu när jag pratar mer med Alicia så inser jag vilken trevlig men otursam tjej hon faktiskt är.
"So, I don't want to disturb you with this question or anything" började jag, tveksam till hur jag ska fortsätta för att få det att låta lite bättre än vad det gjorde i tankarna.
"I heard Harry, your question is if that Colin guy is as much of a creep as you thought when Louis told you about him"
"I forgot the mind thing" suckade jag.
"Well the answer is, yes, I think so but Niall said he thought he was a nice kid, I don't get it, he creeps me out!" svarade jag helt ärligt.
"I'm glad I'm not the only one but I suppose I shouldn't judge him before I meet him"
"Well your judgement is right so it's okay in this case" svarade hon.
Från ingenstans blev vi plötsligt attackerade av fotoblixtar och människor som skrek ut frågor. Åh nej! Hur ska vi gå ut från Starbucks och till bilen nu då?
"What is going on?" frågade Alicia och drog sig en bit bakom mig.
"Papparazzies, okay, listen carefully, don't talk to them, don't look at them, keep your head down and run to the car okay?" Hon nickade. Jag låter ju som Paul! Jag tog våra beställningar som jag med all enkelhet kunde hålla i en hand och la min andra hand på hennes rygg.
Samma sekund som vi satte en fot utanför slog ännu fler kamerablixtar och förblindade oss.
"Harry, look this way!"  "Harry, is this your girlfriend?!"  "Harry, who is this girl?!"  "Ey, you, the Girl, who are you?!"  "Harry, who is she?!"  "Can I talk to you?!"  "Look this way!"
Frågorna kom överallt ifrån och Alicia såg otroligt besvärad ut när vi knuffade oss fram genom svärmen med människor. Jag märkte ganska snart att hon följde mina råd. Hon såg ner och pratade inte med någon och försökte så snabbt som möjligt att ta sig till bilen.
"Can you please move!" sa jag till slut när vi inte verkade komma någonstans med att knuffas. "Please let us thru!" Ingen verkade lyssna, så meningslöst. En fotograf tog tag i Alicias arm och vred henne snabbt mot honom. Innan hon hann reagera och se ner igen så knäppte han en bild av henne.
"Hey! Get away from her!" skrek jag och drog Alicia närmare mig. Hon var i total chock och sa inte ett ord.
"Is she your girlfriend?!" ropade en bakom mig och jag vände mig irriterat om.
"No! Happy now? Please let us go, we're in hurry!" Med det så började vi knuffas igen och snart nådde vi bilen. Alicia hoppade snabbt in i passagerar sätet och jag tog mig runt bilen igen. Så fort jag var inne så startade jag den och körde ut, noggrann med att inte råka köra på någon som slängde sig mot bilen för att knäppa några bilder till.
"Is your life always like that?"
"Yes, unfortunetely, when fans is there it's just fun to meet them but papps are just a pain in the ass, excuse my language"
"It sounds horrible!"
"With papps it is, with fans it's just fun, sometimes a little hard when they attack you all at once but mostly fun" Det var bara sanningen.
Vi kom fram och jag stängde av bilen. Vi hoppade ut och gick in och upp till Nialls lägenhet direkt. Så fort vi öppnade dörren kom han och mötte oss i dörröppningen.
"Hey" började han med ett leende men rynkade på ögonbrynen när han såg oss, "Why are you looking so exhausted?"
"We got chased by papps" muttrade jag till svar.
"What?!"
"We got outside of Starbucks and bam, every papp in the world seemed to be there!"
"Did they do something to you?!"
"One of them dragged me towards him and took a picture of me but Harry helped me and we left" svarade Alicia och pratade för första gången sedan vi kom in till lägenheten.
"That son of a b-"
"Breakfast!" utropade jag innan han hann avsluta svordomen. Med ens så var Nialls fulla uppmärksamhet på maten, precis som oss.

"We need to go to the studio today" påminde jag med blicken fäst på tv skärmen.
"When?" frågade Niall förvånat och såg upp på klockan.
"In an hour or so, Alicia do you want to come?"
"I don't want to disturb"
"No you won't we can show you around and you can meet everyone there, it's a little better than being here alone especially when you cleaned yesterday even though I told you to rest" inflikade Niall.
"Well I can't live here and not do anything to help and yeh sure, if you're sure that I won't disturb!"
"Positive!" svarade han.
"We better leave, the traffic is crazy at this time, the earlier we're there the happier they are" sa jag och vi reste oss upp ur soffan för att lämna lägenheten, alla tre.
_________________________________________________________________________________
FÖRLÅT! Jag har inte uppdaterat på en evighet jag vet men jag har haft så fullt upp med att förbereda inför skolan och massor med annat att göra att jag inte har hunnit!
Imorgon börjar jag första året på gymnasiet och jag är nervös! Men jag kommer uppdatera på torsdag/fredag igen! 

Lonely freak, del 28

"No!" utropade vi samtidigt och fick därmed flera irriterade blickar på oss. "Sorry." mumlade jag till människorna runt om oss innan jag vände uppmärksamheten mot Liam igen, "I can't change school, they will also find out and then I'll have more bullies, no just no, it's not an obtion!"
"Alicia, it will be easier if you change, new people, new surroundings, and your mature enough now to handle your gift." svarade han. Okej, det han sa är faktiskt logiskt! Men hur blir det med lärarna då? Är det inte onödigt att byta när jag bara har ett år kvar på den skolan?
"Thank you Liam but I only have a year left at that school and..-"
"I will help you out more from now on!" avbröt Colin. Jag log och nickade. Men jag litar fortfarande inte på honom. Det lär ta ett tag innan jag gör det. Han är, eller var, en av mina mobbare! Man kan inte förlåta och gå vidare så snabbt från det. Så nej, han får bevisa för mig att han verkligen kan hjälpa mig och sedan får vi se. Hur det ska gå till, det får han komma på själv!
"Colin, I'm not going to lie to you, you will have to earn my trust"
"Fully understanable, I'll do everything to do that!" Vi fortsatte prata en stund om alla mobbing stunder och hur mycket han ångrade allting. Zayn och Louis gick upp vid ett tillfälle och köpte te till oss allihop. När jag sträckte mig efter min kopp drog Colin häftigt efter andan.
"What?" frågade jag och tog koppen, "Thank you Louis!"
"No problem" svarade han och gav en kopp till Niall och tog den andra till sig själv. Colin hade kvar sitt kaffe så Zayn hade med sig till sig själv och Liam.
"Is that scars? F-from s-s-self harm?" stammade han. Jag insåg att min ärm måste ha åkt upp när jag hade sträckt mig efter koppen.
"Uhm, yes" Det är sanningen och jag tänker inte ljuga om det även om jag skäms för dem.
"D-do you s-still uh.., cut?" Jag skakade på huvudet.
"Not since I met Niall" Lika bra att hålla mig till sanningen. Niall log och la sin hand över min på bordet. Colin stirrade på våra händer en stund och nickade sedan.
"I'm glad you stopped, was it because of..?" Mobbningen? Han gissade rätt.
"Yes and everything with my parents"
"When did you start?"
"I don't want to talk about that so can we just let go of that subject?"
"Uh, yeh sure, so you two ey?"
"I found my princess" svarade Niall och jag rodnade när han sa så. Colins telefon vibrerade på bordet och efter att ha slängt en snabb blick på den sa han,
"I have to go, it was really nice meeting you guys and Alicia thank you for meeting up with me so we could clear things up between us!"
"I'm happy I came, now I understand a lot more than I did this morning, thank you"
"No need to cousin, see you at school!" Sedan gick han. Jag rös vid tanken på att vara tvungen att gå tillbaka till skolan men tröstade mig med att det bara är tre veckor kvar tills jullovet och det är ju alltid något!
"Ready to go home?" frågade Niall och jag nickade.
"Niall, I need to get back to my own appartement, I need to go back to school tomorrow"
"It's friday tomorrow, stay with me for the weekend and then you can go back on monday okay?" Jag bet insidan på min kind. En dålig vana som jag hade när jag försökte tänka på om något verkligen en så bra idé.
"I think Niall's right" sa Zayn och avgjorde det därmed för mig.
"Okay, but on monday I need to go back, I can't miss more days" Han höll med mig och vi satte oss i bilen. Men den här gången körde Liam för ingen av oss ville låta Louis köra oss tillbaka. Hans körning skrämde livet ur mig!

När vi var tillbaka i lägenheten gick Niall in för att ta en dusch. Jag började laga kvällsmaten som bestod utav omelett och varma ostmackor. Min brist på fantasi när det kommer till matlagning skiner verkligen, helt otroligt! Men när Niall kom ut ur duschen och såg maten så log han och berömde mig.
"It smells lovely!" sa han och slog sig ner, "So what do you think about Colin now?" frågade han.
"I don't know if I can trust him just yet"
"I get that but he seems like a nice kid"
"Yeh but who knows, he's maybe just lying about everything!"
"Well I think he seems nice and the rest is up to you to decide, I mean he's your ex bully and not mine so I don't have a saying really"

Efter maten var vi båda helt utmattade, den här dagen har varit jobbig och otroligt lång så jag borstade tänderna och gick och la mig på en gång. Men Niall stannade uppe för att se på någon fotbolls match. Jag satte i mina lurar i öronen och satte på Eminems Mockingbird på repeat.

Lonely freak, del 27

Killarna introducerade sig trots att Colin direkt kände igen dem som, One Direction. Vi slog oss ner på stolarna och de som inte fick plats tog stolarna som stod vid bordet bredvid. Jag satt mittemot Colin och höll ett krampaktigt tag om Nialls hand. Han masserade min hand med hans tumme för att få mig att slappna av. Det hjälpte fram tills Colin började prata.
"Listen, I don't think you're a freak of nature Alicia, because if you are then so am I but I couldn't let my friends know it because I see how they are to you." Han tog en paus, "I have had this ability my whole life so I've learned how to contain it when I need to, and I've been around relatives that have the same ability and they've helped me."
"But my grandmother said that only my family can!" avbröt jag irriterat.
"I'm a Clark too Alicia, when I read your last name a few months ago I tried to start comunicate with you on..our way, you never responded!"
"Because I didn't know which one of my nightmares it was, that's all you are to me, a nameless nightmare!" svarade jag.
"Look, I'm sorry, I didn't know why they bullied you at first and when I found out I pretended to agree with them but tried to reach you, didn't you notice that I, all of a sudden, stopped beating you?" Jag tänkte efter en stund. Det är sant, de senaste..., sju månaderna? Har det inte varit han som har slagit mig, han har stått vid sidan av.
"Now when I think about it, yes but I don't care, you made my life a living hell and your so called friends still do!"
"I'm sorry but Alicia we need to stop fighting because we're cousins!" Jag spärrade upp ögonen.
"We're what?!"
"I'm your uncles son, from your dads side."
"I don't have an uncle?"
"Yes you do, but he had an old argument with nan, that's why you didn't know about him, they didn't talk and your parents stopped talking to him as well as soon as they discovered my ability."
"No, just no! Don't think I'm such a fool that I would actually believe that!"
"Fine, don't belive it now, take your time and think about it and while you do, remember, I want to help you." Jag skakade våldsamt på huvudet. Nej! Det här är för mycket, jag orkar inte mer!
Jag reser mig upp så snabbt att stolen välter, utan att bry mig om den springer jag ut. Raka vägen ut från det där stället men innan jag hinner för långt, greppar två armar tag om mig. Jag försöker skaka mig loss ur greppet men Niall släpper inte.
"Calm down, it's just me, please calm down princess!" Jag slutar kämpa emot och låter honom hålla om mig, begraver mitt ansikte i hans bröst och lägger armarna om hans hals. Han har en arm runt min midja och en annan som han drar upp och ner med handen över min rygg i ett försök att trösta och lugna ner mig. Det fungerar, för efter en stund så är jag helt avslappnad igen och fokuserad. Jag måste gå tillbaka och fortsätta mitt samtal med Colin, han måste berätta mer för mig. Jag behöver mer information, mycket mer!
"I need to go back and talk to him."
"Okay, come on than." svarar han och drar sig ur omfamningen innan  han tar min hand i sin och vi sakta går tillbaka. Innan vi går in säger han,
"Alicia, I know this is hard, but please be open-minded when he explains it all now yeah?" Jag nickar och vi går in. Colin sitter kvar med resten av killarna vid bordet. Louis, Zayn och Liam ser på mig och sedan på Niall som ger dem en kort nick innan de vänder blickarna mot Colin. Zayn harklar sig och är den första som pratar.
"So Colin, what will you do now with your 'friends'? I mean, they are bullying your cousin after all!"
"I'll try to get away their attention from her, so far I've been doing some progress but I'll keep on trying."
"Or?" frågade Louis och såg på honom med en blick som förhörare brukade ge sina vittnen i serier som CSI, det var rätt komiskt att se.
"Or I'll tell them the truth about me."
"So they bully you as well? No, that's not an obtion, we need to end this for you both." svarade Liam och la till, "You have to change school."

Lonely freak, del 26

Vi förflyttade oss från köket till vardagsrummet. Killarna och Paul pratade om deras turné och jag slötittade på tvn som just nu visade ett program som heter Degrassi, det handlar om ett gäng elever och mer än så har jag inte förstått utav det än. Men det spelar ingen roll för jag koncentrerade mig inte speciellt mycket heller.

Paul reste sig upp.

"I wish I could stay for a little bit longer but the family is waiting" sa han, "Once again, nice to meet you Alicia." Jag rycktes från min trans och svarade med ett vänligt leende,

"Nice to meet you too." Ännu en gång skakade vi varandras händer och han sa hejdå till killarna innan han gick. Jag sjönk ner på soffan igen. Då hörde jag det, trots mina ansträngningar att stänga ute alla tankar.

"Alicia, I need to meet up with you, we have a lot to talk about, see you at the café beside the park where we met the last time, please come." Jag bestämde mig för att försöka svara,

"I don't know your name and I'm still not sure about that you won't beat me up like every time I see you so, no." Till min stora förvåning så svarade han,

"My name is Colin, I promise I won't hurt you, I'm sorry for all those times please come! I need to talk to you, please!" Jag ryckte till. Nej, jag kan inte han kommer med all säkerhet att lura mig. Så fort jag är där så är han med de andra och då är jag så gott som död. Aldrig att jag skulle gå på det där!

"No, you can't fool me that easily!" Jag bestämde mig för att försöka stänga ute alla andra tankar men lyckades höra Nialls som undrade varför jag verkade vara mils bort i tankarna.

"The guy that is like me but used to be my bully, or still is, reached me just now." sa jag högt och allas uppmärksamhet vändes mot mig.

"What does he want?" frågade Zayn.

"He said he wanted to meet up with me at the café beside the park where we met the last time" svarade jag, "Oh, and his name is Colin" En kort tystnad följde innan Louis avbröt den,
"Do you want to meet him?"
"I don't know, I'm curiouse about what he wants but I'm scared that he will... beat me up as always."
"Well can't you do the mind thing and say that you're five friends will come or else wise you won't meet up with him?"
"The café is in a park which means a ton of fans." sa Liam, "Tell him to meet up with us there but to choose one of the tables in the corner which you can't see from the rest of the place." Jag nickade och vidarebefodrade informationen till Colin. Men fick inget svar på ett tag.
"Is he answering?" frågade Harry och pratade för första gången sedan Paul gick.
"No, and he's blocking me from seeing his toughts which is quite disturbing, I don't know how he does that!"
"Don't get me wrong Alicia, I don't have anything against you but sometimes this mind thing freaks me out."
"It's okay Harry, it even freaks me out" svarade jag, "Sorry if I don't answer when you talk to me now but I'm going to try to get around the blocking." sa jag och zonade ut från verkligheten.
Oftast när jag tänker på någon så kommer jag direkt in i deras tankar i nuläget ibland har vissa inga blockeringar alls som gör att jag kan leta i gamla tankar också. Men Colin har en block på hela tiden förutom när vi kommunicerar via tankarna och han måste häva den. Nu är svart allt jag ser och det är obehagligt. För jag ser och hör alltid någonting men nu är det tomt och det är jag ovan vid.
"Colin! Answer or I won't meet up with you at all!" tänkte jag i hopp om att få honom att häva blockeringen. Det fick jag.
"Sorry, I was doing something, yeh okay, I'll meet you guys there in half an hour don't be late I don't have much time and hey don't be pissed off about me blocking you, you do the same thing to me when we're not comunicating. See you soon!" Och där var det svarta tillbaka.
"We're able to block each other out when we're not talking." sa jag i en utandning.
"What?" Niall såg på mig med rynkad panna precis som resten utav killarna. Jag skakade på huvudet.
"Forget it, we'll meet up in half an hour and can't be late because he doesn't have much time."
"I can't leave my mum alone the entire day, she's leaving tomorrow so I won't go with you." sa Harry. Så vi sa hejdå till honom och han gick hem till sig. Vi andra tog på oss ytterkläderna och lämnade den varma lägenheten och trapphuset för att mötaas utav den iskalla vinden utanför.Jag drog min jacka tätare om mig medan vi gick mot Louis' bil eftersom han erbjöd sig att köra.
"Hold on." varnade Zayn, jag gav honom en frågande blick. Men så fort Louis körde ut från  parkeringsplatsen och ut på vägen så förstod jag precis vad Zayn menade.
"Dude, slow down!" sa Niall. Bilens hastighet sjönk snabbt. "Okay, we want to get somewhere but you don't have to kill us!"
"Shut up or get out!" svarade Louis och bilens hastighet nådde åttio. ¨
Så fort vi stannade hoppade vi ut allihop. Aldrig någonsin skulle jag sätta mig i en bil med honom igen! I alla fall inte när han körde. Men bara tillbaka hem. Killarna skrattade lågmält och när jag såg upp på dem så märkte jag att de stirrade på mig.
"What?"
"You're regretting sitting in the car whilst Louis was driving right?" sa Liam och jag nickade.
"Hey! It wasn't that bad!"
"Someone else is driving on the way home." lovade Liam och la en lugnande hand på min axel. Jag log mot honom. Han var den närmsta fadersgestalten jag har haft på flera år. Jag drog ett djupt andetag och öppnade caféets dörr. Lukten av kaffe och bakelser slog emot mig på en gång. Jag välkomnade värmen. Vi gick mot bakre delen av rummet och mycket riktigt. Colin satt där med en kopp av vad som såg ut att vara te och stirrade ut genom fönstret. Vi gick emot honom och magen knöt sig. Jag mådde illa och var redo att springa härifrån så snart som möjligt. med undantag från sista gången så var Colin elak, otrevlig och slog mig varje gång vi sågs. Jag vill verkligen inte vara här. Han vände sig mot oss och våra blickar möttes i en halv sekund innan jag snabbt vände bort huvudet. Redo för något elakt att komma ur honom. Men istället pratade han med en trevlig ton när han sa,
"Hey, I didn't think you were coming, please have a seat." Sedan vände han sig mot killarna. "Nice to meet you, I'm Colin." 

Lonely freak, del 25

Louis
Vi trängde ihop oss på soffan och hälsade vänligt på den kvinnliga intervjuaren som jag redan hade glömt namnet på. Vi hade så många intervjuer nu för tiden att jag ärligt talat inte ens har koll på vilket program vi är på.
"Nice to have  you back boys!" Har vi varit här förut?
"Nice to be back!" svarade Liam. Då måste vi ha varit här innan, det är bara att köra på och låtsas som om jag kommer ihåg det!
"So what have you been up to since the last time?"
"The last time was six months ago right?" frågade Zayn och intervjuaren nickade. "We've been writing on our upcoming album, we've released a perfume and This Is Us and now we're planning our stadium tour for the next year!"
"Wow, so you've been busy all the time, have you had time over to spend with family, friends and girlfriends?"
"Yes, now and then, it's a little hard to try to puzzle all the pieces togheter but we do our best." svarade jag.
"So which ones of you are taken?" Typiskt. Klart att vi ska få den frågan! Jag, Zayn och Niall räckte upp händerna.
"Liam are you finally confirming being single?"
"I confirmed it a while ago." svarade han och sedan vände hon uppmärksamheten mot Niall.
"So a girlfriend then! Who is she?"
"She wants to stay anonomys so I'm gonna respect that and not say anything more than that I'm not single anymore." Publiken gav ifrån sig både bu rop och aw:ande.
"And there goes my chance along with a million others!" skämtade hon och publiken skrattade.
"Is she a fan?"
"More or less." svarade han. Alicia hade inte hört talas om oss innan hon träffade oss men nu lyssnade hon på några av våra låtar och stöttade oss.
"So, Harry and Liam, does the fans have a chance with you?" De svarade båda på en gång,
"Of course!" Publiken busvisslade och började ropa raggnings repliker. Jag bestämde mig för att skämta till det. När är ropade,
"Harry, did it hurt? when you fell from heaven?!"
"Wow, that line is so old that two tousand five called and wanted their line back!" ropade jag tillbaka och flera skrattade men den tjejen verkade lite sårad trots att hon skrattade, "Just kidding hunny, you don't have to say anything, just by looking at you the boys will fall for you I promise!" la jag till och hon sken upp.
"Back to the questions! Have you changed your fanbase name to Crazy Mofos?"
"Yes!" svarade Niall och vi såg förvirrade på honom. Va?
"That's just weirdstagram!" sa Harry, vänd mot publiken och de skrattade men vi såg förvånade på honom.
"Why are you always putting 'stagram' after words when you talk with fans?" frågade Liam.
"That's between me and my girls, you are not allowed to know, exclusive club members only, sorry boys!" svarade han och publiken skrek som galningar.
Intervjun fortsatte med några fler frågor. Vi svarade så gott vi kunde på dem och vände oss då och då mot publiken för att få med dem i konversationer. De svarade mer än gärna. Till slut var vår tid slut, vi reste oss upp och tackade intervjuaren. På vägen ut presenterade hon The Wanted och sa att de kommer in efter pausen. De slog av kamerorna och bandet kom in innan vi hade hunnit ut. Max kastade ur sig, "Hey fags, Harry remember to keep breathing so you don't miss your high note this time yeh?" och jag kunde inte låta bli att svara,
"Sorry Max, I can't hear you over our screaming fans, you understand that right? Or are you maybe not used to it with your amount of fans which is what? Less than my grandads?" Publiken skrattade och våra bittra fiender kastade ur sig förolämpningar som vi valde att ignonera helt och hållet. När kamerorna slogs på igen stod vi backstage och såg när mer än halva publiken hade försvunnit. Självklart är vi inte glada över att bråka med ett annat band men när någon förolämpar eller kastar ur sig någonting elakt om oss så är det självklart att vi försvarar oss. Dem hade börjat det här och innan de har bett om ursäkt så har vi ingen tanke på att göra det fastän vi gärna skulle vilja lägga hela det här grälet bakom oss.
"Are you ready boys?" frågade Paul och jag nickade och vi började gå ut med honom. Jag gick bredvid och resten av killarna tätt bakom med säkerhetsvakter omkring oss.
"Louis, that comment to Max wasn't nice of you but at the same time can't I be mad either because I heard the comment he made first. Just don't do it again, next time just ignore it and keep walking okay?" Jag nickade.
"I don't want to fight with anyone Paul, neither the boys but we can't forgive all the things they have said before they give us a sincere apology."
"I know." Vi tog oss ut från byggnaden och möttes av skrikande fans. Vi stannade till vid så många vi kunde och tog kort, skrev autografer och kramades. Till de vi inte hann med, vinkade vi och hälsade på. Sedan ledde säkerhetsvakterna oss till den svarta, stora bilen.

Vi stannade till vid en thai restaurang för att köpa med oss hämtmat. Niall, Zayn och Liam gick ner med Paul och en säkerhetsvakt. Jag och Harry satt kvar i bilen. Jag bestämde mig för att ta upp hat-pratet igen.
"So how are you doing? With the hate?"
"It's a bit better now and the little that is left, well, I've learned to stop caring about it."
"So no quitting?"
"You won't get rid of me that fast!" svarade han och jag log så att mina kinder var nära på att spricka!
"Harry, this is the best decision you could ever make, I'm proud of you mate!"
"Thanks." Vi satt tysta resten av tiden och Harry somnade. Killarna tog på sig alldeles för lång tid, de måste ha mött på fans där inne, jag kan också sova tills de är tillbaka då.

Alicia
Intervjun tog slut och jag bläddrade till en annan kanal som visade ett program som heter Teen Wolf, jag har aldrig haft så mycket fritid på länge så jag har inte hunnit med att följa några tv program.
Dörren smälldes upp och ett glatt,
"Alicia, we're home!" Jag reste mig upp och stängde av tvn på vägen ut från vardagsrummet. Där möttes jag med fem killar och en äldre man.
"Hey, I'm Paul, nice to meet you." sa han och sträckte fram handen. Jag skakade den,
"I'm Alicia nice to meet you too." Jag fick reda på att han skötte allting för killarna och att han tog hand om dem. Vi gick in till köket och satte oss där för att äta. Både Louis och Zayn satt på diskbänken.
"I have good news." sa Harry. Vi vände bort uppmärksamheten från maten till honom. "I'm not quitting the band, I'll just ignore the hate that I'm still resciving." Killarna och Paul jublade men jag förstod inte vad de pratade om så jag log bara mot honom och fortsatte äta under tystnad.

Lonely freak, del 24

Jag kom upp till ytan och drog ett djupt andetag. Men snart kom ytterligare en våg och drog ner mig ännu en gång i det hemska svarta, bottenlösa vatten. Jag kom upp ännu en gång och drog ännu ett djupt andetag men var nere lika snabbt av nästa våg. Vågorna började virvla omkring mig. De lämnade mig i vad som verkade sumpmark med tanke på att jag sjönk ner en bit för varje steg jag tog. Vågorna blev vindar och alla hemska ord som någonsin sagts till mig virvlade omkring i dem. De kom nära och blåste mig i ansiktet med sina ord och sedan försvann uppåt igen. Jag skrek och bad det sluta men det blev bara värre. Fler ord kastades mot mig. Jag började springa men sumpmarken verkade aldrig ta slut. Jag sjönk ner ända till midjan. Då såg jag ingen anledning till att göra något annat än att stå på stället och skrika åt vindarna att sluta. Men det fungerade inte. Orden blev högre och högre. Varje ord som kastades mot mig drog med sig en kall vind. Sumpmarken var otroligt varm och det gjorde en konstig blandning av  kyla och värme. 
Plötsligt försvann vindarna och sumpmarken och jag satt fastspänd i en stol. Jag drog och slet men kom inte loss. Ansiktslösa figurer cirkulerade kring mig och viskade de hemska orden. Jag kastade huvudet bakåt, framåt och åt sidorna. Vart som helst för att komma ifrån orden. Men då sas de högre och till slut skreks de ut. Jag skrek lika högt som dem och var mer desperat än någonsin att komma ur den här stolen för att springa min väg. Men när jag såg mig omkring i rummet var den fönsterlös och inga dörrar var synliga. Golvet skakade våldsamt och snart drogs jag neråt. Jag skrek, vettskrämd. Jag föll handlöst genom lager och lager av jord. Det verkade aldrig ta slut. Jag skrek högre och högre men snart verkade det inte gå längre. Inget ljud kom ut längre förutom ett lågt pipande. 
"Alicia!" Jag skakades om, "Alicia, wake up!" Jag slog upp ögonen och satte mig upp i sängen. Jag kallsvettades och skakade vålsamt. "It's just a nightmare, just a nightmare." Jag upprepade tanken så många gånger att jag till slut trodde på den och slutade skaka. Då såg kände jag Nialls armar som hade mig indragna i en omfamning. Jag koncentrerade mig på hans röst och orden som sas.
"It's okay honey, it was just a nightmare, you're okay now, everything is fine."
"Yes, everything is fine now, thank you, and sorry for waking you up." svarade jag och slängde en blick på klockan som låg på nattygsbordet. Det var halv sex. En helt okej tid att gå upp på med tanke på hur tidigt jag hade somnat, för ovanlighetens skull!
"Where are you going?"
"Up, I need to take a shower, that will calm me down." Han nickade.
"Is it okay if I go back to sleep?" Jag nickade, "Okay, wake me up if you need anything!" Jag nickade ännu en gång och öppnade min väska. Tog ut ett par ljusblåa jeans och en grå och långärmad ramones tröja, underkläder och gick mot badrummet.

Jag gick ur duschen och virade en handduk om mig. Den andra torkade jag håret med. Jag tog på mig mina kläder och lät håret falla fritt över ryggen för att självtorka. Åh nej, jag har glömt min necessär med sminket och tandborsten! Ett par strumpor har jag också glömt. Så jag låste upp dörren och tassade tillbaka till sovrummet. Så tyst som det gick, öppnade jag väskan och tog ut ett par strumpor som jag satte på mig och tog sedan ut mitt necessär. Lika tyst tassade jag tillbaka till badrummet.
Jag var precis klar med tandborstningen och började rota runt efter sminket jag behövde. En varm hand las över mitt och jag skrek till innan jag hann stoppa det.
"Calm down, it's just me, don't put that mess on you." Det där är inte Nialls röst, eller hand? Jag såg upp och rätt i ögonen på Liam.
"Oh, hey, how d-did you g-get i-in?" stammade jag nervöst.
"It's just us in the building with a code on the door downstairs that we change every now and then so there's no reason to lock our doors, if we really wouldn't like to be left alone of course." förklarade han.
"Oh." var allt som jag fick ur mig. Han log vänligt och tog bort necessären från mig. "I need that!" svarade jag och sträckte mig efter det men han höll det så långt upp som han nådde, utom räckhåll för mig.
"No you don't, just try to go a day without it."
"I do, when I'm alone and nobody can see me, not when my boyfriend is around and can see me." svarade jag lågmält och hängde med huvudet för att slippa se honom i ögonen.
"Well I'm sure Niall thinks you're beautiful without it so just go without it today okay?"
"Do I have another choice?" Han skakade på huvudet och jag suckade, "Fine, just today!" En påminnelse till mig själv att alltid låsa badrumsdörren efter mig när jag skulle göra mig själv i ordning!
"Is Niall up yet by the way?"
"No, he's still sleeping."
"It's half past eight and we have an interview at ten!"
"Then you have plenty of time."
"No, the place is almost an hours drive from here!"
"Oh, then you better wake him up immidietly." svarade jag och han nickade med ett stressat uttryck. Jag hoppades att han skulle lämna mina saker här men han gick ut med det i handen. Jag suckade. Nåja, en dag kommer jag säkert klara.

"Bye Alicia, see you at one or two, I'll bring lunch with me so don't cook anything!" sa han och pussade mig på kinden.
"Bye, take care, I'll be watching!" svarade jag och han försvann ner för trapporna med de andra. Min mage kurrade ljudligt och påminde mig om att jag måste äta frukost. En macka och ett apelsinjuice får räcka. så det var precis vad jag åt.
Om en halvtimme börjar Nialls intervju, under tiden gick jag runt och plockade undan och småstädade i lägenheten. När jag ändå var igång kunde jag väl damma och dammsuga tänkte jag och satte igång för att bli klar i tid. Revbenet gjorde det jobbigt men det var inte en helt omöjlig uppgift ändå. Någon minut innan det började la jag snabbt undan dammsugaren där jag hade hittat den och satte mig i den bekväma soffan. Kanalen som han hade sagt det skulle sändas på var redan på så det var bara att slå sig ner.
"...and now, the boyband that I assume most of you are here to see! They came third on the Xfactor but are now number one worldwide, One Direction!" Killarna sprang upp på scenen och vinkade till fansen på vägen till soffan som var uppställd för dem. Den såg ut att vara för liten för att räcka åt alla fem men på något sätt lyckades de tränga ihop sig på den och intervjun började.

Lonely freak, del 23

Louis
Jag satt och såg på när Harry gick från rum till rum och plockade upp kläder, glas och tallrikar. Oftast brukar det vara rent hos honom, jag är den stökiga. Men på sista tiden har vi haft så mycket att göra och tänka på, dessutom har han haft det där hatet att stå ut med. Så jag förstår att lägenheten ser ut som den gör.
"Are you sure that you don't need any help?" frågade jag, "It feels weird and mean to just sit here and watch you do everything."
"I'm sure, or you know what? You can start with the dishes, my dishwasher is broken and the new one won't be installed before tomorrow." Jag nickade och gick mot köket. Att diska är inte på toppen av min lista på saker jag gillade att göra men jag måste ju hjälpa till med någonting.
Jag la den sista tallriken i diskstället och stängde av vattnet. Torkade av händerna och gick in till vardagsrummet igen där Harry tydligen hade dammat. Men han var inte där så jag gick in till hans sovrum. Men han var inte där heller. Då måste han vara i gästrummet så jag gick dit. Där stod han och dammade av fönsterbrädet. Jag satte mig på sängen.
"So how is it going?" Han hoppade till och vände sig om. "Sorry, didn't mean to scare you, I thought you heard me walk in."
"No I didn't, what do you mean? Going with what?"
"The hate that you've been resciving, we've been too busy with the Alicia and Niall thing to ask you about it."
"Oh, that, that's pretty much why my mum is coming, I'm still thinking about quitting but she said she wanted to talk to me before I made up my mind about it." erkände han och satte sig på sängen bredvid mig.
"Please don't quit Harry! See past the hate, we've millions of fans who loves us and only a few hundreds who hates us. Who is the biggest group?"
"The fans."
"Who is the smallest?"
"The haters."
"Who should you listen to?" frågade jag. Just den frågan verkade ställa honom mot väggen en stund. Han tänkte efter noga och svarade,
"The fans." Jag log och rufsade om hans lockar.
"See curly? You can't quit because of some hate, we've all rescived that, just think about our directioners and it will make it all easier!" Han nickade och ställde sig upp.
"I have to finish this, can you please make us some dinner?" Jag nickade och började gå mot köket för att se vad han hade för mat. Under tiden hörde jag skrammel i badrummet. Euw, jag har aldrig förstått hur någon kan städa ett badrum, det är vidrigt! Jag gör det aldrig själv och så blir Harry irriterad på mig och gör det åt mig. Eller när mamma kommer och hälsar på så fixar hon det. Jag klarar inte av att göra något mer än att putsa spegeln därinne! Okej, tillbaka till mitt lilla problem med kvällsmaten. Vart ska jag börja leta? Skafferiet? Han kanske har nudlar, det är snabbt och enkelt att laga och i stort sett det enda jag faktiskt kan laga utan att bränna. Men till min otur så hade han inte det så jag bestämde mig för att ta en snabb tur till min lägenhet och hämta det jag behövde.
Väl uppe på våningen där jag bor såg jag Zayn.
"Hey, I thought you were out with some friends!"
"That was kind of an excuse to go from Niall's place, I wanted to talk to Liam for a while."
"Oh okay, do you want to eat with me and Harry? I'm cooking!"
"Let me guess, noodles?" Jag nickade och han log. "Where are we going to be?"
"At Harry's place, he's cleaning and asked me to make the dinner."
"Come over when he finished his cleaning, I'll make pancakes." Jag sken upp. Det var länge sedan vi åt det. Så jag slog armarna om Zayn för nu har han räddat mig från att bränna maten och jag äter något annat än nudlar för första gången på ett par kvällar.
"You're the best, I'll go and tell Harry and helps him so he finish it quickly!" Han skrattade åt min entusiasm och kramade mig tillbaka.
"Okay Lou, I'll start straight away!" Med dessa ord försvann han in i sin lägenhet och jag studsade nerför trapporna för att berätta för Harry.
"Honey I'm home and Zayn have invited us over for pancakes!!" ropade jag in till lägenheten och gick in. Harry stängde av dammsugaren och vände sig förvånat mot mig.
"Wasn't he going out with some friends?"
"No, that was an excuse to go from Niall's and talk to Liam alone" förklarade jag, "Anyway, I saw him on the way to my appartement to pick up noodles and he said that we would make pancakes and that we can come over as soon as you finished your cleaning, so tell me what you need me to help you with because I want those pancakes!" Han såg lite förvånad ut när jag hasplade ur mig allting så snabbt men snart så nickade han.
"I'm pretty much done, I just need to do some laundry  first. So continue with the vaccuming, I'm done with the kitchen, it's the livingroom, hallway, both bedrooms and the game room left!" instruerade han och jag tog ifrån honom dammsugaren.
"Hurry up curly!"

Niall
Alicia berättade för mig om hennes mobbare. Eller före detta mobbare. Hon visste själv inte vad hon skulle tro än och för att vara helt ärlig så vet jag inte det heller. Vi har letat efter någon med hennes förmåga men vi har alltid kollat släktingar i utlandet. Tydligen hade hon en framför sig hela tiden! Men det här kan ju vara någonting bra, eller hur? Jag menar, han kanske vet mer om det än vad hon gör. De kanske till och med är släkt och det skulle förklara en hel del! Men hon trodde inte att de var släkt fastän hon själv har sagt att hennes farmor sa att det var bara hennes släkt som hade den förmågan.
Vi satt båda djupt försjunkna i tankar. Alicia antagligen en aning mer än mig. Hon hade stirrat ut från fönstret med en tom blick i över en timme. Så för att inte störa hennes tankar, gick jag tyst upp och gick till köket för att fixa kvällsmat. Det får bli varma ostmackor, jag är alldeles för trött för att göra något annat.

Alicia

*Flashback*
"But I want to stay with you and daddy!"
"You can't, you're causing us problems."
"Please, I want to stay with you, please!"
"Sorry, we can't, you have to take care of yourself before you cause us any more trouble!"
"But it was a mistake! It won't happen again!" Jag hade svarat på en outtalad fråga och mina föräldrar flippade ur totalt. Det gick ett par dagar och jag råkade göra det i skolan också. Men jag kunde inte hjälpa det, jag hörde ju frågorna! Till slut flippade min mamma ur totalt och en kväll började hon packa min väska medan hon förklarade för mig att jag måste lämna dem för att jag orsakade för mycket problem i deras liv. Hon sa att jag kunde gå till farmor för att hon var lika konstig, onormal och samma missfoster som mig. Tårarna trillade ner för bådas kinder när hon gick ut från mitt rum och stängde dörren om mig. Men kvällen blev värre, jag hörde gräl hela kvällen.
"It's your fault! It's your unormal genes!"
"Don't you dare blame this on me!"
"Well it's your mother who have the same freaky thing, not mine!"
"It's your daughter as much as mine!"
"Once again, it's your gene!"
"Tell me why I don't have it than!"
"How the hell am I supposed to know that?!" skrek mamma, "She can't stay here, she's causing us trouble even though she's our daughter."
"'I know, I know, have you packed her stuff?"
"Yes."
"Good, I'll leave her at her nans place tomorrow morning."
"And what about that move we're planning?"
"It's still going to happen, make sure you won't think of the adress, I don't want Alicia to find us, we can't deal with her!"
"I'm not stupid to think of it! Make sure you don't and ruin more than you've already ruined!"
"It's not my fault!!"
"Whatever you say, just remember that we're leaving our freak to daughter because of you!"
"Well you're not completely flawless either!"
"At least I don't have a freak gene!!" Efter några smällar med dörrar, la sig en märklig tystnad över huset. Fram tills mina snyftningar tog över och jag grät mig själv till sömns. Mina föräldrar hatar mig, jag är ett missfoster som inte borde existera.
*Slut på flashback*

Det gör fortfarande lika ont att tänka på när mina föräldrar övergav mig. Då de lämnade av mig hos min farmor och åkte utan att säga ett ord. Inte ens krama mig hejdå. Bara lämna mina väskor med kläder och leksaker, skälla ut farmor genom att säga att det här var hennes fel och sedan gå ut genom dörren och lämna mig för alltid. Jag grät i flera dagar. Rädd och osäker. Men farmor fanns alltid där. när jag väl gick tillbaka till skolan började mobbningen. Nu var jag inte bara ett missfoster. Jag var ett övergivet missfoster. Hur de hörde talas om det har alltid varit ett mysterium för mig. Men det gjorde de. Endast sju år gammal blev jag övergiven och började mobbas. Nu, tio år senare stod jag här. Fortfarande övergiven och mobbad. Lämnad med alla ärr som en påminnelse om alla gånger jag försökte avsluta alltihop. Men en sak har förändrats. Jag är inte ensam längre. Trots det så gör ärren lika ont som när jag orsakade dem. Som en ständig påminnelse om att de existerar. Den första gjorde jag när jag var elva. I sex år har jag skurit i min hud.

A/N: Jag ska inte gå in på så värst många detaljer nu men är det här ett känsligt ämne för er så se det här som en liten varning för att inte läsa nedanstående flashback!
*Flashback*
Jag sprang in i säkerheten av min lägenhet. Så snabbt som jag bara orkade, låste jag dörren efter mig och sjönk ner vid dörren. Där bröt jag ihop. Allting som jag hade hållit inne idag släppte jag ut. Jag lät känslorna flöda och grät länge. Farmor var fortfarande inte hemma. Jag ville göra slut på den ständiga smärtan. Med deras ord snurrandes i mitt huvud, reste jag mig upp på darriga ben och gick in till badrummet. Tog fram en rakhyvel och lossade skaftet från det. Jag la den kalla metallen mot min hud vid handleden men tvekade. Kanske inte så långt ner, tänkte jag och flyttade upp den en bit. Så den var halvvägs från mitt armveck. Jag satt där med metallen tryckt mot min hud men tvekade. Rädd för smärtan den skulle orsaka mig. Rädd för allt blod som skulle bli synligt från det. Men jag sköt tillbaka rädslan och började tänka på alla smärtsamma ord som sas till mig.
Lonely freak, creeper, weirdo, freak of nature. 
Jag drog den över huden, gång på gång. I början gjorde det fruktansvärt ont men snart försvann smärtan och allt som gick genom mitt huvud var alla ord. Alla knuffar. Alla slag. Alla blickar. Allt som jag har fått stå ut med dessa år. Det kändes skönt, som om smärtan rann ut från mig. En bedövande känsla la sig över mig och snart började jag bli yr. Min syn blev suddig och mitt medvetande rann ur mig.
Jag vaknade upp och såg ett starkt ljus som sken på mig. Sedan fick jag reda på att farmor hade hittat mig, avsvimmad. Jag hade skurit för djupt och fått såret sytt. Men jag skulle stanna hemma i minst  två dagar för att försäkras om att jag inte skulle svimma av igen på grund av blodförlusten. Jag fick lova att inte göra om det. Men jag visste att jag inte skulle sluta helt. Känslan det gav mig var för bra för att släppa så där. Men nästa gång ska jag vara försiktigare, inte skära lika djupt.
*Slut på flashback*

Jag drog upp min tröjärm på vänstra armen och drog fingrarna längs ärren. Den första såg allra värst ut. Men de andra var inte så mycket bättre de heller. Dock så hade jag orsakat mig själv dem diskretare. Jag skar inte tills jag svimmade. Bara tills jag blev tillfreds med smärtan som rann ur mig, sedan stoppade jag och tog hand om såret.
"What are you thinking of beautiful?" Jag ryckte till lite av Nialls röst. Han la armarna om min midja med hakan vilandes mot min axel. Jag stod fortfarande bortvänd från honom. Torkade snabbt tårarna som hade trillat ner för mina kinder och vände mig och för att krama honom ordentligt.
"Just some old memories."
"Want to shear them with me?" Jag skakade på huvudet. Han verkade lägga märke till min uppkavlade ärm.
"Is it about your scars?"
"Yes." Han kramade om mig hårdare och drog sig sedan ur omfamningen. Tog min arm i hans händer och kysste varje ärr på den.
"Don't you dare to add another one on yourself." viskade han och harklade sig. "Dinner is ready, come on let's eat."
_________________________________________________________________________________
Se den här långa delen som en ursäkt för att jag inte har uppdaterat på ett tag vilket jag är hemskt ledsen för! Men det är ju sommarlov nu och jag har haft en hel del att göra. Men jag ska se till att fortsätta uppdateringen som vanligt. Tack för att ni fortsätter läsa! x