A new chapter in life, del 29

Eric
En timme, tjugoåtta minuter och femton sekunder. Sexton sekunder. Sjutton sekunder. Arton sekunder. Nitton sekunder. Tjugo sekunder. Tjugoen sekunder. Tjugotvå..
-"Är du Daisy Olssons pojkvän?"
-"Ja!" Jag ställde mig snabbt upp och mötte läkaren halvvägs.
-"Daisy är vaken nu och hon vill se dig." Jag nickade och gick in till henne.

Daisy
Eric öppnade dörren och stack in huvudet. När han såg att jag kollade på honom så gick han in och stängde dörren efter sig.
-"Hej." Jag visste inte hur jag annars skulle börja. Han bar en stol till min högra sida och satte sig där.
-"Hur mår du nu?" Han strök bort några hårstrån från min panna.
-"Bättre."
-"Du skrämde mig verkligen."
-"Förlåt."
-"Vad sa din läkare?" Det där var ett samtal jag inte ville ta just nu men jag vet att han inte kommer bry sig om vad jag vill och inte. Bara gällande det samtalsämnet förstås.
-"Flippa inte ur, lova det!"
-"Varför skulle jag flippa ur? Är det så illa? Okej, jag lovar bara säg nu!"
-"Det har blivit värre. Mitt läge har försämrats väldigt mycket. jag får inte åka hem, varken till dig eller hem till Kattarp. De vill inte släppa mig härifrån för att..." Min röst skar sig.
-"För att vad?"
-"Jag finns inte kvar länge till Eric." En tår trängde fram i ögonvrån. Han blev tårögd. Utan ett ord reste han sig upp och gick ut från rummet. Jag låg kvar där jag låg medan tårarna strömmande ner för kinderna. Han behöver tid för att ta in det där. Det vet jag för jag behöver själv tid för att verkligen ta in det. När läkaren berättade det för mig hade jag knappt reagerat. Men att säga det till Eric var så mycket svårare än att själv höra det från någon annan.

Emma
Erics samtal kom som en chock. Jag bara satt där med mobilen pressad mot örat i flera minuter efter att han hade lagt på.
Daisy svimmade av och hon har inte vaknat än. Men hon har ju blivit bättre. Hon var på bättringsvägen! Det sa ju läkarna. De kan ju inte ha fel eller hur? De får inte ha fel!
Vad var det Eric bad mig om nu igen? Åh just det, ringa hennes föräldrar, de måste veta. vi måste åka till Daisy, nu på en gång! Säger mina föräldrar att jag inte får åka så kommer jag åka ändå! Daisy behöver mig mer än någonsin nu!
Vad var deras hemnummer nu igen?

Eric
-"Jag finns inte kvar länge till Eric." Orden som hade krossat mig totalt. "Jag finns inte kvar länge till." Det var dumt av mig att bara springa ut så men hon får inte se mig så här.
Väntrummet jag hade suttit i var fortfarande tom. Jag sjönk ner på en utav sofforna och släppte fram tårarna som jag inte orkade hålla kvar längre. Tårarna som hade fått mig att springa ut så där för att hon inte skulle se mig svag. För Daisy behöver bara starka personer runtomkring sig. Så nu måste jag samla ihop mig snabbt och gå in till henne igen, hur jobbigt det än var.

Anna
-"Daniel!" Inget svar. "Daniel!" Han kom gåendes in till vardagsrummet.
-"Ja?"
-"Daisy..., Daisy har blivit sämre igen."
-"Va? Nej! Är du säker på det nu? Vart är hon någonstans?" Jag sa sjukhusets namn. Plötsligt blev det bråttom. Att packa ner lite nödvändiga saker och kolla tåg ner till Stockholm. Det går trots allt snabbare än bil. Under hela den tiden ansträngde jag mig för att inte bryta ihop.

Daniel
Jag visste att hon inte skulle åka! Jag visste att någonting skulle hända! Men nu ska jag inte tänka, tänk om, det kommer inte hjälpa. Men jag förstår inte. Hon var bättre. Sist vi pratade med henne så hade hon låtit så glad och pigg, det var igår. Vad händer med min ängel? Räcker inte det nu?

Maja
Daisy har blivit sämre. Jag gick tyst tillbaka till mitt rum och började packa ner nallar i min väska. Mamma är ledsen och då vill hon träffa Daisy och när vi var hos Eric förra gången så bodde han långt bort. Det betyder att vi ska åka långt och då vill jag ha mina nallar med mig. En av dem ska Daisy få. Så att hon kan krama den när hon är ledsen. Så som jag brukar göra.
----------------------------------------------------------------------------------
Jag försökte skriva det från allas perspektiv, till och med från treåriga Majas, lite svårt. Men jag hoppas det ger er en uppfattning om hur det beskedet var för människor kring Daisy. Kommentera gärna vad ni tycker om den här novellen, det skulle underlätta en hel del för mig om jag vet om era åsikter. Både bra och dåliga, jag gillar konstruktiv kritik! :)

A new chapter in life, del 28

Daisy
*Två dagar senare*
Bara två dagar kvar. Dessa två dagar som redan hade gått har varit helt underbara. Men nu har jag börjat känna av att jag har blivit allt tröttare. Självklart visade jag inte det för Eric. Då skulle han börja oroa sig i onödan.
Jag gick upp från den bekväma sängen och ut till vardagsrummet och sedan köket. Han var inte där. Så jag gick mot badrummet. Men det var inte låst. Han kanske bara har något att göra lite snabbt. Så jag bestämde mig för att ta en snabb dusch och byta t-shirten jag har på mig till jeans och linne. Då är jag klar när Eric är tillbaka, ifall han frågar om vi ska någonstans.

Duschen tog lite längre tid än vad jag hade räknat med men ändå hade han inte kommit ännu. Så jag blåste håret torrt och sminkade mig.
Till slut gav jag upp min väntan och gick till köket för att hämta något att äta. Men jag hann knappt ett steg in innan allt började snurra. Jag la handen emot dörrkarmen som stöd och tog några djupa andetag. Men det hjälpte inte. Huvudet började kännas tungt och allt blev svart.

Eric
Jag vaknade redan klockan halv tio. När jag vände mig mot Daisy så sov hon fortfarande. Eftersom jag inte ville väcka henne så gick jag upp istället för att ligga kvar där och vrida och vända på mig. Så jag gick upp och tog en dusch.

När jag var klar och hade klätt på mig så märkte jag att brödet var slut så jag kunde lika gärna passa på att handla medan hon sov.
Jag tog nycklarna, plånboken och mobilen. Tog på mig mina sneakers och skinnjackan och steg ut i trappuppgången.

Att köra till mataffären som låg närmast mig tog inte lång tid. Jag hade gått ut tillräckligt sent för att missa morgontrafiken. Jag gick igenom vad jag behövde, för mig själv och steg ur bilen. Låste och gick in.
Bröd, pålägg, apelsinjuice, mjölk. Behöver vi något mer? Daisy älskar choklad så, marabou choklad, cola och en paradis ask senare stod jag i kassakön.
Jag betalade, la ner allt i påsen och gick ut till bilen för att köra hemåt. Men innan jag startade bilen ringde jag Daisy.
När hon inte svarade antog jag att hon sov fortfarande, och startade bilen.

Jag låste upp ytterdörren och steg tyst in. Sover hon fortfarande så vill jag inte väcka henne innan jag hahr hunnit fixa frukosten. Så jag tog av mig mina sneakers och bar in påsen till köket. Men längre än så hann jag inte.
-"Daisy!" Jag släppte påsen och sjönk ner vid henne. "Daisy?!" Jag ruskade om henne men hon svarade inte. Väl medveten om att jag är för uppskakad för att köra till sjukhuset ringde jag 112.

Efter att ha väntat i vad som känns som en evighet, fick jag dem äntligen att skicka en ambulans. De försökte fortsätta prata med mig men jag la ifrån mig telefonen och lyfte upp henne. La henne försiktigt ner på soffan och tog upp telefonen igen.
-"Hur länge har hon varit avsvimmad?"
-"Jag vet inte! Jag kom hem precis sa jag ju!" Jag lät väldigt otrevlig och det är jag medveten om men kan de skynda på lite?!
-"Har det hänt förut?"
-"Hon har cancer så ja, det har hänt förut men hon har mått bra på sistone och hennes läge var ju stabilt så jag förstår inte!"
-"En ambulans är snart hos er, men om hon har cancer så är det väldigt vanligt, vad för typ är det?"
-"Hjäntumör"
De fortsatte babbla på och ställa, enligt mig, onödiga frågor. Till slut knackade det äntligen på dörren. Jag la på och rusade dit för att öppna. Ambulanspersonalen kom in och jag rabblade upp allting som hade hänt och varför på mindre än en minut och utan ett enda andetag. På så sätt kan de inte ställa meningslösa frågor.

De bar ut henne och jag följde med i ambulansen. På vägen dit kom jag på att jag måste prata med hennes föräldrar. Minns jag rätt så har jag Emmas nummer. Så jag tog upp mobilen och ringde för att säga till henne det som hade hänt och prata med Daisys föräldrar.
-"Hej det är Emma?"
-"Hej, det är Eric, Emma lyssna utan att avbryta nu för det här är viktigt.."

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu börjar den här novellen lida mot sitt slut! Jag har skrivit på den sedan första Januari haha! Över fem månader och snart slut. Men så är det när man har lite tid och väldigt mycket skola. Men nu är det bara en och en halv vecka kvar sen går all min tid till skrivandet! :) 

A new chapter in life, del 27

Resan var lång. För lång. Jag hade bara läst ungefär tre sidor när jag märkte att ingenting jag läste fastnade. Alldeles för sömnig. Kanske om jag somnar om så kommer inte samma hemska dröm? Försöka kan jag ju alltid! Så ännu en gång satte jag mobilalarmet på en timme och lutade mig tillbaka i det obekväma sätet. Det äldre paret framför mig sov fortfarande och mannen snarkade ljudligt. Det störde mig. Men ändå så somnade jag så fort jag blundade.

Allting var som en enda stor färgklick utav rött. Resten var vitt, men jag stod på det röda. När jag försökte gå utanför det så kändes det som om jag sögs ner. Så jag hoppade skrämt tillbaka till det röda. Men det måste finnas en väg som jag kan gå! Jag kan inte bara stå här! 
Plötsligt börjar vitt rök komma. Den vita röken byts snart ut mot en mer gråaktig. Jag känner paniken komma krypandes. Jag måste härifrån, fort! Men det finns ingen väg härifrån. Det gör mer och mer ont att andas. Jag börjar kippa efter luft.
En skugga börjar komma emot mig. Men precis när jag ska skrika och börja springa så börjar skuggan tala.
-"Och var tror du att du är på väg?" Jag känner igen den rösten! 
Röken börjar försvinna och ur skuggan kommer... pappa?
-"Pappa?"
-"Kom hem Daisy, kom hem!"
-"Nej jag vill inte!" Han tar tag i min arm och drar mig emot det vita. Avgrunden. "Nej, vad håller du på med släpp! Pappa det är en avgrund där!" Han skakade på huvudet.
-"Det är vägen hem Daisy, kom igen nu det är bråttom!" Jag förstår inte. Varför är det bråttom? Jag har ingen skola eller läkarbesök. Så vad är det jag har bråttom till?
-"Nej pappa! Det här är min sista chans att se Eric!"
-"Jag vet, men det är vår sista chans vi med!"
-"Men jag älskar honom!" Nu står vi mot avgrundens kant och jag försöker knuffa oss tillbaka. Men pappa är bestämd. Det kommer bli som han vill. Trots att jag tar i med alla mina krafter så flyttar vi inte på oss en millimeter. Men för honom räcker det med en liten knuff och vi faller. Faller avgrunden. Mot ingenting.

Jag slår snabbt upp ögonen. Det är bara en dröm! Bara en dröm! Det finns en liten toalett här någonstans. Jag ställer mig upp och tar med mig axelväskan. Jag öppnar försiktigt kupé dörren och stiger ut. Precis utanför, mittemot finns det en toalett. Jag tänkte väl att jag såg det nära någonstans.
Jag öppnar dörren och går in. När jag har stängt och låst den vänder jag mig emot spegeln. Jag är blek, blekare än vanligt och en hint av svett syns på pannan. Jag drar ett djupt andetag för att lugna mitt hjärta som fortfarande skenar.
Mobilens ringande får mig att hoppa till. Jag tar upp den snabbt och stänger av alarmet. Alltså har jag sovit i mindre än en timme.
Jag låter det iskalla vattnet rinna en stund och stänker det i ansiktet. Trots att det är kallt så känns det skönt och svalt nu. Jag tar två papper och torkar ansiktet med det. Sedan slänger jag dem och låser upp dörren.
När jag kommer in i kupén igen så är konduktören där. Det gamla paret visade sina biljetter och han vänder sig mot mig.
-"Hej, kan jag få se din biljett?" Jag nickar och tar fram den. Han läser snabbt och ger den tillbaka till mig, nickar och går.
Jag sätter mig så bekvämt det går och vänder huvudet mot fönstret. En röst i högtalarna hörs och meddelar att vi är i Stockholms central inom tjugo minuter. Så jag tar upp mobilen och smsar Eric.
#Framme om tjugo minuter, ses där. :)x# Jag skickar iväg smset och ska precis lägga ner mobilen i knäet när min ringsignal hörs. Jag tar upp den igen. Mamma. Nej! Trots att varenda cell i min kropp skriker åt mig att lägga på så svarar jag. Så dumt!
-"Ja?"
-"Daisy! Vart är du?!"
-"På tåget."
-"Sa vi inte åt dig att du inte får åka?!"
-"Men nu är det inte du som kanske träffar din pojkvän för sista gången!" skriker jag och drar cancer kortet. Jag vet att det kommer såra mamma men det kommer göra att hon låter mig vara.
-"Ursäkta?!"
-"Mamma jag har cancer och vet aldrig när...du vet... Jag måste ta varenda chans jag har och träffa människor jag älskar och bryr mig om!" Paret framför mig kollar på mig med chock och medlidsamhet i deras ögon, på mig. Mamma svarar inte på ett tag och när hon väl gör det så hörs det knappt vad hon säger.
-"Daisy du kommer inte dö. Du blir bättre hela tiden. Ditt läge är stabilt."
-"Jag vet men om det inte är sista gången så är det om två eller tre gånger."
-"Okej, jag ska prata med din pappa." Det betydde att mamma var okej med det här.
-"Tack mamma, vi ses om fyra dagar."
-"Okej, vi ses gumman, var försiktigt och överansträng dig inte." Vi la på. Tåget hade börjat sakta ner så jag slängde axelväskan över axeln och förberedde resväskan bredvid mig. Jag mår bättre det vet jag men samtidigt så vill jag vara här med Eric och betyder det att jag måste ljuga för mamma så gör jag det!

Eric
Daisys sms lös upp min skärm. Jag hade redan duschat och bytt om så nu reste jag mig upp och tog mobilen, nycklarna och plånboken. Sedan var det bara att ta på mig mina röda sneakers och skinnjackan.
Jag startade bilen och körde ut från parkeringen. Tågstationen är inte alls långt härifrån men med tanke på trafiken så vill jag helst vara där lite tidigt.
Trafiken var otroligt jobbig, en kvart har gått och jag har en liten bit kvar och börjar få panik. Daisy kommer säkert tappa bort sig när hon letar efter mig eller så står hon bara där i en evighet. Jag tutade irriterat vilket ledde till att flera tutade. Bara någon sekund senare började bilkön äntligen röra på sig. Äntligen!

Framme! Jag hoppade ur bilen och låste den och började springa dit jag visste att hon skulle av.
Som jag hade trott så stod Daisy där och väntade på mig med en resväska bredvid sig och axelväska på sig. Jag sprang fram sista biten och när hon såg mig sken hon upp. Äntligen var hon här! Vi möttes i en kram. Jag tog mig ur kramen och kysste henne. Det blev en lite längre kyss än vad jag hade förväntat mig.
När vi drog oss ur omfamningen såg vi att flera stod och stirrade på oss. Några hade mobilerna uppe och filmade eller tog kort. Jag tog hennes väska i ena handen och höll henne i handen med den andra. Vi måste bort från den här scenen.
-"Jag har saknat dig." sa hon efter en kort stunds tystnad.
-"Jag har saknat dig med, otroligt mycket."
-"Vi behöver inte oroa oss för mina föräldrar längre, jag pratade med mamma och löste det." Jag kände en tyngd släppa.
-"Då har vi fyra underbara dagar att njuta utav utan stress och oro! Soft!"

A new chapter in life, del 26

Eric
Min telefon ringde vid halv tio. Jag slog efter den med handen för att trycka på snooze. Men då slog det mig. Idag kommer Daisy! Jag ska hämta upp henne från tågstationen inom en halvti... Nej vänta nu lite. Hon åker tio. Men varför....åh ringsignal! Oj någon ringde! Jag kastade mig mot andra sidan utav sängen och lutade mig över kanten för att få tag i mobilen på nattugsbordet. Men försent. Vem det nu än ringde mig hade lagt på. Jag tog upp den ändå och lös upp skärmen. Daisy. Jag ringde upp igen. Flera signaler gick fram tills hon äntligen svarade.
-"Eric! Hej!"
-"Hej, jag sov och hörde inte telefonen." Ursäktade jag mig och rullade över till ryggen för att vara mer bekväm.
-"Väckte jag dig. Förlåt."
-"Nej då, jag skulle ändå upp nu. Förresten när är du framme?"
-"Eh ja apropå det..."
-"Jag hoppas verkligen att du fortfarande kommer! Du får det fortfarande va?"
-"jag eh.., rymmer mer än får."
-"Du gör vadå?!" Vänta lite nu...va?! Hon fick ju så varför 'rymma' hit? En lång tystnad följde och jag började tro att hon hade lagt på när hon svarade igen.
-"Pappa kom hem igår och sa plötsligt att jag inte alls får komma och att jag måste göra slut med dig så jag packade väskan när de somnade och drog iväg utan att de märkte något och nu sitter jag på tåget och väntar på att den ska åka." Berättade hon. Ett enda andetag. När hon var klar andades hon djupt och tystnade. Som om hon väntade på ett svar ifrån mig. En reaktion på vad hon hade sagt. Men vad ska jag svara? Borde jag övertala henne till att gå hem? Jag vill inte att föräldrarna börjar hata mig. Men samtidigt vill jag att Daisy ska komma. Åh vilken dilemma! Men tänk på alla problem som skulle komma efteråt. Jag vill inte bli osams med föräldrarna. Ska jag vara strikt och klar och be henne att gå tillbaka hem eller låta henne komma och ta hand om alla problem senare?
-"Men vad ska du göra när dina föräldrar märker att du är borta?" Det var det enda jag kunde komma på att säga. För vad ska jag säga till henne?
-"Jag vet faktiskt inte." Svarade hon så tyst att jag knappt hörde det.
-"Kom hit bara så tar vi hand om det senare." Svarade jag snabbt så att jag inte skulle hinna tänka på för mycket konsekvenser.
-"Jag hoppades att du skulle svara så. Jag vet inte när jag är framme men jag smsar eller ringer när jag är nära."
-"Ja i alla fall när det är en kvart kvar så att jag hinner dit. Så att du inte väntar." Förklarade jag.
-"Okej, vi hörs senare då." Vi avslutade samtalet och la på.

Daisy
Jag blev lättad är Eric tog det så bra. När vi hade lagt på så meddelade de i tågets högtalare att vi skulle åka nu. Jag förberedde mig mig på en lång resa och sjönk ner i sätet. Efter att ha satt på mobillarmet så att den ringer om en timme la jag mobilen i fickan och blundade. Jag hade inte fått många timmars sömn inatt och behövde minst en timme nu.

Det var en lång, grå spiraltrappa framför mig. Jag vände på mig för att se ifall jag kunde ta mig härifrån på ett annat sätt. Men det spelade ingen roll vilket håll jag vände mig mot. Samma mörka, hemska avgrund mötte mig. Ännu en gång försökte jag vända på mig för att hitta en utväg. Men hur många gånger jag än såg mig runt hittade jag ingen annan väg än trappan. 
Fotsteg hördes bakom mig. Jag vände mig snabbt om med ryggen emot trappräckets slut. En mörk skugga kom ifrån avgrunden. Jag vände mig skräckslaget emot trappan igen och började springa upp för dem. Men den den var lång med många hemska kurvor. Hur snabbt jag än sprang så var skuggan alltid bara någon meter bakom mig. Plötsligt snavade jag över något och föll. Trappsteget skar in i knäet. Aj! Det där gjorde ont. Plötsligt började skuggan att dra i min fot med det skadade knäet. Jag sparkade och försökte komma loss. Men greppet hårdnade. Jag tappade taget och föll. Ner för alla trappsteg. Ner mot den mörka avgrunden. Ner mot ingenstans.

Jag slog upp ögonen och såg mig omkring. Det var bara en dröm. Jag satt fortfarande på tåget. Från att ha suttit upprätt, sjönk jag tillbaka ner i sätet. Det var bara en dröm, bara en dröm. Tänkte jag om och om igen för att lugna ner mig själv. Det gamla paret som satt mittemot mig, sov lutandes mot varandra. Jag log åt den synen. Så vill jag också ha det. När jag blir äldre förstås. Ett gulligt förhållande där man blir gamla tillsammans. Mina tankar avbröts av ett plötsligt ringande. Jag skyndade mig att ta upp mobilen och stängde snabbt av alarmet på den för att inte väcka det äldre paret.

Minuterna tickade men jag vågade inte somna om. Med rädsla för den där hemska drömmen. Bäst att inte riskera att somna om. Jag tog upp boken jag hade packat ner i axelväskan. Hungerspelen. Den skulle underhålla mig i ett par timmar. 

A new chapter in life, del 25

Jag ställde fram alla ingredienser till pannkakor och blandade ihop allt.
När smeten vad klar började jag grädda dem. Under den långsamma processen gick jag igenom vad jag skulle ta med mig. Jag ska vara borta i fyra dagar.
När sista pannkakan var gräddad la jag dem i en hög på en tallrik och gick in till vardagsrummet.

Ytterdörren öppnades, jag såg mig sömndrucket omkring och insåg att jag hade somnat. Jag stängde av tvn och bar in min tallrik till köket. På vägen mötte jag pappa och Maja. Så det var de som hade kommit hem.
-"Hej!" hälsade jag glatt. Pappa såg irriterad ut. Han svarade med något tyst muttrande och försvann in på sitt och mammas rum.
-"Pappa är sur." konstaterade Maja. Jag nickade frånvarande.
-"Vet du varför?" Maja nickade och pekade på mig, "Jag? Vad har jag gjort?"
-"Han sa något om dig och Eric och jobbiga människor i bilen."
-"Var det allt?" Hon nickade och gick in på sitt rum. Jag stod kvar ensam och förvirrad i hallen.
När jag kom ihåg tallriken som jag höll i, gick jag in till köket för att lämna den där. När jag var på väg ut därifrån så går pappa ut från rummet.
-"Daisy, vi måste prata." Det där låter inte bra! Inte alls bra!
-"Om vadå?"
-"Om din resa till Stockholm och hela den här 'förhållande' grejen." Det störde mig att han pratade som om det var en barnslig besatthet som snart är över. Han gick in till vardagsrummet och slog sig ner på soffan.
-"Sätt dig." Pappa nickade mot den tomma platsen bredvid honom. Jag suckade och gick och satte mig. Det här låter inte alls bra. En tystnad la sig över rummet. Det ända som lät var Maja som lekte med lego inne i hennes rum. Precis när pappa skulle avbryta den jobbiga tystnaden och prata, sprang Maja in.
-"Pappa!"
-"Ja?"
-"Jag har tappat bort lego-Bosse!" Maja hade döpt om alla hennes lego gubbar och när hon tappade bort en av dem blev hon helt förskräckt. Nu stod hon vid pappa och ryckte i hans tröja.
-"Han är säkert i ditt rum någonstans." lugnade jag. Hon skakade på huvudet och drog ännu hårdare i tröjan.
-"Hjälp mig leta! Han är borta!"
-"Men lek med något annat så hjälper jag dig sen." svarade pappa och försökte lossa hennes grepp. Då började hon gråta.
-"Nej! Jag vill ha lego-Bosse!" Han suckade och reste sig upp.
-"Kom så letar vi då. Daisy, stanna kvar en stund. Jag kommer snart." Så fort pappa lämnade rummet tog jag upp mobilen igen. Som vanligt gick jag in på twitter först. Ännu fler hat kommentarer. När ska det ta slut? Jag läste igenom några och humöret sjönk på några sekunder. Det som stod var hemskt. Det som gjorde saken ännu värre var att hälften av alla som skrev var inte ens Erics fans! Vad hade de med saken att göra? Jag fick nog utav det och började fundera på att ta bort mitt konto. Men samtidigt tvekar jag väldigt mycket för varför ska jag bli tvungen att ta bort mitt konto? Visst får jag en hel del hat men det finns faktiskt fina kommentarer bland allt det här också. Jag ska nog bara koncentrera mig på allt positivt och strunta i resten. Det blir nog bäst så! Men om det blir värre då? Vad gör jag då?
Mina tankar avbröts av pappa som kom tillbaka in i rummet. Jag låste snabbt mobilen och la den på bordet. Han tog gott om tid på sig att gå fram och sätta sig igen. Sedan tog det nästan lika lång tid, om inte längre, för honom att börja prata.
-"Daisy, jag har sett och hört en del om ditt och Erics 'förhållande' och jag beslöt mig för att det inte fungerar. Du får inte åka till Stockholm och måste se till att avsluta det här förhållandet ganska snart." Jag var i chock. Han kan inte göra så! Nej! Han får inte göra så!
-"Nej! Biljetterna är bokade, mamma har sagt att det är okej. Likaså läkaren och jag tänker inte göra slut!"
-"Det här fungerar inte! Han är känd, han har press och fans efter sig överallt. Det kommer bara göra ditt liv mer komplicerat!"
-"Jag tänker åka imorgon och inget du säger kan ändra på det." svarade jag och reste mig upp.
-"Du är inte myndig, än är det jag som bestämmer och det förblir så i ytterligare två år!" De orden fick mig att frysa mitt i steget. Han kan inte mena allvar.
-"Du är inte seriös nu va?"
-"Jo, jag är väldigt seriös Daisy och det här är det sista jag har att säga till om det här!" Jag sprang till mitt rum och drämde igen mitt rum. Okej, det är nog ganska barnsligt men han förstör allting!

Resten av kvällen låg jag i min säng och vägrade röra på mig. Mamma kom hem och försökte prata med mig men jag svarade inte.
När alla hade somnat låg jag fortfarande klarvaken. Jag hade redan bestämt mig. Så jag gick upp och tog fram min resväska. Sedan öppnade jag tyst garderoben och började slänga ner kläder i resväskan. Trots att jag bara skulle vara borta i fyra dagar packade jag som om jag skulle vara borta i två veckor. Tur att min resväska är stor!
När allting som jag behövde i mitt rum var nerslängt i väskan, smög jag tyst ut i hallen och badrummet. Jag la ner min tandborste i en necessär och tog mitt andra necessär med smink med mig. Ett av mina convverse och en tygjacka som jag tog med mig tillbaka till rummet. Mina andra par converse och skinnjackan ska jag ha på vägen dit.
När den väskan var packad och klar var klockan halv fyra på morgonen. Men jag är inte klar riktigt än. Nu kom en lite svårare del. Jag tog fram min ljusbruna axelväska. I den la jag ner min laddare, hörlurarna, mitt pass och plånboken. Men jag behöver pengar. Så jag smög ut i hallen igen och dit jag visste att mamma och pappa brukar lägga undan pengar. Det känns hemskt att ta härifrån men jag ska lämna tillbaka dem, någon gång! Så jag tog en summa pengar som jag räknade till att räcka och gick tillbaka till mitt rum. Jag la ner pengarna i plånboken som jag ännu en gång la ner i väskan. Tågbiljetterna som jag hade skrivit ut la jag ner också och försäkrade mig om att de var där flera gånger. Det sista jag slängde i var mina nycklar sedan la jag mig ner för att äntligen få några timmars sömn. Klockan är redan kvart i fem på morgonen. Klockan tio går tåget. Jag får inte försova mig! Så jag satte på alarmet på mobilen som en vanlig skoltid. Väcker jag någon så skyller jag på att jag hade glömt stänga av den föregående dag.