Självklart fick jag och Eric inte dela rum. Det var en oskriven regel hos mina föräldrar så det sa ingen av oss någonting om när han tilldelades gästrummet. När jag kom in i mitt rum stod jag bara där och stirrade på allting en stund. Allt låg precis så som jag hade lämnat det. Ingenting hade rörts. Sängen, byrån, garderoben, skrivbordet och stolen. Till och med dekorationerna på fönsterbrädet stod kvar. Mer hann jag inte se för Theo trängde sig förbi mig i dörröppningen och sprang in för att hoppa upp på sängen. "Mormor sa att det här var ditt rum mamma."
"Ja det är det," log jag och satte mig bredvid honom på sängen.
"Fint."
"Tack, så vad tycker du? Om mormor, morfar, morbror, det här huset, ja, allt?"
"Dem är snälla, och huset är stort så man kan leka och springa överallt!" När han sa det sista så sträckte han ut armarna och såg upp i taket som om för att försöka visa hur mycket plats det fanns. Jag småskrattade lite.
"Inga klagomål alltså?" Han skakade på huvudet men sedan la han den på sned och såg fundersam ut. "Är det någonting?"
"Pappa Johan var ju inte snäll men får jag träffa honom igen när han blir snäll?" Det blev helt tyst i rummet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara på det där. Hur ska jag säga till ett barn att han förhoppningsvis aldrig någonsin ska behöva träffa sin pappa? "Får jag träffa farmor och farfar i alla fall?" Klockans sekundvisare tickade ljudligt i rummet. Står den där lilla delfinen av glas på skrivbordet? "Mamma?" Jag försökte samla tankarna, hur ska jag säga det här?
"Theo, din pappa kommer nog aldrig någonsin kunna bli en bra pappa, jag säger inte att han är en dålig person men han är inte en sådan person som kan bli en förälder riktigt."
"Varför kan han inte bli en bra pappa?"
"För att..." jag vet verkligen inte, sanningen är att jag inte har en aning, "jag vet faktiskt inte, han har aldrig velat bli en förälder och när vi fick reda på att vi skulle få dig så blev han vettskrämd, han ville inte men jag ville och det var därför jag flyttade." Han nickade. Jag vet inte hur mycket han förstod utav det som sades, han är bara fyra år ändå men han nickade i alla fall.
"Farmor och farfar då?"
"Det här är ingen stor stad, de kommer snart få reda på att vi är här och vill dem träffa dig så kommer dem säga till annars så vet jag inte, vill du verkligen träffa dem så kan jag försöka ringa dem." Jag hoppades innerligt på ett nej men han nickade och skrek ut ett exalterat;
"JA!!" Åh nej...
"Okej, jag letar upp deras nummer och ringer dem i morgon." Jag måste komma ifrån det här ämnet snabbt. Han hoppade upp i mitt knä och la armarna om mig i en kram.
"Tack mamma!"
"Det är så lite så."
"Du är världens bästa mamma!"
"Och du är världens bästa son," försäkrade jag, "har du borstat tänderna?"
"Men mamma, du är världens bästa, du ska inte fråga det!"
"Okej lillen, upp med dig, det börjar bli sent och långt efter läggdags, du ska borsta tänderna och byta om nu!" Han suckade och hoppade ner från sängen.
"Tandborste och pyjamas?"
"Din tandborste ligger redan i badrummet, borsta tänderna så tar jag fram pyjamasen, tandkrämen finns i skåpet ovanför spegeln och mormor har lagt en pall till dig i badrummet så att du når." Han nickade och sprang mot badrummet.
Jag tog fram Theos lilla väska och rotade igenom den på jakt efter pyjamasen. "Du är en bra mamma Elsa." Jag hoppade till och vände mig om. Mamma stod i dörröppningen.
"Tack."
"Jag hörde vad du sa till honom, om Johan och hans föräldrar." Jag vände uppmärksamheten mot väskan igen.
"Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, det var det enda som kom fram."
"Det är bra att du inte får honom att hata hans pappa."
"Johan är inte hans pappa!"
"Hur mycket du än förnekar det så är han faktiskt precis det."
"Nej det är han inte, slutdiskuterat, släpp ämnet är du snäll!" Hon tog upp händerna som för att visa att hon inte tänkte säga något mer.
"Jag har varit så orolig för dig och helt ärligt så trodde jag inte att du skulle behålla Theo." Nu börjas det.
"Hade jag inte gjort det så hade jag inte behövt flytta härifrån, det vet du lika bra som jag!"
"En liten del av mig trodde att du hade insett hur jobbigt det är att ha ett barn efter födseln att du skulle välja att adoptera bort honom."
"Ledsen att göra den delen av dig besviken men jag är inte den typen av förälder som ger iväg mitt barn på det sättet."
"Det sa jag aldrig, kan du sluta förvränga allt jag säger?"
"Jag förvränger ingenting men vi behöver inte prata om vad ni trodde jag skulle göra och ni behöver inte vara oroliga, jag klarar mig fint på egen hand, det är svårt ibland men det är bara sådant som jag får ta." Hon nickade lite. Theo sprang tillbaka in i rummet och vi släppte diskussionen på en gång. "Är tänderna borstade ordentligt nu?"
"Ja, men mamma, vart är min Batman pyjamas?"
"Hemma i tvätten, så det fick bli Iron Man istället."
"Men mamma!"
"Jag hann inte bli färdig med all tvätt innan jag åkte men jag lovar det är det första jag ser till att ta tag i när vi kommer hem och då får du ha på dig den."
"Nej, Batman!"
"Lyssna på mamma nu Theo." Eric kom in i rummet och såg sig omkring. "Huset är väldigt fint." Kommenterade han och gav mamma ett charmigt leende.
"Tack så mycket, jag är glad att du trivs här."
"Lite svårt att inte göra det när maten är den godaste jag har ätit och huset är så vackert inrett."
"Oj, tack så mycket!" Han måste ha känt spänningen i rummet. Mamma ger mig en sista blick innan hon lämnar rummet. Theo tar motvilligt på sig sin pyjamas och kryper ner i min gamla säng. Jag hade tjatat till mig en stor dubbelsäng ungefär något år innan jag blev gravid och flyttade så den var inte speciellt gammal.
"Ska vi prata i gästrummet istället?" Eric tar initiativet först och jag nickar. Vi säger godnatt till Theo och jag ger honom min vanliga kram och puss på pannan, stoppar om honom och smyger ut därifrån.
______________________________________________________________
AN: Så där, ännu en del som är lite försenad och det ber jag om ursäkt för, den här gången har jag faktiskt ingenting att skylla på. Den här delen kan vara lite tråkig men jag kände att jag måste få in Elsa lite mer i mammarollen snart igen och då blev det så här. Tack för att ni fortsätter att läsa mina små tysta ninja läsare! X
"Ja det är det," log jag och satte mig bredvid honom på sängen.
"Fint."
"Tack, så vad tycker du? Om mormor, morfar, morbror, det här huset, ja, allt?"
"Dem är snälla, och huset är stort så man kan leka och springa överallt!" När han sa det sista så sträckte han ut armarna och såg upp i taket som om för att försöka visa hur mycket plats det fanns. Jag småskrattade lite.
"Inga klagomål alltså?" Han skakade på huvudet men sedan la han den på sned och såg fundersam ut. "Är det någonting?"
"Pappa Johan var ju inte snäll men får jag träffa honom igen när han blir snäll?" Det blev helt tyst i rummet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara på det där. Hur ska jag säga till ett barn att han förhoppningsvis aldrig någonsin ska behöva träffa sin pappa? "Får jag träffa farmor och farfar i alla fall?" Klockans sekundvisare tickade ljudligt i rummet. Står den där lilla delfinen av glas på skrivbordet? "Mamma?" Jag försökte samla tankarna, hur ska jag säga det här?
"Theo, din pappa kommer nog aldrig någonsin kunna bli en bra pappa, jag säger inte att han är en dålig person men han är inte en sådan person som kan bli en förälder riktigt."
"Varför kan han inte bli en bra pappa?"
"För att..." jag vet verkligen inte, sanningen är att jag inte har en aning, "jag vet faktiskt inte, han har aldrig velat bli en förälder och när vi fick reda på att vi skulle få dig så blev han vettskrämd, han ville inte men jag ville och det var därför jag flyttade." Han nickade. Jag vet inte hur mycket han förstod utav det som sades, han är bara fyra år ändå men han nickade i alla fall.
"Farmor och farfar då?"
"Det här är ingen stor stad, de kommer snart få reda på att vi är här och vill dem träffa dig så kommer dem säga till annars så vet jag inte, vill du verkligen träffa dem så kan jag försöka ringa dem." Jag hoppades innerligt på ett nej men han nickade och skrek ut ett exalterat;
"JA!!" Åh nej...
"Okej, jag letar upp deras nummer och ringer dem i morgon." Jag måste komma ifrån det här ämnet snabbt. Han hoppade upp i mitt knä och la armarna om mig i en kram.
"Tack mamma!"
"Det är så lite så."
"Du är världens bästa mamma!"
"Och du är världens bästa son," försäkrade jag, "har du borstat tänderna?"
"Men mamma, du är världens bästa, du ska inte fråga det!"
"Okej lillen, upp med dig, det börjar bli sent och långt efter läggdags, du ska borsta tänderna och byta om nu!" Han suckade och hoppade ner från sängen.
"Tandborste och pyjamas?"
"Din tandborste ligger redan i badrummet, borsta tänderna så tar jag fram pyjamasen, tandkrämen finns i skåpet ovanför spegeln och mormor har lagt en pall till dig i badrummet så att du når." Han nickade och sprang mot badrummet.
Jag tog fram Theos lilla väska och rotade igenom den på jakt efter pyjamasen. "Du är en bra mamma Elsa." Jag hoppade till och vände mig om. Mamma stod i dörröppningen.
"Tack."
"Jag hörde vad du sa till honom, om Johan och hans föräldrar." Jag vände uppmärksamheten mot väskan igen.
"Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, det var det enda som kom fram."
"Det är bra att du inte får honom att hata hans pappa."
"Johan är inte hans pappa!"
"Hur mycket du än förnekar det så är han faktiskt precis det."
"Nej det är han inte, slutdiskuterat, släpp ämnet är du snäll!" Hon tog upp händerna som för att visa att hon inte tänkte säga något mer.
"Jag har varit så orolig för dig och helt ärligt så trodde jag inte att du skulle behålla Theo." Nu börjas det.
"Hade jag inte gjort det så hade jag inte behövt flytta härifrån, det vet du lika bra som jag!"
"En liten del av mig trodde att du hade insett hur jobbigt det är att ha ett barn efter födseln att du skulle välja att adoptera bort honom."
"Ledsen att göra den delen av dig besviken men jag är inte den typen av förälder som ger iväg mitt barn på det sättet."
"Det sa jag aldrig, kan du sluta förvränga allt jag säger?"
"Jag förvränger ingenting men vi behöver inte prata om vad ni trodde jag skulle göra och ni behöver inte vara oroliga, jag klarar mig fint på egen hand, det är svårt ibland men det är bara sådant som jag får ta." Hon nickade lite. Theo sprang tillbaka in i rummet och vi släppte diskussionen på en gång. "Är tänderna borstade ordentligt nu?"
"Ja, men mamma, vart är min Batman pyjamas?"
"Hemma i tvätten, så det fick bli Iron Man istället."
"Men mamma!"
"Jag hann inte bli färdig med all tvätt innan jag åkte men jag lovar det är det första jag ser till att ta tag i när vi kommer hem och då får du ha på dig den."
"Nej, Batman!"
"Lyssna på mamma nu Theo." Eric kom in i rummet och såg sig omkring. "Huset är väldigt fint." Kommenterade han och gav mamma ett charmigt leende.
"Tack så mycket, jag är glad att du trivs här."
"Lite svårt att inte göra det när maten är den godaste jag har ätit och huset är så vackert inrett."
"Oj, tack så mycket!" Han måste ha känt spänningen i rummet. Mamma ger mig en sista blick innan hon lämnar rummet. Theo tar motvilligt på sig sin pyjamas och kryper ner i min gamla säng. Jag hade tjatat till mig en stor dubbelsäng ungefär något år innan jag blev gravid och flyttade så den var inte speciellt gammal.
"Ska vi prata i gästrummet istället?" Eric tar initiativet först och jag nickar. Vi säger godnatt till Theo och jag ger honom min vanliga kram och puss på pannan, stoppar om honom och smyger ut därifrån.
______________________________________________________________
AN: Så där, ännu en del som är lite försenad och det ber jag om ursäkt för, den här gången har jag faktiskt ingenting att skylla på. Den här delen kan vara lite tråkig men jag kände att jag måste få in Elsa lite mer i mammarollen snart igen och då blev det så här. Tack för att ni fortsätter att läsa mina små tysta ninja läsare! X
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar