Rewind • del 45

Johan skulle ställas till svars i domstolen för inbrott och hot, dessutom så hade han brutit mot besöksförbudet om en månad ungefär. Jag brydde mig ärligt talat inte om vad som hände med honom eller under den rättegången så länge det innebar att han lämnade oss ifred. Dock så rekommenderade dem att vi skulle flytta och det var mest bråttom för mig och Theo. Eric hade försäkrat att han inte alls var orolig över att ännu ett inbrott skulle ske i hans lägenhet. Varken jag eller Theo ville flytta, vi trivdes i vår lägenhet och ville helst bo kvar här, alla våra minnen är samlade i vartenda litet hörn av den här lägenheten. Till slut kom vi överens med grannarna om att installera kameraövervakning i trapphuset och så fick jag och Eric larmsystem i våra lägenheter som vi själva fick sätta på och stänga av när vi går ut och kommer hem med hjälp av en liten...tja vad ska man kalla den? Jag har ingen aning om vad den heter och kallar den för låsnyckel. Eric skrattade i början åt mig varje gång jag sa det men jag hade verkligen inget annat namn för det och till slut fastnade det för honom också.

     Det har gått två månader sedan allting hände och jag har fortfarande inte kommit över chocken över att träffa honom. Om en vecka börjar jag jobba igen och Theo kommer att gå tillbaka till dagiset. Mitt och Erics förhållande har dessa två månader varit en berg- och dalbana men mestadels har det bara varit toppar och väldigt få dalar så att säga.

*Flashback*

"Elsa, lugna ner dig, larmsystemet installeras i morgon, jag är ledsen älskling men jag måste till jobbet nu!"

"Du kan inte bara lämna mig ensam hemma!"

"Du har ju Theo, du är inte ensam."

"Eric, allvarligt nu!"

"Han kommer inte tillbaka, så varför tar du inte bara och lugnar ner dig?"

"Lugna ner mig?! Pratar jag och du om samma Johan?!"

"Ja med tanke på att i var i samma rum, tillsammans, med honom så pratar vi om samma person."

"Den mannen försökte strypa mig för att slippa bli pappa istället för att ta ett vanligt samtal med mig, kommer du ihåg det? Säger det inte något?!"

"Det var dumt gjort av honom men med tanke på att han har polisen efter sig så tvekar jag på att han kommer göra om det där eller kontakta dig överhuvudtaget."

"Ring in sjuk eller något, stanna hemma med oss!"

"Elsa, om jag tar en längre semester så får inte jag min lön och när jag inte får min lön så kan jag inte betala högarna med fakturor som kommer snart! Mina klienter betalar för att träna, inte för att ha sin PT på semester!"

"Jag har fortfarande semester!"

"Du är en lärare!"

"Och?! Menar du att det inte är ett lika viktigt arbete?!"

"Jag menade det inte så, dina elever har sommarlov, alltså har du också det, mina klienter har inte det så det är annorlunda för mig."

"Gå då!"

"Jag vet, jag ska."

"Lämna oss här bara, gå du!"

"Elsa...!"

"GÅ!" Så gick han och smällde igen dörren efter sig. Jag sjönk ner på soffan. Okej, jag kan ha överreagerat men jag har känt mig förföljd sedan vi kom hem från Ibiza. Vem vet hur länge sedan det var han hittade oss och hur länge han förföljde oss? Ingen vet hur länge han planerade att komma hit och hälsa på. Hur som helst så lyckades han få in sin lilla dramatiska påhälsning och sedan dess har jag varit livrädd för att han ska dyka upp igen. 

*Slut på flashback*

Sådana där tjafs har vi haft flera gånger och jag kan nu erkänna att jag har överreagerat de flesta gångerna. Okej, kanske alla gånger. Men vi har också haft våra bra stunder och dem har varit helt underbara. 

*Flashback*

"Det är verkligen snällt av din vän, han gick ju med på att vara barnvakt utan att känna mig eller Theo."

"Åh, Micke kanske inte känner er personligen men jag har nog pratat om er så ofta att han vet mycket mer än vad du kan föreställa dig." Jag rodnade och försökte dölja det med mitt hår. Eric pratade om oss till hans vänner, hur sött är inte det?

"Theo verkade gilla honom i alla fall, det är ju det viktigaste."

"Hade inte han gillat honom så hade Micke fått sparken på en gång, utan att ens ha haft sina första minuter på jobbet." Jag skrattade för att han lät så seriös när han sa det, han hade gett sin kompis sparken ifall min son inte gillade honom, hur sött är inte det?

Vår mat kom äntligen och vi högg i så snabbt servitrisen vände ryggen till. Det jag hade beställt visade sig vara jätte gott men Eric hade överskattat sig själv och valt någonting som tydligen var alldeles för starkt för att ätas. Han ångrade sin beställning efter att ha ätit ett par få bitar av sin kyckling och det slutade med att han hällde i sig hela vinglaset och snabbt beställde ett glas med vatten. När servitrisen kom med vattnet så fick han beställa någonting annat, jag satt och fnissade åt honom eftersom jag hade förvarnat honom om hur starkt det var. Han himlade med ögonen åt mig och gav sin beställning till servitrisen som tog med tallriken med den starka kycklingrätten tillbaka till köket. Hon tog med min tallrik också för att hålla maten varm. Trots att jag protesterade eftersom jag var säker på att de hade massor med andra gäster att ta hand om så insisterade både hon och Eric tills jag gav efter. "Så, medan vi väntar på vår mat, igen så uhm, det aa...uhm.." Jag väntade på att Eric skulle avsluta sin mening men han verkade inte riktigt veta vad han skulle säga. 

"Har det hänt någonting?"

"Nej nej, inte alls! Jag måste bara veta hur jag ska säga det här."

"Ta din tid." Log jag och smuttade på vinet.

"Okej så här är det, jag vill inte att du ska skrämmas bort av det här, okej? Och känn ingen press på att svara på det heller!"

"Okej? Vad är det?"

"Lova mig först att du inte kommer springa skrikandes härifrån!"

"Eric...-"

"Lova!"

"Jag lovar, vad är det?"

"Elsa jag...j-jag älskar dig." Där var det. Det var första gången han sa det och jag hamnade i total chock. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller göra. Den enda jag hade sagt det till var Johan och det ångrar jag mer än något annat nu. "Snälla säg någonting!" Bad han.

"Jag vet inte vad jag ska säga." Erkände jag.

"Om du inte kan säga det tillbaka så är det okej, du behöver inte, så länge du vet att jag älskar dig så behöver du inte säga någonting."

"Jag vet inte vad jag ska säga för att jag trodde jag skulle vara den första att säga det, jag hade tänkt göra det i kväll men jag visste inte hur." Erkände jag. Han tappade hakan. Jag skrattade nervöst och började pilla på mina naglar i brist på någonting annat att göra. "Jag älskar dig Eric och jag visste inte hur jag skulle säga det först, det skrämde mig att bara erkänna det för mig själv." Jag vågade inte möta hans blick. Jag vet inte vad det var med mig men jag var så otroligt nervös nu, vad skulle han svara på det sista? Jag fick mitt svar bara några sekunder efter när han lutade sig över bordet och kysste mig.

"Bra, då kommer du inte bli av med mig på ett tag till." 

*Slut på flashback*

Så ja, det hade hänt och nu är vi här. I bilen på väg till mina föräldrar. Jag är så otroligt nervös och sysselsätter mig därför med att spela på telefonen. Theo sitter i baksätet, glad över att snart äntligen få träffa mormor och morfar, han leker med de leksaker han valde att ta med sig och Eric sitter här framme med blicken på vägen och sjunger med till låtarna på radion. Då och då vänder han blicken mot mig och ler, sedan vänder han sig framåt igen och fortsätter att sjunga. Det här kan gå hur som helst, de vet att Eric kommer med oss men mina föräldrar är oförutsägbara så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta mig.

 ______________________________________________________________
AN: Det blev en ovanligt lång del men så blir det väl då jag inte har skrivit på ett tag och uppdaterat som jag borde, här är den i alla fall, enjoy och förlåt för att jag inte har uppdaterat ordentligt! X