Jag avslutade samtalet och vände blicken ner mot golvet. Nu då? Hur ska jag förklara det här för Theo? Varför blir allting jag gör så...fel? Jag hörde fotsteg in i rummet men såg inte upp. "Elsa?" Erics röst skar genom tystnaden i rummet. Jag hörde honom sätta sig ner bredvid mig och ur ögonvrån såg jag hur han studerade mig noga. "Mår du bra?" Jag nickade lite. "Vad sa dem?"
"Johans pappa avled för ungefär sju månader sedan."
"Jag...uhm..jag beklagar?" Jag nickade igen, hur svarar man på det egentligen?
"Hans mamma vill varken träffa mig eller Theo, hon var väldigt noga med att beskriva hur mycket vi hade förstört hennes familj och hon ville inte höra från oss igen."
"Vad ska du göra nu?"
"Jag vet inte, jag har ingen aning om vad jag ska säga till Theo, jag är inte bra på sådant här!"
"Vill du att jag ska prata med honom?"
"Nej, jag tror att han kommer vilja höra det från mig, men jag kommer inte klara av den där blicken av ren besvikelse som han kommer få."
"Jag kan prata med honom, få honom att förstå hur mycket du verkligen försökte." Det kanske inte vore så dumt ändå. Jag vet hur mycket Theo gillar Eric och han lyssnar alltid på honom.
"Okej, det kanske vore bäst så." Jag kände hans hand på min rygg röra sig sakta upp och ner i en tröstande gest. Jag förstår verkligen inte hur Eric orkar med mig ibland, alla problem jag har bara hopar sig över oss hela tiden.
Eric
Vad har jag gett mig in på? Hur ska jag förklara för en fyra åring att hans farmor inte vill höra av honom och ännu värre, att hans farfar har dött! Samtidigt så vet jag att jag aldrig skulle ha låtit Elsa ta det här samtalet eftersom jag såg hur rädd hon var inför det. Alltså var det bara att bita ihop, knacka på Elsas gamla sovrumsdörr och gå in till Theo där han satt och ritade vid hennes gamla skrivbord. "Tjenare grabben!"
"Hej, kom kolla vad jag ritar!" Jag gick fram till honom och han pekade från det ena strecket till det andra och några cirklar här och där medan han förklarade att det var eldsprutande drakar, stora monster, träd som brann och ett litet troll som gömde sig bakom en sten.
"Oj, vad läskiga dem drakarna är!"
"Ja, ser du hur stora dem är?"
"Enorma ju!" Okej, jag måste säga det nu. "Theo?"
"Mhm?"
"Din mamma pratade med dina farföräldrar," började jag. Han såg upp på mig.
"Jag vet, farmor vill inte träffa mig och farfar är borta." Jag såg förvånat på honom.
"Hur vet du det?"
"Jag hörde dig och mamma prata, jag ville visa henne en teckning men hon såg ledsen ut och ni pratade så jag hörde." Hur hade vi inte sett honom?
"Jag vill bara att du ska veta att hon verkligen försökte få din farmor att träffa er."
"Jag vet och jag vet att farmor inte gillar mig, farfar gör inte det heller men han är borta nu ändå."
"Är du arg eller ledsen?"
"Jag är ledsen för att mamma är ledsen." Den killen är verkligen speciell, hur kunde han ha en idiot till pappa och ändå vara så här? "Eric?"
"Ja?"
"Varför hatar farmor mig? Och farfar, han också." Åh nej, det här var jag inte beredd på! Hur ska jag svara på det? Vad säger man egentligen till ett så litet barn?
"Hon hatar inte dig, det gjorde inte han heller, de är bara lite arga på din mamma tror jag."
"Varför då? Hon är snäll!"
"Ja, men vissa människor ser inte det, jag vet inte varför men det finns vissa människor som väljer att se vad dem vill."
"Jag förstår inte?" Jag kanske borde ta det här på hans nivå.
"Du vet ju att Batman är snäll och bara vill hjälpa till eller hur?" Han nickade. "Men ibland blir det lite fel när Batman försöker hjälpa till och då blir massor med människor arga på honom och ser inte hur snäll han egentligen är."
"Så mamma är Batman?"
"Precis så ja!" Han satt tyst en stund med rynkad panna. Jag sa ingenting och lät honom tänka ut allt det här själv en stund. Det är väldigt mycket att ta in för att bara vara fyra år.
"Men då måste farmor vara jokern!" Jag kunde inte hålla mig för skratt.
"Nja, jag hoppas att hon är lite lite snällare än jokern!" Han log lite och såg ner på sin teckning.
"Mamma är inte arg på mig va?"
"Nej det är klart!"
"Okej." Jag nickade och reste mig upp, det fanns ingenting mer jag kunde säga. När jag nästan var vid dörren ropade han på mig igen. "Eric?"
"Ja?"
"Min riktiga pappa är inte snäll, kan du vara min pappa istället?" Jag tappade hakan. Va? "Kan jag kalla dig pappa?" Sakta i backarna nu, vad händer?! En liten del av mig sa åt mig att lämna rummet nu på en gång och inte svara på den frågan men en ännu större del sa åt mig att jag redan såg honom som min son, det skulle bara bli lite mer...officiellt? I brist på ord nickade jag.
"Tack...pappa." Log han, hoppade ner från stolen och kom fram till mig för att krama mig. Jag lyfte upp honom och kramade om honom för att sedan sätta ner honom igen.
"Okej grabben, ska du fortsätta med din teckning nu så du kan visa den till alla andra?" Han nickade och sprang tillbaka till skrivbordet.
Så fort jag kom utanför dörren gick jag nästan rakt in i Elsa. "Så han får kalla dig för pappa nu?"
"Uhm ja..jag...eh..jag antar det?" Jag drog stressat handen igenom håret i brist på annat.
"Är det säkert att du tycker det är okej?" Jag nickade.
"Annars hade jag inte låtit honom göra det."
"Okej, du?" Hon pussade mig på kinden. "Tack för det du sa till honom, jag vet att det är fel att tjuvlyssna men jag kunde inte låta bli." Hon såg så skamsen ut att jag brast ut i skratt och drog in henne i en kram.
"Johans pappa avled för ungefär sju månader sedan."
"Jag...uhm..jag beklagar?" Jag nickade igen, hur svarar man på det egentligen?
"Hans mamma vill varken träffa mig eller Theo, hon var väldigt noga med att beskriva hur mycket vi hade förstört hennes familj och hon ville inte höra från oss igen."
"Vad ska du göra nu?"
"Jag vet inte, jag har ingen aning om vad jag ska säga till Theo, jag är inte bra på sådant här!"
"Vill du att jag ska prata med honom?"
"Nej, jag tror att han kommer vilja höra det från mig, men jag kommer inte klara av den där blicken av ren besvikelse som han kommer få."
"Jag kan prata med honom, få honom att förstå hur mycket du verkligen försökte." Det kanske inte vore så dumt ändå. Jag vet hur mycket Theo gillar Eric och han lyssnar alltid på honom.
"Okej, det kanske vore bäst så." Jag kände hans hand på min rygg röra sig sakta upp och ner i en tröstande gest. Jag förstår verkligen inte hur Eric orkar med mig ibland, alla problem jag har bara hopar sig över oss hela tiden.
Eric
Vad har jag gett mig in på? Hur ska jag förklara för en fyra åring att hans farmor inte vill höra av honom och ännu värre, att hans farfar har dött! Samtidigt så vet jag att jag aldrig skulle ha låtit Elsa ta det här samtalet eftersom jag såg hur rädd hon var inför det. Alltså var det bara att bita ihop, knacka på Elsas gamla sovrumsdörr och gå in till Theo där han satt och ritade vid hennes gamla skrivbord. "Tjenare grabben!"
"Hej, kom kolla vad jag ritar!" Jag gick fram till honom och han pekade från det ena strecket till det andra och några cirklar här och där medan han förklarade att det var eldsprutande drakar, stora monster, träd som brann och ett litet troll som gömde sig bakom en sten.
"Oj, vad läskiga dem drakarna är!"
"Ja, ser du hur stora dem är?"
"Enorma ju!" Okej, jag måste säga det nu. "Theo?"
"Mhm?"
"Din mamma pratade med dina farföräldrar," började jag. Han såg upp på mig.
"Jag vet, farmor vill inte träffa mig och farfar är borta." Jag såg förvånat på honom.
"Hur vet du det?"
"Jag hörde dig och mamma prata, jag ville visa henne en teckning men hon såg ledsen ut och ni pratade så jag hörde." Hur hade vi inte sett honom?
"Jag vill bara att du ska veta att hon verkligen försökte få din farmor att träffa er."
"Jag vet och jag vet att farmor inte gillar mig, farfar gör inte det heller men han är borta nu ändå."
"Är du arg eller ledsen?"
"Jag är ledsen för att mamma är ledsen." Den killen är verkligen speciell, hur kunde han ha en idiot till pappa och ändå vara så här? "Eric?"
"Ja?"
"Varför hatar farmor mig? Och farfar, han också." Åh nej, det här var jag inte beredd på! Hur ska jag svara på det? Vad säger man egentligen till ett så litet barn?
"Hon hatar inte dig, det gjorde inte han heller, de är bara lite arga på din mamma tror jag."
"Varför då? Hon är snäll!"
"Ja, men vissa människor ser inte det, jag vet inte varför men det finns vissa människor som väljer att se vad dem vill."
"Jag förstår inte?" Jag kanske borde ta det här på hans nivå.
"Du vet ju att Batman är snäll och bara vill hjälpa till eller hur?" Han nickade. "Men ibland blir det lite fel när Batman försöker hjälpa till och då blir massor med människor arga på honom och ser inte hur snäll han egentligen är."
"Så mamma är Batman?"
"Precis så ja!" Han satt tyst en stund med rynkad panna. Jag sa ingenting och lät honom tänka ut allt det här själv en stund. Det är väldigt mycket att ta in för att bara vara fyra år.
"Men då måste farmor vara jokern!" Jag kunde inte hålla mig för skratt.
"Nja, jag hoppas att hon är lite lite snällare än jokern!" Han log lite och såg ner på sin teckning.
"Mamma är inte arg på mig va?"
"Nej det är klart!"
"Okej." Jag nickade och reste mig upp, det fanns ingenting mer jag kunde säga. När jag nästan var vid dörren ropade han på mig igen. "Eric?"
"Ja?"
"Min riktiga pappa är inte snäll, kan du vara min pappa istället?" Jag tappade hakan. Va? "Kan jag kalla dig pappa?" Sakta i backarna nu, vad händer?! En liten del av mig sa åt mig att lämna rummet nu på en gång och inte svara på den frågan men en ännu större del sa åt mig att jag redan såg honom som min son, det skulle bara bli lite mer...officiellt? I brist på ord nickade jag.
"Tack...pappa." Log han, hoppade ner från stolen och kom fram till mig för att krama mig. Jag lyfte upp honom och kramade om honom för att sedan sätta ner honom igen.
"Okej grabben, ska du fortsätta med din teckning nu så du kan visa den till alla andra?" Han nickade och sprang tillbaka till skrivbordet.
Så fort jag kom utanför dörren gick jag nästan rakt in i Elsa. "Så han får kalla dig för pappa nu?"
"Uhm ja..jag...eh..jag antar det?" Jag drog stressat handen igenom håret i brist på annat.
"Är det säkert att du tycker det är okej?" Jag nickade.
"Annars hade jag inte låtit honom göra det."
"Okej, du?" Hon pussade mig på kinden. "Tack för det du sa till honom, jag vet att det är fel att tjuvlyssna men jag kunde inte låta bli." Hon såg så skamsen ut att jag brast ut i skratt och drog in henne i en kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar